Sources:
Drottning Kristinas sista dagar, article written by Baron Carl Bildt for Ord och Bild, femte årgången: 1896, part 2, pages 53 to 61, 1896; original from a library in Växjö (other issues were donated to Projekt Runeberg from there and from the University Library in Linköping)
Drottning Kristinas sista dagar, pages 26 to 38, by Baron Carl Bildt, 1897 (standalone publication); original at Harvard University
Kristina's letter of March 2/12 (New Style), 1689 to Manuel Texeira is here:
Kristina's letter of March 20/30 (Old Style), 1689 to Johan Olivekrantz is here:
Kristina's letter of April 2/12 (Old Style), 1689 to Olivekrantz is here:
Kristina's condolence letter to March 23/April 2 (New Style), 1689 to Ranuccio II Farnese, the Duke of Parma, is here:
—
Above: Baron Carl Bildt.
The account (original Ord och Bild version):
DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR.
AF C. BILDT.
Med 4 bilder.
(Fortsättning och slut.)
ÖFVER sin hälsa hade Kristina, som vi sett, länge icke haft någon anledning att klaga. Väl medveten om sin dåliga mage, höll hon försiktig diet, tålde icke kryddor och drack aldrig vin, men å andra sidan gaf hon sig ej heller någonsin tid att tugga maten. Då och då gjorde väl magen uppror, och ibland kommo därtill korta feberanfall, men dessa krämpor voro ej mer, än man kunde vänta hos en person med hennes oroliga lif, som tillbragt öfver tjugu somrar i det osunda Rom. Med undantag af influensan, som 1657 grasserade i Italien, hade hon icke förr än 1686 haft någon sjukdom, som icke skyndsamt häfts af de läkemedel hon vanligen anlitade, purgativ och åderlåtning. För läkekonsten hade hon ett ganska begränsadt förtroende, och herrar eskulaper voro ofta föremål för hennes skämt. Till 1675 hade hon till lifmedikus haft en viss Cesare Macchiati, därefter en judisk läkare Gabriel Felix, som sedermera kom till konung Johan Sobieski, och nu på sista tiden en viss Romolo Spezioli från Fermo, hvilken också skötte Azzolini. Tiden var inne, då denne skulle få mycket att göra.
I början af 1689 väntade Kristina med otålighet ett besök af sin generalguvernör Olivekrantz och markis del Montes återkomst från Sverige. Efter samråd med dem ville hon besluta, huruvida det kunde löna mödan att träffa någon uppgörelse med kurfursten af Brandenburg. Hon stod redan i underhandling om att sälja sin besittningsrätt till Palazzo Riario — så kär var drömmen om suveräniteten i en tysk småstad hos henne, som med så lätt mod lämnat Sveriges spira. Men Olivekrantz och del Monte läto vänta på sig — i stället kommo sjukdomen och döden.
Den 13 februari 1689 — dagen efter det hon befallt att en allmän décharge skulle beviljas Olivekrantz för hela hans förvaltning — träffades Kristina af ett svimningsanfall, hvilket, då hon efter en kvarts timme återfått sansen, åtföljdes af stark feber och af samma svullnad i benen, hvaraf hon redan lidit de två föregående vårarne. Efter tre dagar följde ny sanslöshet och därpå en så stor mattighet, att man trodde hennes sista stund vara kommen och skickade efter sakramenten, hvilka hon mottog med stort lugn. Någon förbättring inträdde därefter, och så snart Kristina kände sig något starkare, tänkte hon på att ordna förhållandena efter sin död, den hon med kallt mod såg i ögonen. Den 1 mars underskref hon sitt testamente, som gjorde Azzolini till universalarfvinge med skyldighet att betala flera legat och alla skulder, och därpå tänkte hon att sluta fred med påfven. Hon skickade efter monsignor Albani och bad honom säga Innocentius, att hon ödmjukt bönföll om hans förlåtelse för alla de obehag hon vållat honom och hoppades, att han ville benåda dem af hennes tjänare, som hade något otaladt med den påfliga rättvisan. Innocentius, hvilkens stränghet var pliktkänsla men ej hårdhet, mottog med rörelse sin plågoandes budskap. Med tårar i ögonen sände han henne sin förlåtelse och välsignelse, jämte full amnesti för allt hennes folk. Budskapet framfördes af kardinal Ottoboni, som medförde den hälsning, att påfven önskat själf besöka drottningen men hindrades af sin egen sjukdom. Innocentius erbjöd sig också att genast låta hämta från Bologna en berömd läkare vid namn Malpici. Samtidigt kom bref från vicekonung af Neapel Don Lorenzo Colonna, som ville skicka icke mindre än tre doktorer.
Innan dessa hjälptrupper hunnit anlända, hade emellertid drottningen, som efter försoningen med påfven under ett par dagar känt sig bättre, plötsligt fått ett nytt anfall, så svårt denna gång, att allt hopp ansågs vara ute, och ryktet om hennes död började sprida sig i staden. Som sista resurs skickade man då efter en fransk munk, hvilken genast använde Kristinas vanliga läkemedel, som kanske hittills ansetts för enkla. En vändning till det bättre inträdde så godt som omedelbart, så att hon efter fyra dagar befann sig i full konvalescens. Redan den 12 mars var hon åter sysselsatt med sina affärer, dikterade ett bref till sin bankir Texeira och kunde med egen hand tillägga följande apostill:
»Jag lefver genom ett Guds underverk och tack vare den kraftiga och mer än mänskliga komplexion Gud gifvit mig. Jag kan säga, att konstens underverk också bidragit därtill, ty min läkare, äfvensom de skicklige man, som dessutom tillkallats, hafva i sanning gjordt under. Det blir för så lång tid det Gud behagar.»
