The World of King Kristina: Anders Fryxell on Kristina's birth, infancy and early childhood

Tuesday, May 28, 2024

Anders Fryxell on Kristina's birth, infancy and early childhood

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 1 to 3, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0013.html

The account:

Konung Gustaf Adolf och hans gemål erhöllo i början af sitt äktenskap tvänne döttrar efter hvarandra, båda kallade Kristina, men hvilka genast efter födelsen afledo. Sommaren 1626 befann sig Maria Eleonora för tredje gången i välsignadt tillstånd, och hon liksom konungen sjelf önskade lifligt en son. Stjerntydarnes spådom instämde häri. De förutsade vidare, att barnet, om det öfverlefde 24 timmar, skulle blifva en ganska märkvärdig person; men att vid dess födelse måste antingen det, eller någon af dess föräldrar tillsätta lifvet. Den 8 Dec. 1626 föddes barnet. Det hade mörk hy och skrek med stark och grof stämma. Man trodde det vara en gosse och sade så åt föräldrarna. Dessa gladdes lifligt, och med dem hela hofvet. Så mycket större blef ledsnaden öfver misstaget. Ingen villa gifva konungen det obehagliga återbudet. Slutligen måste pfaltsgrefvinnan Katarina deran. Konungen tog saken lugnt, omfamnade och kysste sin späda dotter och sade: »Låtom oss tacka Gud, min syster! Jag hoppas, att denna flicka skall blifva lika så god som en gosse.« Pfaltsgrefvinnan yttrade några ord om konungens ungdom, om hans sannolika förhoppning att ännu få en son o. s. v. Men Gustaf Adolf svarade: »Min syster! Jag är nöjd och beder Gud att få behålla detta barnet.« Derpå lät han anställa samma fröjdebetygelser, som för en prins, och man kunde ej hos honom märka minsta spår at missnöje. »Det blifver säkert en slug flicka«, skämtade han, »ty hon har redan narrat oss allasammans.«

Först sedan Maria Eleonora något tillfrisknat, vågade man underrätta henne om verkliga förhållandet. Hon tog det häftigt, visade sig otröstlig och kunde ej lida barnet, dels derföre, att det var en flicka, dels derföre, att det var mörklaggdt och obehagligt. Det var af denna orsak sällan hos sin mor, utan öfverlemnades för det mesta åt amman. Enligt Kristinas egen utsago skall man under denna tid flere gånger hafva låtit henne falla för att dymedelst tillskynda henne någon skada, måhända till lifvet. En sådan afsigt synes mindre trolig. Deremot är det säkert, att Kristinas ena axel var något högre än den andra, hvilket drottningen sjelf tillskref ett af dessa fall.

Den ömhet, Kristina saknade hos sin mor, fann hon i rikt mått hos fadern, hvilken mycket älskade den qvicka och modiga flickan. Hon följde engång sina föräldrar till Kalmar. Slottshöfdingen ville fira de kongligas ankomst medelst salvor af kanoner och gevär; men han fruktade att dermed skrämma den lilla prinsessan. Man frågade kungen. »Skjut«, sade han! »hon är dotter af en soldat och måste vänja sig dervid.« Salvorna dundrade. Den lilla Kristina, som ej ännu kunde tala, log vid skotten, klappade i händerna, och gaf tecken, att hon ville höra flera salvor. Detta och dylikt fästade fadren än mera. Likasom med aning om sin snara död lät han före utresan till Tyskland med mycken sorgfällighet ordna allt, som rörde prinsessans uppfostran. Under förevändning, att drottning Maria Eleonora skulle följa konungen utrikes, blef Kristina anförtrodd åt sin faster, pfaltsgrefvinnan Katarina; och i förväg bestämdes till hennes guvernör riksrådet Axel Banér, till underguvernör Gustaf Evertsson Horn, och till lärare hofpredikanten Johannes Matthiæ. Serskildt och uttryckligt föreskref konungen, att Kristina skulle uppfostras, som vore hon en prins. Vi hafva förut berättat det sista afsked, hon vid Östersjöns strand tog af sin fader. I tre dagar derefter skall hon hafva oupphörligen gråtit.

