Sources:
Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 56 to 60, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1753; original at The British Library
Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 278 to 282, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759 edition of the above; original at the New York Public Library
The account:
Enfin la Reine de Suéde retourna à Rome, où elle se livra dans la douceur de l'oisiveté à son goût pour les Arts & pour les Sciences, principalement pour la Chimie, les Médailles, & les Statues. Le Cardinal Azzolini qui prit pour elle un goût que la médisance ou la calomnie n'a pas épargné, rétablit le dérangement qui se trouvoit alors dans les finances de Christine, tant par ses profusions, que par le peu d'exactitude de la Suéde à lui payer la pension dont on étoit convenu. Ce Cardinal Azzolini resta son ami & son confident jusqu'à sa mort. Aussi disoit-on qu'il n'y avoit que trois hommes qui eussent arraché l'estime de la Reine, le Prince de Condé par son courage, le Cardinal de Retz par son esprit, & le Cardinal Azzolini par ses complaisances. Au reste, à en juger par le caractere de Christine, il ne paroît pas qu'elle ait été fort portée, comme on l'a cru, au libertinage, ou même à l'amour. Une vanité assez mal-entendue étoit son caractere dominant.
Elle ne fut pas long-tems à Rome, sans avoir des démêlés avec Alexandre VII qui occupoit alors le saint Siege. Ce Pape, homme vain & minutieux, avoit déjà voulu se faire honneur de la conversion de cette Princesse, dont il n'avoit reçu qu'une seule lettre quand une fois elle eut pris sa résolution. La part que Christine paroissoit prendre aux intérêts de la France, mécontenta le Pontife qui n'aimoit pas Louis XIV; mais la Reine qui connoissoit l'esprit d'Alexandre VII, & qui avoit intérêt de le ménager, alloit de tems en tems calmer ce Pape en recevant sa bénédiction dans les processions publiques; elle alla jusqu'à se loger dans un Couvent pour donner moins d'ombrage au Pape, qui ne laissa pas de la faire épier par des Ecclésiastiques & des Moines. Ce séjour dans un Couvent fit croire qu'elle pensoit à se faire Religieuse: «La Reine Christine», écrivoit à cette occasion Guy Patin, «fera toute sorte de métiers dans sa vie, si elle ne meurt bientôt; elle a déjà joué bien des personnages différens, & fort éloignés de son premier état, lorsqu'on l'appelloit la dixieme Muse & la Sybille du Septentrion.» Il est difficile de croire qu'une Princesse indignée contre le souverain Pontife, ait voulu resserrer d'une maniere si étrange les liens qui la mettoient dans la dépendance de Rome. Enfin les sujets de mécontentement qu'elle avoit ou qu'elle croyoit avoir, augmenterent au point que le Roi Charles Gustave étant mort, elle pensa à retourner en Suéde. Ce voyage dont on ignora les vrais motifs fit beaucoup raisonner les politiques; mais ne fut pas heureux. Les anciens sujets de Christine oubliant tout ce qu'elle avoit fait pour eux, & tout l'amour qu'ils lui avoient témoigné autrefois, ne virent en elle qu'une femme qui les avoit quittés pour aller vivre dans une terre étrangere au sein d'une Religion qu'ils regardoient comme funeste à la Suéde. La Messe qu'elle faisoit dire assez librement dans son palais, ne déplut pas beaucoup à la Noblesse uniquement occupée de guerre & d'intrigues. Mais elle offensa les deux Ordres extrêmes du Royaume, le Clergé dont elle bravoit l'autorité, & l'Ordre des Paysans dont elle choquoit les préventions; ces deux Ordres refuserent de lui assurer ses revenus, persuadés qu'il falloit croire à Luther pour être digne de vivre. Christine eut beau dire que comme Souveraine elle n'étoit responsable de ses actions à personne; on lui répondit qu'elle n'étoit pas la maîtresse d'annuller les constitutions fondamentales du Royaume. Les États firent abattre sa Chapelle, & congédierent les Aumôniers Italiens qui l'avoient suivie. Elle n'étoit plus Reine que de nom, dit un Historien [de Parival], & celui qu'elle avoit fait Roi, & qui se vantoit d'avoir tout de Dieu & de Christine, n'étoit plus.
