Sources:
The court of Christina of Sweden and the later adventures of the Queen in exile, pages 61 to 72, by Francis Henry Gribble, 1913; original at the University of Toronto
Drottning Kristinas hof och hennes senare äfventyr efter tronafsägelsen: bemyndigad öfversättning, pages 52 to 61, by Francis Henry Gribble, published by Wahlström & Widstrand, 1914; original at the University of Wisconsin, Madison
The account:
ONE of the effects of the Thirty Years War was an entente between Sweden and France. We have already seen Oxenstiern negotiating with Richelieu, who, being a statesman and a Frenchman first, and a Catholic and a Cardinal afterwards, favoured the Protestant cause in the material interest of his country. That was when Christina was a child; and the interview which then took place at Compiègne has no great bearing on her biography. Magnus de la Gardie's mission was another matter. He cut such a dash as no Swedish Ambassador had ever cut before; he swaggered and looked soulful when he talked about his Queen. Whence Paris, with its Athenian curiosity about all new things, began to be curious about Christina; and tongues at the French Court wagged freely. Mme de Motteville, Anne of Austria's lady-in-waiting, is our principal authority for the gossip.
We have already quoted from her the rumour that Christina would have liked to marry her Ambassador, "but that the greatness of her soul would not permit her so to degrade herself." She also circulated a good many other rumours, not all of which hang together. There was the rumour, for instance, that Christina was "a libertine", and the opposing rumour that "she had neither the beauty nor the natural inclinations of a woman", and that, "instead of making men die of love for her, she made them die of shame." Even the great philosopher Descartes, it was whispered, died of shame because "she did not agree with his system of philosophy." Her letters, moreover, were remarkable for "the gallantry of her thoughts and the elegance of her style", even when she wrote in French, — "which language, as well as several others, she knew intimately." With the result that —
"She was credited with all the heroic virtues, and was ranked with the most illustrious women of antiquity. Every writer's pen was employed in her praise; and it was said that the most advanced sciences were for her what the needle and the spinning-wheel are for others of her sex. But fame is a great talker, and often goes beyond the limits of the truth."
The gossip shows us, of course, not what was true, but only what people were saying. All that it really proves, indeed, is that curiosity had been awakened, and that already, at the age of twenty, Christina was a personage. People in general, and the Court and the Ministers in particular, wanted to know about her; and there was an obvious way of finding out, — to apply to Chanut, the French Ambassador in Sweden. So Chanut was instructed to send Christina's portrait; and he sent, together with the portrait, which Christina readily provided for the purpose, a kind of character sketch, or anecdotal photograph, — "doing" Christina, as modern royal personages sometimes consent to be "done", as a Celebrity at Home, in a really fine example of early society journalism.
Chanut had not, he said, presumed to "stare" or to pay too particular attention to Her Majesty's beauty; but he nevertheless began with a general appreciation of her manners and personal appearance —
"The expression of Her Majesty's countenance, whatever may be passing in her mind, is always serene and agreeable; though it is true that, occasionally, when she is displeased with what is said to her, clouds, as it were, gather on her brow, to the alarm of those on whom she fixes her gaze. Her voice, as a rule, is soft and low, — a voice which, however firm her utterance, is unmistakably that of a girl. Now and again, without apparent cause, she adopts a tone rather louder than is usual with her sex; but she soon, and insensibly, relapses to a more ordinary modulation.
"Her Majesty's height is a little below the average; but this would hardly have been noticeable if she had worn the high-heeled shoes which women generally wear. She does not, however; but, in order that she may be able to go about the Palace, or to walk, or to ride, more conveniently, she only wears shoes with a sole and a little black heel, like those of a man."
There is a faint suggestion here of an untidy woman slopping about in slippers; and neatness, as we shall learn from other witnesses, — as we have, in fact, already learnt from her own confession, — was not one of Christina's characteristics. Chanut, however, does not, for the moment, insist. The matter is not without importance to him: he cannot, as a Frenchman, be blind to such shortcomings in his consideration of a woman, — even if she be a woman of genius; but he feels that he must first dwell upon those unique gifts and accomplishments which have aroused the curiosity he has been called upon to gratify. People want to know whether Christina is religious, — he will tell them. So far as he can judge, she has "a loyal attachment to Christianity"; but she does not make any great public display of it. She views the theological bickerings of hostile sects with a toleration which almost amounts to indifference; and the elaborate ceremonies of Lutheran public worship obviously bore her.
They always bored her, — so much so that she used to take her pet spaniel to church and play with it during the prayers, and was sometimes seen reading Virgil during the sermon; but the Ambassador does not give those details. He says, instead, that Christina appears more interested in philosophy than in theology; and he goes on to applaud her achievements in the domain of scholarship —
"She speaks Latin, French, German, Flemish, and Swedish; and she is learning Greek. Learned persons converse with her, in her leisure hours, of all that is most abstruse in the various sciences. Her intellect, eager for all kinds of knowledge, seeks information about everything. Hardly a day passes without her reading Tacitus, — an author whom she calls her game of chess, and whose style is absolutely intelligible to her, though perplexing to many of the erudite."
But it is not only in the study that she excels; she also shines in the Council Chamber, — and not only shines, but exercises real influence —
"Some people, it is true, attribute the deference of her Ministers to the fact that she is a woman, believing that the attraction of her sex compels involuntary submission to her will; but the truth is that her great authority is due to her great qualities, and that a king who evinced the same qualities would wield an equal influence."
As for her social graces —
"She hardly ever speaks to the ladies of her Court, for her addiction to sport and her interest in affairs of State leave her no time to engage in small talk with them. She does not seek their society; they only pay her formal visits; and then, after the interchange of the ordinary civilities, she leaves them to themselves in a corner, and turns to converse with men."
And even the men have to be on their metal. If they have nothing to say which is worth listening to, Christina "cuts the conversation short." So that high thinking is really the order of the day; and high thinking is an impediment to other occupations for which room should be found in every well-ordered life. High thinking deprives Christina of her sleep, — she is in bed, as a rule, for no more than five hours out of the twenty-four, though she gets so tired that she has to lie down for an hour or two after dinner; and high thinking is finally — a French reporter was bound to get back to that — an impediment to the toilet and to the arts of coquetry —
"She attaches very little importance to the adornment of her person, — her division of the day assigns no time to her toilet. It takes her only a quarter of an hour to dress; and, except on occasions of great ceremony, she merely runs a comb through her hair and sticks a bit of ribbon in it. Untidy hair, it is true, does not suit her badly; but she cares so little for her complexion that neither in the sun, nor in the wind, nor in the rain — neither in the town nor in the country — does she ever wear either hat or veil. When she goes riding, a hat with feathers in it is her only protection from the weather; and no one who saw her in the hunting field, in her Hungarian riding-habit, with a man's collar round her neck, would ever take her for a queen. Unquestionably she carries this sort of thing too far, — there are times when one fears that it may be injurious to her health; but all these little eccentricities are as nothing when one thinks of her love for honour and virtue. Her great ambition, one may justly say, is to achieve fame through her personal merits rather than by her conquests; and she would rather owe her reputation to herself than to the valour of her subjects."
Such is the picture drawn by an admirer whose admiration was genuine, but not uncritical, in 1648. One may supplement it with another picture drawn, five years later, by the Jesuit, Father Mannerschied, the Spanish Ambassador's confessor. For him Christina is "a prodigy and one of the incomparable marvels of our age." He knew the Queen well, he says, and he will set down nothing which he has not seen with his own eyes. So he speaks of her broad brow, her piercing look, her aquiline nose, and proceeds to draw his picture —
"There is nothing feminine about her except her sex. Her voice, her manner of speaking, her walk, her style, her ways are all quite masculine. I see her on horseback nearly every day. Though she rides on a side-saddle, she holds herself so well and is so light in her movements that, unless one were quite close to her, one would take her for a man."
