Source:
Nordens Minerva i Rom: Den pikantaste episoden i drottning Kristinas liv, article written by "Chevalier" for Våra Kvinnor: Tidskrift för arbete, konst, litteratur, teater, film m. m., issue 11-12, pages 214 to 215, issue of June 23, 1923; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Våra Kvinnor, 23.06.1923 no 11-12, s. 214-215 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/778989 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
.jpeg)
The article:
NORDENS MINERVA I ROM
DEN PIKANTASTE EPISODEN I DROTTNING KRISTINAS LIV.
Änglarnas glädje i himmeln.
En fransk biskop Huit [sic] som år 1652 besökte Sverige, kände sig icke vidare tilltalad av de primitiva förhållanden som då voro rådande i Stockholm. Han skrev hem att t. o. m. stormännens slott invändigt se ut som vitmenade grifter och att servisen för det mesta bestod av tenn. Om somrarna spände man en baldakin över matbordet på det att spindlar och annan ohyra ej måtte falla ned i maten.
Det är klart att det kulturella livet för övrigt var i samma stil. Det är därför ej att undra över att en så högt begåvad och dessutom ovanligt excentrisk kvinna som drottning Kristina icke trivdes i längden i den trista och trångsynta norden. Hon längtade söderut, till Rom, den tidens världsmetropol och katolicismens högsäte.
Bourdelot hade visserligen för en tid lyckats kasta ett stänk av Louvrens munterhet över Stockholms slott. Grotius, Salmasius och Descartes fingo lov att maka undan sina tjocka och tunggrodda folianter för att bereda plats åt balettens, komediens och den italienska musikens lättfotade gudinnor. En kväll uppträdde drottningen själv som Amarantha i herdespelet och baletten med samma namn. Då ridån gick upp, utbrast hela hovet i jubelropet: Viva Amarantha! gudar och gudinnor, heroer och herdar blandade sig nu i den förnäma publiken. Glädjen stod högt i tak. Till åminnelse av denna fest stiftade drottningen den som ett skämt tänkta Amaranther-orden, vars riddare måste svära drottningen en evig herdetro.
*
Denna pastorala idyll, som några år senare skulle uppleva sin pånyttfödelse i Rom, var emellertid endast en episod. Kristinas obändiga och äventyrliga lynne lät icke kuva sig. Hon satte sig i sin karmosinröda kaross och kuskade i väg till kontinenten. Hon reste från stad till stad, från hov till hov för att löga sin själ i tidens mest förfinade sällskapston. I Holland förde hon lärda samtal med den för sin vidunderliga lärdom över hela Europa beryktade fröken Schurmann, vars salong med den hemtrevliga av blåvita kakel uppförda kaminen var en samlingsplats för de förnämsta filosofer, forskare och poeter. I Paris försmådde hon icke att behedra den sköna kurtisanen Ninon de Lenclos salong med sin kungliga närvaro.
*
Slutligen tröttnade hon på resorna och beslöt att slå sig ned i Rom. Klädd som amazon red hon en vacker dag genom Porta del Popolo in i den heliga staden, hälsad av den galante påven, som i sitt välkomsttal bl. a. sade att »även änglarna i himmeln firade hennes ankomst till Rom med en glad fest ovan molnen.» Han anade i det ögonblicket icke att det skulle komma en tid då han skulle be henne dra för hin i våld.
*
Barocktidens Rom
var icke mera den tummelplats för partifejderna den tidigare varit. Intet vapengny hördes mera på gatorna, där grannt målade karosser med stora glasfönster obehindrat rullade fram över den dåliga stenläggningen eller gräsbevuxna torg. I stället för de klumpiga condottieri med sitt skramlande följe såg man nu sirliga hovmän i allongeperuk med en leksaksvärja vid sidan trippa konverserande genom parkerna och över Monte Pincio. I förgyllda och konstnärligt snidade bärstolar, invändigt utslagna med ljusrött eller ljusblått siden buros vackra, pudrade damer och scharlakansröda kardinaler till de så omtyckta »konversazioni», animerade aftonsamkväm, där litteratur och konst diskuterades lika livligt som den senaste skandalen eller den som bäst pågående intrigen.
