Sources:
Christina of Sweden, pages 12 to 25, by Ida Ashworth Taylor, 1909; original at the University of Toronto
Drottning Kristina bemyndigade öfversättning af H. Flygare, pages 13 to 26, by Ida Ashworth Taylor, translated by Hanny Flygare, 1912; original at the University of Minnesota
The account:
THE death of Gustavus — a matter of open or secret rejoicing in many quarters — was a crushing blow to Sweden. A child of six was a poor substitute for the dead leader, and an incident which occurred when, before the assembled Estates of the Realm, the Marshal of the Diet proposed that Christina should be proclaimed Queen, was an earnest of possible difficulties in the future.
"Who is this daughter of Gustavus?" demanded a member of the Order of Peasants bluntly. "We do not know her, nor have we ever seen her."
Murmurs from those present corroborated the objection, but the Marshal was equal to the occasion.
"If you desire it, I will show her to you", he answered, perceiving prompt action to be necessary; and, withdrawing at once, he returned with the child; whom he led into the Hall of Assembly and displayed to the Estates, exhibiting her more particularly to the deputy — one Lars Larsons — who had given voice to the general discontent. After a close examination the latter declared himself satisfied.
"It is she", he admitted. "She has the nose, the eyes, and the brow of Gustavus. Let her be our Queen."
Her proclamation followed; Christina's succession to her father's throne was confirmed by the vote of the General Assembly of the people, called together for that purpose, the Regency being entrusted, as during the King's life-time, to five great officers of state. On Oxenstiern, chief amongst them, was conferred almost unlimited power of making peace and war, the principal question of the hour; whilst the personal guardianship of the Queen remained in the hands of her father's sister, the Princess Palatine. The husband of the Princess, on the other hand, regarded as the father of sons who might aspire, through marriage with Christina, to the throne, was deprived of the superintendence of the national finances confided to him by the late King. The jealousy of the Prince Palatine thus manifested was again apparent when, some little time later, he sought the advice of the Senate as to whether his children should be brought up after the Swedish or the German fashion; the answer returned making it clear that the source of his anxiety to conform to public opinion had been shrewdly penetrated. The point raised, the Senate coldly replied, related to a private affair with which they had nothing to do. It was for the Prince, as a father, to decide upon the training of his children.
In the meantime Christina had taken kindly to the trade of Kingship, receiving, with a child's gratified pride, the personal homage of her subjects, and enchanted at the sight of them kneeling at her feet and kissing her hand. In an autobiography begun by her in her elder age, and unfortunately including no more than eight years of her life, she has given a picture of her childhood, partly founded upon memory, more upon reports suspected even by herself of flattery. Yet the portrait is worth noting, containing as it does what Christina regarded as the opening of that strange, many-coloured story she calls her life. The eyes see what they look for, and memory is in some sort an index to character.
Through the mist of the years which lay between what she had once been and the woman she had become Christina saw the figure of a little crowned child — a child to whom majesty and command came by nature, and who, endowed with the wisdom not always conferred by years and a painful miracle in childhood, presented an impressive spectacle to an astonished nation: "I was small, but my air and bearing upon the throne was such as to inspire all with respect and fear." God had set upon her brow the stamp of greatness. When other children might have wept or slumbered, it was her custom to take her part, without impatience or weariness, in ceremonials, to listen to harangues, receiving the homage paid her by her subjects as one to whom it was due. Nor was this all. She saw herself with a heart gifted by God — to Whom the record of her early life was dedicated — with nobleness and greatness, a soul to match it, and a longing for truth, virtue, glory, and knowledge.
Defects she indeed allowed to mar the picture, confessing that she was distrustful and suspicious, and likewise ambitious to excess. "Passionate and violent, proud, impatient, scornful and mocking, I gave quarter to none."
If it was thus that Christina, turning her gaze backward in far-distant days, saw herself as she stood on the threshold of life, a little pilgrim scarcely entered upon her journey, to the student the picture takes on a different colour. The figure of a poor solitary child rises before his eyes, fatherless, sisterless, brotherless; with a mother incapable of affording her guidance or help; surrounded by flatterers who magnified her importance and ministered to her self-love; with a brain alert, eager, crammed with knowledge, anxious for more; none at hand to deplore her unnatural precocity of learning, none to deprecate and control a child's ambition to render herself conspicuous in other ways besides birth and position, a child's vanity in rising superior to the ordinary laws of health; eating little, sleeping little, making her boast of indifference to bodily fatigue. Actuated sometimes, it may be, by worthier motives, her governing impulse is explained in one significant sentence when she says, "Je faisois une vie si extraordinaire, malgré tout le monde." In spite of all the world — also perhaps because of all the world, and because it was fitting that the Queen of Sweden should be unlike those other children who ate and drank and slept and played and were happy.
No misgivings assailed her, and even at a later time, when she might have grown wiser, she never doubted that not only by race and blood, but by gifts and graces, she had been highly favoured by Heaven. "Thou alone knowest", she adds, "whether I have duly responded to favours so manifold. Appearing to myself and to others what I am not, I might be deceived. Thee I could not deceive, for Thou art acquainted with the work of Thy hands."
Apart from the adulation of sycophants, it was not likely that Christina would meet with overmuch criticism from her subjects. The fact that she was the orphan daughter of their lost King, together with the precariousness of her position, would have sufficed to cause them to look upon her with indulgent eyes and to enlist their chivalry on her behalf. In their eyes, as in her own, she was a brilliant exception to the ordinary course of human nature.
