Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 3 to 13, by Anders Fryxell, 1841
The account:
Efter konungens död stannade Kristina hos pfaltsgrefvinnan ända tills Maria Eleonora, sommaren 1634 kom med Gustaf Adolfs lik tillbaka till Sverge. Nu uppstod den vigtiga frågan, åt hvilken den unga drottningens uppfostran skulle anförtros. Konungen hade bestämdt, och med uteslutande af drottningen, anförtrott henne åt pfaltsgrefvinnan, och det tycktes, som förmyndareregeringen till en början bekräftat detta förordnande. Men den kallsinnighet, eller till och med ovilja, som Maria Eleonora förut visat mot sin dotter, förbyttes efter konungens död till en kärlek utan gränsor. Hon ville ej på några veckor lemna det älskade barnet ifrån sig, minst åt pfaltsgrefvinnan. Rådet kom uti en kinkig belägenhet. För pfaltsgrefvinnan talade konungens, fadrens bestämda vilja och deras egen öfvertygelse om Kristinas och rikets fördel. Å andra sidan syntes det hårdt, ja omenskligt att rycka enda barnet från modern, den djupt sörjande, hvilken nu hade förlorat allt, utom just detta barn. Ett sådant förfarande skulle gifva anledning till många misstydningar och förebråelser. Man beslöt ändteligen att åtminstone någon tid låta Maria Eleonora på försök behålla den unga drottningen i sin vård. Rikskansleren sjelf tillstyrkte denna åtgärd.
Den utaf Gustaf Adolf i förväg utsedde läraren, Johannes Matthiæ, tillträdde nu sin befattning. Äfven här visade sig konungens ovanliga förmåga att välja passande personer. Johannes Matthiæ var en lärd, rättsinnig och förståndig man, samt tillika en ovanligt skicklig lärare. Kristina sjelf visade like ovanlig lust att lära. Den ensamma och dystra lefnaden hos modren gjorde, att läsetimmarna föreföllo, som de gladaste stunder, och derföre äfven småningom ökades ända till 12 timmar om dagen. Lika ovanliga voro Kristinas fattningsgåfva och framsteg. Redan vid 10 år skref hon någorlunda felfritt Svenska, Tyska och Latinska bref, ty hon erhöll undervisning äfven uti sistnämnde språk, hvilket den tiden var oumbärligt både för statskonst, vettenskap och allmän bildning. Till läsekamrater hade hon pfaltsgrefven Johan Kasimirs andra och tredje döttrar, Maria Eufrosyna och Katrina Eleonora. Den sistnämnde, årsbarn med Kristina, tycktes i synnerhet hafva varit hennes fostersyster. Högsta ledningen af deras undervisning hade konungen anförtrott åt rikskansleren. Under dennes vistande i Tyskland har dock Johan Skytte anställt förhör med den unga drottningen.
För öfrigt märktes redan nu en för ett barn, än mera för en flicka ganska sällsynt grad af beslutsamhet, mod och nästan karlaktighet. Med dockor ville hon aldrig leka. Narrar och dvärgar, hvaraf många underhöllos i enkedrottningens hof, kunde den unga drottningen alldeles icke tåla; men fästade deremot tidigt sin uppmärksamhet vid allvarligare föremål och kunde redan nu med främlingar samtala om deras land, deras boksamlingar o. s. v. Hon skulle en gång lemna företräde åt några Rysska sändebud. Man fruktade för hennes uppförande vid detta tillfälle, och i synnerhet, att hon skulle blifva häpen och rädd för de främmande herrarnes ovanliga drägter och långa skägg. Man lät inöfva henne till hela uppträdet, och Jakob De la Gardie samt Gyllenhjelm förmanade henne, att ej låta sig skrämmas af Ryssarnes skägg. Kristina skrattade och sade: »Hvad bryr jag mig om deras skägg? Ni sjelfva hafven ju också stora skägg, och ändå är jag icke rädd för er? Hvarföre skulle jag då vara rädd för dem?« Vid företrädet uppförde hon sig med en hållning och med ett majestät, som väckte både Svenskarnas och de främmandes förvåning.
Oviljan emellan Maria Eleonora och Svenska rådet ökades emellertid mer och mer. Den förra framkom tid efter annan med fordringar, stundom besynnerliga, stundom olagliga. Ibland andra hennes förslager var ock att bygga en stad vid det till hennes lifgeding hörande Strömsholm. För att skaffa densamma byggnader och innevånare kringskickade hon inbjudningslistor, ställda till rådet och till en hop främmande furstar. Flere af de förra antecknade sig; men ville ej sända listan till främmande land, hvilket skulle lända Sverge och enkedrottningen till nesa. Johan Skytte och Axel Banér affärdades att undersöka belägenheten; men hela förslaget afstannade. Vanliga föremålet för enkedrottningens påståenden var dock att på kronans eller underhafvandes bekostnad skaffa sig större inkomster för att betäcka de brister, hennes oförståndiga hushållning förorsakat. Saken var kinkig. Man kunde befara, att Kristina vid myndiga år skulle, retad af sin mor, med missnöje betrakta och behandla dem, som vågat sätta sig emot den sednares anspråk. Riksförmyndarne, med Axel Oxenstjerna och Jakob Dela Gardie i spetsen, beslöto dock, att, hvarje fara till trots, äfven mot konungahuset försvara det allmänna bästa med samma allvar, som man användt mot adeln, mot prester, mot borgare, och mot bönder. Och derpå gick striden löst. Redan 1633 begärde Maria Eleonora, att lifgedinget måtte åtnjuta frihet från stora landtågsgerden; ty Gustaf Adolfs mor hade för sitt lifgeding åtnjutit denna frihet. Pfaltsgrefven talade för; men Jakob Dela Gardie mot. Saken vore olaglig. Gustaf Adolf, som son och sjelf kung, kunde dock af sina och rikets rättigheter något bortgifva; icke så den nu varande styrelsen, som vore ansvarig tjenare och förmyndare. Slutet blef, att regeringen vägrade, ty riket behöfde gerden, och dess erläggande var i äktenskapskontraktet utsatt. Gamla enkedrottningens frihet derifrån var endast betalning för ett af henne åt kronan gifvit lån. — På samma gång begärde Maria Eleonora Svartsjö slott, hvilket Gustaf Adolf skulle hafva lofvat henne. Regeringen vägrade: ty detta löfte var ej bevisadt. Enkedrottningen måtte dock gerna, om hon så önskade, för sitt nöje skull vistas på nämnde slott. — Ytterligare begärde hon nedsättning på skatterna från lifgedinget. Regeringen vägrade, ty konungen sjelf hade bestämt deras belopp. — Hon begärde vidare att få lifgedinget oafkortadt, samt att utbekomma några sin mors fordringar af kronan. Detta bifölls. — Hon begärde vidare få slotten i lifgedinget försedda med husgeråd. Regeringen lofvade att så vidt möjligt var, efterkomma denna önskan; men bad deremot enkedrottningen att så väl i detta, som annat, afse tiden, och icke genom sina anspråk öka rikets förlägenhet och sätta dotterns krona i fara. Vid samma tid bortskänkte hon en byggnad i Stockholm. Regeringen förklarade gåfvan ogilltig; ty byggnaden hörde till de kongliga lägenheterna, öfver hvilka enkedrottningen icke hade någon magt. Vid samma tid begärde hon 1000 riksdaler till brudgåfva åt en af sina kammarpigor. Regeringen vägrade. Pigan finge som andra nöja sig med kläder och fritt bröllopp. Landet hade haft missväxter, kunde ej tåla vid onödiga utgifter; man hade också efter konungens död utbetalat för enkedrottningens enskilda räkning ganska betydliga summor. År 1636 kom Maria Eleonora åter igen med flera anspråk. Hon hade engång af staden Riga fått till skänks 2000 riksdaler. Nu påstod hon, att Gustaf Adolf tagit och för rikets bästa användt dessa penningar, hvarföre hon begärde att få dem tillbaka. Men Per Banér intygade, att hon sjelf åt en enskild person bortgifvit Rigaboarnes skänk, och rådet vägrade betala denna fordran, såsom icke bevisad. — Hon begärde för lifgedinget frihet från utförseltull. Regeringen vägrade, ty Gustaf Adolf hade uti äktenskapskontraktet denna tull åt riket förbehållit. — Hon begärde spelpenningar. Det vägrades ty hon hade aldrig af Gustaf Adolf sådana begärt, eller fått. — Rådet hade åt Maria Eleonora erbudit fri betjening och taffel, när hon var i Stockholm på besök hos sin dotter. Nu ville enkedrottningen för beständigt derstädes hafva fri taffel och om allting befalla. Rådet nödgades sätta sig emot en sådan tydning af deras anbud. — Maria Eleonora begärde ytterligare att utbekomma räntan af lifgedinget för 1632. Rådet vägrade, och visade obilligheten af en sådan fordran. Konungen dog i slutet af året, och Maria Eleonora hade på samma fot som under konungens lifstid blifvit på bekostnad af kronans allmänna medel underhållen, icke blott hela 1632 utan ock 1633; så att hon för det förra och strängt taget äfven för det sednare året icke hade någon rättighet till räntan af lifgedinget. Rådet beklagade slutligen, att det måst afslå hennes fordringar; emedan rikets just nu serdeles tryckande nöd tvingade dertill. Axel Oxenstjerna med sin vanliga fritalighet hälsade till enkedrottningen och bad henne förskona riket från obilliga fordringar. Hon borde besinna, att hon hade större lifgeding än någon Svensk enkedrottning före henne haft.