Den 20 mars skref hon till Olivekrantz:
»Gud har velat rycka mig ur dödens armar mot mitt eget hopp, och jag var redan resignerad till denna sista öfvergång, som jag trodde oundviklig. Likväl är jag ännu full af lif, tack vare ett underverk af nåd, natur och konst, hvilka konspirerat för att återgifva mig hälsan och lifvet. Mitt kraftiga temperament har öfvervunnit en sjukdom, som kunnat döda tjugu herkuler. Men jag förmodar, att det är nåden som styrkt detta temperament i en så förvånande grad, att det väcker läkarnes beundran. Jag har befallt, att man skall göra en berättelse om allt som händt, i hvilken ni skall finna hela historien om min sjukdom och mitt tillfrisknande. Jag kan dock ej undslippa en lång konvalescens, hvarunder man låter mig iakttaga en så sträng regel, att den mycket besvärar mig. Men jag hoppas, att allt skall vara slut till påsk, och att jag då helt och hållet skall slippa läkarens färla. Läkaren bannar mig, då han ser mig skrifva. Affären, hvarom Brandenburgs sändebud talat med markisen (del Monte), är en gammal historia, som för längesedan är afslutad till båda parternas ömsesidiga belåtenhet. I dylika fall bör man endast svara dessa få ord: drottningen vet hvad hon gör och hvad hon bör göra. Detta bref vare gemensamt för Eder och markisen. Jag gillar för öfrigt alla de beslut Ni fattat och allt hvad Ni kan hafva gjort i Sverige. Jag väntar Eder med otålighet och skall snart sända Eder tillbaka. Tviflen ej därpå. Adieu.
Christina Alexandra.
P. S.
Jag skrifver ej till markisen, ty jag har intet att säga honom.»
Den 2 april skref hon ännu några rader till Olivekrantz, som hon väntade »såsom judarne vänta Messias». Brefvet slutade:
»Min konvalescens lider lyckligtvis mot slutet, fast med långsamhet i följd af den oblida väderleken, men vid Eder ankomst hoppas jag Ni skall finna mig vid full hälsa. Adieu.»
Samma dag skref hon ett kondoleansbref till hertigen af Parma med anledning af hans broders död. Dessa rader äro de sista man har af hennes hand.
Hennes tillfrisknande firades med högtidliga tacksägelser i flera kyrkor. Musikanterna af konstnärsgillet i virtuosi, hvilka i Kristina städse haft en god kund, sjöngo den 25 mars ett Te Deum i kyrkan S. Salvatore in Lauro, hvars protektor Azzolini var; andra konstnärer föranstaltade ännu ett, och den 31 mars höllo jesuiterna på grefve d'Aliberts tillskyndan en praktfull tacksägelse i sin granna kyrka il Gesù, som för tillfället smyckades med drottningens ryktbara tapisserier. Så säkert ansågs faran öfverstånden, att det tillkännagafs, att Kristina, sedan hon aflagt ett besök hos påfven och själf bevistat ett Te Deum i Peterskyrkan, ämnade göra en ny pilgrimsfärd till madonnan i Loreto. Där förvarades i madonnans skattkammare sedan hennes första besök 1655 hennes svenska krona och spira. Huru underligt skulle det icke kännas att nu återse dem! Men dessa planer skulle aldrig förverkligas.
Under drottningens sjukdom hade en händelse inträffat, som länge ansetts tillhöra romanens område, men som numera tillgängliga papper återbördat åt verkligheten. Läsaren har icke glömt den vackra sångerskan Angelina, hvars ömma förhållande till bildhuggaren Théodon afbröts genom att hennes moder tvang henne att ingå i Kristinas tjänst. Den stränga bevakningen i Palazzo Riario lämnade de två älskande blott tillfälle till ett par förstulna möten, men murarne, som skilde ungdom och kärlek åt, mäktade ej skydda mot guld och list. En af Roms störste fruntimmerskarlar, monsignor Vaini, en förnäm viveur, som af prästen ej hade annat än rocken, hade sett Angelina på en af drottningens konserter och intagits af hennes skönhet, och han kände vägen. Två andra flickor af Kristinas omgifning hade redan fallit i hans garn: den ena, en syster till Ottavia och Portia Giustiniani, hade dött under omständigheter, som kastade en skugga af skuld för hennes bortgång på Vaini, så att han sedan dess var illa sedd af drottningen, men han hade i stället försänkningar bland tjänstefolket, hvilka kommo väl till pass. Att Angelina kallt tillbakavisade hans förklaringar, afskräckte honom ej. Han visste, att hennes moder Catarina Georgini, som jämte döttrarna flyttat till Palazzo Riario, intet bättre begärde än att slå mynt af deras behag, och af henne köpte han nyckeln till Angelinas sängkammare. Drottningens sjukdom och den däraf följande oordningen beredde ett gynnsamt tillfälle. Det försummades ej.
