Sources:
The court of Christina of Sweden and the later adventures of the Queen in exile, pages 43 to 60, by Francis Henry Gribble, 1913; original at the University of Toronto
Drottning Kristinas hof och hennes senare äfventyr efter tronafsägelsen: bemyndigad öfversättning, pages 37 to 51, by Francis Henry Gribble, published by Wahlström & Widstrand, 1914; original at the University of Wisconsin, Madison
The account:
IN 1644, when she was eighteen, Christina was crowned and permitted to dispense with Regents. They flattered her by proclaiming her "King"; but it would be pedantry to speak of her otherwise than as Queen. No one has ever done so. E donna. Everybody felt that, though it was left to the Pope to say it. For her contemporaries, as for posterity, Christina's sex was much too interesting a fact to be ignored. Womanly or not, she was conspicuously feminine; and it was because she was a woman that she was hailed as wonderful: the marvellous Minerva of the North, and also its Queen of Sheba, to whom the great scholar and divine, Bochart, compared her in an epigram which may be rendered thus —
"Two Queens — no more — have earned immortal fame:
From distant quarters of the world they came.
Of one's renown the Holy Scriptures tell;
The other 'neath the polar star doth dwell.
'Tis idle further to prolong the verse,
Asking whose praise 'tis worthier to rehearse:
The one came far a learned King to meet;
But scholars group them at the other's feet."
That was written later, however, after Christina had formed her Court of Divines and Scholars. She began to make herself interesting to Europe by forming it very soon after her Coronation, but not quite immediately. For the moment she had other preoccupations: foreign wars and internal troubles. Apart from the Thirty Years War, there was a "little war" with Denmark; and there were also difficulties about the collection of the taxes. The Nobles held that it was contrary to their dignity to be taxed; and the Clergy maintained that they could not part with money without impairing their spiritual usefulness. In the view of both these Estates of the Realm, the proper people to pay taxes were the peasants and the farmers, who, on their part, murmured against the exactions, and were too poor to find, under any pressure, as much money as the war required.
To some extent, no doubt, war, in those days, supported itself; victory being followed by plunder. In the Thirty Years War, however, plunder ceased to be profitable; most of the available oranges being sucked quite dry. Glory and territory, of course, could be gained; but both were barren. Though Sweden, on the whole, did well, and the hour of emergency generally brought forth the man — Baner, and Jacob de la Gardie, and Torstensen, and other brilliant generals — one reads of mutinies because the pay was in arrears, and of Swedish soldiers, while marching from victory to victory, obliged to barter their arms and accoutrements for bread.
Horrors apart — and there is no need to repeat the tale of horrors — the sooner such a war was ended, the better even for the victors; and it stands to Christina's credit that she saw further than her soldiers, her clergy, and her statesmen, and pressed for peace. The soldiers wanted war because war was their diversion as well as their trade; the clergy wanted it because their dogmas were at issue, and their skins were not. Oxenstiern would seem to have had for this particular war something of the affection of a parent for a favourite child. But Christina had a woman's intuition that the war was a nuisance, and was doing no good to anybody; and she had character enough to put her foot down, and insist that it should be stopped.
We may skip the details; enough that Christina, young as she was, not only withstood her Ministers to the face, but also intrigued behind their backs, and got her way. Peace with Denmark was concluded, in 1645, when she was nineteen; and peace with all the Powers involved in the Thirty Years War was arranged by the Treaty of Westphalia, signed, in 1648, when she was twenty-two. Then Sweden got a badly needed breathing-time, and Christina was free for other thoughts besides those which public anxieties inspired: free to establish herself as the Northern Goddess of Wisdom, and form her Court of Scholars, inviting the wise men of all countries to come and worship her; free also to admire, and be admired by, younger and more tender and attractive courtiers. Broadly speaking, she gained her freedom — or a portion of it — just about the time when she was old enough to use it; and her individual activities — scholarly, sentimental, and religious — began simultaneously, or nearly so, though we must treat them separately in order to avoid confusion.
Christina was to be, like our own Elizabeth, a Virgin Queen; but that does not imply, any more than it is implied in Elizabeth's case, that sentiment was to play no part in her life. On the contrary, Essex and the others were to have their analogues in her career; and her own view was, not that her temperament was cold, but that her self-command was great. She puts it thus —
"My ardent and impetuous temperament inclined me to love, not less than to ambition. To what disasters might not this inclination have brought me, if Thy saving grace had not employed my very faults for my correction! But my ambition, my pride which made me incapable of submitting my will to that of another, but inspired me with scorn for everybody and everything, have preserved and protected me; and I owe to Thy grace the delicacy and refinement which have been my safeguards against desires fraught with so much peril for Thy glory and my happiness. However near I approached to the precipice, Thy all-powerful hand held me back and prevented me from falling. Thou knowest that, whatever envy and slander may say, I am innocent of all the secret sins with which they have charged me in order to blacken my character. I solemnly declare that, if I had not been born a girl, the tendencies of my temperament would assuredly have caused me to lead a shockingly disorderly life; but Thou hast made me prefer honour and glory to pleasure. You have guarded me from the disasters and temptations to which that ardent temperament of mine and the opportunities of indulgence which my position commanded exposed me. If I had felt myself too weak to resist temptation, I should have married; but I trusted Thy grace, and the strength which Thou hast given me, and, finding that I could dispense with even the most legitimate pleasures, I did not attempt to overcome my unconquerable aversion to marriage."
With more to the same effect, — the confession, being packed with repetitions, has been abbreviated; and the inference which it is most natural to draw from it is hardly that which Christina intended. The combat which it depicts between the temptations of sex and the pride of virtue is not very convincing; and it is the less convincing because it was written at a time when Christina was living with a Roman Cardinal in circumstances which gave calumny a handle. Not only may she be supposed to have written as she did because she wished to defend the Cardinal's reputation as well as her own. One also finds something characteristically neurotic in her desire to represent herself as at once the chosen daughter of the Church and a woman who might have rivaled Messalina if she had followed the promptings of her nature.
A woman who has in her the making of a Messalina does not, as a rule, find the idea of marriage repugnant; nor is it normal for a woman to whom the idea of marriage is repugnant to proclaim herself a potential Messalina. What the conjunction of the two boasts really suggests is that the imagination rather than the temperament was ardent; and that the ardour of the temperament was linked with nervous coyness and apprehensions. On no other psychological assumption can we explain the three salient facts: that Christina declined marriage in general, as well as in particular, with the obstinacy of a woman affirming a principle above and beyond discussion; that she lived without "grand passions"; that she nevertheless had (or gave the world good reason to believe that she had) lovers.
Love, in fact, would seem to have been for her a matter of the imagination rather than the senses; of infatuation rather than passion. It was more important for her that men should understand her than that they should desire her; she was far more responsive to flattery and sympathy than to ardour. Hence the hold obtained by an agreeable priest, who was also a man of the world, upon a heart which had been scared by the adventurous advances of his juniors. In the presence of those advances Christina's case was somewhat like that of the child on the seabeach, easily lured a little way into the water, paddling joyously in the shallows, but terrified by the aspect of the first big foaming wave. For such, sometimes, is the neurosis of the North, — especially when the intellect has been overcultivated.
But, at first, Christina did not know herself, — she had to find herself out by degrees, and as we all must, if we can. It may be questioned, indeed, whether her comprehension of herself was ever quite complete; and, in her childhood and her youth, it was inevitably imperfect. Like other children, she acquired such self-knowledge as came to her by experience and by experiments; and so we find her, at a reasonably early age, engaging in experimental love affairs.
At the age of seventeen she was in love with her cousin, Charles Gustavus, the son of her Aunt Catherine. They had been boy and girl together, — one knows the sort of first love that propinquity engenders in those impressionable years. The need for romance is felt; and the romance which smiling circumstances offer seems unimaginably romantic. Passion has nothing to do with it, — the imagination is its single source. And then the years pass, and the imagination strays, and contact with new realities pulls it up, and the first romance, ceasing to seek romantic, dies away, albeit leaving certain sentimental memories behind it. It was thus — or very nearly thus — in Christina's romance with her cousin.
A love letter remains to show us how very romantic the romance was at its hour. Charles Gustavus was at the wars; and Christina wrote thus to him on January 5, 1644 —
"BELOVED COUSIN, — I see by your letter that you do not venture to trust your thoughts to the pen. We may, however, correspond with all freedom, if you send me the key to a cipher, and compose your letters according to it, and change the seals, as I do with mine. Then the letters may be sent to your sister, the Princess Maria. You must take every precaution, for never were people here so much against us as now; but they shall never get their way, so long as you remain firm. They talk a great deal of the Elector of Brandenburg, but neither he, nor any one in the world, however rich he be, shall ever alienate my heart from you. My love is so strong that it can only be overcome by death, and if, which God forbid, you should die before me, my heart shall remain dead for every other, and my mind and affection shall follow you to eternity, there to dwell with you.
"Perhaps some will advise you to demand my hand openly; but I beseech you, by all that is holy, to have patience for some time, until you have acquired some reputation in the war, and until I have the crown on my head. I entreat you not to consider this time long, but to think of the old saying, 'He does not wait too long who waits for something good'. I hope, by God's blessing, that it is a good thing we both are waiting for."
It is a letter to be read carefully, for everything proper to love's young dream is contained in it: the secret engagement; the surreptitious correspondence; the vow of eternal fidelity; the appeal to Higher Powers. And the sequel, too, was in accordance with the rules. Jove, as we know, "laughs at lovers' perjuries"; and Jove was soon to be given cause for laughter. Christina grew older, and, realising a little more of the world about her, realised that there were other men in the world besides Charles Gustavus, and that Charles Gustavus was not the very gentle, perfect knight she had imagined.
In the first place, Charles Gustavus was not handsome; he was ugly, dumpy, thick-set, "common", as we should say, and not inappropriately nicknamed "the little burgomaster". In the second place, Charles Gustavus was coarse in his tastes and habits: a valiant soldier who rejoiced in war, but, in modern phraseology, a "beefy" and "beery" man. In the third place, Charles Gustavus was not "exclusive in his affections", but capable of consoling himself for Christina's absence in the arms of the maids of the inns. So that it is not long before we note a change in the tone of the correspondence —
"Do not take it ill that I owe it to myself not to let anything in the world disturb my peace."
"Do not fear that the expression of your feelings will displease me: as a proof of your regard they are pleasing to me, so long as you keep them within the bounds which are prescribed by your cousin and friend,
"CHRISTINA."
That is how she was writing a couple of years or so after the date of the love letter just quoted; and "love letters" would assuredly be the wrong term to apply to the latter communications. Exactly what change in Christina's feelings they indicate it might be hard to say. One might pick phrases from them to suggest that she mistrusted herself, — doubting her power to respond to this passion which found satisfaction in the embraces of her rivals, the chambermaids, — mysteriously fearing she knew not exactly what, — stiffening her attitude in order to keep her pride in being. But there was also another reason why her constancy broke down. Young Magnus de la Gardie — General Jacob de la Gardie's son — had now come into her life.