Dessa och dylika tvister födde och underhöllo mycken ovilja mellan enkedrottningen och föremyndarestyrelsen. Men dylika penningefrågor voro dock mindre vigtiga än Kristinas ändamålsenliga uppfostran. Härvid yppades åtskilliga farhågor. Man fruktade för Kristinas hälsa och anmärkte, att andedrägten började lukta illa. Enkedrottningens dystra och innestängda lefnadssätt var i intet hänseende nyttigt; ej heller hennes envishet att aldrig elda sina rum. Unga drottningen vantrifdes äfven och råkade i allehanda tvister med [m]odren. Anledningarna voro stundom ringa nog. Kristina t. ex. kunde aldrig lida vin, öl eller några slags starka drycker; utan förtärde endast vatten. Maria Eleonora deremot påstod, att vatten var skadligt, och att dottren skulle dricka öl eller vin. Båda voro envisa. Modren borttog allt vatten för att tvinga dottren. Denna deremot tvingade sig till att törsta, ofta flere dagar å rad. Detta fortfor länge. Slutligen hade dottren uppletat en flaska rosenvatten, hvilket modern begagnade att dermed tvätta sig. Kristina smög gång efter annan till flaskan för att derur släcka sin törst. Modren märkte den hastiga åtgången och misstänkte samt bannade tjenstfolket. Ändtligen öfverraskade man Kristina med flaskan för munnen och modren gaf henne på stället en örfil till straff. Drottning Kristina har dock sjelf påstått, att detta öfverdrifna törstande efterlemnat fallenhet för flere af de sjukdomar, hvilka sedermera plågade henne.
Än mera magtpåliggande var Kristinas själdbildning och hennes uppfostran för sitt blifvande vigtiga kall. Äfven denna ansågs icke blifva af Maria Eleonora vårdad så, som sig borde. Det var allmänt bekant, att denna sednare hatade eller åtminstone missaktade Svenskarne, och att hon öppet uttalade dessa sina känslor. En hvar insåg vådan, att låta Sverges blifvande drottning uppfostras af en mor, som lärde henne förakt för sitt land och för sina undersåtare. Faran ökades, då Maria Eleonora, från sitt fädernesland van vid enväldigare furstemagt, sökte hos dottren inplanta dermed sammanhängande stolthet och tankesätt. Hennes besynnerliga och ombytliga lynne kunde också genom exemplet medföra skadlig inverkan och var i alla händelser icke passande för den lifliga Kristina. Enskilda bevis på dessa allmänna beskyllningar uppräknas ej, men måtte hafva förefunnits, både många och afgörande; eljest skulle visserligen de Svenska rådsherrarna icke enhälligt tillgripit en åtgerd, för dem sjelfva både för tillfället obehaglig och för framtiden vådlig. Om inga sådana bevis funnits, skulle ej Maria Eleonoras båda vänner och Axel Oxenstjernas båda motståndare, Johan Skytte tigande och Karl Gyllenhjelm gillande hafva bifallit de vidtagna allvarsamma åtgerderna.
I anledning af förenämnde skäl hade rådet flere gånger sins emellan framkastat den frågan, om man ej enligt konungens föreskrift borde återlemna Kristina till pfaltsgrefvinnans vård. Man talade derom med Maria Eleonora; men denna utbrast då i tårar och så häftig sorg, att man för den gången afstod ifrån ytterligare försök.