Företaget var djärft, ty Angelinas sofrum — det bebos nu af en gammal professor, presidenten i Accademia dei Lincei — låg alldeles öfver Kristinas eget, men den inte vågar, vinner intet, och denna gång var vinsten väl ett vågstycke värd. Natten till den 4 mars, medan drottningen ännu låg mellan lif och död, smög sig Vaini förklädd, med två pistoler i bältet och nio falska nycklar i fickan, uppför trapporna. En mutad kammartjänare förde honom i säkerhet till Catarina, som öppnade dörren till rummet, där Angelina sof oskuldens intet anande sömn.
Angelinas nödrop hördes likväl, och de två drabanter, som höllo vakt i drottningens våning, Palma och Merola, rusade upp för att se hvad som var å färde. De bröto upp den låsta dörren, vräkte undan kammartjänaren Larini och Catarina samt kastade sig öfver Vaini — fast för sent. I förskräckelsen bjöd han pengar, för att saken skulle hållas tyst, hela fyra tusen scudi, men det hjälpte icke. Bunden fördes han ned till vaktstugan, och bud skickades till chefen för gardet markis Ornani. Denne rådförde sig, när morgonen kom, med kardinal Azzolini och hans brorson Pompeo. Man beslöt att låta Vaini gå men anmäla saken för rättvisan. Skandalen skulle likväl hållas tyst, så att drottningen intet skulle få veta, förr än hon blef frisk.
När Kristina, som hört bullret, frågade hvad som varit före, skyllde man på tjufvar, och därmed lät sig den sjuka nöjas.
Så snart hon blef bättre, frågade hon dock efter Angelina, som alltid varit hennes synnerliga gunstling, men som ingen vågade låta henne komma in till drottningen af fruktan att hon skulle tala om alltsammans, fick hon det svaret, att hon var sjuk. Till slut kom det dock fram att flickan var fullkomligt frisk men höll sig instängd på sina rum i sorg och förtviflan. Kristina skickade då genast efter Angelina, som under tårar och knäfall berättade den skymf hon lidit, och då bröt ovädret löst. Drottningens vrede kände inga gränser. Hon lät kalla in Merola, den samme som varit med om att gripa Vaini, och befallde honom att döda förföraren.
Skulle blodshämd tagas, var nog Merola rätte mannen. En verklig bravo-typ denne neapolitanare! Han hade tagit värfning bland Kristinas lancie spezzate för att skydda sig mot efterräkningar för ett par i Neapel begångna mord, och under striderna för kvarterfriheten hade han stuckit ihjäl en af påfvens sbirrer. Det var ju goda meriter. En sak ingaf honom dock betänkligheter. Hans konto med rättvisan hade nyss utjämnats genom den allmänna amnesti påfven beviljat Kristinas folk. Det var en ny och särdeles behaglig känsla för Merola att åter kunna röra sig fritt utan fara för häktning. Den ville han icke spilla för en nyck af drottningen, som kanske snart ej längre skulle finnas i världen, i synnerhet som det kunde finnas något att förtjäna på andra hållet. Alltnog, han meddelade Vaini, att han gjorde bäst i att lämna Rom. Den uppskrämde prelaten lät ej säga sig detta två gånger utan försvann efter att ha betygat Merola sin kontanta erkänsla, hvarpå drabanten helt lugnt anmälde för Kristina, att hämden var fullbordad.
Bedrägeriet blef dock snart upptäckt. Beställsamma tungor underrättade drottningen, att Vaini befann sig lifs lefvande i Subiaco. Man hade således drifvit gäck med henne — var det väl möjligt? Merola, som kallades till räfst, nekade i början, men af hans intrasslade svar begrep Kristina sanningen. I vredesmod reste hon sig upp från stolen, gick hastigt några steg fram med sträckta händer och utspärrade fingrar, liksom för att gripa Merola i strupen — och föll afsvimnad till golfvet. — Detta skedde den 14 april 1689.
Om den sista sjukdomen, som nu följde, är föga bekant. Att, såsom stundom sagts, Monaldeschis minne skulle ha förbittrat Kristinas sista stunder, är antagligen en dikt. Åtminstone finnes därom ingen trovärdig anteckning. Det hade för öfrigt icke öfverensstämt med Kristinas karakter. Hon betraktade ständigt den olycklige stallmästarens död som verkställandet af en rättmätig dom, alldeles som hon skulle ha gjort med Vaini. Troligen var hon mesta tiden sanslös, eftersom inga ord af henne bevarats från dessa dagar. Hennes biktfader, karmelitermunken Slavata, var hos henne till det sista, talande, heter det, till henne på latin, franska och tyska. Svenska skulle ej höras vid hennes dödsläger. Kristina mottog sakramenten och påfvens välsignelse med lugn och svarade ordentligt på bönerna i de döendes officium. Kanske kände hon, såsom vår snillrike skald sjungit:
»Det bör ej kännas tungt att vandra
sen lycka, makt och ära gått förut.
Du är så arm, Kristina Alexandra,
då skådespelet lider mot sitt slut.»
Klockan sex på morgonen den 19 april 1689 lyfte hon den vänstra handen till halsen och utandades helt stilla sin sista suck. Azzolini hade, ehuru själf långt ifrån frisk, vakat dag och natt vid hennes bädd. Hans trohet är det försonande ljuset i mörkret af tomhet, flärd och brott kring den döende drottningen från främmande land. Hur ängsligt skall ej det bristande ögat hafva hvilat på hans rödkantade rock! Där klappade dock ett hjärta, som sörjde henne.