Young Magnus was young and brilliant — attractive in all the ways in which Charles Gustavus was unattractive — and of a very good family. His mother, the beautiful Ebba Brahé, of the family of Tycho Brahé, the astronomer, could boast that she had jilted Gustavus Adolphus himself, — not without reason. That Christian warrior was no St. Anthony in the presence of temptation; and Ebba, learning that he had yielded to temptation and diverted himself with a mistress while paying his court to her, declined to make allowances or listen to arguments, but threw him over as summarily as if he had been one of the humblest of his subjects. Then she married the general; and now her son, who had inherited her good looks, stood high in Christina's favour.
How high one cannot say for certain; but one of the first uses which she made of her royal prerogative was to push his fortunes without much regard to his merits, endowing him with great estates, and sending him as her Ambassador to Paris, where wicked tongues wagged maliciously —
"He spoke of his Queen in terms so passionate and respectful that it was easy to suspect in him a feeling more tender than that which he owed to her as a subject. ... Some say that, if she had followed her own inclination, she would have married him."
So writes Mme de Motteville; but what she writes is gossip — the record of an impression — nothing more. One must set beside it the report of the French Ambassador of Stockholm —
"The Queen's love occupies only a portion of her heart. It does not affect her conduct, except perhaps in delaying the affection which the dictates of reason bid her conceive for Prince Charles Gustavus."
Even the Ambassador, however, wrote as an observer, not yet as a confidant; and we must make what we can of the situation in the light of the evidence, — and of the lack of it. There is ample proof of infatuation, — there is no proof whatever that Christina, as Baron de Bildt puts it, "passed the Rubicon." There is ample proof, too, that the infatuation was largely accountable for Christina's sudden coldness towards Charles Gustavus. She told Charles Gustavus so in later years; and Whitelocke, the British Ambassador, received information to the same effect from a Swedish Senator, who spoke of "the whisperings of Magnus de la Gardie to the Queen that, when the Prince was in Germany, he was too familiar with some ladies." His intimacy with his sovereign must assuredly have been close, if he could breathe such suggestions in her ear at a time when she was only twenty-one and he was only twenty-five; and nothing is more credible than that he should have swaggered in Paris on the strength of that intimacy, dropping hints and encouraging inferences.
But that is no reason why we should draw the inference which he encouraged. Magnus de la Gardie may have boasted, — he may have felt sentimental in the act of boasting; but that is all. He married the Queen's cousin, — Charles Gustavus's sister, — with the Queen's approval. Ultimately, as we shall see, he quarrelled with Christina; and it will be time enough to consider, when we come to the quarrel, whether his language, under that ordeal, was that of a wronged lover or of a snubbed courtier. In the meantime we must note — what is significant — that this infatuation of Christina's, like all the infatuations except the first, was concurrent with vows of celibacy.
For, of course, the question of marriage could not, in her case, be evaded, but had to be faced and settled. The ecclesiastics of her kingdom represented to her that celibacy was "inconvenient"; though whether they meant inconvenient to the individual, or to the State, or to both, is not quite clear. The succession, at any rate, had to be secured; and, to that end, various suitors were proposed: suitors from Denmark, from Germany, from Spain, from Poland, from elsewhere. Even our own Charles II. sent his portrait, though he was not encouraged to follow it in person; while Philip IV. of Spain took such a matter-of-fact view of the negotiations that he invited Christina to choose between himself and his son, — only to be suppressed by the announcement that he must become a Lutheran before his proposal could even be laid before the Queen.
None of the courtships went so far that any kind of story arises out of them. The only suitor who had ever had a chance was Charles Gustavus; and he had ceased to have a chance. At one time his suit was opposed by the clergy on the ground that marriages between cousins were undesirable. When they withdrew their objection — which the mere fact of its withdrawal sufficiently proves to have been hypocritical — Christina had changed her mind; and now the infatuation for Magnus de la Gardie had intervened; and the infatuation had been attended by the revelations already referred to concerning Charles Gustavus's proceedings with the maids of the inns in Germany.
It is said that she would have married Magnus de la Gardie if Oxenstiern had not told her that he was, in fact, her natural brother: the son of Gustavus Adolphus and the beautiful Ebba Brahé. It is possible that Oxenstiern may have said this, — it is possible that he may have told the truth: those who like simple solutions may be tempted to seek in this discovery the explanation of Christina's revolt against the idea of matrimony. Her first lover unfaithful, and her second an impossible husband because the connection would be incestuous, — that, no doubt, would have been a combination calculated to shock a woman of her temperament into celibacy. The view may derive some support from the story told that, on the day of Magnus de la Gardie's marriage to her cousin, Christina said to the bride: "I give you one I may not take myself." There is a further indication which might support it in an enigmatical passage of a letter written to Magnus de la Gardie by Christina at the time of the subsequent quarrel —
"You have yourself betrayed a secret which I had resolved to keep all my life, by showing that you were unworthy of the fortune I built for you."
The secret thus indicated may have been the secret of Magnus de la Gardie's birth, — which Christina may have had from Oxenstiern — who may have known it; but one cannot be sure. There is no real evidence one way or the other; and, in any case, Christina's aversion from marriage impresses one as temperamental, and not as the outcome of any particular disappointment: the result of excessive mental development at the expense of the physique and the emotions. At all events she began to express that aversion early, and never ceased expressing it until the end. "How fine that is! I will be of that religion", she exclaimed as a child, when told of the Roman Catholic doctrine concerning the merit of virginity. At the age of twenty-two it pleased her to play in a masque in which she sustained the rôle of Diana, and broke Cupid's bow and arrows in pieces. Towards the end of her life she had a medal struck with the inscription: "I was born, lived, and died free." She told the French Ambassador that she would rather die than marry; and she left behind her several aphorisms in which the married state was held up to contempt and ridicule. For instance —
"One needs more courage to expose oneself to the misfortunes of marriage than to face those of war. I admire the nerve of those who marry; but people enter into this terrible contract, as they do so many other things in the course of their lives, without realising its significance or the engagements to which it commits them."
