Sources:
Christina of Sweden, pages 26 to 40, by Ida Ashworth Taylor, 1909; original at the University of Toronto
Drottning Kristina: bemyndigade öfversättning af H. Flygare, pages 27 to 41, by Ida Ashworth Taylor, translated by Hanny Flygare, 1912; original at the University of Minnesota
Kristina's letter of June 21/July 1 (Old Style; possibly misdated by her due to the sudden shock and trauma), 1640 to Johan Kasimir about Maria Eleonora's disappearance is here:
Kristina's letter of May 23/June 2 (Old Style), 1641 to Johan Kasimir about Johan Banér's illness is here:
Kristina's letter of June 20/30 (Old Style), 1645 to Axel Oxenstierna is here:
Kristina's letter of December 12/22 (Old Style), 1646 to Johan Adler Salvius is here:
Kristina's undated letter (from 1647) to Salvius is here:
Kristina's manifesto letter of April 10/20 (Old Style), 1647 to Johan Oxenstierna and Johan Adler Salvius is here:
Kristina's letter of April 10/20 (Old Style), 1647 to Salvius is here:
The account:
DURING the years following upon the death of Gustavus, the war in Germany had been vigorously prosecuted by the Swedes, under the guidance of Oxenstiern, and led by the generals trained in the great King's school.
The defeat of Nordlingen had, it is true, threatened with disaster the cause to which they were pledged, striking terror into the hearts of the Protestant Princes, and leading most of those who had been banded together in the Evangelical Union to make terms with the Emperor. Even Oxenstiern had considered the situation so grave that he was afterwards heard to say that it had cost him the second sleepless night he had passed in Germany, the first having been caused by the tidings of Gustavus's death. For the Chancellor to keep vigil was so rare an occurrence that more anxious men might well lose heart and consider the case desperate.
By the help of France, however, and supported by a remnant of their old confederates, the Swedes had continued to keep up the fight, and had on the whole been rewarded by success. To follow the course of events in Germany is impossible here, but it is curious to note that Christina, from her school-room in Stockholm, kept her eye upon the seat of war, and formed her conclusions independently of those about her. She had been sedulously trained to take an interest in public business. On the return of Oxenstiern to Sweden, when she was no more than ten years old, she records that it was his habit to spend two or three hours with her daily, instructing her in her duties, and, allowing for exaggeration, it is plain that the Chancellor was determined to teach her that art of ruling which he may, at a future date, have considered that she had mastered only too well.
With regard to the state of affairs in Germany, a couple of letters addressed in 1641 to the Prince Palatine exemplify the cool common sense with which she watched events and foresaw the dangers likely to follow from the illness and death of the Commander-in-Chief of the Swedish forces, General Baner.
At Stockholm, she observed, they cared nothing about the tidings from Germany, imagining that another leader could easily be found. But men like Baner, remarked the fifteen-year-old sage, were not shaken out of your sleeve, and should he die[,] it would go ill yonder. A little later the great soldier had passed away, and Christina was proved right. In a second letter she informed her uncle that all the Swedish officers, including the three provisionally in command of the troops, had written to demand that a certain sum of money should be forwarded to Germany, adding that, should it be sent, they would continue to serve their country faithfully; if not, they trusted excuse would be found for them should they leave the service, and adding the request that the new Commander-in-Chief should not, like Baner, be entrusted with absolute power, but should share it with a Council of War.
The fact that these demands were formulated, and accompanied by what bore at least the semblance of a threat of desertion, bears witness to the sagacity of Christina's prediction of trouble. The money was, however, found, the great general Torstenson given the supreme command, and the peril was averted.
Almost at the same time that Baner was withdrawn from the scene of action[,] another, more domestic, incident occurred; which, if it caused the Queen some natural regret, must have removed an embarrassing factor from the Court. This was the flight of the Queen-dowager.
Marie-Eleonore had already shown a disposition to absent herself from a place where her influence had never corresponded to her wishes, nor was it until after repeated entreaties, both from Christina and from the Regency, that she had repaired to Stockholm. She did not long remain there.
The first hint of an episode looked upon in Sweden as a catastrophe was conveyed by the Queen to her uncle in the same letter informing him of the condition of affairs in Germany; when she mentioned that it was currently reported that the King of Denmark was dispatching a vessel to take her mother to Denmark. The true explanation of what followed appears to be that Eleonore, wearying, not inexcusably, of her position in being deprived, as she was, of any vestige of power in the State and reduced to a mere cipher, had determined to put an end, so far as she was concerned, to a humiliating situation and to escape to a more congenial atmosphere, leaving behind a country and a nation she had always disliked.
Regarding the matter from a rational point of view, and assuming that the tie of natural affection between herself and a daughter unlike her in every particular was not sufficiently strong to outweigh the advantages of a change of residence, the Queen-mother can scarcely be blamed for her desire for emancipation. It might also have been expected that she had only to notify her wishes to the authorities at Stockholm in order to be promptly provided with the means of carrying them into effect. But, to an essentially respectable and law-abiding people, the separation of mother and daughter may have worn the appearance of a scandal to be averted at all costs; whilst Eleonore was possibly one of the women who delight in investing their movements with a flavour of romance, and to whom a clandestine elopement presents more attractions than a soberly conducted journey. At any rate, the Queen's preparations for departure were made with as much mystery and precaution as if the whole of Sweden were banded together to prevent it. Under the pretext of passing certain days in fasting, she shut herself up, with a single lady-in-waiting, in an apartment opening directly upon the castle gardens, and, informed of the arrival of the Danish vessel chartered to convey her away, slipped out from her chamber under the cover of darkness, passed through the garden, crossed the lake lying below it, and drove as rapidly as horses could take her to Nyköping, where she took ship for Denmark.
Different motives have been assigned for this escapade on the part of a woman well past middle age. It has been said that the King of Denmark, in facilitating the wishes of the Queen-mother, nourished hopes of furthering his design of obtaining Christina's hand for his son. If this was the case[,] it argues a singular ignorance as to the amount of influence that, from a distance, Eleonore might be expected to exercise in the matter of the disposal of her daughter. The Jesuit, Bougeant, indulged quite another theory, founded upon a dispatch he quotes from the Comte d'Avaux, French plenipotentiary in Germany, bearing a curious resemblance to an extract from some publication of the present day.
