Source:
Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 218 to 221, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928
The article:
Drottning Christinas religiösa utveckling är i första rummet att se mot bakgrunden av de kyrkliga och religiösa förhållanden, i vilka hon uppväxt och vilka städse omgåvo henne i Sverige.
Vid slutet av 1500-talet hade den katolska reaktionen besegrats i Sverige. Sigismund hade fördrivits; Karl IX hade vunnit Sveriges krona. Men Karl IX hade vunnit Sveriges krona i blodig kamp mot Sveriges legitime konung, en konung även över ett av det katolska Europas mäktigaste riken. Karl IX var i Europas ögon en rebell, en usurpator. Han själv, Gustaf Adolf och Sveriges folk kände länge hotet från Sveriges legitima konungaätt, avfällingarna, de katolska Vasarna i Polen. Faran gjorde Sverige i Karl IX:s och Gustaf Adolfs dagar till en luterdomens huvudborg i Europa. Man befäste sig på en gång mot den politiske och religiöse fienden, mot polacken och papisten. De andliga vapnen hämtades från den tyska ortodoxiens rustkammare. Med benhård teologisk skolastik avgränsades den rätta evangeliska tron mot papistiska och kätterska villfarelser. Den hamnade liksom så många andra frihetsläror i ofördragsamhetens tvångströja.
Förhållandena återspeglas i 1617 års religionsstadga. Under trycket av faran från Polen kodifierades i denna den luterska ofördragsamheten i Sverige. Landsflykt och egendomsförlust drabbade den fader, förmyndare eller förvant, som sände sin son eller släkting till »studium» på någon ort i Polen eller rådde honom att begiva sig i något jesuitiskt eller annat papistiskt kollegium. Biltoghet över Sveriges rike och egendomsförlust var straffet för den som på eget bevåg begåve sig till en dylik läroanstalt. Samma straff drabbade den, som övergick till den papistiska läran. Och icke nog härmed. Stadgan sökte även sätta en bom för all katolsk propaganda och helt och hållet rensa riket från katolska trosbekännare. Det stadgades, att den som hemligen sökte bedraga och förföra ungdomen med falsk jesuitisk och papistisk lära skulle straffas som en upprors- och tvedräktsstiftare. Och vid risk att straffas som förrädare utvisades alla katoliker ur riket. Religionsstadgans bestämmelser voro drakoniska. Och de voro icke tomma ord. De tillämpades med stränghet.
Sverige blev under decennierna omkring 1600 i religiöst avseende en man; alla svenskar hade en Herre och en Gud. I tidens politiska och religiösa strider gav detta styrka. Sverige förmådde hävda sin självständighet mot de katolska Vasarna och Polen. Det räddade vid Breitenfeld och Lützen protestantismen i Europa. Men enigheten och styrkan var vunnen på det religiösa livets bekostnad. Renlärighet och blind lydnad för kyrkans yttre ordningar hade blivit de allt dominerande religiösa kraven; reformationstidens levande religiositet krympte ihop till död tro på teologernas lärosatser. Den själaspis, som den svenska luterdomen nu bjöd svenska folket, var mager. Det var en kärv förkunnelse av den fastställda läran, eller när man nådde högst, en bister tuktan i gammaltestamentlig anda, ett ändlöst och långgrandigt predikande, en oavbruten teologisk träta, ett hat utan gräns mot annorledes tänkande. Luthers lära var bliven ett förtorkat skelett.
Christinas ungdom föll i denna den triumferande ortodoxiens tid. När rikets ständer fattade beslut om den unga flickans uppfostran, skedde det i denna ortodoxis anda. Vasakonungarna hade — när de haft en religiös övertygelse — alltid gått sina egna vägar och andra vägar än den ortodoxa svenska kyrkan. Johan III hade varit kryptopapist. Sigismund och hela hans släktlinje blevo öppet katolska. Karl IX hade i mångas ögon varit kalvinist och växlat bittra stridsskrifter med den svenska ortodoxiens män. Gustaf Adolf själv skilde sig ut från sitt prästerskap. Han stod på bredare protestantisk grund än detta. Ej underligt, att rikets ständer funno angeläget, att Christinas religiösa uppfostran leddes i den rätta religionens banor. Men ständerna hade också skarp blick för att det icke var nog att inplanta det goda. Det onda måste också förtagas. De funno i ett beslut av 1635 högnödigt, att drottningen icke tillstaddes läsa några onyttiga än mindre skadliga böcker och skrifter eller höra och fatta några onda meningar och domar i andliga eller världsliga saker; allt för att hon icke måtte i Guds ord besmittas med påviska eller kalvinska villfarelser.