Rummet, där Kristina dog, ligger mot söder i palatsets första våning näst intill sydvästra hörnrummet. Två kolonner med förgyllda korintiska kapitäl dela det i två, hvardera hälften täckt af ett särskildt hvalf, prydt med fresker, i hvilka Zuccaris pensel framställt bibliska scener, omgifna af medaljonger med helgon och madonnan samt af grotesker med lekande nymfer och tritoner. Det är ej ovanligt stort (9 m. × 5,40 m.) men soligt och gladt och hade på Kristinas tid en härlig utsikt. Nu användes det för galleria Corsinis tafvelsamling och är fullt af porträtt. Det enda af dessa Kristina skulle känna igen, om hon nu vaknade där, är kardinal Ottobonis. Slumpen har hängt hans bild just där han bragte den sjuka påfvens förlåtande välsignelse. Alldeles bredvid låg kapellet med sin sakristia, genom en dörr förbunden med sängkammaren. Helt små rum, som läsaren kan se af planen här ofvan. Altaret, öfver hvilket hängde en kopia af en madonna af Sassoferato, borttogs först 1883. Möblerna ha försvunnit långt förut, de flesta strax efter drottningens död, och intet, ej ens en inskrift, talar mera om Kristina Alexandra.
Fyra dagar låg drottningens lik utställd på lit de parade i palatset. Den 24 april kl. 8 på aftonen fördes det vid fackelsken på en öppen vagn, omgifven af hennes lifvakt och åtföljd af hela hennes hof, till S. Maria in Vallicella, en af de kyrkor, som stodo under Azzolinis beskydd. Följande dag firades där i närvaro af hela kardinalkollegiet den högtidliga begrafningsgudstjänsten, efter hvars slut en storartad procession satte sig i rörelse för att föra Kristina till det sista hvilorummet i Peterskyrkan. Tåget öppnades af skolgossar och fattighusbarn, därefter följde sexton brödraskap i fotsida kåpor och hufvudet täckande hucklen, därefter munkar från femton af Roms förnämsta kloster, bland dem Lars Skytte, alla med kors, banér och brinnande vaxljus, sedan femhundra af brödraskapens män med stora vaxfacklor, fem man i ledet, vidare prästerskapet i drottningens församling S. Dorotea, sångare, prästerskapet i Peterskyrkan, därpå den högt burna, af guldbrokad med kronor och Wasavapnet täckta likbåren, på hvilken liket hvilade bart med krona och spira, svept i hvit guldbroderad dräkt med violett hermelinsbrämad sammetsmantel, hvita handskar och skor. Omkring och efter båren, som bars af Kristinas folk, gingo hennes hofmän och officerare med Wasenau och Warwick i spetsen; efter dem följde chefen för påfvens schweizergarde till häst med sex af sina soldater, påfliga härolder, ceremonimästare, kammarherrar, kapellaner, biskopar o. s. v. till häst och till fots. Kortègen, som framskred mellan det å ömse sidor marscherande påfliga schweizergardet, afslöts af tio drottningens vagnar. Vid framkomsten till Peterskyrkan mottogs liket af kanikerna, som däröfver läste absolutionen. Det inneslöts med krona och spira i en kista af cypress, hvari också några af hennes medaljer nedlades, denna åter i en blykista med namn och vapen i relief, och denna slutligen i en träkista, som nedsattes i midtelskeppet af kryptan, i de s. k. Grotte Vecchie. Där står den ännu midt emot Pii VI:s kista, stödd mot väggen, helt och hållet öfverklädd af murbruk, utan några som helst prydnader, med följande på den fria långsidan enkelt målade inskrift:
«D. O. M.
CORPUS CHRISTINÆ ALEXANDRÆ
GOTHORUM SUECORUM VANDALORUMQUE REGINÆ
OBIIT DIE XIX APRILIS MDCLXXXIX.»
Ej långt därifrån förvaras hennes inälfvor i en annan sarkofag. Den har formen af en på golfvet hvilande, mot väggen stödd, ungefär 1 m. hög halfkupol af hvit marmor, refflad och krönt af ett kors. Däröfver en tafla af hvit marmor, inramad i svarta barocka ritningar, som omgifva en inskrift, likalydande med den föregående utom att »Corpus» utbytts mot «Præcordia».
Kristina hade i sitt testamente förordnat följande:
»Vi vilja, att vår döda kropp skall svepas i hvitt och begrafvas i kyrkan la Rotonda (Pantheon) eller i någon annan, som vår arfvinge må bestämma; utan utställning af liket, förbjudande vi hvarje begrafningsståt och all annan dylik fåfänga. Epitafiet vare en enkel sten med blott denna inskrift:
D. O. M.
VIXIT CHRISTINA ANNOS LXIII.
Vi vilja intet hvarken mer eller mindre.»