Il y a apparence qu'elle se fût vengée de cette persécution par une autre, si elle eût réussi dans le dessein qu'elle montra pour lors de remonter sur le thrône. Mais ce dessein n'aboutit qu'à un second acte de renonciation auquel on l'obligea. Elle retourna donc à Rome; en passant par Hambourg elle y vit le célebre Lambecius, qu'elle consola par l'accueil qu'elle lui fit, des persécutions qu'il essuyoit alors de la part des Théologiens Protestans de cette ville; ces persécution allerent au point qu'il se fit Catholique, pour se justifier de l'Athéisme dont ses ennemis l'accusoient; c'est-à-dire, qu'il changea de religion pour prouver qu'il en avoit une.
Swedish translation (my own):
Slutligen återvände Sveriges drottning till Rom, där hon ägnade sig åt ledighetens sötma i sin smak för konst och vetenskap, främst för kemi, medaljer och statyer. Kardinal Azzolino, som fattade tycke för henne som förtal och förtal inte hade skonats, återställde den oordning som då fanns i Kristinas ekonomi, lika mycket genom hennes överflöd som genom Sveriges bristande punktlighet när det gällde att betala henne den överenskomna pensionen. Denne kardinal Azzolino förblev hennes vän och förtrogne fram till hennes död.
Det sades också att det bara fanns tre män som skulle ha vunnit drottningens aktning: prinsen av Condé genom sitt mod, kardinal de Retz genom sin kvickhet och kardinal Azzolino genom sin artighet. För övrigt, av Kristinas karaktär att döma, verkar det inte som om hon var särskilt benägen, som man har trott, till libertinage, eller ens till kärlek. En ganska missförstådd fåfänga var hennes dominerande karaktärsdrag.
Hon var inte länge i Rom utan att ha några problem med Alexander VII, som då ockuperade påvestolen. Denne påven, en fåfäng och noggrann man, hade redan velat ta åt sig äran för omvändelsen av denna prinsessa, från vilken han bara fått ett brev när hon en gång fattat sitt beslut. Den del som Kristina tycktes ta i Frankrikes intresse misshagade påven, som inte tyckte om Ludvig XIV; men drottningen, som kände Alexander VII:s ande och som hade ett intresse av att skona honom, gick då och då för att lugna denne påve genom att ta emot hans välsignelse i offentliga processioner. Hon gick så långt att hon logerade i ett kloster för att ge mindre skugga åt påven, som inte misslyckades med att låta spionera på henne av kyrkliga män och munkar.
Denna vistelse i ett kloster ledde till tron att hon funderade på att bli nunna. »Drottning Kristina«, skrev Gui Patin vid detta tillfälle, »kommer att göra alla möjliga metiér i sitt liv, om hon inte dör snart. Hon har redan spelat många olika personager, och mycket långt borta från sin första tillstånd, när hon var kallas den tionde Musan och Nordens Sibylla.«
Det är svårt att tro att en prinsessa, indignerad mot den suveräna påven, på ett så märkligt sätt ville skärpa de band som gjorde henne beroende av Rom. Slutligen ökade det missnöje som hon hade eller som hon trodde att hon hade, till den grad att när konung Karl Gustav hade dött, tänkte hon återvända till Sverige. Denna resa, vars verkliga motiv var okända, gav politikerna många resonemang; men den lyckades inte.
Kristinas forna undersåtar, som glömde allt vad hon hade gjort för dem och all den kärlek som de tidigare visat henne, såg i henne bara en kvinna som hade lämnat dem för att gå och bo i ett främmande land i en religion som de ansåg ödesdiger för Sverige. Den mässa som hon hade sagt helt fritt i sitt slott misshagade inte mycket adeln, som enbart var upptagen med krig och intriger. Men hon kränkte de två extrema rikets Ständer: prästerskapet, vars auktoritet hon trotsade, och bondestånden, vars fördomar hon chockerade. Dessa två ordnar vägrade att försäkra henne om hennes inkomst, övertygade om att man måste tro på Luther för att vara värdig att leva.
Det hjälpte inte Kristina att säga att hon som suverän inte var ansvarig för sina handlingar gentemot någon; hon fick veta att hon inte var härskarinna i att upphäva rikets grundläggande författningar. Ständerna lät riva hennes kapell och avskedade de italienska präster som hade följt henne. Hon var inte längre drottning annat än till namnet, säger en historiker [de Parival], och den som hon hade gjort till konung och som skröt med att ha allt från Gud och Kristina fanns inte längre.
