Monday, July 4, 2022

Marco Antonio Conti's account of the execution of Monaldeschi, November 1657

Source:

Journal d'un voyage à Paris en 1657-1658, pages 323 to 333, by Philip Zoete van Laeke and Frans Zoete van Laeke, published by A. P. Faugère, 1862; original at The British Library


The account:

La Regina di Suecia, ammirabile in questo secolo e per le virtù dell'animo, delle quali dalla natura è stata con larga mano arrichita, e per le scienze con incessanti fatighe acquistate, delle quali sì è si ben servita ch'ha saputo cangiare un caduco regno terreno col celeste eterno, se ne passò già due anni sono da Fiandra, dove per qualche tempo era dimorata, in Italia per dover rinovare, si come fece, la professione della fede cattolica alli piedi del sommo Pontefice in Roma, con una numerosa corte composta quasi tutta de Spagnuoli, dei quali il principale che la reggeva, era il Duca della Cueva col titolo di Maggiordomo Maggiore, e la Duchessa sua moglie con quello di prima Dama, tralasciando il Conte Pimentelli che l'accompagnava in qualità d'ambasciatore del Re Cattolico, o più tosto per spiare i di lei andamenti. Avvedutasi la saggia Regina ch'i Spagnuoli esercitando la lor natura non men superba che avida, arrogandosi maggior autorità di quella che le conveniva, e nel comando, e nell'amministrazione degl'effetti reali di quali con ingordigia e rapacità, a lor voglia disponevano, per liberarsene cominciò ad introdurre al suo serviggio Italiani, de quali a poco a poco rinovò la sua corte: fra questi vi fu il Conte Santinelli e il Marchese Monaldeschi, l'uno e l'altro sudditi della Chiesa. Il primo della città di Pesaro, nel Stato d'Urbino, e l'altro di quella d'Orvieto, nella Provincia detta del Patrimonio; ambedue, e per antica nobiltà e per proprie qualità virtuose, degni di servire una tal Regina. Al Monaldeschi fu data l'incumbenza dell'amminstrazione della casa, e per le di lui mani passava tutt' il danaro; e al Santinelli quella di Mastro di Camera, con apparenza d'esser il più favorito.

Fra questi due Cavallieri nacque grandissima emulatione, e cominciarono a perseguitarsi entrambo; mà il Santinelli per molte parti che lo rendevano amabile, pervenne in qualche grado di gratia maggiore appresso la Regina; e era anche più amato nella di lei corte, e per il contrario odiato il Monaldeschi dalla maggior parte, mentre tutte le sfere inferiori regolano il lor moto dal primo mobile: il che accresceva maggiormente nel petto del Monaldeschi l'odio e l'emulatione verso il Santinelli, e deve ben credersi che se l'uno vegliava, l'altro non dormiva; ma molto più il Monaldeschi che scorgeva il suo emulo assai avanzato e sempre più avanzarsi nella gratia della Patrona; e però andava continuamente pensando al modo di scavalcarlo non tralasciando mezzi per arrivar a questo suo intento, che doveva al fine condurlo ad un infelice morte.

Haveva havuto notitia non si sa in che modo, d'alcune cose molto secrete e pregiuditiali o alla fama o all'interesse di Stato della Regina, che questa poteva pensare non esser note que al Conte, e che quando mai se fossero sapute altri, la Regina non havria potuto incolparne che il Conte e in tal modo pigliarlo in odio. Dell'opportunità di questo mezzo pensò servirsi il Monaldeschi per far cadere il suo competitore. Onde finse e fece scrivere alcune lettere, figurando che venissero da Roma e d'altri parti d'Italia alla Regina medesima, alla quale da persone supposte, e però incognite, con finto zelo verso di quella, era avvertita della notizia che si haveva delle cose secrete; e la Regina pensando, che solo il Conte l'haveva potuto rivelare, e che questo non fosse stato fedele e secreto, l'havesse disgratiato: come con effetto dubitò e per quanto dicono ne fece qualche passaggio sensato seco. Ma questo sapendo di certo non esser stato egli autore d'haverle publicate, ne accertò con caldissime e ferme attestationi la sdegnata Regina appresso la quale trovò credito, si come per avanti vi haveva ritrovata gratia, e fù giudicato che que sta potesse esser stata opera del Monaldeschi per far cadere il Conte, il fù applicato il modo di scoprirne il vero, tanto più che si sapeva non solo l'odio intestino che questo nudriva contro il Santinelli, ma che havendo quasi perso il dovuto rispetto verso la Patrona scioglieva ben spesso la lingua in non dovuti accenti; essendosi fatte l'altre diligenze con chi aveva havuto parte in far capitare le supposte lettere alla Regina, questo confessò non venir altrimenti d'Italia, ma esser opera del Monaldeschi.

Si era havuto di ciò qualche sentore da un suo confidente, e prese ad avertirlo, persuadendolo che se contenisse e che lasciasse libero d'arbitrio della Regina agradir chi più gl'andasse a genio, essendo il favor dei Principi momentaneo, chi non sta sempre collocato nell'istesso soggetto, il che poteva maggiormente credersi nel sesso femineo, che quantunque alle volte per sforzo di natura alcune habbia del maschile, ad ogni modo la medesima natura non le trasforma del tutto che non sian donne, come con la flemma e prudenza havria potuto sperare il Monaldeschi, o pure lasciar il servitio per liberarsi affatto da questa passione; persuadendoli anco che havendo penetrato che in camera havesse diverse scritture e lettere che l'havesse o abbrugiate, o levate, o consegnatele a lui perche l'havria portate in luogo dove non sariano state trovate. Ma l'infelice che non volse prestar fede a i saggi ricordi dell'amico fù forzato à suo malgrado credere ad un infelice nuntio dell'inimico ch'andò a denuntiarli l'inevitabil morte, che poco apresso andò a presentarli col ferro ignudo.

Dimora la Regina doppo il suo ritorno in Francia nel Real Palazzo di Fontanableo 12 leghe lungi da Pareggi. In questo medesimo sabbato, mattina dieci del corrente, si fece chiamar in camera Monaldeschi, quale intrato se lo chiuse, e con maestà regale, e con concetti pieni di sapere mostrandosi informata di tutti i suoi maneggi e artificii per giettar à terra il Santinelli, lo strinse si ch'il meschino o non seppe o non volse negarli, il tutto confessando; non si sà però se la Regina à ciò l'havesse indotto con promessa di perdono sotto la real parola.

Doppo di che e nel medesimo instante facendo, dalla stanza entrarlo nella galeria detta dei Cervi, dove di sua mano serratolo sen'andò incontinenti alle di lui stanze, dove si pigliò tutte le scritture e le lettere dalle quali non e dubiò, che trovasse verificato quanto dal Monaldeschi gl'era stato spontaneamente confessato, e davantaggio il che si crede da quello che immediatamente, mà con poca consideratione seguì: poichè nella medesima galeria nella quale poco di anzi haveva ferrato il Monaldeschi, fù mandato il Santinelli, col sua camerata, non in forma di cavalieri, per farlo mentire di quanto falsamente haveva detto, scritto, e operato; mà più tosto di sicarii: questi fattiseli avanti gli disse il Conte che pensasse all'anima sua, perche fra un'hora doveva morire. Ognun puo da se stesso considerare quanto li fosse duro tal nuntio, apportatoli dal suo inimico. Ad ogni modo facendo della necessità virtù, si ridusse in chiederlo in gratia, che gl'havesse dato tempo tutta la notte per potersi meglio rassignarsi à Dio: li fù replicato dal Santinelli non esservi altro tempo ch'un hora, e che si voleva confessarsi, li saria stato mandato il confessore. E perche il Monaldeschi si diffundeva in parole per prolongar vita, gl'altri impatienti non puotendo soffrir più lungo indugio cominciorno à ferirlo di colpi mortali, à quali il Monaldeschi non fece atto alcuno di resistenza e si ridusse à chiedersi il confessore; e introdottoli il capellano del Palazzo e fatta la confessione sacramentale ed apena finita, lo finirono d'occidere con stoccate, senza ch'il meschino facesse alcun segno di ressentimento. Non si sà se la Regina fosse à vista di si horrendo spettacolo o pure stasse dentro la stanza dove poco d'anzi l'haveva sentito, e da quella fatto l'entrar nella galeria.

Il giorn'appresso, chi fù la domenica, la Regina mando un suo cavaliere à darne parte alle Maestà del Rè e Regina e à Sua Eminenza acciò questa havesse la giusta causa ch'à ciò l'haveva mossa e resone capaci le Maestà loro, perche non havessero appresa sinistramente quest'attione attentata nel loro regno e palazzo reale.

Il Cardinale spedi un suo più intrinseco il lunedi alla Regina facendoli dire che non haveva ardito di dirio à Sua Maestà, non sapendo come fosse stato per apprenderlo. In che si nota molto la prudenza e destrezza del Cardinale, che se bene non e dubio ch'il Rè l'habbi saputo ad ogni modo vuol farlo professare di non havere havuto notitia per non obligarlo à sentirsene offeso, o pure di non curarsi del poco rispetto portatoli con essersi fatto assassinare dentro le stanze del suo palazzo reale un cavaliere quantunque fosse stato meritevole di cento morti, e con modo tanto imperioso; che come suo servitore li consigliava ch'addossasse tutta la colpa al Santinelli e sua camerata e che havessero commesso questo occesso senza sua participazione, e che la Regina per maggiormente testimoniarlo gl'havesse subito mandati via; perchè havria procurato d'oprare che Sua Maestà si fosse appagata di questa dechiarazione, altrimenti non havesse aspettato ch'il Rè fosse andato in Fontanableo à vederla come già haveva risoluto.

La persona mandata da Sua Eminenza giunse in Fontanableo il martedi e fatto l'imbasciata alla Regina. Questa disse haverlo ella ordinato e giustificò le cause molto urgenti ch'à ciò l'havevano mossa, ma ch'ad ogni modo perche cosi comandava il Rè, tenendo ch'il consiglio dato dal Cardinale fosse ordine reale, gl'havria mandati via: sicome d'indi à nol molto montanti sù le poste partirono.