He continues like the paragraphist of a Society paper; his next paragraph dealing with Christina's indifference to gorgeous apparel —
"Her riding-habit is a very cheap affair. I doubt whether it can have cost more than four or five ducats. At Court, too, she is always very quietly dressed. I have never seen her wear any ornament of gold or silver in her hair or round her neck, nor is there any gold or silver embroidery on her clothes. In fact, her only article of jewellery is a ring. Nor does she 'make up.' Her hair is only dressed once a week, — at times only once a fortnight. On Sundays she devotes only half an hour to her toilet, — on weekdays only a quarter of an hour. Often, when conversing with her, I have noticed that her chemise was splashed with ink; and I have sometimes remarked that her linen was torn. When she is reminded that she really ought not to be so careless, she replies that she leaves that sort of thing to people who have time for it."
Then follows a paragraph concerning her way of life —
"She only allows herself three or four hours' sleep, going to bed very late, and getting up very early. For eighteen months at a stretch she has done with as little as three hours' sleep a day. As soon as she is up she devotes five hours to reading. It is a penance for her to have to dine in company; and when she dines alone she is barely half an hour at table. She drinks nothing but water, and is never heard to criticise her food or to remark that it is well or badly cooked. ...
"... Her mornings are devoted to public affairs, and she regularly attends the meetings of her Council. One morning, in spite of the fact that she had been bled, she spent five hours at a Cabinet Council; and when she was suffering from a fever which lasted for a month, she nevertheless continued, all the time, to attend to public business. God, she says, has intrusted to her the government of her kingdom; and she will discharge the task to the best of her ability, in order that, even if she is not always quite successful, at least she may have nothing to reproach herself with."
All public affairs, Father Mannerschied continues, pass through her hands. She settles everything in person, and needs no prompting when she harangues Ambassadors; while "great generals, at whose names Germany trembles, stand mute and intimidated in the presence of their Queen." She also reads all the Treaties and State Papers, and explains them in Latin to those who do not understand them; and she is cosmopolitan in her sympathies, "loving all nations, and esteeming virtue wherever it may be found", and distinguishing only between good people and bad people without reference to their nationality. For the rest —
"She cannot endure the idea of marriage. Nothing can induce her to give herself to a husband because, as she says, she was born free and intends to remain so. In ordinary conversation she is of such an easy familiarity that no one would take her for a great lady, not to say a queen. She is the first to accost those with whom she wishes to converse, running up to them, taking them by the hand, and laughing and chaffing with them. And yet she inspires so much respect that many men feel as shy with her as if they were children. ... She has maids-of-honour at her Court because the exigencies of pomp require her to do so; but she takes little notice of them, and only converses with men."
"She can converse with them", the chronicler concludes, "in no less than eleven languages; she has invited learned men to her Court from all parts of Europe, and treated them with great liberality; and nothing is wanting to her perfection except that she should forswear the Lutheran and adopt the Roman Catholic religion."
That change of spiritual allegiance was imminent when the Jesuit wrote, as the Jesuit had reason to know; and the causes of the spiritual crisis (if crisis be the right word for it) shall be examined in their proper place. Before coming to that, however, we must pause and consider what the two character sketches which we have analysed amount to, and see if we cannot characterise in a more modern manner the woman whom they portray.
We shall, perhaps, best realise Christina if we picture a typical prodigy of the Bedford College for Women, and Girton, withdrawn from her natural environment to take her seat on a throne, proud to the point of vanity of her elevation, zealous to show herself equal to it, — zealous, above all things, to show that a woman could be a match for men on their own ground, — yet clinging to the intellectual interests which were more to her than pomp and power, and resolved, so far as might be, to reconstitute the old Girton life in the midst of the frivolities of the Court; accepting the new duties without abandoning the old occupations; continuing to play the old games and to burn the midnight oil as before; preferring the society of professors to that of the Smart Set; working double tides in order to find time for everything which she keenly desired to do.
She desired, no doubt, among other things[,] to flirt; and one hardly knows whether to regard her successive infatuations as reliefs to the nervous strain or as additions to it. But she was, in any case, living at high pressure, — living on her nerves, — living in the way which, unless the physical constitution be marvellously strong, inevitably leads to nervous breakdowns. We shall see, in a moment, how the nervous breakdown occurred and the physician intervened; but we must first fill in the details of the pictures drawn by the Ambassador and the Jesuit, and show how the gathering multitude of the professors transformed Christina's Court into something resembling an Oxford Common Room.
