Source:
Om »Mémoires de Chanut», article written by Martin Weibull for Historisk tidskrift, volume 7, pages 65 to 80, published by the Swedish Historical Union through Emil Hildebrand, 1887; original at Harvard University
Chanut's letter to Brienne is here:
Madame de Brégy's "portrait" of Kristina is here:
The article:
1. Mémoires de Chanut.
P. Linage de Vauciennes, hvars namn som författare försvunnit bakom Chanuts, var en skriftställare af ringa begåfning. Man har svårighet att återfinna det i literaturhistorien; före detta arbete hade han utgifvit en Histoire de la Révolte des Cosaques, hvilken han äfven tillegnat parlamentspresidenten Lamoignon; han nämner det sjelf i sin tillegnan, och det är allt hvad vi veta om honom.
Det arbete han lemnat genom att sammanställa utdrag ur Chanuts depescher till memoirform är alltigenom talanglöst. En fast plan saknas. Utdrag och referat äro tagna på måfå. De följa på hvarandra i tidsföljd utan afseende på inre sammanhang. Vigtigt och ovigtigt står om hvart annat. Ofta är det ovigtiga taget med, men det vigtiga lemnadt qvar. Allt är godtyckligt. Om någon öfversigtlig samlad framställning af det ofantliga stoffet är ej tal: det har uppenbart ej stått i författarens makt. Vid sidan af oredan och förvirringen i framställningen går slarfvet, som förorsakar mer än en meningslöshet. Med rätta har redan Vicquefort yttrat att Chanuts underhandlingar genom dessa memoirer blifvit «estropiées et défigurées». L. Lalanne upprepar det samma: »ouvrage tronqué et mutilé».
Men något falsarium föreligger icke. Sida för sida, bref för bref kan man i memoirerna följa brefväxlingen. Ej heller behöfver det vara afsigtligt, att arbetet i Linages hand fått färg af att i sin helhet härröra från Chanut. Dess beskaffenhet för öfrigt gör troligt nog att detta uppstått mera af vårdslöshet än af uppsåt. Det har verkligen funnits en äldre redaktion, på Seguiers uppdrag gjord — originalet finnes ännu i behåll uti Bibl. Nat. uti Seguiers samling — och denna omfattar endast Chanuts bref till Mazarin och Brienne. När det stuckits honom i händerna Picques' depescher, har han i sin ordning användt dem, men titelbladet har han låtit stå qvar oförändradt och likaledes äfven företalet: han har blott tillagt den kortfattade notisen om Picques.
Under sådana förhållanden kan man ej vänta särdeles stor noggrannhet i behandlingen af brefven. Det finnes mer än en omening, mer än en uppgift, som står i strid mot källskriften.
För att gifva en inblick i det sätt, hvarpå Linage de Vauciennes gått till väga, då han förvandlat brefväxlingen till memoirer, välja vi att utförligt redogöra för det ställe i desamma, som innehåller Chanuts ryktbara porträtt af drottning Kristina. Valet af detta ställe erbjuder, utom det intresse det i sig och för sig eger, äfven fördelen att i sammanhang därmed för första gång i tryck kunna meddelas drottning Kristinas egenhändiga randanmärkningar i deras ursprungliga form. Texten ur Mémoires de Chanut ställes här som hufvudtext och vid sidan däraf texten i hans bref till Brienne af d. 1 februari 1648, som innehåller porträttet. Blott de ställen af breftexten meddelas där denna — och ej blott till den yttre formen — företer större afvikelser. Hvad med kursiv stil betecknas är de ställen drottningen understrukit i sitt exemplar, dels för att därvid bifoga sina randanmärkningar dels också för att därmed i allmänhet beteckna ett tyst bifall. ...
