Source:
Berättelser ur svenska historien, sjette delen: Gustaf II Adolf, pages 431 to 445, by Anders Fryxell, 1833 (1862 edition)
The account:
Den varma kärlek och djupa vördnad, som Maria Eleonora hyste för Gustaf Adolf, hade, så länge han lefde, tillbakahållit alla mer i ögonen fallande utbrott af hennes besynnerliga lynne. Hon hvarken ville eller vågade lemna fritt lopp deråt, och i allmänhet upptogs hela hennes själ, hennes varelse, blott af en enda känsla, kärleken till hennes gemål. Han var hennes make, hennes vän, hennes ledare, hennes allt i alla. Han föll, och lemnade henne ensam, vacklande och svag, utan förmåga att stöda sig sjelf, utan förstånd att låta stöda sig af andra. Den gränslösa sorgen ökade ännu mera hennes besynnerligheter, och påskyndade deras utbrott. Så föranleddes de bedröfliga öden, som träffade den store Gustaf Adolfs efterlefvande maka.
Hennes egna infall angående konungens begrafning äro redan förut anförda. Knappt var jordfästningen förbi, förr än villorna förnyades. Redan andra dagen kände enkedrottningen en oemotståndlig längtan att gå ned i grafkoret, och såsom förut öppna kistan och hugna sig af den döda konungens betraktande, och hon begärde i sådan afsigt nyckeln. Men ståthållaren ansåg sig böra anmäla saken i rådet, hvilket, efter att hafva inhemtat biskoparnas mening, gaf ett nekande svar, så väl för sakens egen beskaffenhet, som för det uppseende den skulle väcka hos rikets nu församlade ständer; serdeles hos allmänheten och bönderna, hvilka, ovana vid sådana uppträden, skulle betrakta dem som ett ogudaktigt störande af de dödas ro, eller som ett lika ogudaktigt afguderi med de dödas ben. Drottningen blef öfver detta afslag ganska förbittrad, och då rådet fortfor uti sitt beslut, helsade hon tillbaka, att också hon ämnade fortfara i sitt, och således tvertemot deras vilja besöka grafven. Men då regeringen bestämdt förklarade, att den i sådant fall ämnade möta våld med våld, och då man föreställde enkedrottningen obehaget af att blifva från kyrkodörren tillbakavisad, afstod hon ändtligen från sitt trotsande; men begärde deremot att ännu blott en enda gång få besöka grafven; hon erbjöd sig att derefter aldrig mer sådant begära, och tillika att vid samma tillfälle i kistan nedlägga konungens hjerta. Äfven denna bön vägrades under förevändning, att regeringen icke borde bryta sitt en gång fattade och öppet uttalade beslut; och att dessutom ett sådant uppträde kunde medföra våda för drottningens redan förut försvagade helsa. Emedlertid sökte än rådsherrar, än biskopar att lugna och leda henne medelst allvarliga föreställningar. »Som kristen borde hon vara nöjd med hvad Gud beslutat. Han vet bäst, hvad oss nyttigt är, och på honom allena skola vi förtrösta, men icke på döda kroppar. — Gud är de lefvandes, icke de dödas Gud. — Att störa de aflidnes ro strider dessutom mot skriftens ord, förnuftets och den samma kärlekens bud och slutligen mot alla folkslags plägseder o. s. v.« Det lyckades omsider att besegra hennes envisa motstånd. Hon lemnade ifrån sig hjertat, hvilken med gulddosa och omgifvande sammetspung i all tysthet blef i konungens kista nedlagdt, och dermed fick denna obehagliga tvist ett efterlängtadt slut.
Drottningens sorg tycktes deremot aldrig vilja upphöra. Redan från första ankomsten till Nyköping lät hon i sitt rum med svart kläde öfverdraga både väggar, tak, möbler och golf. Fönsterna blefvo på samma sätt tillstängda, så att kammaren endast upplystes af facklor och vaxljus. Uti denna dystra omgifning satt drottningen beständigt innesluten, sjelf klädd uti djupaste sorgdrägt, gråtande nästan natt och dag, understundom utbrytande uti så våldsamt jemrande, att en hvar, som det hörde och såg, kände medlidande med hennes olyckliga tillstånd. Men hoppades någon förändring efter ankomsten till Stockholm och konungens begrafning; men förgäfves. Maria Eleonora fortsatte sitt förra lefnadssätt, och endast småningom och efter flere år lugnades hennes hjerta till en mera sansad sorg. Men ännu och alltid var Gustaf Adolf hennes enda tanke. Så snart hans namn eller bragder nämndes, utbrast hon suckande. »Mein Glück ist gestorben!« Hon författade till hans grafskrift följande rader:
»Sein Tugend und Ehr, und tapfer unsterblich That
In Leben und Tod mit Triumph obsieget hat.«
Vid aflemnandet af hans hjerta, stiftade hon för några anhöriga och tillgifna fruntimmer en orden till den aflidnes minne. Tecknet var ett krönt guldhjerta. På ena sidan sågs likkistan med de bekanta bokstäfverna G. A. R. S., och till omskrift: »Post mortem triumpho! morte mea vici; multis despectus magnalia feci«; på andra sidan följande, äfven af henne författade verser:
»Mit meinem Tod habe Ich bezeugt
Meines Herzens Beständigkeit:
Und nun Ihr Helden all hernach
Verfolgt den Feind mit ernster Rach.«
Den ovilja, som sedermera uppkom emellan Maria Eleonora och svenska regeringen, hade sin grund uti flere omständigheter. Efter konungens död lät enkedrottningen förnimma sin önskan att under Kristinas minderårighet deltaga uti regeringen. Detta hade deremot Gustaf Adolf flere gånger både muntligen och skriftligen afstyrkt; en varning, som en hvar med närmare kännedom om drottningens personliga egenskaper icke kunde annat än gilla. Rådet och Ständerna kommo också enhälligt öfverens om att densamma efterfölja. Redan i förväg hade Maria Eleonora fått underrättelse om detta deras blifvande beslut, och upptog det med förbittring. Hon hade hört, sade hon, att svenska rådet ämnade skicka henne och hennes dotter med hvit käpp och hundebröd utur landet. Dessa ord, yttrade åt en af riksråden, blefvo snart framburna till de öfriga.
Sådant kunde ej annat än väcka ovilja hos dessa Gustaf Adolfs minne och ätt så tillgifna herrar, serdeles hos Axel Oxenstierna, hvilken, trogen sitt löfte åt den aflidne konungen, med ansträngande af hela sin jättekraft bemödade sig att på Kristinas barnsliga hufvud bibehålla faderns krona och det i oförminskad glans. Att för alla dessa dagsklara bevis af trohet och tillgifvenhet mötas med ovärdiga misstankar och otack väckte kallsinnighet. Den ökades genom drottningens uppförande vid begrafningen och allt sedermera. Hon omgaf sig med tyskar och kunde i allmänhet icke lida svenska folket, icke ens deras land. Det var så förskräckligt kallt. Der voro så många och förfärligt fula berg o. s. v. Dessa klagomål, i tid och otid upprepade, verkade slutligen samma känslor tillbaka, och Maria Eleonora blef föremålet för svenskarnas, om icke hat, åtminstone motvilja och förakt. Man började till rättfärdigande af sådana tänkesätt omtala och åberopa konungens omdömen, af honom någon gång i enrum och förtroliga ögonblick yttrade. Han hade en gång sagt: »Äfven jag har mitt malum domesticum, som trycker och hindrar mig från att blifva öfvermodig öfver mina många framgångar.« Det var, mente man, Maria Eleonora, som dermed åsyftats. En annan gång berättade Klas Flemming, huru konungen straxt före utresan till Tyskland hade haft följande utlåtelse: »För all den trohet, som i mig beständigt visat, beder jag eder, bröder, att i händelse jag skulle falla undan, se min hustru till godo, att hon icke lefver mig, eder och sig sjelf till vanära.«
Andra orsaken till det ömsesidiga missnöjet var frågan om drottning Kristinas uppfostran. Så länge Gustaf Adolf lefde, hade Maria Eleonora visat bestämd motvilja för sin dotter, uppgifvande som skäl, dels att barnet icke enligt önskan var en gosse, dels också dess utseende, då Kristina i sjelfva verket var vid spädare år mörklagd och föga behaglig. Konungen lemnade derföre den lilla prinsessan att vårdas och uppfostras af pfalzgrefvinnan Katrina; dock icke utan Maria Eleonoras missnöje; ty hon älskade icke sin svägerska, man vet nu mera icke af hvad orsak. Förhållandet till dottern ändrades efter konungens död. Den lilla Kristina mötte sin mor uti Nyköping, och blef nu emottagen med utbrott af den gränslösaste kärlek. Maria Eleonora kunde icke se sig matt på det älskade barnet, betraktande detsamma såsom den förlorade makens minne och afbild. Icke ett enda ögonblick ville hon släppa det från sin sida, hvarken dag eller natt. Den lilla lifliga prinsessan fann det dödande ledsamt att vara innesluten i det svartklädda rummet med sin oupphörligt gråtande mor; men det hjelpte ej. Så förflöto nio månader, eller hela sin tid, som liket stod uti Nyköping. Också efter begrafningen fortsatte Maria Eleonora samma lefnadssätt och förklarade, att hon icke ville lemna Kristina ifrån sig, aldraminst åt pfalzgrefvinnan. Det gick den tiden ett rykte, att nämnda furstinna af sin man hämtat någon benägenhet för reformerta läran; hvarföre Maria Eleonora brukade kalla henne den kalvinska qvinnan. Hon sökte nu att med slughet begagna dessa misstankar till vinnande af sin afsigt, och försäkrade biskoparna, att hon aldrig skulle tillåta, det hennes dotter lemnades åt den kalvinska qvinnan och derigenom utsattes för vådan att blifva lockad från evangelii oförfalskade ljus.« Man fruktade väl i detta, likasom i andra hänseenden, ingenting af den allmänt högtaktade Katrina; men rådet tyckte det vara svårt att med våld åtskilja dotter och mor; och denna sednare behöfde någon tröst, efter sina förut lidna motgångar. Kristina lemnades i modrens vård till en del mot rådets öfvertygelse; och till outsäglig smärta för henne sjelf, som nu för åratal såg sig innestängd likasom i ett rysligt fängelse. Den enda derifrån lemnade frihet var under lärotimmarna, hvilka hon derföre betraktade som sina gladaste stunder, och småningom förökade ända till 6 timmar för- och 6 timmar eftermiddagen, högeligen förnöjd öfver hvarje minut hon kunde slippa ur det svarta rummet. Så fortgick det uti trenne år, och det var under denna tid som Kristina grundlade sina sedermera så allmänt beundrade och ovanliga kunskaper. Rådet blef emedlertid mer och mer missnöjdt med detta uppfostringssätt. De fruktade icke utan anledning, att modrens underliga lynne och uppförande skulle inverka på dottern; serdeles betänkligt syntes det också, att lemna Sverges blifvande regentinna i händerna på en mor, som beständigt lärde henne förakt och ovilja mot samma land. Likväl kunde de icke förmå sig till det svåra steget att skilja dem åt. Men år 1636 kom ändteligen Axel Oxenstierna hem och lade allvarsam hand vid saken. Kristina blef tagen från sin mor och öfverlemnad uti pfalzgrefvinnan Katrinas vård. Maria Eleonora var utom sig. »Häldre«, sade hon, »vill jag lefva af vatten och bröd uti främmande land, än sitta vid konungsligt bord uti Sverge.«
