Source:
Pensées de Christine, reine de Suède, pages 149 to 162, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906; original at Harvard University
Compare this with the edition published by Arckenholtz (1751):
The "Pensées":
1001.
Il faut se rendre à discrétion, et laisser faire à Dieu.
1002.
Sans Dieu, la vertu et l'honnêteté ne seraient que des chimères.
1003.
Dieu seul est la source de la gloire et de la félicité.
1004.
On ne peut se déguiser ni à Dieu ni à soi-même.
1005.
Le goût de Dieu produit dans l'âme un grand mépris pour elle-même.
1006.
Le mépris de soi-même est l'unique avantage qu'on tire des péchés.
1007.
Le péché humilie les hommes encore plus que le néant.
1008.
L'humilité qui ne procède pas de la véritable connaissance de son néant, est fausse.
1009.
Il y a des moments où l'on se voit si abîmé dans les misères, qu'on demeure entièrement et heureusement convaincu de son néant.
1010.
L'on est ravi de savoir que l'on n'est rien et que Dieu est tout.
1011.
Convertir le mal en bien, c'est le grand art de Dieu.
1012.
Quelque sublimes et pures idées qu'on se forme de Dieu, il faut craindre de le blasphémer.
1013.
Les hommes gâtent tout quand Dieu les laisse faire.
1014.
Quand on considère que tout ce qu'il y a de plus grand, de plus saint et de plus adorable sur la terre et dans le ciel, n'est rien en comparaison de Dieu, on est charmé, on est ravi d'être persuadé que Lui seul est uniquement tout; que tout le reste n'est rien que ce qu'il veut; que tout n'est et ne subsiste que par sa pure bonté et par sa puissance. C'est alors qu'on le bénit, qu'on le loue d'une manière très sublime.
1015.
La seule et la véritable gloire est celle que Dieu nous a méritée par Lui-même.
1016.
Par quelque porte qu'on entre dans l'heureuse éternité, c'est la triomphale.
1017.
Si l'on prenait autant de soin d'être bon qu'on en prend de le paraître, l'on en viendrait par la grâce à bout.
1018.
L'hypocrisie est ce Protée qui prend mille figures; elle est ce caméléon qui se teint de mille couleurs.
1019.
Il faut être le premier à oublier ce que l'on a jamais fait de bien.
1020.
Dieu ne récompense pas les hommes à mesure de l'amour qu'ils ont pour Lui, parce que cet amour mérite peu; mais Il les récompense à proportion de l'amour qu'Il a pour eux, qui est infini.
1021.
Ceux qui ont des opinions indignes de Dieu le blasphèment.
1022.
Si Dieu était aussi chagrin que les hommes, tout serait perdu.
1023.
Il ne faut reconnaître que de Dieu seul tout ce que l'on est, et n'espérer que de Lui seul tout ce qu'on fera.
1024.
Aimer, adorer et admirer Dieu, s'oublier et se perdre heureusement en Lui, sont les occupations des saints dans le temps et dans l'éternité.
1025.
C'est par un dernier, incompréhensible et ineffable acte qu'on se rend digne de Dieu pour toute l'éternité; mais ce dernier acte est un don gratuit, si précieux que nulle créature a de quoi le mériter.
1026.
La créature n'est sainte dans ce monde, ni dans l'autre qu'à proportion de l'amour que Dieu a pour elle.
1027.
La résignation est un effet du véritable amour.
1028.
La parfaite résignation est l'effet du parfait amour, c'est une adoration fine, délicate et très sublime.
1029.
Il faut savoir se passer de tout ce qui n'est pas Dieu.
1030.
Dieu seul est le mérite et la récompense de l'homme.
1031.
C'est une grande bassesse que de désirer quelque chose de moins que Dieu.
1032.
Les hommes seraient perdus si leurs vœux étaient toujours exaucés.
1033.
Ne demander rien à Dieu, par un esprit de résignation, c'est l'adorer plus dignement.
1034.
Les souhaits et les désirs sont permis, mais ils doivent être réglés d'une aveugle résignation.
1035.
Il y a un silence qui est en quelque façon plus digne de Dieu que tout ce qu'on peut Lui dire.
1036.
C'est à Dieu seul qu'est due l'entière et aveugle résignation.
1037.
