Source:
Om »Mémoires de Chanut», article written by Martin Weibull for Historisk tidskrift, volume 7, pages 60 to 64, published by the Swedish Historical Union through Emil Hildebrand, 1887
The article:
Pierre Chanut, utnämd till fransk ministerresident i Sverige i september 1645, anlände till Norden samma år på senhösten. Medan hans familj och svit fortsatte färden genom Sundet direkt på Stockholm — resan hade gått till sjös från Amsterdam — stannade han sjelf i Kjöbenhavn för att sluta sig till den vid begge de nordiska hofven ackrediterade franske ambassadören, Coignet de la Thuillerie, hvilken nyss förut bemedlat freden i Brömsebro. Af honom skulle han emottaga instruktioner och af honom, då han aflade sitt afskedsbesök i Stockholm, införas i sin befattning vid svenska hofvet. Detta skedde i början af året 1646. Från 1646 i januari och intill 1649 i maj (sista brefvet till Mazarin dat. 1/5), då han erhöll tillstånd att för en kortare tid återvända till Frankrike, vistades han oafbrutet på sin post i Stockholm. Under hela denna tid aflade han regelbundna ministeriella rapporter till kardinal Mazarin och statssekreteraren Loménie de Brienne. Dessa, men endast dessa, samt på ett sätt, som snarast kan betecknas såsom en lemlästning, hafva blifvit begagnade för första delen af memoirerna under hans namn. Steg för steg, bref för bref kan man följa de alldeles godtyckligt gjorda utdragen ur dessa ministerbref.
På hemväg till Frankrike våren 1649, möttes Chanut i Holland af en ambassadörsfullmakt. Han erhöll denna dels som belöning för de tjenster han redan gjort i Sverige under den vestfaliska fredens år, dels också för att fullgöra en ny och vigtig uppgift, som ställdes till honom. Den franska politiken hade efter vestfaliska fredens afslutande uppställt till mål för sig att försona Frankrikes begge bundsförvandter i Norden, Sverige och Polen; åt Chanut öfverlemnades att på kongressen i Lübeck utföra detta svåra uppdrag. I december 1649 återkom han till Stockholm, hade 22/12 sin audiens såsom ambassadör hos drottning Kristina, daterade sitt första bref till Mazarin 25/12 och dröjde i Sverige till kongressen öppnades; först 1651 i juni afreste han till densamma. För tiden mellan dessa data har P. Linage de Vauciennes på enahanda sätt begagnat Chanuts dubbelrapporter till Mazarin och Brienne. Mellan 1649 april och december är en lucka i memoirer såväl som i korrespondans. Under denna tid uppehölls beskickningen af ambassadsekreteraren Picques. Rapporter, som denne kan hafva afgifvit, äro icke för denna tid begagnade. Picques, Sieur Picques, såsom han nämnes bredvid Monsieur Chanut, kom äfven nu att vid ambassadörens afresa till kongressen i Lübeck uppehålla ärendena i Stockholm. I december 1651 blef han nämd till fransk ministerresident i Stockholm. Ej endast från denna tidpunkt, utan alltsedan Chanuts afresa och intill hans egen 1654, är det Picques skrifvelser och ej Chanuts, som ligga till grund för memoirerna. Blott inflickas där och hvar ur Chanuts papper någon redogörelse för förloppet af kongressen i Lübeck. Dessa beröra numera föga Sverige och svenska förhållanden. Chanuts bref under denna tid äro uteslutande ställda till Brienne, och detta af det skäl, att Mazarin under dessa år och intill februari 1653 befinner sig i landsflykt. Knapt har emellertid Mazarin återvändt ur denna och återtagit ledningen af ärendena, förrän Chanut, som efter Lübeck-kongressens fullständiga upplösning stod färdig att begifva sig till sin nya ambassadörspost i Haag, emottager kardinalens order att åter begifva sig till Stockholm, om ock endast för kort tid. Det är — hvad i memoirerna ej omnämnes — de i Picques depescher framställda förhållandena i Stockholm och dennes hela förhållningssätt, som föranleda kardinalen till denna order. Chanut afreser då från Hamburg sista dagen i april 1653, daterar bref till Mazarin från Stockholm 10/5 och till drottning Kristina från Vismar 10/7. Han har således på denna mission tillbragt ungefär en månad. Hvad han från denna resa inberättat till Mazarin, sammandrages i memoirerna mycket ofullständigt på 9 sidor III, 183-191.
