Sources:
Svenska folkets historia, volume 3, pages 301 to 317, by Erik Gustaf Geijer, 1836; original at Harvard University
The History of the Swedes, pages 294 to 298, by Erik Gustaf Geijer, translated by J. H. Turner, Esq., M. A., 1845; original at the New York Public Library
The account:
Man måste beundra Axel Oxenstjerna; och det mer, ju närmare man lär känna honom och ju större hinder han hade att bekämpa. Det fins ej en ärorikare föresyn, hvad ett stort förstånd och en väl ordnad verksamhet förmå uträtta. — Och denna man var långsam, och sof sin fulla tid! — Under det krigets börda derute hvilar på hans skuldror, omfattar hans blick alla rikets inre förhållanden. I hans betänkanden lär man känna en stor statsman, en stor patriot, och en man, frisinnigare än verlden vet. I synnerhet vilja vi i detta afseende fästa uppmärksamheten på det memorial, hvilket han uppdrog de till honom utsände Herrar att meddela samtelige Regeringen och Rådet i Sverige, till deras bättre insigt, d. 8 Oct. 1633 i Frankfurt am Mayn. Det innehåller grunddragen till en fullständig försvars- och finansplan för Sverige, och är full af lärorika yttranden i flera dermed sammanhängande ämnen. Vi anföra några utdrag till att visa huru denne aristokrat förstod både adelig och borgerlig frihet. "När jag betänker rätta orsakerna", säger han, "hvarföre så ofta af framfarne Konungar äro gjorde intrång i våre privilegier, vi och våre undersåter graverade, eller ock godsen med allo borttagne, så finner jag ofta icke så stor begärlighet hafva varit hos Öfverheten att trycka oss, som nöd och armod, att inge utvägar funnits till att försvara riket med makt och uppehålla dess reputation ibland andre nationer. — För dessa orsaker ser jag ingen ting Riksens Råd, Regering och Ständer högre åligga i denna tid, än att de alle andre betänkande sättandes tillbaka, bemöda sig att skaffa gode och beständige medel vid handen, som dessa olägenheter borttaga kunna; hållandes före, att, så framt det icke sker — skall den med Salig Kongl. Maj:ts loflige actioner och blod och mången ärlig Svensk mans liflåt (död) förvärfvade Riksens och vår Nations reputation, innan kort förloras, de vundne landen igen borttappas, erhållne gods och privilegier förgås, och, det Gud afvända ville, Riket komma under främmande herrskap. In genere vet jag nog, att hvar man gifver mig rätt, men när det kommer till specificationen, så att någon in privato känner något verkligt eller inbilladt besvär, och begynner draga consequentier, hvad deraf skall följa; så kan man äfven intet reda sig derifrån, och förgäter öfver ett ringa sitt besvär eller en imaginerad consequentie, fädernesrikets välfärd och dermed sin egen så väl som privilegiernas conservation: och det som mest är till att beklaga, att de som sig opponera — och söka hindra alle hälsosamme consilia, invändandes difficulteter och disputerandes alltid emot, synes allenast vara kloke; — oansedt, der man sådant låter vara godt, och allenast begär af dem skäl, huru sakerna skola sustineras, de mindre än andre veta." — Vidare: "det måste af alle vårt stånds consorter väl öfvervägas, att framfarne Konungar hafve beneficerat våre förfäder, föräldrar och oss sjelfva, med länegods och arfvegods, icke allenast i de vundne länder, utan i riket — hvilke, såsom de nu äro försålde, förbytte och i arfskiften ingångne, ej utan största confusion och perturbation kunna tillbaka komma, men hafva minskat kronans årliga räntor. Sådan brist måste icke allenast nödvändigt uppfyllas med andre medel igen, utan ock tänkas uppå, huru fäderneslandet efter denna verldens lopp och nöd nu kunde blifva stärkt emot fiender och afvundsmän, som äro flere och mäktigare än någonsin tillförene. Desse och flere skäl beveka mig att icke afråda det Ridderskapet och Adeln sin tullfrihet cederade till kronan, eller åtminstone till en tid suspenderade, och således, i staden för allt det goda man likväl af kronan njuter, hulpe henne igen. — Sist, att öfver en contribution med Adeln handlas måtte, såsom öfver hela verlden sed är, och Riksens angelägenheter intet annat tillåta". Kansleren beklagar ständernas näringslöshet, som kommer dels af den oförnuftiga regeringen i städerna, dels af det oordentliga besvär och plåga som dem påhänger, enkannerligen med skjutsfärder, gästning, oriktige contributioner m. m.; hvilket allt förer med sig en sådan träldom, att ingen ärlig man begär att sitta derunder, hvarföre städerne nu äro fast alldeles öde. Angående den i Gustaf Adolfs tid införde Handelsordination säger Kansleren, att "ändock den hade sina skäl på den tid, då den gjordes, så är likväl nu klart och ögonskenligt, att handeln är derigenom förminskad, såsom den der alltid älskar frihet, — eftersom städerna ej heller deraf vexa, att en man, två eller tre, hafva näring allena och sätta köpet, utan tillvexten kommer af folksens myckenhet och concurs, och deriveras derifrån på alla stadens ledamöter; hvarföre ock största delen af ämbeternas skrån och deras stränge Leges, särdeles med de fåfänge omkostnader, borde remitteras. — Allmänneligen nyttigt vore ock i Stockholm att anställa en fri marknad för in- och utländske på en beqvämlig tid om året. Man ser hvad utländske städer och äfven Göteborg på sådant hafva vunnit; och, ändock någre få krämare skole säga deremot, och det skulle synas, som den frie handeln skulle försvaga borgerskapets näring, så skall likväl den, som saken med förnuft och utan passion anser och skådar det helas välstånd, finna, att våra inländska varor derigenom skola blifva begärliga. — Salt-licenten vore bättre att afskaffa, emedan undersåtarne derigenom lida och fiskerierna ligga neder: Stora Sjötullen borde tagas ur Arrendatorernas händer, och i allmänhet sådana arrenden ju förr, ju hellre afskaffas. — I stället för Kopparmyntet, hvilket redan Salig Konungen beslutat att låta af sig sjelf falla, såsom det redan mest vore sin kos, borde ett redeligt och godt mynt, likväl något under rätta värdet, åter införas: med kopparhandeln vore ingen bättring att förmoda, så länge den handeln dirigeras under kronans namn och på dess vägnar: — bäst är att kronan sätter sin profit i en riktig tull och gifver handeln i undersåtarnes händer. — Det dependerar en stor nytta för riket af att de navigable sjöarna i Sverige conjugerades förmedelst slussar med Östersjön och sins emellan, så att man utur Hjelmaren kunde komma till Stockholm, ur Vettern till Norrköping, till Venern till Göteborg, ur Siljan till Kopparberget, hvarigenom land och städer blefve populerade, våra skogar och öde land komme oss till nytta, såsom ock kronans inkomster och tullar med navigationen och commercierna märkeligen skulle tillvexa. Eljest att uppmuntra sjöfarten vore värdt att betänka, om man icke skulle gifva lindring på allt det gods, som föres med Svenska skepp, i alle tullstäder och hamnar, som under Sveriges disposition äro." — Dessa tankar, utsända i en af oro öfversvämmad verld, återvände, emedan ingen af dem kunde hemföra ett blad af fredens oliv, mest utan frukt till sin upphofsman; men de äro lika litet främmande för hans ära, som för fäderneslandets och mensklighetens väl.
Kriget fordrade den närmaste omsorgen, så mycket mer, som 1633 års missvext i synnerhet hårdt hade träffat rikets norra provincer (den efterföljdes af flera klena skördar), och utskrifningarne, ehuru af Ständerna framgent beviljade, så fruktades, att exempel förekomma af frivillig stympning och, i gränseorterna, flykt ur riket för att undgå dem. "Vi äro råkade i en besvärlig stat" — skrifver Kansleren hem från Tyskland. — "Låte vi difficulteterna öfverväga oss, så är det med oss gjordt. Tage vi manligen emot, så är det hopp, att vi, genom Guds nåd, komma med ära derut". "Att undvika olägenhet med våre grannar hålles desse consilia bäst: att observera parterna, på vår sida gifva ingen tillfälle till vedervärdighet, icke göra disputer öfver ringa saker, som förefalla och icke äro af stor consequens. — Sedan när denne resolution är tagen, måtte den andra ock tagas derjämte, att Riksens Höghet, Rätt och Majestät hålles i ära och akt, ingenstädes någon klenmodighet, fruktan eller irresolution skymmer eller sig upptäcker, utan att allt, näst Guds hjelp, sker med förstånd och mod, att allestädes synas må, såsom hade riket ingen ting igenom Salig Kongl. Maj:ts död förlorat, alltid tänkandes, att Konungarnes personer ej mindre än andra menniskor äro dödliga, men att det allmänna väsendet bör vara odödeligt."