"A King and Queen of the North", wrote the Count, "separated by an arm of the sea serving as boundary to their kingdoms, conceived a desire for a nearer approach. ... The good intelligence between them was inaugurated by secret embassies, entrusted to the dexterity of a clever woman whose action was more effectual than all our ambassadors. A gentleman belonging to one of the two Courts also took part in this little treaty, which was precluded from success during fifteen months by the jealousy of two nations. But who can resist two wills so well united and sustained by the sovereign power? One fine morning, before day had dawned, the fair Princess, attended only by a lady and a cavalier, mounts her horse; through unexplored woods and rocks reaches the seashore, and, with more courage than Leander, crosses the straits in a wretched little shallop."
The boat thus described was only a temporary refuge. Eleonore was carried by it to the ship where the Admiral was ready to receive, with all magnificence, his royal guest; and "in this fashion", adds the Comte d'Avaux, abruptly abandoning the thin veil of mystery in which the personality of his heroine had been hitherto enveloped, "the Queen, widow of Gustavus, was conducted to a Danish island, where Christian IV. — who may now be said to reign happily — repaired to receive her."
In a letter to the Comtesse de la Suze[,] Christina makes her comments, with indulgent superiority, upon her mother's flight: "The brilliant follies that d'Avaux has written on the subject", she told her correspondent, "will make you laugh at least as much as I have done. It must be admitted there is some truth in his letter; ... but I will refrain from speaking to you of it at present, and will still less do anything myself during my life resembling this tender pilgrimage." (Lacombe, Lettres secrètes de la Reine Christine, p. 14. No indication being supplied of the sources from which these letters are drawn, their authenticity must be chiefly determined by internal evidence. In some cases they are either manifestly misdated, or conflict with other evidence.)
The letter, if genuine, was written when Christina had had time to recover from an event in any case startling, and which appears to have been somewhat of a shock. When the fact of her mother's flight was still new, she wrote, almost in the tone of a forsaken child, begging her uncle to come to her and giving, as one of her reasons for desiring his presence, the very vexatious tidings she had received that "Frau Mutter" had departed, no one knew whither, accompanied only by one lady and two gentlemen-in-waiting; whereat Christina and the Government were so much perplexed that they knew not what to do.
Whatever might be the true explanation of Eleonore's flight[,] it was an indisputable fact. A more surprising one was that the Regency, far from accepting it with resignation, were so deeply offended by the Queen-mother's conduct that the war shortly following between Sweden and Denmark has been ascribed to the sentiments aroused by the occurrence. The Danes, for their part, finding that Eleonore's action was regarded as an insult to the memory of the late King, to Christina, and to the Swedish nation, thought it well to disclaim responsibility in the matter; and it was accordingly stated that the share in it taken by Christian IV. had been the result of an appeal which it would have been difficult to refuse. What alternative, asks a Danish writer, remained to the King, solicited for assistance by a Queen in distress, who had declared to his representative that, having formerly been the defence and refuge of all the world, she was now reduced to exist by the favour of others?
It might have been the wiser course had Sweden accepted an explanation based upon chivalric obligations. Not only, with one war in Germany still on hand, was a second unadvisable; but when, in 1643, it was declared, France, attributing the step to the pride engendered by success and considering the pretexts for it flimsy and insufficient, was disposed to resent the conduct of her ally. Nor was it long before a pacification was sought.
The absence of her mother can have made little practical difference to Christina. Already looking upon herself as head of her family, she was acting in that capacity, was taking thought for its younger members, and was urging, at seventeen, the Prince Palatine to give his younger son, Adolphus, the gouverneur of whom, in Christina's opinion, he stood greatly in need. Supplying her uncle, after consultation with her own tutor, with the names of two candidates for the office, who, being neither too young nor too old, would keep an eye upon the lad, "for he must not be lost sight of, nor suffered to follow his inclinations", she observed that a different person would be suggested by his brother, Prince Charles, but one, in her judgment, unfit for the charge. It does not appear whether or not the Prince deferred to the counsels of his youthful monitress.
In December 1644 Christina had attained her majority and had assumed the reins of government. The letters addressed by her to Oxenstiern, who was conducting the peace negotiations with Denmark, were those of a reigning sovereign, conscious of the weight of her opinions, and feeling, if with limitations, responsible for the kingdom's welfare. The Chancellor and she were at this time agreed as to the questions at issue. For peace with honour she expressed her desire; but open warfare was to be preferred to an ill-assured peace. She recognised, nevertheless, the fact that the majority of the Senate would be ready to accept terms other than those deemed necessary by herself and her minister, if only thus could an end be put to the war. For this reason she indicated certain points it might be well to yield. Measuring with shrewd sagacity the difficulties of the situation, Christina observed that, should things go wrong, it would be said that the game had been begun by restless heads and continued through her personal ambition. "Further, my innocent youth would give rise to the calumny that I am incapable of taking good advice, and that, carried away by a desire to rule, I have been in fault. I foresee that it will be my fate that the credit of what I do with care, and after mature consideration, will be given to others; but that if anything that should have been attended to by them is neglected[,] the blame of it will be laid upon me." In Oxenstiern, however, her confidence was entire, and she left the issue of the present negotiations in his hands and in God's.
By November 1645 the Chancellor's efforts had been crowned with success, and, raising him to the rank of Count, Christina, before the assembled Senate, made an oration in his honour, recapitulating the service he had rendered to her father and herself, and to their common country, and paying a well-deserved tribute to his gifts and his virtues. It was not long before she modified the high opinion then expressed of a man who had no doubt become accustomed, during a prolonged minority, to dominate the councils of the realm, and who came, not unnaturally, to be viewed by her in the light of a pedagogue, an obstacle to the exercise of paramount authority on her own part.
At twenty years of age, Christina was an object of interest to all Europe. The brilliant career of Gustavus Adolphus, and the prominent part taken by Sweden, both during his life-time and after his death, in the great struggle that was going forward, had served to fix attention upon a daughter who had been, since babyhood, before the public eye. Accounts had gone abroad of her precocious learning; her unusual gifts were exaggerated by report; whilst the intention she was manifesting of vindicating her right to govern, not only in name but in fact, invested her with additional importance. Whilst she had remained a cipher[,] the part played by Sweden in European politics had been comparatively simple. Oxenstiern, the Regency, and the Senate, were powers whose probable course of action it was possible to forecast; but when the element of a woman's ambition, a woman's preferences, and a woman's caprice was introduced[,] the tangled skein became more difficult to unravel. The Court had separated, as a matter of course, into rival camps, the one occupied by courtiers who concurred in the Queen's views — or who found it their wisdom to appear to do so — the other comprising those who maintained more regular authority. Led by the Chancellor, Marshal Horn, and General Wrangel, and backed by the Senate, this second party was opposed to that headed by the Queen, which numbered amongst its members her uncle and his son, the Constable de la Gardie, and Marshal Torstenson.
If the war with Denmark was concluded, that in Germany was still proceeding; and to the Queen's desire for leisure to establish her right to absolute authority at home her ardent and growing wish to make peace abroad was ascribed by Chanut, at first French resident and afterwards ambassador at Stockholm, a man destined to exercise no little influence over Christina during the coming years. On the question of war or peace she and Oxenstiern had ceased to be in accord, the statesman who had borne the burden and heat of the day being naturally more exigent in his demands than his mistress.
When Queen and Chancellor, the two powers at Court, were in disagreement, it was not easy for others to steer their course discreetly, and Chanut in particular found that he had a difficult part to play between the necessity of convincing Oxenstiern that it was to him that he looked for the determination of business questions, and of persuading Christina of his confidence in her own capacity for dealing with them, and of his full submission to her authority. To a man of whom Christina's successor was accustomed to say that he gave the lie to his position, and was too upright to be a good courtier, the duty of conciliating both parties was no light one, but Chanut appears to have been successful so far as the Queen was concerned. His task was probably rendered the easier by the marked liking she displayed at this period for everything French.
It is possible that this preference was partly responsible for one of the chief causes of disunion at Court, namely, the extraordinary favour she showed to the son of the Constable, young Count Magnus de la Gardie. Of French extraction, and doubtless contrasting favourably in her eyes with the rougher Swedes by whom she was surrounded, the young man had succeeded in commending himself to the Queen to a degree rousing the indignation and jealousy of the party attached to Oxenstiern, by which the de la Gardies, as well as the Princes Palatine, were regarded as foreigners. Christina was not left in ignorance of the sentiments of the Chancellor's friends; but though Peter Brahe, a prominent Senator, took her bluntly to task, complaining that her whole confidence was bestowed upon a young gentleman and a priest — her former tutor, Matthiæ — she was in no wise inclined to defer to the remonstrances of age and experience; and when an ambassador was to be sent to Paris, Count Magnus, to the rage and consternation of the faction opposed to him, was selected for the post. It may be that Christina had been guided in her choice by something besides the personal predilection to which it was attributed, for the future career of the Count, and the position he filled at a time when her liking had turned to hate, afford ample proof of his ability. It was, at all events, useless to attempt to move her from her purpose. Though a quarrel between Queen and Chancellor was the result, the young envoy was sent to Paris, and Chanut wrote home that the King could do nothing that would afford Christina more gratification than to heap favours upon him.
The impression created by de la Gardie at the French Court was good. He was, wrote Madame de Motteville, handsome, carried himself well "et ressemblait à un favori" — a species familiar to most of the Courts of Europe. The fashion in which he spoke of his mistress — alike with passion and respect — suggested a vein of romance appertaining to the relationship of the two; and it was currently reported that, had Christina been in a position to follow her inclinations, they would have led her to bestow herself upon the young ambassador. According to Count Magnus she had no need of a minister, since, her youth notwithstanding, she kept the reins of government in her own hands, devoting herself, besides the hours given to study, to business affairs. She was guided by her brain; nor had she the beauty or the tastes of a woman. Instead of making men die of love, she made them die of shame and anger. At this date, continues Madame de Motteville, Christina was credited with all the heroic virtues. Later, the world grew wiser, and appraised her at a different and, it may be, truer rate.
Count Magnus's description, in spite of Madame de Motteville's assertion, does not read like that of a lover, and the fact that his subsequent marriage to the Queen's cousin, the Prince Palatine's daughter, is said to have been happy, militates against the tendency to regard him in that light. In connection with the question which arises as to Christina's relations with the men she singled out for favour, it may be well to quote the verdict of the Baron de Bildt, whose access to documents dealing with the Queen's history has afforded him exceptional opportunities of forming a judgment. "Courts", he admits, "are Courts; for, after all, sovereigns are human, and have a right to their preferences. Christina certainly had them; possibly she did not choose them well. She may be blamed for the largesses bestowed upon her protégés, for their rapid and often unmerited advancement, and for other things; but it would be eminently unjust to make of them her lovers. Documents record many reports on the subject, but no facts; and gossip, after two centuries, does not constitute history."
The statement of the man who, in modern times, has made the most careful and able study of Christina, even if it be not taken as conclusive, should be allowed due weight in forming a judgment upon the many problems of this kind presented by her career. It is therefore given at the outset. In de la Gardie's case it cannot be denied that the favours showered upon him were amply sufficient to lend colour to scandal. Not content with creating him General, senator, ambassador, and Grand Marshal, she accompanied rank and office with hard cash. A letter to the Court Chancellor, Salvius, shows that she had authorised Count Magnus — of whose fidelity she assured Salvius in a second letter she was more certain than of anything else in the world — to borrow a hundred thousand crowns in Paris, and that she was forced to take steps to defend her envoy from calumnies to which the transaction had given rise. For whatever purpose the money had been raised, it was freely asserted that, in proper hands, it might have served to arrest the progress of the enemy in that field; and that it had passed into the possession, not of the Field-Marshal but of the Queen's favourite, was sufficiently damaging to Christina herself to cause her no small degree of perturbation. The measures she took to allay popular discontent were singular, and she is presently found entreating Salvius to save her from the consequences of her indiscretion by borrowing, upon his private credit, a corresponding sum to be applied to the needs of the army, adding promises of future favour and preferment should he thus come to her assistance. The ill and its remedy are alike evidence of the snares and pitfalls surrounding a Queen of twenty — snares which she must be more, or less, than a woman wholly to escape.