Ständernas läseförbud målar den dåtida svenska ortodoxien. Men hur höga man än byggde skyddande murar, murarna skulle icke skydda.
Den ortodoxa riktningen inom 1600-talets svenska kyrka hade ute i Europa sin motsvarighet. Men den hade där som sin motsats framkallat en annan, en synkretistisk. Dennas livsprincip var icke avgränsning mot annorledes troende, utan utvidgning av gränserna. Den tog sikte på det för de kristna trossamfunden gemensamma och satte som sitt mål förening eller åtminstone förlikning mellan den luterska och kalviniska och om möjligt även den romersk-katolska kyrkan. Grundvalen för denna förening trodde man sig ha funnit i den älsta kristna kyrkans lära och bekännelse. Det var den gamla drömmen återvänd; densamma som drömts före de stora religionsstridernas utbrott under 1500:talet. Dess främste bärare voro nu den tyske teologen Georg Calixtus och skotten Johannes Duræus. Samtidigt restes även från andra håll ute i Europa krav på religiös fördragsamhet och undanskjutande av teologernas fanatiska strid om lärosystemen och dessas alla detaljer. Man höll fast vid den egna kyrkans läror, men var fiende till allt kristligt preusseri. Som kyrkans uppgift ställdes uppammandet av en levande religiös fromhet, en etisk kristen åskådning.
I den svenska kyrkan fanns i Gustaf Adolfs och Christinas tid ingen jordmån för synkretism eller åskådningar av pietistisk art. Tidens friare och mera toleranta strävanden hade knappast mera än en enda representant. Mannen var Johannes Matthiæ.
Efter långa utländska studieresor, som fört honom till Tyskland, Holland, England och Frankrike, hade Johannes Matthiæ under 1620-talets senare år skapat sig ett namn såsom en lärd, tolerant teolog, en framstående, frisinnad pedagog. Under Gustaf Adolfs strävan att bryta biskoparnas maktställning genom ökat lekmannainflytande på kyrkans styrelse var Johannes Matthiæ en av de få präster, som ställde sig på konungens sida. Gustaf Adolf fick sin uppmärksamhet fäst på honom; 1629 gjorde hon honom till sin hofpredikant och kallade honom att följa sig i det tyska kriget.
Johannes Matthiæ vann snart i än högre grad konungens förtroende. Gustaf Adolf var mot slutet av sin bana icke någon vän av teologiskt gräl och trångsint bekännelsehat. När han kort före sin död valde en lärare för sin dotter, valde han denne icke bland den ortodoxa kyrkans män. Gustaf Adolf satte Johannes Matthiæ till Christinas lärare.
English translation (my own):
Queen Kristina's religious development is primarily to be seen against the background of the ecclesiastical and religious conditions in which she grew up and which always surrounded her in Sweden.
By the end of the 16th century, the Catholic reaction had been defeated in Sweden. Sigismund had been expelled; Karl IX had won the crown of Sweden. But Karl IX had won Sweden's crown in a bloody battle against Sweden's legitimate king, a king also over one of Catholic Europe's most powerful kingdoms. Karl IX was, in the eyes of Europe, a rebel, a usurper. He himself, Gustav Adolf, and the people of Sweden felt for a long time the threat from Sweden's legitimate royal family, the apostates, the Catholic Vasas in Poland. The danger made Sweden in the days of Karl IX and Gustav Adolf a capital of Lutheranism in Europe. They fortified themselves at once against the political and religious enemy, against the Pole and the papist. The spiritual arms were taken from the armoury of German Orthodoxy. With rigid theological scholasticism, the correct evangelical faith was demarcated from papist and heretical errors. Like so many other freedom teachings, it ended up in the straitjacket of intolerance.
The conditions are reflected in the 1617 charter of religion. Under the pressure of the danger from Poland, the Lutheran intolerance in Sweden was codified in this. Exile and loss of property befell the father, guardian or relative who sent his son or relative to "study" in some place in Poland or advised him to go to some Jesuit or other papist college. Outlawry across the kingdom of Sweden and loss of property was the punishment for those who committed themselves to such an educational institution on their own initiative. The same punishment befell him who converted to the papist doctrine. And not enough here. The charter also sought to put a ban on all Catholic propaganda and completely purge the realm of Catholics. It was decreed that whoever secretly sought to deceive and seduce the youth with false Jesuit and Papist doctrine should be punished as an instigator of sedition and discord. And, at risk of being punished as traitors, all Catholics were expelled from the kingdom. The provisions of the charter of religion were draconian. And they were not empty words. They were strictly enforced.
