Anders Fryxell on Kristina's childhood and education in Princess Katarina's custody and under the subsequent custody of the foster mothers

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 13 to 16, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0025.html

The account:

Efter ofvannämnde förändring fortsatte den nu tieåriga drottningen sina studier likasom förut under ledning af Johannes Matthiæ. Förnämligast sysselsattes hon med bibeln, några moraliska och historiska arbeten samt med latinet. Hon läste först Æsopus, sedan Justinus, Curtius, Livius, Sallustius, Cæsar och Terentius. Snart var hon språket fullt mägtig; kunde likväl sällan förmås till dess talande; ehuru hon och furstinnan Eleonora år 1636 gåfvo sin skriftliga förbindelse att i sällskap med deras lärare, Johannes Matthiæ, städse begagna detta tungomål. Det var dock viljan och icke förmågan som felades; ty när det behöfdes, uttryckte sig Kristina obehindradt och på vacker latin.

Under dessa sysselsättningar visade sig redan nu hennes tycke för det djerfva, det i ögonen fallande. Johannes Matthiæ lät de unga furstinnorna flere gånger utantill upprepa några utmärktare tal, som hos de historiska författarne förekommo. Läskamraten, furstinnan Eleonora fick vanligtvis på sin del tal af mildare syftning, såsom Cæsars om nåd för Catilina, m. fl. Kristina åter valde de kraftfulla, såsom Catos mot Catilina, Scævolas mot Porsenna, o. s. v.

Först 1639 började hon studera Fransyska språket och vann snart tillräcklig färdighet att på detsamma kunna lätt och med behag uttrycka sina tankar.

Man försummade icke de kunskaper, hennes framtida kall förnämligast fordrade. Enligt Gustaf Adolfs föreskrift hade hela den ryktbara konungastyrelsen blifvit genomgången. De Latinske författare, som förelades, voro nästan alla af historiskt innehåll, och 1641 fick hon studera en utförlig berättelse om drottning Elisabeths lefverne för att genom det vackra exemplet uppmuntras till samma regentdygder. — År 1639 började gamla rikskansleren dagligen gifva den då trettonåriga drottningen några timmars undervisning uti rikets angelägenheter och de främmande staternes inbördes förhållanden. Oxenstjernas klara framställningssätt och Kristinas lätta fattning gjorde dessa stunder behagliga för dem båda. Ofta räckte samtalen flere timmar. Kristina erkände redan då sin stora förbindelse till Oxenstjerna och berättade sedermera mången gång, huru mycket både nytta och nöje hon af dessa stunder hämtat. Oxenstjerna å sin sida berömde högeligen sin åhörarinnas fattningsförmåga och uppmärksamhet. Efter nära ett års sålunda fortsatt undervisning, föreslog han, att drottningen, som nu började förstå allehanda, borde småningom invigas uti regeringen och underrättas om de rigtigaste ärenderna. Många af rådet vore gamla och kunde snart falla undan. Det vore derföre godt, om drottningen sjelf kände ärendernas gång och de förut fattade besluten. På detta andragande beslöt regeringen, att Kristina skulle af tvänne bland riksens råd, ordentligen underrättas om alla vigtigare ärender och beslut, hvilket sedermera hvarje postdag noggrannt iakttogs. Man ansåg sig snart kunna och böra gå än längre. Axel Oxenstjerna föreslog och rådet beslöt, att vid vigtigare ämnen låta drottningen afhöra öfverläggningarne. Som skäl anfördes, att hon borde i tid vänjas vid arbete, och lära, att regeringen är en tung börda; den hon likväl icke, som de Tyska furstarna, borde kasta ensamt på sina tjenare. Äfven behöfde hon kännedom af ärenderna och hela styrelseverket. Slutligen önskade rådet, att hon sjelf måtte med egna ögon se förmyndarestyrelsens uppförande, emedan det i framtiden icke skulle felas sådana, som sökte samma styrelse hos henne förtala. — Man finner, att i följe häraf rådet eller kanske blott någon del deraf stundom varit i Kristinas rum församladt till öfverläggningar, kanske ett slags förberedelse till de egentliga rådssammanträdena; och när Danska kriget följande år utbrast, blef hon, som förbemäldt är, kallad att nästan alltid öfvervara rådets sittningar och beslut.

Dels för helsa, dels för nöje idkade Kristina under denna tid allehanda kroppsöfningar. Hon dansade gerna och väl. Uti ridt och jagt blef hon ovanligt skicklig, och kunde till häst och under fyrsprång skjuta en hare i loppet. Också var hon några år serdeles begifven på detta nöje; och det hände icke sällan, att hon uttröttade större delen af sitt hof, och kunde följas af blott de starkaste och mest oförtrutna jägare[.] Genom dylika öfningar blef hon härdad, till en för hennes kön och stånd ovanlig grad. Helsan var dock i sig sjelf vacklande. Så väl under denna tiden, som sedermera under hela sin regering, blef Kristina ofta angripen af svåra sjukdomar, härrörande från osunda vätskor. Hon sjelf trodde anlagen härtill blifvit grundade under vistandet hos modern, dels genom brist på rörelse, dels genom den törst, som Kristina ofta flera dagar å rad frivilligt underkastade sig.

En rubbning uti Kristinas uppfostran inträffade 1639. Pfaltsgrefvinnan Katarina, några och femtio år gammal och med tilltagande sjuklighet begärde fram på hösten, att i anseende till ofvannämnde förhållanden drottningen måtte anförtros uti någon annans vård. Kort derefter dog pfaltsgrefvinnan sjelf till allmän sorg och saknad. Serdeles klagade förmyndare-regeringen; ty man kom i stor förlägenhet vid valet af efterträdarinna. Alla voro ense derom, att Maria Eleonora icke kunde dertill väljas. Gabriel Bengtsson Oxenstjernas fru, den högaktade Anna Banèr i första rummet och dernäst Klas Flemings fru, Helena Bjelke, kommo i fråga; men kunde ingendera tagas från egna talrika barnskaror. Ebba Lejonhufvud föreslogs. Någon invände, att hon vore af ett oböjligt och befallande lynne. Andra åter och de flesta tyckte just om denna egenskap, emedan man således icke behöfde frukta, att hon skulle genom för mycket krus skämma bort unga drottningen; men hon kunde å en annan sida icke tagas, ty hon var i öppen ovänskap med Maria Eleonora. Så valde och tvistade man länge och gick flera gånger till omröstning. Men fruarna, den ena efter den andra undanbådo sig den kinkiga befattningen, tills sluteligen rikskanslerens syster, Beata Oxenstjerna gift med Karl Bonde, måste åtaga sig uppdraget. Hon lyckades icke vinna någon serdeles tillgifvenhet hos Kristina; och det synes öfverhufvud som denna sednare snart började i egen person öfvertaga ledningen af sin enskilda lefnad. Hon omtalar sjelf, huru hon aldrig ville underkasta sig rättelser af någon annan än Axel Oxenstjerna, Axel Baner och Johannes Matthiæ; men aldrig af någon qvinna, icke ens af pfaltsgrefvinnan sjelf. Från 1642 saknar man bestämda uppgifter öfver hennes studier.

English translation (my own):

After the above-mentioned change, the now ten year old Queen continued her studies as before under the guidance of Johannes Matthiæ. She was mainly occupied with the Bible, some moral and historical works and with Latin. She first read Aesop, then Justinius, Curtius, Livy, Sallustius, Caesar and Terentius. Soon she was fully fluent in the language, yet could seldom be induced to its speaking, although in 1636 she and Princess Eleonora gave their written commitment to always use this language in the company of their teacher, Johannes Matthiæ. However, it was the will and not the ability that failed, for when it was necessary, Kristina expressed herself freely and in beautiful Latin.

During these occupations, her liking for the daring, the eye-popping, was already evident. Johannes Matthiæ had the young princesses several times repeat by heart some of the more excellent speeches which appeared in the historical writers. Her reading companion, the Princess Eleonora, usually received a speech of a milder purpose, such as Caesar's on clemency for Catiline, etc. Kristina again chose the powerful, such as Catos against Catiline, Scævolas against Porsenna, etc.

It was not until 1639 that she began to study the French language and soon gained sufficient skill to be able to express her thoughts easily and with pleasure in it.