Till dessa oenighetsfrön kom hennes förvända hushållning, uti hvilken det fanns hvarken måtta eller beräkning. Stora summor förslöstes på byggnader och hofhållning. Så snart vid hennes resor någon serdeles vacker belägenhet upptäcktes, beslöt hon att pryda densamma med byggnader och slott, och en för sådant ändamål medförd konstnär skulle straxt uppsätta ritningen; stundom börjades äfven förberedande arbeten, ehuru icke ett enda bland dessa företag hunnit fulländas. Hennes hof var både talrikt och dyrt, innefattande äfven dvärgar och narrar, till icke ringa harm för de vid sådant hofsällskap ovana svenskarna. Med gränslös frikostighet utdelade hon dyrbara skänker samt bortlemnade sina oundgängeligaste inkomster. Denna gifmildhet begagnades samvetslöst af de fala smickrare, som snart uteslutande vunnit hennes förtroende. Ehuru lifgedinget var ganska tillräckligt, kom hon likväl innan kort på fullkomligt obestånd, så att rådet måste betala flere skulder och ordna hennes angelägenheter. Axel Oxenstierna åtog sig det sednare bestyret, och reste i sådan afsigt till Gripsholm. I början vägrade drottningen att framlemna sina räkenskaper, tills Oxenstierna med lugn och vigtiga skäl lyckades öfvertyga henne om nödvändigheten af en sådan öfversigt, äfven för henne sjelf. Hans öfvade blick upptäckte och afskaffade genast de flesta missbruken, samt ordnade ånyo hofhållningen, så att Maria Eleonora sjelf derföre på det hjertligaste tackade honom.
Missnöjet med Sverge och dess regering kunde hon dock ingalunda öfvervinna, utan talade beständigt om att resa till sina utländska slägtingar. Rådsherrarna afstyrkte; de sågo icke gerna att lifgedingets inkomster utom riket förslösades; svårt var också att afgöra, hvart hon i sådant fall borde vända sig, då Danmark var en föga pålitlig granne, och hennes bror, kurfursten i Brandenburg, då för tiden Sverges förklarade fiende. Hon stod dock fast vid sitt beslut och började derom hemliga underhandlingar med konungen i Danmark. Denne önskade vinna Maria Eleonora för ett giftermålsförslag mellan sin son, prins Fredrik, och unga drottningen Kristina, hvarföre han smickrade och understödde hennes infall. Regeringen fick väder om saken, hvarefter den ömsesidiga oviljan än mera stegrades. Rådet lade allehanda hinder i vägen för de resor, som drottningen i misstänkt afsigt ville företaga ned emot danska gränsen, och det säges till och med, att hennes bref blifvit i hemlighet öppnade. Maria Eleonora som vanligtvis skyllde alla sina olyckor på Axel Oxenstierna, gjorde ett försök att genom skänker vinna på sin sida Ebba Brahe och hennes man, samt dymedelst bilda ett motparti mot Oxenstierna. Det misslyckades naturligtvis, likasom hennes öfriga företag, och hon beslöt på fullt allvar att rymma landet. Konungen i Danmark, som ville förekomma alla ytterligheter, afstyrkte både ifrigt och flere gånger, men fåfängt; och i öfverenskommelse med hans i Stockholm varande sändebud vidtogos alla till flykten nödiga anstalter. Utförandet bestämdes till Juli 1640. Drottningen plägade en gång i hvarje månad hålla tre dagars fasta, hvarunder hon ensam med kammarfrun lefde innesluten på sitt rum. Denna gången hade hon under någon förevändning skickat bort hofmarskalken, och förklarade sedan, att hon ämnade utsträcka fastan till sex dagar, och lät inbära mat i förhållande derefter, hvarpå slutligen dörren stängdes. Rummet vette åt trädgården, i hvilken var anlaggd en betäckt löfgång, som räckte ett långt stycke från slottet. Under följande natten gick enkedrottningen ned i trädgården, smög genom löfgången till stranden och rodde sedan på en båt öfver den lilla midt framför liggande viken. Uti parken steg hon till häst och skyndade i sällskap med några förtrogna herrar nedåt skärgården. På vägen utgaf hon sig för en borgaredotter från Nyköping; en i sällskapet varande dansk målare skulle föreställa hennes fästman; föräldrarna, hette det, hade sökt hindra deras förbindelse; deraf den nu i hemlighet företagna flykten, deraf de tårar, som den lättrörda drottningen icke mägtade återhålla. Uti skären utanför Trosa steg hon ombord på en liten förhyrd skuta, hvilken förde henne till Gottland. Der väntade tvenne danska krigsskepp, från hvilka hon efter motvind och svår sjösjuka slutligen landsattes på Falster.