Pour concevoir une haute estime, une grande admiration et un digne étonnement de Dieu, il faut entrer respectueusement avec Lui dans cette éternelle solitude si digne de Lui-même, qu'il remplissait seule, avant qu'il donnât l'être à l'univers. C'est là où l'on se perd heureusement, c'est dans ces profondes ténèbres où on est éclairé par des lumières dignes d'une âme immortelle, c'est dans cet abîme où s'achève la glorieuse transformation de l'âme en Dieu.
1038.
Il y a des moments où Dieu se communique à l'âme d'une manière si ineffable et incompréhensible, qui fait tout oublier.
1039.
Le glorieux et secret commerce entre Dieu et l'âme étonnerait presque les anges, si l'entrée de ce sanctuaire leur était ouverte.
1040.
Il s'y fait une si familière et une si amoureuse union entre Diet et l'âme, qu'elle y reste glorieusement et heureusement abîmée.
1041.
La faiblesse humaine est incapable de soutenir longtemps un tel état; on retourne à ses misères et on les souffre, parce que Dieu le veut.
1042.
A mesure qu'on s'approche de Dieu, on s'éloigne de la présomption et de la vanité.
1043.
La vue de Dieu, qui est la suprême félicité, humilie plus que toutes les souffrances et toutes les mortifications du monde.
1044.
L'âme s'élève en se mettant au-dessus du temps; elle entre de cette vie dans l'éternité, où tout ce qui n'est pas Dieu disparaît.
1045.
Le repentir à l'égard de Dieu seul est juste et nécessaire.
1046.
La plus digne ambition est celle de plaire à Dieu.
1047.
On n'oublie jamais ce que l'on aime.
1048.
On ne doit pas refuser à son corps les choses nécessaires, et l'on peut lui accorder sans scrupule les superflues.
1049.
Dieu a tout fait pour l'homme; il doit jouir de ses biens, mais sans être ingrat à Celui qui lui a tout donné.
1050.
La mort console de toutes les misères et de tous les malheurs.
1051.
La charité n'oblige pas à louer les sottises; tout ce qu'elle peut, c'est de les dissimuler.
1052.
Tous les siècles ont eu des sottises qui ont passé pour des mystères, et des sots et des poltrons qui ont passé pour des héros.
1053.
Savoir que la Providence gouverne le monde avec tant de sagesse et de justice, suffit pour souscrire à tout ce qui arrive.
1054.
Pour écouter Dieu, il faut imposer silence aux créatures.
1055.
Désabuser les hommes des injustes et fausses opinions qu'ils ont, est une charité dangereuse.
1056.
Les hommes aiment leurs entêtements plus que la vérité.
1057.
Il ne faut pas être la dupe des confesseurs ni des directeurs.
1058.
Ceux qui ont dessein de n'être connus que de Dieu, n'ont que faire des directeurs.
1059.
Il y a un langage qui parle au cœur; ce langage est [celui] des amants, qui n'est entendu que de ceux qui le sont.
1060.
Tous les scrupules cessent quand on s'est donné de bonne foi à Dieu.
1061.
Dieu parle aux hommes par la nature, par la raison et par la vérité.
1062.
Les sermons persuadent rarement les gens; ils en sortent la plupart tels qu'ils y sont entrés.
1063.
Enflammer les hommes de l'amour de Dieu, est l'unique devoir d'un prédicateur, mais ils s'en acquittent mal.
1064.
L'amour échauffe, il éclaire, il humilie, il purifie, il détache, il unit à son unique objet; dès qu'on aime, tout est fait.
1065.
Dieu et sa seule volonté rendent toutes les choses agréables.
1066.
On doit adorer les permissions de Dieu, qui sont incompréhensibles, et les croire justes et dignes de Lui.
1067.
La nature assujettit à deux terribles extrémités: à la vieillesse et à la mort.
1068.
Heureux ceux qui meurent sans vieillir.
1069.
La vieillesse est plus terrible que la mort.
1070.
On doit haïr les péchés et les crimes puisque Dieu les hait, et les souffrir puisqu'il les souffre.
1071.
Il faut avoir une grande attention à Dieu, l'admirer, l'adorer, et le laisser faire.
1072.
Dieu a tout donné, Il a le droit de tout ôter. On aurait tort de s'en plaindre.
1073.
Les hommes sont plus causeurs que les bêtes, mais on peut douter s'ils sont plus sages.
1074.
Les hommes s'applaudissent souvent des choses qui devraient les confondre.
1075.
L'équipage de l'austérité et de l'humilité cache bien de l'orgueil et de la présomption.
1076.
Rien n'est plus fatigant qu'une dévotion qui se produit au dehors.
1077.
Il y a des dévots qui rendent la dévotion ridicule et insupportable.
1078.
Les dévots de profession sont gens de bagatelle.
1079.
Les bigots ont un jargon et des grimaces qu'ils apprennent par cœur; ils y ajoutent la réforme des habits, et ils jouent si bien leur rôle, qu'ils persuadent aux sots qu'ils sont plus saints que le reste des hommes.
1080.
Entre les vivants, bien des scélérats passent pour des saints en ce monde.
1081.
Il ne fait croire saints que ceux que l'Église canonise pour tels.
1082.
L'hypocrisie déguise mieux que tous les masques de carneval.
1083.
On peut servir Dieu en des habits du monde les plus magnifiques aussi bien qu'en des haires et en des sacs.
1084.
Aimer Dieu et le prochain est la véritable dévotion; tout le reste n'est que grimace.
1085.
Les bigots s'inquiètent fort des péchés du prochain et ne se mettent guère en peine des leurs.
1086.
Les bigots ne manquent jamais d'argent ni de femmes.
1087.
Fier son argent et sa femme aux bigots, c'est s'en défaire.
1088.
Les bigots haïssent tous ceux qui ne sont pas leurs dupes.
1089.
On se rachète des bigots comme des corsaires.
1090.
Les bigots sont irréconciliables à ceux qui les connaissent.
1091.
Les bigots haïssent moins leurs péchés qu'ils n'envient les plaisirs des hommes. Ils enragent de l'engagement qu'ils ont pris de s'en priver.
1092.
Les bigots refusent les dignités ordinaires, mais par une délicatesse de conscience admirable, ils font scrupule de refuser les plus sublimes.
1093.
Les chastes de profession prétendent que cette seule vertu convertisse tous leurs autres crimes et sottises en mérite.
1094.
Trop de gens font vœu de chasteté pour l'observer.
1095.
L'extérieur des hommes impose. Il ne faut pas s'y fier.
1096.
S'il y a une oisiveté qui ne s'occupe que de Dieu, elle est digne d'envie.
1097.
Il faut avoir de la vénération pour les religieux qui sont ce qu'ils paraissent, et de la pitié de ceux qui ne le sont pas.
1098.
Toutes les religions sont saintes. Si la sortie était libre aux mécontents, il en demeurerait sans doute peu, mais ce qui resterait serait saint selon leur règle.
[religions = ordres monastiques.]
1099.
La meilleure de toutes les règles est celle de faire sans exception tout ce que Dieu veut.
[règles = règles monastiques.]
1100.
La solitude est l'élément des grands esprits.
Swedish translation (my own):
1001.
Man måste överlämna sig åt omdömet och lämna det till Gud.
1002.
Utan Gud skulle dygd och ärlighet bara vara chimärer.
1003.
Gud allena är källan till ära och lycka.
1004.
Man kan inte dölja sig för Gud eller för sig själv.
1005.
En smak för Gud framkallar ett stort förakt för sig själv i själen.
1006.
Förakt för sig själv är den enda fördelen man får av synder.
1007.
Synd förödmjukar människor ännu mer än ingenting.
1008.
Ödmjukhet som inte härrör från den sanna kunskapen om ens intethet är falsk.
1009.
Det finns tillfällen då man ser sig själv så nedsänkt i elände att man förblir helt och lyckligt övertygad om sin intethet.
1010.
Man njuter av att veta att man är ingenting och att Gud är allt.
1011.
Att omvandla ont till gott är Guds stora konst.
1012.
Hur sublimt och rent man än må bilda sig idéer om Gud, måste man frukta att häda Honom.
1013.
Människor förstör allt när Gud tillåter dem.
1014.
När man betänker att allt som är störst, heligt och mest bedårande på jorden och i himlen är ingenting i jämförelse med Gud, blir man förtjust, man njuter av att bli övertygad om att han allena är allt; att allt annat inte är något annat än vad han vill; att allt är och existerar endast av hans rena godhet och hans makt. Det är då man välsignar Honom, man prisar honom på ett ytterst sublimt sätt.
1015.
Den enda och sanna äran är den som Gud själv har förtjänat åt oss.
1016.
Genom vilken port man än går in i den lyckliga evigheten, är den triumferande.