De levnadsglada kardinalerna
voro ingalunda de sista då det gällde att vid de »galanta festerna» slå en medtävlare om den skönaste damens gunst ur brädet. I detta avseende vidmakthöllo kyrkomagnaterna med iver de muntra traditionerna från Leo X:s tid, då det icke väckte uppseende när en av kyrkofurstarna lät pryda väggarna i sitt badrum med de mest vågade kärleksscenerna ur de olympiska gudarnas liv. Det var en allmänt omfattad trossats bland påvens omgivning att endast sköna kvinnor kunde förläna det påvliga hovet tillbörlig glans! Då en av Leo X:s närmaste efterträdare låg på sitt yttersta och biktfadern uppmanade honom att tänka på de kommande himmelska fröjderna, svarade den döende påven småleende: »Jag anser att dessa fröjder icke förlora något på om man uppskjuter dem en smula»...
Drottning Kristina hade slagit upp sina bopålar i Palazzo Riario och omgav sig inom kort med ett lysande hov av konstnärer, filosofer och poeter. På påvens befallning var Kristina alltid omgiven av de yngsta och mest levnadsglada bland kardinalerna. Det visade sig emellertid snart att dessa kyrkans män, ju längre det led, blevo allt mera uppsluppna i drottningens sällskap. Den fria ton Kristina anslog gentemot männen var man icke van vid i Italien. Det väckte först förvåning och uppseende, men snart vande man sig därvid och inom kort trängde sig den förnäma världen till hennes mottagningar och fester. Drottningen hade grundlagt ett slags akademi, kallad Arcadia, som hade sina sammanträden i palazzo Riarios vackra trädgård, där pinjernas och cypressernas sus ackompagnerade Alessandro Guidis, favoritskaldens vid det arkadiska hovet, melodiska strofer.
Drottningens ogenerade sätt att uppträda väckte emellertid småningom ute i staden en för henne föga smickrande uppmärksamhet. Franska ambassadören skrev sålunda till sin regering: »Kardinalerna imponera icke på drottningen: det är tvärtom hon som förför kardinalerna. Det ges intet uppseendeväckande i Rom, ingen skandal vid mässan eller på teatern, på gatorna eller promenadplatserna, där man icke skulle se drottning Kristina med hennes följe av röda kåpor.»
Älskaren i purpurkåpan.
Bland dessa unga och galanta kardinaler var det isynnerhet en som från början vann Kristinas speciella och oförtydbara gunst. Kardinal Azzolino. Han var då 31, hon 28 år. Honom har hon beundrat och älskat med ödmjuk och hängiven kärlek hela livet igenom ända till sin död vid 62 års ålder. Så högmodig hon än är — honom underkastar hon sig helt; så egenvillig hon än är — av honom låter hon leda sig. Alltid är det hans bifall hon eftertraktar, alltid uppbjuder hon sina sista krafter för att befordra hans planer och intressen. Azzolino var värd hennes tillgivenhet. Han såg icke blott utomordentligt bra ut och förstod konsten att behaga och vinna allas hjärtan, han var även manlig, rättsinnad, erfaren, behärskad, fint bildad, med ett ord en äktromersk prälat från 1600-talets mitt. Vad voro Kristinas flyktiga böjelser från ungdomsåren i Sverige mot denna passion, som bestod i 35 års tid!
Det har ifrågasatts huruvida Kristina över huvud var i stånd till att hysa några normala erotiska känslor, varvid man åberopat det kända faktum, att man vid hennes födelse till en början misstog sig på hennes kön och meddelade konungen att han fått en manlig arvinge. Först efteråt upptäckte man misstaget. De brev från Azzolino Sverges sändebud i Rom friherre Bildt publicerat i sin bok »Christine de Suède et le cardinal Azzolino» lämna däremot intet tvivel om att det bestått ett mycket intimt kärleksförhållande mellan drottningen och Kardinalen.
Dessa brev ådagalägga till fullo att mordet på hennes trolöse sekreterare Monaldesco, som utfördes på drottningens befallning i Fontainebleau, icke berodde på svartsjuka utan var en straffdom för försnillning och förräderi.
