Source:
Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 215 to 218, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928
The article:
Drottning Christinas övergång till katolicismen
Den 31 oktober 1655 höll drottning Christina sitt intåg i Innsbruck. Drottningen kom från de spanska Nederländerna. Hon var på väg till Rom.
Från Augsburg hade Christina underrättat ärkehertig Ferdinand Karl i Tyrolen, att hennes färd kom att ställas genom hans land. Men redan dessförinnan hade ärkehertigen fått kunskap om hennes ankomst och börjat vidtaga förberedelser för hennes genomresa och mottagande. Förberedelser voro av nöden. Christina var omgiven av en svit om icke mindre än 255 personer med 247 hästar. Vägarna i landet blevo reparerade, olika slags förnödenheter anskaffades, inkvartering ombesörjdes, silver för taffeln lånades från de närliggande hoven i Trient, Brixen och Salzburg. Ärkehertigen var en utfattig man. Men han skydde ingen kostnad för att bereda den svenska drottningen ett storslaget mottagande. Det gällde, för att begagna Ferdinand Karls egna ord, »hans höga ärkehertigliga reputation».
Christina stannade en vecka i Innsbruck. Den fylldes av militära upptåg, banketter, teaterföreställningar, konserter, den ena pompösare än den andra. Men allt var endast det yttre skalet för en annan och större händelse. Den praktlystne ärkehertigen hade uppgjort festprogrammet utan att ha en aning om denna. Först tvenne dagar före Christinas ankomst hade han mottagit den första underrättelsen. Den bragtes honom av Vatikanens bibliotekarie Lucas Holstenius, som oförmodat anlänt till Innsbruck. Det var då för sent, för att det redan fastställda festprogrammet skulle kunna ändras. Ärkehertigen kunde endast framföra sitt beklagande, att han icke tidigare ägt kunskap om vad som skulle ske. Festligheterna för Christina skulle annars ha fått icke profan, utan kyrklig karaktär.
Lucas Holstenius, också han en lutersk konvertit, kom från Rom. Han hade i påven Alexander VII:s uppdrag lämnat den heliga staden, så snart underrättelsen om Christinas avresa från de spanska Nederländerna nått dit. Påvens uppdrag var, att Lucas Holstenius i Innsbruck skulle emottaga Christinas offentliga bekännelse av den katolska tron.
Den 3 november 1655 gick Christina för högaltaret i Innsbrucks slottskyrka. Främst i hennes följe stodo representanter för Europas katolska stormakter: tvenne habsburgare, kejsar Ferdinand II:s brorsöner, ärkehertigen av Tyrolen och hans broder Sigmund samt den spanske konungens ambassadör, Don Antonio Pimentel. Christina avlade offentligt den katolska trosbekännelsen. Pukor och trumpeter uppstämde psalmen »Jubilate Deo omnis terra«: hela jorden prise Gud. En predikan följde. Texten var psalmistens ord: »Hör dotter och giv akt och vänd ditt öra till: förgät ditt folk och din faders hus, och Konungen have sin lust till din skönhet, ty Han är din herre och du skall böja dig inför Honom.«
Händelsen i Innsbrucks slottskyrka gjorde ett mäktigt intryck.
Den protestantiska världen mottog underrättelsen om Christinas avfall med ett anskri av harm och bestörtning. Om ett stod man enig: Christina, Gustaf Adolfs dotter, en kvinna på höjden av sin tids upplysning och bildning, kunde icke av religiös övertygelse ha övergivit luterdomen och omfattat den påvlige Antikrists läror. Man sökte yttre och tillfälliga motiv. Man fann, att Christinas handling var en först efter tronavsägelsen plötsligt påkommen nyck av en religiöst indifferent kvinna, en nyck främst dikterad av hennes längtan att bosätta sig i Rom.
I den katolska världen åter hälsades Christinas övergång till katolicismen med jubel. Man såg i denna en händelse utan like, efter alla nederlag och förödmjukelser en den katolska kyrkans seger och triumf. Tryckpressarna förkunnade från Rom, att Christinas övergång till katolicismen var en handling av djup religiös övertygelse och av långa förberedelser. Christina hade varit katolik redan som Sveriges drottning. Hon hade offrat Sveriges krona för sin katolska tro.
Redan i Christinas samtid stod sålunda uppfattning mot uppfattning. I nyare vetenskapliga framställningar ha de gamla uppfattningarna jämkats, den gamla protestantiska helt övergivits. Men ännu skifta framställningarna skarpt. Och vänder man sig från de vetenskapliga framställningarna till den uppfattning, som hör hemma i allmän svensk föreställning, möter fortfarande tämligen oinskränkt den av vetenskapen övergivna, gamla protestantiska uppfattningen.
Växlingarna i uppfattningen av Christinas övergång till katolicismen ha ofta sin grund i människornas olika personliga läggning och olika religiösa övertygelse. Frågan om Christinas övergång till katolicismen kan ännu i vår tid sätta passionerna i rörelse. Men växlingarna ha också sin grund i arten av det källmaterial, med vilket historieskrivningen här arbetar. Källorna flyta rikt. De svenska källorna äro emellertid så gott som inga. Allt vad vi veta härrör utom från Christina själv från utländska källor. Och dessa källor äro alla färgade. Christinas egna yttranden stamma från en tid, då hon själv sedan länge var katolik. Alla övriga skrifter äro mer eller mindre tendensskrifter. En del av dem äro pamfletter, ofta av lägsta art, andra äro mer eller mindre äreminnen över Christina, i försiktigare form stundom även över de katolska präster och jesuiter, som tillskrevos äran av Christinas omvändelse.