1017.
Om man ansträngde sig lika mycket för att vara god som man anstränger sig för att verka det, skulle man övervinna det genom nåd.
1018.
Hyckleri är den Proteus som antar tusen skepnader; det är den kameleonten som antar tusen färger.
1019.
Man måste vara den första att glömma allt gott man någonsin har gjort.
1020.
Gud belönar inte människor i proportion till den kärlek de har för honom, ty denna kärlek förtjänar föga; utan han belönar dem i proportion till den kärlek han har för dem, vilken är oändlig.
1021.
De som har åsikter som är ovärdiga Gud hädar honom.
1022.
Om Gud vore lika sorgsen som människor, skulle allt vara förlorat.
1023.
Vi måste erkänna från Gud allena allt vi är, och vi måste hoppas från honom allena för allt vi kommer att göra.
1024.
Att älska, dyrka och beundra Gud, att glömma och lyckligt förlora sig själv i honom, är helgonens sysselsättningar i tid och i evighet.
1025.
Det är genom en sista, obegriplig och outsäglig handling som vi gör oss värdiga Gud för all evighet; men denna sista handling är en grattis gåva, så dyrbar att ingen varelse har förmågan att förtjäna den.
1026.
En varelse är helig varken i denna världen eller i den nästa, förutom i proportion till den kärlek Gud har för den.
1027.
Resignation är en effekt av sann kärlek.
1028.
Fullkomlig resignation är effekten av fullkomlig kärlek; den är en fin, delikat och ytterst sublim tillbedjan.
1029.
Man måste veta hur man klarar sig utan allt som inte är Gud.
1030.
Gud allena är människans förtjänst och belöning.
1031.
Det är en stor låghet att åtrå något mindre än Gud.
1032.
Människor skulle vara förlorade om deras önskningar alltid uppfylldes.
1033.
Att inte be Gud om något, genom en anda av resignation, är att dyrka honom mer värdigt.
1034.
Önskningar och begär är tillåtna, men de måste regleras genom blind resignation.
1035.
Det finns en tystnad som på något sätt är mer värdig Gud än något man kan säga till honom.
1036.
Till Gud allena förfaller fullständig och blind resignation.
1037.
För att kunna föreställa sig hög aktning, stor beundran och värdig förundran för Gud, måste man respektfullt träda in med honom i den eviga ensamhet som är så värdig honom, som Han allena fyllde innan han gav universum varelse. Det är där man lyckligt förlorar sig själv, det är i det djupa mörkret där man upplyses av ljus värdiga en odödlig själ, det är i den avgrunden där själens härliga förvandling till Gud fullbordas.
1038.
Det finns stunder då Gud meddelar sig själv till själen på ett så outsägligt och obegripligt sätt att det får en att glömma allt.
1039.
Det härliga och hemliga umgänget mellan Gud och själen skulle nästan förvåna änglarna, om ingången till denna helgedom vore öppen för dem.
1040.
En sådan förtrogen och kärleksfull förening äger rum där mellan Gud och själen att den förblir härligt och lyckligt försjunken där.
1041.
Mänsklig svaghet är oförmögen att upprätthålla ett sådant tillstånd länge; vi återvänder till våra eländen och lider dem, ty Gud vill det.
1042.
När vi närmar oss Gud distanserar vi oss från förmätenhet och fåfänga.
1043.
Åsynen av Gud, som är den högsta lyckan, ödmjukar oss mer än alla världens lidanden och förödmjukelser.
1044.
Själen upphöjer sig genom att ställa sig över tiden; den går från detta liv in i evigheten, där allt som inte är Gud försvinner.
1045.
Ånger gentemot Gud allena är rättfärdig och nödvändig.
1046.
Den mest värdiga ambitionen är att behaga Gud.
1047.
Vi glömmer aldrig vad vi älskar.
1048.
Man får inte förneka sin kropp de nödvändiga sakerna, och man kan ge den de överflödiga utan skrupler.
1049.
Gud har skapat allt för människan; hon måste njuta av sina gods, men utan att vara otacksam mot honom som gav henne allt.
1050.
Döden tröstar oss i allt elände och alla olyckor.
1051.
Välgörenhet tvingar oss inte att prisa dårskaper; allt den kan göra är att dölja dem.
1052.
Varje sekel har haft dårskaper som har passerat för mysterier, och dårar och fegisar som har passerat för hjältar.
