Anders Fryxell on Kristina's suitors

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 65 to 68, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0068.html

The account:

En ung och snillrik drottning med personliga behag och ett mägtigt rike till hemgift skulle naturligtvis locka många friare. Sådana uteblefvo ej heller.

Redan förut är berättadt, huru Gustaf Adolf åsyftade en äktenskaps-förbindelse mellan Kristina och unga kurprinsen Fredrik Wilhelm af Brandenburg. Underhandlingarna derom fortsattes också efter konungens död; i synnerhet från Brandenburgs sida. Äfven svenska förmyndarregeringen tyckes hafva varit benägen för förbindelsen; och när Kristina hade fyllt sina fjorton år gjordes henne af rådet formligen förslag om detta äktenskap; men hon vägrade. Många säga, att rådet och i synnerhet Axel Oxenstjerna sedermera ändrat åsigter och motarbetat kurfursten, ty man fruktade, att äfven han skulle hafva sin del af Brandenburgska slägtens besynnerliga lynne, sådant Maria Eleonora med flere andre det visat; likaså, att han skulle stanna i det mildare Tyskland och behandla Sverge som lydrike och stjufbarn; ytterligare att han med vana vid det enväldiga styrelsesättet i Brandenburg skulle qväfva svenska ständernas frihet; också att han och Kristina, bägge med sjelfrådiga sinnelag, skulle icke med hvarandra kunna länge förlikas; — slutligen att lutherska presterskapet i Sverge skulle med ovilja se på dess tron en furste, uppfödd i kalvinska läran och lika ogerna en äktenskapsförbindelse mellan tvänne syskonebarn. o. s. v. I verkligheten gaf rådet hvarken jakande eller nekande svar, utan uppsköt saken till Kristinas myndiga år och eget afgörande. När denna tid inträffade, anmälde sig Fredrik Wilhelm om igen, och nu hos drottningen sjelf; men han fann snart allt bemödande fåfängt. Kristina visade redan nu bestämd ovilja för giftermål i allmänhet och Fredrik Wilhelm förmälde sig med en furstinna af Oraniska huset. Så försvann det bästa tillfället att verkliggöra Gustaf Adolfs stora Östersjöplan. Om det ifrågavarande förbindelsen gått i fullbordan, hade Sverge ägt hela Östersjökusten från Blekingen inåt kring Bottniska, Finska och Liffländska vikarna och södra stranden utefter allt till Meklenburg; med undantag blott af Kurland, Samogitien och Vest-preussen.

Från Danmark hade drottning Kristina två friare; först prins Ulrik, Kristian den fjerdes yngsta son. Fadren yrkade flera gånger på denna förbindelse; men fick bestämdt afslag, först af Gustaf Adolf och sedermera af rådet och som det tyckes äfven af enkedrottning Maria Eleonora, hvilken sednare upptog ganska illa, att Danmark började framställa giftermålsförslag, medan ännu sorgetiden efter Gustaf Adolf varade. Inom kort blef också denne prins Ulrik skjuten av tyska kriget. Snart derefter anmälde sig andra friaren, nemligen den förres bror, prins Fredrik af Danmark, sedermera konung Fredrik den tredje. Underhandlingen drefs i flere år, och gynnades af Maria Eleonora, som vid denna tiden, missnöjd med regeringen i Sverge, slöt sig till Danmark och sökte dess vänskap. Svenska rådet, obenäget för en sådan förbindelse, uppsköt saken till drottningens myndiga år. Prins Fredrik ville ej vänta utan gifte sig 1643 med en dotter af den i förra delarna ofta omtalade hertig Georg af Lüneburg.

Från Tyskland omtalas fem friare nemligen ofvannämnde Fredrik Wilhelm af Brandenburg, konung Ferdinand af Ungern, kurfursten Karl Ludvig af Pfalts, erkehertig Leopold Wilhelm af Österike, och en kurprins af Saxen. Bland de fyra sistnämnde tyckes konungen af Ungern ensam hafva kommit i någon fråga. Han var kejsar Ferdinand den tredjes äldsta son och förmodade efterträdare. Mången trodde, att fadren genom detta frieri sökte för sonen vinna Kristinas röst, vid det då förestående valet till romersk konung, d. v. s. till kejsarens framtida efterträdare. Kristina röstade också sjelf på bemälde Ferdinand och arbetade för honom hos flere tyska riksfurstar. Också gick kejsarens önskan i fullbordan, men redan följande året afled den nyvalde, utan att giftermålssaken varit under ytterligare öfverläggning. Man frestas att tro, det hvarken han eller Kristina haft något allvar med denna del af underhandlingen.

