Jean-Baptiste le Rond d'Alembert's review of the first two volumes of Arckenholtz's biography of Kristina, year 1753, part 7

Sources:

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 52 to 56, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1753; original at The British Library

https://books.google.com/books?id=UjoXt5DIoJUC&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire+et+de+philosophie&source=gbs_navlinks_s

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 274 to 278, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759 edition of the above; original at the New York Public Library

https://books.google.com/books?id=uXoCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire&source=gbs_navlinks_s

The account:

Christine avoit pris tant de goût pour la France, qu'à peine retournée en Italie, elle jugea à propos de faire dans ce Royaume un second voyage. On crut que des vues politiques l'y amenoient; mais ce voyage ne fut remarquable que par la mort tragique de Monaldeschi, son grand Ecuyer, qu'elle fit, comme l'on sait, assassiner presque en sa présence à Fontainebleau dans la galerie des Cerfs. Les circonstances de cette mort sont assez connues; mais ce qui l'est moins, & ce qui doit paroître encore plus étrange que la barbarie de Christine, ce sont les dissertations qu'écrivirent de savans Jurisconsultes pour la justifier. Ces dissertations, triste monument de la flatterie des Gens de Lettres envers les Rois, sont la honte de leurs Auteurs sans être l'apologie de celle qui en fut l'objet. Je suis fâché pour la mémoire de Leibnitz & pour l'humanité, de trouver le nom de ce grand homme parmi les défenseurs d'un assassinat; & je suis encore plus surpris de l'injustice qu'il fait à la Cour de France, en assurant que si on y fut blessé de l'action de Christine, c'est uniquement parce qu'on n'y avoit plus le même goût pour elle. La postérité trouvera bien étrange qu'au centre de l'Europe, dans un siecle éclairé, on ait agité sérieusement, si une Reine qui a quitté le thrône, n'a pas conservé le droit de faire égorger ses domestiques sans autre forme. Il auroit fallu demander plutôt si Christine sur le thrône même de Suéde auroit eu ce droit barbare: question qui eût bientôt été décidée au tribunal de la Loi Naturelle & des Nations. L'Etat, dont la constitution doit être sacrée pour les Monarques, parce qu'il subsiste toujours tandis que les sujets & les Rois disparoissent, a intérêt que tout homme soit jugé suivant les Lois. C'est l'intérêt des Princes même, dont les Lois font la force & la sûreté. L'humanité leur permet quelquefois d'en adoucir la rigueur en pardonnant, mais jamais de s'en dispenser pour être cruels. Ce seroit faire injure aux Rois que d'imaginer que ces principes puissent les offenser, ou qu'il fallût même du courage pour les réclamer au sein d'une Monarchie. Ils sont le cri de la nature. Des maximes si vraies & si bien gravées dans le cœur de tous les hommes, nous dispensent de décider à quel tribunal Christine descendue du thrône devoit faire juger Monaldeschi; si c'étoit à celui de la Suéde, ou de Rome, ou de la France. Peu importoit à quel tribunal, pourvû que ce ne fût pas au sien.

Il paroît encore moins essentiel d'examiner quelle a pu être la raison de l'assassinat de Monaldeschi; peut-être même est-il nécessaire pour l'honneur de Christine de tirer le rideau sur ce mystere: il seroit affreux qu'une intrigue d'amour en eût été la cause, comme quelques Auteurs l'ont écrit. L'action de Christine n'a pas besoin d'un tel motif pour être odieuse.

Dégoûtée de la France, où ce meurtre avoit inspiré de l'horreur pour elle, elle voulut passer en Angleterre; Cromwel qui gouvernoit alors ce Royaume avec un despotisme beaucoup plus grand que celui dont il avoit fait punir son Roi, ne jugea pas à propos de la recevoir. Cet homme, aussi habile politique que citoyen dangereux, craignoit d'exposer le secret de ses affaires aux regards perçans d'une femme qui passoit pour intriguante; il ne pouvoit d'ailleurs se résoudre à voir une Reine qui avoit quitté trois Couronnes pour une Religion qu'il haïssoit, & ne jugeoit pas à propos d'employer l'argent de l'Angleterre à une réception si inutile. Aussi Christine se dégoûta bientôt de ce voyage; elle ne fit que celui de l'Académie Françoise, où l'on n'eut rien de meilleur à lui donner qu'une traduction faite par Cotin de quelques vers de Lucrece contre la Providence, auxquels «le même opposa», dit Patru, «une vingtaine de vers pour la soutenir.» Il n'est pas inutile de remarquer que dans la même assemblée, on lut devant Christine quelques articles du Dictionnaire auquel l'Académie Françoise travailloit dès-lors; on tomba sur le mot «JEU», dans lequel se trouverent des mots: «JEUX de PRINCES, qui ne plaisent qu'à ceux qui les font.»

Swedish translation (my own):

Kristina hade fått en sådan smak för Frankrike att hon knappt hade återvänt till Italien ansåg det lämpligt att göra en andra resa till det riket. Man trodde att politiska åsikter hade fört henne dit; men denna resa var anmärkningsvärd endast för Monaldeschis tragiska död, hennes överstallmästare, som hon, som man vet, hade mördat nästan i sin närvaro i Fontainebleau i Galerie des Cerfs.

Omständigheterna för detta dödsfall är välkända; men vad som är mindre känt och som måste tyckas ännu märkligare än Kristinas barbari, är de avhandlingar som lärda jurister skrivit för att rättfärdiga henne. Dessa avhandlingar, ett sorgligt monument över smicker från män de lettres mot konungar, är deras författares skam utan att vara en ursäkt för den som var föremål för dem. Jag är ledsen för minnet av Leibniz, och för mänskligheten, att hitta namnet på denna store man bland försvararna av ett mord; och jag är ännu mer förvånad över den orättvisa han gör mot Frankrikes domstol genom att försäkra att om de blev sårade av Kristinas agerande, så var det bara för att de inte längre hade samma smak för henne.

Eftervärlden kommer att tycka att det är mycket märkligt att det i Europas centrum, under ett upplyst sekel, var allvarligt upprört om en drottning som lämnade tronen inte behöll rätten att få sina tjänare slaktade utan vidare form. Det hade varit nödvändigt att snarare fråga om Kristina, på själva tronen i Sverige, skulle ha haft denna barbariska rätt; en fråga som snart skulle ha avgjorts vid domstolen för naturrätt och folkrätt.

Staten, vars konstitution måste vara helig för monarker, eftersom den alltid existerar medan undersåtar och konungar försvinner, har ett intresse av att varje människa döms enligt lagarna. Det är furstarnas intresse, vars styrka och säkerhet är lagarna. Mänskligheten tillåter dem ibland att mildra strängheten genom att benåda, men att aldrig avstå från dem för att vara grymma. Det skulle vara en förolämpning mot konungar att föreställa sig att dessa principer kunde förolämpa dem eller att det till och med skulle krävas mod att göra anspråk på dem i en monarkis sköte. De är naturens rop. Maximer så sanna och så väl inristade i alla människors hjärtan fritar oss från att besluta vid vilken tribunal Kristina, nedstigen från tronen, skulle låta döma Monaldeschi; vare sig det var i Sverige, eller Rom eller Frankrike. Det spelade ingen roll vid vilken tribunal, förutsatt att det inte var på hennes egen.

Det förefaller ännu mindre väsentligt att undersöka vad som kunde ha varit orsaken till mordet på Monaldeschi; kanske är det till och med nödvändigt för Kristinas ära att dra för gardinen för detta mysterium. Det skulle vara fruktansvärt om en kärleksintrig hade varit orsaken, som vissa författare har skrivit. Ett sådant meddelande är inte nödvändigt för att Kristinas agerande skall vara avskyvärt.

Avsky för Frankrike, där detta mord hade inspirerat henne till skräck, ville hon åka till England. Cromwell, som då styrde detta rike med en despotism mycket större än den med vilken han hade straffat sin konung, ansåg det inte lämpligt att ta emot henne. Denne man, lika skicklig politiker som en farlig medborgare, fruktade att avslöja hemligheten i sina angelägenheter för de genomträngande blickarna från en kvinna som blev en intrigör; förutom detta kunde han inte förmå sig att se en drottning som lämnat tre kronor för en religion som han hatade, och han ansåg inte att det var lämpligt att använda Englands pengar till ett så värdelöst mottagande.