1053.
Att veta att Försynen styr världen med sådan visdom och rättvisa räcker för att man skall kunna subskribera sig till allt som sker.
1054.
För att lyssna på Gud måste vi påtvinga varelser tystnad.
1055.
Att befria människor från de orättvisa och falska åsikter de har är en farlig välgörenhet.
1056.
Människor älskar sin envisheter mer än sanningen.
1057.
Man får inte bli dupen av biktfäder eller ledare.
1058.
De som har för avsikt att bli kända endast av Gud har ingen användning för ledare.
1059.
Det finns ett språk som talar till hjärtat; detta språk är älskarnas, vilket bara förstås av dem som är det.
1060.
Alla skrupler upphör när man har överlämnat sig i god tro till Gud.
1061.
Gud talar till människor genom naturen, genom förnuftet och genom sanningen.
1062.
Predikningar övertygar sällan människor; de flesta lämnar dem som de kom in i dem.
1063.
Att uppflamma människor med Guds kärlek är en predikants enda plikt, men de begår det dåligt.
1064.
Kärlek värmer, den upplyser, den ödmjukar, den renar, den avskiljer, den förenar en med sitt enda objekt; så snart man älskar är allt gjort.
1065.
Gud och hans vilja allena gör allting behagligt.
1066.
Vi måste dyrka Guds tillåtelser, som är obegripliga, och tro att de är rättvisa och värdiga honom.
1067.
Naturen utsätter oss för två fruktansvärda ytterligheter: ålderdom och död.
1068.
Saliga är de som dör utan att åldras.
1069.
Ålderdom är mer fruktansvärd än döden.
1070.
Vi måste hata synder och brott eftersom Gud hatar dem, och lida dem eftersom han lider dem.
1071.
Vi måste ägna Gud stor uppmärksamhet, beundra honom, dyrka honom och låta honom göra som han vill.
1072.
Gud har givit allt; han har rätt att ta ifrån oss allt. Man skulle ha fel att klaga på detta.
1073.
Människor är mer pratsamma än djur, men man kan tvivla på om de är klokare.
1074.
Människor applåderar ofta sig själva för saker som borde förbrylla dem.
1075.
Stränghetens och ödmjukhetens ekipage döljer mycket stolthet och förmätenhet.
1076.
Ingenting är mer tröttsamt än andakt som sker utifrån.
1077.
Det finns andäktiga människor som gör andakt löjlig och outhärdlig.
1078.
Yrkesvis andäktiga människor är bagatellsmänniskor.
1079.
Bigotter har en jargong och grimaser som de lär sig utantill; de lägger till detta en reformering av vanor, och de spelar sin roll så bra att de övertygar dårar om att de är heligare än resten av mänskligheten.
1080.
Bland de levande går många skurkar för helgon i denna värld.
1081.
Endast de som Kyrkan kanoniserar som sådana tros vara helgon.
1082.
Hyckleri döljer en bättre än alla karnevalsmasker.
1083.
Man kan tjäna Gud i de mest storslagna världsliga kläder såväl som i tagskjorta och säck.
1084.
Att älska Gud och sin nästa är sann hängivenhet; allt annat är bara grimas.
1085.
Bigotter oroar sig mycket för sina nästas synder och sätter sig nästan inte i smärta över sina egna.
1086.
Bigotter har aldrig brist på pengar eller kvinnor.
1087.
Att anförtro sina pengar och sin hustru till bigotter är att göra sig av med dem.
1088.
Bigotter hatar alla som inte är deras duper.
1089.
Man avköper bigotter som korsarer.
1090.
Bigotter är oförsonliga med dem som känner dem.
1091.
Bigotter hatar sina synder mindre än de avundas människors nöjen. De är rasande över den förpliktelse de har gjort för att beröva sig dem.
1092.
Bigotter vägrar vanliga värdigheter, men med en beundransvärd samvetskänslighet tvekar de att vägra de mest sublima.
1093.
De yrkesvis kyska hävdar att denna dygd allena omvandlar alla deras andra brott och dårskaper till förtjänster.
1094.
Alltför många människor avlägger ett kyskhetslöfte för att följa det.
1095.
Människors yttre är imponerande. Det bör inte litas på.
1096.
Om det finns en sysslolöshet som endast sysselsätter sig med Gud, är den värd avund.
1097.
Man måste vörda religiösa människor som är vad de ser ut att vara och tycka synd om dem som inte är det.
1098.
Alla religioner är heliga. Om de missnöjda var fria att lämna, skulle få utan tvekan finnas kvar, men det som återstod skulle vara heligt enligt deras regel.
[religioner = klosterorden.]
1099.
Den bästa av alla regler är att göra, utan undantag, allt som Gud vill.
[regler = klosterregler.]
1100.
Ensamhet är elementet hos stora sinnen.
English translation (my own):
1001.
One must surrender oneself to discretion and leave it to God.
1002.
Without God, virtue and honesty would only be chimeras.
1003.
God alone is the source of glory and felicity.
1004.
One cannot disguise oneself from God or from oneself.
1005.
A taste for God produces in the soul a great contempt for itself.
1006.
Contempt for oneself is the only advantage one derives from sins.
1007.
Sin humiliates men even more than nothingness.
1008.
Humility that does not stem from the true knowledge of one's nothingness is false.
1009.
There are times when one sees oneself so immersed in misery that one remains entirely and happily convinced of one's nothingness.
1010.
One is delighted to know that one is nothing and that God is everything.
1011.
Converting evil into good is God's great art.
1012.
However sublime and pure one may form ideas of God, one must fear blaspheming Him.
1013.
Men spoil everything when God lets them.
1014.
When one considers that all that is greatest, holiest and most adorable on earth and in Heaven is nothing in comparison to God, one is charmed, one is delighted to be persuaded that He alone is all; that all else is nothing but what He wills; that everything is and subsists only by His pure goodness and His power. It is then that one blesses Him, that one praises Him in a most sublime manner.
1015.
The only and true glory is that which God has deserved for us by Himself.
1016.
Through whatever gate one enters happy eternity, it is triumphant.
1017.
If one took as much care to be good as one takes to appear so, one would overcome it through grace.
1018.
Hypocrisy is that Proteus who takes on a thousand forms; it is that chameleon which takes on a thousand colours.
1019.
One must be the first to forget anything good one has ever done.
1020.
God does not reward men in measure to the love they have for Him, because this love deserves little; but He rewards them in proportion to the love He has for them, which is infinite.
1021.
Those who hold opinions unworthy of God blaspheme Him.
1022.
If God were as sorrowful as men, all would be lost.
1023.
We must recognise from God alone all that we are, and we must hope from Him alone for all that we will do.
1024.
To love, adore and admire God, to forget and happily lose oneself in Him, are the occupations of the saints in time and in eternity.
1025.
It is by a last, incomprehensible and ineffable act that we make ourselves worthy of God for all eternity; but this final act is a free gift, so precious that no creature has the wherewithal to merit it.
1026.
A creature is holy neither in this world, nor in the next, except in proportion to the love God has for it.
1027.
Resignation is an effect of true love.
1028.
Perfect resignation is the effect of perfect love; it is a fine, delicate and most sublime adoration.
1029.
One must know how to do without everything that is not God.
1030.
God alone is man's merit and reward.
1031.
It is a great baseness to desire anything less than God.
1032.
Men would be lost if their wishes were always granted.
1033.
To ask nothing of God, through a spirit of resignation, is to adore Him more worthily.
1034.
Wishes and desires are permitted, but they must be regulated by blind resignation.
1035.
There is a silence that is in some way more worthy of God than anything one can say to Him.
1036.
To God alone is due entire and blind resignation.
1037.
In order to conceive of high esteem, great admiration and worthy astonishment for God, one must respectfully enter with Him into that eternal solitude so worthy of Himself, which He alone filled before He gave being to the universe. It is there that one happily loses oneself, it is in that profound darkness where one is illuminated by lights worthy of an immortal soul, it is in that abyss where the glorious transformation of the soul into God is completed.
1038.
There are moments when God communicates Himself to the soul in such an ineffable and incomprehensible way that it makes one forget everything.
1039.
The glorious and secret intercourse between God and the soul would almost astonish the angels, if the entrance to this sanctuary were open to them.
1040.
Such a familiar and loving union takes place there between God and the soul that it remains gloriously and happily immersed there.
1041.
Human weakness is incapable of sustaining such a state for long; we return to our miseries and suffer them, because God wills it.
1042.
As we approach nearer to God, we distance ourselves from presumption and vanity.
1043.
The sight of God, which is the supreme felicity, humbles us more than all the sufferings and mortifications of the world.
1044.