Non si deve dare l'arbitrio in giudicare l'attione d'una Regina di tanto sapere, ne se si habbi fatto bene o male, o ecceduto nel modo, nel tempo, nel luogo, e se col chinder bocca con la meritata morte ad un mendace ch'ha falsamente parlato, posso haverla in pregiuditio della sua fama aperta al mondo tutto, anco per i futuri secoli; perche se fer giustificar l'attione vorra farli un processo estragiudiciale contro un defunto, chi non sà che simil sorte di processi fatti dopo morte d'un incolpato, quantunque ne diffamato di enormi delitti, non ritrovano fede appresso l'universalità. Ma chi il Santinelli per altro cavaliere, e per nascità, e par valore, e per virtù qualificato, e di molta stima, non habbi fatto in ciò attione degna della sua professione, è facile à giudicarlo perche quand'anche fosse stato, non solo sotto la Patronanza, ma sotto l'assoluto dominio e giurisdittione di questa Regina nel suo regno, e che dalla medesima li fosse stato espressamente commandato, egli doveva ben si obedirla, mà non in qualità di sicario e masnadiere, mà di cavaliere, con pigliarsi al Monaldeschi non inferiore à lui di antica nobiltà e d'altro per la mano e diratoselo in disparte fuor del palazzo, e mentirlo di quanto haveva falsamente detto, e con la spada in mano, e col valore confermarli la mentita giustificando in tal modo da verità senza nota d'infamia; e il mondo non havria che dire contro di lui, e molto meno contro la Regina, alla quale anche non sariano mancati modi più proportionati alla sua somma prudenza e sapere, quando da se stessa gl'havesse regolati, potendosi castigar l'infamia altrui senz'ombreggiar la propria reputazione. Accresce quella del Santinelli la codardia ch'in ciò ha mostrata perche ha manifestato non bastarli l'animo eseguir il commandamento della Regina con forma cavalieresca, mentre ha voluto associare la sua vita con quella di assassino con modo tanto biasmevole.

With modernised spelling:

La regina di Svezia, ammirabile in questo secolo e per le virtù dell'animo, delle quali dalla natura è stata con larga mano arricchita e per le scienze con incessanti fatighe acquistate, delle quali si è sì ben servita c'ha saputo cangiare un caduco regno terreno col celeste eterno, se ne passò già due anni sono da Fiandra, dove per qualche tempo era dimorata, in Italia per dover rinnovare, siccome fece, la professione della fede cattolica alli piedi del sommo pontefice in Roma, con una numerosa corte composta quasi tutta de' spagnuoli, dei quali il principale che la reggeva era il duca de la Cueva, col titolo di maggiordomo maggiore, e la duchessa sua moglie, con quello di prima dama; tralasciando il conte Pimentelli, che l'accompagnava in qualità d'ambasciatore del re cattolico, o più tosto per spiare i di lei andamenti.

Avvedutasi la saggia regina ch'i spagnuoli, esercitando la lor natura non men superba che avida, arrogandosi maggior autorità di quella che le conveniva, e nel comando e nell'amministrazione degl'effetti reali di quali con ingordigia e rapacità, a lor voglia disponevano per liberarsene, cominciò ad introdurre al suo servigio italiani, de' quali a poco a poco rinnovò la sua corte; fra questi vi fu il conte Santinelli e il marchese Monaldeschi, l'uno e l'altro sudditi della Chiesa.

Il primo della città di Pesaro, nel Stato d'Urbino, e l'altro di quella d'Orvieto, nella provincia detta del Patrimonio — ambedue, e per antica nobiltà e per proprie qualità virtuose, degni di servire una tal regina. Al Monaldeschi fu data l'incombenza dell'amminstrazione della casa, e per le di lui mani passava tutt' il danaro; e al Santinelli quella di mastro di camera, con apparenza d'esser il più favorito.

Fra questi due cavalieri nacque grandissima emulazione, e cominciarono a perseguitarsi entrambo; ma il Santinelli, per molte parti che lo rendevano amabile, pervenne in qualche grado di grazia maggiore appresso la regina, e era anche più amato nella di lei corte e, per il contrario, odiato il Monaldeschi dalla maggior parte, mentre tutte le sfere inferiori regolano il lor moto dal primo mobile. Il che accresceva maggiormente nel petto del Monaldeschi l'odio e l'emulazione verso il Santinelli, e deve ben credersi che se l'uno vegliava, l'altro non dormiva; ma molto più il Monaldeschi che scorgeva il suo emulo assai avanzato e sempre più avanzarsi nella grazia della patrona; e però andava continuamente pensando al modo di scavalcarlo, non tralasciando mezzi per arrivar a questo suo intento, che doveva al fine condurlo ad un infelice morte.

Aveva avuto notizia, non si sa in che modo, d'alcune cose molto segrete e pregiudiziali o alla fama o, all'interesse di Stato della regina, che questa poteva pensare non esser note que al conte e che, quando mai se fossero sapute altri, la regina non avria potuto incolparne che il conte e in tal modo pigliarlo in odio.

Dell'opportunità di questo mezzo pensò servirsi il Monaldeschi per far cadere il suo competitore. Onde finse e fece scrivere alcune lettere, figurando che venissero da Roma e d'altri parti d'Italia alla regina medesima, alla quale da persone supposte, e però incognite, con finto zelo verso di quella, era avvertita della notizia che si aveva delle cose segrete; e la regina, pensando che solo il conte l'aveva potuto rivelare e che questo non fosse stato fedele e segreto, l'avesse disgraziato, come con effetto dubitò, e per quanto dicono ne fece qualche passaggio sensato seco.

Ma questo, sapendo di certo non esser stato egli autore d'averle pubblicate, ne accertò con caldissime e ferme attestazioni la sdegnata regina, appresso la quale trovò credito, siccome per avanti vi aveva ritrovata grazia, e fu giudicato che que sta potesse esser stata opera del Monaldeschi per far cadere il conte, il fu applicato il modo di scoprirne il vero, tanto più che si sapeva non solo l'odio intestino che questo nudriva contro il Santinelli; ma che, avendo quasi perso, il dovuto rispetto verso la patrona scioglieva ben spesso la lingua in non dovuti accenti. Essendosi fatte l'altre diligenze con chi aveva avuto parte in far capitare le supposte lettere alla regina, questo confessò non venir altrimenti d'Italia, ma esser opera del Monaldeschi.

Si era avuto di ciò qualche sentore da un suo confidente e prese ad avvertirlo, persuadendolo che se contenisse e che lasciasse libero d'arbitrio della regina aggradir chi più gl'andasse a genio, essendo il favor dei principi momentaneo, chi non sta sempre collocato nell'istesso soggetto, il che poteva maggiormente credersi nel sesso femineo, che quantunque alle volte per sforzo di natura alcune abbia del maschile, ad ogni modo la medesima natura non le trasforma del tutto che non sian donne, come con la flemma e prudenza avria potuto sperare il Monaldeschi, o pure lasciar il servigio per liberarsi affatto da questa passione; persuadendoli anco che, avendo penetrato che in camera avesse diverse scritture e lettere che l'avesse o abbrugiate, o levate, o consegnatele a lui, perché l'avria portate in luogo dove non sariano state trovate.

Ma l'infelice, che non volse prestar fede ai saggi ricordi dell'amico, fu forzato a suo malgrado credere ad un infelice nunzio dell'inimico ch'andò a denunziarli l'inevitabil morte che poco appresso andò a presentarli col ferro ignudo.

Dimora la regina, dopo il suo ritorno in Francia, nel real palazzo di Fontanableò, 12 leghe lungi da Pareggi. In questo medesimo sabbato, mattina dieci del corrente, si fece chiamar in camera Monaldeschi; quale intrato se lo chiuse, e con maestà regale e con concetti pieni di sapere, mostrandosi informata di tutti i suoi maneggi e artifici per gettar a terra il Santinelli, lo strinse si ch'il meschino o non seppe, o non volse negarli, il tutto confessando; non si sa però se la regina a ciò l'avesse indotto con promessa di perdono sotto la real parola.

Dopo di che e nel medesimo instante facendo, dalla stanza entrarlo nella Galeria detta dei Cervi, dove di sua mano serratolo sen'andò incontinenti alle di lui stanze, dove si pigliò tutte le scritture e le lettere, dalle quali non è dubbio che trovasse verificato quanto dal Monaldeschi gl'era stato spontaneamente confessato, e davantaggio il che si crede da quello che immediatamente, ma con poca considerazione seguì; poiché nella medesima Galeria nella quale poco di anzi aveva ferrato il Monaldeschi, fu mandato il Santinelli, col sua camerata, non in forma di cavalieri, per farlo mentire di quanto falsamente aveva detto, scritto, e operato, ma più tosto di sicari; questi fattiseli avanti gli disse il conte che pensasse all'anima sua, perché fra un'ora doveva morire.

Ognun può da se stesso considerare quanto li fosse duro tal nunzio, apportatoli dal suo inimico. Ad ogni modo facendo della necessità virtù, si ridusse in chiederlo in grazia che gl'avesse dato tempo tutta la notte per potersi meglio rassignarsi a Dio; li fu replicato dal Santinelli non esservi altro tempo ch'un ora e che, si voleva confessarsi, li saria stato mandato il confessore.

E perché il Monaldeschi si diffondeva in parole per prolongar vita, gl'altri impazienti non potendo soffrir più lungo indugio cominciorno a ferirlo di colpi mortali, a quali il Monaldeschi non fece atto alcuno di resistenza e si ridusse a chiedersi il confessore; e, introdottoli il capellano del palazzo, è fatta la confessione sacramentale ed appena finita, lo finirono d'occidere con stoccate, senza ch'il meschino facesse alcun segno di ressentimento. Non si sa se la regina fosse a vista di si orrendo spettacolo o pure stasse dentro la stanza dove poco d'anzi l'aveva sentito e da quella fatto l'entrar nella Galeria.

Il giorn'appresso, chi fu la domenica, la regina mando un suo cavaliere a darne parte alle Maestà del re e regina e a Sua Eminenza acciò questa avesse la giusta causa c'ha ciò l'aveva mossa e resone capaci le Maestà Loro, perché non avessero appresa sinistramente quest'azione attentata nel loro regno e palazzo reale.

Il cardinale spedì un suo più intrinseco il lunedì alla regina, facendoli dire che non aveva ardito di dirlo a Sua Maestà, non sapendo come fosse stato per apprenderlo. In che si nota molto la prudenza e destrezza del cardinale, che sebbene non è dubbio ch'il re l'abbi saputo ad ogni modo vuol farlo professare di non avere avuto notizia per non obbligarlo a sentirsene offeso, o pure di non curarsi del poco rispetto portatoli con essersi fatto assassinare dentro le stanze del suo palazzo reale un cavaliere quantunque fosse stato meritevole di cento morti, e con modo tanto imperioso; che, come suo servitore, li consigliava ch'addossasse tutta la colpa al Santinelli e sua camerata e che avessero commesso questo occesso senza sua participazione, e che la regina per maggiormente testimoniarlo gl'avesse subito mandati via; perché avria procurato d'operare che Sua Maestà si fosse appagata di questa dichiarazione, altrimenti non avesse aspettato ch'il re fosse andato in Fontanableò a vederla come già aveva risoluto.

La persona mandata da Sua Eminenza giunse in Fontanableò il martedì; è fatto l'imbasciata alla regina. Questa disse averlo ella ordinato e giustificò le cause molto urgenti c'ha ciò l'avevano mossa, ma ch'ad ogni modo, perché così comandava il re, tenendo ch'il consiglio dato dal cardinale fosse ordine reale, gl'avria mandati via; siccome d'indi a nol molto montanti su le poste partirono.

Non si deve dare l'arbitrio in giudicare l'azione d'una regina di tanto sapere, nè se si abbi fatto bene o male, o ecceduto nel modo, nel tempo, nel luogo, e se col chinder bocca con la meritata morte ad un mendace c'ha falsamente parlato, posso averla in pregiudizio della sua fama aperta al mondo tutto, anco per i futuri secoli; perché se fer giustificar l'azione vorra farli un processo estragiudiciale contro un defunto, chi non sa che simil sorte di processi fatti dopo morte d'un incolpato, quantunque ne diffamato di enormi delitti, non ritrovano fede appresso l'universalità.

Ma chi il Santinelli per altro cavaliere, e per nascità, e par valore, e per virtù qualificato, e di molta stima, non abbi fatto in ciò azione degna della sua professione, è facile a giudicarlo, perché quand'anche fosse stato, non solo sotto la patronanza, ma sotto l'assoluto dominio e giurisdizione di questa regina nel suo regno, e che dalla medesima li fosse stato espressamente comandato, egli doveva ben si obbedirla, ma non in qualità di sicario e masnadiere, ma di cavaliere, con pigliarsi al Monaldeschi non inferiore a lui di antica nobiltà e d'altro per la mano e diratoselo in disparte fuor del palazzo e mentirlo di quanto aveva falsamente detto, e con la spada in mano e col valore confermarli la mentita, giustificando in tal modo da verità senza nota d'infamia; e il mondo non avria che dire contro di lui e molto meno contro la regina, alla quale anche non sariano mancati modi più proporzionati alla sua somma prudenza e sapere quando da se stessa gl'avesse regolati, potendosi castigar l'infamia altrui senz'ombreggiar la propria reputazione.

Accresce quella del Santinelli la codardia ch'in ciò ha mostrata, perché ha manifestato non bastarli l'animo eseguir il comandamento della regina con forma cavalieresca, mentre ha voluto associare la sua vita con quella di assassino con modo tanto biasmevole.

French translation (by Faugère):

La reine de Suède, admirable en ce siècle et par les qualités de l'âme dont la nature l'a enrichie à pleines mains, et par les sciences dont elle avait acquis la connaissance par des travaux incessants, vertus et sciences dont elle s'est si bien servie qu'elle a su changer la royauté fragile de la terre contre l'empire éternel du ciel, se rendit, il y a déjà deux ans, de Flandre où elle était restée quelque temps, en Italie pour renouveler, comme elle l'a fait, la profession de la foi catholique, aux pieds du Souverain-Pontife à Rome. Elle était accompagnée d'une cour nombreuse composée presque toute d'Espagnols, dont le premier et le directeur était le duc de la Cueva avec le titre de majordome; la duchesse sa femme avait celui de première dame. Le comte Pimentel l'accompagnait en qualité d'ambassadeur du roi catholique, ou plutôt pour surveiller ses démarches. La prudente reine ayant vu que les Espagnols, suivant leur caractère non moins superbe qu'avide, s'arrogeaient une autorité plus grande qu'il ne convenait, et dans le commandement et dans l'administration de ses biens royaux dont ils disposaient à leur volonté avec avidité et rapacité, commença pour s'en délivrer à faire entrer à son service des Italiens avec lesquels peu à peu elle renouvela sa cour. Parmi ceux-ci étaient le comte Santinelli et le marquis Monaldeschi, l'un et l'autre sujets de l'Église. Le premier, de la ville de Pesaro, dans l'Etat d'Urbino, et l'autre de celle d'Orvieto, dans la province dite du Patrimoine; tous deux, et par leur ancienne noblesse et par leurs belles qualités personnelles, dignes de servir une telle reine. La charge de l'administration de la maison fut donnée à Monaldeschi, et tout l'argent passait par ses mains; et à Santinelli celle de premier chambellan, étant en apparence le favori préféré.

Une très-grande jalousie naquit entre ces deux cavaliers, et ils ne tardèrent pas à se persécuter l'un l'autre. Mais Santinelli, par beaucoup de raisons qui le rendaient aimable, parvint à un degré de faveur plus grand auprès de la reine; il était aussi plus aimé à la cour, et au contraire Monaldeschi était détesté par le plus grand nombre, tous les inférieurs réglant leurs sentiments sur celui d'en haut, ce qui augmentait dans le cœur de Monaldeschi la haine et la jalousie envers Santinelli; et on doit bien penser que si l'un veillait, l'autre ne dormait pas: mais surtout Monaldeschi qui voyait son rival s'avancer de plus en plus dans le faveur de la souveraine; il songeait donc continuellement au moyen de le supplanter, ne perdant aucune occasion pour arriver à son but, qui devait le conduire à la fin à une mort malheureuse.....

Il avait eu connaissance, on ne sait comment, de plusieurs choses très-secrètes et préjudiciables ou à la réputation de la reine ou à l'intérêt d'Etat, et que S. M. pouvait penser n'être connues que du comte, en sorte que ai elles étaient jamais sues par d'autres, la reine n'aurait pu en accuser que le comte et ainsi le prendre en haine. Monaldeschi pensa à mettre à profit cette circonstance pour faire tomber son compétiteur. En consequence, il imagina et fit écrire plusieurs lettres qui étaient adressées de Rome et d'autres parties d'Italie à la reine elle-même par des personnes supposées et inconnues, où avec un zèle simulé envers elle, elle était avertie de la connaissance qu'on avait de ces choses secrètes; et la reine pensant que le comte seul avait pu les révéler, et qu'il n'avait été ni fidèle ni discret, l'aurait disgracié. Mais elle conçut des doutes, et lui communiqua, dit-on, quelques passages de cette correspondance; et celui-ci sachant bien ne pas être l'auteur de cette divulgation, en donna l'assurance à la reine indignée, dans les termes les plus chaleureux et les plus nets, et il retrouva son crédit après être rentré en grâce. On jugea que cette manœuvre pouvait avoir été ourdie par Monaldeschi, pour faire tomber le comte, et on chercha le moyen de découvrir la vérité, d'autant plus que l'on savait non-seulement la haine intérieure que celui-ci nourrissait contre Santinelli, mais qu'ayant presque perdu le respect dû à la souveraine, il se laissait aller à tenir des propos inconvenants. Ayant fait des démarches auprès de celui qui avait fait parvenir les prétendues lettres adressées à la reine, celui-ci confessa qu'elles ne venaient pas d'Italie, mais qu'elles étaient l'œuvre de Monaldeschi.

Un sien confident avait eu connaissance de ses projets et il tenta de lui persuader de se contenir, et de laisser toute liberté à la reine d'agréer celui qui lui conviendrait le mieux; la faveur des princes étant passagère et n'étant pas toujours fixée sur le même objet, ce qui pouvait surtout être vrai du sexe féminin, car bien que parfois il y en ait qui, par un effort de la nature, aient quelque chose du masculin, cette nature cependant ne les transforme pas si complétement qu'elles ne restent femmes; qu'ainsi avec de la modération et de la prudence Monaldeschi pouvait espérer, ou bien quitter le service de la reine pour s'affranchir de cette passion. Il essaya en outre de le persuader de pénétrer dans une chambre où il y avait divers papiers et lettres, de les brûler, ou de les enlever, ou les lui confier pour les placer en un lieu où ils ne seraient jamais trouvés. Mais le malheureux, qui ne pouvait pas prêter confiance aux sages avis de cet ami, fut forcé bien malgré lui à ajouter foi au messager funeste de son ennemi, venant lui annoncer la mort inévitable qui bientôt après se présenta à lui avec une épée nue.

La reine demeurait depuis son retour en France, au Palais-Royal de Fontainebleau, à douze lieues de Paris. Ce samedi même, au matin, 10 du courant, elle fit appeller dans sa chambre Monaldeschi. Quand il fut entré elle l'enferma, et avec une majesté royale et dans un discours plein d'habileté, se montrant informée de tous ses manéges et artifices pour renverser Santinelli, le pressa tellement, que le malheureux ou ne sout ou ne voulut pas nier, et confessa tout. On ne sait pas si la reine ne l'y avait pas engagé par une promesse de pardon sous la parole royale.

Après cela et dans le même instant, le faisant entrer de la chambre dans la galerie dite des Cerfs, où elle l'enferma de sa main, elle s'en alla incontinent dans les appartements de Monaldeschi, où elle prit tous les papiers et les lettres par lesquels se trouva vérifié ce que Monaldeschi avait confessé lui-même, et en outre ce que peut faire supposer ce qui suivit immédiatement, mais sans grand examen. En effet, dans la même galerie où peu de temps avant avait été enfermé Monaldeschi, Santinelli fut envoyé avec ses gens, mais non comme des gentilshommes pour lui donner un démenti de ce qu'il avait faussement dit, écrit et fait; mais plutôt comme des assassins. Il dit au comte de penser à son âme, parce que dans une heure il devait mourir. Chacun peut de soi-même comprendre combien lui fut cruelle une telle nouvelle apportée par son ennemi. Cependant faisant de la nécessité vertu, il s'abaissa à lui demander en grâce qu'il lui accordât toute la nuit, pour pouvoir se mieux résigner à la volonté de Dieu; Santinelli lui répondit qu'il n'aurait pas d'autre temps qu'une heure, et que s'il voulait se confesser, le confesseur lui serait envoyé; et comme Monaldeschi s'étendait en paroles pour prolonger sa vie, les autres impatients ne pouvant souffrir un plus long délai, commencérent à le frapper de coups mortels, auxquels Monaldeschi ne fit aucune résistance et se borna à demander le confesseur. On introduisit le chapelain du Palais, et il fit la confession sacramentelle; à peine était-elle terminée qu'ils achevèrent de le tuer avec les poignards, sans que l'infortune fit aucun signe de ressentiment. On ne sait pas si la reine fut témoin d'un si horrible spectacle, ou si elle resta dans la chambre où peu de temps avant elle l'avait interrogé, et d'où elle l'avait fait entrer dans sa galerie.

Le lendemain, qui était dimanche, la reine envoya un de ses gentilshommes pour donner connaissance de ce qui s'était passé à Leurs Majestés le roi et la reine, et au Cardinal afin que Son Eminence sût la juste cause qui l'y avait poussée, et pour empêcher que Leurs Majestés n'apprissent pas d'une manière fâcheuse cet acte accompli dans leur royaume et dans leur palais royal.

Le Cardinal envoya le lundi à la reine un de ses plus intimes, pour lui annoncer qu'il n'avait pas osé en informer Sa Majesté, ne sachant comment s'y prendre pour le faire. En quoi on remarque beaucoup la prudence et l'habileté du Cardinal qui, bien qu'il n'y a pas de doute que le roi avait tout su, voulut faire croire qu'il n'en avait pas eu connaissance, pour ne pas l'obliger à s'en trouver offensé et à ne pas se montrer blessé du peu de respect qu'on lui avait porté, faisant assassiner dans les appartements de son royal palais un gentilhomme, quand même il eût mérité cent fois la mort, et d'une façon si cavalière; que comme son serviteur, il lui conseillait de rejeter toute la faute sur Santinelli et son entourage, et de dire qu'ils avaient commis cet assassinat sans sa participation, et que la reine, pour le mieux prouver, les avait de suite renvoyés, et qu'ainsi il ferait en sorte que Sa Majesté fût satisfaite de cette déclaration; autrement elle ne pouvait pas espérer que le roi vint à Fontainebleau la voir, comme il l'avait résolu auparavant.

La personne envoyée par Son Eminence arriva à Fontainebleau le mardi, et s'acquitta de sa mission auprès de la reine. Celle-ci répondit qu'elle avait tout ordonné, et exposa les raisons très-urgentes qui l'y avaient poussée; mais que cependant puisque le roi l'ordonnait ainsi, considérant le conseil donné par le Cardinal comme un ordre royal, elle allait les renvoyer; et en effet, peu de temps après ils montèrent sur des chevaux de poste et partirent.

On ne doit pas se permettre de juger l'action d'une reine de tant de savoir, ni si elle a fait bien ou mal, ou manqué dans la manière, dans le temps, dans le lieu, et si d'avoir fermé la bouche par une mort méritée à un menteur qui a faussement parlé, peut causer un préjudice à sa réputation comme de tout le monde et même des siècles futurs; car si pour justifier cette action, elle voulait faire un procès extrajudiciaire contre un défunt, qui ne sait pas que des procès de cette espèce, faits après la mort d'un accusé, quelque coupable de crimes énormes, ne retrouvent plus de créance auprès de la généralité des hommes. Mais que Santinelli, d'ailleurs gentilhomme et distingué par la naissance et par la valeur et par un grand mérite, et très-estimé, n'ait pas fait en cela une action digne de sa position, c'est facile à juger, parce que quand même il eût été non-seulement sous la protection, mais sous l'autorité absolue de la jurisdiction de cette reine dans son royaume, et qu'elle-même lui eût expressément ordonné, il devait lui obéir, mais non en qualité d'assassin et de brigand; et comme un gentilhomme, prendre par la main Monaldeschi son égal par l'ancienneté de la noblesse et d'autres qualités, et l'entraîner hors du palais, lui démentir ce qu'il avait faussement dit, et avec l'épée en main et avec courage lui prouver son mensonge, établissent de cette façon la vérité, sans se couvrir d'infamie; et le monde n'aurait rien à dire contre lui, et contre bien moins contre la reine à laquelle, du reste, n'auraient pas manqué des moyens plus proportionnés à sa grande prudence et à son habileté, et qu'elle aurait réglés elle-même, pouvant ainsi châtier l'infamie d'autrui sans obscurcir sa propre réputation. Celle de Santinelli s'accroît de la lâcheté qu'il a montrée dans cet événement, parce qu'il a manifesté qu'il ne lui suffisait pas d'exécuter le commandement de la reine d'une manière chevaleresque, mais qu'il a voulu assimilier sa vie à celle d'un assassin, et d'une manière si blâmable.

Swedish translation (my own):

Drottningen av Sverige, beundransvärd i detta århundrade och genom de själsegenskaper, med vilka naturen har berikat henne med båda händer, och genom de vetenskaper, om vilka hon förvärvat kunskaper genom oupphörligt arbete, dygder och vetenskaper, med som hon tjänas så att hon visste hur man skulle byta ut jordens ömtåliga kungligheter mot det eviga himmelriket, gick redan för två år sedan från Flandern, där hon hade stannat en tid, till Italien för att, som hon gjorde, förnya yrket som den katolska tron ​​vid den suveräne Påvens fötter i Rom. Hon åtföljdes av ett talrikt hov, nästan helt sammansatt av spanjorer, vilkas chef och direktör var hertigen de la Cueva, med titeln hovmästare; hertiginnan, hans hustru, hade den som första dam. Greve Pimentel följde med henne som den katolske Konungens ambassadör, eller snarare, för att övervaka hennes steg. Efter att den förståndiga Drottningen sett att spanjorerna, efter sin karaktär som inte var mindre överlägsna än giriga, gav sig själva en större auktoritet än vad som var lämpligt, både i befälet och i förvaltningen av hennes kungliga egendom som de disponerade efter sin vilja med iver och rädsla, började bli av med den genom att i hennes tjänst ta italienare med vilka hon gradvis förnyade sitt hov. Bland dessa var greven Santinelli och markisen Monaldeschi, båda undersåtar av Kyrkan. Den första, från staden Pesaro, i delstaten Urbino, och den andra från den i Orvieto, i den så kallade provinsen Patrimonio; både och genom sin forna adel och genom sina fina personliga egenskaper, värdiga att tjäna en sådan Drottning. Ansvaret för förvaltningen av huset gavs till Monaldeschi, och alla pengar gick genom hans händer; och till Santinelli den av överkammarherre, som tydligen är den föredragne gunstlingen.

En mycket stor avundsjuka uppstod mellan dessa två kavaljerer, och de var inte långa på att förfölja varandra. Men Santinelli, av många skäl som gjorde honom älskvärd, uppnådde en högre grad av gunst hos Drottningen; han var också mer älskad vid hovet, och tvärtom hatades Monaldeschi av det största antalet, alla de ringa anpassade sina känslor till de höga, som i Monaldeschis hjärta ökade hatet och avundsjukan mot Santinelli; och man måste tro att om den ene var vaken, så sov den andre inte: utan särskilt Monaldeschi som såg sin rival avancera mer och mer till suveränens fördel; han tänkte därför ständigt på ett sätt att ersätta honom, utan att förlora någon möjlighet att nå sitt mål, som till slut skulle leda honom till en olycklig död.

Han hade lärt sig, ingen vet hur, om flera mycket hemliga saker som skadade vare sig Drottningens rykte eller Statens intressen och som Hennes Majestät kunde tro var kända endast för greven, så att, om de aldrig var kända av andra, kunde Drottningen bara ha anklagat greven för dem och därmed hatat honom. Monaldeschi tänkte dra fördel av denna omständighet för att få sin konkurrents undergång. Följaktligen utarbetade och lät han skriva flera brev, som från Rom och andra delar av Italien riktades till Drottningen själv av förmodade och okända personer, i vilka hon med en låtsad iver mot henne varnades för vetskapen om att man hade av dessa hemliga saker; och Drottningen, som trodde att greven ensam kunde ha avslöjat dem, och att han varken varit trogen eller diskret, skulle ha vanärat honom. Men hon hyste tvivel och meddelade honom, sägs det, några stycken av denna korrespondens; och den senare, väl medveten om att han inte var författaren till denna avslöjande, gav försäkran om den till den indignerade Drottningen, i de varmaste och tydligaste ordalag, och han återfick sin kredit efter att ha återvänt till hennes nåd. Man bedömde att denna manöver kunde ha kläckts av Monaldeschi, för att fälla greven, och man sökte ett medel för att upptäcka sanningen, så mycket mer som de visste inte bara det inre hat som den senare närade mot Santinelli, utan att efter att nästan ha förlorat respekten för suveränen, tillät han sig själv att göra olämpliga kommentarer. Efter att ha gjort framställningar till den person som hade vidarebefordrat de påstådda breven adresserade till Drottningen, erkände den senare att de inte kom från Italien, utan att de var Monaldeschis verk.

En av hans förtrogna hade fått reda på hans åsikter, och han försökte övertala honom att hålla sig fast och lämna Drottningen fri att acceptera vem som passade henne bäst; förmånen att furstar är övergående och inte alltid fästa vid samma föremål, vilket särskilt kunde gälla det kvinnliga könet, ty även om det ibland finns några som av naturens ansträngning har något manligt i sig, men denna natur, förvandlar dem inte så fullständigt att de förblir kvinnor; att sålunda, med måttlighet och försiktighet, Monaldeschi kunde hoppas, eller lämna Drottningens tjänst, att befria sig från denna passion. Han försökte också övertala honom att gå in i ett rum där det fanns olika papper och brev, bränna dem eller ta bort dem eller anförtro honom dem att placera dem på en plats där de aldrig skulle hittas. Men den olyckliga mannen, som inte kunde lita på denna väns kloka råd, tvingades trots sig själv att tro på sin fiendes ödesdigra budbärare, som kom för att tillkännage för honom den oundvikliga döden, som kort därefter presenterade sig för honom med ett draget svärd.

Drottningen hade bott sedan hon återvände till Frankrike, i det kungliga palatset i Fontainebleau, tolv lieues från Paris. Just den lördagsmorgonen, klockan 10 på morgonen, kallade hon Monaldeschi till sin kammare. När han hade gått in, låste hon in honom, och med kunglig majestät och i ett tal fullt av skicklighet, visade sig informerad om alla hennes manövrar och konstigheter för att störta Santinelli, pressade hon honom så mycket att den olyckliga mannen antingen inte lyssnade eller gjorde inte vill förneka, och erkände allt. Det är inte känt om Drottningen inte hade förbundit honom till det genom ett löfte om benådning under det kungliga ordet.

Efter det och i samma ögonblick som hon ledde honom från sovkammaren in i den såkallade galerie des Cerfs, där hon låste in honom med sin hand, gick hon omedelbart till Monaldeschis appartemanger, där hon tog alla papper och brev med vilka det var funnit att verifiera vad Monaldeschi själv hade erkänt, och dessutom vad som kan få en att anta det som följde omedelbart, men utan större undersökning. Faktum är att i samma galleri där Monaldeschi hade suttit fängslad kort tidigare, sändes Santinelli med sitt folk, men inte som herrar, för att ge honom ett förnekande av vad han falskt sagt, skrivit och gjort, utan mer som lönnmördare. Han sade åt greven att tänka på sin själ, för om en timme skulle han dö. Vem som helst kan själv förstå hur grymma sådana nyheter som hans fiende kom med var mot honom. Emellertid gjorde han en dygd av nödvändighet, böjde han sig ned för att bedja om den nåd, som han skulle giva honom hela natten, för att bättre kunna övergå till Guds vilja; Santinelli svarade att han inte skulle ha mer tid än en timme, och att om han ville gå till bikt, så skulle biktfadern skickas till honom; och då Monaldeschi bad honom att förlänga sitt liv, började de andra otåliga männen, som inte kunde uthärda ytterligare fördröjning, att slå honom med dödliga slag, mot vilka Monaldeschi inte gjorde något motstånd och nöjde sig med att be om biktfadern. Slottsprästen presenterades och han gjorde sakramentsbekännelsen. Knappast var det färdigt när de slutade döda honom med dolkarna, utan att olyckan visade några tecken på förbittring. Det är inte känt om Drottningen bevittnade ett sådant hemskt skådespel, eller om hon stannade i rummet, där hon en kort tid innan hon hade förhört honom, och varifrån hon hade lett honom in i sitt galleri.

Nästa dag, som var söndag, sände drottningen en av sina herrar för att göra Deras Majestäter konungen och drottningen och kardinalen bekant med vad som hade hänt, så att Hans Höghet skulle få veta den rättvisa orsaken som hade föranlett honom dit, och att hindra Deras Majestäter från att på ett olyckligt sätt få veta denna handling som utförts i deras rike och i deras kungliga palats.

