Source:
Svenska drottningar: porträtter och biografier, pages 33 to 43, by Wilhelm Malm, 1844; original at Harvard University
The biography:
MARIA ELEONORA.
—
Då GUSTAF ADOLF genom sin moders inflytande och tvungen af oöfvervinneliga förhållanden, nödgades försaka sin första varma ungdomskärlek till den sköna EBBA BRAHE, och hennes förening med grefve JAKOB DE LA GARDIE, hade förstört det sista hoppet om hennes ägande, tänkte han med allvar på en förmälning, hvilken länge varit hans folks allmänna önskan.
Statsklokheten ledde hans val till Brandenburgska huset, och han beslöt att pröfva hvad makt den för sin utmärkta skönhet af ryktet beprisade prinsessan MARIA ELEONORA kunde hafva öfver hans hjerta.
Hon var född i Königsberg den 11 November 1599, och dotter till kurfursten JOHAN SIGISMUND af Brandenburg, samt dess gemål ANNA af Preussen.
År 1618 reste GUSTAF ADOLF i hemlighet öfver till Tyskland, och vistades några dagar okänd i Berlin. MARIA ELEONORAS skönhet, och den milda, intagande qvinligheten i hela hennes väsende, gjorde djupt intryck på hans hjerta, lika öppet för ömma känslor, som för ärans glänsande utsigter och höga pligters bud. Straxt efter sin återkomst skickade han kammarjunkaren GUSTAF HORN, för att vid kurfurstens hof anmäla sin konungs önskan af förmälning med prinsessan MARIA ELEONORA. Man vet ej huru långt dessa underhandlingar hade kommit, då kurfursten JOHAN SIGISMUNDS död afbröt dem. Hans efterträdare GEORG WILHELM, som nitiskt ifrade för reformerta läran, ville icke att prinsessan skulle förmälas med den strängt lutherske GUSTAF ADOLF. Men af samma orsak, som den konungslige friaren misshagade sonen, var han välkommen för modren, hvilken med tillgifvenhet omfattade Luthers lära.
För att göra slut på alla svårigheter, begaf konungen sig, i April 1620, för andra gången till Tyskland. Under namn af kapten GARS (begynnelsebokstäfverna af Gustavus Adolphus Rex Sueciæ) inträffade han en lördagsafton i Berlin, der han från tvenne värdshus blef utvisad, emedan man ansåg honom höra till några Engelska legotroppar, hvilka just då med buller och sjelfsvåld tågade genom staden. Ändtligen lyckades han att få rum, och lät sedermera i hemlighet underrätta enkekurfurstinnan om sin ankomst, erhållande tillbaka kallelse, att dagen derpå infinna sig i slottskyrkan. Redan klockan nio om morgonen var han på utsatt ställe och fann för sig hela det lilla hofvet församladt. Hans enkla men rika drägt, det sköna, ädla ansigtet, den höga och majestätiska hållningen väckte straxt hoffolkets uppmärksamhet, och öfverallt sågos nyfikna blickar och täta hviskningar, hvem den hemlighetsfulla främlingen kunde vara. Nyfikenheten ökades än mera, då furstinnan ANNA, efter gudstjenstens slut, inbjöd honom till sina inre rum, och det med uteslutande af alla de öfriga. Nu sågo GUSTAF ADOLF och MARIA ELEONORA hvarandra för första gången, och de blickar som då vexlades dem emellan, afgjorde för alltid deras öde.
Efter slutad gudstjenst blef GUSTAF ADOLF inbjuden till kurfurstinnan. Han återfann der MARIA ELEONORA, som i omsorgsfull prydnad och ungdomens fulla behag var utomordentligt skön och vida öfverträffade alla de bilder GUSTAF ADOLF sett af henne. Konungen erhöll nu af den älskades egen mun löftet att hon ville tillhöra honom. Förlofningen afslutades under modrens varma välsignelser, och GUSTAF ADOLF gaf sin blifvande gemål en diamantsring, som hade kostat 175 skeppund koppar. Konungens vistelse i Berlin var kort; han skyndade åter till fäderneslandet, för att ombestyra alla tillredelser för emottagandet af sin trolofvade brud.
Till hennes öfverförande utrustades åtta af kronans största skepp under riksamiralen CARL GYLLENHJELM. Sjelfva den talrika och praktfulla beskickningen anfördes af rikskansleren AXEL OXENSTJERNA. Åtskilliga nya ledsamheter hade yppat sig, särdeles genom kurfurstens obenägenhet. GUSTAF ADOLF befallde derföre OXENSTJERNA att icke göra några svårigheter vid vilkoren för äktenskapskontraktets underskrifvande. OXENSTJERNA fullgjorde uppdraget med särdeles framgång. Enkekurfurstinnan till och med förklarade att hon icke fordrade äktenskapskontraktets underskrifvande i förväg. Alla de hinder, som kurfursten GEORG WILHELM sökte att lägga i vägen för denna förbindelse, blefvo lyckligt häfda genom hans moders fasta vilja; hon begagnade sig af hans bortovaro i Preussen, för att sjelf föra sin dotter öfver hafver till Sverige. Det berättas till och med att hon, genom en hemlig, för henne ensamt tillgänglig dörr, gått ned uti det hvalf, der kurfurstliga klenoderna förvarades, och derifrån borttagit så många dyrbarheter: som hon tyckte ungefär kunna belöpa sig på MARIA ELEONORAS arfslott. Tvenne bref, det ena från kurfursten, det andra från konungen i Pohlen, ankommo under tiden till henne, men befarande att de kunde innehålla några hinderliga föreskrifter, lemnade hon dem ouppbrutna och anträdde resan med en skyndsamhet, som nästan liknade en flykt. MARIA ELEONORA åtföljdes dessutom af en ung moster, samt af sin yngre syster CATHARINA. De resande inträffade den 22 September 1620 i Wismar, och blefvo på ön Pöl med stor prakt emottagna utaf hertigen af Meklenburg. Efter tvenne dagar steg prinsessan med sitt sällskap om bord på Svenska flottan för att öfversegla till Calmar.
