Sources:
The court of Christina of Sweden and the later adventures of the Queen in exile, pages 28 to 42, by Francis Henry Gribble, 1913; original at the University of Toronto
Drottning Kristinas hof och hennes senare äfventyr efter tronafsägelsen: bemyndigad öfversättning, pages 26 to 37, by Francis Henry Gribble, published by Wahlström & Widstrand, 1914; original at the University of Wisconsin, Madison
The account:
There was no affectation in Marie-Eléonore's grief, — if it was hysterical, it was also sincere. It might almost be said that she was in love with sorrow as some women are in love with love. There are two classes of shallow persons, — those who are callous, and those who lack the power of self-control; and Marie-Eléonore was of the latter sort. A funeral was as welcome an emotional occasion to her as a wedding, — a memorial service as welcome an emotional occasion as a funeral. Two years after her husband's death she was still revelling in the luxury of woe, — refusing to look forward to the responsibilities of the years to come, — prolonging lamentation with the obstinate intensity of the neurotic.
She demanded that Gustavus Adolphus's body should lie in state in a Stockholm church, in a place where she could always see it. She had his heart enshrined in a box and placed at the head of her bed, so that she could weep before it daily. The Senate and the Clergy felt that they must interfere if only for the sake of her peace of mind; but even so their trouble with her was not ended. She stormed and screamed at the proposal to deprive her of the charge of her child; and her Ministers yielded, for a time at least, to her unceasing supplications. Christina's own period of mourning was over, — she was only eight, and two years seem an eternity at that age; but her mother nevertheless took her to live in a palace as lugubrious as a mortuary chapel —
"As soon as she arrived, she shut herself up in her apartment, which was draped with black hangings from the ceiling to the floor. The windows were covered with curtains of the same dark material. We could hardly see there; and the wax candles which burned there by day as well as by night revealed only the symbols of her mourning. Day or night, she never ceased to weep. ... I had the highest respect for her and tender affection; but I felt sorely troubled and embarrassed when, in spite of my tutors, she insisted upon monopolising me. ... There were some disputes with the Regents on the subject; but they allowed her to do as she liked for some time, in view of their great regard for her, feeling that, as she had been excluded from the Regency, this indulgence was her due. ... She loved me very tenderly, saying that I was the living image of the late King; but the very force of her love reduced me to despair. She made me sleep with her, and never let me out of her sight. It was with the greatest difficulty that she could be persuaded to let me have a room to myself in which to learn my lessons."
Whereupon Christina, looking back upon her education, and moralising upon it, comments —
"But You, Lord, turned the weaknesses of the Queen, my mother, to my advantage. The constraint and embarrassment which I felt in her society increased my zeal for study, and so were the cause of the great and astonishing progress which I made. For study was my sole pretext for escaping from the Queen, my mother, and from the melancholy apartment for which I conceived so violent a distaste."
She adds an anecdote which further illustrates the indiscretion of her up-bringing. Her mother pressed her to drink wine and beer, — beverages of which she detested the taste, as children of her age so often do. Water was actually withheld from her; and then she refused to drink anything at all, with the obstinacy of a hunger-striking suffrage-seeker. In the end she took to drinking the dew which was collected for her mother to use as toilet water, raiding it secretly every day after dinner. The toilet water was missed; and Christina was spied upon, and caught and whipped —
"The Queen-Dowager" (Christina comments) "had many good qualities; but she had none of the qualities which are necessary for a reigning sovereign, and it was impossible for her to teach me the things which she did not know."
Marie-Eléonore, indeed, showed herself as silly a woman in her amusements as in her methods of education; and Christina was quite as eager to escape from them as from the overwhelming pageantry of woe —
"The Queen-Mother liked to surround herself with jesters and dwarfs, as is the fashion in Germany. Her rooms were always full of them. It was intolerable to me; for I have always had a perfect horror of these ridiculous freaks. So I was delighted when lesson-time called me to the schoolroom. There was never any need to put pressure on me. I went to my lessons with unimaginable joy even earlier than the appointed time, and studied for six hours in the morning and another six in the evening, taking holidays only on Saturdays and Saints' days."
