Source:
Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 221 to 228, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928
The article:
Drottning Christina var född den 8 december 1626. I hennes ådror flöt blod från två av Europas av naturen rikast utrustade ätter. Hon var ett barn av Vasa och Hohenzollern, de germanska folkens kanske skarpast utpräglade härskarätter, var för sig utmärkta genom lysande gåvor och karaktärernas oböjliga, ofta egensinniga självständighet. Christinas begåvning sprang tidigt i dagen. »Vår unga drottning», skrev riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna till sin broder rikskansleren, »har ett extraordinarie ståteligt ingenium». Christina var, när detta skrevs, sju år. Två år senare fäller riksdrotsen orden: »Vår unga drottning tager träffeligt till i juditio och förstånd; apprehenderar moderns fauter och esomoftast hos sina förtrogna dem beklagar; har en ädel natur och plane regius spiritus. Kommer en rätt edukation därtill, är inte till att tvivla att, så vitt sexus feminus det tillåter, lärer hon släkta på sin fader.»
När Johannes Matthiæ tillträdde sitt ämbete som Christinas lärare, var hennes uppfostran i främsta rummet anförtrodd hennes moder, änkedrottning Maria Eleonora. Men för förmyndarregeringen var Christinas uppfostran en statsangelägenhet. Man fann snart, att Maria Eleonora var ett hinder för den unga drottningens rätta uppfostran. Hon skildes redan 1636 från sin dotter och avlägsnades till sitt livgeding. Modern fick icke befatta sig med sin dotters uppfostran. Denna anförtroddes i stället åt Gustaf Adolfs syster, pfalzgrevinnan Katarina. Redan två år senare avled emellertid pfalzgrevinnan. Nya hovmästarinnor tillsattes. Men ingen av dessa fick något inflytande på Christina. Inflytandet kom från Johannes Matthiæ.
Johannes Matthiæ förstod i sällsynt grad att vinna sin kungliga lärjunges kärlek. Christina mötte många människor under sitt liv. Hon såg kallt på människor. Ytterligt få har hon skänkt sitt erkännande. Men Johannes Matthiæ är en av dessa. Ännu på gamla dagar, när Christina satt i Rom och skrev sina memoirer, erinrade hon sig med tillgivenhet sin lärare. »Min lärare Mathias, och han ensam, var min förtrogne; jag anförtrodde honom alla mina små hemligheter och sorger», skrev hon. Johannes Matthiæ kom mera än någon annan att träda i faders och moders ställe för den unga drottningen. »Jag betraktade honom och jag älskade honom som en min andre fader», säger Christina.
Gustaf Adolf hade befallt, att hans dotter skulle få en manlig uppfostran och lära allt vad en ung furste behövde veta för att regera ett land. Christinas förmyndare gjorde allt för att förverkliga detta program. Christinas, den siste Vasaättlingens, egenskap av kvinna stod för dem som en nationell olycka. En rent manlig uppfostran blev därför den enda rätta; endast därigenom kunde den uppfattning av kvinnans underlägsenhet, som var tidens och det svenska folkets, övervinnas. Drottningens naturliga anlag kom dessa önskningar till mötes. Johannes Matthiæ fullproppade sin lärjunge med alla sorters vetande. Och det vetgiriga barnet, som varken behövde sova eller äta lika mycket som andra människor, fann sitt högsta nöje i lärda studier och syntes sakna gränser för sin förmåga att inhämta kunskaper. När Johannes Matthiæ lagt grunden, kom Axel Oxenstierna själv och införde den unga Christina i det offentliga livets plikter. Och icke heller här sveko hennes krafter. »Hennes Kungliga Majestät låter se specimina över sitt kön och ålder», yttrade Axel Oxenstierna i riksrådet om den 13-åriga drottningen. Ett halvår senare, när Christina nyss fyllt 14 år, fällde han i samma församling de berömda orden: »Det vete Gud, huru kärt det är mig att se, att Hennes Majestät icke är som en kvinnsperson, utan behjärtad och av ett gott förstånd, så att om Hennes Majestät icke blir korrumperad, är hon nu optimæ spei.»
Johannes Matthiæ var Christinas lärare även i religion. Hur har han fyllt denna uppgift?