Kasta vi en blick tillbaka på dessa begge texter, i Memoirerna och i brefvet till Brienne, så se vi olikheten emellan dem på mer än ett ställe framträda; de gifva äfven på samma gång en inblick i Linages förfaringssätt. Först visar det sig, att han alldeles förbigått de särskilda omständigheter, under hvilka Chanut skridit till att på pappret nedsätta denna karakteristik; han nämner hvarken att det skett på en uttrycklig befallning af Brienne, eller att Chanut endast med betänksamhet åtlydt den. Och dock är ej detta utan all betydelse. Det ställer Chanuts porträtt i en helt annan dager, än de literära porträtter, hvilka utgjorde, så att säga[,] ett tidens sällskapsnöje, en genre, som man kan studera t. ex. i Mémoires de M:le de Montpensier, (där det också finnes bland åtskilliga andra ett »portrait litéraire» af drottning Kristina, flutet af M:me de Brégys penna). Chanuts porträtt, framstäldt i en ministerberättelse, ytterst efter uppdrag, bakom hvilket stod enkedrottning Anna, har en helt annan, så att säga officiel karakter. Försedt med drottning Kristinas egna noter, är det onekligen ett af de intressantaste aktstycken, som den svenska historiens käll-literatur eger. Om vi t. ex. egde ett dylikt af Gustaf II Adolf!
De ställen i Chanuts bref till Brienne, hvilka P. Linage utan vidare uteslutit, ega för visso ej det ringaste intresset. — I det första lemnas oss tillfälle att blicka in i den grundstämning hos drottning Kristina, som omsider skulle föra henne till Roma. Redan 1648 alltså förutser Chanut hvad som skulle kunna hända. Han sjelf har i denna riktning utöfvat det största inflytande på drottningen; stället är i synnerhet af vigt därför, att han låter oss få veta, på hvad sätt han därvid gått till väga. — Det andra stället lemnar oss ett drag till teckningen af hennes yttre person, som ej skall glömmas. Drottning Kristina till häst, i täflingsridt på den snöhvita italienska gångare, Mazarin skänkt henne och som hon älskar högre än alla andra; täflingsridten ilar fram öfver Upsala slätt, och främst vid målet är drottningen: det är en bild, som en gång sedd, ej går ur minnet.
Misstag och missuppfattningar äro också här representerade.
När Chanut säger, att han anser, att drottning Kristina ensuite la piété, näst efter den djupa känslan för det religiösa, — »de grands sentimens de la Divinité et un attachement fidelle au Christianisme» — hvilken han ställer främst hos henne, ej har någon känsla som djupare uppfyller hennes sinne än l'amour incroyable d'une haute vertu, men att hon dock, efter hvad han tror, ej helt och hållet därifrån skiljer le désir de la gloire, slår P. Linage i sin redaktion detta tillsamman till une passion extrême pour la gloire. Hvad som ursprungligen var en »desir de la gloire» blef plötsligt genom P. Linage »une passion extrême» och huru mycket har ej sedan dess det drag, som Chanut ansåg för att vara det djupaste, »de grands sentimens de la Divinité», blifvit bortskymdt i teckningen af henne!
Hela verlden har på P. Linages ord trott, att drottning Kristina kallat Taciti historia för ett schackspel; man har äfven funnit detta yttrande sinnrikt och beundrat det. Hon sjelf däremot har förnekat yttrandet, och det visar sig nu, att Chanut ej heller tillagt henne det. Han har sagt, att drottningen betraktade studiet af grekiskan som ett tidsfördrif, som ett schackspel, och att det icke störde hennes allvarsammare läsning; till denna senare hörde Tacitus. Detta är hvad Chanut låter henne säga och alldeles icke, att hon kallat Tacitus ett schackspel. Drottning Kristina egde en glänsande begåfning för tankens klara och koncisa form: det har säkerligen ej behagat henne, att man tillagt henne något så dunkelt sagdt; kanske har också i notens fortsättning Tacitus fått umgälla det. Det följande af brefvet visar nogsamt, att hon gerna studerade Tacitus, och hon förnekar det ej heller i noten. Chanut omnämner det äfven i andra bref.