Från Polen omtalas trenne friare, neml. konung Sigismunds trenne söner, Uladislaus, Johan Kasimir och Kasimir Sigismund. Alla hade samma syfte, neml. att vinna Sverge och bilägga tvisten mellan detta land och Polen. Alla mötte samma hinder, nemligen en oöfvervinnerlig motvilja, såväl hos Kristina som hos Svenskarne.

Från Spanien omtalas konung Filip den fjerde sjelf och hans son, don Juan d'Austria; från Portugal, en af prinsarna; från England, konung Karl den andra, och från Ungern furst Ragotzki. För alla blef underhandlingen redan i sin första början afbruten.

Ryktena om svenskarna Erik Oxenstjerna och Magnus Gabriel De la Gardie hafva vi redan och skola än vidare omtala.

Pfaltsgrefven Karl Gustaf återstår. Han, mer än någon annan, hade lofvande utsigter. Men berättelsen om såväl hela detta frieri, som angående andra Karl Gustafs förhållanden uppskjuta vi till framställningen af hans egen historia.

Rätta skälet hvarföre Kristina afslog alla dessa anbud var hennes ovilja för giftermål. Tidigt visade sig dessa tänkesätt och redan 1649 uti ett värdskap valde hon Dianas roll, hvilken krossade kärleksgudens vingar och pilar (Falk. Fol. 2. Campenhusens dagbok.). Samma tänkesätt bibehöllos, eller till och med ökades, och på en bland de sista skådepenningar, Kristina lät i Rom pregla, framställde hon sig under bilden af fogeln fenix, ensam flygande öfver skyarna, och med omskrift: »fri jag föddes, lefde och dör«. Detta Kristinas giftermålshat härledde sig visserligen till en del från hennes ovanligt stora egenkärlek, hvilken ensam fyllde hjertat, så att der ej rymdes någon annan eller mägtigare känsla. Förnämsta orsaken var dock hennes stolthet, hennes åstundan att så mycket som möjligt vara i alla sina företag fri och obunden. »Jag vet ej«, sade hon, »huru någon qvinna kan vilja underkasta sig äktenskapets slafveri.« »Jag«, tillade hon en annan gång, »jag kan ej tåla, att en man behandlar mig, liksom bonden sin åker.« Då man föreställde, huru det vore för rikets säkerhet nyttigt, om hon efterlemnade tronarfvingar, svarade hon: »Den nyttan är ganska oviss. Jag kan likaså lätt blifva mor åt en Nero, som åt en Augustus. o. s. v.«

English translation (my own):

A young and brilliant queen with personal pleasures and a powerful kingdom as a dowry would naturally attract many suitors. Such men were not absent either.

It has already been told how Gustav Adolf intended a marriage connection between Kristina and the young Elector Friedrich Wilhelm of Brandenburg. The negotiations were continued even after the King's death; in particular from the Brandenburg side. Even the Swedish regency government seems to have been inclined towards the connection; and when Kristina had reached her fourteenth year, the Council formally proposed this marriage to her; but she refused.

Many say that the Council, and especially Axel Oxenstierna, later changed their minds and opposed the Elector, because they feared that he too would have his share of the Brandenburg family's strange temperament, as Maria Eleonora and several others had shown; likewise, that he should remain in the gentler Germany and treat Sweden as subject states and stepchildren; furthermore that, accustomed to the autocratic form of government in Brandenburg, he would undermine the freedom of the Swedish Estates; also that he and Kristina, both with selfless dispositions, would not be able to reconcile with each other for long; — finally, that the Lutheran clergy in Sweden would with reluctance see on its throne a prince, brought up in the Calvinist doctrine, and equally averse to a marriage bond between two cousins, etc.

