Anders Fryxell on the seed of disagreement during Kristina's reign

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 68 to 74, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0080.html

The account:

Drottning Kristinas regering hade ej varat länge, förr än inom riket uppkommo eller uppenbarade sig åtskilliga missnöjen hvilka förorsakade redan då mycken oro, och i framtiden ganska betydliga hvälfningar. De förnämsta bland dess oenighetsfrön voro följande.

Ofrälse ståndens vanliga ovilja mot adeln, hvilken känsla nu uttalade sig häftigare än förut. Bönderna klagade högt. Den fängsel- och domsrätt, som adeln lagligen ägde öfver sina underhafvande, om den ock af många utöfvades med förstånd och mildhet, vare dock i sig sjelf obillig och gåfve illasinnade tillfälle till orättvisa och förtryck, hvarpå äfven flere ohyggliga exempel anfördes. Äfven andra orsaker förefunnos. Mången adelsman, som från kronan inköpt räntan af ett skattehemman, sökte genom våldsamma eller olagliga medel tvinga bönderna derå att sälja sin eganderätt till jorden; han begagnade deras skog och fiskvatten, pålade orättvisa bördor och dagsverken, nekade stundom att mottaga den årliga skatten för att sedan kunna vid tillfälle på engång utkräfva summan för flere år och sålunda framtvinga den jordförsäljning, som ej godvilligt medgafs. Emedan adelsmannen ägde vid utskrifningar rättighet att till knekt förslå, hvilken bland sina underhafvande han ville, så valde han ofta dertill de skattebönder, som icke velat sälja sin bördsrätt. På detta sätt var hela denna klass af allmoge nära att förvandlas till frälsebönder utan eganderätt till den jord, de odlade. Detta väckte grundad farhåga, att hela det fria bondeståndet skulle i framtiden försvinna; häldst drottningen efter sitt anträde till regeringen med gränslös frikostighet eller misshushållning fortfarit att sälja och bortgifva kronogods och afgifter af skattehemman, så att hon redan 1649 klagade, att föga deraf återstode. Dessutom yrkade mången frälseman, att bönderna på de skattehemman, hvars räntor han inköpt, icke borde bidraga till underhållet af riksdagsmän för bondeståndet. Härigenom blef denna börda för de få återstående sjelfägarna så tung, att dessa snart skulle frivilligt afstå från en så dyrköpt andel i styrelsen.

Borgarna å sin sida klagade, att adeln genom landsköp och genom sina fria handtverkare skadade städernas handel och näring; att den ej ville underkasta sig de vanliga tullagarna, samt att många bland dess medlemmar, ehuru förmögna, sent eller aldrig betalde sina köpmansräkningar; ty genom privilegierade domstolar och rättegångssätt kunde de, som ville, lätt eller åtminstone länge undandraga sig.

Presterna klagade, att adeln af högmod sällan deltog i allmänna gudstjensten; utan höll hemma hvar för sig egna husprester, hvilka med dålig lön och trång befordran för det mesta voro och förblefvo okunniga män, nära nog adelns tjenare och landtbönder, hvilka naturligtvis hade hvarken mod eller magt att bestraffa folkets än mindre sina herrars synder. Dessutom klagades, att frälseståndet ville hvarken åt prest, kyrka eller fattiga betala tionde från de nyligen inköpta krono- och skattegodsen; samt att adelsmännerna sökte åt sig ensamt tillvälla magten att besätta lediga prestsysslor, hvar i den socken, der han bodde. o. s. v.

Alla klagade, att adeln vetat under allehanda förevändningar kasta skattebördorna från sig sjelfva och på de andra stånden; och att likväl genom några mer skenbara än verkliga uppoffringar gifva sig utseende af oegennytta och fosterlandskärlek. Likaså klagades allmänt öfver det högmod, som rikets första stånd visade, i så väl umgängeslif som statsförhållanden. Ännu i 1644 års adelsprivilegier stod namnet vanbörding qvar och retade ofrälsemännernas sjelfkänsla. Enligt gällande lag skulle den adelsjungfru, som gifte sig med ofrälse, förlora adelskap, det vill säga, antaga sin mans villkor och stånd, samt dessutom mista sin arfsrätt till frälsejord; emedan hvarken hon som qvinna, eller hennes man som ofrälse, kunde äga och rusta för sådan lägenhet. Nu började några bland ridderskapet påstå, det en adelig jungfru, som med ofrälseman ingått ordentligt äktenskap, skulle anses och bestraffas, såsom hade hon sig med lägersmål förbrutit. Saken drefs så långt, att man deröfver begärde utlåtande af Axel Oxenstjerna, hvilken tillbakavisade påståendet såsom både olagligt och obilligt. Vid en af riksdagarna begärde riddarhuset, att hvarje adelsman skulle gå framför och hafva rang öfver ofrälse biskopar; och en annan gång att rikets högre värdigheter, till och med häradshöfdingeplatserna borde endast med personer af adelig börd besättas.

