Monday, June 9, 2025

Carl Grimberg on Maria Eleonora and Kristina's regency

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 209 to 213, by Carl Grimberg, 1924


The account:

Axel Oxenstiernas besök på Gripsholm hade emellertid även andra orsaker än änkedrottningens vanskötsel av sin ekonomi. Hon hade nämligen företagit sig åtskilligt annat, som oroade regeringen och bidrog till dessa ständiga fejder mellan riksförmyndarne och drottningen, vilka, enligt ett påstående, som Axel Oxenstierna i överdriven misstämning utslungade, nödsakade regeringen att använda en tredjedel av veckan till att behandla hennes angelägenheter.

Allt detta trassel får dock icke skrivas på Maria Eleonoras oförbätterlighet enbart, utan också på riksförmyndarnes överdrivna misstänksamhet, deras stundom rent av löjliga småaktighet vid behandlingen av den hysteriska kvinnan. De togo alla hennes nycker och påhitt alldeles för allvarligt och »märkte ord», som om de haft att göra med en manlig individ och icke med »en kvinnsperson och ett svagt käril». Alldeles uppenbart är, att hur utmärkta dessa män än voro att lösa svåra politiska uppgifter av världshistorisk räckvidd — i kraftmätningen med denna oberäkneliga Evas dotter kommo de ofta till korta. »Varken stränghet eller mildhet hjälpte», säger den svenske forskare, som grundligast undersökt dessa frågor. »Hon blev aldrig sådan, som regeringen ville ha henne, och aldrig var heller regeringen henne till lags.»

Säkert skulle dock många svårigheter lätt blivit lösta, om dessa vördnadsvärda män velat behandla Maria Eleonora mindre efter den stränga logikens än efter känslolivets lagar, velat i henne se mera av kvinnan, mindre av den politiska person, som Gustav Adolfs änkedrottning nu till varje pris skulle vara. Själv har hon en gång i ett yttrande till en svensk ämbetsman, som var utsänd av rådet, givit en anvisning om hur man borde ha behandlat henne, i det hon yttrade om herrarne i rådet: »Om de visste att rätt umgås med mig, så ville jag lägga mig för dem på jorden och vara mera underdånig än den aldraringaste», men »det som jag har håg till, det förbjuda de mig; och vad de vilja, det måste jag göra».

»Jag kan väl klaga och med rätta säga om dem, att deras hjärtan äro hårdare än sten, då de icke vilja betänka, att jag är den eländaste och tröstlösaste änka på jorden», skriver hon en gång till sin broder. »Ack, om Gud ville tillåta, att min hjärtans allra käraste herre och konung finge uppstå från de döda och se mitt stora förakt och elände! Han skulle med sitt blod hämnas sådan otrohet mot mig.»

Så som de vise männen behandlade Maria Eleonora, tråkade de blott ut henne, retade upp henne genom sina många och långa förmaningar. En gång bad hon dem att åtminstone icke så där mangrant komma upp till henne och klagade över, att hon »blev förfärad, när de så alla kommo gåendes». Starkast riktade sig hennes ovilja mot rikskanslern, som ju alltid förde ordet. Honom kallade hon »Ochsenkopf».

Bakom dessa mäns uppträdande mot den olyckliga kvinnan ligger dock en allt behärskande känsla av kallets plikter, till vilka ju hörde att vaka över att intet inträffade, som på minsta sätt kunde skada Sveriges ära och »reputation». Det är denna ansvarskänsla, som i alla fall höjer riksförmyndarnes åtgärder över småaktighetens nivå. De ansågo sig ha av Gustav Adolf fått vården om drottningen sig särskilt ålagd. Konungen skulle ha givit dem detta uppdrag, »läggandes denna orsak därtill, att Hennes Maj:t var den eländaste människa». Riksdrotsen, Axel Oxenstiernas broder, erinrade i rådet om att salig konungen »med gråtande tårar» bett rådsherrarne »utse två förmyndare för Hennes Maj:t såsom en eländig kvinna — efter salig Kungl. Maj:ts egne ord». Hennes huvud var också tidtals så svagt, att regeringen fruktade för hennes förstånd. »Hennes Maj:t är svag av naturen, mäkta given affekterna i våld», yttrades det en gång. »Det vore fara för att Gud kunde taga sin hand ifrån henne.» Därför finge man fara skonsamt med henne.