Full af längtan och otålighet hade emellertid GUSTAF ADOLF begifvit sig till denna stad för att der möta sin efterlängtade brud. Den 7 Oktober syntes ändtligen Svenska flottan styra in i Calmare sund. Riksråden ABRAHAM BRAHE, GABRIEL BENGTSSON OXENSTJERNA och NILS STJERNSKÖLD mottogo fruntimmerna på skeppen, konungen sjelf vid stranden, hvarefter flera dagar tillbragtes på slottet under dans och nöjen. Derifrån anträddes tåget uppåt landet, men i sakta mak, emedan man ville vinna tid till nödiga förberedelser i hufvudstaden. Det högtidliga intåget skedde den 25 November. Bilägret firades samma dag, och tre dagar derefter blef MARIA ELEONORA, som i ceremoniet och offentliga akter mycket prydligt kallas "Hans Kongl. Majestäts Maitress", krönt till drottning af Sverige. Till festens förhärligande voro de förnämsta af Svenska adeln till flera hundradetal, biskopar, furstar och främmande sändebud inbjudne. Alla dessa, jemte deras tjenare undfägnades på konungens bekostnad så länge de voro i hufvudstaden.
Ehuru uttömda rikets krafter voro, sparades intet som kunde gifva den unga drottningen och hennes anhöriga ett fördelaktigt begrepp om Sverige. Vid taffeln rådde ett öfverdrifvet slöseri; mängden af vin och andra drycker, som under dessa dagar åtgingo, synes efter våra fina och nyktra åsigter öfverstiga all trovärdighet. En enda handelsman framlemnade en räkning på 177 åmar rhenskt, 79 pipor franskt och 15 pipor spanskt vin, samt 144 läster tyskt öl, som allt blifvit förtärdt under det kungliga brölloppet. Till drottningens nålpenningar anslogos 4000 Svenska daler. Städerna Eksjö, Linköping och flera kungsgårdar, hvilka gåfvo en årlig inkomst af omkring 40,000 daler, bestämdes till hennes lifgeding. Hon berättigades att efter konungens död låta förvalta dessa besittningar genom egna embetsmän, likväl efter Svenska lagar; kronan förbehöll sig endast souveränitets-rätten.
Förhållandet emellan konungen och hans gemål blef med med [sic] hvar dag innerligare. MARIA ELEONORA lefde blott för den store man, hon nu fick kalla sin, och kände sig lycklig i tanken att vara älskad af en så ädel och kraftfull själ. Fri från den äregirigheten att vilja deltaga i riksstyrelsen eller att verka på offentliga angelägenheter, ansåg hon det för en skön och värdig bestämmelse, att lefva blott för sitt hjertas böjelse och dess stilla pligter. Men GUSTAF ADOLFS verksamma lif föranlät ständigt ny skilsmessa och nya sorger för MARIA ELEONORA.
Då hon under hans krigståg måste vara skiljd från honom sjuknade hon af trånad efter hans närvaro, och återfick ej sina själs- eller kroppskrafter förr än hon fick återse sin gemål. Hon sökte på allt upptänkligt sätt qvarhålla honom, och skref till och med en gång ett rörande bref till AXEL OXENSTJERNA, och bad honom afråda konungen att begifva sig öfver hafvet. Men GUSTAF ADOLF skyndade till försvaret af Tysklands frihet och protestantismens rättigheter, emot FERDINANDS djerfva ingrepp.
Under ett helt år saknade nu MARIA ELEONORA sin älskade herre: ryktet om hans bedrifter ökade hennes längtan. Med konungens tillstånd fick hon ändtligen 1631 resa till honom. Åtföljd af 8000 stridsmän, seglade hon öfver Östersjön och landsteg i Wolgast. I Stettin, der GUSTAF ADOLF, från sitt läger i Werben, som hastigast besökte henne, ville hertigen af Pommern och borgerskapet till hennes ära anställa baler och andra nöjen, men hon undanbad sig dem, och förklarade att hon ej kunde deltaga i något nöje, då hon visste sin gemål vara blottställd för krigets fasor. Hon tillstyrkte, att penningarne hellre borde utdelas till de fattige, att desse måtte förena sina böner med hennes för den dyre konungens dagar.
Drottningen följde sedermera krigshärens rörelser; men endast korta tider var hon nog lycklig att få äga sin gemål, hvilken med rastlös verksamhet fullföljde kriget. I Juni och Juli månader 1632 vistades MARIA ELEONORA på det kurfurstliga slottet i Maintz. Af alle innevånarne derstädes var hon älskad, och dagen då hon bortreste var för dem en sorgedag.
Med oblidkelig stränghet sönderslet ödet hennes lefnadsglädje. GUSTAF ADOLF hade återvändt från Franken, för att i öppet fältslag mäta sig med hertigen af Friedland, hvilken, bakom sina förskansningar vid Nürnberg, hade trottsat hans mod. I Erfurt hade MARIA ELEONORA glädjen att återse sin gemål. Men en dyster aning förmörkade denna glädje. GUSTAF ADOLF var mycket rörd vid afskedet; det tycktes ana honom, att han nu för sista gången slöt henne i sina armar, att han nu sade henne sitt sista farväl. Han anbefallde sin drottning åt magistraten i Erfurt med det mest rörande afskedstal, och hastade till Lützen, för att segra och — dö.
Vid första underrättelsen om den inträffade olyckan skyndade MARIA ELEONORA till stället; man kan föreställa sig med hvilken sorg. Hon var alldeles otröstlig, fuktade med oupphörliga tårar den älskades kropp, ville aldrig från densamma skiljas; och bar hos sig det uttagna hjertat, förvaradt uti en liten gulddosa.