Det verkar som om hon skulle ha hämnats sig för denna förföljelse från en annan sida om hon hade lyckats med den dessäng som hon sedan visade att återvända till tronen. Men denna dessäng resulterade bara i en andra avsägelseakt som hon tvingades till. Hon återvände därför till Rom; när hon gick genom Hamburg, såg hon där den berömda Lambecius, som hon tröstade med det mottagande hon gav honom från de förföljelser som han då genomgick av de protestantiska teologerna i den staden. Dessa förföljelser gick till den grad att han blev katolik för att rättfärdiga sig från den ateism som hans fiender anklagade honom för; det vill säga, han bytte religion för att bevisa att han hade en.
English translation (my own):
Finally the Queen of Sweden returned to Rome, where she indulged in the sweetness of idleness in her taste for the arts and sciences, principally for chemistry, medals and statues. Cardinal Azzolino, who took a liking to her which slander and calumny had not spared, restored the disorder that was then in Kristina's finances, as much by her profusions as by the lack of punctuality of Sweden in paying her the pension that had been agreed upon. This Cardinal Azzolino remained her friend and confidant until her death.
Also it was said that there were only three men who would have won the Queen's esteem: the Prince of Condé by his courage, the Cardinal de Retz by his wit, and the Cardinal Azzolino by his complaisance. Besides, judging by Kristina's character, it does not appear that she was very much inclined, as has been believed, to libertinage, or even to love. A rather misunderstood vanity was her dominant characteristic.
She was not long in Rome without having some trouble with Alexander VII, who then occupied the Holy See. This Pope, a vain and meticulous man, had already wanted to take credit for the conversion of this princess, from whom he had received only one letter when she had once made her decision. The part that Kristina appeared to take in the interests of France displeased the Pontiff, who did not like Louis XIV; but the Queen, who knew the spirit of Alexander VII and who had an interest in sparing him, went from time to time to calm this Pope by receiving his blessing in public processions. She went so far as to lodge in a convent to give less shade to the Pope, who did not fail to have her spied on by ecclesiastics and monks.
This stay in a convent led to the belief that she was thinking of becoming a nun. "Queen Kristina," wrote Gui Patin on this occasion, "will do all sorts of jobs in her life, if she does not die soon. She has already played many different characters, and very far removed from her first state, when she was called the Tenth Muse and the Sibyl of the North."
It is difficult to believe that a princess, indignant against the sovereign Pontiff, wanted to tighten in such a strange way the ties which made her dependent on Rome. Finally, the subjects of discontent that she had or that she believed she had, increased to the point that, King Karl Gustav having died, she thought of returning to Sweden. This journey, the real motives of which were unknown, gave politicians much reasoning; but it was not successful.
Kristina's former subjects, forgetting all that she had done for them and all the love that they had formerly shown her, saw in her only a woman who had left them to go and live in a foreign land in the bosom of a religion that they regarded as fatal to Sweden. The Mass that she had said quite freely in her castle did not much displease the nobility, who were solely occupied with war and intrigues. But she did offend the two extreme Orders of the Realm: the clergy, whose authority she defied, and the Order of peasants, whose prejudices she shocked. These two Orders refused to assure her her income, persuaded that one had to believe in Luther to be worthy of living.
It did not avail Kristina to say that as sovereign she was not responsible for her actions to anyone; she was told that she was not the mistress of annulling the fundamental constitutions of the kingdom. The Estates had her chapel torn down and dismissed the Italian chaplains who had followed her. She was no longer queen except in name, says a historian [de Parival], and the one whom she had made king and who boasted of having everything from God and Kristina was no more.
It seems that she would have avenged herself for this persecution by another if she had succeeded in the design she then showed of returning to the throne. But this design only resulted in a second act of renunciation to which she was forced. She therefore returned to Rome; passing through Hamburg, she saw there the famous Lambecius, whom she consoled by the reception she gave him from the persecutions he was then undergoing on the part of the Protestant theologians of that city. These persecutions went to the point that he became a Catholic to justify himself from the atheism of which his enemies accused him; that is to say, he changed his religion to prove that he had one.
Above: Kristina.
Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.
.tif.jpg)



No comments:
Post a Comment