Source:
Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 60 to 70, by Baron Carl Bildt, 1899
Kristina's undated 1657 letter to Azzolino is here:
The account:
Christine avait vite abandonné l'idée de pousser jusqu'en Suède. En effet, sa présence y aurait été inutile, puisque le Roi ne pouvait s'absenter du théâtre de la guerre en Pologne, et les projets de Christine pour l'arrangement de ses affaires ne pouvaient se réaliser sans lui. Elle résolut donc de retourner en Italie, et quitta Compiègne le 23 septembre. La veille elle avait obtenu pour Monaldesco la nomination de maréchal de camp dans les troupes françaises qui se trouvaient alors en Italie sous les ordres du duc François Ier de Modène. Cette faveur se rattache à un plan qui paraît avoir germé dans son cerveau pendant son premier voyage en France: la conquête de Naples par les troupes françaises, réunies à celles du duc de Modène. Christine, tout récemment la protégée et l'amie de Philippe IV, rêvait maintenant de se mettre à la tête d'une armée française pour lui arracher le royaume de Naples!
C'est à Compiègne qu'elle s'était ouverte à Mazarin de ses projets. Elle demandait à la France de l'aider à devenir reine de Naples et s'engageait de son côté à prendre pour successeur un fils de France. La réponse de Mazarin n'avait pas été très nette, car tandis que la Reine parle plus tard du «traité qu'elle fit à Compiègne», le cardinal se borne à nommer cet arrangement «le traité qu'elle avait proposé». Évidemment il ne voulait pas décourager absolument une entreprise qui pouvait toujours devenir une inquiétude et un danger de plus pour l'Espagne, mais il ne voulait non plus s'engager dans une forte dépense, et Christine avait besoin de beaucoup d'argent. Elle avait déjà fait entrevoir qu'elle comptait toucher les arriérés réclamés par la Suède à la France, sur les subsides de la guerre de Trente ans, et elle n'estimait pas cette somme à moins de 900,000 écus. — Mazarin chercha à persuader à Christine qu'il fallait commencer par agir auprès du pape pour le gagner en faveur de l'entreprise, et il la laissa partir avec de vagues promesses d'assistance, dont elle n'allait pas tarder à réclamer l'accomplissement.
Christine s'arrêta à Senlis pour visiter Ninon de Lenclos. Curieuse entrevue que celle de ces deux femmes! Christine n'a pas laissé de notes sur ce sujet, et ce n'est que par les lettres de la belle Ninon que nous savons que la conversation roula sur l'amour. Il leur aurait été en effet difficile de n'en point parler! — Continuant son voyage, elle se dirigea vers Chambéry, passa le mont Cenis le 13 octobre et arriva le 16 à Turin, où elle fut magnifiquement reçue par la Cour de Savoie. Là une question d'étiquette faillit gâter les fêtes. La duchesse mère, Christine de France, exigeait que Christine de Suède lui cédait la droite lorsqu'elle viendrait lui faire visite. Celle-ci de son côté s'y refusait absolument. On finit par arranger l'affaire de cette manière que la Reine simulerait une maladie et recevrait la duchesse au lit. Ceci n'est qu'un exemple des nombreuses histoires d'étiquette dont abonde la vie de la Reine. En ce siècle où le culte de la forme et des formalités était poussé à l'extrême, où l'on dégainait pour une place à table, où l'on se brouillait à cause du dossier du siège offert à un visiteur, Christine a été une des plus exigeantes en matière de préséance et de tout ce qui a trait à la choréographie officielle.
Pendant son séjour à Turin, elle reçut un envoyé du duc de Modène, le comte Ronchi, et lui dépêcha de son côté Monaldesco pour l'entretenir des projets sur Naples. Ceux-ci cependant restaient dans le vague, et Christine résolut d'envoyer Monaldesco à Paris pour obtenir de Mazarin des promesses et des ordres précis. En attendant, elle se dirigeait par Mantoue vers Pesaro, où elle comptait passer l'hiver. La peste l'empêchait encore de rentrer à Rome, et elle choisit alors pour résidence cette riante petite ville des Marches, peut-être sur les conseils des Santinelli, qui en étaient originaires, peut-être aussi sur ceux de cardinal Azzolino, qui y avait un ami sûr en la personne du cardinal-légat Homodei et un confident en celle du vice-légat Mgr Gasparo Lascaris.
Le 19 novembre Christine s'installait au Palais apostolique de Pesaro, et de là Monaldesco partait par la Suisse pour Paris, d'où il devait rapporter le plan de la campagne de Naples et surtout quelque acompte sur les 900,000 écus que Christine considérait lui être dus. La Reine en avait grandement besoin, et c'était le manque d'argent autant que la crainte de la peste qui la faisait s'arrêter à Pesaro malgré son vif désir de revoir Rome et Azzolino.
La correspondance avec le cardinal avait duré pendant tout le voyage, et l'absence n'avait modifié en rien les sentiments de la Reine. Elle ne pouvait parler d'Azzolino sans laisser voir sa sympathie pour sa personne, et aucun jour ne se passait sans qu'elle parlât de lui. A Pesaro on continua naturellement l'échange des lettres, mais deux d'entre elles seulement nous ont été conservées; elles n'ont pas de caractère intime. Plusieurs lettres du vice-légat Mgr Lascaris nous renseignent cependant sur leurs relations et sur ce qui se passait autour de Christine. Les lettres du cardinal étaient attendues avec impatience et lues avec bonheur. Les poésies qu'il envoyait quelquefois enchantaient la Reine. Mais les conseils qu'il donnait n'étaient pas toujours écoutés. Azzolino était avant tout un homme d'ordre et d'économie, juste le contraire de Christine et de son entourage. Il lui faisait conseiller par Lascaris de vivre aussi modestement que possible pendant sa retraite, de licencier ses gardes, par exemple. Mais les économies ne faisaient pas l'affaire de Santinelli. «Mieux vaut être sans pain que sans gardes», répliquait-il à Lascaris ébahi, et il n'eut pas de difficulté à faire accepter par Christine cette manière de voir qui ne s'accordait que trop avec ses propres idées.
Monaldesco était le principal personnage de la cour et prétendait, en qualité de grand écuyer, au titre d'Excellence. François Santinelli, grand chambellan, partageait avec lui l'administration de la maison. Toujours la vieille histoire du loup dans la bergerie! — Deux couples étaient venus s'ajouter au personnel: le comte Rangoni avec sa femme, donna Barbara, et les époux Vicino Orsini. Les comtes Caccherano et Tassoni et le chevalier Ferretti avaient été reçus en qualité de gentilshommes de la chambre.
Quelques gardes avaient été recrutés parmi la jeunesse aventureuse de Pesaro, de Padoue, de Ferrare et de Bologne et placés sous le commandement du maître de camp Tenderini, condottiere de bas étage, qui prenait le titre de capitaine de la garde «suisse» de Sa Majesté. — Santinelli devait aussi enrôler quatre pages; mais comme il fallait que ceux-ci fussent titrés ou chevaliers de Malte, ils étaient plus difficiles à trouver que les Suisses.
Les deux dames n'étaient pas précisément des beautés. Donna Barbara Rangoni approchait de la cinquantaine, était petite, grasse, avec des cheveux «plus morts que vifs et une dent noire au milieu des autres»; elle n'avait jamais été belle, «mais galante et fière». Elle avait de l'esprit, s'habillait à la française et rêvait les grandeurs. — Madame Orsini avait quelques années de plus et se fardait tellement de blanc et de rouge «qu'elle ressemblait à un de ces vieux étendards qu'avait le landgrave de Hesse, aujourd'hui cardinal». Elle n'avait plus guère de dents, mais en revanche elle se confessait et communiait plusieurs fois par semaine. — Ces deux dames touchaient chacune soixante-dix écus par mois et se faisaient appeler Excellences. — Tels sont les portraits que Lascaris envoyait à Azzolino.
L'aimable vice-légat ne détestait nullement la plaisanterie. Il la poussait même quelquefois au delà des bornes qui conviennent à une correspondance entre dignitaires de l'Église. Voici comment il raconte une visite chez la Reine: «Sa Majesté est plus belle et plus dévote que jamais. Hier elle s'est mis une toilette de velours noir toute garnie de rubans bleus avec un très beau collet d'homme. C'était chose à rendre fou, surtout quand, prenant sur la table une certaine comédie française, elle se mit à me la lire à la lueur d'une bougie. Elle lisait le rôle de Diane amoureuse d'Endymion et lisait si bien que plusieurs fois je fus sur le point de lui dire: Madame, quoiqu'on m'appelle lasca, je crois qu'en vérité, je ressemble plus au cefalo.»
Christine témoignait souvent de son impatience de rentrer à Rome, mais la peste sévissait encore et l'argent manquait toujours. Elle ne s'ennuyait cependant pas à Pesaro. Elle donnait des bals et des comédies au palais apostolique, organisait des parties de campagne, et en même temps ne négligeait pas le salut de son âme. Nous la trouvons, en effet, assistant à toutes les grandes cérémonies de l'Église, visitant les monastères, s'intéressant au chant des religieuses et posant la première pierre d'un couvent de capucins. Ces occupations tour à tour mondaines et religieuses ne satisfaisaient pourtant pas son esprit inquiet et actif. Son imagination se portait, avec la mobilité propre aux névrotiques, d'un sujet à un autre. Tantôt elle rêvait de revoir Rome et Azzolino, tantôt elle se voyait à la tête d'une armée française débarquant à Fondi pour marcher sur Naples, ou envahissant les Abruzzes aux côtés du duc de Modène. L'idée de la conquête de Naples la travaillait sans cesse, malgré la froideur que témoignait la Cour de France pour l'entreprise.
Santinelli avait été envoyé à Paris, peu après l'arrivée de la Reine à Pesaro, pour activer la négociation de Monaldesco. Ils retournèrent vers la mi-février avec quinze mille écus en louis d'or, mais aussi avec la réponse que Mazarin, bien que favorable en principe à l'entreprise, désirait la remettre à un temps plus propice. La somme n'était pas considérable pour Christine qui s'attendait à recevoir trois cent mille ou, pour le moins, cent mille écus, surtout si elle devait se préparer à la conquête d'un royaume. Elle le fit un peu ironiquement comprendre à Mazarin. Les quinze mille écus furent cependant les bienvenus, et pour le moment ils firent de nouveau tourner les regards de Christine vers Rome.
Elle y dépêcha Santinelli pour s'informer des conditions sanitaires de la ville et s'enquérir de la possibilité d'un prochain retour. Il devait spécialement sonder le terrain pour savoir si le palais Farnèse serait de nouveau mis à la disposition de la Reine et calculer les frais d'installation.
Était-ce peut-être une feinte pour cacher à la cour de Rome ses plans aventureux? La chose n'est point improbable, car il était clair que le pape, avec son jeu de bascule entre la France et l'Espagne, verrait de fort mauvais œil l'entreprise de Naples, et Christine ne paraît pas même avoir osé confier son secret à Azzolino, craignant sans doute qu'il ne désapprouvât sa manière d'agir. Il est également possible qu'elle ne demandait pas mieux que de renoncer à toutes ses fantaisies et de revenir à Rome pour y jouir en paix de l'affection de son ami. Cette dernière explication paraît le plus probable lorsqu'on observe la facilité avec laquelle Christine a souvent renoncé à des projets auxquels elle semblait de donner corps et âme. C'est ce qu'elle fera justement une année plus tard avec l'expédition de Naples, comme dans l'avenir avec la régence des Pays-Bas espagnols, la ligue pour Venise, l'élection au trône de Pologne, etc. Il lui faut des passe-temps pour son cerveau dominé par la névrose. Dans l'action, c'est plutôt l'excitation d'agir que l'obtention du but qu'elle recherche.
Quoi qu'il en soit, nous la voyons bientôt renoncer au voyage de Rome et se vouer à ses plans belliqueux. Elle reprend la correspondance avec Mazarin et le duc de Modène. Elle veut bien différer le coup de main à tenter sur Naples, mais non point en abandonner l'idée. Cela ne lui suffit même pas. Elle voudrait marier le roi de France à une princesse de Savoie et le duc de Savoie à une princesse de Modène; elle conseille à Mazarin de profiter de la mort récente de l'empereur Ferdinand III pour tenter d'arracher la couronne impériale à la maison d'Autriche et la donner à la Bavière. Et elle termine par cette exhortation:
«Que Votre Éminence se souvienne qu'elle est Italien et de plus cardinal. Donc quelque fortune qui lui arrive tout autre part qu'en Italie sera toujours inférieure à son mérite. Votre Éminence me comprend et je la salue.»
C'étaient de vastes projets, et il fallait les appuyer autrement que par des lettres, qui risquaient de rester sans réponse, ou par des missions confiées à un Monaldesco ou à un Santinelli. Christine résolut de se rendre elle-même en France. Après tout, elle perdait son temps à Pesaro et, malgré les assurances de Santinelli, — qui était revenu lui dire qu'à Rome tout le monde l'attendait avec impatience, que le palais Farnèse était prêt à la recevoir, qu'il ne lui fallait que 4,000 écus pour son voyage et son installation, assurances aussi fausses les unes que les autres, — elle comprenait bien qu'elle ferait mieux de retarder encore son arrivée. Elle emploierait les mois d'été à vaincre les hésitations de Mazarin et en même temps elle tâcherait de négocier une alliance entre la France et la Suède, et d'obtenir pour celle-ci des subsides que le roi de Suède lui céderait ensuite en échange des revenus de ses domaines; finalement, elle demanderait le payement de ce qui lui restait dû encore des fameux 900,000 écus. Tout cela valait bien un nouveau déplacement.
Les lettres de Mazarin ne l'encourageaient cependant pas, — bien au contraire. Il lui déconseillait même formellement de venir en France, sous prétexte que cela pourrait nuire à l'entreprise de Naples en laissant deviner leurs plans. Il désirait un retard, et même après que Christine se fut déjà mise en route, il écrivit pour la supplier de rester dans les États pontificaux. Il affectait toujours d'attacher un grand prix à obtenir par Christine l'assistance du pape, ce qui démontre bien le peu de confiance qu'il avait dans l'affaire, puisqu'il connaissait mieux que personne l'impossibilité de faire sortir le Saint-Siège de sa neutralité.
Mais le cardinal perdait sa peine en écrivant. La résolution de la Reine était prise, et le départ fut décidé. Christine en avertit Azzolino par la lettre suivante, dont le ton plutôt cérémonieux contraste avec celles que nous verrons plus loin et semble indiquer qu'elle a été écrite pour pouvoir être montrée: ...
Les deux dames Rangoni et Orsini furent congédiées et remplacées par de simples femmes de chambre (Une de ces femmes se nommait Portia Passaglia Giustiniani. Deux de ses sœurs, Ottavia et Francesca, entrèrent aussi au service de la Reine. Francesca y mourut encore jeune. Ottavia et Portia restèrent auprès de Christine jusqu'à sa mort. Ottavia est peut-être entrée chez Christine en même temps que Portia, mais celle-ci seule se trouve par hasard nommée dans les documents de 1657.). — François Maria Santinelli fut chargé des intérêts de la Reine à Rome. Il reçut 6,000 écus sur les 15,000 envoyés de France, avec charge d'en employer immédiatement 2,200 pour retirer les diamants engagés l'année précédente par la Reine au marquis Palombara quelque temps avant son départ. Les diamants devaient être remis au cardinal Azzolino et le restant de l'argent employé à mettre en ordre le palais Farnèse, où la Reine annonçait son retour pour le mois d'octobre. — Le reste de la cour suivait Christine qui quitta Pesaro le 22 juin 1657 et se rendit d'abord à Arcione, près de Rimini, pour purger la quarantaine imposée à ceux qui quittaient le territoire pontifical.
Ouvrons ici une parenthèse. C'est à Pesaro que doit avoir pris racine, sinon naissance, l'inimité de Monaldesco et de François Santinelli. Mais cette inimité n'a certainement pas été causée, comme on l'a prétendu, par une jalousie d'amants. Lascaris, qui renseigne Azzolino sur tous les menus détails de la vie de Christine, n'aurait pas manqué de l'avertir, s'il avait eu le moindre soupçon que quelqu'un pût disputer à son ami la place qu'il occupait dans le cœur de la Reine. Il ne fait cependant aucune allusion au moindre faible amoureux de Christine pour Monaldesco ou pour Santinelli. Au contraire, «la Reine n'aime personne en ce monde, excepté ses caprices, lesquels elle ne peut réaliser par manque de forces», écrit il (Lettre du 11 juin 1657. Le caprice auquel il fait allusion ici est le voyage de Rome.). Pour Santinelli, il n'a que les paroles les plus sévères. C'est un menteur, un vantard, un coquin, un infâme; il est plein de fourberie et de vanité; il fait le plus grand tort à la Reine; il pousse la rouerie jusqu'à simuler une attaque contre sa propre vie pour faire croire que ses ennemis veulent l'assassiner; sa présence à la Cour est une honte, etc., etc. Mais de voir en lui un amant de la Reine, cela ne passe pas même par la tête de cet observateur minutieux et clairvoyant. Il en est de même pour Monaldesco dont, au reste, il dit fort peu de chose. Quand il parle de la mauvaise compagnie dont la Reine est entourée, il fait une exception, une seule, pour le comte Thiene, mais il ne nomme jamais Monaldesco dans un sens de blâme spécial. C'est sur Santinelli que retombe son aversion, — sentiment qui fut bientôt justifié par les événements.
Swedish translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
Kristina hade snabbt övergivit tanken på att resa så långt som till Sverige. Visserligen skulle hennes närvaro där ha varit värdelös, eftersom konungen inte kunde vara frånvarande från krigsteatern i Polen, och Kristinas planer för ordnandet av hennes angelägenheter kunde inte förverkligas utan honom. Hon beslutade sig därför för att återvända till Italien och lämnade Compiègne den 23 september. Dagen innan hade hon erhållit för Monaldesco utnämningen av fältmarskalk i de franska trupperna då i Italien under order av hertig Francesco I av Modena. Denna ynnest var kopplad till en plan som verkar ha grott i hennes hjärna under hennes första resa till Frankrike: erövringen av Neapel av franska trupper, förenade med hertigen av Modena. Kristina, alldeles nyligen skyddsling och vän till Filip IV, drömde nu om att sätta sig i spetsen för en fransk armé för att frånta honom konungariket Neapel!
Det var på Compiègne som hon hade öppnat upp för Mazarin om sina planer. Hon bad Frankrike hjälpa henne att bli drottning av Neapel och lovade för sin del att ta en son av Frankrike som sin efterträdare. Mazarins svar hade inte varit särskilt tydligt, för medan drottningen senare talade om »fördraget som hon slöt i Compiègne«, begränsade kardinalen sig till att kalla detta arrangemang »fördraget hon hade föreslagit.« Uppenbarligen ville han inte absolut avskräcka ett företag som alltid kunde bli ett ytterligare bekymmer och fara för Spanien, men han ville inte heller binda sig till en stor kostnad, och Kristina behövde mycket pengar. Hon hade redan gjort klart att hon hade för avsikt att driva in de skulder som Sverige begärt av Frankrike på subventionerna för trettioåriga kriget, och hon uppskattade inte denna summa till mindre än 900,000 écus. — Mazarin försökte övertala Kristina att hon måste börja med att agera med påven för att vinna honom till företaget, och han släppte henne med vaga löften om hjälp, vars uppfyllande hon snart skulle kräva.
Där förstörde en fråga om etikett nästan firandet. Hertiginnamodern, Christine av Frankrike, krävde att Kristina av Sverige skulle ge upp rätten till henne när hon kom för att besöka henne. Den senare vägrade för sin del absolut. Saken ordnades slutligen på ett sådant sätt att drottningen skulle låtsas vara sjuk och ta emot hertiginnan i sängen. Detta är bara ett exempel på de många berättelser om etikett som finns i överflöd i drottningens liv. I ett sekel där dyrkan av form och formalitet drevs till det yttersta, där människor drog sina svärd för en plats vid bordet, där man bråkade om den stolsrygg som en besökare erbjöd, var Kristina en av de mest krävande i frågor om företräde och allt som rör officiell koreografi.
Under sin vistelse i Turin tog hon emot ett sändebud från hertigen av Modena, greve Ronchi, och skickade Monaldesco till honom för att diskutera planerna för Neapel. Dessa förblev dock vaga och Kristina beslöt att skicka Monaldesco till Paris för att få löften och exakta order från Mazarin. Under tiden begav hon sig via Mantua till Pesaro, där hon tänkte tillbringa vintern. Pesten hindrade henne fortfarande från att återvända till Rom, och hon valde då denna trevliga lilla stad i Markerna till sin bostad, kanske på inrådan av bröderna Santinelli, som ursprungligen var därifrån, kanske också på det av kardinal Azzolino, som hade en pålitlig vän där i person av kardinallegaten Omodei och en förtrogen hos vicelegaten monsignor Gasparo Lascaris.
Den 19 november bosatte sig Kristina i det apostoliska palatset i Pesaro, och därifrån reste Monaldesco via Schweiz till Paris, varifrån han skulle återföra planen för Neapelkampanjen och framförallt något framsteg på de 900,000 écus som Kristina ansåg vara vara skyldig henne. Drottningen var i stort behov av det, och det var bristen på pengar lika mycket som rädslan för pesten som fick henne att stanna vid Pesaro trots hennes starka önskan att se Rom och Azzolino igen.
Korrespondensen med kardinalen hade pågått under hela resan, och frånvaron hade inte förändrat drottningens känslor på något sätt. Hon kunde inte tala om Azzolino utan att visa sin sympati för honom, och det gick inte en dag utan att hon talade om honom. I Pesaro fortsatte brevväxlingen naturligtvis, men endast två av dem har bevarats åt oss; de är inte av intim karaktär.
Flera brev från vicelegaten monsignor Lascaris informerar oss dock om deras relationer och om vad som hände runt Kristina. Kardinalens brev var efterlängtade och läste med nöje. De dikter han ibland skickade förtjusade drottningen. Men de råd han gav lyssnades inte alltid på.
Azzolino var framför allt en man av ordning och reda, precis motsatsen till Kristina och hennes följe. Han lät Lascaris råda henne att leva så blygsamt som möjligt under hennes reträtt, för att till exempel avskeda hennes vakter. Men Santinelli var inte intresserad av ekonomi.
»Bättre att vara utan bröd än utan vakter«, svarade han den häpne Lascaris, och han hade inga svårigheter att få Kristina att acceptera detta sätt att se på saker och ting, som bara stämde överens med hans egna idéer.
Monaldesco var hovets främsta personage och hävdade, som överstallmästare, titeln Excellens. Francesco Santinelli, överkammarherre, delade med honom förvaltningen av hushållet. Alltid den gamla historien om vargen i fårhuset! — Två par hade lagts till i personalen: greve Rangoni med sin fru, donna Barbara, och paret Vicino Orsini. Grevarna Caccherano och Tassoni och kavaljeren Ferretti hade tagits emot som kammarherrar.
Några vakter hade rekryterats från den äventyrliga ungdomen i Pesaro, Padua, Ferrara och Bologna och ställdes under befäl av lägermästaren Tenderini, en lågt rankad kondottiär som tog titeln kapten för Hennes Majestäts »schweizer«garde. Santinelli skulle också värva fyra pager; men eftersom dessa måste tituleras eller riddare av Malta, var de svårare att hitta än de schweiziska.
De två damerna var inte precis skönheter. Donna Barbara Rangoni närmade sig femtio, var kort, fyllig, med hår »mer dött än levande och en svart tand bland de andra«; hon hade aldrig varit vacker, »men galant och stolt«. Hon hade kvickhet, klädd i fransk stil och drömde om storhet. — Madama Orsini var några år äldre och målade sig så vit och röd »att hon såg ut som en av de där gamla standarderna som landgraven i Hessen, nu kardinal, hade.« Hon hade knappt några tänder kvar, men å andra sidan erkände hon och tog nattvarden flera gånger i veckan. — Dessa två damer fick vardera sjuttio écus i månaden och kallade sig Excellenser. — Sådana är porträtten som Lascaris skickade till Azzolino.
Den älskvärde vicelegaten ogillade inte att skämta alls. Han drev till och med ibland över de gränser som är lämpliga för korrespondens mellan Kyrkans dignitärer. Såhär beskriver han ett besök hos drottningen:
»Hennes Majestät är vackrare och mer devota än någonsin. Igår satte hon på sig en svart sammetsklänning, all kantad med blåa band med en mycket stilig manskrage. Det räckte för att göra en galen [av åtrå], särskilt när hon tog från bordet en viss fransk komedi och började läsa den för mig i levande ljus. Hon läste rollen av Diana förälskad i Endymion och läste den så bra att jag flera gånger var på väg att säga till henne: Madama, även om de kallar mig lasca, tror jag att jag i sanning liknar mer cefalo.«
Kristina betygade ofta sin otålighet att återvända till Rom, men pesten rasade fortfarande och det saknades alltid pengar. Hon var dock inte uttråkad i Pesaro. Hon gav baler och komedier på Apostoliska palatset, organiserade landsbygdsfester och försummade samtidigt inte sin själs frälsning. Vi finner henne faktiskt närvara vid alla stora ceremonier i Kyrkan, besöka kloster, intressera sig för nunnornas sång och lägga grundstenen till ett kapucinerkloster. Dessa yrken, omväxlande världsliga och religiösa, tillfredsställde dock inte hennes rastlösa och aktiva sinne. Hennes fantasi förde sig, med den mobilitet som ägde rum för neurotiker, från ett ämne till ett annat. Ibland drömde hon om att se Rom och Azzolino igen, ibland såg hon sig själv i spetsen för en fransk armé landa vid Fondi för att marschera mot Neapel, eller invadera Abruzzerna vid hertigen av Modenas sida. Idén om erövringen av Neapel var ständigt i hennes sinne, trots den kyla som Frankrikes hov visade mot företaget.
Santinelli hade skickats till Paris, kort efter drottningens ankomst till Pesaro, för att påskynda Monaldeschi-förhandlingarna. De återvände omkring mitten av februari med femton tusen écus i guld louis, men också med svaret att Mazarin, även om den i princip var gynnsam för företaget, ville skjuta upp det till en mer gynnsam tid. Summan var inte avsevärd för Kristina, som hade räknat med att få trehundratusen eller åtminstone hundratusen écus, särskilt om hon skulle förbereda sig för erövringen av ett rike. Hon gjorde detta lite ironiskt tydligt för Mazarin. De femton tusen écus var ändå välkomna, och för ögonblicket fick de Kristina att åter vända blicken mot Rom.
Hon skickade dit Santinelli för att fråga om hälsotillstånden i staden och för att fråga om möjligheten till en framtida återkomst. Han skulle specifikt testa marken för att ta reda på om palatset Farnese skulle göras tillgänglig för drottningen igen och för att beräkna installationskostnaderna.
Var detta kanske en fint för att dölja hennes äventyrliga planer för Roms hov? Detta är inte osannolikt, för det var tydligt att påven, med sin gungbrädaspel mellan Frankrike och Spanien, skulle se mycket dystert på Neapelföretaget, och Kristina verkar inte ens ha vågat anförtro sin hemlighet till Azzolino, utan tvekan av rädsla för att han skulle ogilla hennes sätt att agera. Det är också möjligt att hon var mer än glad över att avsäga sig alla sina fantasier och återvända till Rom för att njuta av sin väns tillgivenhet i fred där.
Denna sista förklaring verkar mest sannolik när man observerar den lätthet med vilken Kristina ofta avstod från projekt som hon tycktes ge kropp och själ åt. Det är just detta hon skulle göra ett år senare med expeditionen till Neapel, liksom i framtiden med Spanska Nederländernas regentskap, ligan för Venedig, valet till Polens tron osv. Hon behövde tidsfördriv för sin hjärna som dominerades av neuros. I handling är det snarare spänningen i att handla än att uppnå målet som hon söker.
Hur det än må vara, ser vi henne snart avstå från resan till Rom och ägna sig åt sina krigiska planer. Hon återupptar sin brevväxling med Mazarin och hertigen av Modena. Hon är villig att skjuta upp kuppen i Neapel, men inte att överge idén. Inte ens det är tillräckligt för henne. Hon skulle gärna vilja gifta Frankrikes konung med en prinsessa av Savojen och hertigen av Savojen med en prinsessa av Modena; hon råder Mazarin att utnyttja kejsar Ferdinand III:s nyliga död för att försöka rycka den kejserliga kronan från Huset Österrike och ge den till Bayern. Och hon avslutar med denna uppmaning:
«Må Ers Eminens komma ihåg att Ni är italienare och dessutom kardinal. Därför kommer varje fortun som drabbar er någon annanstans än Italien alltid att vara mindre än Era förtjänster. Ers Eminens förstår mig, och jag hälsar Er.»
Det var omfattande projekt, och de måste stödjas av något annat än brev, som riskerade att bli utan svar, eller av uppdrag som anförtrotts en Monaldesco eller en Santinelli. Kristina bestämde sig för att själv resa till Frankrike. Hon slösade ju bort sin tid i Pesaro, och trots Santinellis försäkringar, som hade kommit tillbaka för att berätta att alla i Rom otåligt väntade på henne, att palatset Farnese var redo att ta emot henne, att hon bara behövde 4,000 écus för sin resa och installation, försäkringar lika falska som varandra, förstod hon mycket väl att hon skulle göra bättre i att ytterligare skjuta upp sin ankomst.
Hon skulle använda sommarmånaderna till att övervinna Mazarins tvekan, och samtidigt skulle hon försöka förhandla fram en allians mellan Frankrike och Sverige och för de senare erhålla subventioner som Sveriges konung sedan skulle avstå till henne i utbyte mot intäkterna från sina domäner. Slutligen skulle hon kräva betalning av vad hon fortfarande var skyldig, de berömda 900,000 écus. Allt detta var väl värt ytterligare en förflyttning.
Mazarins brev uppmuntrade henne emellertid inte — tvärtom. Han avrådde henne till och med formellt från att komma till Frankrike, under förevändning att det kunde skada Neapels företag genom att avslöja deras planer. Han önskade en försening, och även efter att Kristina redan hade givit sig av, skrev han och bad henne att stanna kvar i de Påvliga Staterna. Han föregav fortfarande att lägga stor vikt vid att få påvens hjälp genom Kristina, vilket tydligt visar det lilla förtroende han hade i frågan, eftersom han bättre än någon annan visste omöjligheten i att få Heliga Stolen att överge sin neutralitet.
Men kardinalen slösade bort sin tid på att skriva. Drottningens resolution fattades, och hennes avresa beslutades. Kristina informerade Azzolino om detta i följande brev, vars ganska ceremoniella ton står i kontrast till dem vi kommer att se senare och tycks antyda att det skrevs för att kunna visas: ...
De två damerna Rangoni och Orsini avskedades och ersattes av enkla kammarjungfrur (En av dessa kvinnor hette Porzia Passaglia Giustiniani. Två av hennes systrar, Ottavia och Francesca, trädde också i drottningens tjänst. Francesca dog där medan hon fortfarande var ung. Ottavia och Porzia stannade hos Kristina till hennes död. Ottavia kan ha kommit in i Kristinas hushåll samtidigt som Porzia, men endast den senare återfinns av en slump namngiven i dokumenten från 1657.). —
Francesco Maria Santinelli anförtroddes drottningens intressen i Rom. Han mottog 6,000 écus av de 15,000 som skickats från Frankrike, med i uppdrag att omedelbart använda 2,200 av dem för att ta bort de diamanter som drottningen pantsatt föregående år till markis Palombara någon tid före hennes avresa. Diamanterna skulle överlämnas till kardinal Azzolino och de återstående pengarna skulle användas för att städa upp palatset Farnese, där drottningen tillkännagav sin återkomst för oktober månad. —
Resten av hovet följde Kristina, som lämnade Pesaro den 22 juni 1657 och först reste till Arcione, nära Rimini, för att avtjäna den karantän som ålagts dem som lämnade påvligt territorium.
Låt oss öppna en parentes här. Det var i Pesaro som fiendskapet mellan Monaldesco och Francesco Santinelli måste ha slagit rot, om inte fötts. Men detta fiendskap orsakades sannerligen inte, som det har påståtts, av svartsjuka mellan älskare. Lascaris, som informerar Azzolino om alla små detaljer i Kristinas liv, skulle inte ha underlåtit att varna honom om han hade den minsta misstanke om att någon kunde bestrida med hans vän den plats han intog i drottningens hjärta.
Han gör dock ingen anspelning på Kristinas minsta förälskelse i Monaldesco eller Santinelli. Tvärtom, »drottningen älskar ingen i denna värld, utom sina nycker, som hon inte kan förverkliga på grund av bristande styrka«, skriver han (Brev av den 11 juni 1657. Den nyck han hänvisar till här är resan till Rom.).
För Santinelli har han bara de hårdaste orden. Han är en lögnare, en skrytare, en skurk; han är full av bedrägeri och fåfänga. Han gör drottningen den största skadan; han går så långt som att låtsas angripa sitt eget liv för att få henne att tro att hans fiender vill mörda honom; hans närvaro vid hovet är en skam osv., osv.
Men att i honom se en älskare till drottningen faller inte ens denne noggranne och klarsynte observatör sig. Detsamma gäller Monaldesco, om vilken han dessutom säger mycket lite. När han talar om det dåliga sällskap som drottningen är omgiven av gör han ett undantag, bara ett, för greve Thiene, men han namnger aldrig Monaldesco i en särskild klandring. Det är på Santinelli som hans motvilja faller — en känsla som snart rättfärdigades av händelserna.
English translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
Kristina had quickly abandoned the idea of going as far as Sweden. Indeed, her presence there would have been useless, as the King could not be absent from the theatre of war in Poland, and Kristina's plans for the arrangement of her affairs could not be realised without him. She therefore resolved to return to Italy and left Compiègne on September 23. The day before, she had obtained for Monaldesco the appointment of field marshal in the French troops then in Italy under the orders of Duke Francesco I of Modena. This favour was linked to a plan that seems to have germinated in her brain during her first journey to France: the conquest of Naples by French troops, united with those of the Duke of Modena. Kristina, very recently the protégée and friend of Philip IV, now dreamed of putting herself at the head of a French army to wrest the Kingdom of Naples from him!
It was at Compiègne that she had opened up to Mazarin about her plans. She asked France to help her become Queen of Naples and, for her part, promised to take a son of France as her successor. Mazarin's response had not been very clear, for while the Queen later spoke of the "treaty she made at Compiègne", the Cardinal limited himself to calling this arrangement "the treaty she had proposed." Obviously he did not want to absolutely discourage an enterprise that could always become an additional worry and danger for Spain, but he did not want to commit himself to a large expense either, and Kristina needed a lot of money. She had already made it clear that she intended to collect the arrears claimed by Sweden from France on the subsidies for the Thirty Years' War, and she did not estimate this sum at less than 900,000 écus. — Mazarin tried to persuade Kristina that she must begin by acting with the Pope to win him over to the enterprise, and he let her go with vague promises of assistance, the fulfillment of which she would soon demand.
Kristina stopped at Senlis to visit Ninon de Lenclos. What a curious meeting that was between these two women! Kristina left no notes on the subject, and it is only through the letters of the beautiful Ninon that we know that the conversation turned to love. It would have been difficult for them not to talk about it! — Continuing her journey, she headed for Chambéry, passed Mont Cenis on October 13 and arrived on the 16th in Turin, where she was magnificently received by the court of Savoy.
There, a question of etiquette nearly spoiled the celebrations. The Duchess Mother, Christine of France, demanded that Kristina of Sweden give up the right to her when she came to visit her. The latter, for her part, absolutely refused. The matter was finally arranged in such a way that the Queen would feign illness and receive the Duchess in bed. This is just one example of the many stories of etiquette that abound in the Queen's life. In a century where the worship of form and formality was pushed to the extreme, where people drew their swords for a place at the table, where people quarreled over the back of the chair offered to a visitor, Kristina was one of the most demanding in matters of precedence and everything related to official choreography.
During her stay in Turin, she received an envoy from the Duke of Modena, Count Ronchi, and sent Monaldesco to him to discuss the plans for Naples. These, however, remained vague, and Kristina decided to send Monaldesco to Paris to obtain promises and precise orders from Mazarin. In the meantime, she headed via Mantua to Pesaro, where she intended to spend the winter. The plague still prevented her from returning to Rome, and she then chose this pleasant little town in the Marches as her residence, perhaps on the advice of the Santinellis, who were originally from there, perhaps also on that of Cardinal Azzolino, who had a reliable friend there in the person of the Cardinal Legate Omodei and a confidant in that of the Vice-Legate Monsignor Gasparo Lascaris.
On November 19, Kristina settled in the Apostolic Palace of Pesaro, and from there Monaldesco left via Switzerland for Paris, from where he was to bring back the plan of the campaign of Naples and, above all, some advance on the 900,000 écus that Kristina considered to be owed to her. The Queen was in great need of it, and it was the lack of money as much as the fear of the plague that made her stop at Pesaro despite her strong desire to see Rome and Azzolino again.
The correspondence with the Cardinal had lasted throughout the journey, and the absence had not changed the Queen's feelings in any way. She could not speak of Azzolino without showing her sympathy for him, and not a day passed without her speaking of him. At Pesaro the exchange of letters naturally continued, but only two of them have been preserved for us; they are not of an intimate character.
Several letters from the vice-legate Monsignor Lascaris, however, inform us of their relations and of what was happening around Kristina. The Cardinal's letters were eagerly awaited and read with pleasure. The poems he sometimes sent enchanted the Queen. But the advice he gave was not always listened to.
Azzolino was, above all, a man of order and economy, just the opposite of Kristina and her entourage. He had Lascaris advise her to live as modestly as possible during her retreat, to dismiss her guards, for example. But Santinelli was not interested in economy.
"Better to be without bread than without guards", he replied to the astonished Lascaris, and he had no difficulty in making Kristina accept this way of seeing things, which was only too in keeping with his own ideas.
Monaldesco was the principal personage of the court and claimed, as grand equerry, the title of Excellency. Francesco Santinelli, grand chamberlain, shared with him the administration of the household. Always the old story of the wolf in the sheepfold! — Two couples had been added to the staff: Count Rangoni with his wife, Donna Barbara, and the Vicino Orsini couple. Counts Caccherano and Tassoni and the cavalier Ferretti had been received as chamberlains.
Some guards had been recruited from the adventurous youth of Pesaro, Padua, Ferrara and Bologna and placed under the command of the campmaster Tenderini, a low-ranking condottiere who took the title of captain of Her Majesty's "Swiss" guard. Santinelli was also to enlist four pages; but as these had to be titled or knights of Malta, they were more difficult to find than the Swiss ones.
The two ladies were not exactly beauties. Donna Barbara Rangoni was approaching fifty, was short, plump, with hair "more dead than alive and a black tooth among the others"; she had never been beautiful, "but gallant and proud." She had wit, dressed in the French style, and dreamed of grandeur. — Madama Orsini was a few years older and painted herself so white and red "that she looked like one of those old standards that the Landgrave of Hesse, now a cardinal, had." She had hardly any teeth left, but on the other hand, she confessed and took Communion several times a week. — These two ladies each received seventy écus a month and called themselves Excellencies. — Such are the portraits that Lascaris sent to Azzolino.
The amiable vice-legate did not dislike joking at all. He even sometimes pushed it beyond the limits appropriate to correspondence between dignitaries of the Church. Here is how he describes a visit to the Queen:
"Her Majesty is more beautiful and more devota than ever. Yesterday she put on a black velvet dress all trimmed with blue ribbons with a very handsome man's collar. It was enough to drive one mad [with desire], especially when, taking from the table a certain French comedy, she began to read it to me by candlelight. She read the part of Diana in love with Endymion and read it so well that several times I was on the point of saying to her: 'Madama, although they call me lasca, I believe that in truth, I resemble more the cefalo.'"
Kristina often testified to her impatience to return to Rome, but the plague was still raging and money was always lacking. She was not bored in Pesaro, however. She gave balls and comedies at the Apostolic Palace, organised country parties, and at the same time did not neglect the salvation of her soul. We find her, in fact, attending all the great ceremonies of the Church, visiting monasteries, taking an interest in the singing of the nuns, and laying the foundation stone of a Capuchin convent. These occupations, alternately worldly and religious, did not, however, satisfy her restless and active mind. Her imagination carried itself, with the mobility proper to neurotics, from one subject to another. Sometimes she dreamed of seeing Rome and Azzolino again, sometimes she saw herself at the head of a French army landing at Fondi to march on Naples, or invading the Abruzzi at the side of the Duke of Modena. The idea of the conquest of Naples was constantly on her mind, despite the coldness shown by the court of France towards the enterprise.
Santinelli had been sent to Paris, shortly after the Queen's arrival at Pesaro, to speed up the Monaldeschi negotiations. They returned around mid-February with fifteen thousand écus in gold louis, but also with the reply that Mazarin, although in principle favourable to the enterprise, wished to postpone it until a more propitious time. The sum was not considerable for Kristina, who had expected to receive three hundred thousand or at least one hundred thousand écus, especially if she had to prepare for the conquest of a kingdom. She made this somewhat ironically clear to Mazarin. The fifteen thousand écus were nevertheless welcome, and for the moment they made Kristina turn her eyes again towards Rome.
She sent Santinelli there to inquire about the health conditions in the city and to inquire about the possibility of a future return. He was to specifically test the ground to find out whether the Palazzo Farnese would be made available to the Queen again and to calculate the installation costs.
Was this perhaps a feint to hide her adventurous plans from the court of Rome? This is not improbable, for it was clear that the Pope, with his seesaw between France and Spain, would take a very dim view of the Naples enterprise, and Kristina does not even seem to have dared to confide her secret to Azzolino, doubtless fearing that he would disapprove of her manner of acting. It is also possible that she was only too happy to renounce all her fantasies and return to Rome to enjoy her friend's affection in peace there.
This last explanation seems the most likely when one observes the facility with which Kristina often renounced projects to which she seemed to give body and soul. This is precisely what she would do a year later with the expedition of Naples, as in the future with the regency of the Spanish Netherlands, the league for Venice, the election to the throne of Poland, etc. She needed pastimes for her brain dominated by neurosis. In action, it is rather the excitement of acting than the obtaining of the goal that she seeks.
However that may be, we soon see her renounce the journey to Rome and devote herself to her bellicose plans. She resumes her correspondence with Mazarin and the Duke of Modena. She is willing to postpone the coup de main on Naples, but not to abandon the idea. Even that is not enough for her. She would like to marry the King of France to a Princess of Savoy and the Duke of Savoy to a Princess of Modena; she advises Mazarin to take advantage of the recent death of Emperor Ferdinand III to try to wrest the imperial crown from the House of Austria and give it to Bavaria. And she ends with this exhortation:
"May Your Eminence remember that you are an Italian and, moreover, a cardinal. Therefore, any fortune that befalls you anywhere other than Italy will always be less than your merit. Your Eminence understands me, and I greet you."
These were vast projects, and they had to be supported by something other than letters, which risked remaining without replies, or by missions entrusted to a Monaldesco or a Santinelli. Kristina resolved to go to France herself. After all, she was wasting her time in Pesaro and, despite the assurances of Santinelli, who had come back to tell her that everyone in Rome was impatiently awaiting her, that the Palazzo Farnese was ready to receive her, that she only needed 4,000 écus for her journey and installation, assurances as false as each other, she understood well that she would do better to delay her arrival still further.
She would employ the summer months in overcoming Mazarin's hesitations, and at the same time she would try to negotiate an alliance between France and Sweden and to obtain for the latter subsidies which the King of Sweden would then cede to her in exchange for the revenues from his domains. Finally, she would demand payment of what was still owed to her of the famous 900,000 écus. All this was well worth another displacement.
Mazarin's letters, however, did not encourage her — quite the contrary. He even formally advised her against coming to France, on the pretext that it might harm the Naples enterprise by giving away their plans. He desired a delay, and even after Kristina had already set out, he wrote to beg her to remain in the Pontifical States. He still affected to attach great importance to obtaining the Pope's assistance through Kristina, which clearly demonstrates the little confidence he had in the matter, as he knew better than anyone the impossibility of making the Holy See abandon its neutrality.
But the Cardinal was wasting his time in writing. The Queen's resolution was taken, and her departure was decided. Kristina informed Azzolino of this in the following letter, whose rather ceremonious tone contrasts with those we will see later and seems to indicate that it was written to be able to be shown: ...
The two ladies Rangoni and Orsini were dismissed and replaced by simple chambermaids (One of these women was named Porzia Passaglia Giustiniani. Two of her sisters, Ottavia and Francesca, also entered the Queen's service. Francesca died there while still young. Ottavia and Porzia remained with Kristina until her death. Ottavia may have entered Kristina's household at the same time as Porzia, but only the latter is found by chance named in the documents of 1657.). —
Francesco Maria Santinelli was entrusted with the Queen's interests in Rome. He received 6,000 écus out of the 15,000 sent from France, with the charge of immediately using 2,200 of them to remove the diamonds pledged the previous year by the Queen to the Marquis Palombara some time before her departure. The diamonds were to be handed over to Cardinal Azzolino and the remaining money used to tidy up the Palazzo Farnese, where the Queen announced her return for the month of October. —
The rest of the court followed Kristina, who left Pesaro on June 22, 1657, and went first to Arcione, near Rimini, to serve the quarantine imposed on those leaving papal territory.
Let us open a parenthesis here. It was in Pesaro that the enmity between Monaldesco and Francesco Santinelli must have taken root, if not been born. But this enmity was certainly not caused, as has been claimed, by jealousy between lovers. Lascaris, who informs Azzolino about all the minute details of Kristina's life, would not have failed to warn him if he had the slightest suspicion that someone could dispute with his friend the place he occupied in the Queen's heart.
However, he makes no allusion to Kristina's slightest infatuation with Monaldesco or Santinelli. On the contrary, "the Queen loves no one in this world, except her caprices, which she cannot realise due to lack of strength", he writes (Letter of June 11, 1657. The caprice to which he refers here is the journey to Rome.).
For Santinelli, he has only the harshest words. He is a liar, a boaster, a scoundrel, a villain; he is full of deceit and vanity. He does the greatest harm to the Queen; he goes so far as to feign an attack on his own life to make her believe that his enemies want to assassinate him; his presence at Court is a disgrace, etc., etc.
But to see in him a lover of the Queen does not even cross the mind of this minutious and clear-sighted observer. It is the same for Monaldesco, of whom, moreover, he says very little. When he speaks of the bad company with which the Queen is surrounded, he makes an exception, just one, for Count Thiene, but he never names Monaldesco in a sense of special blame. It is on Santinelli that his aversion falls, — a feeling which was soon justified by events.
Above: Kristina.
Above: Cardinal Decio Azzolino.
Above: Baron Carl Bildt.
Notes: Devota = Bildt's comment: "Jeu de mots. Devota, en italien, signifie dévote et dévouée." — "Wordplay. Devota, in Italian, means devout and devoted." — »Ordlek. Devota på italienska betyder andäktig och hängiven.«
Lasca; cefalo = Bildt's comment: «Jeu de mots obscène. Lasca et cefalo sont deux noms de poissons, mais le dernier sert aussi à représenter la virilité.» — "Obscene wordplay. Lasca and cefalo are both names of fish, but the latter is also used to represent virility." — »Obscent ordlek. Lasca och cefalo är båda namn på fisk, men det senare används också för att representera virilitet.«



No comments:
Post a Comment