They did not neglect the knowledge that her future calling most notably required. According to Gustav Adolf's prescription, the entire renowned royal government had been reviewed. The Latin authors who were presented were almost all of historical content, and in 1641 she had to study a detailed account of Queen Elizabeth's life in order to be encouraged by the beautiful example to the same virtues of a ruler. — In 1639, the old Chancellor began to give the then thirteen year old Queen a few hours of instruction daily in the affairs of the kingdom and the mutual relations of the foreign states. Oxenstierna's clear manner of presentation and Kristina's easy grasp made these moments pleasant for both of them. The conversations often lasted several hours. Kristina already then acknowledged her great connection to Oxenstierna and later told many times how much both benefit and pleasure she derived from these moments. Oxenstierna, for his part, highly praised his listener's comprehension and attentiveness. After almost a year of continuing instruction in this way, he suggested that the Queen, who was now beginning to understand everything, should gradually be initiated into the government and informed about the most important matters. Many of the councilmen were old and could soon pass away. It would therefore be good if the Queen herself knew the course of affairs and the decisions made beforehand. Based on this petition, the regency decided that Kristina, by two of the councilmen of the Realm, should be properly informed about all important matters and decisions, which was then carefully observed every post day. It was soon felt that they could and should go even further. Axel Oxenstierna proposed, and the Council decided, on more important subjects, to let the Queen listen to the deliberations. The reason given was that she should in time get used to work and learn that government is a heavy burden, which, however, she should not, like the German princes, throw alone upon her servants. She also needed knowledge of the affairs and the entire system of government. Finally, the Council wished that she herself could see with her own eyes the behaviour of the regency government, because in the future there would not be those who sought to slander the same government with her. — One finds that, as a result of this, the Council, or perhaps just some part of it, was sometimes gathered in Kristina's room for deliberations, perhaps a kind of preparation for the actual council meetings; and when the Danish war broke out the following year, she was, as mentioned, called to almost always attend the Council's meetings and decisions.

Partly for health, partly for pleasure, Kristina did all kinds of physical exercises during this time. She danced willingly and well. In riding and hunting, she became unusually skilled, and could shoot a hare in the race on horseback and under four jumps. For some years she too was quite given to this pleasure, and it not infrequently happened that she exhausted the greater part of her court and could only be followed by the strongest and most tireless hunters. Through such exercises she was hardened to a degree unusual for her sex and status. However, her health itself was shaky. During this time, as later throughout her reign, Kristina was often attacked by severe illnesses, arising from unhealthy humours. She herself believed that the predisposition to this had been established during her stay with her mother, partly through lack of movement, partly through the thirst that Kristina often voluntarily subjected herself to for several days in a row.

A disturbance in Kristina's upbringing occurred in 1639. The Countess Palatine Katarina, some fifty years old and with increasing sickliness, requested in the autumn that, due to the aforementioned circumstances, the Queen had to be entrusted to someone else's care. Shortly thereafter, the Countess Palatine herself died, to general grief and bereavement. The regency particularly complained, for they got into a great embarrassment when choosing a successor. Everyone agreed that Maria Eleonora could not be chosen for that. Gabriel Bengtsson Oxenstierna's wife, the esteemed Anna Banér in the first place, and then Claes Fleming's wife, Helena Bielke, came into question; but neither could be taken from their own numerous children. Ebba Leijonhufvud was suggested. Someone objected that she was of an inflexible and commanding temper. Others again, and most of them, liked precisely this quality, because there was thus no need to fear that she would spoil the young Queen through too much indulgence; but on the other hand she could not be taken, for she was in open enmity with Maria Eleonora. So they chose and argued for a long time and went to a vote several times. But the ladies, one after the other, avoided the troublesome position, until finally the Chancellor's sister, Beata Oxenstierna, married to Carl Bonde, had to undertake the task. She did not succeed in winning any kind of affection from Kristina; and it seems above all that this later soon began to take over the management of her individual life in her own person. She herself mentions how she never wanted to submit to corrections by anyone other than Axel Oxenstierna, Axel Banér and Johannes Matthiæ; but never by any woman, not even by the Countess Palatine herself. From 1642 one lacks definite information about her studies.

Above: Kristina.

Above: Princess Katarina.

Above: Axel Oxenstierna.

Above: Anders Fryxell.