Hennes önskningar blefvo lika litet respekterade i fråga om vården som i fråga om begrafningen. Katolska kyrkans ära fordrade en ståtlig minnesvård öfver det stora affallet. Hade själfva affällingen i lifstiden varit besvärlig, skulle hon åtminstone efter döden göra reklam för påfvedömet. Det dröjde likväl några år, ty Innocentius XI dog redan fyra månader efter Kristina, och hans efterträdare Alexander VIII (Ottoboni) fick under sin korta regeringstid (okt. 1689—febr. 1691) ej heller tid att träffa någon anstalt om monumentet. Först under Innocentius XII (1691—1700) fattades definitivt beslut om utförandet, hvilket uppdrogs åt Carlo Fontana. Denne har uppgjort ritningarna till den stora, fula och anspråksfulla vården, som nu synes i Peterskyrkan vid den första pilastern ytterst till höger från stora ingången. Den aftäcktes den 27 nov. 1701, sedan Kristinas forne skyddsling monsignor Albani uppstigit på påfvestolen såsom Clemens XI. Monumentet ansågs redan då såsom »di malissimo gusto»; det var dock ej fullbordadt. Ännu fattades en bas-relief på själfva sarkofagen, föreställande Kristinas högtidliga afsvärjelse i Insbruck inför den påflige legaten Holstenius. Hvem skulle – – o ödets ironi! — hugga denna Kristinas ära i marmor, om ej samme Théodon, hvilkens roman hon så snöpligt korsat tolf år förut. Han hämnades med att prestera något afskyvärdt fult, men hämden var icke afsiktlig. Théodon var född klåpare i konst som i kärlek. Högt uppe sitter hon nu, Gustaf Adolfs dotter, i en jättemedaljong af brons, stolt blickande ned på den svenske vandraren, som gärna knyter näven i harm och blygsel. Under medaljongen bär en krönt och vingad dödskalle en tafla med om affallet erinrande inskrift. Nederst som postament sarkofagen med Théodons relief, uppbärande en krona mellan två barocka knubbiga änglar. Det är grannt, kallt, intetsägande som alla monument, som icke hafva några hjärtan att tala till.
EFTERSKRIFT.
Palazzo Corsini har hyst ännu en af våra drottningar inom sina murar, dock innan hon bar Sveriges krona. Då Josef Bonaparte efter freden i Tolentino kom till Rom såsom republikens sändebud, bebodde han, på hösten 1797, palatset. I hans följe befunno sig bl. a. Eugène de Beauharnais samt den tjugusjuårige krigaren och skalden general Duphot, som var förlofvad med Josefs svägerska Désirée Clary. Den 23 december ankommo dennas föräldrar makarne Clary jämte Désirée på besök till Josef för att i hans och Duphot's sällskap njuta af nöjena under vintersäsongen i Rom. Men ödet hade annorlunda bestämt. Den i glada förhoppningar började resan skulle få ett tragiskt slut. Fem dagar efter Désirée's ankomst ägde en gatustrid rum utanför palatset mellan romerska republikaner och påfliga soldater, och Duphot, som jämte Beauharnais stigit ned för att mäkla fred, föll i de sinas åsyn, träffad af en påflig kula. Josef Bonaparte och familjen Clary lämnade genast Rom, och någon tid därefter räckte Désirée sin hand åt general Bernadotte.
English translation (my own):
QUEEN KRISTINA'S LAST DAYS.
BY C. BILDT.
With 4 pictures.
(Continuation and ending.)
AS we have seen, Kristina had long had no reason to complain about her health. Well aware of her bad stomach, she maintained a careful diet, could not tolerate spices and never drank wine, but on the other hand she never took the time to chew her food. Now and then her stomach rebelled, and sometimes there were brief attacks of fever, but these ailments were no more than one might expect in a person with her restless life, who had spent over twenty summers in unhealthy Rome. With the exception of the influenza, which was rampant in Italy in 1657, she had not had any illness until 1686 that was not quickly cured by the medicines she usually used, purgatives and bloodletting.
She had a rather limited confidence in the art of medicine, and the gentlemen Æsculapiuses were often the subject of her jokes. Until 1675, she had had as her personal physician a certain Cesare Macchiati, then a Jewish physician, Gabriel Felix, who later came to King Jan Sobieski, and now, in recent times, a certain Romolo Spezioli from Fermo, who also looked after Azzolino. The time had come when he would have a lot to do.
At the beginning of 1689, Kristina was impatiently awaiting a visit from her governor general Olivekrantz and the Marquis del Monte on his return from Sweden. After consulting with them, she wanted to decide whether it would be worth the trouble to reach some agreement with the Elector of Brandenburg. She was already in negotiations to sell her right of possession to Palazzo Riario — so dear was the dream of the sovereignty of a small German town to her who had so easily abandoned the scepter of Sweden. But Olivekrantz and del Monte kept her waiting — instead there came illness and death.
On February 13, 1689 — the day after she had ordered that a general discharge be granted to Olivekrantz for his entire administration — Kristina was struck by a fainting fit, which, when she regained consciousness after a quarter of an hour, was accompanied by a strong fever and the same swelling of the legs from which she had already suffered the two previous springs. After three days, new senselessness followed, and then such great weakness that one believed that her last hour had come and sent for the sacraments, which she received with great calm.
Some improvement then occurred, and as soon as Kristina felt somewhat stronger, she thought of arranging matters after her death, which she faced with cold courage. On March 1, she signed her will, which made Azzolino the universal heir with the obligation to pay several legacies and all debts, and then she thought of making peace with the Pope.
She sent for Monsignor Albani and asked him to tell Innocent that she humbly begged his forgiveness for all the unpleasantness she had caused him and hoped that he would pardon those of her servants who had said anything bad about the papal justice. Innocent, whose severity was a sense of duty but not harshness, received with emotion the message from his tormentor. With tears in his eyes he sent her his forgiveness and blessing, together with a full amnesty for all her people.