Salvius, to whom Christina had trusted to extricate her from her present difficulties, was the colleague of the younger Oxenstiern at the congress charged with the protracted peace negotiations. Whilst Oxenstiern represented his father's views, Salvius was the exponent of those of Christina and of the faction more eager for peace than exacting as to terms of accommodation. In the Chancellor's son the Queen saw an obstacle to the speedy realisation of her desires, and, impatient of contradiction, she was not disposed to keep silence as to her discontent. A letter of April 1647, ostensibly addressed to the two plenipotentiaries but in fact aimed at Oxenstiern alone, contained her orders that the negotiations should be brought to a satisfactory conclusion without further delay. "If matters go otherwise[,] it will be for you to see how you will answer it to God, to the Estates of the Realm, and to me. ... You can count upon it that neither authority nor the support of great families will then prevent me from testifying to all the world the displeasure caused me by a mode of procedure destitute of reason."
In a private letter to Salvius she explained that her diatribe had been directed solely at his colleague, and that she would prove to the entire universe that Oxenstiern père was not capable of shaking the world with his finger-tip, adding a postscript to request that her correspondent will let her know of the grimaces made by the Chancellor's son on perusing her missive. If Christina was quickly to tire of reigning[,] she was determined, so long as she wore the crown, to vindicate her authority.
The post of the Queen's confidential servant, occupied at the moment by Salvius, was no easy one. It was her private views on peace and war that he was charged to press upon the congress at Osnaburg; whilst an injunction added to her instructions on graver matters, to the effect that the interests of Count Magnus were to be treated as her own, may have added a fresh complication to the performance of his duties. That they were executed to Christina's satisfaction is clear, nor did Salvius go unrewarded. In the teeth of the opposition offered by the Oxenstierns, the subservient Court Chancellor — a self-made man — was raised to the rank of senator, the Queen, in her speech on the occasion, explaining her views of the comparative claims of birth and ability. When good advice and sound counsel were in question, she told the Senate, it was not sixteen quarterings that were demanded. Had Salvius belonged to a great family, he would doubtless have been a capable man; he might reckon it to his advantage that lack of birth alone could be laid to his charge. It was of importance to her to possess able servants. Should those who were well born show ability, they, like others, would make their fortune; but advancement should not be limited to a few families or persons.
Swedish translation (by Flygare; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
Under de år som följde på Gustaf Adolfs död hade kriget i Tyskland kraftigt fortsatts af svenskarna under Oxenstierna, ledt af generaler, utbildade i den store konungens skola.
Nederlaget vid Nördlingen hade visserligen med undergång hotat den sak de förbundit sig att stödja, med skräck slagit de protestantiska furstarna och förmått flertalet af dem som anslutit sig till den Evangeliska unionen att dagtinga med kejsaren. Till och med Oxenstierna hade ansett ställningen så allvarsam att man efteråt hörde honom säga, att den kostat honom den andra af de båda sömnlösa nätter han tillbringat i Tyskland — den första hade orsakats af underrättelsen om Gustaf Adolfs död. Sömnlöshet var någonting för rikskansleren så ovanligt, att oroligare män väl hade anledning att fälla modet och anse saken förtviflad.
Tack vare Frankrikes bistånd och understödda af en återstod af sina gamla bundsförvanter hade dock svenskarna lyckats fortsätta kriget och på det hela taget hade de krönts af framgång. Att här följa fortgången af händelserna i Tyskland är omöjligt, men märkvärdigt nog höll Kristina från sitt skolrum i Stockholm ögat på krigsskådeplatsen och bildade sina slutsatser, oberoende af sin omgifning. Hon hade blifvit träget tillhållen att intressera sig för offentliga angelägenheter. Efter Oxenstiernas återkomst till Sverige, då hon inte var mer än tio år gammal, berättar hon, att han haft för vana att dagligen tillbringa tre eller fyra timmar med henne, undervisande henne i hennes plikter. Med afräkning af någon öfverdrift, ligger det i öppen dag att rikskansleren föresatt sig att bibringa henne den regeringskonst som han längre fram i tiden troligen ansåg, att hon alltför väl tillägnat sig.
Hvad angår sakernas tillstånd i Tyskland, ge några bref, som drottningen 1641 ställt till pfalzgrefven, prof på den köld och det förstånd hvarmed hon iakttog händelserna och förutsåg de faror man hade att frukta till följd af general Banérs — den svenske generalbefälhafvarens — sjukdom och död.
Hon anmärkte, att man i Stockholm föga fäste sig vid underrättelser från Tyskland utan ansåg att en ny öfverbefälhafvare lätt kunde anskaffas. Män lika Banér, anmärkte den femtonåriga filosofen, växte dock icke på träd, och om han dog, skulle det gå illa därnere. Kort därefter hade den store fältherren gått bort, och det visade sig att Kristina haft rätt. I sitt nästa bref underrättade hon sin onkel om att alla de svenska officerarna, inberäknadt de tre som för tillfället kommenderade trupperna, skrifvit och begärt att en viss summa penningar skulle skickas till Tyskland och tillagt, att i händelse penningarna blefve ditskickade, skulle de fortfarande troget tjäna sitt land. Om icke, hoppades de, att man icke skulle döma dem hårdt om de lämnade tjänsten och de bifogade en anhållan, att den nye öfverbefälhafvaren icke, som fallet varit med Banér, måtte beklädas med absolut makt, utan att han måtte dela den med ett krigsråd.