Efter på stället gjord undersökning om förhållandena, råder Chanut till Picques rappellerande från Stockholm och detta följer äfven efter någon tids förlopp. I november 1654 lemnar han Sverige, då Charles d'Avaugour anländer såsom ambassadör hos Karl X Gustaf.
I öfverensstämmelse med dessa förhållanden sönderfalla de s. k. Mémoires de Chanut i tvänne väsentligen olika afdelningar, den ena grundad på Chanuts, den andra på Picques depescher. Vid i detalj gående granskning visar sig, att den från Chanuts papper härrörande afdelningen (I och II 1-219) i en följd upptager omkring 647 sidor, medan den, som hvilar på Picques', omfattar omkring 747 sidor, (II, 219-453 och III). I denna senare afdelning äro dock inskjutna rörande kongressen i Lübeck omkring 130 sidor samt 9 från Chanuts vistelse i Stockholm 1653. (III 183-191). Till omfänget blifva alltså de begge afdelningarne ungefär lika. Men till halt och värde äro de så olika som de begge, från hvilka de härröra, Chanut och Picques, ty det gäller i fråga om diplomatiska papper, att allt är beroende af person. De kunna lemna de säkraste källor för historien; de kunna också lemna blott vrångbilder af förhållanden och personer. Är diplomaten en upphöjd och oafhängig karaktär, som förstår att begagna sin ställning såsom vederbör för en allsidig iakttagelse, utan att förvillas af lidelser, utan att låta sig föra bakom ljuset af intressen och intresserade, då eger han berättigade anspråk på att ega tillit hos efterverlden. Den brist, som ligger däri, att han är främling, uppväges af hans opartiskhet och oafhängighet i omdöme. Men om det brister diplomaten mognad både i år och omdöme, om osjelfständigheten är förorsakad både af karaktärens och hufvudets svagheter, om hans rapporter komma att gifva blott ett genljud af partiväsendet omkring honom, så måste hans berättelser fruktas af efterverlden lika mycket, som sqvallret fruktas af samtiden. Blott i de fall där uppgifterna kunna bestå den strängaste kritik efter kontrollering med källor af verklig tillförlitlighet ega de då vitsord. Sådant ungefär är förhållandet mellan källorna till de båda afdelningarne af de s. k. Mémoires de Chanut. Till långvarig skada för sanningen hafva dessa varit sammanfattade under samma gemensamma namn. Men med fullaste skäl bör P. Linage de Vauciennes arbete i stället uppdelas uti
1. Mémoires de Chanut (I-II, 1-219)
och
2. Mémoires de Picques (II 219-453, III).
Det är under dessa olika titlar vi vilja behandla de olika afdelningarne hvar för sig.
Att drottning Kristina med rätta nedlagt sin insaga mot Mémoires de Chanut framgår fullkomligt klart af dessa förhållanden. Det blef dock en insaga af betydelse blott för framtiden; samtiden passerade lätt förbi den. När den rättvisa förvägrades henne, som Bourdelot vid memoirernas utgifvande fordrat genom författarens bestraffning, lät hon därvid förblifva. Hon gjorde aldrig något försök till vederläggning: det låg i hennes karaktär att anse sig upphöjd öfver smädelsen och förtalet. Hvad som mest smärtat henne hade varit att Chanuts namn blifvit begagnadt för att maskera dolkstygnen, som riktats emot henne. För egen del blickade hon med förakt ned på de osanningar som kringspridts. »Ma consolation», skrifver hon, »est que ma conscience ne me reproche rien d'indigne de moi, et la Suède, Rome et tous les autres lieux de la terre où j'ai passé ma vie témoigneront un jour de la fausseté de ces calomnies. Ma gloire et ma reputation sont, Dieu merci, assez bien établies, pour ne pas craindre ces sortes de calomnies, et j'en appelle ici à la conscience de ceux mêmes qui les ont inventées; je suis sûre qu'ils ne croient pas eux-mêmes ce qu'ils disent. Le siècle où nous sommes me console: on n'y donne quartier à personne. Pour moi, je me suis accoutumée à l'ingratitude et à la perfidie du genre humain».