Such were the scenes in which Christina passed her impressionable years, — roughly speaking from her eighth until her tenth birthday: a morbid home from which she escaped only to work (if she does not exaggerate) twelve hours a day. The foundations of a neurotic character could not have been any more surely laid. It is not surprising that the Regents presently realised that something was wrong, and put their heads together in earnest debate to consider what had better be done, — moved thereto, not only by the eccentricities enumerated, but by others also. For in spite of her mourning, which she seemed anxious to prolong for ever, Marie-Eléonore was both extravagant and proud. She clamoured for money at a time when all the resources or Sweden were needed for the expenses of the war; and she also demanded that two members of the Council, under whose authority Gustavus Adolphus had placed her, should be required to wait on her at table.
That was too much for them. In particular, it was too much for the haughty Grand Chancellor, Oxenstiern, who had now, in 1636, returned from Germany. At his instance, therefore, the question of carrying out to the letter the instructions which Gustavus Adolphus had given was formally posed; and the course of the discussion was uncomplimentary, as well as unfavourable, to Marie-Eléonore —
"It is necessary for the young Queen to be educated in royal virtues. This cannot be done while she is with the Queen-Dowager. Therefore she must be separated from her."
"It is better to stem the brook than the flood. The general welfare is the supreme law. I vote for the separation."
"We often see parents, out of love for their children, send them away for their benefit. Even monkeys do so with their young."
"We have left the young Queen with the Queen-Mother in the hope of some improvement; but things get worse and worse. Christina is brought up, if not in actual bad habits, at least not in such a way, or among such men, as she ought to be. Neither fear of God nor love of her country is instilled into her mind, nor is she taught the duties of government. She must, therefore, be taken away from her mother."
Such were a few of the typical sentiments expressed: some of them less discourteous than others, but none of them positively cordial or respectful. Marie-Eléonore, from the point of view of the Council, was not only a silly woman and a bad mother, but also a bad patriot. So they put her aside by a unanimous vote, and took Christina's education into their own hands. From the age of ten onwards, she was to be educated strictly on the lines which Gustavus Adolphus had prescribed. What those lines were she herself tells us —
"The King had enjoined them to educate me as a man, and to teach me everything that a prince ought to know, if he is to reign worthily. He declared emphatically that he did not wish me to be inspired with any of the characteristic sentiments of my sex, except in so far as honour and modesty were concerned. For the rest, he wished me to be a prince, and to receive the instruction which is proper for princes."
A system which, Christina says, suited her perfectly, and enabled her to develop on the lines most natural to her —
"My personal inclinations seconded his designs in the most marvellous manner; for I had an unconquerable antipathy to all women's sayings and doings. Women's clothes and women's ways were alike insupportable to me. I never wore their head-dresses. I never took any care of my complexion, my figure, or my person generally; and, save in the matters of cleanliness and honourable conduct, I cherished a profound contempt for everything appertaining to my sex. I could not endure dresses with trains, but much preferred short skirts, especially in the country. I was so clumsy at all kinds of needlework that it was quite impossible to teach me how to do it. But, on the other hand, I was marvellously quick at learning languages and lessons of every kind."
She was hardy, too, as well as clever; or, at all events, she tried to be, and made believe to be. She could ride and handle the weapons of sport and war. She could dispense with sleep, and did not care what she ate; she was indifferent to heat and cold; she was fond of horses and dogs; she took long walks, and nothing could tire her —
"The gentlemen and ladies in attendance on me were made desperate by the way in which I tired them out. I gave them no rest either by day or by night; and when my ladies tried to dissuade me from living such a fatiguing life, I laughed at them, and said: 'If you are feeling sleepy, go to bed. I have no need of you.'"
There are not wanting those who have inferred from the boyishness of the girl and the subsequent mannishness of the woman that Christina was, in actual physiological fact, a boy in petticoats; but that is nonsense which may safely be ignored. No motive existed for the deception; though a motive might be found for the opposite pretence that the girl was a boy. The autobiography is, throughout, feminine, if not womanly; and there are medical proofs — a physician's daily reports on the state of Christina's health — which remove all possible doubt.