Den närmaste eftervärlden tvekade ej om svaret på denna fråga. I början av 1600:talet stod Johannes Matthiæ anklagad för synkretitstiska villfarelser. Under processen mot Johannes Matthiæ yttrade riksdrotsen Per Brahe i riksrådet: D. Johan är uti den allmänna misstanken av en kalvinianismo och drottning Christines förledelse. Ryktet nådde drottning Christina. Hon tog sin avhållne lärares försvar. »Johannes Matthiæ misstänktes för stark böjelse för kalvinism», skriver hon i sin levernesbeskrivning. »Jag vet icke om man gjorde honom orätt; men nog av, det är det enda fel, som man kunde förebrå honom. För övrigt är det av föga betydelse, om han var kalvinist eller luteran. Jag skulle bli varken det ena eller det andra.» Johannes Matthiæ själv protesterade. Och med full rätt. Christinas avfall var hans livs stora sorg. Han hade själv aldrig haft minsta böjelse för katolicism. Vi känna hans undervisning genom det program han utarbetat för denna, genom de redogörelser han lämnat och den katakes han skrivit för Christina. Johannes Matthiæ religionsundervisning har varit renlärig. Och det kunde icke varit något annat. Den ortodoxe Axel Oxenstierna och riksrådet vakade på närmaste håll strängt över Christinas undervisning. Under den tid Christina stod under Johannes Matthiæ ledning, visade hon sig också vara både god luteran och fullt medveten om den betydelse enighet i religion hade för Sverige. Riksrådet inhämtade 1642 drottningens mening om ett från Brandenburg väckt förslag om giftermål mellan henne och kurfursten Fredrik Wilhelm. »Hur skulle det tillgå», svarade den unga drottningen, »kurfursten är kalvinist, och det argumentet är svårare än alla andra.» Man föreställde henne, att kurfursten kunde övergå till den luterska läran. Christina svarade: »den människa, som förnekar sin Gud, bör icke sättas någon tro till av andra. Allt gick väl i Sverige, till dess konung Johan tog sig en papistisk drottning. Sedan gick det aldrig väl».
Johannes Matthiæ är icke drottning Christinas förledare. Men han har spelat en viktig roll i den händelseutveckling, som fann sin avslutning i Innsbrucks slottskyrka. Hans luterdom, hur renlärig den än varit, var dock innerst inne en annan luterdom än den Christina hörde från de svenska predikstolarna. I sin 1626 utgivna skrift Libellus puerilis, en lärobok i kristendom för barn, karaktäriserar Johannes Matthiæ sin egen tid: »ett förvänt århundrade, under vilket många icke tala om något annat än idel teologiska tvister»; »ett århundrade rikare än något föregående på lärda strider, men också mera blottat än något på fromhet». Fördragsam mot annorledes tänkande sökte Johannes Matthiæ hålla detta teologiska gräl borta från sin undervisning och fostra Christina i sann lutersk fromhet. En annan anda besjälade den ortodoxa svenska kyrkan. Man tog med grova händer på religiösa ting. Polemiken var bitter; motståndarna skoningslöst hemfallna åt evig fördömelse. Den Gud, som man åkallade, var främst det gamla testamentets bistre och oblidkelige, straffande och fördömande Gud. Man älskade att i starka färger måla den yttersta domen och de förtappades eviga pina. Johannes Matthiæ dröjde endast vid de frommas belöning i himlen, icke vid det öde, som väntade de förtappade. Därav finns ingen tröst att hämta för fromma sinnen, säger han i sin för Christina skrivna katekes.
Den inre motsatsen mellan Johannes Matthiæ och den ortodoxa svenska kyrkan var skarp. Den blev för Christina av avgörande betydelse. De svenska prästernas hårda förkunnelse förskräckte den i mildare fromhet fostrade, känsliga flickan. Hon har själv berättat härom:
»En sak styrkte mig mer än andra i min otro; den inträffade i mitt 6. eller 7. år och syntes mig värd att omtalas. Jag var efter vanligheten i kyrkan och det predikades om yttersta domen; det var första gången jag hörde en predikan därom. Predikanten behandlade med mycken överdrift och salvelsefullhet denna slutliga katastrof; han satte mig härigenom i en sådan förskräckelse, att jag trodde allt förlorat. Jag föreställde mig, att jorden och himlen skulle krossa mig, när de störtade samman. Jag började gråta bittert; jag trodde, att det kunde ske vilket ögonblick som helst. Vid utgången till kyrkan kallade jag på min lärare och frågade honom:
'Far, vad är detta? Varför har du icke talat med mig om denna förskräckliga dag? Hur skall det gå för mig denna dag? Sker det kanske redan i natt?'
Min lärare log åt mit barnslighet och svarade: 'Du skall komma i paradiset. Men för att komma dit, måste man lyda sin lärare, bedja till Gud och läsa flitigt'.