Medan konungen vistades i Tyskland, uppväxte Kristina hos fastern och erhöll der sin första undervisning. Man har från denna tid två hennes egenhändiga bref till Gustaf Adolf. De äro skrifna på Tyska, hvilket språk hon jemte modersmålet redan i barndomen lärde genom så väl sin mor, som pfaltsgrefven Johan Kasimir och båda dessas Tyska omgifningar.

English translation (my own):

At the beginning of their marriage, King Gustav Adolf and his wife had two daughters, one after the other, both named Kristina, but who died immediately after birth. In the summer of 1626, Maria Eleonora was for the third time in a blessed state, and she, like the King himself, ardently desired a son. The predictions of the astrologers agreed with this. They further predicted that the child, if it survived 24 hours, would become quite a remarkable person, but that at its birth either it or one of its parents must give up their life.

The child was born on December 8, 1626. It had dark skin and screamed in a strong and rough voice. One thought it was a boy and told the parents so. They rejoiced vivaciously, and with them the whole court. So much greater was the sadness over the mistake. No one wanted to give the King the unpleasant message back. Finally, the Countess Palatine Katarina had to go there. The King took the matter calmly, embraced and kissed his infant daughter, and said: "Let us thank God, my sister! I hope that this girl will be as good as a boy. I am satisfied and pray to God to preserve this child."

The Countess Palatine uttered a few words about the King's youth, about his likely hope of still having a son, etc. But Gustav Adolf replied: "My sister! I am satisfied and pray to God to preserve this child."

Then he had the same expressions of joy employed as for a prince, and one could not detect the slightest trace of dissatisfaction in him. "She's sure to be a clever girl," he joked, "because she's already fooled us all."

Only after Maria Eleonora had somewhat recovered did one dare to inform her of the real situation. She took it violently, was inconsolable and could not bear the child, partly because it was a girl, and partly because it was dark and unpleasant. For this reason, it was rarely with its mother, but was mostly left to the nurse. According to Kristina's own statement, during this time one is supposed to have dropped her several times in order to thereby cause her some harm, possibly to kill her. Such an intention seems less likely. On the other hand, it is certain that one of Kristina's shoulders was slightly higher than the other, which the Queen herself attributed to one of these falls.

The tenderness Kristina lacked from her mother, she found in abundance in her father, who loved the quick and brave girl very much. She once followed her parents to Kalmar. The lord of the castle wanted to celebrate the arrival of the royals by means of volleys of cannon and guns, but he feared thereby frightening the little princess. One asked the king. "Shoot!", he said; "she is the daughter of a soldier and must get used to it."

The volleys thundered. Little Kristina, who could not yet speak, laughed at the shots, clapped her hands, and gave signs that she wanted to hear more volleys. This and the like increased her father attachment to her even more. As well as having an inkling of his imminent death, he arranged everything concerning the princess's upbringing with great sadness before leaving for Germany. Under the pretext that Queen Maria Eleonora would accompany the King abroad, Kristina was entrusted to her aunt, the Countess Palatine Katarina; and in advance he appointed as her governor the councilman Axel Banér, as subgovernor Gustaf Evertsson Horn, and as teacher the court preacher Johannes Matthiæ. Separately and explicitly, the King prescribed that Kristina should be brought up as if she were a prince.

We have previously told of the last farewell she took from her father on the shore of the Baltic Sea. For three days afterwards, she is supposed to have cried incessantly.

While the King stayed in Germany, Kristina grew up with her aunt and received her first education there. From this time, we have two letters in her own hand to Gustav Adolf. They are written in German, which language she learned as her mother tongue already in childhood through both her mother, the Count Palatine Johan Kasimir, and the German courtiers of them both.