The doubt, indeed, could only have been entertained in an age in which exceptional as well as normal women acquiesced, as a matter of course, in the well-defined, old-fashioned limitations of womanly activity, accepted, without a murmur, their confinement to the domestic sphere, or only revolted against it, if they did revolt, in order to become polyandrous. From the point of view of later ages, — from the point of view, in particular, of a Girton-going, suffrage-seeking, hockey-playing, hunger-striking generation, — Christina is intelligible enough. To such a generation neither her intellectual nor her athletic interests present any mystery. It can understand her temperament — of which more presently — as well as her tastes; and it may be supposed to know something also of those avenging nerves through which sex is apt to reassert its claim to a consideration which it has not received.
We must think of Christina, therefore, in her youth at all events, as a sort of tomboy, who was also exceedingly clever, devoured by an intense curiosity to know whatever there was to be known; and we must picture her educated somewhat as girls are educated at the Bedford College for Women, — but without any sort of home life, and without any girl companions. She was taken away from her mother when she was ten. Her aunt, who, in some degree — but only in a slight degree, — was allowed to take her mother's place, died when she was thirteen. She was not then allowed to return to her mother; and Marie-Eléonore, indignant at what seemed to her the denial of her natural rights, shook the dust of Sweden off her feet, and paid a long visit to Denmark. Thereafter — and perhaps even before that date — Christina's education was almost entirely in the hands of men.
They naturally did not teach her to cook, or to embroider tapestry, or to sing, or to play the harpsichord; they did not even teach her to do her hair prettily, or to be the best-dressed woman in Sweden, or to protect her complexion with cosmetics. On the contrary, they taught her to ride, to shoot, to hunt, and even to swear; and in the schoolroom they forced her, as children are forced nowadays when everything seems to depend upon their passing difficult examinations, — endeavouring to make her, prematurely, a theologian, a linguist, and a political philosopher.
The programme was drafted by the Nobles and Clergy when she was nine. A letter which she wrote when she was ten shows that no time had been lost in carrying it into execution —
"We, the undersigned, promise and bind ourselves hereby to speak Latin with our tutor in future. We made the promise before, but we did not keep it. Henceforth, with God's help, we will do as we have promised; and we will, God willing, begin on Monday. In order that there may be no doubt about it, we have written this letter with our own hand, and we sign it.
CHRISTINA.
Given at Stockholm, October 28, 1639 [sic]."
It may not have been the best kind of education for her, — it was too purely intellectual, and it left too little to Nature; but it was a kind of education which she liked, — in which she may almost be said to have revelled. And she was a credit to her instructors, — they would have thought very highly of her at the Bedford College for Women, or even at Girton, or Newnham, or Somerville Hall. She saluted her troops, on horseback, like a soldier, and sustained the rôle by twirling an imaginary moustache. She mastered an incredible number of languages: French, German, Italian, Latin, and, ultimately, Greek. She read Livy, Terence, Cicero, Sallust, Tacitus, and even Polybius and Thucydides; and she could write both the dead and the living languages as well as read them.
Her theological tutor was the only one of her instructors who had any reason to be dissatisfied with her. Though she learnt what he taught her, she was indisposed to take everything for granted, — especially when she found that the mysteries of dogma were wrapped in clouds of uncertainty quite different from those which enveloped the obscure points of grammar. She was very indignant when she failed to get plain answers to her direct questions concerning the details of the programme for the Day of Judgment. She suggested that, as these matters could not be properly explained to her, there might be some mistake about them; and then there was trouble —
"He administered a severe rebuke, saying that it was an awful sin and an act of impiety even to entertain such thoughts, and that, if ever I said anything of the sort to him again, he would ask my governess to birch me."
Whereupon Christina, according to her own account, replied with dignity —
"I promise not to say anything of the sort again; but I am not going to be birched. If anything of that kind is done to me, you will all be sorry for it."
"I said that", she concludes, "with such a queenly air that he trembled before me", — which may, or may not, be true.
