Source:
Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 213 to 216, by Carl Grimberg, 1924
The account:
En dag på sommaren 1640 kommer ett brev från Maria Eleonoras nye hovmarskalk till regeringen med den obehagliga nyheten, att änkedrottningen var försvunnen från Gripsholm. Ingen visste, vart hon tagit vägen. Hennes längtan att komma ifrån »de svenska klipporna» hade alltså tagit överhand med henne, och hon hade satt i verket den plan, som hon under åratal omsorgsfullt förberett — hon hade ju också en viss erfarenhet i konsten att rymma. Nu hade hon låtit göra en täckt gång från Gripsholms slott genom trädgården ned till sjön under förevändning, att hon ville kunna ostört spatsera där. Och så hade hon hittat på att införa en tre dagars fasta var månad. Under den tiden brukade hon stänga in sig i sina rum tillsammans med en hovfröken, som hon invigt i rymningsplanerna, lät sätta in mat och dryck för de tre dygnen åt sig, och sedan fick hennes hovpredikant hålla bön utanför den låsta dörren.
Hennes förnämste medhjälpare i flyktplanerna var danske ministern i Stockholm, som redan för ett halvt år sedan gjort henne »osägeligen glad» genom att lova henne sin konungs hjälp att rymma. Kristian IV hade länge tvekat, hur han skulle göra. Onekligen var det farligt att reta svenska regeringen genom att så där bakom dess rygg föra ut änkedrottningen ur landet på ett sätt, som måste anses högst opassande för en person i hennes ställning. Men å andra sidan unnade han av hjärtat de myndiga regeringsherrarne i Sverige denna skandal inför Europa som motvikt mot de lagrar deras politik och de svenska vapnen skurit på tysk mark. Och så var det ju alltid fördelaktigt att ha en god vän inom svenska konungahuset.
För flyktens utförande behövdes emellertid först roddbåtar och hästar. De anskaffades av ett par personer, som varit i danske ministerns tjänst, »lättfärdiga fåglar» bägge två, enligt vad den hovfröken berättar, som följde med. Som medhjälpare hade de ett par tyskar. När allt var ordnat, skickade drottningen bort sin hovmarskalk i ett längre ärende, tillsade hovpredikanten, att hon ämnade hålla sin sedvanliga fasta, som nu skulle förlängas med tre dagar, och lät som vänligt sätta in mat och dryck för fastetiden på sina rum. Och så en julinatt klockan ett smög sig Sveriges änkedrottning i en hovfrökens sällskap ut ur Gripsholms slott, hastade genom den täckta gången ned till sjön och roddes över viken, på vars andra strand en av hennes medhjälpare väntade med hästar. Efter fem mils ritt var sällskapet framme vid Trosa. Där observerades de av fjärdingsmannen. Men en av karlarne i sällskapet förklarade, att Maria Eleonora var hans fästmö, som han övertalat att följa med honom, emedan hennes fader, borgmästaren i Nyköping, vägrat samtycka till deras giftermål. Maria Eleonora spelade sin roll som enleverad borgmästardotter inte alls illa, ty hon »låddes som hon skulle gråta» — något som hon ju inte hade svårt för. Men »fästmannen försökte trösta henne och sade: »Gråt inte, käraste min fästemö! Allt blir nog bra. Lugna dig bara!» Och det sade han med så vekt och vackert tonfall, att den hederlige fjärdingsmannen blev helt rörd och bjöd på öl och skorpor.
Efter en stund steg sällskapet i en julle och roddes ut till en dansk bojort, som legat där och väntat. Det yttrades senare i rådet om den saken, att »när Hennes Maj:t fick rök och väder av förbemälde bojort, kunde ingen hålla Hennes Maj:t, varken Hennes Maj:ts älskeliga kära dotters bön eller någon annan».
Så snart drottningen kommit ombord på skutan, lättade den ankar och satte kurs på Visby. Dit framkom Maria Eleonora följande dag.
Men på Gripsholms slott stod hennes hovpredikant utanför en tillyckt dörr och läste böner och sjöng psalmer.
En vecka senare befann sig Maria Eleonora ombord på ett danskt örlogsfartyg, som Kristian sänt till Gottland för att hämta henne och föra henne till Brandenburg — trodde Kristian. Men i stället blev det han själv, som fick tillfälle att en längre tid framåt bevisa henne gästfrihet. Hennes broder kurfursten hade nämligen bestämt avrått henne från att bege sig till honom, så länge det rådde fiendskap mellan Brandenburg och Sverige, ty i sådant fall kunde hon riskera att gå förlustig sin förläning. Därför befallde hon befälhavaren på skeppet att segla till Danmark. Och kung Kristian fick försöka att se angenämt överraskad ut.
Vid samma tid, som Maria Eleonora höll på att ge sig av från Gottland, kom hennes hovmarskalk tillbaka till Gripsholm. »Vad gör drottningen?» frågade han. »Det må Gud veta», svarade hovpredikanten. »Når jag håller bön och sjunger, så sjunger ingen därinne — förut brukade de sjunga med.» Man knackade på, men ingen öppnade. Då lät hovmarskalken bryta upp dörren, och när man trädde in, befanns det, att både drottningen och hennes hovfröken voro borta. Med ens blev saken klar. Öppnade lådor och kistor vittnade om att nipper och andra dyrbarheter fått göra drottningen sällskap.
Underrättelsen att Gustav Adolfs drottning »dragit hemligen och med ett parti löst folk utav landet» väckte naturligtvis ett kolossalt uppseende. I rådet gåvo sig känslorna luft över att hon på detta sätt kunnat »glömma bort all sin ära och reputation». Vad hade man nu att vänta sig från hennes sida? Jo, »att vår nation blir nog och överallt blamerad, förhädd och försmädd, ja icke allenast folket utan det vi intet råda före, våre klippor och berg, den kalla luften och annat, måste ock hava skuld och bliva hos alle utropade». Regeringens harm tog sig uttryck bland annat i en skrivelse, som riksförmyndarne i den unga drottningens namn utfärdade till rikets biskopar med befallning, att änkedrottningen skulle uteslutas ur kyrkobönerna, »till dess att Vi vidare förfara om resan och syftet därmed».
När det blev känt, vart Maria Eleonora begivit sig, fattade ständerna det beslutet, att hennes förläning skulle indragas till kronan, »eftersom änkedrottningen otvungen och utan all skäl och rättmätig orsak haver övergivit sin enda dotter och riket och i stället för en skyldig tacksamhet vanhedrar riket så mycket hon kan».
Det var dock icke meningen att för alltid beröva Gustav Adolfs gemål hennes underhåll utan blott så länge hon vistades hos Kristian IV. Vad honom beträffar, så fick han sin lön för den roll han spelat. Den blev nämligen en av anledningarna till det krig, som svenska regeringen började mot Danmark på sommaren 1643.
English translation (my own):
One day in the summer of 1640, a letter arrived from Maria Eleonora's new court marshal to the regency with the unpleasant news that the Dowager Queen had disappeared from Gripsholm. No one knew where she had gone. Her longing to get away from "the Swedish rocks" had thus gotten the better of her, and she had put into action the plan that she had carefully prepared for years — she also had some experience in the art of escaping.
Now, she had had a covered passage built from Gripsholm Castle through the garden down to the lake, under the pretext that she wanted to be able to go for walks there undisturbed. And so she had come up with the idea of introducing a three-day fast every month. During that time, she used to lock herself in her rooms together with a lady-in-waiting, whom she had informed about the escape plans, had food and drink brought in for her for the three days, and then her court chaplain had to say prayers outside the locked door.
Her chief helper in the escape plans was the Danish minister in Stockholm, who had already made her "unutterably happy" six months earlier by promising her his king's help in escaping. Christian IV had long hesitated as to what he should do. It was undoubtedly dangerous to provoke the Swedish regency by taking the Dowager dowager out of the country behind its back in a manner that must be considered highly inappropriate for a person in her position. But on the other hand, he wholeheartedly allowed the powerful rulers of Sweden this scandal before Europe as a counterweight to the laurels their policy and the Swedish weapons had wrought on German soil. And so it was always advantageous to have a good friend within the Swedish royal house.
However, to carry out the escape, rowboats and horses were first needed. They were procured by a couple of people who had been in the Danish minister's service, both "frivolous birds", according to what the lady-in-waiting who accompanied her said. They had a couple of Germans as assistants. When everything was arranged, the Queen sent her court marshal away on a longer errand, told the court preacher that she intended to keep her customary fast, which would now be extended by three days, and as a courtesy had food and drink for the fasting period placed in her rooms.
And so, one July night at one o'clock, the Dowager Queen of Sweden, accompanied by a lady-in-waiting, snuck out of Gripsholm Castle, hurried through the covered passage down to the lake, and rowed across the bay, on the other bank of which one of her assistants was waiting with horses.
After a fifty-mile ride, the party arrived at Trosa. There they were observed by the quarterman. But one of the men in the company explained that Maria Eleonora was his fiancée, whom he had persuaded to come with him, because her father, the mayor of Nyköping, had refused to consent to their marriage.
Maria Eleonora played her role as the mayor's daughter well, for she "looked as if she were going to cry" — something she had no difficulty in doing. But "her fiancé tried to comfort her and said: 'Don't cry, my dearest fiancée! Everything will be fine. Just calm down!'"
And he said this in such a tender and beautiful tone of voice that the honest quarterman was completely moved and offered them beer and rusks.
After a while the party got into a boat and rowed out to a Danish boyer, which had been lying there waiting. It was later stated in the Council about the matter that "when Her Majesty got smoke and wind from the said boyer, no one could hold Her Majesty's back, neither Her Majesty's dearly beloved daughter's prayer nor anyone else's."
As soon as the Queen arrived onboard the ship, it weighed anchor and set course for Visby, where Maria Eleonora arrived the following day.
But at Gripsholm Castle, her court chaplain stood outside a closed door, reading prayers and singing psalms.
A week later, Maria Eleonora found herself on board a Danish warship, which Christian had sent to Gotland to pick her up and take her to Brandenburg — or so Christian thought. But instead it was he himself who had the opportunity to show her hospitality for a longer time to come. Her brother, the Elector, had firmly advised her not to go to him as long as there was enmity between Brandenburg and Sweden, because in that case she could risk losing her fiefdom. She therefore ordered the ship's helmsman to sail to Denmark. And King Christian had to try to look pleasantly surprised.
At the same time that Maria Eleonora was about to leave Gotland, her court marshal came back to Gripsholm.
"What is the Queen doing?" he asked.
"God knows", answered the court chaplain. "When I say prayers and sing, no one sings in there — before they used to sing along."
They knocked, but no one opened. Then the court marshal had the door broken open, and when they entered, it was found that both the Queen and her lady-in-waiting were gone. At once the matter was settled. Opened boxes and chests testified that jewelry and other valuables had been allowed to keep the Queen company.
The news that Gustav Adolf's queen had "secretly and with a party of loose people left the country" naturally caused a huge sensation. The Council was filled with emotions that she had been able to "forget all her honour and reputation" in this way. What could one now expect from her? Well, "that our nation will be sufficiently and everywhere blamed, despised and scorned, and not only the people but also that which we have no control over, our rocks and mountains, the cold air and other things, must also be guilty and be denounced by everyone".
The government's anger was expressed, among other things, in a letter that the regents issued in the young Queen's name to the bishops of the kingdom, with the order that the Dowager Queen should be excluded from the church prayers, "until We have further investigated the journey and its purpose".
When it became known where Maria Eleonora had gone, the Estates decided that her fiefdom should be withdrawn from the Crown, "because the Dowager Queen has abandoned her only daughter and the realm without any reason or legitimate cause, and instead of a due gratitude, she dishonours the realm as much as she can."
However, it was not intended to deprive Gustav Adolf's wife of her maintenance forever, but only for as long as she stayed with Christian IV. As far as he was concerned, he received his reward for the role he had played. It was one of the reasons for the war that the Swedish government began against Denmark in the summer of 1643.
Above: Maria Eleonora.
Above: King Christian IV of Denmark.
Above: Carl Grimberg.
No comments:
Post a Comment