Kardinalen skickade en av sina närmaste vänner till drottningen i måndags för att berätta för henne att han inte hade vågat informera Hans Majestät, utan att veta hur han skulle gå till väga. I detta lägger vi märke till kardinalens klokhet och skicklighet, som, även om det inte råder någon tvekan om att konungen hade vetat allt, ville få folk att tro att han inte hade varit medveten om det, för att inte tvinga honom att finna sig kränkt därav och att inte visa sig skadad av den brist på respekt som hade visats honom, att låta en herre mördas i sitt kungliga palats lägenheter, även om han hade förtjänat döden hundra gånger om, och på ett så kavaljerat sätt; att han, liksom sin tjänare, rådde honom att kasta all skuld på Santinelli och hans följe och säga att de hade begått detta mord utan hans medverkan, och att drottningen, för att bättre bevisa det, omedelbart hade avfärdat dem, och att sålunda skulle han få Hennes Majestät att bli nöjd med denna förklaring; annars kunde hon inte vänta sig att konungen skulle komma till Fontainebleau för att träffa henne, som han tidigare bestämt.

Den person som skickades av Hans Eminens anlände till Fontainebleau på tisdagen och utförde sitt uppdrag till drottningen. Den sista svarade, att hon hade befalt allt, och förklarade de mycket brådskande skäl, som föranlett henne till det; men att sedan konungen så befallde, med tanke på de råd som givits av kardinalen som en kunglig befallning, skulle hon avskeda dem; och sannerligen, strax efteråt steg de på sina posthästar och red iväg.

Man skall inte tillåta sig själv att bedöma en drottnings agerande utifrån så mycket kunskap, inte heller om hon har gjort rätt eller fel, eller saknat sättet, tiden, på platsen och om man skall ha stängt munnen av en förtjänt död för en lögnare som har talat falskt, kan orsaka skada på hans rykte för alla och till och med kommande århundraden; för att för att rättfärdiga denna handling ville hon göra en utomrättslig rättegång mot en avliden man, som inte vet att rättegångar av det här slaget, gjorda efter döden av en anklagad, vissa skyldiga till enorma brott, inte längre finner tilltro med det allmänna av män. Men att Santinelli, dessutom en herre och utmärkt genom börd och tapperhet och genom stora förtjänster, och högt uppskattad, inte har gjort en handling värdig hans ställning, är lätt att bedöma, eftersom att även om han inte bara hade varit under skyddet, men under den absoluta auktoriteten av denna drottnings jurisdiktion i hennes rike, och att hon själv uttryckligen hade beordrat honom, skulle han lyda henne, men inte som en lönnmördare och brigand; och som en gentleman, att ta Monaldeschi i handen, hans jämnåriga ålder av adel och andra egenskaper, och leda honom ut ur palatset, förneka honom vad han falskt sagt, och med svärd i hand och med mod att bevisa för honom hans lögn, på så sätt fastställa sanningen, utan att täcka sig med vanära; och världen skulle inte ha något att säga mot honom, och mycket mindre mot drottningen, som för övrigt inte skulle ha saknat medel som var mer proportionerliga mot hennes stora klokhet och skicklighet, och som hon själv skulle ha reglerat och därmed kunna tukta skändning av andra utan att skymma hennes eget rykte. Santinellis befallning förstärks av den feghet han visade i denna händelse, eftersom han visade att det inte var tillräckligt för honom att utföra drottningens befallning på ett ridderligt sätt, utan att han ville likställa sitt liv med en lönnmördares, och på ett så klandervärt sätt.

English translation (my own):

The Queen of Sweden, admirable in this century and by the qualities of the soul with which nature has enriched her with both hands, and by the sciences of which she had acquired the knowledge by incessant work, virtues and sciences of which she is so well served that she knew how to trade the fragile royalty of the Earth for the eternal empire of Heaven, went, already two years ago, from Flanders, where she had remained for some time, to Italy to renew, as she did, the profession of the Catholic faith at the feet of the Sovereign Pontiff in Rome. She was accompanied by a numerous court, composed almost entirely of Spaniards, whose chief and director was the Duke de la Cueva, with the title of Majordomo; the Duchesse, his wife, had that of First Lady. Count Pimentel accompanied her as the Catholic King's ambassador, or rather, to supervise her steps. The prudent Queen having seen that the Spaniards, following their character no less superb than greedy, arrogated to themselves a greater authority than was proper, both in the command and in the administration of her royal property which they disposed of at their will with avidity and rapacity, began to get rid of it by bringing into her service Italians with whom she gradually renewed her court. Among these were Count Santinelli and Marquis Monaldeschi, both subjects of the Church. The first, from the city of Pesaro, in the state of Urbino, and the other from that of Orvieto, in the so-called province of Patrimonio; both, and by their former nobility and by their fine personal qualities, worthy of serving such a Queen. The charge of the administration of the house was given to Monaldeschi, and all the money passed through his hands; and to Santinelli that of Grand Chamberlain, being apparently the preferred favourite.

A very great jealousy arose between these two cavaliers, and they were not long in persecuting each other. But Santinelli, for many reasons which made him amiable, attained a greater degree of favour with the Queen; he was also more loved at court, and on the contrary Monaldeschi was hated by the greatest number, all the lower ones adjusting their feelings to that above, which increased in Monaldeschi's heart the hatred and jealousy towards Santinelli; and one must think that if one was awake, the other was not sleeping: but especially Monaldeschi who saw his rival advancing more and more in the Sovereign's favour; he therefore continually thought of a means of supplanting him, losing no opportunity to attain his object, which was to lead him in the end to an unhappy death.

He had learned, no one knows how, of several very secret things prejudicial either to the reputation of the Queen or to the interest of State, and which Her Majesty might think were known only to the Count, so that that if they were never known by others, the Queen could only have accused the Count of them and thus hated him. Monaldeschi thought of taking advantage of this circumstance to bring about his competitor's downfall. Accordingly, he devised and caused to be written several letters which were addressed from Rome and other parts of Italy to the Queen herself by supposed and unknown persons, in which, with a feigned zeal towards her, she was warned of the knowledge that one had of these secret things; and the Queen, thinking that the Count alone could have revealed them, and that he had been neither faithful nor discreet, would have disgraced him. But she entertained doubts, and communicated to him, it is said, some passages of this correspondence; and the latter, knowing well that he was not the author of this disclosure, gave the assurance of it to the indignant Queen, in the warmest and clearest terms, and he regained his credit after having returned to her grace. It was judged that this maneuver could have been hatched by Monaldeschi, to bring down the Count, and a means was sought to discover the truth, all the more so as they knew not only the inner hatred that the latter nourished against Santinelli, but that having almost lost the respect due to the Sovereign, he allowed himself to make improper remarks. Having made representations to the person who had forwarded the alleged letters addressed to the Queen, the latter confessed that they did not come from Italy, but that they were the work of Monaldeschi.

A confidant of his had learned of his plans, and he tried to persuade him to contain himself, and to leave the Queen free to accept whoever suited her best; the favour of princes being transient and not always being fixed on the same object, which could especially be true of the female sex, for although sometimes there are some who, by an effort of nature, have something masculine in them, this nature, however, does not transform them so completely that they remain women; that thus, with moderation and prudence, Monaldeschi could hope, or leave the service of the Queen, to free himself from this passion. He also tried to persuade him to enter a room where there were various papers and letters, to burn them, or to remove them, or to entrust them to him to place them in a place where they would never be found. But the unfortunate man, who could not trust the wise advice of this friend, was forced in spite of himself to believe the fatal messenger of his enemy, coming to announce to him the inevitable death which soon after presented itself to him with a drawn sword.

The Queen had been living since her return to France, at the royal palace at Fontainebleau, twelve leagues from Paris. That very Saturday morning, at 10 a.m., she summoned Monaldeschi to her chamber. When he had entered, she locked him in, and with royal majesty and in a speech full of skill, showing herself informed of all her maneuvers and artifices to overthrow Santinelli, she pressed him so much that the unfortunate man either did not listen or did not want to deny, and confessed everything. It is not known if the Queen had not committed him to it by a promise of pardon under the royal word.

After that and at the same moment, leading him from the bedroom into the so-called Galerie des Cerfs, where she locked him up with her hand, she went immediately to Monaldeschi's apartments, where she took all the papers and letters by which it was found to verify what Monaldeschi had himself confessed, and moreover what may lead one to suppose what followed immediately, but without much examination. In fact, in the same gallery where Monaldeschi had been imprisoned shortly before, Santinelli was sent with his people, but not as gentlemen, to give him a denial of what he had falsely said, written and done, but more as assassins. He told the Count to think of his soul, because in an hour he was to die. Anyone can understand for himself how cruel such news brought by his enemy was to him. However, making a virtue of necessity, he stooped to ask for the grace that he would grant him all night, in order to be able to better resign himself to the will of God; Santinelli replied that he would have no more time than an hour, and that if he wanted to go to confession, the confessor would be sent to him; and as Monaldeschi begged him to prolong his life, the other impatient men, not being able to endure any further delay, began to strike him with mortal blows, to which Monaldeschi made no resistance and contented himself with asking for the confessor. The chaplain of the Palace was introduced, and he made the sacramental confession. Hardly was it finished when they finished killing him with the daggers, without misfortune showing any sign of resentment. It is not known whether the Queen witnessed such a horrible spectacle, or whether she remained in the room where a short time before she had interrogated him, and whence she had led him into her gallery.

The next day, which was Sunday, the Queen sent one of her gentlemen to acquaint Their Majesties the King and Queen, and the Cardinal, with what had happened, so that His Eminence might know the just cause which had impelled him there, and to prevent Their Majesties from learning in an unfortunate manner of this act accomplished in their kingdom and in their royal palace.

The Cardinal sent one of his closest friends to the Queen on Monday, to tell her that he had not dared to inform His Majesty, not knowing how to go about doing so. In this we notice the prudence and skill of the Cardinal who, although there is no doubt that the King had known everything, wanted to make people believe that he had not been aware of it, so as not to to oblige him to find himself offended by it and not to show himself hurt by the lack of respect that had been shown him, having a gentleman assassinated in the apartments of his royal palace, even if he had deserved death a hundred times over, and in such a cavalier way; that, like his servant, he advised him to throw all the blame on Santinelli and his entourage, and to say that they had committed this assassination without his participation, and that the Queen, to prove it better, had immediately dismissed them, and that thus he would cause Her Majesty to be satisfied with this declaration; otherwise she could not expect the King to come to Fontainebleau to see her, as he had previously resolved.

The person sent by His Eminence arrived at Fontainebleau on Tuesday and carried out his mission to the Queen. The latter replied that she had ordered everything, and explained the very urgent reasons which had impelled her to it; but that however since the King so ordered, considering the advice given by the Cardinal as a royal order, she was going to dismiss them; and indeed, soon afterwards they mounted their post horses and rode away.