Om sommaren 1636 återvände Axel till Sverge. Vid samma tid inlemnade Maria Eleonora till rådet en skrifvelse, hvari hon framkom med flera af sina anförda penningefordringar och dessutom med det påstående, att hvar gång Kristina spisade, borde tvänne riksråd sitta vid bordet och betjena med vattens islående. När saken blef i rådet föredragen, svarade rikskansleren med allmänna önskningar, att Kristina måtte upptuktas till Gudsfruktan och kärlek för fäderneslandet, samt vänjas från alla slags nycker och från vällust och fåfänglighet. Vidare afgjordes den dagen ingenting. Men den följande företogs målet ånyo och till slutligt afgörande. Axel Oxenstjerna trodde uppassandet vid bordet icke kunna anständigtvis åläggas en rådsperson, hvilken nu tillika vore en del af rikets regering. Jakob Dela Gardie tyckte detsamma. Han hade gerna velat behålla dessa tankar för sig sjelf; men måste säga sanningen, fastän Maria Eleonora är en qvinna samt af hög börd och konung Gustaf Adolfs enka. Axel Oxenstjerna framställde slutligen hufvudfrågan, nemligen: om Kristina kunde hos Maria Eleonora få en god uppfostran eller ej? och om hon således borde förblifva hos modren eller från henne skiljas?
Alla de närvarande rådsherrarna, tolf till antalet, yrkade enhälligt, det Kristina borde tagas från modern och öfverlemnas till fastern. För öfrigt gjorde en hvar egna tillägg efter egna åsigter. Axel Banèr sade: »min kärlek och trohet mot drottning Kristina och mot fäderneslandet tvingar mig att stöta enkedrottningen för hufvudet. Skilsmessan är nödvändig; dock måste sättet vara fint.« Åke Natt och Dag sade: »fäderneslandet behöfver, att unga drottningen uppfostras i kungliga dygder. Sådant finner jag icke kunna ske i enkedrottningens närvaro; derföre måste de skiljas.« Johan Dela Gardie sade: »Skälen för skilsmessa äro ofta framdragna. Dertill kommer, att enkedrottningen i dag till mig yttrat, det hon gerna såge, om rådet öfvertoge Kristinas uppfostran. Det vore då, likasom en sten lyftades från hennes hjerta.« Klas Flemming sade: »Ogerna talar jag härom; men under två års tid hafva vi väntat förbättring, dock i dess ställe måst med förtret röna motsatsen. Derföre är det bättre stämma i bäcken, än i ån. Jag erinrar mig ock, huru salig konungen så väl öppet här i rådet såsom ock ofta enskildt bad oss icke gifva enkedrottningen del i regeringen. Dessutom är folkets väl den högsta lag. Jag röstar för skilsmessa.« Gyllenhjelm yttrade: »Jag hade hoppats, att saken kunde gå så sakta hän och icke behöfva dragas till omröstning. Jag är vid båda sidorna så bunden, att det fäktar mig i sinnet, hvad jag säga må. Man märker dock, att föräldrar af allt för stor kärlek till sina barn stundom skada dem, likasom apan sina ungar. Derföre måste deras majestäter skiljas, dock på ett lämpligt sätt.« Jacob Dela Gardie yttrade: »Det gör mig af hjertat ondt, att jag till nesa för enkedrottningen måste rösta härom. Men vi hafva i hennes vård lemnat unga drottningen i hopp om förbättring; dock spörjes motsatsen, och ju längre desto värre. Kristina upptuktas, om ej till odygd, dock icke, på sådant sätt och bland sådana menniskor, som sig bör. Hon uppfödes, hvarken till gudsfruktan eller till ömhet för fäderneslandet; läres ej heller, hvad till regeringsverket hörer; alltså måste de skiljas. Om unga drottningen sedermera dör, skole illviljare visserligen lägga en dylik olycka oss till last; men sådant måste man icke afse, utan lemna det i Guds hand under hopp och bön, att han leder allt till det bästa. Hvad sättet beträffar, bör man först gå till väga med godo; hjelper det ej, då måste vi göra, hvad ed och ämbete fordra.« Axel Oxenstjerna sade: »detta är ett svårt ärende. J andra hafven derom ofta öfverlaggt. Nu genast efter min hemkomst fattas beslutet och lärer jag för det samma få skulden, fast ock de andra drifvit derpå. Svårt blir ock, om unga drottningen skulle dö, sedan vi tagit henne från modern. Danmark, Saxen, Brandenburg och alla andra våra in- och utländska illviljare skola skylla det på oss. Men detta allt måste vi sätta i Guds hand. Jag röstar för skilsmessa, och att unga drottningen öfverlemnas åt pfaltsgrefvinnan, af hvilken hon får lära kärlek till fäderneslandet och ödmjukhet, så att hon låter undersåtarne tala med sig. Angående sättet skola vi först använda goda ord; men derest de icke hjelpa, allvarsammare, och säga sanningen rakt ut, den må tagas väl eller illa. Om ej heller det hjelper, så fara vi med Kristina från enkedrottningen till Uppsala. Kommer modern efter, så skola vi derstädes icke gifva något underhåll, hvarken åt henne eller åt hennes hof.«