There was no similar trouble, however, — and no need for any equipment reprimands, — at the hours given to the study of politics. That subject was taught to Christina by the Grand Chancellor, Oxenstiern, himself; and, if she was to be instructed in such matters at all at such a tender age, she could not have had a better tutor. He was possibly the ablest, and certainly the most honest, statesman of his period. Twice, in the course of that Thirty Years War, to which we are continually being brought back, he had saved the fortunes of Sweden when they seemed at a low ebb: once immediately after the death of Gustavus Adolphus, and then again after the disastrous battle of Nordlingen. He had resisted all attempts to bribe and corrupt him; he had negotiated with Cardinal Richelieu on equal terms; he had been addressed by the King of France as "my cousin."
Of his policy and his conduct of the war we will say what needs to be said presently; for the moment, we will only consider him in the character of Christina's tutor. Day after day, from the time when she was ten, or a little more, he came daily to her schoolroom to talk to her about politics and contemporary history, and train her in statecraft; teaching her to speak of "my" armies, "my" victories, "my" policy, — and then, by a natural transition, of "my" greatness and "my" glory. Never, one imagines, has so young a Queen been so coached in her royal duties and responsibilities by so great a man, before or since; for Queen Victoria was much older when Lord Melbourne rendered her similar services, while Isabella of Spain was in the hands of men of far inferior capacity and influence. Christina's own account of the lessons may fittingly conclude the record of her education —
"I took the keenest pleasure" (she writes) "in hearing him talk. There was no other lesson, and no amusement, which I did not gladly leave in order to listen to him. He, on his part, if I may say so without doing violence to modesty, took the greatest pleasure in instructing me. We often spent three, or four, or more hours together. More than once this great man had to express his admiration for a child in whom You, O Lord, had implanted such talents, such a desire to learn, and such an aptitude for learning, — qualities which he admired without understanding them, for they are very rare at such a tender age."
Whence it seems clear that, if Oxenstiern helped Christina to become brilliant, he did not prevent her from becoming vain; and, indeed, it would have been hard for her to help being vain when, at the age of thirteen, she was allowed to attend Cabinet Councils and give her opinion on the highest matters of State.
Swedish translation (by Wahlström & Widstrand):
Det fanns ingenting tillgjordt i Maria Eleonoras sorg; — om den var hysterisk, så var den i alla fall också uppriktig. Man kan nästan säga, att hon förälskat sig i sorgen liksom somliga kvinnor förälska sig i kärleken. Det finnes två slags ytliga personer — sådana som äro känslolösa och sådana, som saknar själfbehärskning. Maria Eleonora tillhörde de senare. En begrafning var ett lika välkommet tillfälle till rörelse som ett bröllop — en åminnelsegudstjänst lika välkommen som en begrafning. Två år efter sin makes död frossade hon ännu i sin sorg, ville icke tänka på de ansvarsfulla år, som stundade, och förlängde sin veklagan med en nervsjuk människas hela envishet.
Hon fordrade, att Gustaf Adolfs lik skulle ligga på parad i en Stockholmskyrka på en plats, där hon alltid kunde besöka det. Hon förvarade hans hjärta i en dosa, som hon ställt vid hufvudändan af sin säng, så att hon dagligen kunde gråta vid det. Rådet och prästerskapet fann, att de måste ingripa, om icke för annat så för hennes själslugn, men trots detta var det icke slut med de bekymmer hon gjorde dem. Hon stormgrät vid förslaget, att hennes barns uppfostran skulle fråntagas henne, och förmyndarregenterna gåfvo åtminstone för en tid vika för hennes oupphörliga böner. För Kristina själf var sorgtiden förbi — hon var blott åtta år, och vid den åldern äro två år en evighet, men detta oaktadt lät hennes moder henne lefva i ett slott, lika dystert som ett grafkapell.
"Så snart hon anlände, stängde hon in sig i sina rum, som voro draperade med svarta förhängen taket till golfvet. Framför fönstren hängde gardiner af samma dystra material. Vi kunde knappast se i rummen, och vaxljusen, som brunno om dagen lika väl som om natten, förhöjde endast symbolerna af hennes sorg. Hvarken dag eller natt upphörde hon att gråta... Jag hade den största aktning för henne och hennes ömma kärlek; men blef mycket upprörd och besvärad, då hon, trots mina förmyndare, envisades att ensam råda öfver mig... Några tvister med regenterna förekommo också om denna sak; de läto henne för någon tid göra som hon ville, därtill förmådda af den stora vördnad de hyste för henne och i känslan af att, som hon uteslutits ur förmyndarregeringen, de voro skyldiga att ha öfverseende med henne... Hon älskade mig ömt och sade, att jag var den aflidne konungens lefvande afbild; men själfva styrkan af hennes kärlek bragte mig till förtviflan. Hon lät mig sofva hos sig och lämnade mig aldrig ur sikte. Endast med största svårighet kunde hon förmås att låta mig få ett rum för min egen del för att i detta läsa öfver mina läxor."