One should not allow oneself to judge the action of a Queen from so much knowledge, nor whether she has done right or wrong, or lacked in the manner, in the time, in the place, and whether to have closed the mouth by a deserved death to a liar who has spoken falsely, can cause damage to his reputation as of everyone and even future centuries; because if to justify this action, she wanted to make an extrajudicial trial against a deceased man, who does not know that trials of this kind, made after the death of an accused, some guilty of enormous crimes, no longer find credence with the generality of men. But that Santinelli, moreover a gentleman and distinguished by birth and by valour and by great merit, and highly esteemed, has not done in this an action worthy of his position, is easy to judge, because that even if he had been not only under the protection, but under the absolute authority of the jurisdiction of this Queen in her kingdom, and that she herself had expressly ordered him, he should obey her, but not as a assassin and brigand; and like a gentleman, to take Monaldeschi by the hand, his equal in seniority of nobility and other qualities, and lead him out of the palace, denying him what he had falsely said, and with sword in hand and with courage to prove to him his lie, thus establish the truth, without covering themselves with infamy; and the world would have nothing to say against him, and against much less against the queen who, moreover, would not have lacked means more proportionate to her great prudence and skill, and which she would have regulated herself, thus being able to chastise the infamy of others without obscuring her own reputation. That of Santinelli is increased by the cowardice he showed in this event, because he demonstrated that it was not enough for him to carry out the Queen's command in a chivalrous manner, but that he wanted to equate his life with that of an assassin, and in such a blameworthy way.

French translation of the original (my own):

La reine de Suède, admirable en ce siècle tant pour les vertus de l'âme dont la nature l'a généreusement dotée que pour les sciences acquises par d'incessantes fatigues, qu'elle a si bien utilisées qu'elle a pu échanger un royaume terrestre éphémère contre un royaume céleste éternel, quitta il y a deux ans les Flandres, où elle résidait depuis quelque temps, pour se rendre en Italie afin de renouveler, comme elle fit, sa profession de foi catholique aux pieds du souverain pontife à Rome, accompagnée d'une cour nombreuse composée presque entièrement d'Espagnols, dont le principal conseiller était le duc de la Cueva, avec le titre de grand majordome, et la duchesse, son épouse, avec celui de première dame; négligeant le comte Pimentel, qui l'accompagnait en qualité d'ambassadeur du roi catholique, ou plutôt pour l'espionner.

La sage reine, se rendant compte que les Espagnols, exerçant leur nature non moins orgueilleuse qu'avide, s'arrogeaient une autorité plus grande qu'il n'était convenable dans le commandement et l'administration des affaires royales, dont ils disposaient avec avidité et rapacité à leur guise afin de s'émanciper, commença à introduire des Italiens à son service, avec lesquels elle renouvela progressivement sa cour; parmi ceux-ci figuraient le comte Santinelli et le marquis Monaldeschi, tous deux sujets de l'Église.

Le premier était de Pesaro, dans l'État d'Urbin, et le second d'Orviete, dans la province du Patrimoine — tous deux, de par leur ancienne noblesse et leurs vertus, étaient dignes de servir une telle reine. Monaldeschi fut chargé de la gestion de la maison et de l'ensemble des finances; Santinelli, quant à lui, reçut la charge de maître de chambre, avec l'apparence ainsi d'être le plus favori.

Une grande inimitié s'installa entre ces deux cavaliers, et ils se mirent à se persécuter mutuellement. Santinelli, pour diverses raisons qui le rendaient aimable, gagna les faveurs de la reine et était plus aimé à sa cour, tandis que Monaldeschi, au contraire, était haï de la majorité, alors même que toutes les sphères inférieures étaient soumises à l'influence du premier mobile. Cela ne fit qu'accroître la haine et l'inimitié de Monaldeschi envers Santinelli, et l'on peut supposer que si l'un était éveillé, l'autre ne dormait pas. Monaldeschi, plus encore, voyait son rival gagner en popularité auprès de la patronne et cherchait sans cesse à le surpasser, n'hésitant devant aucun moyen pour y parvenir, ce qui allait finalement le conduire à une mort malheureux.

Il avait appris, d'une manière inconnue, des choses très secrètes qui était préjudiciables soit à la réputation de la reine, soit aux intérêts de l'État, choses que la reine pouvait croire connues seulement du comte et que, si quelqu'un d'autre en prenait connaissance, la reine n'aurait pu inculper que le comte et donc le haïr.

Monaldeschi pensa pouvoir exploiter cette occasion pour faire son rival tomber. Il fit donc feindre et écrire plusieurs lettres, prétendant qu'elles provenaient de Rome et d'autres régions d'Italie et étaient adressées à la reine en personne. Celle-ci fut informée, avec un zèle feint, des nouvelles qu'elle avait reçues concernant ces affaires secrètes par des personnes supposées, et donc inconnues. La reine, croyant que seul le comte pouvait les avoir révélées et qu'il n'avait pas été fidèle et secret, le disgracia, comme elle le soupçonnait, et, dit-on, eut avec lui quelques passages bien sentis.

Mais lui, sachant pertinemment qu'il n'était pas l'auteur de cette publication, le confirma à la reine indignée par des affirmations très chaleureuses et fermes, et elle le crut, tout comme elle lui avait déjà accordé sa confiance auparavant. On pensa que cela pouvait être l'œuvre de Monaldeschi pour nuire au comte. On mit tout en œuvre pour découvrir la vérité, d'autant plus qu'on savait non seulement la haine profonde qu'il nourrissait envers Santinelli, mais aussi que, ayant presque perdu le respect dû à sa protectrice, il se laissait souvent aller à des propos déplacés. Après de nouvelles investigations auprès de ceux qui avaient contribué à ce que les prétendues lettres parviennent à la reine, cette dernière avoua qu'elles ne venaient pas d'Italie, mais qu'elles étaient l'œuvre de Monaldeschi.

Il avait eu vent de cela par un confident et commença à le mettre en garde, le persuadant de se maîtriser et de laisser à la reine la liberté de favoriser qui elle voulait, car la faveur des princes est éphémère et ne reste pas toujours auprès de la même personne, ce qui est d'autant plus vrai pour les femmes qui, bien que certaines puissent parfois, par nature, posséder des traits masculins, n'en restent pas moins des femmes, comme Monaldeschi aurait pu le comprendre avec calme et prudence, ou bien quitter son service pour se libérer entièrement de cette passion; il le persuada également que, ayant découvert qu'il possédait plusieurs écrits et lettres dans sa chambre, il devait soit les brûler, soit les faire disparaître, soit les lui remettre afin qu'il puisse les emporter dans un endroit où on ne les trouverait pas.

Mais cet homme infortuné, qui refusa de tenir compte des sages conseils de son ami, fut contraint malgré lui de croire un messager funeste de l'ennemi qui vint lui annoncer la mort inévitable qui lui fut présentée peu après sous la forme d'une épée de fer nue.

Après son retour en France, la reine résida au palais royal de Fontainebleau, à 12 lieues de Paris. Ce même samedi matin, le dix du mois courant, elle fit appeler Monaldeschi dans ses appartements. Dès qu'il fut entré, elle ferma la porte et, avec une majesté royale et des paroles perspicaces, montrant qu'elle était au courant de tous ses complots et machinations visant à faire tomber Santinelli, elle le pressa si fortement que le misérable ne put ou ne voulut les nier, avouant tout. On ignore cependant si la reine l'avait incité à avouer en lui promettant le pardon sous sa parole royale.

Après cela, et au même instant, elle entra dans la pièce, puis dans ladite Galerie des Cerfs, où elle ferma la porte à clé et se rendit immédiatement dans ses appartements, où elle prit tous les écrits et les lettres, grâce auxquels il ne fait aucun doute qu'elle trouva confirmation de ce que Monaldeschi lui avait spontanément avoué, et même davantage, comme le laisse supposer ce qui suivit immédiatement, mais avec peu de discernement; car dans cette même galerie où elle avait enfermé Monaldeschi peu de temps auparavant, Santinelli fut envoyé avec son compagnon, non pas comme des gentilshommes, pour le faire se rétracter de ce qu'il avait faussement dit, écrit et fait, mais plutôt comme des assassins; et ceux-ci s'étant présentés, le comte lui dit de penser à son âme, car il allait mourir dans l'heure.

Chacun peut imaginer à quel point ce message, délivré par son ennemi, a dû être difficile à accepter pour lui. Néanmoins, faisant de nécessité vertu, il se résigna à demander la faveur de disposer de toute la nuit pour mieux se préparer à se soumettre à Dieu; Santinelli répondit qu'il n'y avait qu'une heure de disponible et que, s'il souhaitait se confesser, un confesseur lui serait envoyé.

Et comme Monaldeschi divaguait pour tenter de prolonger sa vie, les autres, impatients et incapables de tolérer davantage de délai, commencèrent à le frapper de coups mortels. Monaldeschi n'opposa aucune résistance et demanda un confesseur. L'aumônier du palais fut appelé, et après qu'il eut reçu l'absolution, ils achevèrent de le tuer à coups de poignard, sans que le malheureux ne montre le moindre signe de ressentiment. On ignore si la reine assista à cet horrible spectacle ou si elle resta dans la pièce où elle se trouvait peu de temps auparavant avec lui et d'où elle lui avait ordonné d'entrer dans la Galerie.

Le lendemain, qui était un dimanche, la reine envoya un de ses chevaliers informer Leurs Majestés le roi et la reine ainsi que Son Éminence, afin qu'ils comprennent la juste cause qui l'avait poussée à agir ainsi, et pour les mettre au courant de la situation, afin que Leurs Majestés n'interprètent pas cette action, menée dans leur royaume et leur palais royal, comme une action malveillante.

Le cardinal envoya lundi l'un de ses plus proches confidents auprès de la reine, lui ordonnant de lui dire qu'il n'avait pas osé l'informer de la nouvelle, ne sachant comment Sa Majesté réagirait. Cela témoigne de la grande prudence et de l'habileté du cardinal, car, bien qu'il ne fasse aucun doute que le roi fût déjà au courant, il voulait faire croire qu'il n'en avait pas été informé, afin de ne pas l'obliger à se sentir offensé, ni à ignorer le manque de respect qui lui avait été témoigné par l'assassinat d'un gentilhomme dans l'enceinte même de son palais royal, même si ce gentilhomme méritait cent fois la mort, et ce, d'une manière aussi impérieuse. Par conséquent, en tant que son serviteur, il lui conseilla de rejeter toute la faute sur Santinelli et son complice, affirmant qu'ils avaient commis ce crime sans sa participation, et que la reine, pour en apporter la preuve, devait les renvoyer immédiatement; car il s'efforcerait de faire en sorte que Sa Majesté soit satisfaite de cette déclaration, sinon elle ne devait pas s'attendre à ce que le roi se rende à Fontainebleau pour la voir, comme il l'avait déjà décidé.