Så fattades detta märkvärdiga beslut. Det tycktes, som Gyllenhjelm velat så mycket möjligt draga sig från all delaktighet deri. Innan det skulle underskrifvas, begärde han tjenstledighet, förebärande ålder och enskilda angelägenheter. Axel Oxenstjerna vägrade, ty det allmänna borde gå före det enskilda; Oxenstjerna sjelf hade nu på 10 års tid ej sett någon enda af sina egendomar. Dessutom vore Gyllenhjelms närvaro uti rådet nu mer än någonsin behöflig; ty han var den ende, för hvilken enkedrottningen hyste något förtroende.« Några dagar sednare yrkade Gyllenhjelm, att man i protokollet om ofvannämnde beslut icke borde så uttryckligen säga, att enkedrottningen förledt Kristina till odygd och till förakt för Svenskarne. Rikskansleren invände: att, när regeringen fattat ett så allvarligt beslut, så vore ock nödvändigt, att de egentliga skälen utsattes, på det man också inför efterverlden måtte rättfärdiga en så ovanlig åtgerd.« Detta gillades af alla.
Några, som voro frånvarande, när beslutet fattades, ville sedermera detsamma icke underteckna; men Axel Oxenstjerna och Jacob Dela Gardie förmådde dem, för enighetens skull, mangrannt dertill.
Maria Eleonora upptog detta beslut ganska illa, men måste foga sig efter nödvändigheten. Kristina sjelf tyckes hafva varit nöjd att få återkomma till sin älskade faster, och till ett gladare lif.
English translation (my own):
After the King's death, Kristina stayed with the Countess Palatine until Maria Eleonora, in the summer of 1634, brought Gustav Adolf's body back to Sweden. Now arose the important question, to whom the upbringing of the young Queen was to be entrusted. The King had decidedly, and to the exclusion of the Queen, entrusted her to the Countess Palatine, and it seemed that the regency government at first confirmed this appointment. But the cold-heartedness, or even reluctance, which Maria Eleonora previously showed towards her daughter, was changed after the King's death to a boundless love. She did not want to leave the beloved child for a few weeks, least of all to the Countess Palatine.
The Council found itself in a tricky situation. For the Countess Palatine, the King's and her father's determined will and their own conviction spoke for Kristina's and the kingdom's advantage. On the other hand, it seemed harsh, even inhumane, to snatch the only child from the mother, the deeply grieving one, who had now lost everything, except this particular child. Such a procedure would give rise to many misunderstandings and accusations. It was finally decided to let Maria Eleonora try to keep the young Queen in her care, at least for a while. The Chancellor himself endorsed this measure.
The teacher appointed in advance by Gustav Adolf, Johannes Matthiæ, now took up his position. Here, too, the King's unusual ability to choose suitable people showed itself. Johannes Matthiæ was a learned, judicious and sensible man, as well as an unusually skilled teacher. Kristina herself showed an equally unusual desire to learn. The lonely and gloomy life of her mother made the hours of reading seem like the happiest moments, and they therefore also gradually increased to 12 hours a day. Equally unusual were Kristina's gift of insight and progress. Already at the age of 10, she wrote fairly flawless Swedish, German and Latin letters, because she also received instruction in the latter language, which at the time was indispensable both for statecraft, science and general education.