Ett är visst: källmaterialet för frågan om Christinas övergång till katolicismen är av vansklig art. Endast med svårighet kan forskningen från detta tränga fram till förhållandena sådana som de verkligen voro.
English translation (my own):
Queen Kristina's conversion to Catholicism
On October 31, 1655, Queen Kristina made her entry into Innsbruck. The Queen was coming from the Spanish Netherlands. She was on her way to Rome.
From Augsburg, Kristina had informed Archduke Ferdinand Karl of Tyrol that her journey through his land would be blocked. But even before that the Archduke had learned of her arrival and had begun to make preparations for her transit and reception. Preparations were necessary. Kristina was surrounded by a retinue of no less than 255 people with 247 horses. The roads in the country were repaired, supplies of various kinds were procured, accommodation was arranged, silver for the table was borrowed from the neighbouring courts of Trent, Brixen and Salzburg. The Archduke was a poor man. But he spared no expense in preparing the Swedish Queen a grand reception. It concerned, to use Ferdinand Karl's own words, "his high archducal reputation".
Kristina stayed a week in Innsbruck. It was filled with military pageants, banquets, theatrical performances, concerts, one more pompous than the other. But everything was only the outer shell for another and greater event. The flamboyant Archduke had made up the party program without having any idea about it. Only two days before Kristina's arrival had he received the first notification. It was brought to him by the Vatican librarian Lucas Holstenius, who unexpectedly arrived in Innsbruck. It was then too late for the already established party program to be changed. The Archduke could only express his regret that he had not previously had knowledge of what was about to happen. The festivities for Kristina would otherwise have acquired not a profane, but an ecclesiastical character.
Lucas Holstenius, also a Lutheran convert, came from Rome. He had, on Pope Alexander VII's mission, left the Holy City as soon as the news of Kristina's departure from the Spanish Netherlands reached it. The Pope's mission was that Lucas Holstenius, in Innsbruck, would receive Kristina's public confession of the Catholic faith.
On November 3, 1655, Kristina went to the high altar in Innsbruck's castle church. Mainly in her entourage were representatives of the Catholic great powers of Europe: two Habsburgs, nephews of Emperor Ferdinand II, the Archduke of Tyrol, and his brother Sigmund, and the ambassador of the Spanish King, Don Antonio Pimentel. Kristina publicly professed the Catholic faith. Drums and trumpets chanted the hymn "Jubilate Deo omnis terra": all the Earth praise God. A sermon followed. The text was the Psalmist's words: "Hearken, O daughter, and consider, and incline thine ear: forget also thine own people, and thy father's house; so shall the King greatly desire thy beauty, for He is thy Lord and worship thou Him."
The event in Innsbruck's castle church made a powerful impression.
The Protestant world received the news of Kristina's apostasy with a cry of indignation and consternation. On one thing they agreed: Kristina, Gustav Adolf's daughter, a woman at the height of the enlightenment and education of her time, could not have abandoned Lutheranism and embraced the teachings of the popish Antichrist out of religious conviction. External and temporary motives were sought. It was found that Kristina's action was a sudden whim of a religiously indifferent woman only after the abdication, a whim mainly dictated by her desire to settle in Rome.
In the Catholic world again, Kristina's conversion to Catholicism was greeted with jubilation. They saw in this an event without equal, after all the defeats and humiliations a victory and triumph of the Catholic Church. The presses proclaimed from Rome that Kristina's conversion to Catholicism was an act of deep religious conviction and of long preparation. Kristina had been Catholic already as Queen of Sweden. She had sacrificed Sweden's crown for her Catholic faith.
Already in Kristina's day, opinion stood against opinion. In more recent scientific representations, the old views have been smoothed over, the old Protestant one completely abandoned. But still the representations shift sharply. And if one turns from the scientific presentations to the view that belongs in general Swedish perception, one still encounters the old Protestant view, abandoned by science, quite unrestricted.
The changes in the perception of Kristina's transition to Catholicism often have their basis in people's different personal dispositions and different religious beliefs. The question of Kristina's conversion to Catholicism can still in our time set passions in motion. But the changes also have their basis in the nature of the source material with which the historiography works here. The sources flow richly. However, the Swedish sources are almost non-existent. All that we know is derived, except from Kristina herself, from foreign sources. And these sources are all coloured. Kristina's own statements stem from a time when she herself had long been a Catholic. All other writings are more or less tendentious writings. Some of them are pamphlets, often of the lowest kind, others are more or less memorials to Kristina, in a more careful form sometimes also to the Catholic priests and Jesuits, who were credited with the glory of Kristina's conversion.
One thing is certain: the source material for the question of Kristina's conversion to Catholicism is of a difficult nature. Only with difficulty can the research from this penetrate to the conditions as they really were.
Above: Kristina.
Above: Curt Weibull.
No comments:
Post a Comment