La personne envoyée par Son Éminence arriva à Fontainebleau mardi et remit le message à la reine. Celle-ci déclara qu'elle avait elle-même donné cet ordre et justifia les raisons très urgentes qui l'y avaient mûe, mais que, de toute façon, puisque le roi l'exigeait, considérant l'avis du cardinal comme un ordre royal, elle les renverrait; et, de fait, peu après, ils partirent par la poste.

Il ne convient pas de juger les actes d'une reine d'une telle sagesse, ni de déterminer si elle a bien ou mal agi, ou si elle a outrepassé les limites de la bienséance, du temps ou du lieu; ni de se demander si, en faisant exécuter un menteur qui avait proféré de fausses accusations, elle a pu nuire à sa réputation aux yeux du monde entier, et ce, pour les siècles à venir. Car si, pour justifier son action, elle devait engager une procédure extrajudiciaire contre une personne décédée, qui ignore que de telles procédures, menées après la mort de l'accusé, même s'il est coupable de crimes odieux, ne trouvent aucun crédit auprès du public?

Mais il est aisé de juger si Santinelli, chevalier de noble naissance, de valeur et de vertu, et d'une haute estime, a agi d'une manière digne de sa profession, car même s'il avait été non seulement sous la protection, mais sous la dominion et la juridiction absolues de cette reine dans son royaume, et qu'elle lui eût expressément donné des ordres, il aurait dû lui obéir, non pas comme un assassin et un brigand, mais comme un chevalier, prenant Monaldeschi, qui n'était pas moins noble que lui, par la main, l'emmenant à l'écart hors du palais et le confrontant à ses mensonges, confirmant la vérité par son épée et sa bravoure, se justifiant ainsi sans aucune tache d'infamie; et le monde n'aurait rien eu à redire contre lui, et encore moins contre la reine, qui n'aurait d'ailleurs pas manqué de moyens plus appropriés à sa grande prudence et à sa sagesse si elle avait géré elle-même cette affaire, pouvant ainsi punir l'infamie d'autrui sans ternir sa propre réputation.

Swedish translation of the original (my own):

Sveriges drottning, beundransvärd i detta sekel både för själens dygder, med vilka naturen generöst har berikat henne, och för de vetenskaper som hon förvärvat genom ständiga mödor, vilka hon har använt så väl att hon har kunnat byta ut ett flyktigt jordiskt rike mot ett evigt himmelskt, avgick för två år sedan från Flandern, där hon hade bott en tid, till Italien för att, som hon gjorde, förnya sin bekännelse av den katolska tron vid den högste påvens fötter i Rom, med ett talrikt hov bestående nästan helt av spanjorer, av vilka den främste som styrde henne var hertigen de la Cueva, med titeln grand majordomo, och hertiginnan, hans hustru, med titeln första dam; försummande greve Pimentel, som följde henne i egenskap av den katolske konungens ambassadör, eller snarare för att spionera på hennes levnadssätt.

Den visa drottningen, som insåg att spanjorerna, i sin natur lika stolta som giriga, tilldrog sig större auktoritet än vad som var lämpligt, och i befälet och administrationen av kungliga angelägenheter, vilka de girigt och rovlystet förfogade över efter behag för att befria sig själva, började introducera italienare i sin tjänst, med vilka hon gradvis förnyade sitt hov; bland dessa fanns greve Santinelli och markis Monaldeschi, den ene och andre Kyrkans undersåtar.

Den förste var från staden Pesaro i delstaten Urbino och den andre från Orvieto i provinsen Patrimonio — båda, både genom sin gamla adel och sina egna dygdiga egenskaper, värdiga att tjäna en sådan drottning. Monaldeschi fick uppgiften att förvalta hushållet, och alla pengar gick genom hans händer; och Santinelli fick uppgiften att vara kammarmästare, med utseendet att vara den mest gynnade.

Stor fiendskap uppstod mellan dessa två kavalerier, och de började båda förfölja varandra; men Santinelli, av många skäl som gjorde honom älskvärd, uppnådde en viss grad av gunst hos drottningen och var också mer älskad vid hennes hov, medan Monaldeschi däremot var hatad av majoriteten, medan alla lägre sfärer reglerar deras rörelse genom den främsta mobilen. Detta ökade ytterligare Monaldeschis hat och fiendskap mot Santinelli i hans bröst, och man måste tro att om den ene var vaken, sov den andre inte; men ännu mer Monaldeschi, som uppfattade sin rival långt framskriden och alltmer framryckande i patroninnans gunst; och därför tänkte han ständigt på hur han skulle överträffa honom, utan att försumma några medel för att uppnå denna avsikt, som i slutändan skulle leda honom till en olycklig död.

Han hade på något okänt sätt fått veta om några mycket hemliga saker som var skadliga antingen för drottningens rykte eller för hennes statsintressen, saker som drottningen kunde ha trott var kända endast för greven och att om någon annan skulle få veta om dem, skulle drottningen ha kunnat klandra endast greven och därmed hata honom.

Monaldeschi trodde att han kunde utnyttja denna möjlighet att störta sin konkurrent. Han förfalskade därför och lät skriva flera brev, där han låtsades komma från Rom och andra delar av Italien till drottningen själv. Hon informerades av förmodade, och därför okända, personer, med fingerad iver, om de nyheter hon hade fått om de hemliga angelägenheterna. Drottningen, som trodde att endast greven kunde ha avslöjat det och att han inte hade varit trogen och hemlig, hade fattat onåd till honom, som hon misstänkte, och, sägs det, gjort några förnuftiga passager med honom.

Men han, som med säkerhet visste att han inte var författaren till publikationen, bekräftade detta för den indignerade drottningen med mycket varma och bestämda intyg, hos vilka han fann förtroende, precis som han tidigare hade funnit nåd hos dem. Man bedömde att detta kunde ha varit Monaldeschis verk för att störta greven. Ett sätt användes för att avslöja sanningen, särskilt eftersom det var känt inte bara det inre hat han hyste mot Santinelli, utan att han, efter att nästan ha förlorat den respekt han hade för sin beskyddarinna, mycket ofta löste tungan i otillbörliga accenter. Efter att ytterligare noggrannhet hade gjorts med dem som hade bidragit till att de förmodade breven nådde drottningen, erkände den senare att de inte kom från Italien, utan var Monaldeschis verk.

Han hade fått en aning om detta från en förtrogen och började varna honom, övertalande honom att han skulle begränsa sig och ge drottningen friheten att gynna vem hon ville, eftersom furstars ynnest är flyktig och inte alltid förblir hos samma person, vilket i ännu högre grad kunde gälla det kvinnliga könet, vilket, även om vissa kvinnor ibland, av naturens kraft, kan besitta maskulina drag, likväl inte förvandlar naturen dem helt så att de upphör att vara kvinnor, vilket Monaldeschi kunde ha hoppats med lugn och försiktighet, eller annars lämna tjänsten för att helt befria sig från denna passion; han övertalade honom också att, efter att ha upptäckt att han hade flera skrifter och brev i sitt rum, antingen borde bränna dem eller ta bort dem eller överlämna dem till honom, så att han kunde ta dem till en plats där de inte skulle finnas.

Men den olycklige mannen, som vägrade att lyda sin väns visa råd, tvingades mot sin vilja att tro på en olycklig fiendens budbärare som kom för att tillkännage den oundvikliga död som kort därefter presenterades för honom med ett blottat järnsvärd.

Efter sin återkomst till Frankrike bodde drottningen i det kungliga palatset Fontainebleau, 12 lieues från Paris. Samma lördagsmorgon, den tionde dagen i innevarande månad, kallade hon Monaldeschi till sina gemak. När han väl hade kommit in stängde hon dörren och, med kunglig majestät och insiktsfulla ord, visade hon sig informerad om alla hans planer och intriger för att störta Santinelli. Hon pressade honom så hårt att den uslinge antingen inte kunde eller inte ville förneka dem, utan erkände allt. Det är dock inte känt om drottningen hade förmått honom att göra det med ett löfte om benådning under sitt kungliga ord.

Därefter, och i samma ögonblick, gick hon in i rummet och sedan i nämnda Galerie des Cerfs, där hon själv låste dörren och omedelbart gick till sina egna rum, där hon tog alla skrifter och brev, från vilka det inte råder någon tvekan om att han fann bekräftelse på vad Monaldeschi spontant hade erkänt för henne, och ännu mer, vilket man tror utifrån vad som omedelbart, men med liten eftertanke, följde; ty till samma Galleri där hon kort tidigare hade låst in Monaldeschi skickades Santinelli, med sin följeslagare, inte som kavalerer, för att få honom att återkalla vad han falskeligen hade sagt, skrivit och gjort, utan snarare som lönnmördare; och när dessa hade trätt fram, sade greven åt honom att tänka på sin själ, eftersom han skulle dö inom en timme.

Alla kan föreställa sig hur svårt detta budskap, framfört av hans fiende, måste ha varit för honom. Ändå, i en dygd av nödvändigheten, avstod han från att be om tjänsten att få hela natten för att bättre förbereda sig för att underkasta sig Gud; Santinelli svarade att det bara fanns en timme tillgänglig och att om han ville bikta sig skulle en biktfader skickas till honom.

Och eftersom Monaldeschi fortsatte att pladdra i ett försök att förlänga hans liv, började de andra, otåliga och oförmögna att tåla ytterligare dröjsmål, slå honom med dödliga slag, mot vilka Monaldeschi inte gjorde något motstånd alls och istället bad om en biktfader. Palatsprästen hämtades in, och efter att han hade avlagt sin sakramentala bikt avslutade de dödandet av honom med hugg, utan att den stackars mannen visade några tecken på förbittring. Det är inte känt om drottningen bevittnade detta fruktansvärda spektakel eller om hon stannade kvar inne i rummet där hon nyligen hade varit med honom och varifrån hon hade beordrat honom att gå in i Galleriet.

Följande dag, vilket var söndag, skickade drottningen en av sina kavalerer för att informera Deras Majestäter konungen och drottningen och Hans Eminens, så att de skulle förstå den rättmätiga orsaken som hade fått henne att göra detta, och för att göra Deras Majestäter medvetna om det, så att de inte skulle tolka denna handling som försökts i deras rike och kungliga palats som ondskefull.

Kardinalen skickade en av sina närmaste förtrogna till drottningen på måndagen och instruerade honom att säga att han inte hade vågat berätta det för Hans Majestät, utan att veta hur han skulle reagera på nyheten. Detta visar kardinalens stora försiktighet och skicklighet, för även om det inte råder någon tvekan om att konungen redan visste, ville han få det att se ut som att han inte hade blivit informerad om det, för att inte tvinga honom att känna sig förolämpad eller att bortse från den brist på respekt som visades honom genom att låta en kavaljer mördas i rummen i sitt kungliga palats, även om kavaljeren förtjänade hundra dödsfall, och på ett sådant befallande sätt. Därför rådde han henne, som sin tjänare, att lägga all skuld på Santinelli och hans medbrottsling och hävdade att de hade begått detta brott utan hennes inblandning, och att drottningen, för att ytterligare betyga detta, omedelbart skulle avskeda dem; ty han skulle försöka se till att Hennes Majestät var nöjd med denna förklaring, annars skulle hon inte förvänta sig att konungen skulle åka till Fontainebleau för att träffa henne, vilket han redan hade beslutat.