Emedlertid kom hofmarskalken tillbaka till Gripsholm och frågade efter enkedrottningen. »Gud vet«, sade hofpredikanten, »huru hon befinner sig! Då jag vid de förra fastorna höll morgon- och aftonbön utanför dörren, hörde jag alltid hennes röst beledsaga afsjungandet af psalmen. Men denna gången har jag icke kunnat förnimma ett enda ljud.« Hofmarskalkens fru hade dessutom anmärkt, att hon icke, som förut, hört ljudet af enkedrottningens steg. Man blef orolig och klappade på; men intet svar följde. Hofmarskalken lät straxt spränga dörren och fann rummet tomt.
Saken inberättades genast och väckte ovilja öfverallt, dock mest hos rådet, serdeles hos Axel Oxenstierna. De la Gardie ville lemna den afvikna enkedrottningen hennes underhåll och tillika frihet att vistas, hvar henne behagade. Men Oxenstierna påstod, att hon genom den obetänksamma rymningen satt en fläck både på sig sjelf, sin dotters regering, hela Sverges rike och sin salig herres minne; samt dessutom förverkat all rättighet till sitt lifgeding; detta var tacksamheten för det, att rådet nyligen ökat hennes inkomster och betalt 20,000 riksdaler på hennes skulder. Men salig konungen hade icke utan skäl kallat henne sitt malum domesticum. Hon kunde mången ärlig man, mer än skäligt var, bedröfva. Hela riket delade rådets missnöje. Vid riksdagen sökte väl presterskapet att gifva saken en mildare vändning; men de afvisades af Oxenstierna. Ständernas beslut blef, att hon sjelf mistade sitt lifgeding och hennes namn sitt rum uti kyrkobönerna.
Uti Danmark fick Maria Eleonora icke så glada dagar, som hon väntat. Kristian mottog henne visserligen gästfritt; men vågade icke genom för mycken artighet stöta sig med svenska regeringen. Hennes underliga lynne gaf äfven här anledning till missnöje och obehagliga uppträden. Dessutom blef hon för den sparsamma konungen en temligen dyr gäst, emedan hon ville lefva i Danmark på samma fot och med samma hofhållning som i Sverge. Kristian var ganska glad, då hon år 1643 efter många fram- och återflyttningar lemnade hans rike.
Svenska regeringen lät nemligen vid denna tid öfvertala sig att årligen anslå 30,000 riksdaler till hennes underhåll. Dock bibehöll Oxenstierna sin förra ovilja. Han svarade icke på flere hennes egenhändiga bref. Då det yttrades, att också rådet hade måhända någon del i den uppkomna missämjan, afbröt han talaren, sägade: »Om rådet har felat, så har det endast varit genom alltför stor eftergifvenhet.« Ju mer Oxenstierna hade arbetat och uppoffrat sig för Gustaf Adolfs hus, dess mera led han af Maria Eleonoras uppförande. Att se den store Gustaf Adolfs drottning landsflyktig, fattig och föraktad stryka omkring i främmande land, var en anblick, som sårade djupet af hans hjerta.
Det var den unga kurfursten af Brandenburg, som nu mottog sin faster. Till vistelseort anvisades henne Preussen. Här framlefde Maria Eleonora några år uti enslighet, slutligen ledsnad. Dertill kom, att hon icke sjelf fick förvalta sina inkomster, emedan kurfursten fruktade att i sådan händelse blifva likasom konungen i Danmark tvungen att på egen bekostnad föda henne och betala hennes obetänksamt gjorda skulder. Hon började derföre vantrifvas och besynnerligt nog längta till Sverge igen. I sådan afsigt öppnades underhandlingar med dottern, sedan denna som fullmyndig tillträdt regeringen. Kristina lemnade genast sitt bifall, och det så mycket häldre, som hon derigenom ville iakttaga tillfället att göra en förtret åt Oxenstierna, till hvilken hon denna tiden stod i mindre godt förhållande. Maria Eleonora återvände till Sverge, der emottagen med all den högtidlighet, som egnade Gustaf Adolfs enka och en regerande drottnings moder. Redan vid Dalarön möttes hon af Kristina, en half mil utanför tullen af hela rådet, deribland också Axel Oxenstierna, som vid detta kinkiga tillfälle uppförde sig med värdighet och vördnad. Maria Eleonora erhöll i stället för sitt lifgeding 40,000 riksdaler årligen och dessutom åtskilliga kungsgårdar.