Detta svar kom mig att göra reflektioner, som jag aldrig glömt, och som säkert voro över min ålder och mitt förstånd. Följande år hörde jag predikan över samma ämne; jag blev väl upprörd, men mycket mindre än första gången. Jag grät inte mer och vid utgången från kyrkan frågade jag min lärare: 'När kommer då denna domedag, som man talar så mycket om?'
Han svarade: 'den kommer, den kommer. Bekymra dig icke om den; endast Gud vet, när den kommer, men man måste bereda sig till den'.
Jag var icke vidare nöjd med svaret och begynte tänka på mitt eget sätt, tvifla och misstro nästan min lärare själv, fast jag aktade och älskade honom mycket.
Men när jag tredje året fann, att man ännu ältade samma text, brydde jag mig inte mer om det och trodde inte mer på det. Jag började också tvivla om allt annat. En dag under mina studier sade jag till min lärare: 'Säg mig en gång sanningen. Är inte allt, vad man berättar oss om religionen, fabler likaväl som yttersta domen?'
Men han gav mig en förfärlig tillrättavisning och sade, att det var en förskräcklig synd och ogudaktighet blott att ha en sådan tanke, och att om jag någonsin mera sade något sådant, skulle han låta min guvernant ge mig aga. Denna hotelse sårade mig och jag sade honom: 'Jag lovar att aldrig säga så mera, men jag vill inte, att I slån mig, ty I kommen alla att ångra, om det sker.'
Jag sade honom detta med så befallande min, att jag kom honom att darra.»
Den mästerliga lilla skildring av sin ungdoms tvivel, som Christina, en av 17. århundradets stora skriftställare, här lämnat, är icke den enda. Christina har på äldre dagar upprepade gånger hävdat uppfattningen, att hon alltid stått främmande för den luterska läran. »Hon var aldrig luteran», skrev Christina i marginalen, när hon läste det ryktbara porträtt, som den franske ambassadören Chanut tecknat av henne i sina depescher till Paris. »Jag trodde ingenting av den religion, i vilken jag uppfostrades; allt vad man sade mig, föreföll mig föga värdigt Dig», skriver hon i sin Gud tillägnade levernesbeskrivning. »Jag trodde, att människorna läto Dig tala på sitt sätt, och att de ville bedraga och skrämma mig, för att kunna leda mig efter sin vilja». Christina har samtidigt låtit de svenska prästerna och deras predikningar helt eller delvis få bära skulden till hennes avfall. »Jag hatade till döds dessa luterska prästers många och långa predikningar», säger hon i sin levernesbeskrivning, »men jag insåg, att man måste låta dem orera och ha tålamod, och att jag måste dölja mina tankar». Hennes gamle hovpredikant doktor Erik Emporagrius frågade henne en gång på 1660-talet, vad som gjort henne till katolik. Emporagrius fick svaret: Han själv och hans predikningar.
Christinas uttalanden om sin barndoms religiösa tvivel härröra från en tid, då hon redan var katolik. Det är därför möjligt, ja väl säkert, att Christina mer eller mindre, medvetet eller omedvetet låtit redan barnet ha den mogna kvinnans uppfattning av den luterska läran. Christina var ganska säkert ännu luteran, när hon efter slutad skolgång för Johannes Matthiæ blev Sveriges regerande drottning. Men motsättningen mellan Johannes Matthiæ och den härskande ortodoxien har hos den intelligenta flickan väckt tvivel på den luterska läran.
Grunden var lagd för en rebellion mot det härskande andliga trycket.
English translation (my own):
Queen Kristina was born on December 8, 1626. In her veins flowed blood from two of Europe's most naturally endowed families. She was a child of Vasa and Hohenzollern, perhaps the most sharply defined ruling classes of the Germanic peoples, each distinguished by brilliant gifts and the inflexible, often stubborn independence of their characters. Kristina's giftedness showed itself early. "Our young Queen", wrote the Grand Steward Gabriel Gustafsson Oxenstierna to his brother the Grand Chancellor, "has an extraordinary stately intellect". Kristina was seven years old when this was written. Two years later, the Grand Steward utters the words: "Our young Queen is increasing excellently in judgement and common sense; she apprehends her mother's faults and often complains about them to her confidants; she has a noble nature and is full of royal spirit. If a proper education is added to that, there is no doubt that, as far as the feminine sex allows, she will take after her father."