Också Kristina blev snart äcklad av denna resa; hon gjorde endast den Franska Akademin, där de inte hade något bättre att ge henne än en översättning av Cotin av några verser av Lucretius mot försynen, som »detsamma motsatte sig«, säger Patru, »ett tjugotal verser till stöd för henne.«

Det är inte onödigt att notera att de i samma församling läste inför Kristina några artiklar ur den ordbok som den Franska Akademin arbetade på från och med då; de stötte på ordet »jeu« [»spel«], där det fanns ord: »jeux des princes [furstarnas spel], som bara behagar dem som gör dem.«

English translation (my own):

Kristina had acquired such a taste for France that, having barely returned to Italy, she thought it appropriate to make a second journey to that kingdom. It was believed that political views had brought her there; but this journey was remarkable only for the tragic death of Monaldeschi, her grand equerry, whom she had, as one knows, assassinated almost in her presence at Fontainebleau in the Galerie des Cerfs.

The circumstances of this death are well known; but what is less well known, and what must seem even stranger than Kristina's barbarity, are the dissertations that learned jurists wrote to justify her. These dissertations, a sad monument to the flattery of men of letters towards kings, are the shame of their authors without being an apology for the one who was the object of them. I am sorry for the memory of Leibniz, and for humanity, to find the name of this great man among the defenders of an assassination; and I am even more surprised by the injustice he does to the court of France by assuring that if they were hurt by Kristina's action, it was only because they no longer had the same taste for her.

Posterity will find it very strange that in the center of Europe, in an enlightened century, it was seriously agitated if a Queen who left the throne did not retain the right to have her domestics slaughtered without further form. It would have been necessary to ask rather if Kristina, on the very throne of Sweden, would have had this barbaric right; a question which would soon have been decided at the tribunal of natural law and of the law of nations.

The State, whose constitution must be sacred to monarchs, because it always subsists whereas subjects and kings disappear, has an interest in every man being judged according to the laws. It is the interest of princes themselves, whose strength and safety are the laws. Humanity sometimes allows them to soften the rigour by pardoning, but never to dispense with them in order to be cruel. It would be an insult to kings to imagine that these principles could offend them or that it would even take courage to claim them in the bosom of a monarchy. They are the cry of nature. Maxims so true and so well engraved in the hearts of all men exempt us from deciding at which tribunal Kristina, descended from the throne, should have Monaldeschi judged; whether it was at that of Sweden, or of Rome, or of France. It mattered little at which tribunal, provided that it was not at her own.

It seems even less essential to examine what could have been the reason for the assassination of Monaldeschi; perhaps it is even necessary for Kristina's honour to draw the curtain on this mystery. It would be dreadful if a love intrigue had been the cause, as some authors have written. Such a notice is not necessary for Kristina's action to be odious.

Disgusted with France, where this murder had inspired horror for her, she wanted to go to England. Cromwell, who then governed this kingdom with a despotism much greater than that with which he had punished his king, did not think it appropriate to receive her. This man, as able a politician as a dangerous citizen, feared to expose the secret of his affairs to the piercing glances of a woman who passed for an intriguer; besides this, he could not bring himself to see a queen who had left three crowns for a religion that he hated, and he did not think it appropriate to use the money of England for such a useless reception.

Also, Kristina soon became disgusted with this journey; she only did that of the French Academy, where they had nothing better to give her than a translation made by Cotin of some verses of Lucretius against Providence, to which "the same opposed", says Patru, "about twenty verses to support her."

It is not useless to note that in the same assembly, they read before Kristina some articles of the dictionary on which the French Academy was working from then on; they came across the word "jeu" ["game"], in which were found words: "jeux des princes [games of princes], which only please those who make them."

Above: Kristina.

Above: Kristina condemns Monaldeschi to die, painted by Johan Fredrik Höckert.

Above: Johan Arckenholtz.

Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.