På ett tredje ställe omskrifver P. Linage det i Chanuts bref förekommande uttrycket »femmes» med »les Dames de la Cour» och åstadkommer därmed en annan missuppfattning. Drottning Kristinas hof var ej så beskaffadt, att hofvets damer blott skulle kommit dit på visiter och efter höflighetsbetygelser lemnats åt sig sjelfva. Chanuts bref ger också en annan uppfattning: det kan ej ens rätt förstås, om man ej tänker sig, att han först liksom undantagit just »les dames de la cour» från det allmänna uttrycket. Drottningens nära förhållande till Ebba Sparre visar saken i riktig dager. På detta ställe i Chanuts memoirer och på några uttryck af drottningen, som blifvit för skarpt uppfattade, grundar sig en föreställning om henne, som ej är riktig, den, att hon skulle varit nära nog fiendtlig mot sitt eget kön. Uppfostran, sysselsättningar och lefnadsförhållanden lade, såsom Chanut också anmärker, ofta hinder i vägen för det lifligare umgänget; men både fans undantag härutinnan, och alltid uppfylldes höflighetens kraf. Chanut berättar, att från första ankomsten till Stockholm emottog drottningen med stor vänlighet madame Chanut och bad henne ofta förnya besöken på slottet. Hon gjorde det och qvarhölls ofta att spisa vid drottningens bord, men, tillägger han, »madame Chanut trifdes bättre med prinsessorna» — pfalzgrefvinnorna, Kristinas kusiner och studiekamrater, hvilka intill dess de förmäldes, mestadels vistades i Kristinas hof — »därför att hon med dem bättre än med drottningen kunde meddela sig i ämnen, hvarom damer vanligen tala, moder och dylikt» — »les gentilesses dont les femmes font estat» —, medan drottningens tid var delad mellan statsärenden och läsning. Sådant var verkliga förhållandet.
Följer man framställningen i Memoirerna, sådan den blifvit under P. Linages hand, får man lätt den föreställning, att Chanut i sina depescher endast undantagsvis berört Sveriges inre förhållanden eller tecknat personligheterna; till den grad är den yttre politiken skjuten i förgrunden. Så t. ex. visar sig att för året 1646 (I, 5-90) äro ej mindre än 73 sidor af 85 egnade åt denna, medan 12 beröra andra ämnen, och däraf endast 10 svenska förhållanden; personligheterna äro som försvunna. Ingen sammanhängande skildring af händelser finnes. Namnen framskymta, men försök till verklig skildring saknas. Registerartadt beröras Chanuts resa och audiens, fartygsköp, ambassader till Frankrike o. s. v. Spänningen mellan partierna i hofvet, mellan husen Oxenstjerna och de la Gardie, är hufvudsak på detta område, liksom i fråga om den yttre politiken allt samlar sig omkring fredsunderhandlingarne i Osnabrück och Münster. Enahanda är förhållandet för de följande åren intill fredslutet. Fördelningen på de båda innehållsgrupperna är för dessa år också ungefär densamma. Svenska angelägenheter beröras blott fragmentariskt, mest i notisform. För året 1648 t. ex. (I, 223-383), som framställes på 160 sidor, upptaga de utländska angelägenheterna inemot 142 sidor, de återstående sidorna innehålla knapt annat än drottning Kristinas porträtt — ett undantag i fråga om personskildring — enkedrottning Maria Eleonoras återkomst till Sverige och notisen om Salvii rådsutnämning. Äfven för de följande åren intill Chanuts afresa från Stockholm i juni 1651, är förhållandet ungefär det samma.
Den enda inre angelägenhet af vigt, som utförligare beröres, är riksdagen 1650 (II 74 ff. på spridda ställen). Man öfverraskas här att finna ett tryckt utdrag på franska af riksdagsbeslutet, en »Extrait du resultat des Estats du Royaume de Suède» 1650 6/11 (II, 121-131.)