Från Wolgast skulle liket öfverföras till fäderneslandet, och i hamnen låg GYLLENHJELM med Svenska flottan för sådant ändamål. Den 15 Juli 1633 fördes liket uti ett högtidligt sorgetåg ur staden om bord på flottan. Resan gick lyckligt och den 8 Augusti anlände flottan till Nyköping. Här nedsattes liket i stadens kyrka, för att der förblifva till den högtidliga begrafningen.
MARIA ELEONORA dref kärleken till sin aflidne gemål ända till fullkomligt afguderi. Under hela resan var hon från liket oskiljaktig; och lät esomoftast aftaga kistlocket för att njuta den bittra trösten af de fallna lemningarnes betraktade. Förgäfves föreställde man henne allt hvad Guds ord och förnuftet kunde mot sådant uppförande invända; förgäfves upprepade man konungens öfver dylika uppträden ofta yttrade misshag. Det hjelpte ej. Hon skref till och med från Tyskland, att rådet skulle uppskjuta begrafningen tills hennes egen i framtiden inträffade död, på det hon under sin återstående lifstid måtte beständigt få hugna sig af sin salige herres åskådande. Rådet gaf ett nekande svar; men för att i någon mon ställa henne tillfreds, uppskjöts begrafningen först till Februari, sedan till Juni 1634. Till begrafningstext hade MARIA ELEONORA sjelf valt: 1 Maccab. 9: 20, 26. "Och allt Israels folk sörjde efter Juda i långan tid och beklagade sig svårligen och sade: Ack att den hjelten fallen är, som Israel beskyddat och befriat hafver."
Redan andra dagen efter jordfästningen kände enkedrottningen en oemotståndlig längtan att gå ned i grafkoret, och såsom förut öppna kistan samt hugna sig af den döde konungens betraktande. I sådan afsigt begärde hon nyckeln. Men ståthållaren ansåg sig böra anmäla saken i rådet, hvilket, efter att hafva inhemtat biskoparnes mening, gaf ett nekande svar. Enkedrottningen blef öfver detta afslag ganska förbittrad, och då rådet fortfor i sitt beslut, helsade hon tillbaka, att också hon ämnade fortfara i sitt, och således tvärtemot deras vilja besöka grafven. Men då regeringen föreställde henne obehaget af att, i sådant fall, blifva från kyrkodörren tillbakavisad, afstod hon ändtligen från sitt trottsande. Man lyckades omsider äfven att förmå henne till att lemna ifrån sig GUSTAF ADOLFS hjerta, hvilket med gulddosa och omgifvande sammetspung i all tysthet blef i konungens kista nedlagdt, och dermed fick denna obehagliga tvist ett efterlängtadt slut.
MARIA ELEONORAS sorg tycktes deremot aldrig vilja upphöra. Redan från första ankomsten till Nyköping, lät hon i sitt rum med svart kläde öfverdraga både väggar, tak, möbler och golf. Fönsterna blefvo på samma sätt tillstängda, så att kammaren endast upplystes af vaxljus. Uti denna dystra omgifning satt hon beständigt innesluten, sjelf klädd i djupaste sorgdrägt, gråtande nästan natt och dag. Man hoppades någon förändring efter ankomsten till Stockholm och konungens begrafning; men förgäfves. MARIA ELEONORA fortsatte sitt förra lefnadssätt, och endast småningom och efter flere år blef hon lugnare. Men ännu och alltid var GUSTAF ADOLF hennes enda tanke. Så snart hans namn eller bragder nämndes, utbrast hon suckande: "Min sällhet är förbi!" Hon författade till hans grafskrift följande rader:
"Hans bragder och hans dygd med oförgänglig ära,
I död liksom i lif triumfens kransar bära."
MARIA ELEONORA instiftade till sin gemåls åminnelse en slags orden, som hon utdelade till fruntimmer af sina slägtingar och vänner. Den bestod i ett hjerta af guld, ofvantill prydt med en kunglig krona, på den ena sidan läste man:
"Jag med min död bevisat har
Den fasta tro mitt hjerta bar.
J hjeltar uppå ärans stig
Dran edra svärd och hämnens mig."
På den andra sågs en likkista med bokstäfverna G. A. R. S. och till omskrift: "Föraktad af många har jag utfört stora bragder, segrat i döden, triumferat efter döden."
Under konungens lifstid tycktes MARIA ELEONORA aldrig vara oroad af några regeringsbekymmer; hon var endast sysselsatt med sin prydnad och omsorgen att behaga. "Drottningen", säger en historieskrifvare från denna tid, "är en skön qvinna, af smärt och späd kroppsväxt, medelmåttigt lång, mycket vänlig och språksam. Hon bär bak på nacken en liten guldkrona, besatt med diamanter, och pryder sig med andra sköna sirater efter sitt konungsliga stånd." Men efter konungens död ville hon ej allenast uppfostra sin dotter, den unga drottning CHRISTINA, utan ock fatta i riksstyrelsen. Detta hade dock GUSTAF ADOLF flera gånger både mundtligen och skriftligen afstyrkt; en varning, som enhvar med närmare kännedom om drottningens personliga egenskaper icke kunde annat än gilla. Då rådet afslog dessa påståenden, sökte hon en qvinlig hämnd genom små förargelser och nycker. Hon förolämpade både OXENSTJERNA och rådet med sina bittra yttranden. Så sade hon till en af rådsherrarne: "Jag har hört, att Svenska rådet ämnar bortskicka mig och min dotter med hvit käpp och hundebröd utur landet."
För OXENSTJERNA, hvars hela lefnad var egnad att bibehålla GUSTAF ADOLFS krona på hans dotters hufvud, måste sådana ord vara högst kränkande. En kallsinnighet uppkom derföre emellan honom och enkedrottningen. Den ökades genom hennes uppförande allt framgent. Hon omgaf sig med Tyskar och kunde i allmänhet icke lida Svenska folket, icke ens deras land. Det var så förskräckligt kallt. Der voro så många och förfärligt fula berg, o. s. v.