Genast i början af året 1633 hade Kansleren afgifvit en berättelse om tillståndet i Tyskland, hvaraf vi meddela några utdrag: "Sedan jag uppryckte från Erfurt åt Dresden, affärdade jag Sekreteraren Lars Grubbe till eder med bref och memorial öfver alle de ärenden, som mig den tid inföllo att påminna eder om och gaf derjemte tillkänna orsaken, hvarföre jag till armeen och Kursaxen resa måste. — Som jag kom i Meissen till Altenburg, fann jag deromkring armeen qvarterad, som under Sal. Kongl. Maj:ts eget commando varit hade, och vid denna tid commenderades af Hertig Berendt af Weimar och General-Majoren Kniphausen. Leipsigs slott hade Kniphausen samme dag intagit och Kurförsten igen lefvererat. Chemnitz var några dagar förut intaget: Freyberg hade fienden förlåtit äfvensom Frauenstein, och var intet mera i Meissen öfver, som han innehade, än Zwickau. Hvarföre jag resolverade, att vårt folk skulle contraheras och antasta Zwickau, försökandes om man det emportera, och således Meissen ur fiendens hand rycka kunde. — Emellertid är jag rest till Dresden, der jag arriverade d. 15 December, och är tracterad vorden såsom en Sveriges kronas Legat, icke annars än lefde K:gl. Maj:t ännu." — "Jag sade: trenne consilia eller media synes mig vara på färde, deraf ett måste utväljas. — Det första, att ett corpus af alle Evangeliske Kurförstar och Ständer i Romerska riket formerades, allierades med Sveriges krona och förbundes till krigets utförning, och — efter Sal. K:gl. Maj:t detta krigets fundament hade lagt, det härtill dirigerat, och med sitt blod beseglat, såsom ock Sveriges krona innehade de principale Biskopsdömen i Riket och mycket af Kejsarns arfländer, — att fördenskull Sverige krigets Directorium förde; dock så, att ett Consilium formatum af Ständerna adjungerades. —: Eller till det andra, att tvenne corpora, såsom de nu äro, förblefve, Sveriges krona och dess allierade under dess directorium, — och Kurförsten af Saxen för sig, — men att en stark correspondence emellan dem upprättades till ömsesidigt bistånd, och att ingendera utan den andres vettskap till någon traktat eller fred sig förstode: Eller, för det tredje, der de förmente sig ej mera behöfva assistence af Sveriges krona, eller ock Senaten och Ständerna i Sverige icke längre ville blifva dervid, att då mitt fädernesland njöte en billig satisfaction, — och, sedan de Evangeliske Förstar och Ständer disponerade saken sig emellan, som dem täckes och de förmente deras stat vara tilldrägeligast. — Flere media, som dugde, kunde jag intet se. — Men, der ett af de trenne icke i tid icke vedertages och sakerna derefter dirigerades, vore intet att tvifla, det en ruin af alle interesserade följa skulle. — Remonstrerade dem deras fara af Spanien, Frankrike, Nederland, England, Danmark, och sjelfva Polacken och andre flere; så ock af deras separationer hemma. — Detta hörde de allt med tålamod, och, ehuru jag gerna haft af dem en discurs häröfver, så hafva de intet velat svara, — utan gifvit detta till besked, att efter ärenden voro vigtige och Kurförsten befann sig pligt vara, förmedelst begge husens, Saxen och Brandenburgs, arfförening, att intet göra utan föregången communication, derföre nödgades han differera saken, intills Kurförstens af Brandenburg ankomst. — Och är jag så för denna gång med sådan afsked derifrån förrest till armeen igen. — Jag borde fuller härhos beskrifva eder, Gode Herrar, det Kurförstelige Hofvet i Dresden — och dess tillstånd för eder informations skuld, och så hvad jag judicerar om sakerna; men jag räcker icke till; allenast detta korteligen: i det hofvet är ingen resolution och ej heller någon flit; befarar ock att der någre finnas, som hafva sin uppsigt på Kejsaren. De veta sig alls intet att skicka i sådan farlig tid, som nu är: äro vid goda dagar vane, och släppa, snarast sagt, både händer och fötter, och göra sig fåfänge hopp, menandes sig sålunda kunna olyckan undgå. Långe orationer och dubitandi rationes fela dem intet, med månge ceremonier. Men något realt hafver jag der hvarken sett eller hört, och när man realiter vill tractera, hålles man för att handla imperiose. Öfver mine förslag hafver jag intet kunnat förstå deras mening af dem sjelfve; allenast af andre hafver jag under handen förnummit, att det första behagar dem intet, för det Sveriges krona skulle hafva directorium; det sista ej heller, icke vetande, huru de oss skulle göra satisfaction, eller ock (det jag snarare tror) icke hafvandes lust dertill; men till det andre förstår jag dem inclinera. — Nu drager jag armeen här ur Meissen, och lefvererar Kurförsten sitt land igen; och delar jag armeen i tu; ene delen förer Hertig Berndt af Weimar till Franken; den andre delen förer Kniphausen till Weserströmmen. Det Svenska öfriga folket drager jag allt till sjökanten".