The message was delivered by Cardinal Ottoboni, who brought the greeting that the Pope had wished to visit the Queen himself, but was prevented by his own illness. Innocent also offered to have at once a famous physician named Malpici brought from Bologna. At the same time a letter arrived from the Viceroy of Naples, Don Lorenzo Colonna, who wanted to send no less than three doctors.
Before these relief troops could arrive, however, the Queen, who, after the reconciliation with the Pope, had been feeling better for a couple of days, suddenly suffered a new attack, so severe this time that all hope was considered lost, and the rumour of her death began to spread in the city. As a last resort, a French monk was sent for, who immediately used Kristina's usual medicines, which had perhaps been considered too simple up to now. A turn for the better occurred almost immediately, so that after four days she was in full convalescence. Already on March 12 she was busy with her affairs again, dictated a letter to her banker Texeira, and was able to add the following postscript with her own hand:
"I live, by a miracle of God and thanks to the strong and more than human complexion God has given me. I can say that the miracles of art have also contributed to this, for my doctor, as well as the skilled men who have also been summoned, have truly worked wonders. It will be so for as long as God pleases."
On March 20 she wrote to Olivekrantz:
"God has wanted to snatch me from the arms of death against my own hope, and I was already resigned to this last transition, which I believed inevitable. Nevertheless, I am still full of life, thanks to a miracle of grace, nature and art, which have conspired to restore me to health and life. My strong temperament has overcome an illness that could have killed twenty of Hercules. But I suppose that it is grace that has strengthened this temperament to such an astonishing degree that it arouses the admiration of the doctors.
I have ordered that a relation be made of all that has happened, in which you will find the whole history of my illness and my recovery. However, I cannot escape a long convalescence, during which I am made to observe such a strict rule that it bothers me greatly. But I hope that everything will be over by Easter, and that I will then be completely free from the doctor's care. The doctor scolds me when he sees me writing.
The affair about which the envoy of Brandenburg spoke with the Marquis (del Monte) is an old story, which has long since been concluded to the mutual satisfaction of both parties. In such cases one should only answer these few words: the Queen knows what she is doing and what she should do. This letter is for you and the Marquis in common.
I approve, by the way, of all the decisions you have made and everything you may have done in Sweden. I await you with impatience and will send you back soon. Do not doubt it. Adieu.
Kristina Alexandra.
P. S.
I am not writing to the Marquis, for I have nothing to say to him."
On April 2 she wrote a few more lines to Olivekrantz, whom she awaited "like the Jews await the Messiah". The letter ended:
"My convalescence is fortunately nearing its end, albeit slowly due to the inclement weather, but upon your arrival I hope you will find me in full health. Adieu."
On the same day she wrote a letter of condolence to the Duke of Parma on the occasion of his brother's death. These lines are the last that one has from her hand.
Her recovery was celebrated with solemn thanksgivings in several churches. The musicians of the artists' guild i Virtuosi, who had always had a good customer in Kristina, sang a Te Deum on March 25 in the church of San Salvatore in Lauro, whose patron was Azzolini; other artists arranged another, and on March 31 the Jesuits, at the instigation of Count d'Alibert, held a magnificent thanksgiving in their neighbouring church, il Gesù, which was for the time being adorned with the Queen's famous tapestries. So certain was the danger considered to be over that it was announced that Kristina, after having paid a visit to the Pope and herself attended a Te Deum at St. Peter's, intended to make a new pilgrimage to the Madonna of Loreto. There, in the Madonna's treasury, since her first visit in 1655, her Swedish crown and scepter had been kept. How strange it would be to see them again now! But these plans would never come to fruition.
During the Queen's illness an incident had occurred which had long been considered to belong to the realm of the novel, but which the now available papers have brought back to reality. The reader has not forgotten the beautiful singer Angelina, whose tender relationship with the sculptor Théodon was broken off by her mother forcing her to enter Kristina's service. The strict guard in the Palazzo Riario left the two lovers only an opportunity for a couple of furtive meetings, but the walls which separated youth and love were no protection against gold and cunning.
One of Rome's greatest ladies' men, Monsignor Vaini, a distinguished viveur, who had nothing of the priest but his coat, had seen Angelina at one of the Queen's concerts and was captivated by her beauty, and he knew the way. Two other girls of Kristina's circle had already fallen into his trap: one, a sister of Ottavia and Porzia Giustiniani, had died under circumstances that cast a shadow of guilt for her death on Vaini, so that he was since then looked down upon by the Queen, but he had instead some acquaintances among the servants, which came in handy. The cold rejection of his explanations by Angelina did not deter him. He knew that her mother Caterina Giorgini, who had moved with her daughters to the Palazzo Riario, wanted nothing better than to capitalise on their favour, and from her he bought the key to Angelina's bedchamber. The Queen's illness and the ensuing disorder provided a favourable opportunity. It was not neglected.
The enterprise was audacious, for Angelina's bedroom — now occupied by an old professor, the president of the Accademia dei Lincei — was directly above Kristina's, but he who dares not, wins nothing, and this time the gain was well worth a venture. On the night of March 4, while the Queen still lay between life and death, Vaini, disguised, with two pistols in his belt and nine false keys in his pocket, crept up the stairs. A bribed chamberlain conducted him safely to Caterina, who opened the door to the room where Angelina slept the unsuspecting sleep of innocence.