In reality, the Council gave neither an affirmative nor a negative answer, but postponed the matter until Kristina came of age and made her own decision. When this time occurred, Friedrich Wilhelm reported again, and now to the Queen herself; but he soon found all effort in vain. Kristina already showed a definite reluctance to marriage in general, and Friedrich Wilhelm proposed to a princess of the House of Orange. So the best opportunity to realise Gustav Adolf's great Baltic Sea plan disappeared. If the connection in question had been completed, Sweden would have owned the entire Baltic coast from Blekinge inward around the gulfs of Bothnia, Finland and Livonia and the southern shore all the way to Mecklenburg; with the exception of Courland, Samogitia and West Prussia.

From Denmark, Queen Kristina had two suitors; first Prince Ulrik, Christian IV's youngest son. The father insisted several times on this union; but was firmly rejected, first by Gustav Adolf and later by the Council and, it seems, also by the Dowager Queen Maria Eleonora, who took it rather badly that Denmark began to make marriage proposals while the mourning period for Gustav Adolf was still going on. Soon this Prince Ulrik was also shot during the German war.

Soon after, the second suitor came forward, namely the former's brother, Prince Frederik of Denmark, later King Frederik III. The negotiation was carried on for several years, and was favored by Maria Eleonora, who at this time, dissatisfied with the government in Sweden, went to Denmark and sought its friendship. The Swedish Council, disinclined to such a connection, postponed the matter until the Queen's coming of age. Prince Frederik did not want to wait, but married in 1643 a daughter of Duke Georg of Lüneburg, often mentioned in previous parts.

Five suitors are mentioned from Germany, namely the aforementioned Friedrich Wilhelm of Brandenburg, King Ferdinand of Hungary, Elector Karl Ludwig of the Palatinate, Archduke Leopold Wilhelm of Austria, and an elector of Saxony. Among the four last mentioned, the King of Hungary alone seems to have come to any question. He was Emperor Ferdinand III's eldest son and presumptive successor. Many believed that through this courtship the father sought to win Kristina's vote for the son, in the upcoming election for king of the Romans, i. e. for the Emperor's future successor. Kristina herself also voted for the famous Ferdinand and worked for him with several German princes. The Emperor's wish was also fulfilled, but already the following year the newly elected one died, without the marriage matter being further discussed. One is tempted to believe that neither he nor Kristina had any seriousness with this part of the negotiation.

Three suitors are mentioned from Poland, namely King Sigismund's three sons, Władysław, Jan Kazimierz and Kazimierz Zygmunt. All had the same purpose, namely to win Sweden and settle the dispute between that country and Poland. All faced the same obstacle, namely an insurmountable reluctance both on the part of Kristina and on the part of the Swedes.

From Spain, King Philip IV himself and his son, Don Juan of Austria, are mentioned; from Portugal, one of the princes; from England, King Charles II, and from Hungary Prince Rákóczi. For everyone, the negotiation was interrupted at its very beginning.

We already have the rumors about the Swedes Erik Oxenstierna and Magnus Gabriel de la Gardie and will discuss them further.

The Count Palatine Karl Gustav remains. He, more than anyone else, had promising prospects. But we postpone the story of this entire courtship, as well as of Karl Gustav's other relationships, until the presentation of his own history.

The real reason why Kristina rejected all these offers was her reluctance to marry. These ways of thinking showed themselves early and already in 1649 in a Wirtschaft she chose the role of Diana, who crushed the wings and arrows of the god of love (Falk. Fol. 2. Campenhusen's diary.). The same mindset was maintained, or even increased, and on one of the last coins which Kristina had minted in Rome, she represented herself under the image of the phoenix bird, flying alone above the clouds, and with the inscription: "Free was I born, lived and died."

This Kristina's hatred of marriage was derived in part from her unusually great self-love, which alone filled her heart so that there was no other or more powerful feeling. The chief reason, however, was her pride, her desire to be as much as possible, in all her undertakings, free and unbound.

"I do not know", she said, "how any woman can want to submit to the servitude of marriage."

"I", she added another time, "I cannot bear a man treating me as the peasant treats his field."

When one represented to her that it would be useful for the security of the kingdom if she left heirs to the throne, she replied: "That benefit is quite uncertain. I can just as easily become the mother of a Nero as of an Augustus, etc."

Above: Kristina.

Above: Anders Fryxell.