Den 13 Januari 1633 blef Rikskansleren af Rådet förordnad att vara Svenska kronans fullmyndige Legat i Romerska Riket och hos alla armeer. Utsikterna i Dresden bekräftade sig, och innehöllo blott hvad Gustaf Adolf i sin tid fått erfara. Tysklands mäktigaste protestantiska Förstehus — Saxen och Brandenburg — höllo sig ännu alltid på sidan om den stora saken. Brandenburgs skenbara benägenhet till förening med Sverige, för det föreslagna giftermålets skull kallnade snart. Förhållandet till bägge, äfven som till Danmark, som med dem, under förevänd fredsbemedling, följde samma politik, skulle sluta med att blifva fiendtligt. Nedersaxiska Ständerna sträfvade blott efter neutralitet. Westphalen var ännu krigstheater. Så var i hela norra Tyskland protestantismens hufvudmassa förlamad. Det är detta bedröfliga krigs Historia, att det blifvit utfäktadt af andra, än dem det blifvit utfäktadt af andra, än dem det närmast rörde. Ej alla träffar likväl denna förebråelse. Det hjeltemodiga Hessen, nu representeradt af den oförskräckte Landgrefven Wilhelm V, och efter hans tidiga död af hans enka, denna Amalia Elisabeth, hvilken ingen, som studerat detta krig, kan nämna utan vördnad, gör ett lysande undantag. Oaktadt Saxens motstånd slöto södra Tysklands protestantiska Förstar och Städer, på Conventet i Heilbron d. 9 April 1633, under Oxenstjernas ledning, sins emellan och med Sverige den förening, som Gustaf Adolf redan grundlagt. Samma dag förnyades alliansen emellan Sverige och Frankrike. Vänskapen hade kallnat i Konungens sista tid, och efter Gustaf Adolfs öfvergång öfver Lech sade Ludvik XIII till den Venetianska Ministern: "det är tid att sätta en gräns för den der Götens framsteg." Nu bidrog Frankrikets Minister i Heilbronn att stifta föreningen, men tillika att inskränka den öfversta direction af kriget, hvilken åt Oxenstjerna, såsom Sveriges Legat, blifvit uppdragen.
Handlingar af rättvisa, gunst eller nödvändighet utmärkte hans inträde i denna makts utöfning. Pfaltz blef inrymdt den olycklige Fredriks arfvingar: endast Manheim behöll Svensk besättning. Den Svenska Legaten omringades af sökande. Bernhard af Weimar begagnade sig af omständigheterna. Han begärde och mottog af den motsträfvige Kansleren ett Svenskt gåfvobref på Hertigdömet Franken. Det var vid öfverlemnandet af ett sådant bref, som Oxenstjerna yttrade: "Må det förblifva till evärdeligt minne i vårt archiv, att en Tysk Förste begärt sådant af en Svensk Adelsman, och att en Svensk Adelsman i Tyskland, åt en Tysk Förste beviljat, hvad jag anser lika orimligt för den ena att begära, som för den andra att gifva". "Det fans nästan intet stånd, ingen förnämlig officer eller tjensteman" — säger Chemnitz — "som ej begärde något Amt, Abbotsstift, Kloster, Herrskap: ju högre personen, ju större anspråken; alle åberopade sig Högtsalig Konungens löften, och Rikskansleren måste lemna saken sin gång, ville han ej låta allt falla; i synnerhet, då den vidtutseende confoederationen emellan Officerarne vid Donau-armeen kom dertill. Ty fundamentet för hans krigsstat var, att så väl soldaten, som Förstar och Ständer höllos vid god vilja, hvartill intet annat medel var öfrigt. Gingo alltså de från fienden eröfrade landskaper, ju mer ju längre, förlorade, och blef litet deraf Sveriges krona öfrigt, utom Ärkestiftet och Kurförstendömet Mayntz, som också till en del var söndersplittradt." Åt den, som så mycket gaf, må man ej förundra sig att äfven något erböds. Richelieu berömmer sin underhandlare Feuquières, emedan denne så skickligt motverkat Oxenstjernas plan, att på Conventet i Heilbronn sjelf erhålla Kurförstendömet Mayntz. Planen, att med denna besittning göra sin Rikskansler till Tyska Rikets Kansler, säges ha varit Gustaf Adolfs egen. Att saken varit i fråga är otvifvelaktigt. Riksdrotsen Gabriel Oxenstjerna anmälte i Svenska Senaten d. 15 April 1634, att hans bror, Rikskansleren, bett honom inhämta Rådets tanke öfver det gjorda anbudet, och den 4 Aug. skrifver Regeringen till Kansleren sjelf: "Der de Tyske Ständer, såsom oss blifvit från flera orter berättadt — vilje vår käre Broders stora arbete och flit med någon recompens för sin person betänka — vele vi det gerna se. Och såsom vi icke förmode vår käre Broder derigenom kunna dragas från fäderneslandets tjenst, så tvifle vi ej, att vår allernådigste Drottning och Riksens Ständer det ock gerna se skola." Men intriger till egen fördel har den minst rätt att förebrå Axel Oxenstjerna, som erböd Frankrikes medverkan, att skaffa hans son Christinas hand, och Sveriges krona. Anbudet var Richelieu's till Oxenstjerna, gjordes förgäfves, och böjde Kansleren så litet till Frankrikes intressen, att dess sändebud tvertom klaga öfver hans vexande högmod och butterhet.
Stolt var denne Statsman utan allt tvifvel. Det var vid denna tid han skref till Fältmarskalken Åke Tott, som önskade till någon belöning hos Hertigen af Meklenburg blifva befordrad: "Att jag eder pretention skulle recommendera, vill mig intet väl anstå; ty det synes mig ej vara till fäderneslandets reputation, att jag, vid denna min charge, någon främmande skulle om eder recompens interpellera, likasom mitt fädernesland ej vore dertill sufficient. Ginge det min egen person an, så ville jag, hvar Hertigen af egen courtoisie icke sådant proponerade, akta mitt stånd i riket så högt och nobelt, att jag hvarken honom eller någon annan främmande för något beneficio skulle göra mig obligerad". — Långt efteråt använde Franska Ministèren det sålunda frambragta giftermålsförslaget emellan Christina och Oxenstjernas son, såsom ett medel att skada Kansleren i Drottningens sinne. Denne, i ett bref till sin son Erik af d. 29 Juni 1627 [sic], kallar det en inbillning, i sig sjelf endast värd åtlöje, men beder sonen gifta sig, för att släcka alla misstankar.
English translation (by Turner):
Axel Oxenstierna is one of those who enforce our admiration all the more, the closer our knowledge of him is, and the greater the obstacles with which he had to contend. There can be found no more honourable example of what a great intellect and a well-ordered industry are able to accomplish. And yet this man was of inert temperament, and slept his full measure. While the burden of war abroad rests upon his shoulders, his glance embraces in the distance all the internal relations of the country. In his opinions we discern the mind of a great statesman, an upright patriot, and a politician more liberal than the world deems him. In this respect we would direct attention, especially, to that memorial which he charged the nobles delegated to him to communicate to the collective ministry and council of Sweden, dated Frankfort on the Maine, October 8, 1633. This contains the outline of a complete plan of public defence and finance for Sweden, and is full of instructive suggestions on several conterminous subjects. We quote some of its heads, in order to show how this aristocrat comprehended as well lordly as civic freedom. "When I bethink me of the true causes for which former kings so often made aggressions on our privileges, loading heavily us and our vassals, or even bereaving us of all our property, I find that it was often not just so much the pleasure of the authorities in oppressing us by need and poverty, as want of resources to defend the realm effectively, and uphold its reputation among other nations. For these causes I perceive nothing at this time so highly incumbent on the council, the ministry, and the estates, as that they, setting aside all other considerations, should endeavour to get into their hands good and permanent means, which may remove these embarrassments; holding, that if this be not done, the reputation of our kingdom and nation, won by the laudable actions and blood of his late majesty, of happy memory, and the life of many an honourable Swedish man, will in no long time be lost, the conquered territories again be wrested from us, the estates and privileges acquired be foregone, and, which God avert, the realm come under foreign domination. In general I know well that every man gives his due, but when it comes to the specification, so that one is privately conscious of any real or imaginary grievance, and begins to draw conclusions as to what shall follow therefrom, he cannot rid himself of the apprehension, and forgets for a trivial pressure or an imagined consequence, the welfare of the country and his own safety, as well as the conservation of his privileges. And what is most to be lamented is, that those who so oppose and seek to hinder all wholesome counsels, ever ready with difficulties and objections, pass for the only wise; albeit if we hold such to be good, and only require from them plans how affairs shall be sustained, they know less than others." Further: "It must be well considered by all the members of our order, that departed kings have invested our forefathers, parents, and ourselves, with feudal and heritable estates, not only in the conquered countries, but also in the realm, which as they have now been sold, exchanged, or heired away, cannot revert without the greatest confusion and perturbation; but have diminished the yearly rents of the crown. This decrement must necessarily be not only again covered by other means, but regard must also be had how the country, according to the course and need of this world, may now be strengthened against foes and enviers, whereof there are now more and mightier than ever before. These and other grounds move me not to dissuade the baronage and nobles from ceding their toll-freedom to the crown, or at least from suspending it for some time, and in this way helping the crown in return for all the property enjoyed by its