Det faktum att sådana fordringar framställdes, och åtföljdes af någonting ej olikt ett hot om desertering, vittnar om Kristinas skarpsinne, då hon förutspådde ledsamheter. Pengarna anskaffades emellertid, den store generalen Lennart Torstensson fick öfverbefälet öfver hären och faran afvändes.
Nästan samtidigt med Banérs afgång från skådebanan inträffade en annan händelse af mera huslig natur, som äfven om den vållade drottningen någon ledsnad, aflägsnade en brydsam faktor från hofvet. Vi syfta på änkedrottningens flykt.
Maria Eleonora hade redan förut visat en viss benägenhet att aflägsna sig från en plats där hennes inflytande aldrig öfverensstämt med hennes önskningar, och det var först på upprepade böner från Kristina och förmyndarregeringen, som hon begifvit sig till Stockholm. Hon stannade icke länge kvar där.
Första antydan om denna händelse, som i Sverige ansågs som en katastrof, gafs i ett bref från drottningen till hennes onkel, hvaruti hon, efter att ha underrättat honom om ställningen i Tyskland, nämner, att det allmänt berättades att kungen af Danmark utrustade ett fartyg, som skulle föra hennes moder till Danmark. Verkliga förklaringen på det som sedan följde tyckes vara den, att Maria Eleonora, utledsen — och det ganska förlåtligt — på sin ställning, enär hon beröfvats hvarje tillstymmelse till makt i staten och blifvit reducerad till en riktig nolla, beslutat att, så vidt det stod i hennes förmåga, göra slut på en förödmjukande belägenhet och fly till en mera sympatisk omgifning, öfvergifvande ett land och ett folk, som hon alltid haft svårt att fördraga.
Om man ser saken förståndigt och antar, att det naturliga ömhetsbandet mellan henne och en henne i alla afseenden olik dotter icke kunde vara starkt nog att motväga fördelarna af en förändrad vistelseort, kan änkedrottningen knappast klandras för sin önskan att frigöra sig. Man hade väl också kunnat vänta, att hon ej behöft mer än tillkännagifva sina önskningar för myndigheterna i Stockholm, för att de genast skulle ha försett henne med medel att sätta den i verkställighet. Men för ett synnerligen respektabelt och laglydigt folk artade sig troligen skilsmässan mellan mor och dotter som en skandal, hvilken till hvarje pris borde afvändas, under det att kanhända Maria Eleonora var en af dessa kvinnor, som älska att ge sina företag en anstrykning af romantik och som finna mera behag i en hemlig rymning än i en med lugn besinning företagen afresa. I alla händelser vidtog änkedrottningen sina förberedelser för affärden med lika mycken hemlighetsfull försiktighet som om hela Sverige sammansvurit sig att förhindra den. Under förevändning att ägna vissa dagar åt fasta, stängde hon med en enda uppvaktande hofdam in sig i ett rum med direkt utgång åt slottets trädgårdar, och sedan hon blifvit underättad om att det danska fartyg, som skulle föra bort henne, anländt, smög hon sig, dold af nattens mörker, ut från sin kammare, gick genom trädgården, passerade det därnedanför liggande vattnet och åkte så fort hästarna kunde draga henne till Nyköping, där hon inskeppade sig till Danmark.
Skilda orsaker ha anförts till förklaring på denna obetänksamhet, begången af en kvinna som hunnit öfver medelåldern. Man har påstått, att kungen af Danmark tillmötesgått änkedrottningens önskningar, emedan han hoppades att dymedelst befrämja sin afsikt att vinna Kristinas hand för sin sons räkning. Om detta var händelsen, vittnar det om en förunderlig okunnighet med afseende på det inflytande Maria Eleonora på afstånd kunde väntas utöfva i fråga om dotterns giftermål. Jesuiten Bougeant hyllade en annan teori, grundad på en depesch från grefve d'Avaux, den franske ministern i Tyskland, som har en märkvärdig likhet med våra dagars publikationer.
»En kung och en drottning från höga norden», så skref grefven, »skilda af en hafsarm som begränsar deras riken, fattade en liflig önskan att komma hvarandra närmare ... Det goda förståndet dem emellan gaf sig först till känna genom hemliga budskap, förmedlade af en kvinna med hufvud, hvars åtgöranden visade sig verksammare än våra ambassadörers. En adelsman, som tillhörde det ena af de båda hofven, tog äfven del i den lilla underhandlingen, hvars framgång i femton månader förhindrades af afunden mellan tvenne folk. Men hvem kan väl motstå tvenne viljor så eniga som de ifrågavarande och dessutom förstärkta af suveränens makt? En vacker morgon före dagbräckningen stiger den sköna furstinnan till häst, åtföljd endast af en dam och en kavaljer. Ridande fram på obanade stigar genom skogar och öfver berg når hon hafsstranden och med större mod än det Leander ådagalade far hon på en liten slup öfver sunden.»
Den på så sätt beskrifna farkosten begagnades endast helt kort. Af densamma fördes Maria Eleonora till skeppet, där amiralen stod färdig att med pomp och ståt taga emot sin kungliga gäst, och »på detta sätt», tillägger comte d'Avaux, och drar helt plötsligt undan den tunna slöja af hemlighetsfullhet hvarmed han hittills omhvärft sin hjältinnas person, »blef drottningen — Gustaf Adolfs änka — förd till en dansk ö, dit Kristian IV — som nu kunde sägas regera lyckligt — begaf sig att taga emot henne».
I ett bref till grefvinnan de la Suze gör Kristina med ett något högdraget öfverseende sina anmärkningar med afseende på moderns flykt. »De briljanta tokerier d'Avaux skrifvit om denna sak», säger hon i brefvet, »skola komma er att skratta minst lika mycket som jag gjort det. Det kan inte nekas, att hans skrifvelse innehåller någon sanning — men jag afstår för närvarande från att tala till er om det och hoppas att icke under mitt lif göra mig skyldig till någonting liknande denna ömma pilgrimsfärd.» (Lacombe, Lettres secrètes de la Reine Christine, s. 14. Som ingenting säges om de källor, från hvilka dessa bref äro hämtade, måste deras tillförlitlighet förnämligast göras beroende af inre bevis. I somliga fall äro de antingen oriktigt daterade eller stå de i strid med annat källmaterial.).