Kanonskottet mot kardinalens palats.
Kristinas vistelse i Rom blev kort, enär skvallret slutligen blev drottningen för besvärligt och hon dessutom genom sitt hänsynslösa sätt stött sig med en stor del av den förnämsta societeten. Kristinas sista och djärvaste tilltag i Rom var hennes strid eller rättare krig mot kardinalen Medici, tidigare en av hennes trognaste beundrare. Skummande av raseri lät drottningen uppställa en kanon framför kardinalens palats, varpå hon egenhändigt avlossade ett skott mot de ståtliga murarna. Skottets resultat var icke vidare överväldigande, men spåren efter kulan syntes ännu under flere århundraden efteråt. »Tålamod — sade drottningen — är deras dygd, vilka sakna mod och kraft».
Men nu var även påvens tålamod slut. Han bad drottningen att lämna den eviga staden. Nordens Minerva såg sig föranlåten att skudda Roms stoft från sina fötter, efterlämnande den arkadiska akademien, oändlig stoff för skvallerkrönikan och kanonkulan i palatsmuren.
Chevalier.
English translation (my own):
THE MINERVA OF THE NORTH IN ROME
THE MOST PIQUANT EPISODE IN THE LIFE OF QUEEN KRISTINA.
The joy of the angels in Heaven.
A French bishop, Huet, who visited Sweden in 1652, was not particularly impressed by the primitive conditions that then prevailed in Stockholm. He wrote home that even the castles of the nobles looked like whitewashed crypts on the inside and that the tableware was mostly made of tin. In the summer, a canopy was stretched over the dining table to prevent spiders and other vermin from falling into the food.
It is clear that the cultural life was otherwise in the same style. It is therefore not surprising that such a highly talented and also unusually eccentric woman as Queen Kristina did not long thrive in the dreary and narrow-minded North. She longed to go south, to Rome, the world metropolis of that time and the high seat of Catholicism.
Bourdelot had indeed managed to throw a splash of the gaiety of the Louvre over Stockholm Castle for a time. Grotius, Saumaise and Descartes were allowed to put aside their thick and heavy folios to make room for the light-footed goddesses of ballet, comedy and Italian music. One evening the Queen herself appeared as Amaranta in the shepherd's play and ballet of the same name. When the curtain went up, the whole court exclaimed in jubilation: Viva Amaranta! gods and goddesses, heroes and shepherds now mingled with the distinguished audience. Joy was high. In commemoration of this celebration, the Queen founded the Order of Amarante, intended as a joke, whose knights had to swear eternal pastoral loyalty to the Queen.
*
This pastoral idyll, which a few years later would experience its rebirth in Rome, was, however, only an episode. Kristina's indomitable and adventurous temperament would not be subdued. She got into her crimson coach and drove off to the continent. She traveled from city to city, from court to court to bathe her soul in the most refined social tone of the time. In Holland she held learned conversations with Lady Schurmann, who was famous throughout Europe for her wonderful learning, whose salon with the homely blue-and-white tiled stove was a gathering place for the most distinguished philosophers, scholars and poets. In Paris she did not disdain to honour the salon of the beautiful courtesan Ninon de l'Enclos with her royal presence.
*
Finally, she tired of the travels and decided to settle in Rome. Dressed as an Amazon, she rode one fine day through the Porta del Popolo into the Holy City, greeted by the gallant Pope, who in his welcoming speech said, among other things, that "even the angels in Heaven celebrated her arrival in Rome with a joyful feast above the clouds". Little did he know at that moment that the time would come when he would beg her to get out.
*
Baroque Rome
was no longer the hotbed of party feuds it had been. No more gunfire was heard in the streets, where elaborately painted carriages with large glass windows rolled unhindered over the poor paving or grassy squares. Instead of the clumsy condottieri with their rattling retinue, one now saw dapper courtiers in long wigs with a toy sword at their side, chatting through the parks and over Monte Pincio. In gilded and artistically carved palanquins, lined with bright red or light blue silk, beautiful, powdered ladies and scarlet cardinals sat in the much-loved "conversazioni," animated evening gatherings where literature and art were discussed as lively as the latest scandal or the most current intrigue.
The jovial cardinals
were by no means the last when it came to knocking a competitor for the favour of the most beautiful lady out of the board at the "gallant parties". In this respect, the church magnates zealously maintained the cheerful traditions of the time of Leo X, when it did not cause a stir when one of the princes of the Church had the walls in his bathroom decorated with the most daring love scenes from the lives of the Olympian gods. It was a widely held belief among the Pope's entourage that only beautiful women could lend the papal court due splendour! When one of Leo X's closest successors was at his wit's end and his confessor urged him to think of the heavenly joys to come, the dying Pope replied with a smile: "I believe that these joys do not lose anything if they are postponed a little"...
Queen Kristina had set up residence in the Palazzo Riario and soon surrounded herself with a brilliant court of artists, philosophers and poets. By the Pope's command, Kristina was always surrounded by the youngest and most cheerful of the cardinals. However, it soon became apparent that these men of the Church, as time went on, became more and more cheerful in the Queen's company. The free tone that Kristina adopted towards men was not usual in Italy. At first it aroused surprise and attention, but people soon got used to it and before long the noble world thronged her receptions and parties. The Queen had founded a kind of academy, called Arcadia, which held its meetings in the beautiful garden of the Palazzo Riario, where the rustling of the pines and cypresses accompanied the melodious verses of Alessandro Guidi, the favourite poet at the Arcadian court.
The Queen's unabashed manner of behaving, however, gradually attracted unflattering attention in the city. The French ambassador wrote to his government: "The cardinals do not impress the Queen: on the contrary, she seduces the cardinals. There is nothing startling in Rome, no scandal at Mass or at the theater, on the streets or the promenade places, where one would not see Queen Kristina with her retinue of red cloaks."
The lover in the purple robe.
Among these young and gallant cardinals, there was one in particular who from the beginning won Kristina's special and inexplicable favour. Cardinal Azzolino. He was then 31, she 28. She admired and loved him with humble and devoted love all her life until her death at the age of 62. However haughty she is — to him she submits herself completely; however self-willed she is — by him she lets herself be guided. It is always his approval that she seeks, always she offers her last strength to further his plans and interests. Azzolino was worthy of her affection. He was not only extraordinarily good-looking and understood the art of pleasing and winning the hearts of all, he was also manly, upright, experienced, self-controlled, finely educated — in a word, a true Roman prelate from the middle of the 17th century. What were Kristina's fleeting inclinations from her youth in Sweden towards this passion, which lasted for 35 years!
It has been questioned whether Kristina was at all capable of harbouring any normal erotic feelings, citing the well-known fact that at her birth one was initially mistaken about her sex, and the King was told that he had a male heir. The mistake was only discovered afterwards. The letters from Azzolino which Sweden's envoy in Rome, Baron Bildt, published in his book "Christine de Suède et le cardinal Azzolino", however, leave no doubt that there was a very intimate love relationship between the Queen and the Cardinal.
These letters fully reveal that the murder of her faithless secretary Monaldesco, carried out on the Queen's orders in Fontainebleau, was not due to jealousy, but was a sentence of punishment for treachery and treason.
The cannon shot at the Cardinal's palazzo.
Kristina's stay in Rome was short, as the gossip finally became too much for the Queen, and she had also, through her inconsiderate ways, alienated a large part of the highest society. Kristina's last and most daring act in Rome was her battle, or rather war, against Cardinal de' Medici, previously one of her most loyal admirers. Foaming with rage, the Queen had a cannon erected in front of the Cardinal's palazzo, whereupon she single-handedly fired a shot at the stately walls. The result of the shot was not overwhelming, but the traces of the cannonball were still visible for several centuries afterwards. "Patience", said the Queen, "is the virtue of those who lack courage and strength."
But now even the Pope's patience had run out. He begged the Queen to leave the Eternal City. The Minerva of the North felt compelled to shake the dust of Rome from her feet, leaving behind the Arcadian Academy, endless material for gossip, and cannonballs in the palazzo walls.
Chevalier.
Above: Kristina.
Above: Cardinal Decio Azzolino.
No comments:
Post a Comment