The soul elevates itself by placing itself above time; it enters from this life into eternity, where everything that is not God disappears.
1045.
Repentance toward God alone is just and necessary.
1046.
The most worthy ambition is that of pleasing God.
1047.
We never forget what we love.
1048.
One must not deny one's body the necessary things, and one can grant it the superfluous ones without scruple.
1049.
God has made everything for man; he must enjoy his goods, but without being ungrateful to Him who gave him everything.
1050.
Death consoles us for all miseries and all misfortunes.
1051.
Charity does not oblige us to praise foolishnesses; all it can do is conceal them.
1052.
Every century has had foolishnesses that have passed for mysteries, and fools and cowards who have passed for heroes.
1053.
Knowing that Providence governs the world with such wisdom and justice suffices to subscribe oneself to everything that happens.
1054.
To listen to God, we must impose silence on creatures.
1055.
Disabusing men of the unjust and false opinions they hold is a dangerous charity.
1056.
Men love their stubbornnesses more than the truth.
1057.
One must not be the dupe of confessors or directors.
1058.
Those who have the design of being known only by God have no use for directors.
1059.
There is a language that speaks to the heart; this language is that of lovers, which is understood only by those who are so.
1060.
All scruples cease when one has given oneself in good faith to God.
1061.
God speaks to men through nature, through reason, and through truth.
1062.
Sermons rarely persuade people; most leave them as they entered them.
1063.
To inflame men with the love of God is the sole duty of a preacher, but they acquit themselves of it it poorly.
1064.
Love warms, it enlightens, it humbles, it purifies, it detaches, it unites one to its sole object; as soon as one loves, all is done.
1065.
God and His will alone make all things agreeable.
1066.
We must adore God's permissions, which are incomprehensible, and believe them to be just and worthy of Him.
1067.
Nature subjects us to two terrible extremes: old age and death.
1068.
Blessed are those who die without growing old.
1069.
Old age is more terrible than death.
1070.
We must hate sins and crimes since God hates them, and suffer them since He suffers them.
1071.
We must pay great attention to God, admire Him, adore Him, and let Him do as He pleases.
1072.
God has given everything; He has the right to take everything away. One would be wrong to complain about this.
1073.
Men are more talkative than beasts, but one may doubt whether they are wiser.
1074.
Men often applaud themselves for things that should confound them.
1075.
The equipage of austerity and humility conceal much pride and presumption.
1076.
Nothing is more fatiguing than devotion that occurs externally.
1077.
There are devotees who make devotion ridiculous and insufferable.
1078.
Devotees by profession are people of trifles.
1079.
Bigots have a jargon and grimaces that they learn by heart; they add to this the reform of habits, and they play their role so well that they persuade fools that they are holier than the rest of mankind.
1080.
Among the living, many scoundrels pass for saints in this world.
1081.
Only those whom the Church canonises as such are believed to be saints.
1082.
Hypocrisy disguises one better than all the Carnevale masks.
1083.
One can serve God in the most magnificent worldly clothes as well as in hairshirt and sackcloth.
1084.
To love God and one's neighbour is true devotion; all else is only grimace.
1085.
Bigots worry greatly about the sins of their neighbours and hardly put themselves in pain about their own.
1086.
Bigots never lack money or women.
1087.
To confide one's money and one's wife to bigots is to rid oneself of them.
1088.
Bigots hate all those who are not their dupes.
1089.
One buys off bigots like corsairs.
1090.
Bigots are irreconcilable to those who know them.
1091.
Bigots hate their sins less than they envy the pleasures of men. They are enraged by the engagement they have made to deprive themselves of them.
1092.
Bigots refuse ordinary dignities, but with an admirable delicacy of conscience, they make scruple of refusing the most sublime ones.
1093.
The chaste by profession claim that this virtue alone converts all their other crimes and follies into merit.
1094.
Too many people take a vow of chastity to observe it.
1095.
The exterior of men is imposing. It should not be trusted.
1096.
If there is an idleness that occupies itself only with God, it is worthy of envy.
1097.
One must have veneration for religious people who are what they appear and pity for those who are not.
1098.
All religions are holy. If the malcontents were free to leave, few would undoubtedly remain, but what remained would be holy according to their rule.
[religions = monastic orders.]
1099.
The best of all rules is to do, without exception, everything God wills.
[rules = monastic rules.]
1100.
Solitude is the element of great minds.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment