Source:
Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 199 to 202, by Carl Grimberg, 1924
The account:
En otröstlig änka.
»INGENTING är mig kärare i denna världen», skrev Maria Eleonora en gång till Axel Oxenstjerna, »än att så länge jag lever få vara hos Hans Maj:t, ty utan Hans K. Maj:ts närvaro aktar jag intet, ej ens mitt liv.» Brevet skrevs i Erfurt tre dagar före slaget vid Lützen.
Natten före slaget trodde sig Maria Eleonora ha haft en syn. Medan hon låg sömnlös i ängslan, ser hon plötsligt ett ljussken och rycker till för ett häftigt buller. En stor katt har hoppat upp på bordet i det angränsande gemaket och stött omkull en där stående krona, som uppbars av två lejon, så att den med en stark skräll fallit i golvet. För folksägnen blev det naturligtvis mörkrets furste, som i en katts skepnad här drivit sitt spel och genom kronans kullstörtande velat visa, att han hade nedslagit kättarkonungens makt.
Hjärtskärande var Maria Eleonoras klagan vid hjältens kallnade lik. Dag och natt var hon oskiljaktig från sin avgudade Gustav Adolfs kvarlevor. Under hela jordafärden genom Tyskland följde hon med. I Wolgast stannade hon hos den döde, och varje förmiddag skulle hon i kyrkan till liket, »det hon beskådar, bevisar hedersbetygelser och klappar, intet aktande att det nu så mycket svartnar och förfaller, att det fast intet mera till kännandes är», skriver en därvarande svensk diplomat. Hon lät beställa en ny och dybarare likkista, som var ej mindre än två alnar bred och delad i tvenne rum, av vilka det ena var avsett för henne själv. Maria Eleonora hade nämligen kommit på den idén, att hennes make icke skulle begravas förrän efter hennes egen död. Till dess ville hon ha den avgudades kropp hos sig obegraven. »Vi vilja», skriver hon till Axel Oxenstjerna, »att det konungsliga liket så länge Gud Oss livet unnar, ingalunda begravas må. Eftersom Vi Hans K. Maj:t, vår högtälskade saligste käre herre och gemål, uti livet föga njutit hava, så må Oss unnas, att Vi dess konungsliga lik Oss någorlunda till vederkvickelse i Vår sorgfulla livstid åskåda och hava måge.»
Endast med stor svårighet lyckades omsider de i Wolgast närvarande riksråden förmå änkedrottningen att avstå från hennes sällsamma förslag med den »obäkeliga» kistan samt medge, att den döde i enlighet med sin egen önskan lades i en tennkista av vanlig storlek.
Mycket bekymmer bereddes riksråden även genom svårigheten att på ett anständigt sätt »traktera» alla de tyska småfurstar med sändebud, som strömmade till från när och fjärran. Ibland kom ett helt furstehov »med hela fruntimbret» och hade kanske, som kurfursten av Brandenburg, pretentioner på att få sig »ett gott rus». Man måste tillgripa »salig konungens klenoder» för att kunna ge gästerna sådana avskedsgåvor, som ansågos värdiga Sveriges krona. Men till att kläda betjäningen i sorgdräkt saknades tillgångar, vilket »gav ett slätt anseende inför gästerna».
Döm då om rådsherrarnes bryderi, när de fingo veta, att Maria Eleonora på egen hand tagit sig för att inbjuda ytterligare en hel del furstliga personer att hedra det kungliga likets avfärd! De klarade sig endast genom en krigslist. Man lagade nämligen så, att drottningens brev »något långsamliga gingo och framkomma skulle».
På det fartyg, som förde makens stoft över till Sverige, befann sig Maria Eleonora ombord, och lika oskiljaktig var hon från den döde under det år, då liket stod på Nyköpings slott. Här återkom hon till sina idéer, att maken icke skulle få begravas under hennes livstid, och det besynnerliga förslaget blev föremål för diskussion i rådet, där det naturligtvis mötte bestämt motstånd. Johan Skytte fann det absurt och stridande mot budet »Du skall icke dräpa!» — »Hennes Maj:t tänker då alltid på att dö och förkorta sin livstid», sade han vid tanken på hennes lidelsefulla, oberäkneliga natur. Och Klas Fleming, den sedermera så berömde amiralen, utbrast: »Mången skall ock tänka, det Hans K. Maj:t intet vore död.» Emellertid beslöt rådet gå änkedrottningen så mycket till mötes som att uppskjuta begravningen till februari månad följande år men hittade samtidigt på att skicka biskopen i Linköping till henne för att försöka intala henne förstånd. Han lyckades genom anförande av bibelspråk småningom driva henne »så vitt, att om Hennes Maj:t finge hava liket 1¼ år obegravet». Ja slutligen tycktes han ha lyckats med sina ansträngningar att få drottningen till att »slå sin hug därifrån att gå till en död lekamen», i det han avlockade henne ett slags medgivande, att liket skulle få begravas. Emellertid blev man icke färdig med begravningen i februari, såsom ämnat var, och detta helt enkelt av den anledningen, att man saknade pengar till omkostnaderna. Man måste först till Nederländerna sälja ett förråd koppar från Falu gruva, som var svenska kronans förnämsta inkomstkälla denna tid. Helt enkelt gripande är det bevis på den svenska fattigdomen, som ligger i följande rådsprotokoll: »Den 11 januari 1634 discurrerades, om någre främmande potentater och herrar skulle inviteras till salig Kungl. Maj:ts begravning. Mentes nej. Komma deras gesanter hit, så se de vårt armod.» Mot en sådan bakgrund få de svenskes strävan att bereda sin störste konung en värdig jordafärd något rörande över sig.
Den 22 juni 1634 ägde begravningen rum med pomp och ståt efter fädernas sedvänja. Likgemaken på Nyköpings och Stockholms slott ävensom Riddarholmskyrkan voro draperade med svart kläde, och med svart kläde höljdes även gatorna, där processionen skulle gå fram.
Detta kläde fick sedan sin särskilda historia. En dag på hösten inträdde nämligen ett av kammarråden vid rådsherrarnes överläggningar och meddelade, att knektarne i Kexholms garnison till stor del rymde, »mest därföre att folket går nakot». Förfrågades, om man icke måtte få kläda dem av det svarta klädet, som haver uti begravningen legat på gatorna och varit uppslaget i våningarne», heter det i rådsprotokollet. »Resolverades att det skulle väl ske.»
Vad nu begravningen beträffar, ha vi en skildring av den dödes dotter, gjord på äldre dagar med den kyliga och skarpa observationsförmåga, som utmärkte den snillrika kvinnan: »Liktåget drog ut från Nyköping och gick ända till Stockholm, som ligger därifrån 12 eller 15 mil, med en dyster och pompös marsch. Man förbättrade så mycket som möjligt allt vad vår nation har uppfunnit för att hedra de döda på de levandes bekostnad. Änkedrottningen utförde sin sorgroll förträffligt. Hon var otröstlig, men hennes sorg var uppriktig och överträffade allt det, som våra bedrövade kvinnor visa vid dylika tillfällen för att övertyga åskådarne, att de lida av en odödelig sorg. Vad mig angår, så var jag ännu mera förtvivlad än hon, men jag var det över de långa och bedrövliga ceremonierna och mitt dystra, mörka ekipage, varav jag led med ytterlig otålighet.
Det finns intet land i världen, där man begråter sina döda så länge som i Sverige. Man dröjer tre eller fyra år att begrava dem, och när då denna ceremoni sker, så gråta alla släktingarna, isynnerhet kvinnorna, på nytt, som om de hädangångna dött just i det ögonblicket.»
English translation (my own):
An inconsolable widow.
"NOTHING is dearer to me in this world", Maria Eleonora once wrote to Axel Oxenstierna, "than to get to be with His Majesty as long as I live, for without His Royal Majesty's presence I care about nothing, not even my life."
The letter was written in Erfurt three days before the Battle of Lützen.
The night before the battle, Maria Eleonora thought she had had a vision. While she lay sleepless in anxiety, she suddenly sees a flash of light and jumps at a loud noise. A large cat had jumped onto the table in the adjoining room and knocked over a crown that was standing there, which was being borne up by two lions, so that it fell to the floor with a loud crash. According to folktales, it was of course the prince of darkness, who, in the form of a cat, had played his game here and wanted to show by toppling the crown that he had overthrown the power of the heretic king.
Maria Eleonora's wailing over the hero's cold corpse was heartbreaking. Day and night she was inseparable from the remains of her idolised Gustav Adolf. She accompanied him throughout the funeral procession through Germany. In Wolgast she stayed with the dead man, and every morning she went to the church to see the body, "which she views, pays honours to and pats, not regarding that it is now so blackened and decaying that it is hardly recognisable anymore", writes a Swedish diplomat who was there.
She ordered a new and more substantial coffin, which was no less than two ells wide and divided into two spaces, one of which was intended for herself. Maria Eleonora had come to the idea that her husband should not be buried until after her own death. Until then, she wanted to have the body of her idol with her unburied.
"We want", she writes to Axel Oxenstierna, "that the royal body, as long as God grants us life, may not be buried in any way. As We have enjoyed little of His Majesty, our most beloved and blessed lord and consort, in life, so it must be granted Us the opportunity to view and have his royal body as a consolation in Our sorrowful lifetime."
Only with great difficulty did the councilmen present in Wolgast finally succeed in persuading the Dowager Queen to abandon her strange proposal of the "unwieldy" coffin and to concede that the deceased be placed in a tin coffin of ordinary size, in accordance with their own wishes.
The councilmen were also worried by the difficulty of "treating" all the German petty princes and envoys who flocked from near and far in a decent manner. Sometimes an entire princely court would come "with all its ladies" and perhaps, like the Elector of Brandenburg, had pretensions to getting "a good drink". One had to resort to "the late King's jewelry" in order to be able to give the guests such farewell gifts that were considered worthy of the Crown of Sweden. But there was a lack of funds to dress the servantry in mourning clothes, which "gave a bad reputation in front of the guests".
Imagine the consternation of the councilmen when they learned that Maria Eleonora had taken it upon herself to invite a great many more princely persons to honour the departure of the royal body! They only managed to do so through a stratagem. They arranged for the Queen's letters to "go and arrive somewhat slowly".
Maria Eleonora was on board the ship that brought her husband's body to Sweden, and she was equally inseparable from the dead man during the year when the body was at Nyköping Castle. Here she returned to her ideas that her husband should not be buried during her lifetime, and the strange proposal became the subject of discussion in the Council, where it naturally met with determined resistance.
Johan Skytte found it absurd and contrary to the commandment "Thou shalt not kill!" —
"Her Majesty is always thinking of dying and shortening her life", he said when thinking of her passionate, unpredictable nature.
And Claes Fleming, the later famous admiral, exclaimed: "Many will also think that His Royal Majesty is not dead."
However, the Council decided to go so far as to accommodate the Dowager Queen as to postpone the funeral until February of the following year, but at the same time they found the idea of sending the Bishop of Linköping to her to try to speak reason into her. By using biblical language, he gradually managed to push her "so far that if Her Majesty may have the body unburied for 1¼ year".
Indeed, he finally seemed to have succeeded in his efforts in getting the Queen to "refuse to go to a dead body", as he coaxed from her a kind of concession that the body should be buried.
On June 22, 1634, the funeral took place with pomp and state, according to the custom of the forefathers. The body rooms at Nyköping and Stockholm Castles, as well as Riddarholm Church, were draped in black cloth, and the streets where the procession would pass were also covered with black cloth.
This clothing then had its own special history. One day in the autumn, one of the councilmen of the Chamber entered into the deliberations of the councilmen of the Realm and announced that the mercenaries at the Kexholm garrison had largely escaped, "mostly because the people were going naked". It was asked whether they could not be dressed in the black clothing that had been lying in the streets and spread out in the apartments during the funeral", the Council protocol says. "It was resolved that it should well be done."
However, the funeral was not take place in February, as planned, and this was simply because there was no money for the expenses. First, a supply of copper from the Falun mine, which was the Swedish Crown's main source of income at the time, had to be sold to the Netherlands. The evidence of Swedish poverty, which is contained in the following Council protocol, is simply gripping:
"On January 11, 1634, it was discussed whether any foreign potentates and lords should be invited to His Royal Majesty's funeral. It was decided no. If their envoys come here, they will see our poverty."
Against such a background, the Swedes' effort to prepare a dignified funeral for their greatest king is somewhat touching.
As for the funeral, we have a description from the deceased's daughter, made in her old age with the cool and sharp observation that distinguished that ingenious woman:
"The funeral procession set out from Nyköping and went all the way to Stockholm, which is 12 or 15 miles away, with a somber and pompous march. They improved as much as possible everything that our nation has invented to honour the dead at the expense of the living. The Dowager Queen performed her mourner's role admirably. She was inconsolable, but her grief was sincere and surpassed all that our grieving women show on such occasions to convince the spectators that they are suffering from an immortal grief.
As for me, I was in even more despair than she was, but I was so because of the long and sad ceremonies and my gloomy, dark equipage, which I suffered with the greatest impatience.
There is no country in the world where people mourn their dead as long as in Sweden. They wait three or four years to bury them, and when this ceremony takes place, all the relatives, especially the women, weep again, as if the deceased had just died at that very moment."
Above: Maria Eleonora.
Above: Kristina.
Above: Carl Grimberg.
Note: The city of Kexholm is now Priozersk and has been a part of Russia again since 1721. Its name in Finnish is Käkisalmi, and in Karelian it is Kägöisalmi.
No comments:
Post a Comment