Till dessa oenighetsfrön kom hennes förvända hushållning, uti hvilken det fanns hvarken måtta eller beräkning. Stora summor förslöstes på byggnader och hofhållning. Med gränslös frikostighet utdelade hon dyrbara skänker, samt bortlemnade sina oundgängligaste inkomster. Hon kom derföre innan kort på fullkomligt obestånd, så att rådet måste betala flera skulder och ordna hennes angelägenheter; AXEL OXENSTJERNA åtog sig det sednare bestyret, och reste i sådan afsigt till Gripsholm. I början vägrade MARIA ELEONORA att framlemna sina räkenskaper, tills OXENSTJERNA med lugn och vigtiga skäl lyckades öfvertyga henne om nödvändigheten af en sådan öfversigt, äfven för henne sjelf. Han ordnade sedan hennes affärer, så att hon sjelf derföre på det hjertligaste tackade honom.
Missnöjet med Sverige och dess regering kunde hon dock ingalunda öfvervinna, utan talte beständigt om att bosätta sig utom riket. Då både OXENSTJERNA och rådet vägrade henne detta, beslöt MARIA ELEONORA att fly ifrån Sverige. Hon aftalte med konung CHRISTIAN IV i Danmark om denna vanärande flykt. Denne önskade vinna MARIA ELEONORA för ett giftermålsförslag mellan sin son, prins FREDRIK, och unga drottning CHRISTINA, hvarföre han smickrade och understödde hennes infall. Han lofvade att hjelpa henne öfver till Preussen, och att fördenskull låta tvenne krigsskepp Markattan och Tålamodet kryssa under Gottland; men utförandet af flykten från Sverige öfverlemnade han föröfrigt åt hennes egen fintlighet.
I Juli månad 1640 beslöt MARIA ELEONORA att utföra sitt beslut. Hon plägade en gång i hvarje månad hålla tre dagars fasta, hvarunder hon ensam med kammarfrun lefde innesluten på sitt rum. Denna gång hade hon, under någon förevändning, skickat bort hofmarskalken, och förklarade sedan, att hon ämnade utsträcka fastan till sex dagar, och lär inbära mat i förhållande derefter, hvarpå dörren stängdes. Rummet vette åt trädgården, i hvilken var anlagd en betäckt löfgång, som räckte ett långt stycke från slottet. Under följande natten gick enkedrottningen ned i trädgården, smög, i sällskap med sin kammarfru, VON BÜLOW, genom löfgången till stranden och rodde sedan på en båt öfver den lilla midt framför liggande viken. Uti parken steg hon till häst och skyndade, jemte sin stallmästare, GEORG POGRELL, och några andra förtrogna herrar, nedåt skärgården. På vägen utgaf hon sig för en borgaredotter från Nyköping; en i sällskapet varande Dansk målare skulle föreställa hennes fästman; föräldrarne, hette det, hade sökt hindra deras förbindelse; deraf den nu i hemlighet företagna flykten, deraf de tårar, som den lättrörde drottningen icke mäktade återhålla. Från Daggange, i trakten af Trosa, afseglade flyktingarne på en liten skuta, som blifvit förhyrd af MARIA ELEONORAS hofmästare VON PENZ, och kommo med denna till Gottland. På den lilla skärgårdsholmen Nottarö, mellan Utön och Landsort, är en grotta, hvilken ännu i dag kallas Drottningstugan, emedan den tjent MARIA ELEONORA som tillhåll under flykten. Vid Gottland upptogs hon af de tvenne ofvannämnde Danska krigsskeppen. De hade redan tillryggalagt hälften af resan då en storm nödgade befälhafvarne att hålla ned åt Pommerska och Mecklenburgska kusten, samt inlöpa i Trawe; efter tolf dagars uppehåll försökte de åter att hålla sjön, men nödgades på nytt söka skydd under kusten af Falster. MARIA ELEONORA, som var ganska sjösjuk och ledsen vid den långa resan, begärde nu att blifva satt i land vid Nykjöbing, hvarest Danske kronprinsen då hade sitt hof. Ehuru olägligt och oväntadt detta besök än var, så kunde den Svenska enkedrottningen ej tillbakavisas, utan emottogs med förekommande artighet. För konungen var hennes ankomst till hans stater mindre angenäm; ehuru det var honom kärt, att stormen hade drifvit henne till Falster och icke till Seland. Han förargade sig öfver det sätt, på hvilket man i Sverige behandlat henne. "De borde skämmas", skref han till sin minister i Stockholm, "att så bemöta sin drottnings mor; för hennes herre var hela verlden för trång, och nu måste hon lefva af andras nåd."
Då hofmarskalken kom tillbaka till Gripsholm och frågade efter enkedrottningen, sade hennes hofpredikant: "Gud vet huru hon befinner sig? Då jag vid de förra fastorna höll morgon- och aftonbön utanför dörren, hörde jag alltid hennes röst beledsaga afsjungandet af psalmen. Men denna gång har jag icke kunnat förnimma ett enda ljud." Hofmarskalkens fru hade dessutom anmärkt, att hon icke, som förut, hört ljudet af enkedrottningens steg. Man blef orolig och klappade på; men intet svar följde. Hofmarskalken lät straxt spränga dörren och fann rummet tomt.
Underrättelsen om denna flykt väckte allmän ovilja inom Sverige, dock mest hos rådet, isynnerhet hos Oxenstjerna. Han sade, att MARIA ELEONORA, genom den obetänksamma rymningen, satt en fläck både på sig sjelf, sin dotters regering, hela Sveriges rike och sin salig herres minne. Ständernas beslut på riksdagen 1641 blef att hon sjelf mistade sitt lifgeding och hennes namn sitt rum uti kyrkobönerna.