Tyst och obemärkt tillbragte hon sina återstående dagar. Kristina behandlade sin mor med öfverlägsenhet och köld; denna drog sig sårad tillbaka, äfven missnöjd med den unga drottningens stormande nöjen och hof. Blott ännu ett par gånger finna vi hennes namn i häfderna. Det är på den tiden, som Kristina, genom det förtroende hon lemnade Bourdelot, uppretade hela riket. Höga och låga, onda och goda voro alla lika förargade, och presterskapet hade beslutat att göra allvarsamma föreställningar; i synnerhet, som de fruktade att den nya gunstlingen skulle ingifva drottningen ovilja mot den evangeliska läran. Maria Eleonora blef härom underrättad. Hon sjelf var denna lära af själ och hjerta tillgifven, och det om möjligt ännu mer, sedan hennes älskade Gustaf Adolf för densamma uppoffrat lifvet. Hon ansåg det derföre vara sin moderliga pligt att varna den förvillade dottern. Det var dock icke utan tvekan och rådplägning som detta beslut blef taget; ty hon kände och fruktade Kristinas qvicka tunga och stolta mod. Bäfvande gick hon derföre till utförandet af sin föresats. Men då Kristina i början iakttog tystnad, fattade hon mod och började tala om Bourdelots farliga grundsatser, om Gustaf Adolfs ärorika strid för den sanna läran o. s. v. Kristina tackade för hennes välmening, men tillade, att tvister om olika trosbekännelser vore dem ett alldeles för högt och svårt ämne. De borde öfverlemna sådant åt presterna. Maria Eleonora började åter tala, men nu afbröt henne Kristina med stolthet. »Jag vet ganska väl«, sade hon, »hvilka de personer äro, som lockat eders majestät till detta steg; men jag skall lära dem att också veta, hvem jag är, och att ångra deras förmätenhet.« Derpå gick hon hastigt ut ur rummet, lemnande modren i utbrottet af den häftigaste smärta. Denna förmådde ej stilla sina tårar, icke ens så mycket, att man kunde föra henne hem. Det berättades för dottern, som helt kallt svarade: »Hon har sig sjelf att tacka för alltsammans.« Men då modern ännu fem timmar efteråt befann sig i samma bedröfliga sinnesförfattning, gick ändteligen Kristina tillbaka och sökte med mildare ord ställa den klagande tillfreds, dock utan att vidröra den föregående händelsen. Enkedrotningen öfvergaf dock sedermera hofvet och flyttade till Nyköping.
Litet före afresan från Sverge besökte Kristina sin mor för att säga henne sitt sista farväl. Det skedde uti hela hofvets närvaro, samt med ett värdigt och vackert tal, hvarvid dock Kristina syntes temligen lugn, ehuru de fleste åskådare voro rörda, och Maria Eleonora efter vanan smälte i tårar. Dessa fortforo att flyta hela aftonen och påföljande natten. Kristina underrättades derom, steg genast upp, och ilade till den sörjandes bädd. Straxt derpå kl. 5 om morgonen lemnade hon sin mor för alltid.
»Jag beröfvar eder en dotter, men gifver eder en son«, sade vid sista afskedet Kristina, då hon tillika uti sin blifvande efterträdares, Karl Gustafs, vård anförtrodde den öfvergifna modern. Denne fullgjorde uppdraget samvetsgrannt och bemötte alltid Maria Eleonora med sonlig vördnad.
Gemensam sorg öfver Kristinas uppförande och gemensam vördnad och kärlek för Gustaf Adolfs minne återförenade på deras sista år tvenne personer, som förut stått uti den bittraste fiendskap: nemligen Maria Eleonora och Axel Oxenstierna. Man finner dem emellan från denna tiden vexlade bref innehållande alla spår af inbördes välvilja och förtroende.
Maria Eleonoras skiftande öden och häftiga sinnesrörelser skulle naturligtvis i förtid uttömma kroppskrafterna. Straxt efter Kristinas afresa föll hon uti en elakartad frossa, men återställdes. Då kom underrättelse, att dottern antagit katolska läran. Modern insjuknade åter, flere andra krämpor tillstötte och föranledde slutligen hennes död.
Nu ändteligen öppnades för Maria Eleonora de förut stängda portarna till Gustaf Adolfs graf, och hon fördes till efterlängtad ro vid sidan af sin älskade make.
English translation (my own):
The warm love and deep reverence that Maria Eleonora harboured for Gustav Adolf had, as long as he lived, restrained any more conspicuous outbursts of her strange temper. She neither wanted nor dared to give free rein to it, and in general her whole soul, her very being, was taken up by just one feeling: the love for her spouse. He was her husband, her friend, her leader, her all in all. He fell, and left her alone, staggering and weak, unable to support herself, without the sense to be supported by others. The boundless sorrow increased her eccentricities even more and hastened their outbursts. Thus arose the sad fate that befell the surviving wife of the great Gustav Adolf.
Her own whims regarding the King's burial have already been mentioned before. The burial was barely over before the delusions were renewed. Already on the second day, the Dowager Queen felt an irresistible longing to go down into the grave, and, as before, open the coffin and console herself with the sight of the dead king, and she, with such an intention, asked for the key. But the governor considered that he should report the matter to the Council, which, after obtaining the opinion of the bishops, gave a negative answer, both for the nature of the matter itself and for the concern it would arouse among the now assembled Estates of the Realm; especially with the public and the peasants, who, unaccustomed to such behaviour, would regard it as an impious disturbance of the rest of the dead, or as an idolatry as impious as the bones of the dead. The Queen was quite indignant at this refusal, and when the Council continued in its decision, she returned greetings that she also intended to continue in hers, and thus, contrary to their wishes, to visit the grave.
But when the regency firmly declared that in such a case it intended to meet violence with violence, and when the displeasure of being turned away from the church door was presented to the Dowager Queen, she finally renounced her defiance; but she requested, however, to be allowed to visit the grave just once more; she offered never to ask for such a thing again, and at the same time to lay the King's heart in the coffin. Even this prayer was refused on the pretext that the regency should not break its decision once made and openly stated; and that, moreover, such behaviour could bring danger to the Queen's already weakened health.
Meanwhile, both the councilmen and the bishops sought to calm and guide her by means of serious representations. "As a Christian, she should be satisfied with what God has decided. He knows best what is good for us, and in Him alone we will trust, but not in dead bodies. — God is the God of the living, not the dead. — To disturb the peace of the deceased also goes against the words of the Scriptures, the commandments of reason and the same love, and finally against the customs of all peoples, etc."
It finally succeeded in defeating her stubborn resistance. She left her heart, which, with a gold box and surrounding velvet pouch, was quietly placed in the King's coffin, and thus this unpleasant dispute came to a long-awaited end.