Swedish translation (by Wahlström & Widstrand):
En af trettioåriga krigets verkningar var förbindelsen mellan Sverige och Frankrike. Vi ha redan omtalat Oxenstiernas underhandlingar med Richelieu, som, i första rummet statsman och fransman och i andra rummet katolik och kardinal, gynnade den protestantiska saken i sitt lands intresse. Detta skedde medan Kristina ännu var barn, och de båda statsmännens möte i Compiègne rör icke mycket hennes biografi. Magnus de la Gardies beskickning var däremot en annan sak. Han väckte ett sådant uppseende som intet svenskt sändebud före honom gjort; han skröt och såg djupsinnig ut, då han talade om sin drottning. Detta gjorde, att Paris med sin ateniensiska nyfikenhet på allt nytt började sysselsätta sig med Kristina, och tungorna vid franska hofvet fingo fritt lopp. M:me de Motteville, som var Annas af Österrike hofdam, är vår främsta auktoritet för detta skvaller.
Vi ha redan efter henne omtalat ryktet, att Kristina velat gifta sig med sitt sändebud, "men att hennes stolta själ icke tillåtit henne att på detta sätt sänka sig ned". Hon satte också många andra rykten i omlopp, hvilka icke riktigt öfverensstämde med hvarandra. Ett rykte visste till exempel, att Kristina var "fritänkare", och ett annat motsatt rykte berättade, att hon "hvarken var vacker eller hade en kvinnas naturliga böjelser" och att hon, "i stället för att låta män dö af kärlek, lät dem dö af blygsel". Till och med den store filosofen Descartes, hviskades det, dog af grämelse, "därför att hon icke gillade hans filosofiska system". Dessutom utmärkte sig hennes bref för "tankarnas högsinthet och stilens elegans", äfven då hon skref på franska — "ett språk, som hon grundligt kände liksom flera andra." Resultatet var att:
"Hon utrustades med alla hjältedygder och ställdes i jämnbredd med forntidens mest berömda kvinnor. Hvarje författares penna användes till hennes pris, och det sades, att de djupaste vetenskaper voro för henne detsamma som nålen och spinnrocken för de öfriga af hennes kön. Men ryktet är en stor pratmakare och öfverskrider ofta sanningens gränser."
Skvallret visar oss naturligtvis icke hvad som var sanning, utan endast hvad man sade. Allt hvad det verkligen visar är, att nyfikenheten blifvit väckt och att Kristina redan vid tjugu års ålder var en personlighet. Folk i allmänhet och hofvet och ministrarne i synnerhet ville veta något om henne, och en utväg därtill erbjöd sig genast, nämligen att vända sig till Chanut, som var Frankrikes sändebud i Sverige. Chanut anmodades fördenskull att sända Kristinas porträtt, och jämte porträttet, som Kristina beredvilligt ställde till hans förfogande, sände han äfven ett slags karaktärsteckning eller anekdotiskt fotografi: — "tog" Kristina, såsom modärna kungliga personer stundom samtycka till att bli "tagna", i egenskap af "berömdheter i sina hem", i ett verkligt fint prof på tidig societetsjournalistik.
Chanut hade icke, förklarade han, haft för afsikt att ägna särskildt stor uppmärksamhet åt hennes majestäts skönhet; men detta oaktadt började han med en allmän skildring af hennes sätt och personliga utseende:
"Uttrycket i hennes majestäts ansikte är alltid lugnt och angenämt, hvad som än må försiggå i hennes själ. Samt är likväl, att, då hon är missnöjd med hvad som säges till henne, moln, så att säga, samla sig på hennes panna till skräck för dem, på hvilka hon fäster sin blick. I regel är hennes röst mild och låg — en röst, som trots den bestämdhet, med hvilken hon yttrar sig, omisskänneligt är en flickas. Då och då höjer hon utan märkbar orsak tonen högre än som är vanligt hos hennes kön, men årergår [sic] snart omärkligt till mera vanliga tonfall.