If her training was not judicious, it was due to no lack of care and thought. Gustavus, taking the chances of life and death into account, had carefully provided for her bringing up, in case he should not be at hand to give it his personal supervision. It was his desire that, being called to be a monarch, she should receive a man's education, and that, "save in virtue and modesty", she should be trained rather as a boy than a girl. In his wife, it may be, he had had experience of a strictly feminine nature which had indisposed him to desire its development in her daughter. In these views Christina fully concurred. Throughout her life she had no love for women, declaring that if she liked men it was not so much because they were men as because they were not women. "I had", she said, "an invincible antipathy to all that women do and say." It was, therefore, doubtless with her full approval that she was forthwith entrusted to masculine care, her governor being one Axel Baner — the companion and comrade of the King in his pleasures; uneducated, violent, and addicted to wine, but honest withal and a man upon whose fidelity Gustavus could rely. His subordinate was Gustavus Horn, a courtier of more culture, and acquainted with foreign countries and languages. The little Queen's tutor was John Matthiæ, afterwards a Bishop, versed in science and letters, and well calculated, by gentleness and kindness, to win a child's affection and respect.
To impart secular knowledge to the Queen was an easy task. One of those children to whom a prudent wisdom would have given few lessons and much play, she learnt eagerly and easily, displaying something approaching to a passion for study. Religion was another matter, and, in spite of her affection for her tutor, she was from the first a rebel to the principles he sought to instil, manifesting from childhood upwards a spirit of restless and personal inquiry with regard to theological questions.
The religion of Sweden was not calculated to commend itself to a mind like that of Christina. As her countryman, Baron de Bildt, has pointed out, the Reformation in that country had been of a political rather than a religious character; a revolt from foreign influence rather than from dogma. Nor was the Lutheran yoke appreciably lighter than that imposed by the Vatican: "Quant à la liberté de conscience — ce rêve généreux des premières années de la Réforme — il en restait bien peu dans la nouvelle Eglise protestante." A body devoid of the credentials conferred by ancient custom and authority, a worship stripped of much of its beauty and grandeur, was adapted to make its appeal neither to the imagination nor to the heart; and Christina has left it upon record that a spirit of incredulous distrust was not long in wakening within her. An incident belonging to her seventh or eighth year denotes, even at that early age, an absence of that convenient disposition to accept an article of faith whilst allowing it to remain abstract and inoperative found by their instructors so desirable in children. Taken for the first time to the annual sermon upon the subject of the Last Judgment, the nervous child was reduced by the eloquence of the preacher to a condition of abject terror. The foundations of heaven and earth seemed shaken and destruction imminent.
"What is the meaning of this, father?" she demanded of Matthiæ. "Why have you never spoken to me of this terrible day? What will become of me on that day? Is all this to take place this night?"
Matthiæ laughed.
"You will go to Paradise", he assured her soothingly. "But in order to go there you must be obedient to your tutor, pray to God, and study."
When, the following year, the sermon was repeated, the little Queen, though not unmoved, was less disturbed, and though she catechised her preceptor, it was without tears.
"When is this judgment of which they talk so much to take place?" she inquired, with a touch of superciliousness. Matthiæ was not prepared to say.
"It will come, it will come", he replied vaguely. "Do not disquiet yourself about it. But God alone knows when it will be, and one must be prepared."
The answer was unsatisfactory to his cross-examiner. Worse, it raised doubts in her mind, if not of her tutor's personal good faith, of the veracity of his creed. When the third year brought a repetition of the scene and a reiterated threat of approaching destruction, the Queen laughed. Nor did she allow the matter to rest there. Interrupting her studies one day, she recurred to it bluntly.
"Speak the truth", she said. "Is all they tell us of religion as much a fable as this of the Last Judgment?" And though, sharply reprimanded by Matthiæ and even menaced with the whip, she was silent for the future, her doubts were only driven underground. "I believed nothing", she afterwards declared, "of the religion in which I was brought up. ... All they told me of it seemed to be unworthy of Thee" — she is addressing Almighty God. "I thought men made of Thee their mouthpiece, and that they wished to deceive and frighten me for their private ends." Hating the long discourses of Lutheran preachers, she nevertheless recognised the fact that she must have patience and conceal her sentiments; forming, as she grew older, a species of religion of her own, and praying meanwhile for enlightenment.
Whilst such was her condition with regard to matters spiritual, her secular education was making more satisfactory progress. Always fond of intellectual pursuits, her school-room had also become a place of refuge and a means of escape from the uncongenial companionship of her mother.
In accordance with the singular custom of the day, the funeral ceremonies of Gustavus Adolphus had been strangely prolonged, nor was it till close upon two years after his death that his body was finally brought to be laid to rest in his native land, Marie-Eleonore herself forming part of the escort by which it was accompanied to Sweden.
To a child of eight the events of two years ago can scarcely fail to belong to an unremembered past, and Christina frankly confessed that, by the time she was conducted, by the entire Court, to Nyköping, there to meet her dead father and her living mother, she had long been consoled for the loss of the first. She had also probably come near to forgetting the mother who — in contrast to the indifference with which she had formerly regarded the child — had now developed for her an excessive and inconvenient affection, "drowned her in tears, and almost suffocated her in embraces." More serious still, Eleonore did not only herself keep up the observances of desolation, but insisted upon Christina sharing in them, whilst she awaited the accomplishment of the final ceremonies connected with her husband's obsequies.
Rarely can a pair have been more ill-assorted. Had the funeral followed at once upon the death of the King, it is possible that the imagination of even so practical a child might have been impressed with a sense of tragedy and loss. But to Christina at this late date, for nearly two years a person of importance, the centre of observation to all around, and the object of the passionate loyalty of the nation, the part assigned to her of chief mourner was merely a tedious interruption to the pleasures and business of life. Keen-witted and shrewd, and already developing a contempt for feminine weaknesses, she was most unsuited to be the daily companion of a woman absorbed in a sorrow for Christina non-existent and whose delight was to brighten the atmosphere of the charnel-house. The small coffer containing the dead King's heart was Eleonore's cherished possession, nor was it for some time that she could be induced by the representations of clergy and Senate to permit it to rest with his body. Her sorrow found additional solace in memorial inscriptions, and in the institution of a new Order, having for its badge a heart-shaped medallion bearing on one side a coffin with the King's initials, surrounded by the words "Post mortem triumpho. Morti mea vice. Multis despectus Magnalia feci"; and on the reverse a German quatrain calling for vengeance.
Looking back upon this period Christina again saw herself, not as some children might have been, frightened, nervous, and miserable, but impatient of the trappings of grief, and wearied to the last degree by interminable sermons and orations, "more insupportable to me than the death of the King, for which I had long been consoled". Shut up at other times with Eleonore in apartments draped in black, and from which sable hangings excluded the daylight, the child chafed against the enforced confinement; and although she states that she was not devoid of affection and respect for her mother, it is no wonder that she rebelled against the Queen's desire to keep her, day and night, at her side, and availed herself eagerly of any pretext to exchange the gloom of her mother's surroundings for a more cheerful atmosphere.
In due time followed the final obsequies — on which occasion, observes Christina with the asperity of remembered tedium, all that had been invested by the Swedish nation to honour the dead at the expense of the living was exaggerated, the Queen-mother playing her part of mourner magnificently — and at length the long-drawn-out ceremonial was brought to a conclusion, to the relief of all save Eleonore.
The Regency, watching carefully over their charge, had found it difficult to dispute the Queen-mother's claim to the society of her only child; the resistance she made to the proposal to remove Christina from her apartments being such as to render the desired arrangement almost impossible. When, however, the perplexed officers of State discussed the matter with the child herself, they found in her a willing and ready co-operator, moved no less by a genuine liking for her lessons than by a desire to escape from her mother and the company of the dwarfs and buffoons who served to distract her from her grief. So far as the good-will of the scholar was concerned, there was no fear that her hours of study would be curtailed.
With this measure of success the Senate was fain to be content. Oxenstiern was detained in Germany by the war, and, though he exhorted his colleagues to be firm in the matter of separating Christina from her mother, his injunctions were not easily carried out. But as the Princess Palatine continued, at least nominally, to retain the personal guardianship of her niece until her death in 1639, when Christina was in her thirteenth year [sic], Marie-Eleonore's possession of her daughter cannot have been undisputed. From any interposition in public affairs she remained rigidly excluded.
A lengthy document, drawn up by the Estates of the Realm in 1635, gives expression to their anxiety as to the education and training of their Queen, and contains "the opinions and sentiments of the Estates of Sweden upon the manner in which her Majesty, the young Queen, should be brought up". An amicable conference, it was stated, had taken place between the Regents and themselves, and, though there was no reason to believe that these Lords would neglect their duty, the Estates did not deem it superfluous to record their own recommendations. It was in their eyes of the last importance that Christina, aged nine [sic], should regard her subjects with benevolence and affection, should accustom herself to love and esteem them, each according to his station and quality; and should discourse well of the present condition of the country and of the Regency. She must duly respect both her guardians and the Senate, and behave graciously towards all her subjects, maintaining each one in lawful liberty.
Besides all this, the Queen, whilst learning foreign manners and customs so far as was necessary to her high position, was to be carefully taught to adhere to native usages, physical and mental. She was to be ever surrounded by those who, if she chanced to see or hear what would be mischievous, would be ready to repair the damage; whilst her morals were to be safeguarded by the careful choice of companions of her own age, trained by their parents in irreproachable habits and sentiments. The principal object of her studies should be to fit her to govern as a Christian sovereign, and to that end she was to be, first of all, instructed in religion. Not only pernicious, but useless reading, was to be forbidden; nor was she to be corrupted either by the errors of the Pope or of Calvin.
Had it been permitted to the Estates of Sweden to look for a moment into the future, the glance might have taught them the futility of care and precaution, however detailed and minute. A whole nation, so to speak, was bent upon keeping Christina's small feet in the straight and narrow path from which, in almost every direction, she was destined to stray.
Meanwhile the very facts accentuating the importance of her training increased its difficulties. The position of a Queen who was an object of interest to an entire people, and a bone of contention, besides, between her lawful guardians and her mother, was not one to foster a spirit of diffidence and humility; nor could her sense of superiority with regard to Eleonore, and her indulgent contempt for her mother's weaknesses, fail to produce an attitude of independence daily gaining strength and becoming habitual. Of her remaining years of childhood, however, personal details are few; a series of letters addressed to the Prince Palatine between the ages of nine and thirteen being chiefly of interest as examples of her progress in Latin, the language usually employed. It appears to have been the wish of her present guardians, as it had been that of her father, that her correspondence should be carried on without assistance, and certain grammatical errors which point to an absence of supervision show that the child's quickness of learning, and especially her mastery over languages, has not been overrated.
To 1641 a more interesting document belongs, displaying a power of dealing with a matter demanding delicate handling remarkable in a child scarcely over fourteen.