Uti Danmark fick MARIA ELEONORA icke så glada dagar, som hon väntat. CHRISTIAN mottog henne visserligen gästfritt, men vågade icke genom för stor artighet stöta sig med Svenska regeringen. Hennes underliga lynne gaf äfven här anledning till missnöje och obehagliga uppträden. Dessutom blef hon för den sparsamme konungen en tämligen dyr gäst, emedan hon ville lefva i Danmark på samma fot och med samma hofhållning, som i Sverige. CHRISTIAN var ganska glad då hon år 1643, efter många fram- och återflyttningar lemnade hans rike.
Svenska regeringen lät nemligen vid denna tid öfvertala sig att årligen anslå 30,000 R:dr till MARIA ELEONORAS underhåll. Den unge kurfursten FREDRIK WILHELM af Brandenburg, emottog nu sin faster. Till vistelseort anvisades henne Preussen. Hon uppehöll sig nu än i Insterburg, än i Tapian [sic] och stundom i Königsberg, hvarest hon 1645 var närvarande vid en komedi, som den berömde Preussiske skalden SIMON DACK hade föranstaltat. Men äfven vid vistandet i Preussen blef hon slutligen ledsen, och då hennes dotter sjelf emottagit styrelsen, vaknade hos MARIA ELEONORA en liflig önskan att återvända till Sverige.
Drottning CHRISTINA drog intet ögonblick i betänkande att bifalla denna sin moders önskan. MARIA ELEONORA emottogs vid ankomsten till Stockholm med all den högtidlighet, som höfdes GUSTAF ADOLFS enka och den regerande drottningens moder.
MARIA ELEONORA erhöll nu 40,000 R:drs årlig inkomst, utom Drottningholm med Lofön, Svartsjö och fyra underliggande socknar, samt staden och ön Wollin i Pommern.
Hvarken det lefnadssätt, som CHRISTINA förde, eller de nöjen och förströelser, åt hvilka hon öfverlemnade sig, kunde behaga hennes mors fromma och stilla sinnelag; hon öfvergaf derföre snart hofvet och drog sig 1653 undan till Nyköping; der hon af sin dotter stundom besöktes. Men i allmänhet behandlade CHRISTINA sin moder med köld. Hvad som i synnerhet sårade MARIA ELEONORA, var dotterns afsägelse. Litet före afresan från Sverige besökte CHRISTINA sin moder. I afskedsstunden sade hon, i det hon framkallade sin efterträdare, prins CARL GUSTAF: "Jag beröfvar eder en dotter, men gifver eder en son", och anförtrodde derjemte den öfvergifna modern i hans vård. Denne fullgjorde uppdraget samvetsgrannt, och bemötte alltid MARIA ELEONORA med sonlig vördnad.
Underrättelsen att CHRISTINA offentligen afsvurit den tro, för hvilken hennes fader så hjeltemodigt dött, förbittrade hennes mors sista dagar; hon öfverlefde icke länge denna sorg. Den 20 Augusti 1654 fick hon en fjerdedags-frossa, som i nio veckor fortfor och försvagade mycket hennes krafter. Hon återställdes väl, men samma anfall förnyades; andra krämpor stötte till och hennes sjukdom blef snart farlig.
Hon dog den 18 Mars 1655, sedan hon i den sanna kristendomens anda, med from förtröstan, beredt sig till sin sista stund.
Hennes jordiska öfverlefvor nedsattes följande året [sic] i Riddarholmskyrkan, der hon hvilar vid sin älskade gemåls sida.
English translation (my own):
MARIA ELEONORA.
—
When Gustav Adolf, through the influence of his mother and forced by insurmountable circumstances, was forced to renounce his first warm youthful love for the beautiful Ebba Brahe, and her union with Count Jakob de la Gardie had destroyed the last hope of her possession, he seriously thought of a betrothal, which had long been the general desire of his people.
Statesmanship led him to the House of Brandenburg, and he decided to test what power the Princess Maria Eleonora, renowned for her exceptional beauty, could have over his heart.
She was born in Königsberg on November 11, 1599, and was the daughter of Elector Johann Sigismund of Brandenburg and his wife Anna of Prussia.
In 1618 Gustav Adolf traveled secretly to Germany and stayed for a few days incognito in Berlin. Maria Eleonora's beauty, and the gentle, captivating femininity of her whole being, made a deep impression on his heart, as open to tender feelings as to the shining prospects of honour and the demands of high duty. Immediately after his return, he sent his chamberlain Gustaf Horn to the Elector's court to announce his King's desire for a marriage with the princess Maria Eleonora.
It is not known how far these negotiations had progressed when Elector Johann Sigismund's death interrupted them. His successor Georg Wilhelm, who zealously advocated the Reformed doctrine, did not want the princess to be married to the strictly Lutheran Gustav Adolf. But for the same reason that the royal suitor displeased the son, he was welcome to the mother, who embraced Luther's teachings with affection.
To put an end to all difficulties, the King set out for Germany for the second time, in April 1620. Under the name of Captain Gars (the initials of Gustavus Adolphus Rex Sueciæ) he arrived in Berlin on a Saturday evening, where he was expelled from two inns because he was considered to belong to some English legionnaires who were at that time marching through the city with noise and violence. At last he succeeded in getting a room, and afterwards secretly informed the Dowager Electress of his arrival, receiving a summons in return to appear the next day in the castle church.
Already at nine o'clock in the morning he was at the appointed place and found the whole small court assembled before him. His simple but rich attire, his beautiful, noble face, his high and majestic bearing immediately attracted the attention of the courtiers, and everywhere were curious glances and frequent whispers, who the mysterious stranger could be. Curiosity was increased still more when Princess Anna, after the end of the service, invited him to her inner chambers, and that to the exclusion of all the others. Now Gustav Adolf and Maria Eleonora saw each other for the first time, and the glances that then were exchanged between them forever decided their fate.