Om brefvet är äkta, skrefs det sedan Kristina hunnit hämta sig från en i alla händelser öfverraskande tilldragelse, som nog ändå gifvit henne en chock. Då underrättelsen om moderns flykt ännu var färsk, skref hon nästan i tonen af ett öfvergifvet barn till sin onkel och bad honom komma till henne, emedan hon nyss mottagit ett mycket ledsamt meddelande om att hennes »Frau Mutter» rest sin väg — ingen visste hvart — åtföljd endast af en dam och två uppvaktande kavaljerer. Kristina och regeringen voro så bestörta häröfver, att de ej visste hvad de skulle göra.
Hvilken än den sanna förklaringen på Maria Eleonoras flykt må ha varit, säkert är, att den ägt rum. Men öfverraskande förefaller det att regeringen, långt ifrån att taga den med undergifvenhet, kände sig så djupt förolämpad af änkedrottningens beteende att det krig, som kort därefter utbröt mellan Sverige och Danmark, tillskrifvits de känslor som blossade upp med anledning däraf. Danskarna å sin sida, som funno att Maria Eleonoras handling betraktades som en skymf mot den hädangångne kungen, mot Kristina och hela det svenska folket, funno för godt att förneka allt ansvar i saken, och följaktligen tillkännagafs det, att den del Kristian IV tagit däruti var resultatet af en anhållan, som det hade fallit sig svårt att afslå. Hvad hade väl kungen för val — skrifver en dansk författare — då han anmodades att bistå en olycklig drottning, som för hans sändebud förklarat, att hon, som förr varit hela världens tillflykt och försvar, nu försatts på en sådan punkt, att det blott var till följd af andras ynnest som hon existerade?
Det hade kanske varit klokare gjordt om Sverige godkänt en förklaring, som grundade sig på ridderliga förpliktelser. Saken var den, att ännu ett krig icke var rådligt, då kriget med Tyskland alltjämt fortgick och därtill kom, att Frankrike 1643 förklarade, att det ansåg att Sveriges hållning framkallats af den stolthet framgången alstrar, att dess förevändningar voro ytliga och otillräckliga och att det var benäget att desavuera sin bundsförvants beteende. Det dröjde icke heller länge förrän fredsmäkling begärdes.
Moderns frånvaro från hofvet kunde i själfva verket föga inverka på Kristina. Som hon redan ansåg sig som familjens öfverhufvud, handlade hon i öfverensstämmelse därmed, visade omtanke om dess yngre medlemmar och påyrkade vid sjutton års ålder att hennes onkel, pfalzgrefven, skulle ge sin yngre son Adolf den guvernör han enligt Kristinas mening så väl behöfde, och efter rådplägning med sin egen lärare gaf hon honom förslag på två kandidater till sysslan, hvilka, enär de hvarken voro för unga eller för gamla, skulle hålla ett öga på gossen, »ty man får inte släppa honom ur sikte, ej heller låta honom följa sina egna böjelser». Hon tillade, att ynglingens broder, Karl Gustaf, troligen komme att föreslå en annan person, men enligt hennes åsikt var denne olämplig för uppdraget. Man får icke veta huruvida pfalzgrefven fogade sig efter sin ungdomliga rådgifverskas förslag.
I december månad 1644 hade Kristina uppnått myndig ålder och öfvertagit regeringsärendena. De bref hon ställde till Oxenstierna, som ledde fredsunderhandlingarna med Danmark, voro den regerande suveränens, medveten om sina åsikters betydenhet och kännande sig, om ock med någon inskränkning, ansvarig för rikets välfärd. Vid denna tid voro rikskansleren och hon af samma mening rörande de frågor som afhandlades. Fred med bibehållen ära var hvad hon åstundade, men krig vore att föredraga framför en illa betryggad fred. Hon insåg emellertid att flertalet af rådet skulle vara villigt att gå in på villkor af annan art än dem hon och hennes minister aktade nödiga, så vida man icke på annat sätt kunde få slut på kriget. Af detta skäl påpekade hon vissa punkter, där man borde ge vika. Med skarpsinne och klokhet afvärjande ställningens svårigheter anmärkte Kristina, att om det skulle gå illa, komme det att sägas, att spelet begynts af rastlösa hufvuden och fortsatts till följd af hennes ärelystnad. »Vidare skulle min oskyldiga ungdom gifva fart åt det förtalet, att jag är ur stånd att följa goda råd och att jag, drifven af min härsklystnad, varit den felaktiga. Jag förutser att det blir mitt öde att förtjänsten af det som jag med omsorg och efter moget öfvervägande gör kommer att tillskrifvas andra, men att om något som ålegat dessa andra att göra af dem blifvit försummadt, kommer klandret därför att drabba mig.» Till Oxenstierna satte hon dock helt sin lit och i hans samt i Guds händer öfverlämnade hon utgången af de underhandlingar som voro å bane.
I november 1645 hade rikskanslerens ansträngningar krönts med framgång, och efter att ha tilldelat honom grefvevärdigheten höll hon inför det församlade rådet ett tal till hans ära, hvari hon uppräknade de tjänster han gjort hennes far och henne samt deras gemensamma fädernesland och ägnade en välförtjänt gärd åt hans begåfning och hans dygder. Det dröjde inte länge innan hon modifierade den höga tanke hon då uttalat om en man, som utan tvifvel under hennes långvariga minderårighetstid vant sig att handhafva rikets angelägenheter och som, naturligt nog, ganska snart af henne betraktades som en skolfux, ett hinder, som stod i vägen för hennes utöfvande af den högsta myndigheten.