Vad nu regeringen hade att beklaga sig över, förutom änkedrottningens överspända dyrkan av den döde makens kvarlevor, hennes förvända sätt att uppfostra sitt barn och hennes fullständiga oförmåga att hushålla, det var, att hon hade en betänklig brevväxling för sig. Hon korresponderade med tyska furstar, som numera voro Sveriges fiender, ävensom med konungen i Danmark, som motarbetade Sveriges politik i Tyskland av fruktan för att grannen skulle bli för mäktig, och som därför var föremål för Axel Oxenstiernas svartaste misstankar. Man fruktade särskildt, att Maria Eleonora till dessa Sveriges fiender och avundsmän inberättade statshemligheter, som de icke borde få veta; och regeringens misstankar stärktes genom hennes flitiga konferenser med ett danskt sändebud, som hon till och med bjöd på åkturer utanför Stockholm för att få ostört och utan vittnen samtala med honom.

Ett gott öga hade svenska regeringen också till den tyska hovpersonal, som änkedrottningen fört med sig från Preussen, och som till stor del utgjordes av »ett onyttigt byke» — för att tala med danska sändebudet, som ju icke kan betecknas som partisk mot Maria Eleonora. Särskilt misstänkte regeringen hennes hovmarskalk för att underhålla hemliga förbindelser med Danmark. Därtill beslog man honom med att ha gjort »spe och gly» av svenska regeringen, och man beslöt att en dag tillsäga både honom och några andra bland uppvaktningen att »packa sig av». Ville de ej lyda, så skulle man bruka andra medel, i värsta fall »slå huvudet av» hovmarskalken. En annan misstänkt individ var hennes kamrerare, som av en kännare fick vitsordet att vara »ein grosser, naseweiser Phantast». Bägge de nämnde herrarne fingo göra änkedrottningens kammarjunkare sällskap till ett annat land.

I samband med den betänkliga korrespondensen med andra furstliga personer stodo några nya idéer, som tyckas ha runnit upp i Maria Eleonoras hjärna efter regeringens inblandning i Kristinas uppfostran. Hon hade nämligen fått för sig, att hon skulle lämna det odrägliga Sverige och fara hem till Preussen. En svensk drottning skulle alltså fara bort ur landet till en av rikets fiender — ty dit hörde Preussen efter 1634! Det finge ej ske.

Maria Eleonora dolde emellertid icke sina resplaner för Axel Oxenstierna. Då hon försökte taga dessa griller ur henne, förklarade hon: »Den resan måste jag göra, ty för det första är här i Sverige mycket kallt, och för det andra är här också en hop med slemma berg.»

Rikskanslern, som blev något stött över att Maria Eleonora icke uppskattade den svenska naturens skönhet och det nordiska klimatets friskhet, svarade: »Därute är lika stor köld som här, och slemmare berg i Tyskland än här inne, så att Eders Maj:t icke haver orsak att förekasta oss sådant. Eders Maj:t har för övrigt vetat det förut.»

Änkedrottningen svarade blott: »Jag kom hit för min salige herres skull.»

Slutet blev emellertid en bestämd förklaring av Axel Oxenstierna, att drottningen inga skepp kunde få av kronan till en sådan »pilgrimsresa». Gagnlös blev all hennes veklagan över hur illa man behandlat henne i Sverige, över att man nekat henne att besöka den avlidne konungens grav och att hon icke fått ha hos sig salig Kungl. Maj:ts hjärta, vilket varit hennes enda tröst.

English translation (my own):

Axel Oxenstierna's visit to Gripsholm, however, had other reasons than the Queen's mismanagement of her economy. She had undertaken several other things that worried the regency and contributed to these constant feuds between the regents and the Queen, which, according to a claim that Axel Oxenstierna, in exaggerated displeasure, forced the regency to use a third of the week to deal with her affairs.

All these problems, however, cannot be attributed to Maria Eleonora's incorrigibility alone, but also to the excessively suspicious minds of the regents, their sometimes downright ridiculous pettiness in their treatment of the hysterical woman. They took all her whims and antics far too seriously and "marked words" as if they were dealing with a male individual and not with "a female and a weak vessel".

It is quite obvious that however excellent these men were at solving difficult political tasks of world-historical scope — in the showdown with this unpredictable daughter of Eve, they often fell short.

"Neither strictness nor leniency helped", says the Swedish researcher who has most thoroughly investigated these questions. "She never became what the regency wanted her to be, and the regency was never to her liking either."

Certainly, many difficulties would have been easily solved if these venerable men had wanted to treat Maria Eleonora less according to the laws of strict logic than according to the laws of emotional life, had wanted to see in her more of a woman, less of the political person that Gustav Adolf's dowager queen now had to be at all costs. She herself once gave instructions on how she should have been treated, in a statement to a Swedish official who had been sent by the Council, when she said of the gentlemen in the Council:

"If they knew how to interact with me in the right way, I would lie down on the ground before them and be more submissive than the least person, but what I want, they forbid me; and what they want, I must do."