The Queen's grief, on the other hand, never seemed to want to end. Already from her first arrival in Nyköping, she had the walls, ceiling, furniture and floor covered in black cloths in her room. The windows were likewise closed, so that the chamber was lit only by torches and wax candles. In these gloomy surroundings the Queen sat constantly enclosed, herself dressed in the deepest mourning, weeping almost night and day, occasionally breaking out into such violent wails that everyone who heard and saw felt pity for her unhappy condition. There was hope for some change after the arrival in Stockholm and the King's funeral, but in vain. Maria Eleonora continued her old way of life, and only gradually and after several years did her heart calm down to a more sober sadness. But still and always, Gustav Adolf was her only thought. As soon as his name or feats were mentioned, she let out a sigh. "Mein Glück ist gestorben!" She wrote the following lines for his epitaph:
"Sein Tugend und Ehr, und tapfer unsterblich That
In Leben und Tod mit Triumph obsieget hat."
Upon the removal of his heart, she established for some relatives and devoted ladies an order in memory of the deceased. The sign was a crowned gold heart. On one side was seen the coffin with the familiar letters G. A. R. S., and inscribed: "Post mortem triumpho! morte mea vici; multis disregardus magnalia feci"; on the other side the following verses, also written by her:
"Mit meinem Tod habe Ich bezeugt
Meines Herzens Beständigkeit:
Und nun Ihr Helden all hernach
Verfolgt den Feind mit ernster Rach."
The dislike that later arose between Maria Eleonora and the Swedish regency had its basis in several circumstances. After the King's death, the Dowager Queen made known her desire to participate in the regency during Kristina's minority. Gustav Adolf, however, had denied this several times both orally and in writing, a warning which anyone with closer knowledge of the Queen's personal characteristics could not but approve. The Council and the Estates also unanimously agreed to follow the same. Already in advance Maria Eleonora had been informed of this their future decision, and she regarded it with indignation. She had heard, she said, that the Swedish Council intended to send her and her daughter out of the country with a white cane and dog biscuits. These words, uttered to one of the councilman, were soon conveyed to the others.
This could not but arouse reluctance among these gentlemen who were so fond of Gustav Adolf's memory and his family, especially among Axel Oxenstierna, who, true to his promise to the late king, with the exertion of all his great strength strove to keep his father's crown on Kristina's childish head and it in undiminished glory. To think all these clear proofs of fidelity and affection were met with unworthy suspicions and ingratitude aroused cold-heartedness. It was increased by the Queen's behaviour at the funeral and everything afterwards. She surrounded herself with Germans and generally could not stand the Swedish people, not even their country. It was so terribly cold. There were so many and horribly ugly mountains, etc. These complaints, time and time again repeated, finally caused the same feelings to return, and Maria Eleonora became the object of the Swedes', if not hatred, at least dislike and contempt.
In order to justify such mindsets, they began to refer to and invoke the King's judgments, which he once expressed in private and confidential moments. He had once said: "Even I have my malum domesticum, which presses and prevents me from becoming overconfident about my many successes." It was, it was believed, Maria Eleonora, who was meant by this. On another occasion, Claes Fleming told how the King had made the following statement just before leaving for Germany: "For all the loyalty that has always been shown to me, I ask you, brothers, that in the event that I should fall, look after my wife, so that she does not dishonour me, you and herself."
Another reason for the mutual dislike was the question of Queen Kristina's upbringing. As long as Gustav Adolf was alive, Maria Eleonora had shown a definite dislike for her daughter, citing as reasons partly that the child was not a boy as desired, and partly also its appearance, as Kristina was in fact dark and not pleasant at an earlier age. The King therefore left the little princess to be cared for and brought up by the Countess Palatine Katarina; however, not without Maria Eleonora's displeasure, for she did not love her sister-in-law, it is no longer known for what reason.
Her relationship with her daughter changed after the King's death. Little Kristina met her mother in Nyköping and was now received with an outburst of the most boundless love. Maria Eleonora could not look down upon the beloved child, regarding her as the memory and image of her lost husband. Not for a single moment did she want to let her leave her side, neither day nor night. The lively little princess found it depressing as death to be confined in the black room with her incessantly weeping mother; but it did not help.
Nine months passed like this, or the whole time that the body lay in Nyköping. Even after the funeral, Maria Eleonora continued the same way of life and declared that she did not want to leave Kristina, at least not to the Countess Palatine. There was a rumour at the time that the said princess had acquired some inclination for the Reformed doctrine from her husband, which is why Maria Eleonora used to call her the Calvinist woman. She now sought to cunningly use these suspicions to further her purpose and assured the bishops that she would never allow her daughter to be left to "that Calvinist woman and thereby be exposed to the danger of being lured away from the unadulterated light of the gospel."
In this, as in other respects, nothing was feared from the generally highly respected Katarina; but the Council thought it difficult to separate daughter and mother by force, and the latter needed some consolation after her previously suffered adversities. Kristina was left in her mother's care partly against the Council's conviction, and to unspeakable pain to herself, who now for years saw herself confined, as it were, in a terrible prison. The only freedom left from there was during the lesson hours, which she then regarded as her happiest moments, and gradually increased to 6 hours in the morning and 6 hours in the afternoon, highly satisfied with every minute she could escape from the black room.
So it continued for three years, and it was during this time that Kristina founded her later so widely admired and unusual skills. Meanwhile, the Council became more and more dissatisfied with this method of upbringing. They feared, not without reason, that the mother's strange temper and behaviour would affect the daughter; it also seemed extremely dangerous to leave Sweden's future ruler in the hands of a mother who constantly taught her contempt and dislike for the same country. Yet they could not bring themselves to the difficult step of separating them.