A member of the Regency having died, it had become necessary to nominate his successor, and a discussion had taken place in the Senate as to whether the choice should be left to Christina herself, with the possibility that she might select for the post her cousin, Charles Gustavus, son of the Prince Palatine. In a long German letter addressed to his father[,] the young Queen dexterously exonerates herself from any suspicion of ill-will arising from the fact that she had declined the responsibility of naming Prince Charles, her unpalatable decision being so wrapped up in the language of prudence and courtesy that it would have been hard for father or son to find an excuse for taking offence.
The Senate, Christina explained, had inquired as to her wishes, being still in doubt as to whether to submit certain names to her for selection, or to leave her at liberty to make a free choice, adding that her nomination of Prince Charles would have met with approval. "Informed of this", proceeded Christina, "I replied that I well perceived in this their judgment, the true affection they bore me, in that they desired so near a kinsman of my own; but that I did not consider it advisable to run this risk with regard to him, and also knew that you would not permit it. As to the other matter, I resolved that it would not become me to select my guardian, should they not submit to me a list; or else to say that, could the Chancellor be spared from the Council, he would be the person most fitted for the office, in order thereby to gain his favour. Should they name more than one[,] I would answer that, all being persons of merit, it was my opinion that the question should be decided by lot. They were pleased with this reply, and requested me to write to you on the subject. I beg you therefore to give it full consideration as regards Prince Charles and to concur in my opinion. Were I to name him[,] the Regents would believe that I did it in order to be informed of all that went on; and in the second place they might, in order to get rid of him quickly ... [A gap follows]. You have the best intentions in the world; but you do not reflect sufficiently."
Thus Christina most adroitly extricated herself from a difficult position, charging her refusal to admit her young cousin to the Regency on the very fact of his near relationship and the intimacy of the terms which might render the experiment hazardous. The letter, from a girl of fourteen, was a notable performance. The Senate acted upon her suggestion, and the succession to the vacant office was decided by lot.
Swedish translation (by Flygare):
Gustaf Adolfs död — på många håll en anledning till öppen eller dold glädje — var ett förkrossande slag för Sverige. Ett sexårigt barn var en klen ersättning för den aflidne regenten, och en tilldragelse som enligt Arckenholtz utspelades inför rikets församlade ständer då landtmarskalken föreslog att Kristina skulle utropas till drottning gaf en förkänsla af de svårigheter som möjligen stundade.
»Hvem är hon, denna Gustaf Adolfs dotter?» frågade helt tvärt en ledamot af bondeståndet. »Vi känna henne inte och ha aldrig sett henne.»
Ett sorl bland de tillstädesvarande vittnade om instämmande men han visade sig situationen vuxen.
»Om ni önska se henne, skall jag visa henne för er», svarade han, ty han insåg, att här var det nödvändigt att gå raskt tillväga. Han lämnade genast rummet och kom tillbaka med barnet, som han ledde in i den stora salen och föreställde för ständerna eller rättare sagdt för riksdagsmannen Larsson, som varit språkrör för det allmänna missnöjet. Efter att noga ha betraktat henne, förklarade sig mannen nöjd.
»Det är den rätta», medgaf han. »Hon har Gustaf Adolfs näsa, ögon och panna. Må hon bli vår drottning.»
Och så utropades hon därtill. Kristinas insättande på faderns tron bekräftades genom omröstning af folkets för detta ändamål sammankallade representanter och för hennes minderårighet anförtroddes regeringen åt fem af statens förnämsta ämbetsmän. Åt Oxenstierna, den främste ibland dem, öfverlämnades en snart sagdt obegränsad makt att sluta fred och förklara krig — för stunden frågan framför alla andra, under det att det personliga förmynderskapet öfver drottningen förblef i hennes fasters, pfalzgrefvinnans händer. Dennas gemål däremot, som ansågs som far till söner som möjligen genom giftermål med Kristina kunnat eftersträfva tronen, fråntogs uppsikten öfver rikets finanser, som blifvit honom anförtrodd af den nu aflidne konungen. Den ovilja mot pfalzgrefven, som på detta sätt gaf sig till känna, visade sig åter då han litet längre fram begärde rådets utlåtande huruvida hans barn borde uppfostras på svenskt eller tyskt sätt. Det svar han fick på den frågan ådagalade, att anledningen till hans ifver att rätta sig efter den allmänna meningen blifvit genomskådad. Rådet svarade helt kallt, att den saken rörde en enskild angelägenhet, med hvilken det icke hade något att skaffa. Det tillkom pfalzgrefven som far att fatta beslut angående sina barns uppfostran.
Under tiden tycktes Kristina finna behag i sitt yrke som drottning och mottog med barnets tillfredsställda stolthet personlig hyllning af sina undersåtar, förtjust då de böjde knä vid hennes fötter och kysste henne på handen. I en själfbiografi, som hon började på äldre dagar och som olyckligtvis icke omfattade mer än åtta år af hennes lif, har hon gifvit en framställning af sin barndom, delvis grundad på minnet men hufvudsakligen på berättelser, som till och med hon själf misstänkte för smicker. Porträttet är dock värdt att beakta, ty det innehåller ju enligt Kristinas förmenande början till den sällsamma och färgrika historia hon kallar sitt lif. Ögonen se det de söka, och minnet är på sätt och vis en vägledare till karaktären.
Genom dimman af de år som lågo emellan hvad hon en gång varit och den kvinna hon blifvit såg Kristina gestalten af ett litet krönt barn — ett barn af naturen majestätiskt och befallande och som, utrustadt med den klokhet som icke alltid följer med åren och som verkar som ett smärtsamt under vid så tidig ålder, företedde ett imponerande skådespel för ett häpnande folk: »Jag var liten, men mitt utseende och min hållning på tronen voro ägnade att ingifva alla vördnad och fruktan.» Gud hade tryckt storhetens stämpel på hennes panna. Då andra barn skulle ha gråtit eller somnat, hade hon för vana att utan otålighet eller trötthet utföra sin del i ceremoniellet, lyssna till långa tal och mottaga den hyllning hennes undersåtar hemburo henne som någonting det henne med rätta tillkom. Och detta var icke allt. Hon såg sig med ett hjärta, som af Gud — till hvilken hon ägnade redogörelsen för sina tidigare år — blifvit begåfvadt med ädelhet och storsinthet, en själ, som motsvarade detta hjärta, och en stark längtan efter sanning, dygd, ära och kunskap.
Visserligen vanställdes till en viss grad denna tafla af fel och brister, ty hon erkände, att hon var kritisk och misstänksam samt till ytterlighet ärelysten. »Passionerad och häftig, stolt, otålig, spotsk och hånfull, visade jag skonsamhet mot ingen.»
Om det var sådan Kristina vid en blick tillbaka på längesedan förflutna tider såg sig själf, där hon stod på tröskeln till lifvet, som en liten pilgrim, den där knappt anträdt sin färd, tar däremot taflan en annan färg för forskaren. För hans ögon framträder gestalten af en liten ensam flicka utan fader, utan syster eller bror; med en mor ur stånd att gifva henne ledning eller hjälp; omgifven af smickrare, som förstorade hennes betydelse och gåfvo näring åt hennes egenkärlek; med en hjärna af det lifliga, vakna slaget, proppad med kunskaper och längtande efter mera; med ingen i närheten som ogillade hennes brådmogna vetande, ingen som stäfjade och tyglade barnets ärelystnad att göra sig bemärkt äfven för annat än börd och ställning, barnets fåfänga att vilja höja sig öfver hälsolärans vanliga bud, i det hon åt föga, sof föga, och skröt med sin likgiltighet för kroppslig möda. Stundom kanhända påverkad af värdigare bevekelsegrunder, förklaras hennes ledande impuls genom en enda betydelsefull sats, då hon säger: »Je faisois une vie si extraordinaire, malgré tout le monde.» Trots hela världen — kanske också för hela världens skull och för att det anstod drottningen af Sverige att vara olik dessa andra barn, som åto, drucko, sofvo, lekte och voro lyckliga.
Hon anfäktades icke af några betänkligheter och till och med längre fram, då hon bort vara klokare, betviflade hon aldrig, att hon ej blott i fråga om ras och härkomst utan äfven med afseende på begåfning och behag blifvit särdeles gynnad af himmeln. »Du allena vet», tillägger hon, »huruvida jag som sig bör användt alla dessa stora gåfvor. Om jag för mig själf och andra synes annorlunda än jag är, har jag troligen bedragit mig. Dig kan jag icke beklaga, ty Du känner väl Dina händers verk.»
Äfven frånsedt kryperi och smicker, var det icke troligt, att Kristina skulle bli särdeles kritiskt bedömd af sina undersåtar i allmänhet. Det faktum, att hon var deras bortgångne konungs dotter, jämte osäkerheten i hennes ställning hade varit nog att komma dem att betrakta henne med öfverseende och visa sig ridderliga mot henne. I deras ögon som i sina egna bildade hon ett lysande undantag från den vanliga mänskligheten.
Om hennes uppfostran icke var den mest förståndiga, låg felet icke i brist på omtanke och omvårdnad. Gustaf Adolf, som alltid tog lifvets ovisshet med i beräkningen, hade dragit försorg om hennes utbildning, för den händelse han själf icke skulle kunna personligen öfvervaka den. Det var hans önskan, att hon, som var kallad till monarkens värf, skulle få en manlig uppfostran och att hon »undantagandes i dygd och blygsamhet» snarare skulle behandlas som gosse än som flicka. Genom sin hustru hade han måhända fått en erfarenhet af den eminent kvinnliga naturen, som gjort honom obenägen att lägga an på dess utveckling hos dottern. I dess åsikter instämde till fullo Kristina. Under hela sitt lif hyste hon ingen förkärlek för kvinnorna och hon förklarade, att om hon tyckte om männen, var det icke så mycket för att de voro män som ej mera för att de icke voro kvinnor. »Jag hade», sade hon, »en oöfvervinnelig motvilja mot allt hvad kvinnor göra och säga.» Det var därför utan tvifvel med hennes fulla begifvande, som hon oförtöfvadt anförtroddes i manlig vård. Hennes guvernör var Axel Banér — kungens sällskapsbroder och kamrat i fråga om nöjen, ouppfostrad, häftig och begifven på vin, men detta oaktadt fullt redbar och en man på hvars trohet Gustaf Adolf kunde lita. Närmast honom stod Gustaf Horn, en hofman af större bildning, förtrogen med främmande länder och deras språk. Den lilla drottningens lärare var Johannes Matthiæ, sedan biskop, väl bevandrad i vetenskaper och litteratur och genom sitt vänliga och milda sinnelag väl ägnad att vinna ett barns tillgifvenhet och aktning.