"I can well complain and rightly say of them that their hearts are harder than stone, since they will not consider that I am the most miserable and most inconsolable widow on earth", she once wrote to her brother. "Oh, if God would allow that my heart's dearest lord and king should rise from the dead and see my great contempt and misery! He would avenge such infidelity against me with his blood."

The way the wise men treated Maria Eleonora, they only bored her, irritated her with their many and long admonitions. Once she asked them not to come up to her so rudely and complained that she "was horrified when she saw them all coming walking". Her strongest dislike was directed at the Grand Chancellor, who always did the talking. She called him "Ochsenkopf".

Behind these men's behaviour towards the unfortunate woman, however, lies an all-controlling sense of the duties of their calling, which included watching over that nothing occurred that could in the slightest way damage Sweden's honour and "reputation". It is this sense of responsibility that in any case raises the measures of the royal regents above the level of pettiness. They considered themselves to have been specially entrusted with the care of the Queen by Gustav Adolf. The King is said to have given them this assignment, "adding this reason to it, that Her Majesty was the most miserable person".

The Grand Steward, Axel Oxenstierna's brother, recalled in the Council that the late King "with weeping tears" begged the councilmen "to appoint two guardians for Her Majesty as a miserable woman — according to His Royal Majesty's own words".

Her head was also so weak at times that the regency feared for her sanity.

"Her Majesty is weak by nature, greatly given to violent affects", it was once said. "There would be danger that God could take His hand from her."

Therefore, one had to treat her gently.

What the government now had to complain about, besides the Dowager Queen's exaggerated worship of her dead husband's remains, her wrong way of raising her child, and her complete inability to manage her household, was that she had a questionable correspondence. She corresponded with German princes, who were now enemies of Sweden, as well as with the King of Denmark, who opposed Sweden's policy in Germany for fear that his neighbour would become too powerful, and who was therefore the object of Axel Oxenstierna's darkest suspicions.

It was particularly feared that Maria Eleonora would tell these Sweden's enemies and enviers state secrets that they should not know; and the regency's suspicions were strengthened by her frequent conferences with a Danish envoy, whom she even invited on rides outside Stockholm so that she could talk with him undisturbed and without witnesses.

The Swedish regency also had a good eye on the German court staff that the Dowager Queen had brought with her from Prussia, and which largely consisted of "a useless bunch" — to talk to the Danish envoy, who cannot be described as biased against Maria Eleonora. The regency particularly suspected her court marshal of maintaining secret relations with Denmark. In addition, he was accused of having "made fun of" the Swedish regency, and it was decided that one day both he and some others among the courtiers would be told to "pack themselves off".

If they did not obey, other means would be used, at worst, to "cut the head off of" the court marshal. Another suspect was her chamberlain, who was described by an expert as "ein grosser, naseweiser Phantast" — "a great, insolent fantasist". Both of the gentlemen mentioned had to accompany the Dowager Queen's chamberlains to another country.

In connection with the questionable correspondence with other princely persons, there were some new ideas that seem to have arisen in Maria Eleonora's brain after the regency's interference in Kristina's upbringing. She had decided that she would leave unbearable Sweden and go home to Prussia. A Swedish queen would therefore leave the country to one of the enemies of the kingdom — for that was where Prussia belonged after 1634! That would not be allowed to happen.

Maria Eleonora, however, did not hide her travel plans from Axel Oxenstierna. When she tried to get these whims out of her, she explained: "I must make that journey, because firstly it is very cold here in Sweden, and secondly there are also a bunch of awful mountains here."

The Grand Chancellor, who was somewhat offended that Maria Eleonora did not appreciate the beauty of Swedish nature and the freshness of the Nordic climate, replied: "It is just as cold out there as here, and the mountains in Germany are worse than here, so Your Majesty has no reason to object to us in such a way. Besides, Your Majesty has known it before."

The Dowager Queen simply replied: "I came here for the sake of my blessed lord."

The end, however, was a firm declaration by Axel Oxenstierna that the Queen could not receive any ships from the Crown for such a "pilgrimage journey". All her lamentations about how badly she had been treated in Sweden, about being denied the opportunity to visit the deceased King's grave and that she had not been allowed to have His Royal Majesty's heart with her, which had been her only consolation, were of no avail.


Above: Maria Eleonora.


Above: Axel Oxenstierna.


Above: Carl Grimberg.

No comments:

Post a Comment