"Hennes majestäts växt är något under medelstorlek; men detta skulle knappast märkas, om hon bure skor med höga klackar, såsom kvinnorna i allmänhet bära. Detta gör hon emellertid icke; men för att obesväradt kunna gå omkring i slottet eller promenera eller rida, bär hon endast skor med en sula och en liten svart klack, sådana som männens."
Här finnes en svag antydan om en vårdslös kvinna, som går omkring i tofflor, och, såsom vi skola erfara af andra vittnen och i själfva verket också redan erfarit af hennes egna bekännelser, voro ordentlighet och prydlighet icke något utmärkande drag hos Kristina. Chanut uppehåller sig för tillfället emellertid icke vidare härmed. Saken var likväl icke alldeles utan betydelse för honom: såsom fransman kan han icke vara blind för dylika fel, då han skildrar en kvinna, äfven om det är en snillrik kvinna. Han finner emellertid, att han först måste sysselsätta sig med de enastående gåfvor och egenskaper, som väckt den nyfikenhet, han anmodats tillfredsställa. Man vill veta, om Kristina är religiös — han skall säga detta. Så vidt han kan finna, omfattar hon "lojalt kristendomen"; men hon gör ingen stor offentlig sak däraf. Hon betraktar de teologiska tvisterna mellan fientliga sekter med en fördragsamhet, som nästan öfvergår till likgiltighet; och den lutherska gudstjänstens omständliga ceremonier tråka tydligen ut henne.
Hon fann dem alltid tråkiga — till den grad, att hon plägade taga sin favorit, en liten spaniel, med sig i kyrkan och leka med hunden, medan bönerna lästes, och stundom läste hon Vergilius under predikan; men dessa enskildheter omtalar sändebudet icke. I stället säger han, att Kristina syntes mera intresserad af filosofi än af teologi, och berömmer hennes kunskaper på lärdomens område:
"Hon talar latin, franska, tyska, holländska och svenska, och hon håller på att lära sig grekiska. Lärda personer samtala med henne på hennes lediga stunder om allt, som är mest svårfattligt och dunkelt i de olika vetenskaperna. Hennes efter alla slags kunskaper törstande intelligens söker undervisning om allt. Knappt en dag förgår utan att hon läser Tacitus — en författare, som hon kallar sitt schackparti och hvars stil hon fullkomligt förstår, fastän den är obegriplig för många lärda."
Hon utmärker sig emellertid icke blott i studierna, utan glänser äfven i rådkammaren — och icke blott glänser, utan utöfvar också ett verkligt inflytande: —
"Det är sant, att några tillskrifva den hänsyn, hennes rådsherrar visa henne, den omständigheten, att hon är kvinna, och tro, att hennes köns behag ofrivilligt nödgar dem att underkasta sig hennes vilja. Sanningen är emellertid, att hennes stora myndighet beror på hennes stora egenskaper, och att en kung, som ådagalade samma egenskaper, också skulle äga samma inflytande."
Om hennes sällskapliga behag säger han:
"Nästan aldrig talar hon med sina hofdamer; hennes lust för sport och hennes statsintressen lämna henne ingen tid öfrig till att prata med dem. Hon söker icke deras sällskap; de endast göra henne sin formella uppvaktning, och efter de vanliga artigheterna lämnar hon dem åt sig själfva i ett hörn och börjar samtala med männen."
Men äfven männen måste rycka upp sig. Hade de ingenting att säga, som var värdt att höra, "klippte Kristina genast af samtalet". Skarpt tänkande var sålunda ordningen för dagen, och skarpt tänkande är ett hinder för andra sysselsättningar, för hvilka utrymme också bör finnas i hvarje väl ordnadt lif. Skarpt tänkande beröfvar Kristina hennes sömn: — i regel sofver hon icke mer än fem timmar af tjugufyra, ehuru hon blir så trött, att hon efter middagen måste lägga sig en eller ett par timmar; och det myckna tänkandet är slutligen — det franska sändebudet återkommer härtill — ett hinder för toaletten och konsten att behaga.