As reading companions, she had Count Palatine Johan Kasimir's second and third daughters, Marie Euphrosyne and Katarina Eleonora. The latter, of the same year as Kristina, seemed in particular to have been her foster sister. The King had entrusted the highest management of their education to the Chancellor. During his stay in Germany, however, Johan Skytte was appointed for interrogations with the young Queen.
After all, even now one noticed a rather rare degree, for a child, and even more for a girl, of determination, courage and almost manliness. She never wanted to play with dolls. Buffoons and dwarfs, many of whom were entertained in the Dowager Queen's court, the young Queen could not stand at all; but, on the other hand, she early fixed her attention on more serious objects, and she was already able to converse with foreigners about their country, their book collections, etc.
She would once leave precedence to some Russian envoys. One feared for her conduct on this occasion, and especially that she should be astonished and frightened by the strange costumes and long beards of the strange gentlemen. They had her rehearsed for the whole performance, and Jakob De la Gardie and Gyllenhielm admonished her not to let herself be intimidated by the Russians' beards. Kristina laughed and said: "What do I care about their beards? You yourselves also big beards too, and I'm not afraid of you. So why should I be afraid of them?"
At the meeting she behaved with a posture and with a majesty that aroused the astonishment of both the Swedes and the foreigners.
In the meantime, the dislike between Maria Eleonora and the Swedish Council increased more and more. The former appeared time after time with demands, sometimes outlandish, sometimes illegal. Sometimes her other suggestions were also to build a city next to Strömsholm belonging to her fiefdom. In order to obtain the same buildings and inhabitants, she circulated lists of invitations, addressed to the Council and to a group of foreign princes. Several of the former signed up; but did not want to send the list to a foreign country, which would put Sweden and the Dowager Queen in danger. Johan Skytte and Axel Banér were assigned to investigate the situation; but the whole proposal stalled.
The usual object of the Dowager Queen's claims was, however, to acquire greater income at the expense of the Crown or the estate to cover the deficiencies caused by her unwise economy. The matter was complicated. One could fear that when Kristina came of age, tormented by her mother, she would regard and treat with displeasure those who dared to oppose the claims of the secular. The regents of the Realm, with Axel Oxenstierna and Jakob de la Gardie at the head, decided, however, that, despite every danger, they would also defend the common good against the Royal House with the same seriousness as they had used against the nobility, against priests, against burghers, and against peasants. And then the battle was resolved.
As early as 1633, Maria Eleonora requested that the dower estate be allowed to enjoy freedom from large land raids; for Gustav Adolf's mother had enjoyed this freedom for her life. The Count Palatine spoke for, but Jakob de la Gardie against. The thing would be illegal. Gustav Adolf, as son and king himself, could, however, give away some of his and the kingdom's rights; not so the current board, which would be responsible servants and guardians. The end result was that the government refused, because the kingdom needed the deed, and its payment was deferred in the marriage contract. The old Dowager Queen's freedom from it was only payment for a loan she had given to the crown. —
At the same time, Maria Eleonora requested Svartsjö Castle, which Gustav Adolf was supposed to have promised her. The government refused because this promise was not proven. However, the Dowager Queen could, if she so wished, stay at the said castle for her own pleasure. — In addition, she requested a reduction in taxes from the dower estate. The government refused, because the King himself had determined their amount. — She further requested to have the dower estate unabated, as well as to pay off some of her mother's claims from the Crown. This was approved. — She further requested to have the castles in the dower estate provided with household goods. The government promised to comply with this wish as far as possible; but on the other hand they asked the Dowager Queen to consider the time in this as well as in other things and not by her pretensions increase the embarrassment of the kingdom and put her daughter's crown in danger.
At the same time, she gave away a building in Stockholm. The government declared the gift invalid, for the building belonged to the royal apartments, over which the Dowager Queen had no power. At the same time, she requested 1,000 riksdalers as a wedding present for one of her chambermaids. The government refused. The chambermaid, like others, had to content herself with clothing and a free wedding. The country had had crop failures, could not bear unnecessary expenses; quite considerable sums had also been paid out for the Dowager Queen's individual account after the King's death.