Att meddela drottningen världsliga kunskaper var en lätt uppgift. Ett af dessa barn, åt hvilka en klok lärare ger få läxor och många lekstunder, lärde hon med ifver och lätthet och ådagalade en verklig passion för läsning. Med religionen var det annorlunda, och trots hennes tillgifvenhet för sin lärare, visade hon sig från början rebellisk mot de grundsatser han sökte inskärpa och lade ända från barndomen i dagen en ande af rastlös och personlig forskningslust med afseende på de teologiska frågorna.
Sveriges religion var icke af natur att tilltala ett sinne likt Kristinas. Som hennes landsman baron Bildt påpekat, hade reformationen i detta land snarare varit af politisk än religiös beskaffenhet — en revolt mot främmande inflytande mera än mot dogmerna. Icke heller var det lutherska oket nämnvärdt lättare än det Vatikanen pålade: »Quant à la liberté de conscience — ce rêve généreux des premières années de la Réforme — il en restait bien peu dans la nouvelle Eglise protestante.» Ett prästerskap, beröfvadt de insignier som gammal sed och myndighet tilldelat det, en gudstjänstordning, blottad på mycket af dess forna skönhet och prakt, voro icke ägnade att göra något djupt intryck vare sig på inbillningskraften eller hjärtat och det är konstateradt, att det icke dröjde länge innan en ande af otro och tvifvel vaknade inom henne. En liten tilldragelse från hennes sjunde eller åttonde år intygar, att hon redan vid denna tidiga ålder saknade denna bekväma fallenhet för att godkänna en troslära på samma gång som låta den förblifva abstrakt och overksam — denna fallenhet, som lärare anse så önskvärd hos barn. Då hon för första gången fördes till kyrkan för att åhöra predikan öfver det årligen återkommande ämnet Yttersta domen, försattes det nervösa barnet genom predikantens vältalighet i ett tillstånd af hopplös fasa. Himmel och jord tycktes henne skaka i sina grundvalar och förstörelsen stod för dörren.
»Hvad betyder detta, fader?» sade hon till Johannes Matthiæ. »Hvarför har ni aldrig talat med mig om denna förfärliga dag? Skall allt detta ske i kväll?»
Johannes Matthiæ skrattade.
»Ni kommer till paradiset», försäkrade han lugnande, »men för att komma dit måste ni vara lydig mot er lärare, bedja till Gud och läsa flitigt.»
Då predikan öfver samma text återkom följande år, blef visserligen den lilla drottningen något rörd men inte särdeles uppskakad, och ehuru hon tog sin lärare i förhör, skedde det icke under tårar.
»När skall denna dom, som de tala så mycket om, äga rum?» frågade hon nästan litet öfverlägset. Johannes Matthiæ kunde inte ge riktigt besked om saken.
»Den kommer, den kommer», svarade han sväfvande. »Oroa er inte för det. Gud allena vet när det blir, men man måste vara beredd.»
Svaret tillfredsställde icke hans lilla förhörerska. Hvad värre var, det framkallade tvifvel hos henne, om inte på lärarens personliga ärlighet, så på hans trosläras sanning. Då det tredje året medförde ett upprepande af samma sak och förnyadt hot om förestående undergång, skrattade drottningen. Och hon lämnade icke frågan därhän. En dag afbröt hon sig under läsningen och upptog den helt tvärt.
»Tala nu sanning», sade hon. »Är allt hvad man säger oss om religionen lika mycket en saga som historien om yttersta domen?» Hon fick nu stränga förebråelser af Johannes Matthiæ, hotades till och med med riset men ehuru hon framdeles teg om saken, fortlefde dock hennes tvifvel i det fördolda. »Jag trodde ingenting», förklarade hon längre fram, »af den religion i hvilken jag uppfostrades ... Allt hvad de sade mig om den syntes mig ovärdigt Dig» — hon talar till den Allsmäktige. »Jag trodde, att människorna gjorde Dig till sitt språkrör och att de för sina enskilda syften ville bedraga och skrämma mig.» Hon afskydde de lutherska prästernas långa predikningar, men insåg likväl att hon måste vara tålig och dölja sina känslor under det att hon så småningom bildade sig en egen religion och bad till Gud om upplysning.
Under det att det så förhöll sig med hennes ställning i andliga ting, gjorde hennes världsliga uppfostran mera tillfredsställande framsteg. Förtjust i intellektuella sysselsättningar som hon var, hade skolrummet för henne äfven blifvit en tillflyktsort undan hennes mors föga lockande sällskap.
Enligt den tidens besynnerliga sed hade ceremonierna vid Gustaf Adolfs begrafning på ett förunderligt sätt utdragits, och först två år efter hans död fördes hans kvarlefvor till deras slutliga hviloplats i fosterlandet. Maria Eleonora deltog personligen i den eskort, som förde dem till Sverige.
För ett åttaårigt barn kan hvad som hände för två år sedan knappt undgå att höra till ett glömdt förflutet, och Kristina erkände öppet, att vid den tid då hon af hela hofvet fördes till Nyköping att där möta sin döde fader och sin lefvande moder hade hon för länge sedan tröstat sig öfver förlusten af den förstnämnde. Det var inte långt ifrån att hon äfven glömt sin mor, som, i motsats till den likgiltighet hvarmed hon förr behandlat sitt barn, nu visade henne en utomordentlig och ganska besvärlig ömhet, »dränkte henne i tårar och nära nog kväfde henne i sina omfamningar». Hvad värre var, Maria Eleonora iakttog icke endast för egen räkning sorgens sedvänjor utan yrkade på att Kristina skulle dela dem under afvakten på fullbordandet af de slutliga ceremonier, som stodo i sammanhang med hennes gemåls likbegängelse.