Hon fäster mycket liten vikt vid att pryda sin person; indelningen af hennes dag innefattar ingen tid för hennes toalett. Hon behöfver endast en kvart för att kläda sig, och om sådana tillfällen som stora ceremonier undantagas, för hon endast en kam genom håret och fäster en liten bandstump i det. Oordnadt hår klär henne nämligen icke illa; men hon bryr sig föga om sin hy, och hvarken i solsken eller i blåst eller i regn, hvarken i staden eller på landet, bär hon någonsin hatt eller slöja. Då hun rider ut, är en hatt med fjädrar hennes enda skydd mot vädret, och ingen, som ser henne på jakt i hennes engelska riddräkt, med en manskrage kring halsen, skulle taga henne för en drottning. Utan fråga drifver hon detta för långt, och tidtals måste man befara, att hon med detta lefnadssätt skadar sin hälsa. Alla dessa små öfverdrifter betyda emellertid ingenting, då man tänker på hennes kärlek till ära och dygd. Hennes stora äregirighet, kan man med rätta säga, är att förvärfva rykte genom sina personliga förtjänster fastmer än genom sina eröfringar; och hon vill hellre ha sig själf att tacka för sitt anseende än sina undersåtars tapperhet."
Sådan är den teckning af Kristina, som 1648 gifves af en beundrare, hvars beundran var uppriktig; men fördenskull icke okritisk. Man kan fullständiga densamma med en annan skildring, som fem år senare gjordes af jesuiten pater Mannerschied, som var spanska sändebudets biktfader. För honom är Kristina "ett underverk och en af vår tids ojämförliga märkvärdigheter". Han kände, förklarade han, drottningen väl och vill icke meddela annat än hvad han sett med egna ögon. Sålunda talar han om hennes höga panna, hennes genomträngande blick, hennes örnnäsa och uppdrager därefter följande teckning:
"Utom hennes kön finnes intet kvinnligt hos henne. Hennes röst, hennes sätt att tala, hennes gång, hennes stil, hennes hela uppträdande, allt är fullkomligt manligt. Jag ser henne till häst nästan hvarje dag. Ehuru hon rider i damsadel, är hennes hållning så god och hennes rörelser så lätta, att om man icke är alldeles i hennes närhet, skulle man kunna taga henne för en man."
Han fortsätter därpå som referenten i en societetstidning, och hans nästa anteckning sysselsätter sig med Kristinas likgiltighet för präktiga dräkter:
"Hennes riddräkt är en mycket billig sak. Jag tviflar på, den den kunnat kosta mera än fyra eller fem dukater. Vid hofvet är hon alltid mycket enkelt klädd. Jag har aldrig sett henne bära någon prydnad af guld eller silfver i sitt hår eller silfverbroderi på sina kläder. Hennes enda smycke är en ring. Icke heller pyntar hon sig. Hennes hår friseras endast en gång i veckan — tidtals blott en gång hvar fjortonde dag. Om söndagarna ägnar hon en halftimme åt sin toalett, om hvardagarne endast en kvart. Då jag samtalat med henne, har jag ofta märkt, att hennes linne haft bläckfläckar, och stundom till och med varit trasigt. Då hon erinras om, att hon verkligen icke borde vara så vårdslös, svarar hon, att den saken lämnar hon åt folk, som har tid därtill."
Därpå följa några rader om hennes lefnadssätt:
"Hon unnar sig endast tre till fyra timmars sömn, går mycket sent till sängs och stiger mycket tidigt upp. I aderton månader i sträck har hon sofvit endast tre timmar i dygnet. Så snart hon stigit upp, ägnar hon fem timmar åt läsning. Det är henne en pina att spisa middag i sällskap, och då hon spisar ensam, stannar hon blott en half timme till bords. Hon dricker aldrig annat än vatten, och man hör henne aldrig kritisera maten eller anmärka, om den är väl eller illa lagad...
"... Sina morgnar ägnar hon åt statsangelägenheter och bevistar regelbundet rådets sammanträden. Fastän hon en morgon blifvit åderlåten, deltog hon likväl fem timmar i rådets öfverläggningar; och då hon led af en feber, som räckte en månad, sysselsatte hon sig trots detta hela tiden med de allmänna ärendena. Gud, säger hon, har anförtrott henne styrelsen öfver hennes kungarike, och det uppdraget vill hon utföra efter bästa förmåga, så att, om hon också icke alltid fullt lyckas, hon åtminstone icke har något att förebrå sig."