In 1636 Maria Eleonora came again with several claims. She had once been given 2,000 riksdalers by the city of Riga. Now she claimed that Gustav Adolf had taken and used this money for the good of the kingdom, for which she requested to get it back. But Per Banér certified that she herself had given away the gift of the Riga residents to a single person, and the Council refused to pay this claim, as it could not be proven. — She requested for the dower estate freedom from export tax for life. The government refused, because Gustav Adolf had reserved this duty for the kingdom in the marriage contract. — She requested gambling money. It was refused because she had never asked for or received such things from Gustav Adolf. — The Council had offered Maria Eleonora free service and a table when she was in Stockholm visiting her daughter. Now the Dowager Queen wanted to have free reign there permanently and to command everything. The Council was forced to oppose such an interpretation of their tender. — Maria Eleonora further requested to obtain the interest on the annuity for 1632. The Council refused and showed the unreasonableness of such a claim. The King died at the end of the year, and Maria Eleonora had been maintained on the same footing as during the King's lifetime at the expense of the Crown's general funds, not only throughout 1632, but also in 1633; so that for the previous year and, strictly speaking, also for the following year, she had no right to the interest on the annuity. The Council finally regretted that it must refuse her claims; because the extremely pressing need of the kingdom right now forced it to do so.
Axel Oxenstierna, with his usual generosity, greeted the Dowager Queen and asked her to spare the kingdom from unreasonable claims. She should remember that she had a greater dower estate than any Swedish dowager queen before her.
These and similar disputes gave rise to and maintained much dislike between the Dowager Queen and the regency. However, such money matters were less important than Kristina's purposeful upbringing. In this regard, several concerns were raised. They feared for Kristina's health and remarked that her breath had started to smell bad. The Dowager Queen's gloomy and confined way of life was in no way useful, nor her insistence on never lighting fires in her rooms.
The young Queen also failed to thrive and got into all sorts of quarrels with her mother. The reasons were sometimes trivial enough. Kristina, for example, could never bear wine, beer, or any kind of strong drink, but consumed only water. Maria Eleonora, on the other hand, claimed that water was harmful and that her daughter should drink beer or wine. Both were stubborn. The mother took away all the water to force the daughter. The latter, on the other hand, forced herself to go thirsty, often for several days in a row. This continued for a long time.
Finally, the daughter had found a bottle of rose water, which the mother used to wash herself with. Kristina sneaked time after time to the bottle to quench her thirst. The mother noticed the hasty approach and suspected and cursed the servants. Finally they surprised Kristina with the bottle in her mouth, and her mother slapped her in the face as punishment. However, Queen Kristina herself has claimed that this excessive thirst left her susceptible to several of the illnesses that later plagued her.
Even more powerful was the formation of Kristina's soul and her upbringing for her future important vocation. Even this was considered not to be looked after by Maria Eleonora as it should be. It was generally known that she later hated or at least disliked the Swedes, and that she openly expressed her feelings about them. One realised the danger of letting Sweden's future queen be raised by a mother who taught her contempt for her country and her subjects. The danger was increased when Maria Eleonora, from her homeland used to more autocratic princely power, sought to instill in her daughter the related pride and mindset. Her strange and mercurial temperament could also have a harmful effect through the example and was in any case not suitable for the lively Kristina. Individual proofs of these general accusations are not enumerated, but must have existed, both numerous and decisive; otherwise, the Swedish councilmen would certainly not have unanimously resorted to an act, for themselves both at the moment unpleasant and dangerous for the future. If there were no such evidence, Maria Eleonora's two friends, and Axel Oxenstierna's two opponents Johan Skytte keeping silent and Carl Gyllenhielm approving, would not have approved the serious measures taken.
Due to the aforementioned reasons, the Council had several times raised the question of whether, according to the King's prescription, Kristina should be returned to the care of the Countess Palatine. They talked about it with Maria Eleonora; but she then burst into tears and such fierce grief that for the time being they refrained from further attempts.
In the summer of 1636, Axel returned to Sweden. At the same time, Maria Eleonora submitted a letter to the Council in which she came forward with several of her stated monetary claims and also with the claim that every time Kristina ate, two councilmen should sit at the table and pour her water. When the matter was brought up in the council, the Chancellor replied with general wishes that Kristina should be brought up in the fear of God and love for the Fatherland and be weaned from all kinds of whims and from pleasure and vanity. Furthermore, nothing was decided that day. But the following day, the case was taken up again and finally decided. Axel Oxenstierna thought that looking after the table could not decently be imposed on a councilman, who would now also be part of the government of the kingdom.
Jakob de la Gardie thought the same. He would have liked to keep these thoughts to himself, but had to tell the truth, although Maria Eleonora was a woman and of high birth and King Gustav Adolf's widow.