Kristina kastar därpå en återblick på sin uppfostran, och detta ger henne anledning till följande betraktelse:
"Men du, Herre, vände min moder drottningens svagheter till min fördel. Det tvång och den förlägenhet, jag kände i hennes sällskap ökade min lust och ifver att studera, och detta blef sålunda orsaken till de stora och förvånande framsteg jag gjorde. Studier voro nämligen min enda förvändning för att slippa ifrån min moder drottningen och från det melankoliska rum, för hvilket jag hyste en sådan häftig motvilja."
Hon tillägger en anekdot, som ytterligare belyser det förvända i hennes uppfostran. Hennes moder tvang henne att dricka vin och öl — drycker, som hon afskydde, såsom barn vid hennes ålder ofta göra. Vatten undanhölls henne till och med, och då vägrade hon att dricka alls med samma halsstarrighet som en hungerstrejkande suffragett. Slutligen tog hon sig till att dricka den dagg, hvilken samlades åt hennes moder för att af henne brukas såsom tvättvatten, och tog i hemlighet bort det hvarje dag efter middagen. Tvättvattnet saknades, man gaf akt på Kristina, som ertappades och agades.
"Änkedrottningen", anmärker Kristina, "hade många goda egenskaper; men ingen enda af de egenskaper, som äro nödvändiga för en regerande monark, och det var henne omöjligt att lära saker, som hon icke kunde."
Maria Eleonora visade sig i själfva verket vara en lika stor fjolla i sina förströelser som i sitt uppfostringssätt; och Kristina var lika ifrig att komma undan dem som undan den öfverväldigande sorgeståten.
"Drottningen-modern tyckte om att omgifva sig med narrar och dvärgar, såsom det var vanligt i Tyskland. Hennes rum voro också fulla af sådana personer. För mig var detta alldeles outhärdligt. Jag har nämligen alltid haft en riktig fasa för dessa löjliga nycker. Därför var jag också glad, då lektionstimmen kallade mig till skolrummet. Tvång behöfde aldrig användas mot mig. Jag gick till mina lektioner med oblandad glädje, till och med före den bestämda tiden och studerade sex timmar på morgonen och ytterligare sex timmar på aftonen, och tog mig ledigt endast om sön- och helgdagar."
Sådan var den omgifning, i hvilken Kristina tillbragte sina mottagligaste år —, ungefär från sin åttonde till sin tionde födelsedag; ett osundt hem, från hvilket hon flydde endast för att arbeta — om hon icke öfverdrifver — tolf timmar om dagen. Grunden till en nervsjuk karaktär kunde icke ha lagts säkrare. Det kan icke förvåna, att förmyndarregenterna slutligen funno, att något var på tok och slogo ihop sina hufvuden till en allvarsam öfverläggning om hvad som bäst borde göras, — härtill förmådda icke blott af änkedrottningens omtalade besynnerligheter, utan äfven af andra hennes infall. Oaktadt sin sorg, som hon tycktes vilja förlänga i evighet, var Maria Eleonora både slösaktig och stolt. Hon begärde penningar vid en tid, då Sverige alla tillgångar behöfdes för krigets utgifter, och fordrade dessutom, att två af rådets medlemmar, under hvars myndighet Gustaf Adolf satt henne, skulle anmodas uppvakta henne vid bordet.
Detta var för mycket, särskildt för den stolte rikskanslären Oxenstierna, som nu 1636 återkommit från Tyskland. På hans yrkande företogs till behandling frågan att efter bokstafven tillämpa de instruktioner Gustaf Adolf gifvit i sin skrifvelse; och öfverläggningen var lika ogynnsam som föga smickrande för Maria Eleonora.