Alla allmänna angelägenheter, fortsätter pater Mannerschied, gå genom hennes händer. Hon afgör personligen allting och behöfver inga råd och anvisningar, då hon tilltalar de främmande sändebuden, medan "stora generaler, vid hvilkas namn Tyskland darrar, stå stumma och förskrämda inför sin drottning". Hon läser också alla fördrag och statshandlingar och förklarar dem på latin för dem, som icke förstå dem. I sina sympatier är hon kosmopolitisk och "älskar alla nationer samt aktar dygden öfverallt, där den finnes"; hon skiljer endast mellan goda och dåliga personer utan afseende på deras nationalitet. För öfrigt säger han:
"Hon kan icke fördraga tanken på äktenskap. Ingenting kan förmå henne att hängifva sig åt en make, allde[n]stund hon, såsom hon säger, är född fri och tänker förbli fri. Vanligen är hon, då hon samtalar med någon, så otvunget förtrolig, att man icke skulle kunna taga henne för en hög dam, för att icke säga en drottning. Hon är den första, som vänder sig till dem, med hvilka hon vill samtala, skyndar fram till dem, tager dem i handen, skrattar och pratar med dem. Detta oaktadt inger hon så stor vördnad, att många män känna sig så rädda inför henne, som om de vore barn... Hon har hoffröknar vid sitt hof, emedan kunglig ståt fordrar detta; men hon frågar mycket litet efter dem och samtalar endast med männen."
"Hon kan samtala med dem", slutar kronikören, "på icke mindre än elfva språk, hon har till sitt hof inbjudit lärda män från alla delar af Europa och behandlar dem med stor frikostighet. Ingenting fattas i hennes fullkomlighet än att hon afsvärjer lutheranismen och antager den romersk-katolska läran."
Ombytet af andlig länsplikt förestod, då jesuiten skref detta och sannolikt också visste det. Orsakerna till denna andliga kris — om kris är det rätta ordet — skola behandlas på lämpligt ställe. Men innan vi komma dit, måste vi göra ett uppehåll och undersöka hvad de två karaktärsbilder, vi analyserat, betyda samt se till, om vi icke på ett modärnare sätt kunna karaktärisera den kvinna, som de porträttera.
Bäst torde vi kunna fatta Kristina, om vi föreställa oss ett typiskt underverk från Bedford College för kvinnor och Girton, hvilket dragits från sin naturliga omgifning för att taga plats på en tron, stolt ända till fåfänga öfver sin upphöjelse, ifrig att visa sig denna vuxen, men framför allt ifrig att visa, att en kvinna kunde täfla med männen på deras eget område, men detta oaktadt bevara de intellektuella intressen, som voro henne kärare än ståt och makt, och fast besluten att så vidt som möjligt lefva det gamla Girtonlifvet midt i hofvets flärd; uppfyllande de nya plikterna utan att öfvergifva den gamla sysselsättningen och såsom förut bränna midnattslampan samt föredraga professorers sällskap framför den "fina världens" och arbeta dubbelt för att få tid till allt, som hon ifrigt önskade göra.
Hon älskade utan tvifvel bland annat också flirten, och man vet knappast, om man skall betrakta de gånger hon förälskade sig såsom utslag af nervspänningen eller såsom tillägg till denna. I alla händelser lefde hon under högtryck, lefde på sina nerver, lefde på ett sätt, hvilket, om den fysiska konstitution icke är ovanligt stark, oundvikligen leder till nervös nedbrytning. Vi skola snart se, att den nervösa nedbrytningen inträffade, och lära känna den läkare, som ingrep, men först måste vi utfylla enskildheterna i de teckningar, sändebudet och jesuiten gjorde af henne, och visa, huru den mängd lärde, hvilken samlades vid Kristinas hof, ombildade detta till något liknande ett samlingsrum i Oxford.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Francis Henry Gribble.
No comments:
Post a Comment