When Johannes Matthiæ took up his position as Kristina's tutor, her upbringing was primarily entrusted to her mother, the Dowager Queen Maria Eleonora. But for the regency, Kristina's upbringing was an affair of state. It was soon found that Maria Eleonora was an obstacle to the young Queen's proper upbringing. She was already separated from her daughter in 1636 and removed to her dower estate. The mother was not allowed to be involved in her daughter's upbringing. This was instead entrusted to Gustaf Adolf's sister, Countess Palatine Katarina. Already two years later, however, the Countess Palatine died. New court mistresses were added. But none of these had any influence on Kristina. The influence came from Johannes Matthiæ.
Johannes Matthiæ understood to a rare degree how to win the love of his royal disciple. Kristina met many people during her life. She regarded people coldly. She gave her recognition to very few. But Johannes Matthiæ is one of these. Even in her old age, when Kristina was sitting in Rome writing her memoirs, she fondly remembered her teacher. "My teacher Matthias, and he alone, was my confidant; I entrusted him with all my little secrets and sorrows", she wrote. Johannes Matthiæ, more than anyone else, came to take the place of father and mother for the young Queen. "I regarded him and I loved him as a second father to me", says Kristina.
Gustav Adolf had ordered that his daughter should receive a manly upbringing and learn everything a young prince needed to know to rule a country. Kristina's guardians did everything to make this program a reality. The fact that Kristina, the last Vasa descendant, was a woman stood for them as a national calamity. A purely male upbringing therefore became the only correct one; only through this could the perception of women's inferiority, which was that of the time and of the Swedish people, be overcome. The Queen's natural disposition met these wishes. Johannes Matthiæ crammed his disciple with all kinds of knowledge. And the inquisitive child, who neither needed to sleep nor eat as much as other people, found her highest pleasure in learned studies and seemed to know no bounds to her capacity for acquiring knowledge. When Johannes Matthiæ laid the foundation, Axel Oxenstierna himself came and introduced the young Kristina to the duties of public life. And not even here did her strength fail. "Her Royal Majesty shows specimens beyond her gender and age", said Axel Oxenstierna in the Council about the 13 year old Queen. Six months later, when Kristina had just turned 14, he uttered the famous words in the same congregation: "God knows how dear it is to me to see that Her Majesty is not like a female, but is courageous and of a good sense, so that if Her Majesty does not become corrupted, there are now the best hopes for her."
Johannes Matthiæ was Kristina's teacher also in religion. How did he fulfill this task?
The immediate posterity did not hesitate about the answer to this question. At the beginning of the 17th century, Johannes Matthiæ stood accused of syncretistic errors. During the trial against Johannes Matthiæ, the Grand Steward Per Brahe stated in the Council: "Dr. Johan is under the general suspicion of a Calvinism and leading Queen Kristina astray." The rumour reached Queen Kristina. She took to her abstinent teacher's defense. "Johannes Matthiæ was suspected of a strong inclination towards Calvinism", she writes in her autobiography. "I do not know if he was wronged; but enough of that, that is the only fault that could be blamed on him. Otherwise, it is of little importance whether he was a Calvinist or a Lutheran. I would become neither one nor the other." Johannes Matthiæ himself protested. And with full right. Kristina's apostasy was the great sorrow of his life. He himself had never had the slightest inclination towards Catholicism. We know his teaching through the program he prepared for her, through the reports he left and the catechism he wrote for Kristina. Johannes Matthiæ's religious education has been purely doctrinal. And it could not have been anything else. The orthodox Axel Oxenstierna and the Council of the Realm closely watched over Kristina's education. During the time Kristina was under Johannes Matthiæ's tutelage, she also proved to be both a good Lutheran and fully aware of the importance of unity in religion for Sweden. In 1642, the Council obtained the Queen's opinion on a proposal from Brandenburg regarding marriage between her and Elector Friedrich Wilhelm. "How could that be?" replied the young Queen. "The Elector is a Calvinist, and that argument is more difficult than any other." It was suggested to her that the Elector might convert to the Lutheran doctrine. Kristina answered: "The man who denies his God should not be given any faith by others. Everything was going well in Sweden until King Johan took a popish queen. Things did not ever go well after that."