Axel Oxenstierna finally posed the main question, namely: could Kristina get a good upbringing with Maria Eleonora or not, and whether she should therefore remain with the mother or be separated from her.
All the councilors present, twelve in number, unanimously demanded that Kristina should be taken from her mother and left to her aunt. For the rest, each made their own additions according to their own opinions.
Axel Banér said: "My love and loyalty to Queen Kristina and to the Fatherland compels me to offend the Dowager Queen. The separation is necessary; however, the manner must be fine."
Åke Natt och Dag said: "The Fatherland needs the young Queen to be brought up in royal virtues. Such, I find, cannot happen in the presence of the Dowager Queen; therefore they must be separated."
Johan de la Gardie said: "The reasons for the separation are often cited. In addition, the Dowager Queen told me today that she would like to see if the Council took over Kristina's education. It would then be as if a stone were lifted from her heart."
Claes Fleming said: "I speak of this unwillingly; but for two years we have expected improvement, but in its place have regretfully found the opposite. Therefore, it is better to stem the stream than the river. I also remember how the late King, both openly here in the council as well as also often in private, asked us not to give the Dowager Queen a share in the regency. Furthermore, the good of the people is the highest law. I vote for a separation."
Gyllenhielm said: "I had hoped that the matter could go so gently and not have to be put to a vote. I am so tied to both sides that my mind is conflicted as what I must say. However, one notices that parents, out of too much love for their children, sometimes harm them, just like monkeys do with their young. Therefore, Their Majesties must be separated, but in a suitable way."
Jakob de la Gardie said: "It pains me from the bottom of my heart that I have to vote on this at the Dowager Queen's expense. But we have left the young Queen in her care in the hope of improvement; however, the opposite is found, and the longer it lasts, the worse it will be. Kristina is disciplined, if not to vice, then not, in such a way and among such people as she should be. She is brought up neither in the fear of God nor to tenderness for the Fatherland; neither is she taught what belongs to the government; thus they must be separated. If the young Queen afterwards dies, such a calamity would certainly be a burden to us; but one must not intend such things, but leave it in God's hands with hope and prayer that He leads everything to the best. As for the manner, one should first proceed with good will; if it does not help, then we have to do what oath and office demand."
Axel Oxenstierna said: "This is a difficult case. The rest of you have often spoken about it. Now, immediately after my return home, the decision is made and I must take the blame for it, even though the others also pushed for it. It will also be difficult if the young Queen should die, as we will have taken her from the mother. Denmark, Saxony, Brandenburg and all our other domestic and foreign ill-wishers will blame it on us. But all this we must put in God's hands. I vote for a separation, and that the young Queen be left to the Countess Palatine, from whom she can learn love for her Fatherland and humility, so that she lets her subjects speak with her. Concerning the manner, we shall first use good words; but if they do not help, more seriously, and we must tell the truth straight out, whether it be taken well or ill. If that does not help either, we'll go with Kristina from the Dowager Queen to Uppsala. If the mother comes after her, we will not provide any maintenance there, neither for her nor for her court."
So this remarkable decision was made. It seemed that Gyllenhielm wanted as much as possible to withdraw from all participation in it. Before it was to be signed, he requested leave of absence, due to his age and personal matters. Axel Oxenstierna refused, because the general should come before the individual; Oxenstierna himself had not seen a single one of his properties in 10 years. Furthermore, Gyllenhielm's presence in the council would be needed now more than ever, for he was the only one in whom the Dowager Queen had any confidence. A few days later, Gyllenhielm demanded that in the minutes of the above-mentioned decision it should not be said so explicitly that the Dowager Queen had led Kristina to wickedness and contempt for the Swedes. The Chancellor objected: that, when the government made such a serious decision, it was also necessary that the real reasons be exposed, on which one also had to justify such an unusual action in the face of posterity. This was approved by all.
Some, who were absent when the decision was made, subsequently did not want to sign the same; but Axel Oxenstierna and Jakob de la Gardie persuaded them, for the sake of unity, to do so.
Maria Eleonora took this decision rather badly, but had to comply out of necessity. Kristina herself seems to have been happy to return to her beloved aunt and to a happier life.
Above: Kristina.
Above: Maria Eleonora.
Above: Anders Fryxell.
No comments:
Post a Comment