In the decades around 1600, Sweden became religiously one man; all Swedes had one Lord and one God. In the political and religious battles of the time, this gave strength. Sweden managed to assert its independence against the Catholic Vasars and Poland. It saved Protestantism in Europe at Breitenfeld and Lützen. But unity and strength were won at the expense of religious life. Puritanism and blind obedience to the external orders of the Church had become the ever-dominant religious requirements; the living religiosity of the Reformation shrunk to dead faith in the teachings of the theologians. The nutrition of the soul, which the Swedish Lutheranism now offered the Swedish people, was meager. It was a bitter proclamation of the established doctrine, or when one reached the highest, a grim chastisement in the spirit of the Old Testament, an endless and long-winded sermon, an uninterrupted theological drudgery, a boundless hatred of other ways of thinking. Luther's teaching had become a desiccated skeleton.
Christina's youth fell in this age of triumphant orthodoxy. When the Estates of the Realm made decisions about the young girl's upbringing, it was in the spirit of this orthodoxy. The Vasa kings had — when they had a religious conviction — always followed their own paths and different paths than the orthodox Swedish Church. Johan III had been a Crypto-Papist. Sigismund and his entire family line became openly Catholic. In the eyes of many, Karl IX had been a Calvinist and had exchanged bitter disputes with the men of Swedish orthodoxy. Gustav Adolf himself distinguished himself from his clergy. He stood on broader Protestant grounds than this. No wonder that the estates of the kingdom found it important that Kristina's religious upbringing be led in the paths of the right religion. But the Estates also had a keen eye for the fact that it was not enough to implant the good. Evil must also be suppressed. They found it highly necessary in a decision from 1635 that the Queen should not be allowed to read any useless or less harmful books and writings or to hear and take any evil opinions and judgments in spiritual or worldly matters; all because she must not be contaminated in God's word with popish or Calvinist errors.
The Estates' reading ban paints the Swedish orthodoxy of the time. But no matter how high protective walls were built, the walls would not protect.
The orthodox direction within the 17th-century Swedish Church had its counterpart in Europe. But there, as its opposite, it had evoked another, a syncretistic one. This principle of life was not demarcation against other believers, but expansion of the boundaries. It aimed at what was common to the Christian denominations and set as its goal union or at least reconciliation between the Lutheran and Calvinist and, if possible, also the Roman Catholic churches. The basis for this union was thought to have been found in the teachings and confession of the oldest Christian Church. It was the old dream returned; the same one that was dreamed before the outbreak of the great religious conflicts in the 16th century. Its main bearers were now the German theologian Georg Calixtus and the Scotsman John Durie. At the same time, demands were also raised from elsewhere in Europe for religious tolerance and the postponement of the theologians' fanatical battle over the teaching systems and all their details. They stuck to the teachings of their own church, but were enemies of all Christian Prussian strictness. The task of the Church was to foster a living religious piety, an ethical Christian outlook.
In the Swedish Church in the time of Gustav Adolf and Kristina, there was no soil for syncretism or views of a pietistic nature. The freer and more tolerant aspirations of the time hardly had more than a single representative. That man was Johannes Matthiæ.
After long foreign study trips, which took him to Germany, Holland, England and France, Johannes Matthiæ, in the later years of the 1620s, had made a name for himself as a learned, tolerant theologian, an outstanding, free-spirited pedagogue. During Gustav Adolf's effort to break the bishops' position of power through increased lay influence on the church board, Johannes Matthiæ was one of the few priests who sided with the King. Gustav Adolf had his attention fixed on him; in 1629 he made him his court preacher and called him to accompany him in the German war.
Johannes Matthiæ soon won the King's confidence to an even greater degree. Towards the end of his career, Gustav Adolf was no friend of theological quarrels and narrow-minded confessional hatred. When, shortly before his death, he chose a teacher for his daughter, he did not choose him from among the men of the orthodox Church. Gustav Adolf appointed Johannes Matthiæ as Kristina's teacher.
Above: Kristina at five years old.
Above: Gustav Adolf.
Above: Johannes Matthiæ.
Above: Curt Weibull.
No comments:
Post a Comment