"Socrates used to say: 'Whether you marry or refrain from marrying, you will be sorry.' For my own part, I think that every one who marries will infallibly be sorry; but I see no reason why any one should be sorry for not having married. I speak from experience."
How much (and how little) she meant the further story of her life may show. She certainly did not mean that she hated, and would always hate, all men because one or two men had treated her unkindly. On the contrary. The first infatuation was not to be, by any means the last; and it was women, not men, whom Christina always professed to dislike "in the lump." She liked men, she used to say, not because they were men, but because they were not women. But still —
She would not marry, — nothing should induce her to marry. Marriage implied subjection, — she would give no man rights over her: rights which she once compared (using a coarse metaphor) to the peasant's right over the land which produced his crops. Least of all would she accord that right to a man like Charles Gustavus, who, in his genial, beefy, beery way, claimed the same right over other, base-born women, — for all the world as if he were a peasant possessed of several plots of land. Her soul rose in rebellion against the thought. And yet — one comes to a gentler feminine touch —
She was grateful to Charles Gustavus as her partner in the tentative beginnings of her sentimental life. He had taught her what she knew of love; he had touched her heart, though he had behaved unworthily. She owed him something, and she would pay her debt. Though it was for her own sake, not for his, that she meant to remain single, — still she would name him the heir to her throne, and do what she could to induce her counsellors to accept the nomination. And so, after much parleying, it was arranged.
The advantage was not very obvious to him. There was no talk, as yet, of abdication; and, Christina being his junior, Charles Gustavus had no right to expect that he would live to come into his inheritance. So he sulked, and played the common comedy of the jilted lover, making melodramatic vows. He would shake the dust of Sweden from off his feet. Life having nothing more to offer him except the chance of death, he would quit his royal rank, take an assumed name, and serve as a soldier of fortune in a foreign army, etc. etc. But when the comedy failed to produce the desired impression, he ceased playing it, and accepted his privileged position for what it might be worth.
And Christina remained single; and our next task shall be to draw the picture of her Court, as contemporary observers saw it.
Swedish translation (by Wahlström & Widstrand):
Då Kristina 1644 var aderton år, kröntes hon och befriades från förmyndarregeringen. Man smickrade henne med att utropa henne till "kung"; det skulle emellertid vara pedanteri att tala om henne annorlunda än såsom drottning. Ingen har heller gjort detta, E donna. Det förstod hvar och en, ehuru det lämnades åt påfven att säga det. För hennes samtida, liksom för eftervärlden, var Kristinas kön en alltför intressant fråga för att förbises. Kvinnlig eller icke var hon tydligt feministisk, och därför att hon var en kvinna, hyllades hon som ett under, såsom nordens beundransvärda Minerva och äfven såsom dess drottning af Saba, med hvilken den store lärde och poeten Bochart jämförde henne i ett af sina epigram, hvilket emellertid skrefs senare, sedan Kristina bildat sitt hof af skalder och lärde.
För Europa började hon nämligen göra sig intressant genom att bilda detta hof kort tid men icke omedelbart efter sin kröning. För tillfället upptogs hon af andra angelägenheter: krig i utlandet och inre oro. Utom trettioåriga kriget hade hon att föra ett "litet krig" med Danmark; och svårigheter uppstodo äfven att indrifva skatterna. Adeln ansåg det oförenligt med sin värdighet att åläggas betala skatt, och prästerskapet påstod, att de icke kunde lämna penningar utan skada för sin andliga verksamhet. Enligt dessa båda riksständers åsikt voro bönder och hemmansägare det egentliga folket, som skulle betala skatt, men dessa knotade för sin del öfver de fordringar, som ställdes på dem, och voro alltför fattiga för att, trots alla påtryckningar, kunna lämna så mycket penningar, som behöfdes för kriget.
Till en viss grad underhöll sig på denna tid kriget själft; segern följdes nämligen af plundring. Under trettioåriga kriget upphörde till slut plundring att inbringa något, enär de flesta åtkomliga oranger pressats alldeles torra. Ära och land kunde vinnas, men båda delarna voro ofruktbara. Ehuru Sverige i det hela redde sig godt och i farans stund vanligen också frambragte rätta mannen — en Banér, en Jakob de la Gardie och en Torstenson förutom flera andra lysande generaler — läser man om myteri därför att solden icke utbetalats, och om svenska soldater, hvilka, medan de tågade från seger till seger, nödgades sälja sina vapen och utrustning för bröd.
Frånsedt krigets fasor — och berättelserna om dessa behöfva icke upprepas — ju förr ett sådant krig slutades, desto bättre var det äfven för segrarne, och det länder till Kristinas beröm, att hon såg längre än sina krigare, sitt prästerskap och sina statsmän och fördenskull yrkade på fred. Soldaterna ville krig därför att detta var deras nöje lika väl som deras yrke; prästerna ville det, därför att deras dogmer stodo på spel, och det icke gällde deras eget skinn. Oxenstierna tyckes för detta krig särskildt ha hyst något af den förkärlek, en fader hyser för ett älsklingsbarn. Men Kristina hade en kvinnas omedelbara insikt, att kriget var en olycka och icke gjorde godt åt någon; och hon hade nog karaktär att stampa foten i marken och yrka på dess slut.