"Det är nödvändigt, att den unga drottningen uppfostras till kungliga dygder. Detta kan icke ske, så länge hon är hos änkedrottningen. Fördenskull måste hon skiljas från henne."
"Det är bättre att stämma i bäcken än i ån. Det allmännas väl är högsta lag. Jag röstar fördenskull för skiljsmässa."
"Vi se ofta föräldrar af kärlek till sina barn sända bort dem till deras egen nytta. Så göra också apor med sina ungar."
"Vi lämnade den unga drottningen hos hennes moder, drottningen, i förhoppning, att detta skulle lända till hennes bästa; men sakerna bli allt värre. Kristina uppfostras om icke till rentaf dåliga vanor, åtminstone på ett sådant sätt och bland sådana personer, som hon icke borde. Hvarken gudsfruktan eller fosterlandskärlek inpräglas i hennes hjärta, och icke heller får hon lära en regerings plikter. Hon måste fördenskull tagas ifrån sin moder."
Detta är några prof på de känslor, som uttalades: några mindre oartiga än andra, men ingen hjärtlig eller vördnadsfull. Ur rådets synpunkt var Maria Eleonora icke blott en fjollig kvinna och dålig moder, utan också en dålig fosterlandsvän. Fördenskull sköt detta henne enhälligt åt sidan och tog Kristinas uppfostran i sina egna händer. Från hennes tionde år skulle hon uppfostras strängt efter de linjer Gustaf Adolf föreskrifvit. Själf berättar hon hvilka dessa linjer voro.
"Kungen hade uppmanat dem att uppfostra mig som en man och lära mig allt hvad en prins bör veta, om han skall bli en värdig regent. Han hade uttryckligen förklarat, att han icke önskade, att jag skulle bibringas någon af de för mitt kön betecknande känslorna, utom hvad heder och blygsamhet angick. För öfrigt hade han önskat, att jag varit prins och kunnat erhålla den för prinsar lämpliga uppfostran."
Ett system, som Kristina förklarade passa henne förträffligt och som satte henne i tillfälle att utveckla sig efter de linjer, som för henne voro de naturligaste.
"Mina personliga böjelser understödde hans afsikt på det förträffligaste sätt; jag hade nämligen en oöfvervinnelig motvilja mot allt hvad kvinnor sade och gjorde. Kvinnokläder och kvinnliga vanor voro lika odrägliga för mig. Jag bar aldrig deras hårklädsel. Jag vårdade aldrig min hy, mitt ansikte eller min person i allmänhet; och utom hvad renlighet och anständigt uppförande angick, hyste jag ett djupt förakt för allt, som tillhörde mitt kön. Jag kunde icke tåla klädning med släp, utan föredrog afgjordt korta kjortlar, särskildt ute på landet. Jag var så fumlig i allt slags sömnad, att det var alldeles omöjligt att lära mig sy. Men å andra sidan hade jag märkvärdigt lätt att lära språk och läxor af alla slag."
Därtill var hon bildad lika väl som begåfvad; i alla händelser sökte hon bli det och ingaf tron att också vara det. Hon kunde rida och handtera både jaktens och krigets vapen. Hon kunde undvara sömn och brydde sig aldrig om hvad hon åt; för värme och köld var hon likgiltig; hon tyckte om hästar och hundar, gjorde långa promenader, och ingenting kunde trötta henne.
"De ädlingar och fröknar, som tillhörde min uppvaktning, voro förtviflade öfver det sätt, hvarpå jag tröttade ut dem. Jag lämnade dem ingen ro, hvarken natt eller dag; och då mina fröknar sökte afråda mig från att föra ett så ansträngande lif, skrattade jag åt dem och sade: 'Om I ären sömniga, så gån till hvila. Jag behöfver eder icke.'"
Författare saknas icke, som af flickans pojkaktighet och de manliga later, som utmärkte Kristina såsom kvinna, dragit den slutsatsen, att Kristina fysiologiskt sedt verkligen var en gosse i kjortlar; men detta är orimligt och kan tryggt lämnas å sido. Ingen anledning fanns till det misstaget; ehuru all anledning kunde ha funnits för det motsatta påståendet, att flickan var en gosse. Hennes själfbiografi är emellertid alltigenom feminin, om icke kvinnlig, och medicinska bevis — en läkares dagliga berättelser om Kristinas hälsotillstånd — finnas, som aflägsna hvarje möjligt tvifvel.