De flesta af dessa öfverklagade förhållanden voro visserligen gamla och i gällande lagar grundade; andra åter i sednare tider tillkomna. Under den långa förmyndaretiden hade adeln, utan tygel af en regerande konungs personlighet, tillvällat sig åtskilliga friheter i utöfning, ehuru ej i bokstaf. Äran och bytet af de många och lyckliga krigen föll till det mesta på adelns lott och ingaf än mera öfvermod. Många af ståndet hade äfven kommit i tillfälle att se, huru i nästan alla egna slafvar; hvilket förhållande en och annan ville äfven i Sverge införa. Partiet fann dock häftigt motstånd, i synnerhet bland presterna. I de nu ordnade läroverken hade dessa fått en bildning jemnlik och ofta öfverträffande adelns, hvarföre undergifvenheten, såsom onaturlig, också blef motbjudande. De hade dessutom genom erhållen närmare bekantskap med de gamla grekiska och romerska fristaterna fattat tycke för dessas folkvälden och började på Sverge och dess adel öfverflytta, hvad de hos forntidens häfdatecknare läst om Greklands optimater och Roms patricier. Med kännedom om sitt anseende bland folket såsom dess själsörjare och likaså om dess bifall vid ifrågavarande åtgerder, trädde presterna modigt i spetsen för partiet mot adeln, och så uppstodo de häftiga tvister, vi snart skola utförligare framställa.

Oenigheten mellan hög- och lågadeln blef andra gäsningsämnet. Större delen af gamla adeln ledde sina anor från trettonde och fjortonde århundradet; samt hade uppkommit i och med samhällets egen utveckling. Den var på sätt och vis sjelfskapad, och innehade så betydliga arfvegods, att den föga behöfde ämbeten och hofgunst. Detta var den gamla jordadeln. I motsats dertill uppkommo i sednare tider en mängd ridderliga slägter, hvilka grundade sitt adelskap endast på konungabref och som vanligtvis saknade egen förmögenhet. Detta var, hvad man kallade pappers- eller pergamentsadeln. I följe af sin ställning var denna sistnämnda samhällsklass för det mesta beroende af och en tjenare åt hofvet och dess öfvervägande magt; då deremot gamla högadeln i allmänhet vidblef sina republikanska åsigter. Ömsesidigt herrskade mycken ovilja mellan båda dessa klasser. Hos högadeln andryghet och förakt, hos nykomlingarna afund och bitterhet. Många bland dessa sednare sökte genom lysande lefnadssätt vanligen med att störta sig i fattigdom, och således än längre aflägsna det åsyftade målet.