After the service, Gustav Adolf was invited in to the Electress. There he found Maria Eleonora, who, in careful adornment and the full grace of youth, was extraordinarily beautiful and far surpassed all the pictures Gustav Adolf had seen of her. The King now received from the beloved's own lips the promise that she wanted to belong to him. The engagement was concluded under the warm blessings of his mother, and Gustav Adolf gave his future wife a diamond ring, which had cost 175 ship-pounds of copper. The King's stay in Berlin was short; he hastened back to the Fatherland to supervise all preparations for the reception of his betrothed bride.
For her transfer, eight of the Crown's largest ships were equipped under the command of the Grand Admiral Carl Gyllenhielm. The numerous and magnificent mission itself was led by the Grand Chancellor Axel Oxenstierna. Several new worries had arisen, especially through the reluctance of the Elector. Gustav Adolf therefore ordered Oxenstierna to make no difficulties in the conditions for the signing of the marriage contract. Oxenstierna fulfilled the mission with particular success. The Dowager Electress even declared that she did not require the signing of the marriage contract in advance.
All the obstacles that Elector Georg Wilhelm sought to place in the way of this union were happily overcome by the firm will of his mother; she took advantage of his absence in Prussia to bring her daughter across the sea to Sweden herself. It is even said that she, through a secret door accessible to her alone, went down into the vault where the Electoral treasures were kept, and from there removed as many valuables as she thought could approximately amount to Maria Eleonora's hereditary castle. Two letters, one from the Elector, the other from the King of Poland, reached her in the meantime, but, fearing that they might contain some obstructive instructions, she left them unopened and set out on the journey with a haste that almost resembled a flight.
Maria Eleonora was also accompanied by a young maternal aunt, and by her younger sister Katharina. The travelers arrived in Wismar on September 22, 1620, and were received with great pomp on the island of Poel by the Duke of Mecklenburg. After two days the Princess and her party boarded the Swedish fleet to sail to Kalmar.
Full of longing and impatience, however, Gustav Adolf had set out for this city to meet his long-awaited bride there. On October 7, the Swedish fleet was finally seen steering into Kalmar Sound. The councilmen Abraham Brahe, Gabriel Bengtsson Oxenstierna and Nils Stiernsköld received the ladies on the ships, the King himself on the shore, after which several days were spent at the castle in dancing and pleasures. From there the train set off upland, but slowly, because one wanted to gain time for necessary preparations in the capital.
The ceremonial entry took place on November 25. The wedding was celebrated the same day, and three days later Maria Eleonora, who in the ceremony and public acts is very neatly called "His Royal Majesty's Mistress", was crowned Queen of Sweden. To celebrate the feast, the most distinguished of the Swedish nobility, several hundred in number, bishops, princes and foreign envoys were invited. All of these, along with their servants, were entertained at the King's expense for as long as they were in the capital.
Although the powers of the kingdom were exhausted, nothing was spared that could give the young Queen and her relatives a favourable idea of Sweden. There was excessive extravagance at the table; the quantity of wine and other drinks consumed during these days seems to our refined and sober views to exceed all credibility. A single merchant submitted a bill for 177 åms of Rhenish wine, 79 pipes of French and 15 pipes of Spanish wine, as well as 144 loads of German beer, all of which had been consumed during the royal wedding. 4,000 Swedish dalers were allocated to the Queen's pin money. The towns of Eksjö, Linköping and several royal estates, which yielded an annual income of about 40,000 dalers, were determined as her dower estates. After the King's death, she was entitled to have these possessions administered by her own officials, albeit according to Swedish law; the Crown only retained the right of sovereignty.
The relationship between the King and his wife became more intimate with every day. Maria Eleonora lived only for the great man she now got to call her own, and felt happy at the thought of being loved by such a noble and powerful soul. Free from the ambition of wanting to participate in the government of the realm or to work on public affairs, she considered it a beautiful and worthy destiny to live only for the inclination of her heart and its quiet duties. But Gustav Adolf's active life constantly caused new separations and new sorrows for Maria Eleonora.
When she had to be separated from him during his campaign, she fell ill with longing for his presence and did not regain her strength of mind or body until she was able to see her husband again. She tried in every conceivable way to detain him and even once wrote a touching letter to Axel Oxenstierna, begging him to dissuade the King from going over the sea. But Gustav Adolf hastened to the defense of the freedom of Germany and the rights of Protestantism against Ferdinand's bold intervention.
For a whole year now Maria Eleonora missed her beloved lord; the rumour of his exploits increased her longing. With the King's permission, she was finally allowed to travel to him in 1631. Accompanied by 8,000 warriors, she sailed across the Baltic Sea and landed at Wolgast. In Stettin, where Gustav Adolf, from his camp in Werben, who hastened to visit her, the Duke of Pomerania and the burghers wanted to organise balls and other pleasures in her honour, but she refused them, and declared that she could not participate in any pleasure when she knew her husband was exposed to the horrors of war. She recommended that the money should rather be distributed to the poor, so that they might unite their prayers with hers for the days of the dear King.
The Queen thereafter followed the movements of the army; but only for a short time was she fortunate enough to get to have her husband, who pursued the war with restless activity. In June and July 1632, Maria Eleonora resided at the Electoral Castle in Mainz. She was loved by all the inhabitants there, and the day she departed was a day of mourning for them.
With implacable severity, fate tore her joy of life apart. Gustav Adolf had returned from Franconia to face in open battle the Duke of Friedland, who, behind his entrenchments at Nuremberg, had defied his courage. In Erfurt, Maria Eleonora had the joy of seeing her husband again. But a gloomy foreboding darkened this joy. Gustav Adolf was very moved at the farewell; he seemed to sense that he was now clasping her in his arms for the last time, that he was now bidding her his last farewell. He commended his Queen to the magistrates of Erfurt with the most touching farewell speech, and hastened to Lützen, to triumph and — die.
At the first news of the misfortune that had occurred, Maria Eleonora hastened to the scene; one can imagine with what grief. She was completely inconsolable, moistened her beloved's body with incessant tears, never wanted to part from it, and carried with her his removed heart, kept in a small gold box.