Tviflet kunde i själfva verket endast uppstå på en tid, då såväl ovanliga som vanliga kvinnor såsom en själfklar sak nöjde sig med de noga bestämda, gammalmodiga gränserna för kvinnlig verksamhet och utan knot funno sig i att instängas i den husliga sfären eller endast uppreste sig häremot, om de reste sig, för att dela med sig åt flera män. Ur senare tiders synpunkt — särskildt enligt den under vår generation rådande uppfattningen med dess suffragettrörelse, hockeyspel och hungerstrejk — är det lätt nog att förstå Kristina. För denna generation äga hvarken hennes intellektuella eller estetiska intressen något hemlighetsfullt. Den kan förstå hennes temperament — hvarom snart mera — lika väl som hennes tycken; och den kan också antagas veta något om den hämnande energi, som sätter könet i stånd att häfda sina anspråk på en hänsyn, som förut icke visats detsamma.
Vi måste fördenskull föreställa oss Kristina, i alla händelser under sin ungdom, såsom ett slags "pojkflicka", som också var mycket begåfvad och brann af den ifrigaste lust att lära allt, som kunde läras. Hon togs ifrån sin moder, då hon var tio år. Hennes faster, som till en viss grad — men endast till en viss grad — fick intaga hennes moders plats, dog, då hon var tretton år. Hon fick emellertid icke återvända till sin moder; och i sin harm öfver hvad hon ansåg vara att förneka henne hennes naturliga rättigheter, skuddade änkedrottningen Sveriges stoft af sina fötter och gjorde ett långvarigt besök i Danmark. Dädanefter — kanhända redan förut — låg Kristinas uppfostran nästan helt och hållet i händerna på män.
De lärde henne naturligtvis icke att laga mat eller brodera eller sjunga eller spela harpa; de lärde henne icke att kamma sitt hår prydligt eller att vara den vackraste kvinnan i Sverige eller att skydda sin hy med toalettmedel. De lärde henne däremot rida, skjuta, jaga äfvensom svärja; och i skolrummet tvungo de henne att plugga, liksom barn ännu i våra dagar nödgas plugga, då allting synes bero på att de gå igenom i en svår examen — och sökte i förtid göra henne till teolog, linguist och statsrättslärd.
Undervisningsprogrammet uppsattes af adel och prästerskap, då hon var nio år. Ett bref, som hon skref vid tio års ålder, visar, att ingen tid försummades för att bringa det till verkställighet:
"Vi undertecknade lofva och förbinda oss härmed att för framtiden tala latin med vår lärare. Vi hafva förut lofvat detta, men icke hållit vårt löfte. Hädanefter skola vi med Guds hjälp hålla hvad vi lofvat och skola, om Gud så vill, börja om måndag. För att intet tvifvel skall råda härom, hafva vi egenhändigt skrifvit detta bref och undertecknat det[.]
Kristina.
Gifvet Stockholms slott den 28 oktober 1639 [sic]."
Det torde nog icke ha varit den bästa slags uppfostran för henne — därtill var den alldeles för uteslutande intellektuell och lämnade alltför litet utrymme åt naturen; men den var den uppfostran, hon tyckte om och i hvilken hon nästan kan sägas fråssade. Hon gjorde också heder åt sina lärare. Hon hälsade sina trupper till häst som en soldat och gaf färg åt saken genom att vrida en inbillad mustasch. Hon behärskade en otrolig mängd språk: franska, tyska, italienska, latin och slutligen äfven grekiska. Hon läste Livius, Terentius, Cicero, Sallustius, Tacitus äfvensom Polybius och Thukydides, och kunde skrifva både de döda och de lefvande språken lika bra som läsa dem.