Johannes Matthiæ is not Queen Kristina's guide. But he did play an important role in the development of events, which found its conclusion in Innsbruck's castle church. His Lutheranism, no matter how pure it was, was deep down a different Lutheranism than the one Kristina heard from the Swedish pulpits. In his work Libellus puerilis, published in 1626, a textbook on Christianity for children, Johannes Matthiæ characterises his own time: "an expected century, during which many do not talk about anything other than idle theological disputes"; "a century richer than any previous one in learned battles, but also more bare than any in piety." Tolerant of different ways of thinking, Johannes Matthiæ sought to keep this theological dispute away from his teaching and to raise Kristina in true Lutheran piety. A different spirit inspired the orthodox Swedish Church. Religious matters were handled with rough hands. The polemic was bitter; the adversaries mercilessly condemned to eternal damnation. The God invoked was primarily the grim and unforgiving, punishing and condemning God of the Old Testament. People loved to paint in bright colours the final judgment and the eternal torment of the lost. Johannes Matthiæ dwelt only on the reward of the pious in heaven, not on the fate that awaited the lost. From this there is no consolation for pious minds, he says in his catechism written for Kristina.
The internal opposition between Johannes Matthiæ and the orthodox Swedish Church was sharp. It became of crucial importance to Kristina. The harsh preaching of the Swedish priests terrified the sensitive girl, brought up in milder piety. She herself has told about this:
"One thing strengthened me more than others in my unbelief; it happened in my 6th or 7th year and has seemed to me worth mentioning. I was in church as usual, and there was a sermon about the final judgment; it was the first time I heard a sermon about it. The preacher treated with much exaggeration and anointing this final disaster; he thereby put me in such a fright that I thought all was lost. I imagined that the earth and the heavens would crush me as they collapsed together. I began to weep bitterly; I thought it could happen at any moment. When leaving church, I called on my teacher and asked him:
'Father, what is this? Why have you not told to me about this dreadful day? What will happen to me this day? Will it maybe happen tonight?'
My teacher laughed at my childishness and replied: 'You will go to paradise. But to get there, one must obey one's teacher, pray to God and read diligently.'
This answer led me to make reflections which I have never forgotten and which were certainly beyond my age and understanding. The following year I heard a sermon on the same subject; I did get upset, but much less than the first time. I didn't cry anymore, and on the way out of the church I asked my teacher: 'So when will this doomsday come that we talk about so much?'
He replied: 'It will come, it will come. Don't worry about it; only God knows when it will come, but one must prepare for it.'
I was no longer satisfied with the answer and began to think in my own way, doubting and almost distrusting my teacher himself, although I respected and loved him very much.
But when, in the third year, I found that they were still kneading the same text, I didn't care about it anymore and didn't believe in it anymore. I also began to doubt everything else. One day during my studies I said to my teacher: 'Tell me the truth for once. Isn't everything we are told about religion fables, as well as the final judgment?'
But he gave me a terrible reprimand, saying that it was a terrible sin and impiety even to have such a thought, and that if I ever said such a thing again, he would have my governess chastise me. This threat hurt me, and I told him: 'I promise never to say that again, but I don't want you to whip me, because you will all regret it if that happens.'
I told him this with such a commanding mien that I made him tremble."
The masterful little description of the doubts of her youth, which Kristina, one of the great writers of the 17th century, left here, is not the only one. In her older days, Kristina repeatedly asserted the view that she had always been alien to the Lutheran doctrine. "She was never a Lutheran", Kristina wrote in the margin when she read the famous portrait that the French ambassador Chanut drew of her in his dispatches to Paris. "I believed nothing of the religion in which I was raised; everything that was said to me seemed to me unworthy of You", she writes in her autobiography, dedicated to God. "I thought that the people made You speak in their own way and that they wanted to deceive and frighten me in order to be able to lead me according to their will." At the same time, Kristina let the Swedish priests and their sermons bear the blame for her apostasy, in whole or in part. "I hated to death the many and long sermons of these Lutheran priests", she says in her autobiography, "but I realised that one had to let them orate and be patient, and that I had to hide my thoughts." Her old court preacher, Dr. Erik Emporagrius, once asked her in the 1660s what made her a Catholic. Emporagrius received the answer: himself and his sermons.
Kristina's statements about her childhood religious doubts stem from a time when she was already a Catholic. It is therefore possible, indeed quite certain, that Kristina more or less, consciously or unconsciously, already let the child have the mature woman's view of the Lutheran doctrine. Kristina was quite certainly still a Lutheran when, after finishing school for Johannes Matthiæ, she became Sweden's reigning queen. But the contradiction between Johannes Matthiæ and the prevailing orthodoxy caused the intelligent girl to doubt the Lutheran doctrine.
The foundation was laid for a rebellion against the ruling spiritual pressure.
Above: Kristina.
Above: Johannes Matthiæ.
Above: Curt Weibull.
No comments:
Post a Comment