From Wolgast the body was to be transferred to the Fatherland, and in the harbour was Gyllenhielm with the Swedish fleet for such a purpose. On July 15, 1633 the body was carried in a solemn funeral procession out of the city onboard the fleet. The journey went well, and on August 8 the fleet arrived in Nyköping. Here the body was lowered into the city church, to remain there until the solemn burial.
Maria Eleonora carried the love for her deceased husband to the point of complete idolatry. During the entire journey she was inseparable from the body and often had the coffin lid removed to enjoy the bitter consolation of looking at the putrefied remains. In vain did one present to her everything that the word of God and reason could object to such conduct; in vain did one repeat the King's often expressed displeasure at such behaviour. It did not help.
She even wrote from Germany that the Council should postpone the funeral until her own death in the future, so that during the rest of her life she might constantly console herself with the sight of her late lord. The Council gave a negative answer; but in order to somehow satisfy her, the funeral was postponed first to February, then to June 1634. Maria Eleonora herself had chosen as the funeral text: 1 Maccabees 9: 20, 26. "Moreover they bewailed him, and all Israel made great lamentation for him, and mourned many days, saying, How is the valiant man fallen, that delivered Israel!"
Already on the second day after the burial, the Dowager Queen felt an irresistible desire to go down into the grave and, as before, to open the coffin and console herself with the sight of the dead King. With this intention she asked for the key. But the stadtholder considered it necessary to report the matter to the Council, which, after having obtained the opinion of the bishops, gave a negative answer. The Dowager Queen was rather embittered by this refusal, and when the Council continued with its decision, she replied that she also intended to continue in her own way, and thus contrary to their wishes, to visit the grave.
But when the government presented to her the displeasure of, in such a case, being turned away from the church door, she finally gave up her defiance. They finally succeeded in persuading her to give up Gustav Adolf's heart, which, with its gold box and surrounding velvet pouch, was quietly placed in the King's coffin, and thus this unpleasant dispute came to a long-awaited end.
Maria Eleonora's grief, however, seemed never to want to cease. From her first arrival in Nyköping she had the walls, ceiling, furniture and carpet in her room covered with black cloth. The windows were closed in the same way, so that the chamber was only lit by wax candles. In this gloomy environment she sat constantly enclosed, herself dressed in the deepest mourning, weeping almost night and day.
Some change was hoped for after her arrival in Stockholm and the King's burial, but in vain. Maria Eleonora continued her former way of life, and only gradually and after several years did she become calmer. But still and always Gustav Adolf was her only thought. As soon as his name or exploits were mentioned, she exclaimed with a sigh: "My happiness is gone!" She wrote the following lines for his epitaph:
"His exploits and his virtue with imperishable glory,
In death as in life, wreaths of triumph wear."
Maria Eleonora instituted a kind of order in memory of her husband, which she distributed to the wives of her relatives and friends. It consisted of a heart of gold, adorned with a royal crown on top, on one side it read:
"I have proven with my death
The firm faith my heart bore.
Ye heroes on the path of honour,
Draw your swords and avenge me."
On the other was seen a coffin with the letters G. A. R. S. and the inscription: "Despised by many, I have performed great feats, conquered in death, triumphed after death."
During the King's lifetime, Maria Eleonora never seemed to be troubled by any government concerns; she was only occupied with her adornment and the care to please. "The Queen", says a historian of the time, "is a beautiful woman, of delicate and delicate build, of medium height, very friendly and talkative. She wears a small gold crown, studded with diamonds, on the back of her neck and adorns herself with other beautiful ornaments befitting her royal station."
But after the King's death, she did not only want to raise her daughter, the young Queen Kristina, but also to take part in the government. This, however, Gustav Adolf had several times both orally and in writing disapproved; a warning that anyone with a closer knowledge of the Queen's personal qualities could not but approve. When the Council rejected these claims, she sought a womanly revenge through petty annoyances and whims. She insulted both Oxenstierna and the Council with her bitter remarks. So she said to one of the councilmen: "I have heard that the Swedish Council intends to send me and my daughter out of the country with a white stick [in humility] and with dog biscuits."
For Oxenstierna, whose whole life was devoted to maintaining Gustav Adolf's crown on his daughter's head, such words must have been most offensive. A coldness therefore arose between him and the Dowager Queen. It was increased by her behaviour all the while. She surrounded herself with Germans and in general could not stand the Swedish people, not even their country. It was so terribly cold. There were so many and terribly ugly mountains, etc.
To these seeds of discord came her perverse household economy, in which there was neither moderation nor calculation. Large sums were squandered on buildings and court maintenance. With boundless liberality she distributed precious gifts and left her most indispensable income. She therefore soon became completely bankrupt, so that the Council had to pay several debts and arrange her affairs; Axel Oxenstierna undertook the later management, and traveled to Gripsholm for this purpose. At first Maria Eleonora refused to hand over her accounts, until Oxenstierna with calm and important reasons succeeded in convincing her of the necessity of such a handover, even for herself. He then arranged her affairs, so that she herself thanked him most heartily for it.
However, she could not overcome her discontent with Sweden and its government, but constantly talked about settling outside the kingdom. When both Oxenstierna and the Council refused her this, Maria Eleonora decided to flee Sweden. She agreed with King Christian IV of Denmark about this disgraceful flight. The latter wished to win Maria Eleonora for a marriage proposal between his son, Prince Frederik, and young Queen Kristina, wherefore he flattered and supported her idea. He promised to help her over to Prussia and to have two warships, Markatten and Patientia, cruise under Gotland, but he left the execution of the escape from Sweden to her own subtlety.
In July 1640, Maria Eleonora decided to carry out her decision. She used to observe a three-day fast once a month, during which she lived alone with her chambermaid in her room. This time, under some pretext, she had sent away the court marshal and then declared that she intended to extend the fast to six days and would bring food in proportion to that, whereupon the door was closed.