But in 1636, Axel Oxenstierna finally came home and put serious hands on the matter. Kristina was taken from her mother and left in the care of the Countess Palatine Katarina. Maria Eleonora was beside herself. She said: "I would rather live on bread and water in a foreign country than sit at a royal table in Sweden."
To these seeds of discord came her bad housekeeping, in which there was neither measure nor calculation. Large sums were spent on buildings and court maintenance. As soon as some particularly beautiful location was discovered during her travels, she decided to adorn it with buildings and castles, and an artist brought along for that purpose was to immediately set up the drawing; sometimes preparatory work was also begun, although not a single one among these enterprises had time to be completed. Her court was both numerous and expensive, also including dwarves and jesters, to no small chagrin for the Swedes, unaccustomed to such company at court. With boundless liberality she distributed precious gifts and left her most indispensable income. This gentleness was unscrupulously used by the false flatterers, who soon won her confidence exclusively. Although her dower estate was quite sufficient, she nevertheless soon came to complete insolvency, so that the Council had to pay more of her debts and arrange her affairs.
Axel Oxenstierna undertook the administration of the latter, and with such intent traveled to Gripsholm. At first, the Queen refused to submit her accounts until Oxenstierna calmly and with important reasons managed to convince her of the necessity of such surveillance, also for herself. His trained eye immediately discovered and abolished most of the abuses and re-arranged the court, so that Maria Eleonora herself thanked him most heartily for it.
However, she was by no means able to overcome her dissatisfaction with Sweden and its regency, but she constantly spoke of traveling to her foreign relatives. The councilmen disapproved; they did not like to see that the income of the dower estate was wasted outside of the realm. It was also difficult to decide where she should turn in such a case, as Denmark was an untrustworthy neighbour, and her brother, the Elector of Brandenburg, was at that time Sweden's declared enemy.
However, she stood by her decision and therefore began secret negotiations with the King of Denmark. He wanted to win Maria Eleonora over for a marriage proposal between his son, Prince Frederik, and the young Queen Kristina, for which he flattered and supported her whim. The regency got wind of the matter, after which the mutual dislike increased even more. The Council put all kinds of obstacles in the way of the journeys which the Queen, with suspicious intent, wanted to undertake down to the Danish border, and it is even said that her letters were secretly opened. Maria Eleonora, who usually blamed all her misfortunes on Axel Oxenstierna, made an attempt to win Ebba Brahe and her husband to her side through gifts and thereby form a counterparty against Oxenstierna. It failed, of course, as did her other ventures, and she decided in all seriousness to flee the country.
The King of Denmark, who wished to prevent all extremes, disapproved both ardently and several times, but in vain; and in agreement with his envoy who was in Stockholm, all measures necessary for the escape were taken. The execution was set for July 1640. The Queen used to observe a three-day fast once every month, during which she lived alone with the lady-in-waiting in her room. This time she had sent the court marshal away under some pretext, and then declared that she intended to extend the fast to six days, and had food brought in in proportion to that, after which the door was finally closed.
The room faced the garden, in which a covered walkway was laid out, which reached a long distance from the castle. During the following night the Dowager Queen went down into the garden, crept through the leafy passage to the shore, and then rowed a boat across the little bay lying in front. Outside the park, she got on her horse and hurried down the archipelago in the company of some trusted gentlemen. On the way, she pretended to be a burgher's daughter from Nyköping; a Danish painter in the company would play her fiancé; the parents, it was said, had sought to prevent their union, hence the flight now undertaken in secret, and hence the tears which the easily emotional queen could not restrain.
In the skerries outside Trosa, she got on board a small rented schooner, which took her to Gotland. Two Danish warships were waiting there, from which, after headwinds and severe seasickness, she finally landed on Falster.
Meanwhile, the court marshal came back to Gripsholm and asked for the Dowager Queen. "God knows where she is!", said the court preacher, "During her previous fasts, when I said prayers outside the door morning and evening, I always heard her voice accompanying the singing of the hymn. But this time I haven't been able to hear a single sound."
People became worried and knocked, but no answer followed. The court marshal immediately had the door forced open and found the room empty.
The matter was immediately reported and aroused dislike everywhere, but mostly in the Council, especially in Axel Oxenstierna. De la Gardie wanted to leave the apostate Dowager Queen her maintenance and at the same time freedom to stay where she pleased. But Oxenstierna claimed that through the thoughtless escape she had put a stain both on herself, her daughter's reign, the entire kingdom of Sweden, and the memory of her blessed lord; and she had also forfeited all right to her dower estate; this was the gratitude for that the Council had recently increased her income and paid 20,000 riksdalers on her debts. But the late King had not without reason called her his malum domesticum. She could upset many an honest man, more than was reasonable.
The whole kingdom shared the Council's displeasure. At the Riksdag, the clergy certainly sought to give the matter a milder turn; but they were rejected by Oxenstierna. The Estates' decision was that she herself lost her dower estate, and her name lost its place in the church prayers.
In Denmark, Maria Eleonora did not have such happy days as she had expected. Christian certainly received her hospitably, but he did not dare, through too much politeness, clash with the Swedish regency. Here, too, her strange temper gave rise to displeasure and unpleasant behaviour. In addition, she became a rather expensive guest for the thrifty king, because she wanted to live in Denmark on the same footing and with the same court maintenance as in Sweden. Christian was quite happy when, in 1643, after many moves back and forth, she left his kingdom.