Vi kunna förbigå enskildheterna; nog af, så ung Kristina var, motsatte hon sig icke allenast öppet sina ministrar, utan intrigerade också bakom deras ryggar och fick sin vilja fram. Fred slöts med Danmark 1645, då hon var nitton år; och fred med alla de i trettioåriga kriget invecklade makterna ingicks genom den år 1648 undertecknade westfaliska freden, då hon var tjugutvå. Sverige erhöll därigenom ett välbehöfligt andrum, och Kristina var fri från andra tankar än dem, som bekymret om de allmänna angelägenheterna ingaf; fri till att inrätta sig såsom vishetens nordiska gudinna och bilda sitt hof af lärde, till hvilket hon inbjöd vise män från alla länder till att komma och dyrka henne; fri äfven till att beundra och bli beundrad af yngre, böjligare och mera tilldragande hofmän. I det hela taget vann hon sin frihet — eller en del af densamma — ungefär vid den tid, då hon vore gammal nog att kunna använda den; och hennes enskilda verksamhet — vare sig den afsåg lärdom, känslorna eller religionen — började samtidigt eller ungefär samtidigt, fastän vi måste behandla dessa olika sidor af densamma hvar för sig för att undvika oreda.
Kristina skulle liksom den engelska Elisabeth bli en jungfrulig drottning. Detta innebar emellertid lika litet som för Elisabeth, att känslan icke spelade någon roll i hennes lif. Tvärtom både Essex och andra skulle ha sina likar i Kristinas lif; och hennes egen åsikt var, att hennes temperament ingalunda var kallt, men hennes själfbehärskning stor. Hon förklarar detta på följande sätt:
"Mitt eldiga och stormande temperament gjorde mig benägen för kärlek icke mindre än för ärelystnad. Till hvilka olyckor skulle icke denna benägenhet ha fört mig, om Din frälsande nåd icke användt till och med mina fel till min rättelse! Men min ärelystnad, min stolthet, som gjorde, att jag icke förmådde underordna min vilja under en annans, utan ingaf mig förakt för alla och allt, ha bevarat och beskyddat mig; och Din nåd har jag att tacka för den smak och förfining, som varit mina skyddsvakter mot önskningar, fulla af så mycken fara för Din ära och min lycka. Du vet, att hvad än afund och förtal må säga, så är jag oskyldig till alla de hemliga synder, som påbördats mig i syfte att svärta min karaktär. Jag förklarar högtidligt att, om jag icke blifvit född en flicka, skulle tendenserna hos mitt temperament för visso ha förledt mig till en upprörande oordentlig lefnad; men Du har låtit mig föredraga heder och ära framför nöje. Du har bevarat mig från olyckor och frestelser, för hvilka mitt eldiga temperament och de tillfällen till felsteg, min ställning innebar, utsatt mig. Om jag känt mig för svag att motstå frestelsen, skulle jag ha gift mig; men jag förlitade mig på Din nåd och den styrka, Du gifvit mig, och då jag fann, att jag kunde undvara äfven de mest berättigade njutningar, sökte jag icke öfvervinna min obetvingliga motvilja mot äktenskap."
Mera i samma riktning finnes i hennes bekännelse, som fullpackas af upprepningar och här återgifvits förkortad; men den slutsats, man helt naturligt drager af hvad hon skrifvit, motsvarar knappast hvad Kristina åsyftar. Den kamp, hon skildrar mellan könets frestelser och dygdens stolthet, är icke särdeles öfvertygande, och så mycket mindre öfvertygande som Kristina skref detta, medan hon i Rom lefde tillsammans med en romersk kardinal under omständigheter, som satte vapen i händerna på förtalet. Hon kan sålunda icke blott anses ha skrifvit såsom han gjorde, därför att hon önskade försvara kardinalens rykte lika väl som sitt eget, utan man finner därjämte något betecknande neurotiskt i hennes önskan att framställa sig själf såsom kyrkans utvalda dotter och en kvinna, som kunnat täfla med Messalina, om hon följt sin naturs ingifvelser.
En kvinna, som inom sig bär anlag till en Messalina, finner i regel icke tanken på äktenskap motbjudande. Icke heller är det normalt för en kvinna, för hvilken tanken på äktenskap är motbjudande, att framställa sig själf såsom en möjlig Messalina. Hvad hennes skryt i dessa båda afseenden verkligen ingifver för föreställning är, att inbillningen var mera eldig än temperamentet och att inbillningens eld var förknippad med nervös skygghet och fruktan. Vi kunna icke på annat sätt psykologiskt förklara de tre betydelsefulla omständigheterna, att Kristina afböjde äktenskap i allmänhet lika väl som i särskilda fall med envisheten hos en kvinna, som vidhåller en princip, hvilken står öfver alla invändningar; att hon lefde utan "grand[e]s passions"; att hon icke förty hade (eller gaf världen goda skäl till att tro henne ha) älskare.
Kärleken tyckes i själfva verket för henne ha varit en inbillningens fastmer än en sinnenas sak, ett bländverk fastmer än en lidelse. För henne var det viktigare, att männen skulle förstå henne än att de skulle åtrå henne; hon var mycket mera tillgänglig för smicker och sympati än för passion. Häruppå berodde också den makt, som en angenäm präst, hvilken därjämte var världsman, erhöll öfver ett af hans yngre medtäflares djärfva närmanden såradt hjärta. Till dessa närmanden förhöll sig Kristina ungefär som barnet vid hafsstranden, hvilket lätt kunde lockas ett litet stycke ut i vattnet och muntert plaskade omkring på grunden, men skrämdes vid åsynen af den första stora skummande vågen. Detta är nämligen ofta fallet med nordens nevros — i synnerhet då intelligensen öfverkultiverats.
Till en början kände Kristina emellertid icke sig själf; först småningom och gradvis skulle hon lära känna sig själf, liksom vi alla måste, om vi kunna. I själfva verket kan det bli frågan om hennes kännedom af sig själf någonsin var fullständig, och i hennes barndom och ungdom var den oundvikligen ofullständig. I likhet med andra barn förvärfvade hon sig sådan själfkännedom, som hon fick af erfarenhet och försök; och sålunda finna vi henne vid tämligen tidig ålder upptagen af kärleksaffärer på försök.
Vid sjutton års ålder älskade hon sin kusin Karl Gustaf, son till hennes faster Katarina. De hade vuxit upp som gosse och flicka tillsammans, och man känner det slags första kärlek, som nära släktskap framkallar under dessa för intryck så tillgängliga år. Ett romantiskt behof gör sig gällande, och den roman, som gynnsamma omständigheter erbjuda, synes öfver all föreställning romantisk. Passionen har ingenting att skaffa med den saken, — fantasien är dess enda källa. Och därpå förgå åren, fantasien mattas, och beröringen med nya verkligheter skjuter undan den, och den första mannen, som upphör att vara romantisk, dör bort, men kvarlämnar likväl vissa sentimentala minnen. Så — eller nästan på detta sätt — förhöll det sig också med Kristinas kärlek till sin kusin.
Ett kärleksbref visar oss huru romantisk romanen emellertid var, medan den pågick. Karl Gustaf var ute i kriget, och Kristina skref den 5 januari 1644 till honom:
"Älskade kusin, — jag ser af Edert bref, att Ni icke vågar anförtro Edra tankar åt pennan. Vi kunna emellertid fritt brefväxla, om Ni sänder mig nyckeln till en chiffer och skrifver Edra bref i öfverensstämmelse med denna samt förändrar sigillet, såsom jag gör med mina bref. Sedan kunna brefven sändas till Eder syster, prinsessan Maria. Vi måste vara mycket försiktiga, ty här hemma har man aldrig varit så mycket emot oss som just nu; men de skola icke få sin vilja fram, om blott Ni förblir fast. Man talar mycket om kurfursten af Brandenburg, men hvarken han eller någon annan, om än aldrig så rik, skall beröfva Eder mitt hjärta. Min kärlek är så stark, att endast döden kan besegra densamma, och om, det Gud förbjude, Ni skulle dö före mig, skall mitt hjärta förbli dödt för alla och mina tankar och min kärlek skola följa Eder till evigheten för att där stanna hos Eder.
"Någon torde måhända råda Eder till att öppet anhålla om min hand; men jag besvär Eder vid allt hvad heligt är att ha tålamod en tid till dess Ni vunnit rykte i kriget och till dess jag satt kronan på mitt hufvud. Jag beder Eder icke tycka, att denna tid är lång, utan tänka på det gamla ordspråket: 'Den väntar icke för längre, som väntar på något godt'. Jag hoppas, med Guds välsignelse, att vi båda vänta på ett godt."
Detta bref bör läsas med uppmärksamhet, ty det innehåller allt, som utmärker ung kärleks drömmar: hemlig förlofning, brefväxling i smyg, löfte om evig trohet, vädjan till högre makter. Och följden öfverensstämde med regeln. Jupiter "skrattar åt älskandes eder", som vi veta, och Jupiter skulle också snart få orsak att skratta. Kristina blef äldre, och då hon lärde känna litet mer af världen omkring henne, fann hon, att andra män än Karl Gustaf funnos, och att Karl Gustaf ingalunda var den artige, fulländade riddare, som hon tänkt sig.
Först och främst var Karl Gustaf icke vacker; han var ful, klumpig, undersätsig, "simpel", som vi skulle säga, och bar icke opassande öknamnet "den lille borgmästaren". Därnäst hade Karl Gustaf grof smak och grofva vanor: en tapper soldat, som hade sin fröjd i krig, men som på modärnt uttryckssätt alltför mycket påminde om "biffstek" och "öl". För det tredje var Karl Gustaf alldeles icke "exklusiv i sina tycken", utan fullkomligt i stånd att trösta sig öfver frånvaron från Kristina i värdshusflickornas armar. Det dröjde icke länge förrän vi märka en förändring i tonen i brefväxlingen:
"Tag icke illa upp, att jag är skyldig mig själf att icke låta någonting i världen störa mitt lugn."
"Frukta icke, att uttrycket af Edra känslor skall misshaga mig: såsom bevis på Eder tillgifvenhet behaga de mig, så länge Ni håller dem inom gränser, som föreskrifvits af Eder kusin och vän.
Kristina."
På detta sätt skref hon ett par år eller så efter det nyss anförda kärleksbrefvet; och "kärleksbref" skulle det vara orätt att kalla de senare skrifvelserna. Det torde vara svårt att bestämdt säga, hvilken förändring i Kristinas känslor, de angifva. Man kan plocka ut meningar, som tyckas antyda, att hon misstrodde sig själf och betviflade sin förmåga att besvara den kärlek, som fann sin tillfredsställelse i hennes medtäflarinnors, värdshusflickornas famn; att hon i hemlighet fruktade, hon visste icke riktigt hvad; att hon antog en stel hållning för att bevara sin stolthet. Men det fanns också ett annat skäl till att hennes beständighet gaf vika. Den unge Magnus de la Gardie — riksmarsken Jakob de la Gardies son — hade nu kommit in i hennes lif.
Den unge Magnus var ung och lysande — tilldragande i alla de afseenden, i hvilka Karl Gustaf var frånstötande — och af mycket god familj. Hans moder, den vackra Ebba Brahe, af samma släkt som astronomen Tyge Brahe, kunde skryta med att hon gifvit själfva Gustaf Adolf korgen — icke utan skäl. Denne kristendomens hjälte var ingen helig Antonius inför frestelsen, och då Ebba erfor, att han dukat under för frestelsen och roat sig med en älskarinna, medan han friade till henne, hyste hon intet öfverseende och lyssnade icke till några förnuftsskäl, utan förkastade honom lika summariskt som om han varit en af sina anspråkslösaste undersåtar. Därpå gifte hon sig med riksmarsken, och nu stod hennes son, som ärft hennes vackra utseende, högt i Kristinas gunst.
Hur högt kan man icke afgöra med full säkerhet; men det första bruk hon gjorde af sin kungliga maktbefogenhet var att göra hans lycka utan synnerligt afseende på hans förtjänster, i det hon förlänade honom stora gods och såsom ambassadör sände honom till Paris, där elaka tungor försåtligt skämtade:
"Han talade om sin drottning i så passionerade och vördnadsfulla ordalag, att man lätt kunde misstänka honom för att hysa en ömmare känsla än den han var henne skyldig såsom hennes undersåte... Man säger, att om hon fått följa sin egen böjelse, skulle hon ha gift sig med honom."
Detta skrifver m:me de Motteville; men hvad hon säger är bara prat — anteckning af ett intryck — ingenting annat. Man måste i stället hålla sig till franska sändebudets i Stockholms berättelse:
"Drottningens kärlek intager blott en del af hennes hjärta. Den inverkar icke på hennes uppförande, utom att den måhända hindrar den böjelse, som statsskäl bjuda henne hysa för prins Karl Gustaf."
Äfven sändebudet skref emellertid såsom iakttagare, men icke såsom förtrogen, och vi måste göra hvad vi kunna af ställningen i de faktiska förhållandenas ljus — och i brist däraf. Bevis för förälskelse finnas i öfverflöd, men icke bevis, att Kristina, såsom friherre Bildt säger, "öfvergick Rubicon". Många bevis finnas dessutom, att Kristinas nya kärlek i rikt mått bär skulden för hennes plötsliga köld mot Karl Gustaf. Detta berättade Karl Gustaf under de senare åren; och engelska sändebudet Whitelocke erhöll liknande upplysningar af ett svenskt riksråd, som talade om, att "Magnus de la Gardie hviskat i drottningens öra, att prinsen under sin vistelse i Tyskland var alldeles för nära bekant med några damer". De la Gardie måste ha varit nära förtrolig med sin härskarinna, om han kunnat hviska dylikt i hennes öra vid en tid, då hon var endast tjugutvå och han själf blott tjugufem år. Ingenting är för öfrigt troligare än att han i Paris skrutit med denna förtrolighet och låtit undfalla sig vinkar, som uppmuntrat till slutsatser.
Detta är emellertid icke något skäl för oss att draga den slutsats, han uppmuntrade. Magnus de la Gardie torde ha skrutit, han torde ha varit känslofull i sitt skryt, men det är också allt. Han gifte sig med drottningens kusin, Karl Gustafs syster, med drottningens bifall och gillande. Till slut kom han, såsom vi skola se, i gräl med Kristina, och då vi komma till denna tvist, blir det tids nog att undersöka, om hans språk vid detta pinsamma tillfälle var en försmådd älskares eller en bannad hofmans. Till dess måste vi lägga märke till — hvilket är betecknande — att Kristinas förälskelse, liksom alla andra gånger, då hon var förälskad, sammanföll med försäkringar, att hon ville förbli ogift.
I hennes ställning kunde naturligtvis frågan om äktenskap icke undvikas, utan måste tagas i betraktande och afgöras. Prästerskapet i hennes rike föreställde henne, det "olämpliga" i att förbli ogift, ehuru det icke är fullt klart, om de ansågo det olämpligt för individen eller för staten eller för båda. Tronföljden måste på något sätt tryggas, och i detta syfte gåfvos förslag på flera friare: friare från Danmark, från Tyskland, från Spanien, från Polen, öfverallt ifrån. Till och med den engelska konungen Karl II sände sitt porträtt, men uppmuntrades icke att komma efter personligen. Filip IV af Spanien betraktade underhandlingarna såsom en så afgjord sak, att han bad Kristina välja mellan honom och hans son — endast för att afvisas med tillkännagifvandet, att han måste bli lutheran, innan hans förslag ens kunde framläggas för drottningen.
Intet af dessa frierier kom så långt, att de gåfvo anledning till någon historia. Den ende friare, som haft någon utsikt, var Karl Gustaf, och han hade icke längre några förhoppningar. Vid en tid hade prästerskapet motsatt sig hans frieri på den grund, att äktenskap mellan kusiner icke voro önskvärda. Denna invändning tog det emellertid tillbaka, en omständighet, som tillräckligt visar, att invändningen endast varit skrymteri, men då hade Kristina ändrat tankar; hon hade bedårats af Magnus de la Gardie, och denna hennes förälskelse hade åtföljts af de redan omtalade upplysningarna om Karl Gustafs förhållanden till värdshusflickorna i Tyskland.
Det säges, att hon skulle ha äktat Magnus de la Gardie, om Oxenstierna icke meddelat henne, att han i själfva verket var hennes naturliga broder: son af Gustaf Adolf och den vackra Ebba Brahe. Det är möjligt, att Oxenstierna sagt detta; det är också möjligt, att han sagt sanningen. Den, som älskar enkla lösningar, torde frestas att i denna upptäckt söka förklaringen på Kristinas motvilja mot äktenskapet. Hennes första älskare otrogen och hennes andra älskare en omöjlig make, enär förbindelsen skulle varit blodskam — detta är utan tvifvel en kombination, som väl ägnar sig till att drifva en kvinna med hennes temperament till att lefva ogift. Denna åsikt kan erhålla något stöd af hvad som berättades att, samma dag Magnus de la Gardies giftermål med hennes kusin ägde rum, Kristina sagt till bruden: "Jag gifver er en make, som jag själf icke kunnat taga." Ett ytterligare stöd torde lämnas af en antydan i ett gåtfullt ställe i ett bref, som Kristina skref till Magnus de la Gardie vid en tid, då brytningen mellan dem skedde:
"Ni har själf förrådt en hemlighet, som jag beslutat dölja hela mitt lif, genom att visa Eder ovärdig den lycka, jag uppbyggt åt Eder."
Den sålunda antydda hemligheten kan ha varit hemligheten med Magnus de la Gardies börd, som Kristina kan ha fått veta af Oxenstierna, som kan ha känt den: men man kan icke vara säker. Hvarken i ena eller andra riktningen finnes ett verkligt bevis; och i alla händelser gör Kristinas motvilja mot äktenskapet intryck af att ha varit en temperamentssak och icke resultat af en särskild missräkning, en följd fastmer af öfverdrifven andlig utveckling på bekostnad af den fysiska och af känslorna. I alla händelser började hon tidigt uttrycka denna motvilja och upphörde därmed aldrig ända till slutet. "Så vackert det är! Den religionen vill jag tillhöra", utropade hon som barn, då man omtalade den romersk-katolska läran angående jungfruskapets förtjänster. Vid tjugutvå års ålder roade det henne att deltaga i ett maskspel, hvari hon uppträdde i Dianas roll och sönderbröt Kupidos båge och pilar. Mot slutet af sin lefnad lät hon slå en medalj med inskriften: "Jag föddes, lefde och dog fri." För franska sändebudet förklarade hon, att hon hellre ville dö än gifta sig, och hon har också lämnat efter sig några aforismer, i hvilka hon gör det äkta ståndet till föremål för förakt och löje. Så till exempel skrifver hon:
"Man behöfver mera mod till att utsätta sig för äktenskapets olyckor än för krigets. Jag beundrar styrkan hos dem, som gifta sig; men människor inlåta sig i denna förskräckliga förbindelse som de göra med så mycket annat i sin lefnad, utan att göra klart för sig dess betydelse eller de förpliktelser de åtaga sig."
"Sokrates plägade säga: 'Antingen du gifter dig eller afstår från att gifta dig, skall du ångra dig.' För min egen del tror jag, att enhvar, som gifter sig, ofelbart skall ångra det, men jag ser intet skäl, hvarför någon skulle ångra sig därför att han icke gift sig. Jag talar af erfarenhet."
Huru mycket (eller litet) hon menade, skall hennes vidare lefnadshistoria visa. För visso menade hon icke, att hon hatade och alltid skulle hata alla män därför att en eller två behandlat henne illa. Tvärtom. Hennes första kärlek var ingalunda den sista, och Kristina förklarade sig alltid afsky kvinnor "i klump", icke män. Hon tyckte om män, plägade hon säga, icke därför att de voro män, utan därför att de icke voro kvinnor. Men ändå —
Hon ville icke gifta sig — ingenting kunde förmå henne till att gifta sig. Äktenskapet innebar underdånighet, men hon ville icke gifva en man några rättigheter öfver henne; rättigheter som hon vid ett tillfälle — med begagnande af en grof liknelse — jämförde med bondens rätt till den jord, som frambringar hans skördar. Sist af alla skulle hon beviljat denna rätt åt en man sådan som Karl Gustaf, som på sitt obesvärade, grofkorniga sätt gjorde anspråk på samma rätt öfver andra lågättade kvinnor, som om han framför allt i världen varit bonde och ägare till åtskilliga jordlotter. Mot en sådan tanke uppreste sig hela hennes väsen. Och ändå — man kommer nu till ett mildare kvinnligt drag.
Hon var tacksam mot Karl Gustaf för hvad han varit för henne under hennes känslolifs första trefvande försök. Han hade lärt henne hvad hon visste om kärlek; han hade rört hennes hjärta, ehuru han betett sig på ett ovärdigt sätt. Hon var skyldig honom något, och hon ville betala sin skuld. Ehuru hon för sin egen del, men icke till hans förmån ville förbli ogift, ville hon ändå utnämna honom till sin tronarfvinge och göra hvad hon kunde till att förmå rådet bifalla hans utnämning. På detta sätt ordnades också saken efter mycket underhandlande.
Han såg emellertid icke riktigt tydligt fördelen. Ännu talades icke om någon tronafsägelse, och som Kristina var yngre än Karl Gustaf, hade denne ingen anledning vänta sig, att han skulle lefva länge nog till att taga arfvet i besittning. Fördenskull var han trumpen och spelade den vanliga komedien af försmådd älskare samt fattade melodramatiska föresatser. Han skulle skudda Sveriges stoft af sina fötter. Lifvet hade icke mera något att erbjuda honom utom utsikten att få dö; han skulle lämna sin kungliga rang, antaga ett annat namn och tjäna såsom soldat i en främmande armé o. s. v. Men då komedien icke gjorde önskadt intryck, spelade han den icke längre och mottog den privilegierade ställning för hvad den kunde vara värd.
Kristina förblef ogift, och vår nästa uppgift är nu att skildra hennes hof, sådant samtida iakttagare såg det.
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
Above: Magnus Gabriel de la Gardie.
Above: Francis Henry Gribble.
No comments:
Post a Comment