Angelina's cry for help was heard, however, and the two bodyguards who were on guard in the Queen's apartment, Palma and Merola, rushed up to see what was going on. They broke open the locked door, drove away the chamberlain Larini and Caterina, and threw themselves upon Vaini — though too late. In his terror he offered money to keep the matter quiet, a full four thousand scudi, but it was of no avail. He was taken down to the guardhouse in chains, and a messenger was sent to the chief of the guard, the Marquis Ornani. When morning came, the latter consulted with Cardinal Azzolini and his fraternal nephew Pompeo. It was decided to let Vaini go but to report the matter to the justice system. The scandal was nevertheless to be kept quiet, so that the Queen would not know anything until she recovered.
When Kristina, who had heard the noise, asked what had happened, one blamed thieves, and the sick woman let herself be content with that.
As soon as she got better, she asked for Angelina, who had always been her special favourite, but whom no one dared to let into the Queen's presence for fear that she would tell everything, and she received the answer that she was ill. In the end, however, it turned out that the girl was perfectly healthy but was keeping herself locked up in her room in grief and despair. Kristina then immediately sent for Angelina, who, with tears and falling to her knees, told her of the abuse she had suffered, and then the storm broke loose. The Queen's rage knew no bounds. She had Merola summoned, the same one who had been involved in arresting Vaini, and ordered him to kill the seducer.
If bloody revenge was to be taken, Merola was probably the right man. A real bravo type, this Neapolitan! He had enlisted among Kristina's lancie spezzate to protect himself from retribution for a couple of murders committed in Naples, and during the battles for the freedom of the quarter he had stabbed one of the Pope's Sbirri to death. Those were good credentials. One thing, however, gave him misgivings. His account with justice had just been settled by the general amnesty the Pope had granted Kristina's people. It was a new and particularly pleasant feeling for Merola to be able to move freely again without danger of arrest. He did not want to waste it on a whim from the Queen, who might soon no longer exist in the world, especially since there might be something to be earned elsewhere.
Either way, he informed Vaini that he would do best to leave Rome. The frightened prelate did not let himself be told this twice, but disappeared after giving Merola his frank recognition, whereupon the bodyguard calmly reported to Kristina that the revenge was accomplished.
The deception was soon discovered, however. Insinuating tongues informed the Queen that Vaini was very much alive, in Subiaco. So one had played a trick on her — was that possible? Merola, who was summoned to court, denied it at first, but from his confused answers Kristina understood the truth. In a rage she rose from her chair, walked quickly a few steps forward with outstretched hands and fingers spread out, as if to seize Merola by the throat — and fell fainting to the floor. — This happened on April 14, 1689.
Little is known about the last illness that followed. That, as has sometimes been said, the memory of Monaldeschi would have embittered Kristina's last moments is probably a poem. At least there is no credible record of it. It would not have been in keeping with Kristina's character. She constantly regarded the death of the unfortunate equerry as the execution of a just sentence, just as she would have done with Vaini. She was probably unconscious most of the time, since no words of hers have been preserved from these days. Her confessor, the Carmelite monk Slavata, was with her until the last, speaking, it is said, to her in Latin, French and German. Swedish was not to be heard at her deathbed. Kristina received the Sacraments and the Pope's blessing with calmness and responded properly to the prayers in the office of the dying. Perhaps she felt, as our ingenious poet sang:
"It should not feel heavy to walk
since happiness, power and glory have gone before.
Thou art so poor, Kristina Alexandra,
when the play glides towards its end."
At six o'clock in the morning of April 19, 1689, she raised her left hand to her throat and breathed out her last sigh very quietly. Azzolino, although himself far from well, had watched day and night at her bedside. His fidelity is the reconciling light in the darkness of emptiness, vanity and crime surrounding the dying Queen from a foreign land. How anxiously the failing eye must have rested on his red-edged coat! There, however, beat one heart that mourned her.
The room where Kristina died is located on the south side of the first floor of the palazzo, next to the southwest corner room. Two columns with gilded Corinthian capitals divide it into two, each half covered by a separate vault, decorated with frescoes, in which Zuccari's brush has depicted biblical scenes, surrounded by medallions with saints and the Madonna and by grotesques with playing nymphs and tritons. It is not unusually large (9 m. × 5.40 m.), but sunny and cheerful, and had a lovely view in Kristina's time. Now it is used for the Galleria Corsini's collection of paintings and is full of portraits. The only one of these Kristina would recognise, if she woke up there, is Cardinal Ottoboni. By chance, his picture hung right where he brought the sick Pope's forgiveness blessing.
Right next door was the chapel with its sacristy, connected by a door to the bedchamber. Very small rooms, as the reader can see from the plan above. The altar, over which hung a copy of a Madonna by Sassoferato, was only removed in 1883. The furniture had disappeared long before that, most of it shortly after the Queen's death, and nothing, not even an inscription, speaks more of Kristina Alexandra.
For four days the Queen's body lay exposed on the lit de parade in the palazzo. On April 24, at 8 o'clock in the evening, it was carried by torchlight in an open carriage, surrounded by her bodyguard and accompanied by her entire court, to Santa Maria in Vallicella, one of the churches under the patronage of Azzolino. The following day, in the presence of the entire College of Cardinals, the solemn funeral service was celebrated there, after which a magnificent procession set in motion to carry Kristina to her final resting place in St. Peter's Basilica.