The room looked out onto the garden, in which was laid out a covered walkway, which extended a long distance from the castle. During the following night, the Dowager Queen went down into the garden, crept, in the company of her chambermaid, von Bülow, through the walkway to the shore, and then rowed a boat across the small bay in the middle of the front. Out in the park, she mounted her horse and hurried, accompanied by her stable master, Georg Pogrell, and some other trusted gentlemen, down to the archipelago.
On the way she pretended to be a burgher's daughter from Nyköping; a Danish painter who was in the company was to portray her fiancé; the parents, it was said, had tried to prevent their union; hence the now secretly undertaken flight, hence the tears that the easily moved Queen could not hold back. From Daggunge, in the area of Trosa, the refugees set sail on a small ship, which had been hired by Maria Eleonora's court steward, von Pentz, and came with this to Gotland. On the small archipelago island Nåttarö, between Utö and Landsort, is a cave, which is still called Drottningstugan, because it served Maria Eleonora as a shelter during the flight.
At Gotland she was taken in by the two above-mentioned Danish warships. They had already covered half the journey when a storm forced the commanders to keep to the Pomeranian and Mecklenburg coasts, and to enter Trave; after a twelve-day pause they tried again to keep the sea, but were forced to seek shelter under the coast of Falster again.
Maria Eleonora, who was quite seasick and tired from the long journey, now requested to be put ashore at Nykøbing, where the Danish Crown Prince then had his court. However untimely and unexpected this visit was, the Swedish Dowager Queen could not be refused, but was received with due courtesy.
For the King her arrival in his states was less pleasant, although it was dear to him that the storm had driven her to Falster and not to Zealand. He was indignant at the way in which she had been treated in Sweden.
"They should be ashamed", he wrote to his minister in Stockholm, "to treat their Queen's mother in this way; for her lord the whole world was too small, and now she must live on the grace and mercy of others."
When the court marshal returned to Gripsholm and asked for the Dowager Queen, her court chaplain said: "God knows where she is? When I held morning and evening prayers outside the door during previous fasts, I always heard her voice accompanying the singing of the psalm. But this time I haven't been able to hear a single sound."
The court marshal's wife had also remarked that she did not, as before, hear the sound of the Dowager Queen's steps. They became anxious and knocked; but there was no answer. The court marshal immediately had the door broken open and found the room empty.
The news of this escape aroused general displeasure in Sweden, but mostly in the Council, especially in Oxenstierna. He said that Maria Eleonora, by her reckless escape, had put a stain on herself, her daughter's government, the whole kingdom of Sweden, and the memory of her blessed lord. The decision of the Estates at the Riksdag in 1641 was that she herself lost her dower estate, and her name her place in the church prayers.
In Denmark, Maria Eleonora did not have such happy days as she had expected. Christian received her hospitably, but did not dare to offend the Swedish government through excessive politeness. Her strange disposition also gave rise to discontent and unpleasant behaviour. In addition, she became a rather expensive guest for the thrifty king, because she wanted to live in Denmark on the same footing and with the same court household maintenance as in Sweden. Christian was quite happy when in 1643, after many moves back and forth, she left his kingdom.
The Swedish government was persuaded at this time to allocate 30,000 riksdalers annually for Maria Eleonora's maintenance. The young Elector Friedrich Wilhelm of Brandenburg now received his aunt. Prussia was assigned to her as her place of residence. She now resided now in Insterburg, now in Tapiau and sometimes in Königsberg, where in 1645 she was present at a comedy that the famous Prussian poet Simon Dack had arranged. But even during her stay in Prussia she finally became bored, and when her daughter had taken up the government herself, there awakened in Maria Eleonora a lively desire to return to Sweden.
Queen Kristina did not hesitate for a moment to grant her mother's wish. Maria Eleonora was received on her arrival in Stockholm with all the solemnity befitting the widow of Gustav Adolf and the mother of the reigning Queen.
Maria Eleonora now received an annual income of 40,000 riksdalers, excluding Drottningholm with Lovön, Svartsjö and four underlying parishes, as well as the town and island of Wollin in Pomerania.
Neither the way of life that Kristina led, nor the pleasures and diversions to which she gave herself up, could please her mother's pious and quiet disposition; she therefore soon abandoned the court and in 1653 retired to Nyköping; where she was occasionally visited by her daughter. But in general Kristina treated her mother with coldness.
What particularly hurt Maria Eleonora was her daughter's abdication. Shortly before leaving Sweden, Kristina visited her mother. At the moment of farewell, she said, in summoning her successor, Prince Karl Gustav: "I am depriving you of a daughter, but am giving you a son", and thereby entrusted her abandoned mother to his care. The latter fulfilled the assignment conscientiously and always treated Maria Eleonora with filial respect.
The news that Kristina had publicly renounced the faith for which her father had died so heroically embittered her mother's last days; she did not long survive this grief. On August 20, 1654, she had a four-day chill, which continued for nine weeks and greatly weakened her strength. She recovered well, but the same attack was renewed; other ailments arose, and her illness soon became dangerous.
She died on March 18, 1655, after she had prepared herself for her last hour in the spirit of true Christianity, with pious confidence.
Her earthly remains were interred the following year [sic] in Riddarholm Church, where she rests by the side of her beloved husband.
Notes: Königsberg is the historic German and Prussian name for what is now the Russian city of Kaliningrad.
pin money = an allowance of money historically given by a man to his wife or to other dependents for their personal, discretionary use.
Stettin is the German name for the town of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.
Insterburg is the historic German name for what is now the Russian city of Chernyakhovsk, in Kaliningrad Oblast.
Tapiau is the historic German name for what is now the Russian city of Gvardeysk, in Kaliningrad Oblast.
Wollin is the German name for the Polish island of Wolin and a town on it, in the Baltic Sea.
No comments:
Post a Comment