Sources:
Christina of Sweden, pages V to VII, by Ida Ashworth Taylor, 1909; original at the University of Toronto
Drottning Kristina bemyndigade öfversättning af H. Flygare, pages V to VII, by Ida Ashworth Taylor, translated by Hanny Flygare, 1912; original at the University of Minnesota
The introduction:
PREFATORY NOTE
CHRISTINA of Sweden has sometimes been considered one of those problems that history has failed to solve. "On est en peine", says Arvède Barine, "de décider si elle fut sincère, ou si elle se moqua de l'Europe." At first sight the doubt may seem to be justified, but when the evidence has been examined it will be found that there is little to support it. What Christina believed herself to be, that she strove to show herself to the world. Her inordinate self-satisfaction robbed her of any motive to appear other than she was.
Of data to enable the student to arrive at a comprehension of her singular character there is no lack. Her life, from childhood upwards, was lived in public; she was, from first to last, a centre of interest. Her enemies were envenomed, her friends enthusiastic; all had much to say and to write about her. Above all, her numerous letters, her maxims, the fragment of her autobiography, supply abundance of material for the formation of a conclusion. "One should speak neither good nor ill of oneself", she once wrote, "and should occasions arise when one is perhaps compelled to do so, it should be done in few words and ended as quickly as possible." But the occasions when Christina found herself called upon to take the world into her confidence were, fortunately for her biographers, many. "Sous le nom de sa vie", says Rousseau of another, "*il fait son apologie." Christina was ever engaged in making her apology, and whether or not we may be successful in divining her true nature and character, no doubt is left as to her own estimate of it.
Christina has been the subject of many books in divers languages. The four quarto volumes printed by M. Arckenholtz in the middle of the eighteenth century contain, in an immense and confused mass of matter, most of what was known about her at that date, in the shape of memoirs, autobiographical fragments or notes, original compositions, letters and pièces justificatives, with foot-notes including copious quotations from other writers. Episodes or phases of her career, such as her relations with Descartes, or her life in Italy, have been separately treated. Madame de Motteville and Mademoiselle de Montpensier, amongst contemporaries, have left detailed accounts of her visits to France. Scandal-mongers have made themselves busy with her private life and her household. But incomparably the most valuable of later writings are the two volumes — Christine de Suède et le Cardinal Azzolino, and Christine de Suède et le Conclave de Clèment X. — by the Baron de Bildt, containing a large number of her letters, hitherto unpublished, to Cardinal Azzolino.
As in the case of all strongly marked characters, opinions concerning Christina are likely to differ widely. By some critics, once more to quote Arvède Barine, she will be regarded, in spite of her intellectual brilliancy, as "un monstre au moral." Some, judging her by the most notorious incident of her life, will call her, with Walpole, an heroic murderess. But others, allowing their due weight to extenuating circumstances, will abstain from wholesale condemnation. Her own language, in the dedication of her memoirs to God, is, notwithstanding the acknowledgement of faults and failings, the language of a saint. Christina, it is certain, was no saint. Whether her record was as dark as it has been considered in some quarters the reader must decide.
The greater number of the portraits are taken from the original pictures in Sweden, and have been procured by the kindness of Sir Cecil Spring Rice, British Minister at Stockholm.
Swedish translation (by Flygare):
Förord.
Drottning Kristina af Sverige har ibland blifvit ansedd som ett af de problem historien icke kunnat lösa. »On est en peine», säger Arvède Barine, »de décider si elle fut sincère, ou si elle se moqua de l'Europe.» Vid första anblicken förefaller misstanken berättigad, men när påståendet granskas finner man, att det äger föga stöd. Sådan Kristina själf trodde sig vara, sådan sökte hon att visa sig för världen. Hennes omåttliga själfbelåtenhet beröfvade henne hvarje anledning att vilja synas annorlunda än hon var.
Det är ingen brist på faktiska uppgifter, som sätta forskaren i stånd att rätt förstå hennes karaktär. Hennes lif tillhörde ända från barndomen offentligheten; från början till slut var hon en medelpunkt för det allmänna intresset. Hennes fiender voro hätska, hennes vänner entusiastiska. Alla hade de mycket att säga och skrifva om henne. Framför allt kan det sägas, att hennes många bref, hennes lefnadsregler, fragmenten af hennes själfbiografi, lämna ett rikligt material till bildandet af en öfvertygelse angående hennes person. »Man bör egentligen hvarken tala illa eller väl om sig själf», skref hon en gång, »och om man af omständigheterna tvingas att göra det, bör det göras så fåordigt och kortfattadt som möjligt.» De omständigheter, under hvilka Kristina ansåg sig böra inviga världen i sitt förtroende, voro dock, till lycka för hennes biografer, talrika. »Sous le nom de sa vie», yttrar Rousseau om en annan person, »il fait son apologie.» Kristina var alltid sysselsatt med sin apologi, och antingen vi lyckas eller icke lyckas att utrannsaka hennes verkliga beskaffenhet och karaktär, råder intet tvifvel om hennes egen uppskattning af dem.
Kristinas historia har gifvit stoff till många böcker på skilda språk. De fyra kvart-volymer som Arckenholtz utgaf i midten af adertonde seklet innehålla en ofantlig och oredig massa af uppgifter — det mesta som vid den tiden var kändt angående henne i form af memoarer, själfbiografiska fragment och anteckningar, egenhändiga utkast, bref och pièces justificatives, försedda med noter, omfattande långa citat från andra författare. Episoder och tilldragelser i hennes lif, exempelvis hennes förhållande till Descartes och hennes vistelse i Italien, ha blifvit särskildt afhandlade. Bland hennes samtida ha madame de Motteville och mademoiselle de Montpensier lämnat detaljerade redogörelser för hennes besök i Frankrike. Skandalskrifvare ha ifrigt sysslat med hennes enskilda lif och hofhållning. Men de utan all jämförelse mest värderika af senare tiders bidrag till hennes historia äro de båda arbetena Christine de Suède et le Cardinal Azzolino samt Christine de Suède et le Conclave de Clèment X af baron Bildt, hvilka innehålla ett stort antal förut icke offentliggjorda bref till kardinal Azzolino.
Som fallet är i fråga om alla starkt utpräglade karaktärer variera åsikterna rörande drottning Kristina ganska betydligt. Somliga kritiker — för att än en gång citera Arvède Barine — anse henne, trots hennes briljanta begåfning, för »un monstre au moral». Somliga döma henne efter den mest beryktade tilldragelsen i hennes lif och kalla henne med Walpole »en heroisk mörderska». Men andra, som lägga tillbörlig vikt på förmildrande omständigheter, afhålla sig från att fälla en afgjord förkastelsedom. Det språk hon själf använder då hon ägnar sina memoarer åt Gud är, trots medgifvandet af alla fel och svagheter, ett helgons språk. Kristina var visserligen icke något helgon. Huruvida hennes historia var så mörk som den på somliga håll ansetts vara, tillkommer det läsaren att afgöra.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment