Sources:
Svenska folkets historia, volume 3, pages 318 to 336, by Erik Gustaf Geijer, 1836; original at Harvard University
The History of the Swedes, pages 298 to 304, by Erik Gustaf Geijer, translated by J. H. Turner, Esq., M. A., 1845; original at the New York Public Library
The account:
Vi öfvergå till betraktande af krigshändelserna.
Högstsalig Konungen, nyss före sin död — säger Chemnitz — hade så formerat sin krigsstat, att han i öfre Tyskland lemnat två armeer, en i Elsas under Fältmarskalken Gustaf Horn, den andra i Bäyern under General Johan Baner, eller tills vidare (då Baner ännu led af sina vid Nürnberg erhållna sår) under Pfaltzgrefven Christian af Birkenfeld. Vid nedre Rhen hade han äfven en armee under General Baudissin. För sin person hade Konungen beslutat att rycka in i Nedersaxen, och att emellertid skicka Hertig Bernhard af Weima med en mindre corps till Franken. Rikskansleren följde oförryckt denna Konungens plan. Han delte hufvudarmeen i Saxen. Med den större afdelningen, 12 till 14,000 man, beordrades Hertig Georg af Lüneburg och Generalen, nu mera Fältmarskalken Kniphausen, till Weserfloden och det af fienden besätta Westphalen, — med den mindre Hertig Bernhard öfver Thüringer-skogen till Mainströmmen, hvarifrån han borde sätta sig i förbindelse med Donau-armeen. Till denna härs förstärkning hade emellertid de Swabiska Ständerna, som ej kände sig fiendens öfvermakt vuxne, kallat Horn; hvarefter Pfaltzgrefven af Birkenfeld (sedan Baudissin tagit sitt afsked) sattes öfver tropparna vid nedre Rhen. Befälet i Schlesien, der hittills oordentligt tillgått, öfverlemnades åt den gamla Gref Thurn. Han skulle der återknyta sin förbindelser med protestanterna i landet, och så mycket som möjligt hålla enighet med de Saxiska och Brandenburgska Generalerna.
De serskilda delarna af denna vidlyftiga krigsmassa, till minsta delen Svenskar, rörde sig ännu någon tid med segrande framfart. Snart märktes frånvaron af den ledande handen. I den under Horn och Bernhard af Weimar sluteligen förenade Donau-armeen, sammanträdde Öfverstarna, i April månad 1633, och förklarade: i den med dem upprättade capitulation hade den Högtsalige Konungen tillsagt dem riktig utbetalning af solden hvarje halft år, och dessutom en ståtelig recompens i land och folk, som han redan eröfrat eller ämnade vinna: de hade följt honom troget, sommar och vinter, utan rast och ro, till belägring och fältslag, och hade sluteligen, efter hans fall, under Hertig Bernhards anförande segrat vid Lützen, fördrifvit fienden ur Saxen, till större delen äfven ur Franken, och å en annan sida ej visat sig mindre oförtrutne under Fältmarskalken Horn vid Rhen; men efter Gustaf Adolf — hvars bortryckande, såsom deras hufvud, äfven måste skaka en kropp af jern — hade de hvarken sett eller hört något af Herr Rikskansleren eller af betalning eller tack: de ville veta hvem de tjente: på Conventet i Heilbronn tänkte man ej på dem utan på Sveriges satisfaction, på Ståthållare, Commissarier, Præsidenter och Residenter; derföre hade de beslutat, att icke vidare avancera mot fienden, utan hellre, att med deras underhafvande soldater bibehålla för sig sjelfva de eröfrade länderna, såsom ett rättmässigt hypothek; hvilken deras mening de äfven ämnade meddela de öfriga krigshärarna i Westfaliska, Saxiska och Rhenska kretsarna. Dina klagopunkter hade de skrifteligen uppsatt och fordrade inom fyra veckor svar. Horn, som med stränghet tilltalat de sammansvurna, begaf sig till sin svärfader, Rikskansleren, för att med honom öfverlägga, Bernhard af Weimar, som qvarstadnade i lägret, yttrade: "fordringarna voro billiga, men ordalagen allt för hårda". — Christina anklagar honom att ha varit tillställningens hemliga hufvudman. Visst är, att Hertigen ej illa hade valt tiden för genomdrifvandet af sina egna fordringar på Franken hos den fåfängt öfver detta förhållande uppretade Rikskansleren. De öfriga måste tillfredsställas på samma sätt, nemligen med Svenska beläningsbref på gods och herrskaper i Tyskland, till ett värde (jemte de på samma gång utdelade penningar) af 4 millioner 900,000 Riksdaler. Utdelningen skedde af Hertig Bernhard efter öfverenskommelse med Oxenstjerna i Frankfurt. För de inrymda besittningarna skulle Officerarne anses vara medlemmar af Heilbronske Förbundet, och armeen vara detta Förbund och Sveriges krona gemensamt förpligtad.
Ännu efter det sålunda stillade upproret beglänste segern någon tid Gustaf Adolfs vapen. Snart skulle de söndra sig. Hvad vi nyss beskrifvit var tillika en brytning emellan Konungens Försteliga Generalstab (redan förut ett föremål för Oxenstjernas farhåga) och det Svenska Befälet; ty ehuru endast Öfverstarne framträdde, lågo tydeligen högre intressen derunder. Ibland de i Gustaf Adolfs tjenst gångna Förstar, ansåg sig Bernhard af Weimar för närmaste arfvingen till Konungens ära. Han hade hämnats Gustaf Adolfs död. Då vid Weissenfels, efter slaget vid Lützen, han framställde för krigshären Hjeltens lik, och besvor den att fortgå på segerns bana, hade hela hären ropat: de ville följa honom hvart han förde dem, ja till verldens ända. Han fordrade öfverbefälet, men hindrades från att vinna sitt mål, ej blott af sin äldre bror, Wilhelm, som Gustaf Adolf hade utnämnt till sin General-Lieutenant, utan i synnerhet af Oxenstjerna, som begagnade sig af brödernas oenighet, att undvika uppfyllandet af bägges anspråk, och ville genom Fältmarskalken Horn, — segraren med Gustaf Adolf vid Leipsig — regera krigsväsendet. Weimar med Horn i ett befäl var olycksbådande.
Emellan Hertig Georg af Lüneburg och Kniphausen var förhållandet ej heller det bästa. Emellertid hade de framgång. Hertigen, enligt den honom af Oxenstjerna föreskrifna operations-planen, rensade det nordliga Westphalen från fiender, gick derpå lyckligt öfver Weser och belägrade Hameln. Landgrefven Wilhelm V af Hessen, till hvars biträde Svenske General-Majoren Kagg var förordnad, bemäktigade sig södra Westphalen och belägrade Paderborn. För att undsätta Hameln, kallade Kejserliga Generalen Gref Gronsfeldt, som i trakten af Hildesheim samlade sin här, Gref Merode ur Westphalen sig till hjelp. Hertig Georg åter fordrade och erhöll förstärkning från Landgrefven af Hessen, under Generalerna Kagg och Melander. Den 28 Juni 1633 blef den förenade fiendtliga styrkan i grund slagen vid byn Hessisch Oldendorf, nära östra Weserstranden, Kniphausen hade efter sin vana afrådt batalj, men afgjorde dock (hvilket ej heller hos honom var sällsynt) segern genom en mästerligt utförd rörelse med Svenska kavalleriet. I slagtningen buro alle Svenske Officerare och Soldater Gustaf Adolfs bild på bröstet. Hans naturlige son, den unge Gustaf Gustafsson, fäktade vid Kniphausens sida. Hamelns öfvergång blef den enda frukten af segern. Hertig Georg skref till Oxenstjerna, att han tagit hyllning af staden för sig sjelf, gjorde gamla fordringar på penningar, land och städer gällande, och påminte, såsom andra, om Gustaf Adolfs löften. Rikskansleren besvarade dessa fordringar med nya löften; men då Hertigens afsigter på egen förstoring allt mer uppenbarade sig, undandrog han honom småningom befälet öfver de Svenska tropparne. Kniphausen gick på Kanslerens befallning till norra Westphalen: Kagg skickades till Donau-armeen; och då Hertig Georg nu lät välja sig till General för, den Nedersaxiska kretsen, förmådde Kansleren Saxiska Ständerna att sätta Baner, som nu blifvit flyttad till Elbe, vid hans sida. — Det är öfver allt samma skådespel. Det skulle i slaget vid Nördlingen få sin upplösning.
Vid Rhen och Donau förspörjdes äfven till någon tid den gamla segerfarten. — Med Heidelbergs intagande (d. 24 Maj 1633) hade eröfringen af nedre Pfaltz blifvit fullbordad genom Pfaltzgrefven Christian af Birkenfeld. Den sammes seger (d. 1 Aug.), vunnen genom Svenska Infanteriet vid Pfaffenhofen, dref Lothringarne ur Elsas. Efter upprorets stillande vid Donau-armeen hade Horn med en del af den samma vändt sig mot öfre Swaben, för att hindra de från Italien under Hertigen af Feria anryckande Spaniorerna att förena sig med Kejserlige Generalen Altringer. Äfven Hertig Bernhard kallades till Swaben genom Altringers framträngande, hvars förening med Feria likväl ej kunde förekommas. De Svenske Anförarne, efter att ha varit oense om fältslag skulle vågas (Horns afstyrkande tanka rådde), skilde sig åter, Horn för att återvinna sina fördelar i dessa trakter, Weimar för att söka nya eröfringar vid Donau, der, sedan han blifvit förstärkt genom General Kagg, hans framgång kröntes med intagandet af Regensburg d. 15 Nov. 1633. Af denna nyckel till Österrike och Bäyern tog Hertigen besittning i sitt eget namn. Han stod i början af året 1634 färdig att inbryta i de Kejserliga arfländerna, och fordrade dertill Horns bistånd. Denne ville ej lemna Swaben, ännu hotadt af Altringer och Feria. Rikskansleren gillade sin mågs tanka, men öfverlemnade de troppar, som hittills stått under Pfaltzgrefven af Birkenfeld, åt Hertigen. Denne dolde så litet sitt missnöje, att han syntes vilja tillvägabringa en våldsam brytning. Under förevändning att ej kunna uppehålla sina troppar i Franken (ehuru han ej öppnat sina egna dervarande förråder), kastar han sig plötsligen, med fiendtlig framfart, på Horns qvarter i Swaben. De möttes i Ulm. Det kom till häftiga ord; hvarvid den beryktade Öfverste Mitzlaff, Ordföranden för det nyss dämpade myteriet, åter lät höra sig, och af Hertigen, nu öppet, togs i försvar. Bernhard bragte sina anspråk på öfverbefälet inför den nu pågående Förbundsdagen i Frankfurt, der likväl ej sinnena synes ha varit stämda till hans fördel. De Swabiska Ständerna klagade att de af honom blifvit behandlade såsom fiender; och Öfverste Mitzlaff fick, oaktadt Hertigens beskydd, sitt afsked. Emellertid ryckte Kejsarens son, Konungen af Ungern, med 25,000 man på den ena, Altringer på den andra sidan emot Regensburg, under det Bernhard, emellan harmen öfver Rikskanslerens myndighet, och begäret att räda den vigtiga staden, öfverlemnade sig åt vacklande, stridiga, häftiga ingifvelser. Man ser honom än skynda att sjelf undsätta Regensburg, (hvars besättning det lyckades honom att förstärka,) än i förtreten afslå Horns anbud att i detta ändamål med honom förena sig, än, då faran vexte, med häftighet yrka samma förening. Denna skedde ändtligen. Emellan d. 3 Juli, då Horn och Hertigen, inalles med 24,000 man, sammanträffade i Augsburg, till d. 27 Juli, då de med en af sjukdom och brist nästan upplöst här dit återvände, ligger ett förödande härjningståg in i Bäyern, Landshuts intagande, men Regensburgs förlust.
Heilbronska Förbundets hufvudstyrka var i Swaben. Fienden, som nu framryckte mot denna krets, gick öfver Donau, intog Donauwerth, betalte Bäyerns härjning med den omenskligaste grymhet, och belägrade Nördlingen. Till denna stads undsättning måste Weimar och Horn, som åtskilts, å nyo förena sig, under det Rikskansleren påskyndade förstärkningar dels ifrån Franken, dels ifrån Rhen. Till fienden stötte de från Italian kommande tropparne under den Spanske Cardinal-Infanten. Hertig Bernhard yrkade batalj. "Vi hafva låtit Regensburg gå förloradt" — sade han — "Donau-stränderna äro öfversvämmade af fienderna — Rhen och Mayn hotas, hjelpa vi ej det beträngda Nördlingen, så är det gjordt med vår ära." — De belägrade gåfvo genom bud och tecken oupphörligt sin nöd tillkänna. Horn yrkade, att man emot en så öfverlägsen fiende borde afvakta förstärkning. — De från Franken kommande troppar, under Fältmarskalken Kratz och General Kagg, inträffade sluteligen, hvarigenom Svenska styrkan vexte till nära 18,000 man, men fiendens var 30,000. — Horn rådde derföre att äfven invänta Rhengrefven Otto Ludvig, som hittills sysselsatt med Breysachs belägring, nu var i antågande med femtusen man; och denna tanke segrade i Krigsrådet; ehuru Bernhards Officerare hånligt yttrade sig öfver Horns betänkligheter. Enligt beslutet skulle krigshären på vägen till Ulm närma sig Nördlingen och intaga en närbelägen höjd, tills Rhengrefven, som inom två dagar väntades, hunne fram. Bernhards hetta, under utförandet af denna rörelse, gjorde af en skärmytsling ett fältslag, som, börjadt redan om aftonen d. 26 och till en del fortsatt under natten, slutade d. 27 Aug. 1634 med Svenska härens fullkomliga nederlag, Horns fångenskap och Hertigens flykt. Bernhard af Weimar, hvilken Heilbronska Förbundet ändtligen uppdrog öfverbefälet, med yttrande att "den som stjelpt kärran omkull, också borde hjelpa den upp", fann likväl i detta befäl nu mera inga utsikter, och sökte Frankrikes bistånd för sina egna planer. Men den tid, då man endast med värjan grundade nya välden, var förbi. Det hade redan Wallensteins öde visst.
Denne Krigsförste hade efter flykten från Lützen (för hvilken han höll en blodig räfst med flera sina Officerare,) åter samlat sin makt bakom Böhmiska bergen, i hvilkas grannskap den, lik ett åskmoln, syntes dröja. Blott fredsord läto emellertid förnimma sig ur den hotande dunkelheten. — Wallenstein, sedan han inryckt i Schlesien, nyttjade den af Danmark nu öppnade och af Kejsaren antagna fredsbemedlingen, att göra de stridande, hvar för sig, de mest olika förslag. Han erböd förbund åt Saxen och Brandenburg för att drifva Svenskarne ur Tyskland, men på samma gång förbund åt Sverige, att med Saxen och Brandenburg, och åt Frankrike, att gemensamt med Sverige, tvinga Kejsaren till fred. Den närmaste följden var ett allmänt misstroende mot dessa förslags upphofsman; och detta misstroende släcktes ej hos Kejserliga Hofvet, ehuru den skenbara förtroligheten emellan Wallenstein och fienderna, efter tvenne stillestånd, hastigt afbröts genom en glänsande krigisk verksamhet. Sedan Arnheim med Saxarne skilt sig från den Svenska styrkan i Schlesien, befann sig denna, då det sista stilleståndet d. 21 Sept. 1633 var till ända, i Steinau vid Oder, oförtänkt omringad af Wallenstein, som tog 5000 man, med Duvall och Thurn, tillfånga, och derefter hotade både Berlin och Dresden. Tillbakakallad genom Hertig Bernhards framgång vid Donau, ryckte han in i Franken, för sent likväl för Regensburgs räddning, och återvände derpå till Böhmen. Sådana voro Wallensteins sista bedrifter. Af Kejsaren förklarad fogelfri, blef han d. 14 Febr. (g. st.) år 1634, tillika med sina förnämsta förtrogna, mördad i Eger. Att han då stod på vägen att förena sig med Bernhard och Svenskarne är otvifvelaktigt, och på alla sidor erkändt. — En stor dunkelhet hvilar öfver denna gåtlika karakter, och den har ej blifvit skingrad äfven genom Wallensteins i senaste tider kungjorda egenhändiga brefvexling, som under varsamma ord visar den uppmärksamma Läsaren ett sluteligen ända till ytterlighet spändt förhållande emellan Kejsaren och hans General. Äfven den kraftigaste försvarare för denne Fältherre måste inskränka sig till den i sig sjelf orimliga frågan, huruvida han var en frivillig eller nödtvungen förrädare mot sin Herre. Kejserliga hofvet, för att bemantla ett mord, har naturligtvis yrkat det förra. Store samtida Statsmän, Oxenstjerna och ännu mer Richelieu (ehuru Cardinalen erbudit honom sin hjelp att förvärfva Böhmens krona), synas benägne att medgifva all den mildring, som det senare kan innebära. Oss synas inga ord räcka till att förena och rättfärdiga i sig sjelf stridiga handlingar. Dessa, så vida de äro förklarliga, kunna också endast förklaras ur Wallensteins ställning, som i sig sjelf var så slipprig, att man nästan förlåter en stor äregirighet, om den på en så halsbrytande bana rådfrågar stjernorna. Några ord äro tillräckliga att beteckna denna ställning. — Redan vid Wallensteins första endtledigande i Regensburg 1630, vågade hans vänner peka på faran deraf; "emedan" — sade de — "han kunde, såsom en dessutom vred herre, söka hämnd, sälla sig till Kejsarns fiender, och draga krigsfolket, som mer lydde hans vink, än andras lag och befallning, med sig." Wallenstein sjelf underkastade sig utan klagan, med yttrande, att hvad som skett stod skrifvet i himmelens lopp. Men till hvilken höjd han syftade, visa bäst de vilkor han sedermera i Kejsarens yttersta nöd föreskref och erhöll för återtagandet af det oinskränktaste befäl: ibland annat, ett kejserligt arfland i belöning, och öfverherrskapet i alla eröfrade länder. Den som kan fordra sådant, måste sjelf sätta sig i författning att vaka öfver uppfyllelsen. Wallenstein hade på sitt förra befäl både fått och förlorat Meklenburg, hvars titel han fortfor att bära. Hans förvärfvade egenskap af Riksförste stärkte hans oafhängighet såsom Fältherre. — På hvilken sida under sådana förhållanden de misstankar och farhågor först uppstått, som ledde till en våldsam brytning, är och lärer bli lika omöjligt att afgöra, som det synes oundvikeligt, att en sådan förr eller senare borde inträffa.
För att förstå följderna af slaget vid Nördlingen, är nödigt att kasta en blick i det inre af det protestantiska partiets förhållanden vid denna tidpunkt i Tyskland. Gref Per Brahe hade ifrån Sverige blifvit utsänd Rikskansleren till biträde, och besökte Conventet i Frankfurt. "Ständerne" — skrifver han i sin Tänkebok — "höllo fritt prål och brask: månge lefde i dagligt sus, bekymrade sig litet om det allmänna bästa, voro afvundsjuke på Sveriges lycka, missunte det Directorium. Kurförsten af Saxen blåste under och slog omkull hvad andre uppbyggde: Kurförsten af Brandenburg såg allenast på Pommern, Calvinisterne på Konungen i England, Hertig Bernhard af Weimar på sin höghet, och att han allena måtte få råda och af ingen dependera: Hertigarne af Brunswik och Lüneburg hade æmulation med Landtgrefven af Cassel: hvar sökte sitt intresse: Fransyska penningar förförde hög och låg: Ridderskapet och Städerna trätte om säten: intet förtroende: den ene afvundades på den andre: Förstar, Grefvar och Herrar voro som barn, följde hvad deras Doctorer och Jurister dem förepredikade, hvilka i alla Conventer stodo bak ryggen om sina herrar, talte och svarade såsom för dumbar. Hvar ville lefva för sig och agera både Konung och General. — De förde afvog sköld mot deras Herre Kejsaren, hvilken de så kallade; ty så länge de kallade honom deras Herre och drogo svärd emot honom, kunde deras krig intet heta annat än rebellion. Men ehvad argument man brukade, halp det icke: de ville aldrig förklara Kejsaren för fiende, mycket mindre ovärdig Romerska kronan; spelade och lekte med krigsväsendet och statu publico et privato. Rikskansleren, såsom Sveriges Legat och Director af Evangeliska Förbundet, ärade de mycket, och gjorde honom så väl som mig mycken vördning; men när Rikskansleren mente med dem bäst, uttydde de det värst; och i sanning hos dem till rättsinnighet och eget bästa gälde hvarken skäl eller råd. Det dröjdes och disputerades och fåfängt förnöttes tiden, tills den olyckliga slagtningen vid Nördlingen skedde."
Detta nederlag bragte med ens det så kallade tredje partiet till stadga; liksom en vätska på fryspunkten vid första skakning förvandlas till is. Saxen slöt för sig, och, utan uppdrag, äfven för sina trosförvandter freden i Prag, som lemnade ingen säkerhet, uppsköt hufvudfrågorna, men förvärfvade Kurförsten Lausitz. Den, för hvars räddning Gustaf Adolf stupat, omtalar i denna fredshandel Hjeltens odödliga bedrifter under namn af "den år 1630 i riket uppståndna oro", hvars spår borde utplånas: Svenskarne skulle nöja sig med fritt aftåg ur Tyskland; och så stor var modlösheten, att nästan alla Protestantiska Ständer (af Sveriges Tyska Bundsförvandter alla, utom Hessen) biträdde denna allmänt ogillade fred, som ännu i tretton år förlängde kriget. Det är den stora stridens sista bedröfligaste tidrymd. Hvad som förestod, hvad Gustaf Adolf före sin död äfven förutsagt, och ansåg som en vinning att ej upplefva, var så vidrigt, att Sveriges Regering och äfven Oxenstjerna uppriktigt sökte freden, om den med andra än vanärans vilkor stått att vinna. Vi skola se att man endast lemnade dem detta val.
Första underrättelsen om olyckan vid Nördlingen upptogs i Sverige utan nedslagenhet. "Vi tvifle ej om edert vanliga courage" — skrifver Regeringen till Kansleren — "och hoppas att saken ej är desperat, fast den är svår och virrig vorden". De hastigt sig utvecklande följderna syntes tillintetgöra detta hopp, och de fredstankar, med hvilka Regeringen, allt sedan Konungens död, omgåtts, vunno ny styrka genom nya faror. Stilleståndet med Polen nalkades sitt slut, och man fruktade, att Danmark på samma gång kunde bryta freden. Man sökte afvända faran från detta sista håll med att inrymma stiftet Bremen åt Konung Christian IV:s andre son, Hertig Fredrik, förut nämnd till den aflidna Ärkebiskopens Coadjutor. Med Polen öppnades underhandlingar, i spetsen för hvilka Gref Per Brahe stod å Svenska sidan. Men man underhandlade under vapen. Konung Uladislaus syntes önska kriget. Jacob De la Gardie öfverförde i Juni månad 1635 från Sverige 20,000 man till Preussen. "Men" — skrifver Regeringen till Rikskansleren — "når ej tractaten ett lyckligt utslag, vill det på längden falla oss svårt med kriget — alldenstund fattigdomen i landsändarne nu är så stor af den missvext och dyra tid, som nu några år öfver hela riket varit hafver, att allmogen hvarken i år eller fjord kunnat sine rätte utskylder utgöra, hvarjemte kronan tagit stor skada af grufvefall vid Kopparberget; hvilket allt satt oss i så stor medellöshet, att vi intet veta, huru vi skola uppehålla den ordinarie staten, mycket mindre något stort, särdeles i penningar, till krigets continuation præstera. Myntet står stilla. Ganska få penningar finnas i riket. Crediten är så tunn, att vi ej utan största möda och besvär på Pantegods kunnat uppbringa den ringa summa, som med armeen till Preussen öfversänd är. — Intet förskott kan fås på tullarne. — Königsberg och Danzig ha declarerat sig Polniske, så att på de ställen ingen vexel dragas kan. — Allmogen i Wiborgs län och Ingermanland har för utskrifningarne och den dyra tiden, som i fyra år varit hafver, lupit tusentals öfver gränsen till Ryssarne. — Derföre är oss freden högeligen af nöden, och önske vi honom så i Polen som Tyskland." — Under sådana omständigheter gjorde de Tyska Ständernas uppförande så mycket större intryck. "J veten" — skrifver Regeringen till Legaten Sten Bjelke — "att vi nu få nog att göra med vårt egit krig mot Polen, och intet annat än skada och otack hafva att förvänta af det Tyska kriget. Derföre kunnen J väl tänka hvad hjerta vi hafva derpå mer att spendera. — Se vi ock fuller, att, ehuru länge det drager på tiden, vi ändteligen måste Brandenburg (med Pommern) gratificera, och hafva redan gifvit Rikskansleren ordres att derom med Kurförsten capitulera." Det lyckades väl, i synnerhet genom Fransysk bemedling (Engelske, Holländske och Brandenburgske Commissarier voro i samma ändamål tillstädes), att d. 2 Sept. 1635 i Stumsdorf, ehuru emot Rikskanslerens vilja, med uppoffring af Gustaf Adolfs eröfringer i Preussen, på sex och tjugu år förnya stilleståndet med Polen. Men obenägenheten för det Tyska kriget minskades ej derigenom. "Hvad vi sagt om freden" — skrifver Regeringen till Kansleren efter det Polska stilleståndet — "må J icke så förstå, som hade vi nog medel öfver, att continuera kriget i Tyskland, sedan vi fått ro med Polen. Utan äre vi på freden så beslutade, att vi, i dess begärlighet och hopp, alla tankar om medels tillhopaskaffande falla låta. — När största delen af senorna genom de långvariga krigen äro afknäckte, med hvad kraft skall då kroppen röra sig? Sådant må J betrakta och edre consilia derefter proportionera."
Oxenstjerna befann sig i det svåraste läge. Hemma anklagades han att sätta sig emot freden. På samma tid förebrår honom Richelieu att hafva förlorat allt mod till krigets fortsättande; ehuru sanningen tillika nödgar honom till det erkännande, att den Svenske Kansleren gjort allt, hvad för en man af mod och klokhet var möjligt att göra.
English translation (by Turner):
We pass on to the consideration of the military occurrences.
The late king, says Chemnitz, had shortly before his death so made his dispositions for the war, that he left two armies in Upper Germany, one in Alsace under field-marshal Gustave Horn, the other in Bavaria under general John Baner, or for the present (since Baner still suffered from the wounds he had received at Nuremberg), under the palsgrave Christian of Birkenfeld. On the Lower Rhine he had likewise an army under general Baudissin. For himself the king had determined to advance into Lower Saxony, and meanwhile to send duke Bernard of Weimar with a smaller body to Franconia. The high-chancellor steadily followed out this plan of the king. He divided the main army in Saxony. The larger division, from 12,000 to 14,000 men, was sent under duke George of Luneburg, and general, now field-marshal Kniphausen, to the Weser, and into Westphalia, which was occupied by the enemy; the smaller, under duke Bernard, across the Thuringian forest to the Maine, whence he was to put himself in connexion with the army of the Danube. The estates of Swabia, who did not feel themselves a match for the superior force of the enemy, had meanwhile called Horn to reinforce this army, whereupon the Palsgrave of Birkenfeld (after Baudissin had taken his leave) received the command of the troops on the Lower Rhine. The command in Silesia, where matters had hitherto proceeded irregularly, was committed to old count Thurn. There he was to renew his connexions with the Protestants of the country, and to preserve as much as possible unison with the generals of Saxony and Brandenburg.
The various divisions of these large masses of troops, of whom the Swedes formed the least part, continued for some time longer their victorious progress. Soon, however, the absence of the guiding hand was remarked. The colonels of the army of the Danube, which was at last united under Horn and Bernard of Weimar, met in the month of April, 1633, and declared, "That in the capitulation entered into with them, the late king had promised them punctual disbursement of their pay every half-year, and besides a liberal recompense in land and vassals, which he had already conquered or expected to win; they had followed him truly, summer and winter, without rest or repose, to siege and battle, and finally, after his fall, conquered under duke Bernard's command at Lutzen, driven the enemy out of Saxony, and for the most part also out of Franconia, and on the other side, under field-marshal Horn, shown themselves not less unwearied on the Rhine; but after Gustavus Adolphus, the deprivation of whom, as their head, must shake even a body of iron, they had neither seen nor heard of any thing of payment or thanks from the lord high-chancellor; they wished to know whom they served; at the convention of Heilbronn, no thought had been given to them, but to the satisfaction of Sweden, to lieutenants, commissaries, presidents, and residents; therefore they had resolved to advance no further against the enemy, but rather with the soldiers under their command to hold the conquered territories for themselves as a legitimate hypothec, which opinion of theirs they intended also to impart to the other armies in Westphalia, Saxony, and the circle of the Rhine." These points of complaint they reduced to writing, and demanded an answer within four weeks. Horn, who severely rebuked the confederates, repaired to his father-in-law the high-chancellor, in order to consult with him. Bernard of Weimar, who remained in camp, declared, "that the demands were reasonable, but the expressions too strong." Christina accuses him of having been the secret head of the cabal. It is certain that the duke did not ill choose his time for enforcing his own demands on the high-chancellor, who was vainly incensed at this occurrence. The others it was found necessary to satisfy in the same manner, namely, by Swedish letters of investiture to estates and lordships in Germany, to the value (together with the money then expended) of the 4,900,000 rix-dollars. The distribution was made by duke Bernard, according to agreement with Oxenstierna, in Frankfort. In respect of the possessions granted to them, the officers were to be regarded as members of the league of Heilbronn, and the army as bound to this league and the crown of Sweden conjointly.
After the sedition thus quelled, victory still continued for some time to illustrate the arms of Gustavus Adolphus. But they were soon to be parted. The mutiny we have just described was likewise a rupture between the king's general staff of princes and the Swedish commanders; for although only the colonels appeared, higher interests were manifestly at stake. Among the princes who had entered the service of Gustavus Adolphus, Bernard of Weimar considered himself as the nearest heir of his fame. He had avenged the king's death. When at Weissenfels, after the battle of Lutzen, he showed the hero's body to the troops, and conjured them to pursue the career of victory, the whole army is said to have cried that they would follow him whithersoever he led, even to the end of the world. He requested the command-in-chief, but was hindered from obtaining his object, not only by his elder brother William, whom Gustavus Adolphus had named his lieutenant-general, but especially by Oxenstierna, who availed himself of the dissensions of the brothers to evade the claims of both, and insisted on placing field-marshal Horn, victor with Gustavus Adolphus at Leipsic, at the head of the army. Weimar and Horn in one command foreboded disaster.
Neither were duke George of Luneburg and Kniphausen on the best terms, though meanwhile they made progress. The duke, according to the plan of operations prescribed to him by Oxenstierna, swept the enemy from northern Westphalia, afterwards crossed the Weser with success, and besieged Hameln. The landgrave William V. of Hesse, whom the Swedish major-general Kagg was ordered to succour, made himself master of southern Westphalia, and besieged Paderborn. In order to relieve Hameln, the imperialist general, count Gronsfeldt, who had assembled his army in the district of Hildesheim, called count Merode out of Westphalia to his support. Duke George, on the other hand, requested and obtained a reinforcement from the landgrave of Hesse, under generals Kagg and Melander. On the 28th June, 1633, the united forces of the enemy were utterly routed at the village of Hessian Oldendorf, near the eastern bank of the Weser. Kniphausen had, according to his custom, dissuaded from the battle, but yet decided the victory (which also was not unusual with him) by a masterly movement executed with the Swedish cavalry. In the action all the Swedish officers and soldiers wore an image of Gustavus Adolphus on their breast. His natural son, the young Gustave Gustaveson, fought by the side of Kniphausen. The surrender of Hameln was the only fruit of the victory. Duke George wrote to Oxenstierna that he had received the homage of the town for himself, enforced old claims of money, land, and towns, and, like others, spoke of promises from Gustavus Adolphus. The high-chancellor replied to these demands by new promises; but as the duke's views for his own aggrandizement more and more revealed themselves, he gradually withdrew from him the command of the Swedish troops. Kniphausen went, at the chancellor's order, to northern Westphalia; Kagg was sent to the army of the Danube, and when duke George got himself chosen general of the circle of Lower Saxony, the chancellor induced the estates of Saxony to set Baner, who had now been removed to the Elbe, at his side. It is the same spectacle every where. In the battle of Nördlingen these scenes were to find their solution.
On the Rhine and the Danube likewise, the Swedes yet for some time ran their old course of victory. With the capture of Heidelberg (on the 24th May, 1633), the conquest of the Lower Palatinate, by the palsgrave Christian of Birkenfeld, had been completed. His victory of the 1st August, won by the Swedish infantry at Pfaffenhof, drove the Lorrainers out of Alsace. After the quelling of the sedition in the army of the Danube, Horn had turned with one division of it against Upper Swabia, to hinder the Spaniards coming up from Italy, under the duke of Feria, from uniting with the imperialist general Altringer. Duke Bernard also was called to Swabia by the advance of Altringer, whose junction with Feria, however, could not be prevented. The Swedish leaders, after having been divided in opinion whether a battle should be hazarded (Horn's dissuasions prevailed), parted anew; Horn to recover his advantages in those tracts, Weimar to seek new conquests on the Danube, where, after he had received reinforcements with general Kagg, the taking of Ratisbon, on the 15th November, 1633, crowned his progress. Of this key to Austria and Bavaria, the duke took possession in his own name. In the beginning of 1634, he stood ready to invade the hereditary dominions of the emperor, and requested Horn's assistance in that project. The latter would not abandon Swabia, which was still threatened by Altringer and Feria. The high-chancellor approved the opinion of his son-in-law, but transferred the troops heretofore under the command of the palsgrave of Birkenfeld to the duke, who concealed his dissatisfaction so little, that he seemed to wish to bring about a violent rupture. Under the pretence of not being able to maintain his troops in Franconia (although he had not opened the magazines he had formed there), he threw himself suddenly, with hostile incursion, upon Horn's quarters in Swabia. They met in Ulm, and words of passion were interchanged, in which the notorious colonel Mitzlaff, leader of the mutiny just suppressed, took part, being now openly received into the duke's protection. Bernard brought his claims to the supreme command before the diet of the league, now sitting in Frankfort, which, however, does not appear to have been inclined to his interest. The estates of Swabia complained that they were treated by him like enemies; and colonel Mitzlaff, notwithstanding the ducal protection, received his dismissal. Meanwhile the emperor's son, the king of Hungary, with 15,000 men, moved against Ratisbon on one side, Altringer on the other; while Bernard, between disgust at the power of the chancellor, and the desire of saving this important town, gave himself up to vacillating, discrepant, and headstrong impulses. We see him now hastening in person to the relief of Ratisbon (the garrison of which he succeeded in reinforcing), now in despondency rejecting Horn's offer to unite with him for that object, and again, when the danger rose, vehemently pressing for this junction. At length it took place. Between the 3rd July, when Horn and the duke, with 24,000 men in all, met in Augsburgh, and the 27th, when they retreated with an army almost dissolved by sickness and want, lay the devastations of the predatory foray into Bavaria, the capture of Landshut, and the loss of Ratisbon.
The main strength of the league of Heilbronn was in Swabia. The enemy, who now advanced against this circle, crossed the Danube, took Donauwerth, requited the devastation of Bavaria with the most inhuman cruelty, and besieged Nördlingen. For the relief of this town, Weimar and Horn, who had separated, were obliged anew to unite, while the chancellor hastened reinforcements, partly from Franconia, and partly from the Rhine. The enemy was joined by the troops coming from Italy, under the Spanish cardinal infant. Duke Bernard wished for a battle. "We have allowed Ratisbon to be lost", — he said — "the banks of the Danube are overrun with enemies, the Rhine and Mayne threatened; if we help not Nördlingen in its strait, all is over with our fame." The besieged unceasingly announced their distress by messengers and signals. Horn urged that against so superior an enemy reinforcements should be waited for. The troops coming from Franconia, under field-marshal Kratz and general Kagg, at length arrived, by which the Swedish force was increased to nearly 18,000 men, while the enemy were 30,000 strong. Horn therefore advised waiting likewise for the Rhinegrave Otho Lewis, who, hitherto busied with the siege of Brisach, was now approaching with five thousand men, and this opinion prevailed in the council of war; although Bernard's officers expressed themselves insultingly upon Horn's scruples. According to the resolution, the army was to approach Nördlingen by the road of Ulm, and occupy a height lying near, until the Rhinegrave, who was expected within two days, had come up. Bernard's heat during the execution of this movement changed a skirmish into a battle, which, already commenced on the evening of the 26th, and continued through part of the night, ended on the 27th August, with the complete defeat of the Swedish army, the captivity of Horn, and the flight of the duke. Bernard of Weimar, to whom the league of Heilbronn finally committed the command-in-chief, — with the remark, that "He who had overturned the car [carriage], must also help it up", — found, however, his views no longer subserved by it, and sought the assistance of France for his own plans. But those times wherein the sword alone founded new sovereignties were past. This had already been shown by Wallenstein's fate.
This soldier-prince had, after the flight from Lutzen (for which he held a bloody reckoning with several of his officers), again collected his force behind the Bohemian mountains, in whose neighbourhood, like a storm-cloud, it seemed to linger. Meanwhile, words of peaceful sound only were heard out of the threatening darkness. Wallenstein, after he had advanced into Silesia, availed himself of the mediation for peace now opened by Denmark, and embraced by the emperor, in order to make highly dissimilar proposals to the combatants, each for itself. He offered his alliance to Saxony and Brandenburg, to expel the Swedes from Germany, but at the same time also to Sweden in conjunction with Saxony and Brandenburg, and France in conjunction with Sweden, to compel the emperor to peace. The speedy result was a general distrust towards the author of these proposals; and this suspicion was not extinguished at the imperial court, although the apparent confidence between Wallenstein and the enemy, after two truces, was suddenly broken off by a brilliant military activity. After Arnheim with the Saxons had parted from the Swedish army in Silesia, he found himself, when the last truce was at an end on the 21st September, 1633, quite unexpectedly surrounded in Steinau on the Oder by Wallenstein, who made prisoners 5000 men, with Duvall and Thurn, and then threatened Berlin and Dresden. Recalled by duke Bernard's progress on the Danube, he advanced into Franconia, yet too late to save Ratisbon, and afterwards turned back to Bohemia. These were the last exploits of Wallenstein. Declared an outlaw by the emperor, he was assassinated in Eger, on the 14th February (O. S.), 1634, together with his principal confidants. That he was then on the point of uniting with Bernard and the Swedes, is undoubted and acknowledged on all sides. Great obscurity rests on the enigmatical character of Wallenstein; and this is by no means cleared up through his correspondence lately made public, which discloses to the attentive reader under circumspect phraseology, relations between the emperor and his general strained to the uttermost. Even the most strenuous defender of this general must confine himself to the question, in itself idle, whether he was a voluntary or constrained traitor to his lord. The imperial court, in order to cloak a murder, naturally insisted on the former. Great contemporary statesmen, Oxenstierna, and still more Richelieu (although the cardinal had offered him his assistance in gaining the Bohemian crown), appear inclined to give admittance to all that alleviation which the latter character can bring with itself. To us, no words appear sufficient to adjust or reconcile transactions in themselves conflicting. These, so far as they are explicable, can only be explained by Wallenstein's position, which was in itself so slippery that we almost pardon a great ambition, when on its neck-perilling career it asks counsel of the stars. A few words are sufficient to describe this position. Already on the first dismissal of Wallenstein, at Ratisbon in 1630, his friends ventured to indicate its dangers; "since he", they said, "as being a man otherwise resentful, might seek revenge, associate himself to the emperor's enemies, and draw the soldiers to and with himself, who would give more obedience to his wink than to the law and order of another." Wallenstein himself submitted without complaint, with the expression that what had happened stood written in the records of heaven. But at what a height he aimed is best shown by those conditions which he afterwards, in the emperor's extreme need, imposed and obtained on resuming the most unlimited command; among others, an imperial hereditary province in reward, and the superiority of all conquered territories. He that can ask like this, must place himself in a situation to watch over its fulfilment. Wallenstein had, in his former command, both won and lost Mecklenburg, his title from which he continued to bear. The character of prince of the empire which he had won strengthened his independence as general. Under such circumstances, to decide on what side that suspicion and those apprehensions first arose which led to so violent a breach, is, and remains perhaps, as impossible as it appears inevitable, that such should sooner or later have occurred.
In order rightly to comprehend the consequences of the battle of Nördlingen, it is necessary to cast a glance upon the internal relations of the Protestant party in Germany at that time. Count Peter Brahe was sent from Sweden to the assistance of the chancellor, and visited the convention in Frankfort. "The estates", he writes in his journal, "allowed free course to pomp and state, many living in daily riot and excess, troubling themselves little about the general weal, envious of Sweden's fortune, and grudging it the directory. The elector of Saxony disturbed and threw down what others built up; the elector of Brandenburg looked only to Pomerania, the Calvinists to the king of England, duke Bernard of Weimar to his dignity; and how he might rule and govern alone, and be dependent on no man; the dukes of Brunswick and Luneburg had a rivalry with the landgrave of Cassel; every one sought his own advantage; French money seduced high and low; the baronage and towns quarrelled about seats. No where was confidence to be found; one envied the other; princes, counts, and lords, were as children, following that which their doctors and jurists preached before them, who stood at all the meetings behind their masters, speaking and answering as for mutes. Every one wished to live for himself, and act both as king and general. They bore lawless arms against their lord the emperor, whom they so entitled; for so long as they called him their lord, and drew the sword against him, their war could be called nothing else than rebellion. But whatever argument a man used, it helped nothing; they would never declare the emperor their enemy, much less unworthy of the Roman crown; they played and trifled with the war and the state of public and private affairs. The high-chancellor they honoured much as Swedish legate and director of the evangelic league, and paid, both to him and me, great respect; but when the chancellor meant it best with them, they interpreted it worst, and in truth with them neither reason nor counsel availed for the right and their own good weal. Thus delays and disputes continued, and time was consumed in vain, until the unfortunate battle of Nördlingen was fought."
This defeat at once brought the so-called third party to consistence; as moisture at the freezing point is changed into ice on the first shock. Saxony concluded for itself, and without commission, for its religious associates likewise, the peace of Prague, which gave no security, deferred the main question, but gained Lusatia for the elector. He for whose rescue Gustavus Adolphus had fallen, mentions in these negotiations for peace, the immortal achievements of the hero under the expression, "the troubles which arose in the empire in 1630", whose traces must be obliterated, and remarks that the Swedes should content themselves with free egress from Germany. So great was the despondency, that almost all the Protestant states (of Sweden's German allies all except Hesse) acceded to this universally disapproved peace, which protracted the war for thirteen years longer. This is the last and most deplorable period of the great struggle. What yet impended, what Gustavus Adolphus before his death predicted, and thought it gain not to live to see, was so adverse, that the Swedish government, and even Oxenstierna, sought for peace sincerely, if it were obtainable on other conditions than dishonour. We shall see that only this choice was left them.
The first intelligence of the disaster at Nördlingen was received in Sweden without despondency. "We doubt not of your wonted courage", write the ministry to the chancellor, "and hope that the cause is not to be despaired of, although it be hard, and fallen into embarrassment." The results which speedily unfolded themselves appeared to frustrate this hope, and the peaceable inclinations which the government constantly cherished after the king's death, gained new strength by new perils. The truce with Poland was drawing near its term, and it was feared that Denmark might likewise break the peace. The danger from this side was sought to be averted by granting the see of Bremen to the second son of Christian IV., duke Frederic, already named coadjutor of the deceased archbishop. With Poland negotiations for peace were opened, which count Peter Brahe managed on the Swedish side. But these were conducted under arms. King Uladislaus seemed to wish for war. Jacob de la Gardie carried over to Prussia 20,000 men from Sweden in June, 1635. "But", the ministry write to the chancellor, "if we obtain no prosperous issue with the treaty, the war will fall grievously upon us in the long run; since the poverty of the country every where is so great from the scarcity and the dear times, which have now lasted for some years over the whole kingdom, that the people could pay their taxes neither this nor the former year, and the crown has besides suffered great loss through the bursting in of water in the copper-mines; all which hath plunged us into so great want of means, that we know not how we shall maintain the ordinary economy of the state, much less furnish any considerable sum, especially in money, for the prosecution of the war. The mint is at a stand-still, and there is very little money in the kingdom. Credit is so scanty that we could not without great trouble and difficulty raise on mortgage the trivial sums which we transmitted with the army to Prussia. On the customs we can obtain no advance. Konigsberg and Dantzic have declared themselves Polish, so that at these places no exchange can be effected. The people in the government of Wiborg and Ingermanland have fled by thousands across the frontier to the Russians, on account of the levies and the dearth, which has lasted four years. Therefore have we extreme need of peace, and we wish it both in Poland and Germany." Under such circumstances the conduct of the German states made all the deeper impression. "You know", the ministry write to the legate Steno Bielké, "that we have now enough to do with our own war against Poland, and have nothing else but loss and ingratitude to expect from the German war. Therefore you may well think what heart we have to spend more upon it. We also see fully that howsoever long it is drawn out we must yet in the end gratify Brandenburg (with Pomerania), and have already given orders to the high-chancellor to capitulate thereupon with the elector." They indeed succeeded, mainly by French mediation (commissioners from England, Holland, and Brandenburg were present for the same object), in renewing the truce with Poland for twenty-six years, at Stumsdorf, on the 2d September, 1635, although against the will of the chancellor, and at the sacrifice of the conquests of Gustavus Adolphus in Prussia; but their disinclination to the German war was not thereby diminished. "What we have said of the peace", write the ministry to the chancellor after the conclusion of the Polish truce, "you ought not so to understand, as if we had means enough left to continue the war in Germany since we have peace with the Poles; but we are so determined upon peace, that we, in the desire and hope of the same, have dropped every thought of procuring means for the war. When the greatest part of the sinews are cut away by the longsome war, with what force can the body move? This ye may ponder, and proportion your counsels accordingly."
Oxenstierna found himself in the most difficult position. At home he was charged with setting himself to thwart the peace. At the same time Richelieu reproaches him with having lost all spirit for the prosecution of the war; although truth constrains him to the confession, that the Swedish chancellor had done all which it was possible for a man of courage and sagacity to do.
Above: Axel Oxenstierna.
Above: Erik Gustaf Geijer.
Notes: Eger is the German name for Cheb, a town in what is now the Karlovy Vary region of the Czech Republic.
Königsberg is the historic German and Prussian name for what is now the Russian city of Kaliningrad.
Danzig is the old German name for the city of Gdańsk, located in what is now northern Poland in the historical region of Pomerania.
Viborg (now spelled Vyborg) is now a town in the Vyborgsky District of Russia's Leningrad Oblast. It is located on the Karelian Isthmus, 81 miles northwest of St. Petersburg.
Ingermanland = Ingria.
No comments:
Post a Comment