At this time, the Swedish regency was persuaded to allocate 30,000 riksdalers annually for her maintenance. However, Oxenstierna maintained his previous reluctance. He did not reply to several of her handwritten letters. When it was stated that the Council must also have had some part in the resulting disagreement, he interrupted the speaker, saying: "If the Council has erred, it has only been through too much indulgence."
The more Oxenstierna had worked and sacrificed for Gustav Adolf's house, the more he suffered from Maria Eleonora's behavior. To see the great Gustav Adolf's queen in exile, poor and despised, wandering about in a foreign land, was a sight that wounded the depths of his heart.
It was the young Elector of Brandenburg who now received his aunt. Her assigned place of residence was Prussia. Maria Eleonora lived here for a few years in solitude, finally saddened. In addition, she was not allowed to manage her income herself, because the Elector feared that in such an event, like the King of Denmark, he would be forced to feed her at his own expense and pay her carelessly incurred debts. She therefore began to dislike and, oddly enough, long for Sweden again. With this in mind, negotiations were opened with her daughter, who had then joined the government after having come of age. Kristina immediately withheld her approval, and that much more strongly, as she thereby wanted to observe the opportunity to make a nuisance of Oxenstierna, with whom she was at this time on less good terms.
Maria Eleonora returned to Sweden, where she was received with all the solemnity that was due to Gustav Adolf's widow and the mother of a reigning queen. Already at Dalarö, she was met by Kristina, half a mile outside the customs house, by the entire Council, including Axel Oxenstierna, who behaved with dignity and reverence on this difficult occasion. Maria Eleonora received, instead of her dower estate, 40,000 riksdalers annually, and also several royal estates.
She spent her remaining days quietly and unnoticed. Kristina treated her mother with superiority and coldness; the latter retreated, hurt, and also displeased with the young Queen's stormy pleasures and court. Only a couple more times do we find her name in the notebooks. It is at that time that Kristina, through the confidence she had in Bourdelot, upset the whole kingdom. High and low, evil and good, were all equally outraged, and the clergy had resolved to make serious representations, especially as they feared that the new favourite would instill in the Queen a dislike for the evangelical doctrine.
Maria Eleonora was informed of this. She herself was devoted to this doctrine with soul and heart and, if possible, even more so, as her beloved Gustaf Adolf had sacrificed his life for it. She therefore considered it her motherly duty to warn her wayward daughter. However, it was not without hesitation and deliberation that this decision was taken, for she knew and feared Kristina's quick tongue and proud courage. Trembling, she therefore went to the execution of her purpose. But when Kristina observed silence at the beginning, she gathered courage and began to speak about Bourdelot's dangerous tenets, about Gustaf Adolf's glorious battle for the true doctrine, etc. Kristina thanked her for her good intentions, but added that disputes about different creeds were far a too high and difficult subject for them. They had to leave that to the priests.
Maria Eleonora started to speak again, but now Kristina interrupted her with pride. "I know quite well", said she, "who are the persons who have attracted Your Majesty to this step; but I shall teach them also to know who I am and to regret their presumption."
Then she hastily left the room, leaving her mother in an outburst of the strongest pain. She could not stop her tears, not even so much that one could take her home. This was told to her daughter, who coldly replied: "She has herself to thank for everything."
But when the mother was still in the same sad state of mind five hours later, Kristina finally went back and tried to put the complainant at ease with gentler words, however, without touching the previous event. However, the Dowager Queen later left the court and moved to Nyköping.
Shortly before leaving Sweden, Kristina visited her mother to say her last goodbye. It took place in the presence of the entire court, and with a dignified and beautiful speech, during which Kristina, however, seemed rather calm, although most of the spectators were moved, and Maria Eleonora, as usual, melted into tears. These continued to flow throughout the evening and the following night. Kristina was informed of this, immediately got up and hurried to the mourning woman's bed. Immediately afterwards, at 5 in the morning, she left her mother forever.
"I am depriving you of a daughter, but I am giving you a son", said Kristina at the last farewell, when she also entrusted the abandoned mother to the care of her future successor, Karl Gustav. He fulfilled his task dutifully and always treated Maria Eleonora with filial reverence.
Shared grief over Kristina's behaviour and shared reverence and love for Gustav Adolf's memory reunited in their last years two people who had previously been in the most bitter enmity: namely Maria Eleonora and Axel Oxenstierna. One finds letters exchanged between them from this time containing all traces of mutual good will and trust.
Maria Eleonora's changing fate and violent emotions would naturally prematurely exhaust her physical strength. Shortly after Kristina's departure, she fell into a malignant chill, but recovered. Then came word that her daughter had adopted the Catholic doctrine. The mother fell ill again, and several other ailments struck her and ultimately caused her death.
Now at last, the previously closed gates to Gustav Adolf's grave were opened for Maria Eleonora, and she was brought to her long-awaited rest beside her beloved husband.
,%20by%20S%C3%A9bastien%20Bourdon.JPG)
Above: Kristina.
Above: Kristina as a child.
_-_Nationalmuseum_-_39839.tif.jpg)
Above: Maria Eleonora.
_-_Nationalmuseum_-_15089.tif.jpg)
Above: Kristina's childhood painting of Gustav Adolf.
Above: Axel Oxenstierna.
_-_Nationalmuseum_-_15100.tif.jpg)
Above: Princess Katarina.
Above: Anders Fryxell.
No comments:
Post a Comment