Sällan ha två personer passat så illa ihop. Om begrafningen följt omedelbart på kungens död, är det möjligt att till och med ett så praktiskt anlagdt barn gripits af en känsla af sorg och förlust. Men för Kristina, som nu i nära två år varit en betydande person, en medelpunkt för allas uppmärksamhet och föremålet för hela folkets innerliga hängifvenhet, var den roll af förnämsta sörjande, som ålades henne att spela, ingenting annat än ett tråkigt afbrott i hennes vanliga sysselsättningar och nöjen. Skarpsinnig och liflig samt redan utvecklande ett stort förakt för kvinnlig svaghet, var hon i högsta grad olämplig att dagligen vara tillsammans med en kvinna, försjunken i en sorg, som inte existerade för Kristina, och som fann njutning i att bibehålla och stegra sin begrafningsstämning. Ett litet skrin, innehållande den döde konungens hjärta, värderades högt af Maria Eleonora, och det dröjde ganska länge innan hon af prästerskapet och rådet lät förmå sig att låta det hvila vid hans öfriga kvarlefvor. Hennes sorg fann desslikes lindring i minnestaflor och i stiftandet af en ny orden, som till märke hade en hjärtformig medaljong, å hvars framsida sågs en likkista med kungens initialer omgifven af orden: »Post mortem triumpho. Morti mea vice. Multis despectus Magnalia feci» och å frånsidan en tysk vers, nedkallande hämnd.
Då Kristina blickade tillbaka på denna tid såg hon sig icke, som man kunnat vänta af ett barn, skrämd, nervös och olycklig, utan otålig öfver sorgdräkten och alldeles utledsen på alla dessa oändliga predikningar och tal, »för mig mera outhärdliga än konungens död, hvilken jag för länge sedan tröstat mig öfver». Vid andra tillfällen instängd med Maria Eleonora i svartdraperade gemak, från hvilka mörka gardiner utestängde dagsljuset, plågades barnet af detta påtvungna fängelse och ehuru hon påstår, att hon icke saknade tillgifvenhet och vördnad för sin mor, är det ej att undra öfver, om hon gjorde uppror mot änkedrottningens önskan att natt och dag ha henne i sin närhet och om hon ifrigt begagnade sig af hvarje förevändning att utbyta dysterheten i sin mors omgifningar mot en gladare atmosfär.
I sinom tid följde den afslutande likbegängelsen, vid hvilken, så säger Kristina med den bitterhet som alstrats af ett odrägligt minne, allt hvad det svenska folket kunnat uttänka för att hedra den döde på de lefvandes bekostnad nådde höjdpunkten och änkedrottningen på ett ståtligt sätt spelade sin roll som sörjande. Till sist nådde dock den långdragna akten sitt slut, till lättnad för alla utom för Maria Eleonora.
Förmyndarregeringen, som noga bevakade sin myndling, hade funnit det svårt att motsätta sig änkedrottningens anspråk på sitt enda barns sällskap och hennes motstånd mot förslaget att Kristina skulle flytta från hennes rum var så starkt, att det nästan omöjliggjorde den önskade anordningen. Då emellertid de bestöte rådsherrarna afhandlade frågan med flickan själf, funno de hos henne ett villigt och redoboget instämmande. Hon påverkades icke mindre af en uppriktig kärlek till sina lektioner än af en liflig önskan att komma ifrån sin mor och det sällskap af dvärgar och gycklare, som hade till uppgift att skingra hennes sorg. Så vidt det berodde på lärjungens håg, var det ingen fara för att lektionstimmarna skulle bli förkortade.
Emellertid fick rådet tills vidare nöja sig med denna knappa framgång. Oxenstierna kvarhölls i Tyskland af kriget och ehuru han uppmanade sina kolleger att visa fasthet när det gällde att skilja Kristina från hennes mor, var det icke lätt att utföra hans instruktioner. Men som pfalzgrefvinnan åtminstone nominellt bibehöll den personliga myndigheten öfver sin brorsdotter till sin död 1639, då Kristina var tretton år [sic], kan icke Maria Eleonoras bestämmanderätt öfver sin dotter ha varit obestridd. Från all befattning med statens angelägenheter förblef hon strängt aflägsnad.
Ett ganska långt dokument, uppsatt af rikets ständer 1635, ger uttryck åt dessas oro för deras drottnings uppfostran och utbildning och innehåller »den svenska riksdagens åsikter och önskningar med afseende på sättet för hennes majestäts, den unga drottningens uppfostran». En vänlig konferens, så sades det, hade ägt rum mellan regeringen och ständerna och ehuru intet skäl fanns att antaga, att dessa herrar försummade sin plikt, ansågo icke ständerna det öfverflödigt att uttala sina önskningar. I deras ögon var det af den största vikt att Kristina, som nu var nio år gammal [sic], betraktade sina undersåtar med välvilja och tillgifvenhet och vande sig att älska och högakta dem, hvar och en efter hans stånd och egenskaper; hon skulle tala väl om landets nuvarande tillstånd och förmyndarregeringen. Hon måste skänka tillbörlig aktning åt så väl sina förmyndare som rådet och bete sig vänligt mot alla sina undersåtar, åt hvar och en af dem gifvande den frihet som vederborde.