Vid tjugu års ålder var Kristina ett föremål för hela Europas intresse. Gustaf Adolfs lysande bana och den framstående del Sverige så väl under hans lifstid som efter hans död tagit i den väldiga strid, som då pågick, hade tjänat att draga uppmärksamheten till hans dotter, som alltfrån sin späda ålder visat sig i det offentliga. Berättelser hade utspridts om hennes brådmogna kunskaper; hennes ovanliga begåfning öfverdrefs af ryktet, under det att den afsikt hon lade i dagen att häfda sin rätt att regera, ej blott till namnet utan till gagnet, förlänade henne ökad betydelse. Den tid hon ingenting betydt hade Sveriges insats i den europeiska politiken varit jämförelsevis enkel. Oxenstierna, förmyndarregeringen och rådet voro makter, hvilkas sannolika handlingssätt möjligen kunde beräknas; men när ett nytt element: en kvinnas ärelystnad, en kvinnas partiskhet och en kvinnas nyck, tillkom, blef härfvan trassligare att reda ut. Hofvet hade naturligtvis delat sig i rivaliserande läger, det ena bildadt af hofmän som biträdde drottningens åsikter — eller som ansågo det klokast att synas göra det — det andra omfattande dem som höllo på en mera fast myndighet. Ledt af rikskansleren, Horn och general Wrangel samt understödt af rådet stod detta senare parti i rak motsats till det som leddes af drottningen, hvilket bland sina medlemmar räknade hennes onkel, dennes son, riksmarsken grefve de la Gardie och fältmarskalken Torstensson.
Men om kriget med Danmark afslutades, så fortgick ännu kriget i Tyskland, och drottningens åstundan att komma i tillfälle att häfda sin myndighet uppgifves af Chanut som grund för hennes lifliga och ständigt växande önskan att sluta fred utom landet. Chanut, först ministerresident, sedan ambassadör i Stockholm, var en man bestämd att under kommande år öfva ett icke obetydligt inflytande på Kristina. Hon och Oxenstierna voro icke längre öfverens angående frågan om krig och fred och det var naturligt, att statsmannen, som burit dagens tunga och hetta, skulle vara mera fordrande i sina anspråk än hans härskarinna.
Då drottningen och rikskansleren, de båda stormakterna vid hofvet, voro oense, var det inte lätt för andra att styra rak kurs, särskildt fann Chanut, att han hade en svår roll att spela, ställd mellan nödvändigheten att öfvertyga Oxenstierna om att det var till honom han blickade upp för att få viktiga frågor afgjorda och tvånget att försäkra Kristina om sin tillit till hennes förmåga att handskas med dem samt att betyga henne sin fullständiga underkastelse. För en man, om hvilken Kristinas efterträdare plägade säga, att han förnekade sin ställning och var för ärlig att vara en god hofman, var skyldigheten att förlika partierna ingalunda lätt, men Chanut tyckes ha lyckats, åtminstone i förhållande till drottningen. Hans uppgift underlättades troligen af den markerade förkärlek hon vid den tiden lade i dagen för allt franskt.
Det är möjligt, att man i denna förkärlek har att söka en af de förnämsta anledningarna till split inom hofvet. Vi syfta nu på den utomordentliga ynnest drottningen visade riksmarskens son, den unge Magnus Gabriel de la Gardie. Af fransk härkomst och tvifvelsutan i hennes ögon fördelaktigt kontrasterande mot de barska svenskar som omgåfvo henne, hade den unge mannen lyckats vinna ett insteg hos drottningen, som väckte harm och afund hos det parti som slöt sig till Oxenstierna, af hvilket så väl de la Gardierna som pfalzgrefvarne ansågos som utlänningar. Kristina blef icke lämnad i okunnighet om de känslor som besjälade rikskanslerens vänner, men ehuru Per Brahe, en framstående statsman, tog henne i upptuktelse och klagade öfver att hon skänkte all sin tillit åt en ung adelsman och en präst — hennes forne lärare Johannes Matthiæ — var hon alls icke benägen att foga sig efter de äldres och erfarnares råd. Då en ambassadör skulle skickas till Paris, blef grefve Magnus, till det honom motsatta partiets harm och bestörtning, vald för denna post. Det är möjligt, att Kristina i sitt val låtit leda sig af någonting annat än personligt tycke, ehuru man icke trodde det då. Grefvens senare bana och den ställning han fyllde vid en tid, då Kristinas gunst öfvergått till hat, förete rikliga bevis på hans duglighet. I alla händelser var det gagnlöst att söka rubba drottningen i hennes föresats. Ehuru en tvist mellan henne och rikskansleren blef följden, skickades den unge envoyén till Paris, och Chanut skref hem, att kungen inte kunde bereda Kristina någon större tillfredsställelse än om han öfverhopade grefven med ynnestbevis.
De la Gardie gjorde ett godt intryck på franska hofvet. Han var — så skref madame de Motteville — vacker, förde sig väl »et ressemblait à un favori» — ett species, kändt vid de flesta europeiska hof. Det sätt hvarpå han talade om sin härskarinna — lika passioneradt som vördnadsfullt — förde tanken på att det låg någonting romantiskt i förhållandet mellan dessa båda, och det berättades man och man emellan, att om Kristina varit i en sådan ställning, att hon kunnat följa sin böjelse, skulle hon ingått förening med den unge ambassadören. Om man fick tro grefve Magnus, behöfde hon ingen minister, enär hon, trots sin ungdom, själf höll regeringstömmarne i sin hand och ägnade de stunder som icke voro upptagna af studier, åt offentliga värf. Hon lät sig ledas af sin hjärna och hade hvarken kvinnlig skönhet eller kvinnlig smak. I stället för att låta män dö af kärlek, lät hon dem dö af blygsel och vrede. Vid den tidpunkten, fortfar madame de Motteville, tilltrodde man Kristina alla hjältelika dygder. Längre fram blef världen klokare och mätte henne efter en helt annan och kanhända riktigare måttstock.
