Source:
Berättelser ur svenska historien, sjette delen: Gustaf II Adolf, pages 431 to 433, by Anders Fryxell, 1833 (1862 edition)
The account:
Om qvällen efter slaget vid Lützen utsände hertig Bernhard en talrik skara soldater att uppsöka konungens kropp. Den fanns slutligen under likhögarna, naken, af sår vanställd och knappt igenkännelig; mer än en gång hade svenska och österrikiska ryttareskaror ovetande ridit deröfver. Den blef buren först till byn Meuchen och derstädes tvättad och omsedd, sedermera till Weissenfels. Konungen hade under lifstiden ofta yttrat misshag öfver bruket att balsamera, likasom i allmänhet att mer, än vanligt, sysselsätta sig med döda menniskors qvarlefvor. De närvarande, utan kännedom om denna hans uttryckliga vilja, balsamerade liket, hvarvid de uttagna inelfvorna blefvo uti Weissenfels begrafna.
Vid första underrättelsen om den inträffande olyckan hade Maria Eleonora skyndat till stället; man kan föreställa sig med hvilken sorg. Hon var alldeles otröstlig, fuktade med oupphörliga tårar den älskades kropp; ville aldrig från densamma skiljas; och bar hos sig det uttagna hjertat, förvaradt uti en liten gulddosa. För att på rådets vägnar beklaga hennes förlust, anlände Pehr Brahe, och denne, sjelf genomträngd af smärta öfver den älskade konungens död, lyckades att åtminstone till en del lugna hennes stormande sorg.
Följande sommaren fördes liket från Saxen uppåt kusten af Östersjön. Det var ett sorgens triumftåg. Från alla kyrkor hördes klockornas klagande ljud och från kringliggande nejder sågos talrika skaror framströmma, för att vid den fallne befriarens bår med tårar och tusende välsignelser uttrycka sin kärlek och sin sorg. Från Wolgast skulle han öfverföras till fäderneslandet, och i hamnen låg Gyllenhielm med svenska flottan för sådant ändamål färdig. Der församlades en mängd både furstar och folk; bland andra enkedrottningen Maria Eleonora med bror, syster och flere anhöriga; svenska riksråderna Herman Wrangel, Åke Tott, Johan Banér, Gabriel Oxenstierna, Sten Bielke m. fl. och slutligen en omätlig menniskoskara. Den 15 Juli fördes liket uti högtidligt sorgetåg ur staden för att tagas om bord på flottan. Vid stranden höll Sten Bielke ett tal till den närvarande församlingen. Tillfället var högtidligt. Det erinrade, huru konungen för tre år sedan landsteg på denna strand, sjelf full af mod och glada förhoppningar, följd af fäderneslandet och mött af Tysklands väntande och välsignande blickar. Nu sågs samma flotta vid samma strand och ungefär på samma tid; men denna gången för att återföra den fallne hjeltens lemningar från det sörjande Tyskland till det sörjande fäderneslandet. Dock fullbordadt var det stora verket. Mörkrets och våldets bojor lågo krossade; och det befriade Europas tacksamhet och välsignelser följde ljusets hjelte på återfärden till hans och frihetens fädernesland.
Resan gick lyckligt och den 8 Aug. anlände flottan till Nyköping. Då han nalkades fädernejorden, öfverdrogs himmelen af mörka moln, hvilka snart utgöto sig i flödande skurar. Det var, liksom ville Svea i sorgdrägt och tårar emottaga stoftet af sin störste och mest älskade son.
Liket nedsattes i Nyköping och skulle derstädes förblifva ända till den högtidliga begrafningen. Gustaf Adolf hade, som förbemäldt är, redan under lifstiden utvalt sin blifvande hviloplats uti Riddarholmskyrkan. Man började derföre redan våren 1633 att på det anvista stället uppföra ett grafkor. Maria Eleonora dref emedlertid kärleken till sin aflidne gemål ända till fullkomligt afguderi. Under hela resan var hon från liket oskiljaktig; och lät esomoftast aftaga kistlocket, för att njuta den bittra trösten af de fallna lemningarnas betraktande. Förgäfves föreställde man henne allt, hvad Guds ord och förnuftet kunde mot sådant uppförande invända, föregäfves åberopade man konungens öfver dylika uppträden ofta yttrade misshag. Det hjelpte ej. Hon skref till och med från Tyskland, att rådet skulle uppskjuta begrafningen, till hennes egen i framtiden inträffande död, på det hon under sin återstående lifstid måtte beständigt få hugna sig af sin saliga herres åskådande. Rådet gaf naturligtvis ett vägrande svar; men för att i någon mån ställa henne tillfreds, uppsköts begrafningen först till Februari, sedan till Juni 1634. Under tiden hvälfde hon uti sin inbillning allehanda förslager. Hon fick en gång det infallet, att jordfästningen borde ske i Upsala; och då rådet slutligen lyckades öfvertala henne att bifalla, det densamma enligt konungens egen vilja skulle förrättas uti Stockholm, sökte hon förbehålla sig rättighet att derefter föra liket ut till Strömsholm, der hon för detsamma ämnade uppresa en präktig minnesvård. Det var icke utan både besvär och obehag som man förmådde henne att afstå från denna besynnerliga föresats.
Emedlertid blef grafkoret färdigt, sådant som det ännu till sitt yttre befinnes. På de sju sidorna antyddes uti korta språk konungens bragder och egenskaper; öfverst under korset sattes en pelikan, för sina ungar gjutande blodet ur eget bröst.