Oenigheten mellan Kristina och högadeln var tredje och ej minsta orsaken till gäsningen. Uti drottning Kristinas lynne låg mycket både sjelfförtroende och egenkärlek, hvarföre hon också ogerna tålde motsägelser. Sådana förekommo dock uti rådet, och det kanske ofta nog. Det hände, att Axel Oxenstjerna och hans parti yttrade sig öppet emot åtskilliga hennes förslag. Dessa herrar hade under förmyndare-styrelsen oförfärade satt sig mot stånds- och ämbetsbröders försök att plundra rikets tillgångar; de kunde ej heller nu stillatigande åse den ohejdade misshushållning, hvarmed drottningen förspillde alla statens medel; ej heller hennes eftergifvenhet för gunstlingar, samt åtskilliga andra obetänkta regeringsåtgerder. Dessas, och äfven andras anmärkningar väckte ovilja, stundom häftiga tvister. Drottningen gjorde vanligtvis sin vilja gällande, dels genom infall och magtspråk, dels genom yngre, af henne intagna riksråder. Snart ledsnade hon dock vid dessa obehagliga uppträden, likasom i allmänhet vid de hvardagliga regeringsbestyren. Redan 1647 och sedermera allt framgent uteblef hon mer och mer från rådets sammanträden, der för öfrigt nästan endast de löpande målen för dagen, och i synnerhet rättegångsärender föredrogos, vanligtvis under ledning af någon bland hennes anhängare. Deremot företog sig drottningen att med rådets förbigående afhandla alla vigtigare ärender uti sina enskilda rum och tillsammans med de herrar, som hon dertill sjelf ville inbjuda; i början vanligtvis Magnus Gabriel de la Gardie, Torstensson, Bengt Skytte, Herman Fleming, Salvius, Wasaborg, m. fl., i sednare tider äfven Axel och Erik Oxenstjerna. Ett sådant öfverläggningssätt var i sig sjelft olagligt samt innebar en förolämpning mot de förbigångna, ja mot hela riksrådet. Dessa herrars stolthet retades också af Kristinas sjelfrådiga uppförande och magtspråk, likasom deras fosterlandskärlek sårades, då hon vid fredsunderhandlingarna och sedermera uti sin hushållning oförsigtigt och ändamålslöst förstörde de gynnande utsigter, de rika inkomster, som de sjelfve under förmyndarestyrelsen åt Sverge förvärfvat. Härtill kom hos Oxenstjernska partiet harmen att se sig åsidosatt, under det regeringen lemnades åt oerfarna gunstlingar och Oxenstjernornas motståndare. Detta allt, jemte vanlig regeringslystnad var det, som åter väckte högadelns republikanska planer. Den kände lust att fatta regeringstömmarna, dels af stolthet för att sjelf få styra, dels emedan den trodde sig kunna göra det bättre än drottningen. Troligen var partiets mer eller mindre medvetna afsigt den, att betydligen inskränka konungamagten, kanske att med tiden införa en slags republik. Förslaget kom likväl icke till mognad eller åtminstone icke i dagen och är således till sitt närmare innehåll okändt. Kristina var likväl underrättad om dessa tänkesätt; och mellan henne och rådet herrskade i följe deraf både misstroende och ovilja.

Höga utskylder och tilltagande nöd voro slutligen de förhållanden, hvilka genom Kristinas utomordentliga slöseri snart bragte ofvannämnde orolighetsfrön till utveckling. Skatterna fortforo, till och med ökades, och detta oaktadt eröfrade landskaper och vunnen fred. Rikets arbetande befolkning var genom kriget förminskad; dess gamla tillgångar medtagna; de nya förskingrade; men likväl växte regeringens anspråk på medel för statens upprätthållande.

Hvar skulle nu de begärda medlen tagas? På denna fråga hade hvardera sidan efter egna åsigter sitt eget svar. Rådspartiet och adeln i allmänhet ville ingalunda mista de förvärfvade kronogodsen. Deras afsigt var troligtvis att, med tagen anledning af Kristinas slöseri och landets nöd, tillvälla sig större magt samt uti förvaltningen införa sparsamhet och bättre beräkning, hvarigenom såväl nya skatter som kronogodsens återgående skulle kunna undvikas. Ofrälsestånden deremot ropade alltjemnt på kronogodsens återtagande, hvarigenom de trodde, att regeringen skulle bekomma tillräckliga medel för alla sina utgifter. Kristina sjelf tycktes beklagligtvis icke på allvar hafva betänkt hvarken landets nöd, eller huru densamma skulle afhjelpas; ty hon fortfor att genom ohejdtadt slöseri öka förlägenheten. Men hon kände och fruktade högadelns planer; och i afsigt att densamma förekomma kastade hon sig på ofrälseståndens sida, visade deltagande i deras lidande, uppretade deras afundsjuka och lät deras klagomål uteslutande riktas mot adeln, lika som den ensam varit vållande till alla landets olyckor. Detta konstgrepp lyckades i början. Ofrälsestånden ansågo drottningen vara en folkets vän och försvararinna samt oskyldig i den yppade statsbristen. Mot denna allmänt spridda öfvertygelse kunde högadeln icke med hopp om bifall framdraga ofvanstående sina planer till konungaväldets inskränkande. Det stora flertalet af riksdagsmän ställde sig på drottningens sida och tycktes snarare benäget att åt henne upplåta all erforderlig magt för att kunna krossa adelns öfvervälde och genom kronogodsens indragning återupphjelpa rikets förfallna drätselverk. Huru Kristina begagnade detta förtroende, skola vi framdeles närmare upplysa.

English translation (my own):

Queen Kristina's reign had not lasted long before several discontents arose or appeared within the kingdom, which already caused much concern and in the future quite significant upheavals. Chief among its seeds of discord were the following.