The procession was opened by schoolboys and children from the poorhouse, then followed sixteen brotherhoods in cowls and head coverings, then monks from fifteen of Rome's most distinguished monasteries, among them Lars Skytte, all with crosses, banners and burning wax candles, then five hundred men of the brotherhood with large wax torches, five men in the line, then the clergy of the Queen's parish of Santa Dorotea, singers, the clergy of St. Peter's, then the high-carried bier, covered with gold brocade with crowns and the Vasa coat of arms, on which the body rested bare with a crown and scepter, wrapped in a white gold-embroidered robe with a violet, ermine-trimmed velvet mantle, white gloves and shoes.
Around and behind the bier, which was carried by Kristina's people, walked her courtiers and officers, with Wasenau and Warwick at the head; after them followed the head of the papal Swiss Guard on horseback with six of his soldiers, papal heralds, masters of ceremonies, chamberlains, chaplains, bishops, etc., on horseback and on foot. The cortège, which advanced between the Papal Swiss Guard marching on either side, was closed by ten of the Queen's carriages.
On arriving at St. Peter's, the body was received by the canons, who read the absolution over it. It was enclosed with crown and scepter in a cypresswood coffin, in which some of her medals were also placed, this again in a lead coffin with her name and arms in relief, and this finally in a wooden coffin, which was placed in the central nave of the crypt, in the so-called Grotte Vecchie. There it still stands, opposite Pius VI's coffin, leaning against the wall, completely covered with mortar, without any decorations whatsoever, with the following inscription simply painted on the free long side:
"D. O. M.
CORPUS CHRISTINÆ ALEXANDRÆ
GOTHORUM SUECORUM VANDALORUMQUE REGINÆ
OBIIT DIE XIX APRILIS MDCLXXXIX."
Not far from there, her entrails are kept in another sarcophagus. It has the form of a half-dome of white marble resting on the floor, leaning against the wall, about 1 meter high, fluted and crowned by a cross. Above it is a tablet of white marble, framed in black baroque drawings, which surrounds an inscription, identical to the previous one except that "Corpus" ["Body"] has been replaced by "Præcordia" ["Entrails"].
Kristina had ordered the following in her will:
"We want Our dead body to be wrapped in white and buried in the church of la Rotonda (Pantheon) or in any other that Our heir may determine, without exhibition of the corpse; We forbid every funeral procession and all other such vanity. The epitaph should be a simple stone with only this inscription:
D. O. M.
VIXIT CHRISTINA ANNOS LXIII.
We want nothing more or less."
Her wishes were respected as little as in the matter of the care or the burial. The honour of the Catholic Church demanded a stately memorial of the great apostasy. If the apostasy itself had been troublesome during her lifetime, she would at least have advertised the papacy after her death. It took a few years, however, for Innocent XI died just four months after Kristina, and his successor Alexander VIII (Ottoboni) did not have time during his short reign (October 1689-February 1691) to meet with any institution about the monument.
It was not until Innocent XII (1691-1700) that a definitive decision was made about the execution, which was entrusted to Carlo Fontana. He drew up the drawings for the large, ugly and pretentious care, which is now visible in St. Peter's Basilica by the first pilaster on the far right from the main entrance. It was unveiled on November 27, 1701, after Kristina's former protege, Monsignor Albani, had ascended to the papal throne as Clement XI. The monument was already considered "di malissimo gusto" ["of the worst taste"]; however, it was not completed. A bas-relief was still missing on the sarcophagus itself, depicting Kristina's solemn abdication in Innsbruck before the papal legate Holstenius.
Who should — oh, the irony of fate! — carve this honour of Kristina in marble but the same Théodon, whose novel she had so slyly crossed twelve years before. He took revenge by performing something abominably ugly, but the revenge was not intentional. Théodon was a born blunderer in art as in love.
High up she now sits, Gustav Adolf's daughter, in a giant bronze medallion, proudly looking down on the Swedish wanderer, who gladly clenches his fist in anger and shame. Under the medallion, a crowned and winged skull bears a tablet with an inscription commemorating the apostasy. At the bottom, as a pedestal, is the sarcophagus with the relief of Théodon, supporting a crown between two chubby Baroque angels. It is narrow, cold, bland like all monuments that have no hearts to speak to.
POSTSCRIPT.
Palazzo Corsini has housed another of our queens within its walls, but before she wore the crown of Sweden. When Joseph Bonaparte came to Rome as the republic's envoy after the Peace of Tolentino, he lived in the palace in the autumn of 1797. In his entourage were, among others, Eugène de Beauharnais and the twenty-seven year old warrior and poet General Duphot, who was engaged to Joseph's sister-in-law Désirée Clary. On December 23, her parents, Monsieur and Madame Clary, arrived with Désirée to visit Joseph in order to enjoy the pleasures of the winter season in Rome in his and Duphot's company. But fate had decided otherwise.
The journey that began with happy hopes would have a tragic end. Five days after Désirée's arrival, a street fight took place outside the palace between Roman Republicans and Papal soldiers, and Duphot, who had descended with Beauharnais to mediate peace, fell in front of his men, struck by a papal bullet. Joseph Bonaparte and the Clary family immediately left Rome, and some time later Désirée offered her hand to General Bernadotte.
Notes: Angelina Giorgina is also known as Angela Voglia, Angelina Voglia, Angelica Giorgina (possibly being confused with Kristina's other singer Angelica Quadrelli) and La Giorgina. She received her nickname La Giorgina after her stepfather, Carlo or Giacomo Giorgino; her biological father was Francesco Voglia, and her mother was Caterina Fracchi. Her full name was Angela Maddalena Voglia.
Vaini is also known as Vanini.
No comments:
Post a Comment