Trots allt hvad madame de Motteville hade att säga, låter grefve Magnus' beskrifning på drottningen icke som en älskares, och det faktum, att hans längre fram ingångna äktenskap med drottningens kusin, pfalzgrefvens dotter, påstås ha varit lyckligt, strider emot den allmänna benägenheten att se honom i en sådan dager. I sammanhang med frågan som uppstått med afseende på hennes förhållande till de män hon utmärkt med sin ynnest, torde det vara skäl att citera baron Bildt, hvars tillgång till dokument rörande denna drottnings historia beredt honom sällsporda tillfällen att bilda sig ett omdöme. »Hof äro hof», säger han, »och suveränerna äro ej mer än människor och ha rättighet att hysa förkärlek för vissa personer. Detta gjorde onekligen Kristina och det är möjligt, att hon icke valde väl. Man har kanske skäl att klandra henne för hennes alltför stora frikostighet mot sina protegéer, för deras hastiga och ofta oförtjänta befordran och äfven för annat; men det vore mycket orättvist att betrakta dem som hennes älskare. Dokumenten innehålla många rykten i den vägen men inga bevis; och skvaller kan icke efter två århundradens förlopp bilda historia.»
Ett dylikt påstående af den man, hvilken i vår tid ägnat det mest omsorgsfulla och grundligaste studium åt Kristina — låt vara att det icke är uttömmande — bör tillmätas skälig vikt, då man bildar sig ett omdöme med afseende på de talrika problem i den vägen, som hennes bana bjuder på. Det anföres därför redan i början. Med afseende på de la Gardie kan det icke förnekas, att de utmärkelser som östes på honom voro så talrika, att de måste ge fart åt skandalen. Icke nöjande sig med att göra honom till general, rådsherre, ambassadör och fältmarskalk, lät hon rangen och de höga ämbetena åtföljas af klingande mynt. Ett bref till hofkanslern Adler Salvius visar att hon hade bemyndigat grefve Magnus — om hvars trohet hon i ett andra bref till Salvius försäkrade sig vara vissare än om något annat i världen — att i Paris låna hundratusen kronor och att hon blifvit nödsakad att vidtaga mått och steg för att frikalla sitt sändebud från det förtal, hvartill denna transaktion gifvit upphof. För hvilket ändamål än dessa penningar blifvit upplånade, så försäkrades det utan tvekan att de, om de kommit i rätta händer, kunnat tjäna att hindra fiendens framryckande på slagfältet. Att de hamnat icke hos fältmarskalken utan hos drottningens gunstling var så pass nedsättande för Kristina själf, att det vållade henne ej ringa oro. De mått och steg hon tog för att blidka det offentliga missnöjet voro ganska besynnerliga, och inom kort besvär hon Salvius att rädda henne undan följderna af sin oförsiktighet genom att på sin enskilda kredit anskaffa ett lån på en motsvarande summa att användas för arméns behof, tilläggande löften om framtida ynnest och befordran i händelse han kom henne till hjälp. Det onda och dess läkemedel äro bådadera bevis på de snaror och fallgropar som omgåfvo den tjuguåriga drottningen — snaror som hon måst vara mera eller mindre än kvinna för att helt undgå.
Salvius, till hvilken Kristina litat för att bli befriad ur sina dåvarande svårigheter, var en kollega till den yngre Oxenstierna vid den kongress som fått sig ålagdt att föra de utdragna fredsunderhandlingarna till ett slut. Under det att Johan Oxenstierna företrädde sin fars uppfattning, var Salvius representant för Kristinas och tillhörde det parti som var mera ifrigt att få fred än fordrande med afseende på villkoren. I rikskanslerens son såg Kristina ett hinder för det snara förverkligandet af sina önskningar och, som hon icke tålde motsägelser, var hon icke benägen att hålla inne med sitt missnöje. Ett bref af april månad 1647, skenbart ställdt till de båda befullmäktigade ombuden, men egentligen blott riktadt mot Oxenstierna, innehöll befallningar att utan vidare uppskof leda underhandlingarna till en tillfredsställande utgång. »Går det annorlunda åligger det eder att därför svara inför Gud, rikets ständer och mig. I kunnen räkna på, att hvarken myndighet ej heller mäktiga familjers stöd skall hindra mig från att inför hela världen ådagalägga det missnöje som hos mig uppstått till följd af ett på sundt förnuft blottadt tillvägagångssätt.»
I ett enskildt bref till Salvius förklarade hon, att hennes hätska utfall varit riktadt uteslutande mot hans kollega och att hon skulle bevisa för hela universum att den äldre Oxenstierna icke var i stånd att med sin fingerspets sätta världen i skakning. I ett postskriptum bifogar hon en anhållan, att hon må bli underrättad om hvad rikskanslerens son gjort för grimaser då han läst igenom hennes skrifvelse. Om Kristina snart skulle tröttna på att regera, var hon dock fast besluten att häfda sin myndighet så länge hon bar kronan.
Den ställning af drottningens förtrogne tjänare som Salvius för tillfället innehade var icke den lättaste. Det var hennes enskilda åsikter om krig och fred som det ålades honom att påtvinga kongressen i Osnabrück, under det att ett tillägg till hennes föreskrifter i allvarligare frågor lät honom förstå, att grefve Magnus' intressen skulle behandlas som om de varit hennes egna och troligen gjorde det än svårare för honom att uppfylla sina skyldigheter. Att de fullgjordes till Kristinas belåtenhet är emellertid klart, och Salvius blef icke obelönad. Trots motståndet från det Oxenstiernska partiet blef den underdånige hofkanslern — en self-made man — upphöjd till rang af rådsherre, och i det tal drottningen vid detta tillfälle höll, framlade hon sina åsikter om bördens och duglighetens relativa anspråk. När goda råd och sundt omdöme påkallades, så sade hon, var det icke sexton anor som erfordrades. Om Salvius tillhört en förnäm familj, hade han säkert varit en duglig man. Han kunde räkna sig till fördel att brist på börd var det enda man hade att tillvita honom. Det var af vikt för henne att ha skickliga tjänare. Om män af börd visade sig äga förmåga, skulle de som andra göra lycka, men befordran skulle icke inskränkas till några få familjer och personer.
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Maria Eleonora.
Above: Magnus Gabriel de la Gardie.
Above: Johan Adler Salvius.
No comments:
Post a Comment