Hennes lärare i teologi var den ende, som hade något skäl till missnöje med henne. Ehuru hon lärde sig hvad han undervisade henne, hade hon ingen lust att taga allting för afgjordt, i synnerhet då hon fann, att dogmernas mysterier voro insvepta i sådana moln af ovisshet, som helt och hållet skilde sig från dem, hvilka omgåfvo dunkla punkter i grammatikan. Hon blef också mycket förtretad, då hon icke kunde få tydliga svar på sina direkta frågor angående enskildheterna i programmet för yttersta domen. Hon förklarade, att som dessa saker icke kunde riktigt förklaras för henne, måste det vara något misstag; och detta gaf anledning till ett uppträde:
"Han gaf mig en sträng tillrättavisning och sade, att det var en svår synd och en ogudaktighet att ens hysa något tvifvel, och att, om jag åter yttrade något dylikt till honom, skulle han be min hofmästarinna 'ge mig en risbastu'."
Hvarpå Kristina enligt sitt eget påstående med värdighet svarade:
"Jag lofvar att icke mera säga något sådant; men en risbastu skall jag icke ta emot. Om man ger mig en, skolen I alla få ångra det."
"Detta sade jag", slutar hon, "med en så drottninglik hållning, att han darrade inför mig" — hvilket kan eller icke kan vara sant.
Ett liknande uppträde förekom emellertid icke — och inga förebråelser af samma slag behöfves heller vid de lektionstimmar, som voro ägnade åt politikens studium. I detta ämne undervisades Kristina af rikskanslären Oxenstierna själf; och skulle hon vid så unga år undervisas i ett sådant ämne, kunde hon aldrig fått en bättre lärare. Han var sannolikt den skickligaste och för visso den hederligaste af sin tids statsmän. Två gånger under loppet af trettioåriga kriget, till hvilket vi ständigt återföras, hade han räddat Sveriges öde, då detta syntes ha nått sin lägsta ebb; ena gången omedelbart efter Gustaf Adolfs död och därnäst efter det förlorade slaget vid Nördlingen. Han hade motstått alla försök att muta och korrumpera honom, underhandlat såsom jämlike med kardinal Richelieu och tilltalats af konungen af Frankrike med "min kusin".
Om hans politik och sätt att leda kriget skola vi snart säga allt som behöfver sägas; för tillfället skola vi skildra honom endast i hans egenskap af Kristinas lärare. Från den tid, då hon var tio år eller något mer, kom han dagligen till hennes skolrum för att tala med henne om politik och samtidens historia samt undervisa henne i statskonst. Han lärde henne tala om "mina" arméer, "mina" segrar, "min" politik — och därnäst, såsom en naturlig öfvergång, om "min" storhet och "min" ära. Aldrig har en så ung drottning hvarken förr eller senare fått sin kungliga plikt och sitt kungliga ansvar så inskärpt af en så stor man. Drottning Victoria var mycket äldre, då lord Melbourne gjorde henne samma tjänst, medan Isabella af Spanien befann sig i händerna på män af mycket mindre duglighet och inflytande. Kristinas egen redogörelse för dessa lektioner kan tjäna till ett passande slut på berättelsen om hennes uppfostran:
"Jag erfor det största nöje" — skrifver hon — "att höra honom tala. Ingen annan lektion och intet nöje fanns, som jag icke med glädje lämnade för att få lyssna till hans ord. Om jag får säga så, utan att våldföra mig på blygsamheten, hade han å sin sida också det största nöje af att undervisa mig. Vi tillbringade ofta tre eller fyra eller flera timmar med hvarandra. Mer än en gång uttryckte denne store man sin beundran för ett barn, som du, O Herre, förlänat sådana gåfvor, en sådan ifver att lära och en sådan fallenhet för lärdom — egenskaper, som han beundrade utan att förstå dem, ty de äro ganska sällsynta vid så unga år."
Häraf framgår tydligt, att om Oxenstierna hjälpte Kristina bli lysande, hindrade han henne icke från att bli fåfäng. Det skulle verkligen också varit bra svårt för henne att icke bli fåfäng, då det tilläts henne att vid tretton års ålder bevista rådets öfverläggningar och uttala sin mening i de viktigaste statsärenden.
Above: Kristina.
Above: Maria Eleonora.
Above: Francis Henry Gribble.
No comments:
Post a Comment