bounty. Lastly, that a treaty should be set on foot with the nobility for a contribution, as is customary over the whole world, and the affairs of the realm allow nought else." The chancellor deplores the want of business in the towns arising partly from their irrational management, partly from the exorbitant burdens and exactions by which they are vexed, especially post-service, free-quarters, and unjust contributions; all which bring with them such a slavery that no honourable man can endure to sit under it, wherefore the towns are now almost quite desolate. Concerning the regulation of trade introduced in the time of Gustavus Adolphus, the chancellor says: "Although at the time when it was passed there were grounds for it, it is now clear and manifest that trade, which ever loves freedom, suffers under it; since also the towns do not increase by one, two, or three persons only having liberty of dealing and traffic, but their growth comes from multiplication of inhabitants, and in the concourse, whence all the burgesses of a town derive advantages; therefore the greatest part of the corporate bodies and their rigorous laws, especially the needless cost, should be abolished. Generally it were advisable to open Stockholm also, at a convenient season of the year, both for inlanders and strangers. We may be convinced of the advantages of such an institution by the foreign towns, and by Gottenburg; and although some few hucksters should set themselves against it, and it should have the appearance of impairing, by free trade, the maintenance of the burgesses, yet he who observes the matter with intelligence, and without bias, and considers the welfare of the whole, will find that our inland wares will thereby only be more in request. It would be better that the salt-license were rescinded, since the subject thereby suffers, and the fisheries are kept under; the great customs should be taken out of the hands of the farmers, and such arrentations generally be abolished, the sooner the better. Instead of the copper coinage, which his late majesty had determined to let fall of itself, as it had already mostly disappeared, a good and sterling coinage, yet somewhat under the standard, should be issued. In the copper trade no improvement could be expected, so long as it was carried on in the name and on behalf of the crown; it was best that the crown should seek its advantage in a reasonable duty, and commit the trade into the hands of its subjects. It would be of great benefit to the kingdom if the navigable lakes of Sweden could be connected by means of sluices with the Baltic and each other, so that men might come from lake Hielmar to Stockholm, from lake Vetter to Norrkœping, from lake Vener to Gottenburg, from lake Silian to the Kopparberg, whereby the country and towns might be peopled, our forests and wastes made productive, as also the revenues and customs of the crown be largely augmented by navigation and commerce. Furthermore, for the encouragement of shipping, it deserves to be taken into consideration whether a remission should be granted upon all the goods which are carried in Swedish ships, in all trading towns and havens which are at the disposal of Sweden." These reflections, sent forth into a world convulsed by disputes and troubles, mostly returned to their author without fruit, since for none of them was it possible to bring home a leaf of the olive-branch of peace; but they are as little alien to his fame, as to the welfare of his country and mankind.
The war engaged his liveliest solicitudes, the rather as the dearth of the year 1633 had stricken with especial severity the northern provinces of the kingdom (several scanty harvests following), and the levies, although they continued to be voted by the estates, were so dreaded, that examples of voluntary mutilation occurred, and in the border districts flight out of the country was resorted to in order to escape them. "We have fallen into an embarrassing state", the chancellor writes home from Germany. "If we let the difficulties overcome us, all is lost. If we meet them manfully, there is hope that by God's grace we may escape from them with honour." "For the avoidance of embroilments with our neighbours we hold the following counsels the most appropriate; to observe parties, to give on our side no occasion for contrariety, to raise no disputes about small matters which befall, and are of no great consequence. When this resolution is taken, that other too may be embraced, of maintaining the dignity, right, and majesty of the realm in honour and esteem, no where letting be seen or discovering any pusillanimity, fear, or indecision, but doing all, by God's help, with understanding and courage; so that every where it may appear as if the realm had lost nothing by the death of his late blessed majesty, in the constant thought that kings are no less mortal than other men, but that the commonwealth should be immortal."