Jämte detta borde drottningen, under det att hon, i den mån det var nödvändigt för hennes höga ställning, fick kännedom om främmande länders seder och vanor, omsorgsfullt inläras att hålla fast vid sitt lands bruk i fysiskt och intellektuellt afseende. Hon borde alltid omgifvas af personer som — i händelse hon råkade få se eller höra någonting skadligt — voro till hands att godtgöra detta. Hennes seder skulle skyddas genom ett omsorgsfullt val af jämnåriga, som af sina föräldrar fostrats till oförvitliga vanor och känslor. Det förnämsta ändamålet med hennes studier var att göra henne duglig att regera som en kristlig suverän och i detta syfte borde hon framför allt undervisas i religionen. Icke endast skadlig utan äfven gagnlös läsning borde förbjudas och hon finge icke fördärfvas vare sig genom påfvisk eller kalvinistisk villfarelse.
Om det varit rikets ständer beskärdt att kasta en blick in i framtiden, skulle de blifvit varse gagnlösheten af alla omsorger och försiktighetsmått, om än så detaljerade och minutiösa. Ett helt folk, så till sägandes, gick upp i sitt bemödande att hålla Kristinas små fötter på den raka och smala stig, från hvilken hon var bestämd att afvika i snart sagdt alla riktningar.
Säkert är, att själfva de fakta som underströko betydelsen af hennes uppfostran ökade dess svårigheter. Ställningen af en drottning, som utgjorde föremålet för ett helt folks intresse, och som därtill var ett stridsäpple mellan sina lagliga förmyndare och sin mor, var icke ägnad att fostra till undfallenhet och ödmjukhet; icke heller kunde hennes känsla af öfverlägsenhet gent emot Maria Eleonora och hennes med öfverseende blandade förakt för dennas svagheter undgå att alstra en böjelse för oberoende, som dagligen växte i styrka och blef förhärskande. Med afseende på de återstående åren af hennes barndom är ej mycket kändt. En mängd bref, ställda till pfalzgrefven då hon var mellan nio och tretton år, äro förnämligast intressanta som prof på hennes framsteg i latinet, det språk som vanligen användes. Det tycktes vara hennes förmyndares liksom förut hennes fars önskan att hennes korrespondens skulle skötas utan hjälp af andra, och vissa grammatikaliska fel, som tyda på frånvaro af uppsikt, bestyrka att barnets lätthet för att lära och framför allt hennes språkkunskaper icke blifvit öfverskattade.
Ett intressantare dokument hör samman med år 1641 och vittnar om en förmåga att sköta en sak, som fordrade skicklig behandling, föga vanlig hos ett knappt mer än fjortonårigt barn.
Enär en medlem af förmyndarregeringen dött, blef det nödvändigt att utse en efterträdare åt honom, och i rådet hade den frågan afhandlats, huruvida valet skulle öfverlämnas åt Kristina själf, med möjlighet att hon komme att för denna post välja sin kusin, Karl Gustaf, son till pfalzgrefven. I ett långt, på tyska skrifvet bref till hans far, fritar hon sig från all den misstanke för ovilja, som kunnat uppstå till följd af att hon afböjt ansvaret att utnämna Karl Gustaf. Hennes föga välkomna beslut framställdes i ett språk så grannlaga och så artigt, att det fallit sig svårt för vare sig fadern eller sonen att taga anstöt däraf.
Rådet hade, så sade Kristina, förfrågat sig rörande hennes önskningar, ännu tveksamt huruvida det borde förelägga henne vissa namn att välja mellan eller lämna henne valet fritt, tilläggande, att om hon utnämnde pfalzgrefven Karl Gustaf, hade det ingenting att invända däremot. »Underrättad härom», skref vidare Kristina, »svarade jag, att jag i detta deras uttalande väl varsnade den tillgifvenhet dessa herrar hyste för mig, ity att de för platsen önskade en så nära anförvandt till mig, men att jag icke ansåg rådligt att utsätta mig och honom för denna risk och att jag äfven visste, att Eders kärlighet icke skulle tillåta det. Hvad frågan i öfrigt angick fann jag, att det icke anstod mig att välja min förmyndare annat än på förslag af dem, eller ock skulle jag säga, att om rikskansleren kunde undvaras i hans kollegium vore han den för platsen lämpligaste personen och jag skulle därigenom vinna hans ynnest. Om de förelade mig flera att välja mellan, skulle jag svara, att som de alla voro män af förtjänst, borde enligt min tanke saken afgöras genom lottdragning. De tyckte om detta svar och anmodade mig att skrifva till Eders kärlighet i frågan. Jag ber Eder därför noga begrunda den med afseende på Eder son Karl och jag hoppas ni biträder min mening. I händelse jag utnämnde honom, skulle de andra ledamöterna af regeringen anse, att jag gjort det för att bli underrättad om allt som försiggick och vidare skulle de för att hastigt blifva af med honom... (Här följer ett tomrum). De mena visserligen hjärtans väl, men de tänka sig icke tillräckligt för.»
På så sätt drog sig Kristina fintligt ifrån en svår belägenhet, i det hon skyllde sin vägran att släppa in den unge kusinen i regeringen på hans nära släktskap med henne själf och den förtrolighet som kunnat göra experimentet vågadt. Att en fjorton års flicka skrifvit ett sådant bref är ganska märkvärdigt. Rådet handlade i öfverensstämmelse med hennes förslag, och den lediga platsen blef besatt medelst lottning.
Above: Kristina.
_-_Nationalmuseum_-_39839.tif.jpg)
Above: Maria Eleonora.
No comments:
Post a Comment