Personen som Hans Eminens skickade anlände till Fontainebleau på tisdagen och överlämnade meddelandet till drottningen. Hon sade att hon själv hade beställt det och rättfärdigade de mycket brådskande skäl som hade fått henne att göra det, men att hon i vilket fall som helst, eftersom konungen befallde det och ansåg kardinalens råd vara en kunglig order, skulle skicka iväg dem; och faktiskt, kort därefter avreste de med post.

Man bör inte anta att döma en sådan vis drottnings handling, inte heller huruvida hon hade handlat väl eller illa eller överskridit rätt sätt, tid eller plats, och huruvida hon, genom att med en välförtjänt död tysta en lögnare som hade talat falskt, kan ha skadat sitt rykte i hela världens ögon, även för kommande sekler; för om hon, för att rättfärdiga handlingen, skulle inleda en utomrättslig process mot en avliden person, vem vet då inte att sådana processer, som genomförs efter en oskyldig människas död, även om de anklagas för enorma brott, inte vinner trovärdighet bland allmänheten?

Men huruvida Santinelli, en kavaler av ädel börd, tapperhet och dygd, och högt aktad, agerade på ett sätt värdigt sitt yrke, är lätt att bedöma, ty även om han inte bara hade stått under denna drottnings beskydd, utan också under denna drottnings absoluta herravälde och jurisdiktion i hennes rike, och uttryckligen hade blivit befalld av henne, borde han ha lytt henne, men inte som en lönnmördare och en skurk, utan som en kavaler, tagit Monaldeschi, som inte var mindre ädel än han själv, vid handen och lett honom åt sidan utanför palatset och konfronterat honom med hans falska påståenden och bekräftat sanningen med sitt svärd och sin tapperhet, och därmed rättfärdigat sig själv utan någon skamfläck; och världen skulle inte ha något att säga emot honom, och ännu mindre mot drottningen, som inte heller skulle ha saknat medel som stod mer i proportion till hennes stora försiktighet och visdom om hon hade skött saker och ting själv, kunnat straffa andras skam utan att skada sitt eget rykte.

English translation of the original (my own):

The Queen of Sweden, admirable in this century both for the virtues of the soul, with which nature has generously enriched her, and for the sciences acquired by incessant fatigues, which she has used so well that she has been able to exchange a fleeting earthly kingdom for an eternal celestial one, passed two years ago from Flanders, where she had resided for some time, to Italy to renew, as she did, her profession of the Catholic faith at the feet of the Supreme Pontiff in Rome, with a numerous court composed almost entirely of Spaniards, of which the principal one who governed her was the Duke de la Cueva, with the title of grand majordomo, and the Duchess, his wife, with that of first lady; neglecting Count Pimentel, who accompanied her in the capacity of ambassador of the Catholic King, or rather to spy on her ways.

The wise Queen, realising that the Spaniards, exercising their nature, no less proud than greedy, were arrogating to themselves greater authority than was proper, and in the command and administration of royal affairs, which they greedily and rapaciously disposed of at will in order to liberate themselves, began to introduce Italians into her service, with whom she gradually renewed her court; among these were the Count Santinelli and the Marquis Monaldeschi, the one and the other subjects of the Church.

The first was from the city of Pesaro, in the State of Urbino, and the other from that of Orvieto, in the province called the Patrimonio — both, both by their ancient nobility and their own virtuous qualities, worthy of serving such a queen. Monaldeschi was given the task of managing the household, and all the money passed through his hands; and Santinelli was given that of master of the chamber, with the appearance of being the most favoured.

Great enmity arose between these two cavaliers, and they both began to persecute each other; but Santinelli, for many reasons that made him amiable, achieved a certain degree of favour with the Queen and was also more beloved in her court, while Monaldeschi, on the contrary, was hated by the majority, while all the lower spheres regulate their motion by the prime mobile. This further increased Monaldeschi's hatred and enmity toward Santinelli in his breast, and it must be believed that if one was awake, the other did not sleep; but even more so Monaldeschi, who perceived his rival far advanced and ever more advancing in the patroness's favour; and therefore he continually thought of how to surpass him, never neglecting any means to achieve this intention, which was ultimately to lead him to an unhappy death.

He had learned, in some unknown way, of some very secret things that were prejudicial either to the Queen's reputation or to her interests of State, which the Queen might have thought were known only to the Count and that, if anyone else were to learn of them, the Queen would have been able to blame only the Count and thus hate him.

Monaldeschi thought he could exploit this opportunity to overthrow his competitor. He therefore faked and had several letters written, pretending that they came from Rome and other parts of Italy to the Queen herself. She was informed by supposed, and therefore unknown, persons, with feigned zeal, of the news she had received of the secret matters. The Queen, believing that only the Count could have revealed it and that he had not been faithful and secret, had disgraced him, as she suspected, and, it is said, made some sensible passages with him.

But he, knowing for certain that he was not the author of the publication, confirmed this to the indignant Queen with very warm and firm attestations, with whom he found credit, just as he had previously found favour with them. It was judged that this could have been the work of Monaldeschi to bring down the Count. A means was applied to uncover the truth, especially since it was known not only the inner hatred he harboured against Santinelli, but that, having almost lost the due respect for his patroness, he very often loosened his tongue in undue accents. After further diligence had been made with those who had played a part in ensuring that the supposed letters reached the Queen, the latter confessed that they did not come from Italy, but were the work of Monaldeschi.

He had received some inkling of this from a confidant and began to warn him, persuading him that he should restrain himself and allow the Queen the freedom to favour whomever she pleased, since the favour of princes is fleeting and does not always remain with the same person, which could be even more true of the female sex, which, although sometimes, by force of nature, some women may possess masculine traits, nevertheless nature does not completely transform them so that they cease to be women, as Monaldeschi could have hoped with calmness and prudence, or else leave the service to free himself entirely from this passion; also persuading him that, having discovered that he had several writings and letters in his room, he should either burn them or remove them or hand them over to him, so that he could take them to a place where they would not be found.

But the unfortunate man, who refused to heed the wise advice of his friend, was forced against his will to believe an unfortunate messenger of the enemy who came to announce the inevitable death that shortly afterwards was presented to him with a naked iron sword.

After her return to France, the Queen resided in the royal palace of Fontainebleau, 12 leagues from Paris. On that same Saturday morning, the tenth of the current month, she summoned Monaldeschi to her chambers. Once he entered, she closed the door and, with royal majesty and insightful words, showing herself informed of all his schemes and machinations to bring down Santinelli, she pressed him so hard that the wretch either could not or would not deny them, confessing everything. However, it is not known whether the Queen had induced him to do so with a promise of pardon under her royal word.

After that, and at the same instant, she entered the room and then the said Galerie des Cerfs, where she locked the door herself and immediately went to her own rooms, where she took all the writings and letters, from which there is no doubt that he found confirmation of what Monaldeschi had spontaneously confessed to her, and even more, which is believed from what immediately, but with little consideration, followed; for into the same Galerie in which she had shortly before locked Monaldeschi, Santinelli was sent, with his companion, not in the manner of cavaliers, to make him retract what he had falsely said, written and done, but rather as assassins; and these having come forward, the Count told him to think about his soul, because he was to die within an hour.

Everyone can imagine how difficult this message, delivered by his enemy, must have been for him. Nevertheless, making a virtue of necessity, he resigned himself to asking for the favour of being given the whole night to better prepare himself to submit to God; Santinelli replied that there was only one hour available and that, if he wished to confess, a confessor would be sent to him.

And because Monaldeschi was rambling on in an attempt to prolong his life, the others, impatient and unable to tolerate any further delay, began to strike him with mortal blows, to which Monaldeschi offered no resistance whatsoever and instead asked for a confessor. The palace chaplain was brought in, and after he had made his sacramental confession, they finished killing him with stabs, without the poor man showing any sign of resentment. It is not known whether the Queen witnessed this horrendous spectacle or whether she remained inside the room where she had recently been with him and from which she had ordered him to enter the Galerie.

The following day, which was Sunday, the Queen sent one of her cavaliers to inform Their Majesties the King and Queen and His Eminence, so that they would understand the just cause that had moved her to do this, and to make Their Majesties aware of it, so that they would not interpret as sinister this action attempted in their kingdom and royal palace.

The Cardinal sent one of his closest confidants to the Queen on Monday, instructing him to say that he had not dared to tell His Majesty of it, not knowing how he would react to the news. This shows the Cardinal's great prudence and skill, for, although there is no doubt that the King already knew, he wanted to make it appear that he had not been informed of it, so as not to oblige him to feel offended, or to disregard the lack of respect shown to him by having a cavalier assassinated within the rooms of his royal palace, even if the cavalier deserved a hundred deaths, and in such an imperious manner. Therefore, as his servant, he advised her to place all the blame on Santinelli and his accomplice, claiming that they had committed this crime without her involvement, and that the Queen, to further testify this, should immediately dismiss them; because he would try to ensure that Her Majesty was satisfied with this declaration, otherwise she should not expect the King to go to Fontainebleau to see her, as he had already resolved.

The person sent by His Eminence arrived in Fontainebleau on Tuesday and delivered the message to the Queen. She said that she had ordered it herself and justified the very urgent reasons that had moved her to do so, but that in any case, because the King commanded it, holding the advice given by the Cardinal as a royal order, she would send them away; and indeed, shortly afterwards, they departed by post.

One should not presume to judge the action of a queen of such wisdom, nor whether she had done well or badly or exceeded the proper manner, time or place, and whether, by silencing with a deserved death a liar who had spoken falsely, she may have prejudiced her reputation in the eyes of the whole world, even for future centuries; because if, in order to justify the action, she were to initiate an extrajudicial process against a deceased person, who does not know that such processes, conducted after the death of an inculpated person, even if they are accused of enormous crimes, do not find credence among the general public?

But whether Santinelli, a cavalier of noble birth, valour and virtue, and held in high esteem, acted in a manner worthy of his profession, is easy to judge, because even if he had been not only under the patronage, but under the absolute dominion and jurisdiction of this Queen in her kingdom, and had been expressly commanded by her, he should have obeyed her, but not as an assassin and a brigand, but as a cavalier, taking Monaldeschi, who was no less noble than himself, by the hand and leading him aside outside the palace and confronting him with his false statements and confirming the truth with his sword and valour, thus justifying himself without any stain of infamy; and the world would have nothing to say against him, and even less against the Queen, who would also not have lacked means more proportionate to her great prudence and wisdom if she had managed things herself, being able to punish the infamy of others without tarnishing her own reputation.


Above: Kristina condemns Monaldeschi to death, painted by Johan Fredrik Höckert.

No comments:

Post a Comment