Den 21 Juni 1634 anlände det kungliga liket till Brännkyrka, hvarifrån intåget följande dagen med all möjlig prakt skulle öppnas. På Brunkeberg stodo åtta vid Lützen tagna kanoner, omgifna af segerfanorna från Breitenfeld. I tåget sågs bland annat blodsfanan, buren af Fredrik Stenbock, riksbaneret af Lennart Torstensson, det på slagfältet funna svärdet af Karl Horn o. s. v. Uti kyrkan hölls likpredikan af biskop Johannes Bothwidi, hvilken åtföljt konungen under de flesta hans krigståg. Till text hade Maria Eleonora sjelf valt 1 Maccab. 9: 20, 26. »Och allt Israels folk sörjde efter Juda i långan tid och beklagade sig svårliga och sade: Ack, att den hjelten fallen är, som Israel skyddat och befriat hafver.«
English translation (my own):
On the night after the battle of Lützen, Duke Bernhard sent a large group of soldiers to look for the King's body. It was finally found under the piles of corpses, naked, disfigured by wounds and barely recognisable; more than once Swedish and Austrian horsemen had unknowingly ridden over it. It was carried first to the village of Meuchen and there washed and changed, then to Weissenfels. During his lifetime, the King had often expressed his displeasure with the practice of embalming, as well as, in general, dealing more than usual with the remains of dead people. Those present, without knowledge of this his express will, embalmed the body, whereupon the removed innards were buried in Weissenfels.
At the first notification of the misfortune that had occurred, Maria Eleonora had rushed to the scene; one can imagine with what grief. She was utterly inconsolable, moistening her beloved's body with incessant tears; never wanted to be separated from the same; and carried with her the removed heart, kept in a small gold box. To mourn her loss on behalf of the council, Per Brahe arrived, and he, himself pierced with pain over the death of the beloved king, succeeded in at least partially calming her stormy grief.
The following summer, the body was brought from Saxony up the coast of the Baltic Sea. It was a triumphal procession of grief. From all the churches the plaintive sound of the bells was heard, and from the surrounding hills numerous crowds were seen streaming forward to express their love and sorrow with tears and a thousand blessings at the bier of the fallen liberator. From Wolgast he was to be transferred to the Fatherland, and in the harbour was Gyllenhielm with the Swedish fleet ready for such a purpose. There assembled a multitude both of princes and people; among others, the Dowager Queen Maria Eleonora with her brother, sister and several relatives; Swedish councilmen Herman Wrangel, Åke Tott, Johan Banér, Gabriel Oxenstierna, Sten Bielke and others; and finally an immeasurable multitude of men. On July 15, the body was taken in a solemn procession out of the city to be taken onboard the fleet. At the beach, Sten Bielke gave a speech to the congregation present. The occasion was solemn. It recalled how three years ago the King landed on this shore, himself full of courage and happy hopes, followed by the Fatherland and met by the waiting and blessing eyes of Germany. Now the same fleet was seen on the same shore, and at about the same time; but this time to return the fallen hero's remains from the grieving Germany to the grieving Fatherland. However, the great work was completed. The shackles of darkness and violence were broken; and the gratitude and blessings of liberated Europe followed the hero of light on his return to his and freedom's Fatherland.
The voyage went well and the fleet arrived in Nyköping on August 8. As he approached his Fatherland, the sky was covered with dark clouds, which soon poured out in flowing showers. It was as if Sweden wanted to receive the dust of her eldest and most beloved son in mourning and tears.
The body was lowered at Nyköping and would remain there until the solemn burial. Gustav Adolf had, as indicated, already during his lifetime selected his future resting place in Riddarholm Church. They therefore already began in the spring of 1633 to erect a burial vault on the designated site. Meanwhile, Maria Eleonora grew her love for her deceased spouse to the point of complete idolatry. During the whole journey she was inseparable from the body and usually had the coffin lid removed, to enjoy the bitter consolation of viewing the fallen remains. In vain did one present to her everything that God's word and reason could object to such conduct; in vain did they appeal to the King's often expressed displeasure at such conduct. It did not help. She even wrote from Germany that the Council should postpone the funeral until her own future death, so that during the rest of her life she would be able to constantly bask in the sight of her blessed lord. The Council naturally gave a refusing reply; but, in order to appease her to some extent, the funeral was postponed first to February, then to June 1634. In the meantime, she had all kinds of suggestions in her imagination. She once had the idea that the burial should take place in Uppsala; and when the Council finally succeeded in persuading her to agree, that according to the King's own wishes the same should be carried out in Stockholm, she sought to reserve the right to then take the body out to Strömsholm, where she intended to erect a splendid memorial for the same. It was not without both trouble and displeasure that she was persuaded to renounce this strange intention.
Meanwhile, the grave was completed, such as it still is externally. On the seven pages the King's feats and qualities were indicated in short language; at the top, under the cross, a pelican was placed, pouring the blood from its own breast for its young.
On June 21, 1634, the royal body arrived at Brännkyrka, from where the procession was to be opened the following day with all possible splendour. At Brunkeberg stood eight cannons taken at Lützen, surrounded by the victory banners from Breitenfeld. In the train were seen, among other things, the blood banner, carried by Fredrik Stenbock, the banner of the Realm by Lennart Torstensson, the sword found on the battlefield by Carl Horn, etc. Outside the church, the funeral sermon was held by Bishop Johannes Bothvidi, who accompanied the King during most of his military campaigns. For the text, Maria Eleonora herself had chosen 1 Maccabees 9: 20, 26. "Moreover they bewailed him, and all Israel made great lamentation for him, and mourned many days, saying, How is the valiant man fallen, that delivered Israel!"
Above: Maria Eleonora, Kristina and the courtiers and soldiers viewing Gustav Adolf's body. Painted by Feodor Dietz in 1857.
Above: Anders Fryxell.
No comments:
Post a Comment