Hon hyste sjelf den meningen, att utgifvandet af detta memoirverk var tendensmessigt och en handling af fiendskap och hämd. Kanske hade hon ej orätt däri. I Frankrike förlät man henne ej den rol hon spelat i Roma 1670 vid Clemens X Altieris val och sedan under denne påfves pontifikat. Den bestämda mening hon hyste och äfven öppet uttalade om det för Sveriges intressen skadliga i förbundet med Frankrike 1672 stämde ej blidare. Drottning Kristinas opposition mot Frankrike hade alltid något retsamt för Ludvig XIV. Och det var ej första gången, man i Paris angrep motståndare på ett sätt sådant som detta: den falska venetianska relationen under Angelo Corrers namn hade ju några år förut visat exempel därpå. Emellertid har denna sak gjort ett djupt intryck på drottning Kristinas sinne; mer än en gång har hon läst boken omigen och på sitt vanliga sätt skrifvit anmärkningar i brädden. Kanske har hon till slut också haft tanke på att vilja rättfärdiga sig. Åtminstone tillhöra de Memoirer, hon sjelf begynt nedskrifva, åren efter utgifvandet af Mémoires de Chanut. Tyvärr ha drottningens egna Mémoires ej blifvit förda längre än till begynnelsen af hennes sjelfständiga regering.
Vi öfvergå nu till första afdelningen.
English translation (my own):
Pierre Chanut, appointed French Minister Resident in Sweden in September 1645, arrived in the Nordic countries in late autumn of the same year. While his family and suite continued their journey through the Sound directly to Stockholm — the journey had been by sea from Amsterdam — he himself stopped in Copenhagen to join the French ambassador accredited to both Nordic courts, Coignet de la Thuilerie, who had just previously brokered the peace of Brömsebro. From him he was to receive instructions and by him, when he paid his farewell visit to Stockholm, to be introduced to his position at the Swedish court. This took place at the beginning of the year 1646.
From 1646 in January and until 1649 in May (the last letter to Mazarin is dated 5/1), when he received permission to return to France for a short time, he remained continuously at his post in Stockholm. During all this time he sent regular ministerial reports to Cardinal Mazarin and the Secretary of State, Loménie de Brienne. These, but only these, and in a manner that can only be described as a mutilation, have been used for the first part of the memoirs under his name. Step by step, letter by letter, one can follow the quite arbitrarily drawn extracts from these ministerial letters.
On his way home to France in the spring of 1649, Chanut was met in Holland by an ambassador's commission. He received this partly as a reward for the services he had already rendered in Sweden during the years of the Peace of Westphalia, and partly also to fulfill a new and important task that was assigned to him. After the conclusion of the Peace of Westphalia, French policy had set itself the goal of reconciling France's two allies in the North, Sweden and Poland; Chanut was entrusted with carrying out this difficult task at the Congress of Lübeck.
In December 1649 he returned to Stockholm, had his audience as ambassador with Queen Kristina on 12/25, dated his first letter to Mazarin on 12/25 and stayed in Sweden until the Congress opened; he did not arrive for the same until 1651 in June. For the period between these dates, P. Linage de Vauciennes has consistently used Chanut's double reports to Mazarin and Brienne. Between April and December 1649 there is a gap in the memoirs as well as in the correspondence.
During this time the mission was held by the embassy secretary Picques. Reports that he may have given are not available for this period. Picques, Monsieur Picques, as he is mentioned next to Monsieur Chanut, also came to hold the affairs in Stockholm when the ambassador left for the congress in Lübeck. In December 1651 he was appointed French minister resident in Stockholm.
Not only from this time, but ever since Chanut's departure and until his own in 1654, it is Picques' writings and not Chanut's that form the basis of the memoirs. Only here and there, some account of the course of the Congress in Lübeck is interspersed from Chanut's papers. These now touch little on Sweden and Swedish conditions. Chanut's letters during this time are exclusively addressed to Brienne, and this for the reason that Mazarin during these years and until February 1653 is in exile.
However, Mazarin has hardly returned from this and resumed the management of affairs before Chanut, who, after the complete dissolution of the Congress of Lübeck, was ready to go to his new ambassadorial post in The Hague, receives the Cardinal's order to go back to Stockholm, if only for a short time. It is — which is not mentioned in the memoirs — the conditions in Stockholm described in Picques' despatches and his entire attitude that prompted the cardinal to this order.
Chanut then departs from Hamburg on the last day of April 1653, dates letters to Mazarin from Stockholm on 5/10 and to Queen Kristina from Wismar on 7/10. He has thus spent about a month on this mission. What he told Mazarin about this journey is summarised in the memoirs very incompletely on 9 pages in III, 183-191.
After investigating the situation on the spot, Chanut advises Picques to retreat from Stockholm, and this also follows after some time. In November 1654, he leaves Sweden, when Charles d'Avaugour arrives as ambassador to Karl X Gustav.
In accordance with these circumstances, the so-called Mémoires de Chanut fall into two essentially different sections, one based on Chanut's, the other on Picques' despatches. On closer examination it appears that the section originating from Chanut's papers (I and II 1-219) occupies about 647 pages in a row, while that which rests on Picques' comprises about 747 pages (II, 219-453 and III). In this latter section, however, about 130 pages are inserted concerning the Congress in Lübeck and 9 from Chanut's stay in Stockholm in 1653. (III 183-191).
In terms of scope, the two sections are therefore approximately equal. But in content and value they are as different as the two from which they originate, Chanut and Picques, for in the case of diplomatic papers everything depends on the person. They can provide the most reliable sources for history; they can also provide only distorted pictures of circumstances and people. If the diplomat is a lofty and independent character, who understands how to use his position as a means of comprehensive observation, without being misled by passions, without being led astray by interests and interested parties, then he has a legitimate claim to the trust of posterity. The deficiency that lies in his being a foreigner is compensated by his impartiality and independence of judgment.
But if the diplomat lacks maturity both in years and judgment, if his lack of independence is caused by weaknesses of character and mind, if his reports come to give only an echo of the party system around him, then his stories must be feared by posterity as much as gossip is feared by his contemporaries. Only in cases where the information can withstand the strictest criticism after checking with sources of real reliability do they then have a grade.
Such is approximately the relationship between the sources for the two sections of the so-called Mémoires de Chanut. To the long-term detriment of the truth, these have been summarised under the same common name. But with the fullest reason, P. Linage de Vaucienne's work should instead be divided into
1. Mémoires de Chanut (I-II, 1-219)
and
2. Mémoires de Picques (II, 219-453, III).
It is under these different titles that we will treat the different sections separately.
That Queen Kristina was right to lodge her complaint against the Mémoires de Chanut is perfectly clear from these circumstances. However, it was a complaint of importance only for the future; the present easily passed it by. When justice was denied her, as Bourdelot had demanded when publishing the memoirs by punishing the author, she let it remain. She never made any attempt to refute it: it was in her character to consider herself above the insult and slander. What had hurt her most was that Chanut's name had been used to mask the daggers directed against her. For her own part, she looked down with contempt on the falsehoods that had been spread.
"My consolation", she writes, "is that my conscience does not reproach me with anything unworthy of me, and Sweden, Rome and all the other places on the earth where I have spent my life will one day testify to the falsity of these calumnies. My glory and reputation are, thank God, well enough established not to fear these kinds of calumnies, and I appeal here to the conscience of those who invented them; I am sure that they themselves do not believe what they say. The century in which we live consoles me; no quarter is given to anyone. As for me, I have accustomed myself to the ingratitude and perfidy of the human race."
She herself held the opinion that the publication of this memoir work was tendentious and an act of enmity and revenge. Perhaps she was not wrong in that. In France she was not forgiven for the role she had played in Rome in 1670 at the election of Clement X Altieri and then during his papal pontificate. The definite opinion she held and even openly expressed about the harmfulness to Sweden's interests in the alliance with France in 1672 was no less agreeable. Queen Kristina's opposition to France always had something irritating for Louis XIV.
And it was not the first time that opponents had been attacked in Paris in such a way: the false Venetian relation under the name of Angelo Correr had been an example of this a few years before. However, this matter made a deep impression on Queen Kristina's mind; more than once she has read the book again and, in her usual way, has written remarks in the margins. Perhaps she finally also had in mind wanting to justify herself. At least the Memoirs she herself began to write belong to the years after the publication of the Mémoires de Chanut. Unfortunately the Queen's own Mémoires have not been carried further than the beginning of her independent reign.
We now pass to the first section.
Above: Kristina.
Above: Martin Weibull.
No comments:
Post a Comment