The commoner estate's usual dislike towards the nobility, which feeling now expressed itself more fiercely than before. The peasants complained loudly. The right of imprisonment and judgment, which the nobility legally possessed over their subjects, if it was also exercised by many with understanding and gentleness, was, however, in itself unreasonable and gave ill-minded people the opportunity for injustice and oppression, of which several hideous examples were cited. Other reasons also exist. Many a nobleman who bought the interest of a tax home from the Crown sought by violent or illegal means to force the peasants there to sell their ownership of the land; he used their forest and fishing waters, imposed unjust burdens and daywork, sometimes refused to receive the annual tax in order then to be able, on occasion, to exact the sum for several years at once and thus force the sale of land, which was not willingly agreed to. Because the nobleman had the right to propose to a knight, which among his subjects he wanted, he often chose the tax peasants, who did not want to sell their birthright.

In this way, this entire class of commoners was close to being transformed into peasants without ownership of the land they cultivated. This raised a well-founded fear that the entire free peasantry would in the future disappear; it is believed that after her accession to the government, the Queen continued to sell and give away Crown estates and taxes from the tax homesteads with boundless liberality or mismanagement, so that as early as 1649 she complained that little of it remained. In addition, many noblemen demanded that the peasants on the tax homesteads, whose interest he bought, should not contribute to the maintenance of councilmen for the peasantry. As a result, this burden for the few remaining souls became so heavy that they would soon voluntarily give up such a dearly bought share in the government.

The burghers, on their part, complained that the nobility, through the purchase of land and through their free artisans, damaged the commerce and industry of the cities; that it would not submit to the ordinary customs laws, and that many among its members, though wealthy, paid late or never their merchant's bills; for, by means of privileged courts and proceedings, those who wished could easily, or at least for a long time, escape.

The priests complained that the nobility rarely attended public services, out of pride; but each kept his own house priests at home, who, with poor pay and narrow promotion, were and remained mostly ignorant men, almost servants of the nobility and peasants, who of course had neither the courage nor the power to punish the sins of the people, let alone their masters. In addition, it was complained that the noble estate did not want to pay tithes from the recently purchased Crown and tax estates to either the priest, the Church or the poor; and that the nobles sought to arrogate to themselves alone the power to fill vacant priestly duties, wherever in the parish where he lived, etc.

All complained that the nobility knew, under all kinds of pretexts, to throw the tax burdens off themselves and on the other Estates and nevertheless, through some more apparent than real sacrifices, give themselves the appearance of disinterestedness and love of the country. Likewise, there was general complaint about the arrogance shown by the kingdom's first Estate, both in social life and affairs of state.

Even in the noble privileges of 1644, the word bastard remained there and irritated the self-esteem of the commoners. According to current law, a noble maiden who married a commoner would lose her nobility, that is to say, assume her husband's conditions and status, as well as lose her right of inheritance to noble land; because neither she as a woman, nor her husband as an commoner, could own and equip such a place.

Now some among the nobles began to claim that a noble maiden who had entered into a proper marriage with a commoner should be considered and punished as if she had committed the crime of adultery. The matter was discussed so far that a statement was requested from Axel Oxenstierna, who rejected the claim as both unlawful and unjust. At one of the Riksdags, the House of Nobility requested that every nobleman should go before and have rank above comnoner bishops; and another time that the higher dignities of the Realm, even the places of district chiefs, should only be filled with persons of noble birth.

Most of these lamented relations were indeed old and based in current laws; others were again in later times added. During the long period of regency, the nobility, without the reins of a reigning king's personality, had acquired numerous freedoms in practice, although not in letter. The glory and spoils of the many and happy wars fell mostly to the lot of the nobility and gave them even more pride. Many of the Estate had also had the opportunity to see how in almost all their own slaves; which relationship one and another wanted to introduce in Sweden as well.

However, the party found fierce opposition, especially among the priests. In the now organised schools of learning, these had received an education equal to and often superior to that of the nobility, for whom submission, as unnatural, also became repulsive. They had also acquired a closer acquaintance with the old Greek and Roman free states and had taken a liking to their people's rule and began to transfer to Sweden and its nobility what they had read about the optimates of Greece and the patricians of Rome in the notebooks of ancient times. Knowing of their reputation among the people as their pastors and likewise of their approval of the measures in question, the priests boldly entered the head of the party against the nobility, and so fierce disputes arose, which we shall soon describe in more detail.

The disagreement between the high and low nobility became the second ferment. Most of the old nobility traced their ancestry back to the thirteenth and fourteenth centuries and had arisen with society's own development. It was, in a sense, self-created and possessed such considerable inheritances that it had little need of offices and court favours. This was the old landed gentry. In contrast to that, in later times a number of noble families arose which based their nobility only on royal letters and which usually lacked their own fortune. This was what one called the paper or parchment nobility. As a result of their position, this last-mentioned social class was mostly dependent on and servile to the court and its superior power; while, on the other hand, the old nobility generally maintained their republican views.