Det är sålunda inga memoirer i egentlig mening, som på något sätt kunna ställas vid sidan af de samtida memoirverken, hvilka röra Frankrikes historia, den lysande raden från Frondetiden. »Négociations», såsom öfverskriften inne i boken lyder, hade varit en vida lämpligare titel än titelbladets »Mémoires». Genom vidlyftigheten och på samma gång bristen på sammanhang och reda, verkar boken ofta tröttande.
Drottning Kristina har med sina randanmärkningar följt den. Men tyvärr hafva af dessa endast de blifvit bekanta, med hvilka hon beledsagat första delen d. v. s. intill april 1649. De vid porträttet fogade noterna ega kanske största intresset, men äfven andra äro af betydelse. De äro — omkring 150 till antalet — alla affattade i skarp bestämd ton, rakt på sak och karakteristiska. Ofta endast bestyrka eller bestrida de innehållets sanning, mestadels det senare, stundom tillfogas en rättelse. »Det är sant» — »vackert omdöme eller falskt» — »osanning» — »roman» — »dårskap», — »griller och bagateller» — dessa uttryck omvexla. Med det enda ordet »gasconnade» skjuter hon till marken P. Linage de Vauciennes företal.
Det visar sig af drottningens anmärkningar, att Chanut i sina bref begått misstag. Ser man noga till, äro dessa ofta beroende på andras meddelanden till honom och drabba således honom ej personligt. Någon gång förekomma dock misstag, beroende på hans egen missuppfattning, lätt förklarlig af hans främlingskap. Stundom har han, såsom främling, sett sakerna för skarpt och äfven tecknat dem så; drottningen är vid dessa öfverdrifter straxt till hands med sitt obarmhertiga: »griller», »rena griller» och äfven, på farfadrens språk, med ett: »ren lögn!» I dessa anmärkningar, som ofta äro högst betecknande för drottningens person, ligger ett granskningsmedel af värde. De lära oss t. ex. att spänningen mellan partierna i hofvet, ja, sjelfva partibildningen, dock kanske i verkligheten ej varit så skarp, som den synts för en främling och att den i hvarje fall ej blifvit bemärkt af drottningen. Sitt förhållande till Axel Oxenstierna tecknar hos sjelf i dessa ord: »Drottningen har alltid gjort rättvisa åt rikskanslerens stora förtjenst, men hon var drottning och ville vara det».
Innehålla nu emellertid Chanuts bref verkligen inga andra meddelanden om Sverige och svenska förhållanden, än de hvilka Linage de Vauciennes upptagit i dessa memoirer? Skulle han t. ex. aldrig ha sagt något annat om drottning Kristina, än hvad i brefvet till Brienne 1648 1/2, förekommer, icke lemnat något bidrag till teckningen af en Axel Oxenstierna, en Magnus Gabriel de la Gardie, af Carl Gustaf och de andra, som omgåfvo drottningen? Skulle denne fine iakttagare ej heller ha lemnat något bidrag till skildringen af landet, där han vistades och förhållandena, af hvilka han omgafs?
Linage de Vauciennes har i företalet sagt, att han i sin bok ej tror sig ha glömt något, »ce me semble, de tout ce qui pouvoit servir d'instruction ou satisfaire la curiosité». — Men om vi vid jämförelsen mellan denna del af »Mémoires de Chanut» (I-II, 219) med deras källa, Chanuts bref, funnit mer än en brist, mer än ett misstag att anmärka, sluta vi dessa anmärkningar med denna enda: dessa memoirers största brist ligger dock icke i hvad som kan vidlåda hvad de ha att berätta; den ligger i hvad de utesluta ur berättelsen.
(Forts. i nästa häfte.)
English translation (my own):
1. Mémoires de Chanut.
P. Linage de Vauciennes, whose name as author has disappeared behind Chanut's, was a writer of little talent. It is difficult to find him in the history of literature; before this work he had published a Histoire de la Révolte des Cosasques, which he also dedicated to the president of the Parliament, Lamoignon. He himself mentions it in his dedication, and that is all we know about him.
The work he has done by compiling excerpts from Chanut's dispatches into memoir form is completely talentless. A fixed plan is lacking. Excerpts and summaries are taken at random. They follow each other in chronological order without regard to internal context. The important and the unimportant are placed next to each other. Often the unimportant is included, but the important is left out. Everything is arbitrary. There is no question of any clear, comprehensive presentation of the immense material: it has clearly not been in the author's power.
Alongside the disorder and confusion in the presentation is the sloppiness, which causes more than a senselessness. Wicquefort has already rightly stated that Chanut's negotiations through these memoirs have become "crippled and disfigured". L. Lalanne repeats the same: "truncated and mutilated work".
But there is no forgery. Page by page, letter by letter, one can follow the correspondence in the memoirs. Nor does it have to be intentional that the work in Linage's hand has been coloured by its being derived entirely from Chanut. Its nature, moreover, makes it probable that this arose more from carelessness than from intent. There has indeed been an older redaction, commissioned by Séguier — the original is still preserved in the Bibliothèque nationale in Séguier's collection, — and this only includes Chanut's letters to Mazarin and Brienne. When Picques' despatches came into his hands, he used them in order, but he left the title page unchanged and likewise the preface. He has only added the brief note about Picques.
Under such circumstances, one cannot expect great accuracy in the treatment of the letters. There is more than one remark, more than one statement, which contradicts the source text.
In order to give an insight into the way in which Linage de Vauciennes proceeded when he turned the correspondence into memoirs, we choose to give a detailed account of the passage in them, which contains Chanut's famous portrait of Queen Kristina. The choice of this place offers, apart from the interest it has in and of itself, also the advantage that, in connection with it, Queen Kristina's handwritten marginal notes in their original form can be communicated for the first time in print. The text from Mémoires de Chanut is placed here as the main text and next to it the text of his letter to Brienne of February 1, 1648, which contains the portrait. Only those parts of the text of the letter are communicated where this — and not only in the external form — presents major deviations. What is denoted by italics are the places the Queen underlined in her copy, partly to add her marginal notes and partly also to denote a tacit approval in general. ...
If we look back at these two texts, in the Memoirs and in the letter to Brienne, we see the difference between them in more than one place; they also give at the same time an insight into Linage's method of procedure. First, it turns out that he has completely overlooked the special circumstances under which Chanut proceeded to write down this characteristic on paper. He does not mention that it was done on an express order from Brienne, or that Chanut only cautiously obeyed it.
And yet this is not without significance. It places Chanut's portrait in a completely different light from the literary portraits, which constituted, so to speak, a social pleasure of the time, a genre that can be studied, for example, in the Mémoires de Mademoiselle de Montpensier (where there is also, among several others, a "literary portrait" of Queen Kristina, written by Madame de Brégy). Chanut's portrait, presented in a ministerial report, ultimately on commission, behind which stood the Dowager Queen Anne, has a completely different, so to speak, official character. Provided with Queen Kristina's own notes, it is undeniably one of the most interesting documents that the source literature of Swedish history possesses. If only we, for example, possessed such a one of Gustav II Adolf!
The passages in Chanut's letter to Brienne which P. Linage has simply excluded are certainly not of the slightest interest. — In the first, we are given an opportunity to look into the fundamental humour of Queen Kristina, which would eventually lead her to Rome. Already in 1648, then, Chanut foresees what could happen. He himself has exercised the greatest influence on the Queen in this direction; the passage is especially important because he lets us know in what way he has proceeded. — The second passage leaves us with a feature of the drawing of her external person, which must not be forgotten. Queen Kristina on horseback, in a competition ride on the snow-white Italian steed given to her by Mazarin and which she loves more than all others; the competition ride is rushing forward over the Uppsala plain, and foremost at the finish is the Queen: it is a picture that, once seen, does not leave the memory.
Mistakes and misconceptions are also represented here.
When Chanut says that he believes that Queen Christina ensuite la piété, next to the deep feeling for the religious, — "de grands sentiments de la Divinité et un attachement fidelle au Christianisme" ["great feelings for the Divinity and a faithful attachment to Christianity"] — which he places foremost in her, has no feeling that more deeply fills her mind than l'amour incroyable d'une haute vertu [the incredible love of a high virtue], but that she nevertheless, according to what he believes, does not completely separate le désir de la gloire [the desire for glory] from it, P. Linage in his editorial combines this into une passion extrême pour la gloire [an extreme passion for glory]. What was originally a "desire de la gloire" [a desire for glory] suddenly became through P. Linage "une passion extrême" [an extreme passion]; and how much has not since then the trait that Chanut considered to be the deepest, "de grands sentiments de la Divinité" ["great feelings for the Divinity"], been overlooked in the drawing of her!
The whole world has believed, on the words of P. Linage, that Queen Kristina called Tacitus' history a chess game; this expression has also been found ingenious and admired. She herself, however, denied the expression, and it now appears that Chanut did not attribute it to her either. He has said that the Queen regarded the study of Greek as a pastime, as a chess game, and that it did not interfere with her more serious reading; to the latter belonged Tacitus.
This is what Chanut has her say, and not at all that she called Tacitus a chess game. Queen Kristina possessed a brilliant talent for the clear and concise form of thought: it certainly did not please her to be attributed with something so obscure; perhaps Tacitus has also had to refer to it in the continuation of the note. The following part of the letter shows sufficiently that she gladly studied Tacitus, and she does not deny it in the note either. Chanut also mentions it in other letters.
In a third place, P. Linage paraphrases the expression "femmes" ["women"] in Chanut's letter with "les Dames de la Cour" ["the ladies of the court"] and thereby creates another misconception. Queen Kristina's court was not such that the ladies of the court would only come there on visits and after showing courtesy were left to themselves. Chanut's letter also gives a different perception: it cannot even be properly understood, unless one imagines that he first somehow excluded "les dames de la cour" from the general expression. The Queen's close relationship with Ebba Sparre shows the matter in its true light.
On this place in Chanut's memoirs and on some of the Queen's expressions, which have been interpreted too sharply, an idea about her is based, which is not correct, that she would have been almost hostile to her own sex. As Chanut also notes, upbringing, occupations and living conditions often put obstacles in the way of more lively socialising; but there were exceptions to both, and the requirements of courtesy were always met.
Chanut relates that from the first arrival in Stockholm the Queen received Madame Chanut with great kindness and often asked her to renew her visits to the castle. She did so and was often invited to dine at the Queen's table, but, he adds, "Madame Chanut enjoyed herself better with the princesses" — the Countesses Palatine, Kristina's cousins and studymates, who, until they were married, mostly stayed at Kristina's court — "because she could communicate with them better than with the Queen on subjects about which ladies usually talk, motherhood and the like" — "les gentilesses dont les femmes font estat" ["the kindnesses that women make state of"] — while the Queen's time was divided between State affairs and reading. Such was the real situation.
If one follows the presentation in the Memoirs, as it was written by P. Linage, one easily gets the impression that Chanut only exceptionally touched on Sweden's internal conditions or described the personalities in his dispatches; to that extent, foreign policy is pushed to the foreground. So, for example, it turns out that for the year 1646 (I, 5-90) no less than 73 pages out of 85 are devoted to this, while 12 touch on other subjects, and of these only 10 Swedish conditions; the personalities have as it were disappeared.
There is no coherent description of events. The names are glimpsed, but there is no attempt at a real description. Chanut's journey and audience, ship purchases, embassies to France, etc., are dealt with in a register-like manner. The tension between the parties at court, between the Houses of Oxenstierna and de la Gardie, is the main issue in this area, just as in the case of foreign policy everything is concentrated around the peace negotiations in Osnabrück and Münster. The situation is the same for the following years until the peace treaty.
The distribution of the two content groups is also approximately the same for these years. Swedish affairs are only touched upon fragmentarily, mostly in the form of notes. For the year 1648, for example (I, 223-383), which is presented on 160 pages, foreign affairs take up almost 142 pages, the remaining pages contain hardly anything other than Queen Kristina's portrait — an exception in terms of personal portrayal — the Dowager Queen Maria Eleonora's return to Sweden and the notice of Salvius' appointment to the Council. The situation is also approximately the same for the following years until Chanut's departure from Stockholm in June 1651.
The only internal matter of importance that is touched upon in more detail is the Riksdag of 1650 (II 74 ff., in scattered places). One is surprised here to find a printed extract in French of the Riksdag decision, an "Extrait du resultat des Estats du Royaume de Suède", 1650, 6/11 (II, 121-131.)
There are thus no memoirs in the strict sense which can in any way be placed alongside the contemporary memoirs, which concern the history of France, the brilliant series from the Fronde period. "Négociations", as the heading inside the book reads, would have been a far more appropriate title than the "Mémoires" of the title page. Through its vastness and at the same time its lack of coherence and order, the book often seems tiring.
Queen Kristina has followed it with her marginal notes. But unfortunately, of these, only those have become known with which she accompanied the first part, i. e. up to April 1649. The notes attached to the portrait are perhaps of greatest interest, but others are also of importance. They are — about 150 in number — all written in a sharp, determined tone, straight to the point and characteristic. Often they only confirm or dispute the truth of the content, mostly the latter, sometimes a correction is added. "It is true" — "beautiful judgment or false" — "untruth" — "novel" — "foolishness", — "whims and trifles" — these expressions are varied. With the single word "gasconnade", she pushes to the ground P. Linage de Vaucienne's foreword.
It is evident from the Queen's remarks that Chanut made mistakes in his letters. If one looks closely, these are often dependent on messages from others to him and thus do not affect him personally. Sometimes, however, mistakes occur, depending on his own misconception, easily explained by his foreignness. Sometimes, as a foreigner, he has seen things too sharply and even described them that way; the Queen is immediately at hand with her mercilessness: "whims", "pure whims" and even, in her grandfather's language, with a: "pure lie!"
In these remarks, which are often highly indicative of the Queen's person, lies a valuable means of examination. They teach us, for example, that the tension between the parties at court, yes, the very formation of parties, may not in reality have been as sharp as it appeared to a foreigner and that it was in any case not noticed by the Queen. She describes her own relationship with Axel in these words: "The Queen has always done justice to the Grand Chancellor's great merit, but she was Queen and wanted to be."
However, do Chanut's letters really contain no other information about Sweden and Swedish conditions than those which Linage de Vauciennes has included in these memoirs? For example, would he never have said anything other than what appears in the letter to Brienne of 1648, 1/2, would he have left no contribution to the picture of an Axel Oxenstierna, a Magnus Gabriel de la Gardie, of Karl Gustav and the others who surrounded the Queen? Would this fine observer also have left no contribution to the description of the country where he was staying and the conditions by which he was surrounded?
Linage de Vauciennes has said in the preface that he does not believe he has forgotten anything in his book, "ce me semble, de tout ce qui pouvoit servir d'instruction ou satisfaire la curiosité" — "it seems to me, of everything that could serve as instruction or satisfy curiosity". — But if, in comparing this part of the "Mémoires de Chanut" (I-II, 219) with their source, Chanut's letters, we have found more than one defect, more than one mistake to remark on, we conclude these remarks with this one: the greatest defect of these memoirs does not lie in what can be added to what they have to tell; it lies in what they exclude from the story.
(Continued in the next issue.)
.jpg)
Above: Kristina.
Above: Martin Weibull.
No comments:
Post a Comment