In the beginning of 1633 the chancellor had presented an account of the state of the war in Germany, from which we extract some outlines: "After I had broken up from Erfurt towards Dresden, I despatched to you the secretary Laurence Grubbé, with a letter and memorial respecting all matters which it occurred to me at the time to remind you of, and stated besides the cause for which I was obliged to travel to the army and the elector of Saxony. When I came to Altenburg in Meissen, I found there that army quartered in the neighbourhood which had been under the late king's own orders, and was commanded by duke Bernard of Weimar and major-general Kniphausen. The major-general had the same day taken the castle of Leipsic, and delivered it again to the elector. Chemnitz was captured some days earlier; the enemy had abandoned Freiberg as well as Frauenstein, and in Meissen nothing but Zwickau remained in his possession. Therefore I resolved that our men should draw together and assault Zwickau, to try whether it might be taken, and thus Meissen be wrested out of the enemy's hands. Meanwhile I journeyed to Dresden, where I arrived on the 15th December, and was treated as a legate of the crown of Sweden, no otherwise than as if the king's majesty was still living. I said; there appear to me to be three counsels or means, whereof one must be selected. The first, that a body of all the evangelical electors and estates in the Roman empire should be formed, allied with the crown of Sweden, and obliged to the carrying on of the war, — and since his late majesty laid the foundation of this war, heretofore directed it and sealed it with his blood, as also the crown of Sweden possesses the principal bishoprics of the empire, and much of the hereditary territories of the emperor, therefore Sweden should have the direction of the war; yet so that a formal council of the estates were joined. Or, secondly, that two bodies should, as at present, subsist, the crown of Sweden and its allies under its directory, and the elector of Saxony for himself, and that a strong correspondence should be arranged between them for mutual succour, no one concluding upon any treaty or peace without the knowledge of the others; or, thirdly, in case they professed no further to need the assistance of Sweden, or the senate and estates of Sweden should no longer be willing to adhere to the agreement, that then my country should enjoy a reasonable satisfaction, and the evangelical princes and estates should arrange matters among themselves, as might be pleasing to them, and they might conceive to be most expedient in their condition. More methods that would avail I could not see. But if one of these three were not embraced in time, and affairs guided accordingly, no doubt was left that the ruin of all interested would ensue. I represented to them their danger from Spain, from France, the Netherlands, England, Denmark, and even from Poland and other quarters, as also from their domestic differences. All this they heard with patience, and though I would willingly have had conversation with them upon the subject, yet they would give no answer beyond this decision, that since affairs were so weighty, and the elector considered himself bound, according to the hereditary settlement between the families of Saxony and Brandenburg, to do nothing without communication made, therefore he was necessitated to defer the matter until the arrival of the elector of Brandenburg. And so for this time with such resolvement I travelled thence to the army again. Hereupon I ought fully to describe to you, my good lords, the electoral court of Dresden and its state in order to your information, as also my own judgment of affairs, but now I am not adequate to that end. Only this in brief; at the court is no resolution, nor any application, and I fear too that there are some of them who have their eyes turned to the emperor. They are entirely ignorant how to adapt their steps to these dangerous times, are accustomed to good days, cross in a word both hands and feet, and nourish vain hopes, deeming that thus they can escape misfortune. Long orations and reasons for doubting, with many ceremonies, are not wanting to them. But nothing real have I either seen or heard there, and if one would treat with them effectually, he is held to be dealing imperiously. Their opinion upon my proposals I have not been able from themselves at all to understand, only I have heard underhand from others that the first, for the crown of Sweden to have the direction of the war, pleaseth them not; nor the last, inasmuch as they know not how they should satisfy us, or (which I rather believe) because they have no goodwill thereto; but I understand them to be inclined to the second. I am now drawing the army from Meissen, and about to restore the territory to the elector. The troops I am dividing into two bodies, one to be conducted by duke Bernard of Weimar to Franconia, the other by Kniphausen to the Weser. The rest of the Swedish force I remove to the sea-coast."