Much mutual dislike prevailed between both these classes. With the high nobility aversion and contempt, with the newcomers envy and bitterness. Many among these latter sought, by illustrious lifestyles, usually to plunge themselves into poverty and thus further remove the intended goal.

The disagreement between Kristina and the high nobility was the third and not the least reason for the ferment. Queen Kristina's disposition contained a lot of both self-confidence and self-love, due to which she also grudgingly endured contradictions. However, such contradictions occurred in the Council, and perhaps often enough. It happened that Axel Oxenstierna and his party spoke openly against several of her propositions. These gentlemen, during the regency government, had sat undaunted against the attempts of their fellow Estates and officials to plunder the wealth of the kingdom; nor could they now silently watch the rampant mismanagement with which the Queen squandered all the State's funds; nor her concession to favouritism, as well as numerous other thoughtless government measures.

These, and also others' remarks, aroused reluctance, sometimes heated disputes. The Queen usually asserted her will, partly through whims and language of power, partly through younger councilmen appointed by her. Soon, however, she became bored with these unpleasant appearances, as well as in general at the everyday government work. As early as 1647 and from then on, she was more and more absent from the council meetings, where for the rest almost only the current matters of the day, and especially court cases were preferred, usually under the leadership of someone from among her followers.

On the other hand, the Queen undertook to deal with all the more important matters in her private rooms, passing over the Council, together with the gentlemen whom she herself wanted to invite; in the beginning usually Magnus Gabriel de la Gardie, Torstensson, Bengt Skytte, Herman Fleming, Salvius, Vasaborg, etc., in later times also Axel and Erik Oxenstierna. Such a method of deliberation was in itself unlawful and meant an insult to those who were passed over, indeed to the entire Council.

The pride of these gentlemen was also irritated by Kristina's stubborn behaviour and language of power, just as their love of the country was wounded, when during the peace negotiations and later in her housekeeping she carelessly and purposelessly destroyed the favourable prospects, the rich incomes, which they themselves had acquired during Sweden's regency. Added to this was the anger of the Oxenstierna party at seeing itself sidelined, during which the government was left to inexperienced favourites and opponents of the Oxenstiernas.

All this, and it was the common desire for government that reawakened the republican plans of the nobility. It wanted to take the reins of government, partly out of pride to be able to rule itself, partly because it thought it could do it better than the Queen. It was probably the more or less conscious intention of the party to significantly limit the power of the king, perhaps to eventually introduce a kind of republic. Nevertheless, the proposition did not come to maturity, or at least did not see the light of day, and it is therefore unknown as to its detailed content. Kristina was nonetheless aware of these mindsets; and between her and the Council, there consequently reigned both distrust and dislike.

High taxes and increasing need were finally the conditions which, through Kristina's extraordinary wastefulness, soon brought the aforementioned seeds of unrest to development. The taxes continued, even increased, and regardless of the conquered lands and the won peace. The working population of the kingdom was reduced by the war; its old assets were taken too; the new ones were embezzled; but nevertheless the government's claim to funds for the maintenance of the State grew.

Now where would the requested funds be taken? To this question each side had its own answer according to its own opinions. The Council party and the nobility in general did not want to lose the acquired Crown estates. Their intention was probably to, with the reason given by Kristina's extravagance and the country's need, acquire greater power and introduce thrift and better calculation into the administration, whereby both new taxes and the return of the Crown estates could be avoided. The poor, on the other hand, constantly called for the repossession of the Crown estates, whereby they believed that the government would obtain sufficient funds for all its expenses.

Kristina herself regrettably did not seem to have seriously considered either the country's need or how it would be remedied, for she continued to add to the embarrassment by wanton waste. But she knew and feared the plans of the high nobility; and, intending to prevent the same, she threw herself on the side of the commoners, showed sympathy for their sufferings, stirred up their envy, and allowed their complaints to be directed exclusively against the nobility, just as if it alone had been the cause of all the country's misfortunes.

This artifice was successful at first. The commoner Estates considered the Queen to be a friend and defender of the people, as well as innocent in the alleged state deficit. Against this widely spread conviction, the high nobility could not, with the hope of approval, put forward their plans for the limitation of the royal power. The vast majority of the men of the Riksdag sided with the Queen and seemed rather inclined to give her all the necessary power to be able to crush the supremacy of the nobility and, through the confiscation of the Crown estates, to rehabilitate the dilapidated administration of the kingdom's finances. How Kristina used this trust, we will explain further.

Above: Kristina.

Above: Anders Fryxell.