On the 13th January, 1633, the chancellor was appointed by the council of state to be legate plenipotentiary of the crown of Sweden in the Roman empire and with all the armies. The views held in Dresden acquired further strength, and matters went on as in the time of Gustavus Adolphus. The most powerful Protestant sovereign houses of Germany, Saxony and Brandenburg, still ever kept aloof from supporting the great cause. Brandenburg's apparent inclination to an alliance with Sweden on account of the matrimonial overture soon cooled. The Swedish relations with both, as also with Denmark, which followed the same policy with them under pretence of mediating for peace, ended by becoming hostile. The estates of Lower Saxony aimed only at neutrality. Westphalia was still the theatre of war. Thus in the whole of northern Germany the main limbs of Protestantism were lopped off. It is the mournful history of this war that it was fought out by others than those whom it most nearly concerned. Howbeit, this reproach is not applicable to all; the heroic state of Hesse, represented by the undaunted landgrave William V., and after his early death by his widow, that Amelia Elizabeth, whom no one that studies this war can name without reverence, forms a brilliant exception. Despite the opposition of Saxony, the Protestant princes and towns of South Germany, at the convention of Heilbronn, April 9th, 1633, concluded, under the guidance of Oxenstierna, that alliance among themselves and with Sweden of which Gustavus Adolphus had laid the foundation. On the same day the alliance between Sweden and France was renewed. Their amity had grown cold in the king's last days, and after the passage of the Lech by Gustavus Adolphus, Lewis XIII. said to the Venetian minister: "It is time to set bounds to the progress of this Goth." The French minister in Heilbronn now contributed to form this alliance, but likewise to limit the supreme direction of the war, which was committed to Oxenstierna as legate of Sweden.
Measures, dictated by equity, favour, or necessity, marked his entrance on the exercise of this authority. The Palatinate was ceded to the heirs of the unfortunate Frederic, Mannheim only retaining a Swedish garrison. The Swedish legate was surrounded by suitors. Bernard of Weimar availed himself of circumstances to request and obtain from the reluctant chancellor, Swedish letters of investiture to the duchy of Franconia. It was on the issue of similar letters that Oxenstierna declared, "Let it remain in our archives for eternal remembrance, that a German prince solicits this from a Swedish nobleman, and that a Swedish nobleman in Germany grants it to a German prince, which I hold to be as absurd for the one to request as for the other to grant." "There was almost no state, no leading officer or functionary", says Chemnitz, "who did not request some office, abbey, convent or lordship; all appealed to the late king's promise, and the chancellor was obliged to leave matters to their course, if he would not give up all; especially as the wide-extended confederacy of the officers in the army of the Danube was added to his other embarrassments. For the groundwork of his military system was to keep the soldiers, as well as princes and states in goodwill, for which there were no other means. Thus the provinces conquered from the enemy, the longer the more, were lost, and little thereof remained for the crown of Sweden, except the archbishopric and electorate of Mentz, which also was partly broken up." It is not surprising that to him who gave so much, something should also have been offered. Richelieu praises his negotiator Feuquières, for having so skilfully counterworked Oxenstierna's plan to obtain at the convention of Heilbronn the electorate of Mentz for himself. The plan of making his high-chancellor with this possession chancellor of the German empire, is said to have been that of Gustavus Adolphus himself. That the matter was in question is indubitable. The high-steward, Gabriel Oxenstierna, announced in the Swedish senate, on the 15th April, 1634, that his brother, the high-chancellor, had prayed him to obtain the opinion of the council touching the proffer which had been made, and on the 4th August the ministry write[s] to the chancellor himself: "In case the German estates, as we have been informed from several quarters, will gratify the great industry and labour of our beloved brother with any recompense in his own person, we would gladly see it; and as we do not suppose that our beloved brother will thereby withdraw himself from the service of his country, we doubt not that our most gracious queen and the estates of the realm will also see it gladly." But he, least of all, has the right to reproach Axel Oxenstierna with intrigues for his own advantage, who promised the co-operation of France to procure for his son the hand of Christina, and the Swedish crown. This overture Richelieu made to Oxenstierna, but in vain; and the chancellor was so little inclined to the French interest, that the envoy of France, on the contrary, complains of his growing arrogance and rudeness.
Proud this statesman undeniably was. It was about this time that he wrote to field-marshal Tott, who wished to be promoted to some recompense by the duke of Mecklenburg: "That I should recommend your pretensions will not at all beseem me: for it appears to me not to be for the honour of the country that I, in this my office, should solicit any foreigner for your reward, just as if my country were not adequate thereto. If it concerned my own person, and the duke proposed it not himself out of his own courtesy, I would hold my rank in the kingdom so high and noble, that I would not make myself obliged either to him or to any other foreigner for any benefice." Long afterwards the French ministry employed the proposition of marriage thus made by him between Christina and Oxenstierna's son, as the means of improving the chancellor in the queen's good graces. In a letter to his son Eric, of June 29, 1647, Oxenstierna calls it a figment in itself worthy of laughter, but requests his son to marry in order to repress all suspicions.
Above: Axel Oxenstierna.
Above: Erik Gustaf Geijer.
No comments:
Post a Comment