Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 75 to 78, by Anders Fryxell, 1841
The account:
Redan under riksdagen 1644 och omedelbart vid drottningens anträde till regeringen framförde ofrälsestånden, och i synnerhet bönderna, högljudda klagomål öfver kronogodsens försäljning och öfver de missbruk, adeln i detta hänseende sig tillåtit; men saken stannade vid allmänna varningar.
Riksdagen 1647 inföll just under häftigaste brytningen mellan drottningen och Axel Oxenstjerna. Det berättas, att några bland de förnämsta herrarna redan nu haft för afsigt att inskränka drottningens magt. Sådant berodde likväl på ofrälseståndens bifall. Möjligtvis var det för att vinna dessa sistnämnde, som Axel Oxenstjerna föreslog upphörandet af de skatter, folket för sista danska krigets skull sig åtagit. Men detta hjelpte ej. Ofrälsemännen fortsatte sina klagomål mot adeln, icke utan ryggstöd af drottningen; hvilken å sin sina lofvade använda de begärda skatterna så, »att hvarje redlig Svensk skulle det gilla«. Man trodde hennes ord; skatterna beviljades, och något afgörande beslut om kronogodsens indragning blef icke fattadt.
Riksdagen 1649 inföll. Landet led af en förfärlig missväxt; men fortsatta slöserier hade än mera tömt skattkammaren, hvarföre Kristina under den förevändning, att Westfaliska freden ännu ej vore uti Nürnberg stadfästad, begärde fortfarandet af alla de förra skatterna. Å andra sidan hade hos högadeln oviljan öfver drottningens sjelfrådighet och misshushållning stigit högre, och man talade mera öppet om förslaget att inskränka hennes magt. Uti rådet hörde man Axel Oxenstjerna och Jakob De la Gardie någon gång inför och i strid mot sjelfva drottningen ursäkta det mot sin konung krigande Engelska parlamentet. En annan gång försvarade Oxenstjerna äfven i sittande råd Danska högadelns åtgerder att än mera inskränka konungamagten. Men, om någon plan förevarit att till nämnde mål vinna de andra ståndens biträde, så förderfvades den helt och hållet af adeln sjelf. Detta stånd begärde nemligen, att uti kansliet och i utrikes underhandlingar endast adeliga personer måtte användas. Kristina svarade: att adeln borde i ungdomen bevista skolor, gymnasier och inrikes akademier samt der vinnlägga sig mer om nyttiga studier än om dans och kroppsöfningar; likaså låta sedermera oförtrutet bruka sig i statens ringare sysslor samt derifrån stiga till de högre. De skulle då blifva beqväma till vigtigare platser, och sådana äfven erhålla. Men som rikets ämbeten icke vore några arfvegods, utan drottningen ägde dem efter sin vilja besätta, så ämnade hon en sådan sin magt och myndighet orubbad bibehålla; samt hoppades, att adeln denna hennes påminnelse såsom för sig och barn nyttig och hälsosam uttydandes varder. Äfven hade adeln yttrat missnöje deröfver, att Kristina sökte i någon mån inskränka rättigheten till huspredikanter. Hon svarade, att kyrka och Gudstjenst vore gemensamma för alla; och att således äfven adeln borde jemnte andra sockenboar sig uti sockenkyrkan infinna. Dessa Kristinas utlåtanden vunno naturligtvis mycket bifall hos ofrälsemännen, hvilka äfven uppträdde såsom hennes ifriga anhängare. En den tidens författare liknade derföre bondeståndet vid den hundraarmade Briareus, som understödde öfverguden Jupiter (drottningen) i dennes strid mot smågudarna (högadeln). Klagomålen mot sistnämnde samhällsklass och mot kronogodsens förskingring for[t]foro. Några personer utan syssla och yrke, men med skarp penna sökte sin sysselsättning och utkomst genom att i smyg åt de missnöjde uppsätta och utgifva äggande skrifter. Den bästa och ryktbaraste deribland var ett namnlöst bref, ställdt från allmogen uti Svea land. De klagade, ehuru i vördsamma ordalag, öfver gref- och friherreskaperna, öfver förläningarnas ärftlighet, öfver adelns våldsamheter, öfver för höga och ojemna skatter, och rådde slutligen drottningen att helt enkelt återtaga de bortgifna godsen. Detta gick emedlertid icke i verkställighet; och riksdagen afslutades, sedan skatternas fortfarande blifvit enligt drottningens begäran bifallet. Någon åtgerd till framtida lindring finnes icke anförd.
Drottningens kröning hade varit länge påtänkt och ofta utsatt; första gången till 1647, sedan till 1648 om sommaren, då man hoppades få mera ledighet och tillgångar. Men emedan räknekammaren frampå sistnämnde år anmälde brist på medel, blef kröningen uppskjuten till 1649, då man hoppades, att freden vore afslutad, och högtidligheten således kunde firas med mera både glädje, prakt och tillgångar. Men 1649 fortforo ännu fattigdomen i statskassan och underhandlingarna i Nürnberg, hvarföre kröningen ytterligare uppsköts till sommaren 1650. Huruvida någon annan orsak bidragit till dessa uppskof, lemna vi derhän; men nu företedde sig en betydlig svårighet. Det tyckes, som rådet ämnat före kröningen aftvinga Kristina en slags konungaförsäkran, till inskränkning af hennes magt, och att fråga derom verkligen blifvit väckt. Flere och trovärdiga samtida berätta, att i början af 1650 yppades mellan rådet och drottningen häftiga tvister; — att rådet vid denna tid icke förteg sitt missnöje med Kristina och i synnerhet med det enväldiga sätt, hvarpå hon ville styra landet; — att rådet, och serskildt Axel Oxenstjerna sökte vid samma tid förmå drottningen till en annan styrelse-form; — att han angående kröningen gjort ett förslag, hvaröfver Kristina blifvit ganska häpen och försagd. Några närmare och bestämdare underrättelser om detta ömtåliga ämne förefinnas icke; men vid samma tid befallte drottningen, att troppar skulle hållas i beredskap med antedning af befaradt uppror; antingen nu detta hade afseende på högadelns tänkesätt, eller på ett mindre upplopp, som i Mars 1650 föreföll bland Stockholms borgerskap. Äfven berättas, att drottningen vid denna tid gick nästan hvar dag upp i räknekammaren för att underrätta sig om rikets inkomster och tillgångar; en sak, hvarom hon eljest icke serdeles bekymrade sig. Hon, likasom alla partierna, rustade till den förestående striden.
English translation (my own):
Already during the Riksdag of 1644, and immediately upon the Queen's ascension to the government, the commoners, and especially the peasants, made loud complaints about the sale of the Crown estates and about the abuses the nobility allowed themselves in this regard; but the matter stopped at general warnings.
The Riksdag of 1647 fell precisely during the fiercest quarrel between the Queen and Axel Oxenstierna. It is said that some among the noble lords already had the intention of curtailing the Queen's power. Such was nevertheless due to the approval of the commoner Estate. Possibly it was to win over these latter that Axel Oxenstierna proposed the cessation of the taxes which the people had undertaken for the sake of the last Danish war. But this did not help. The commoners continued their complaints against the nobility, not without the support of the Queen, who in turn promised to use the requested taxes in such a way "that every decent Swede would approve of it".
Her words were believed; the taxes were granted, and no final decision on the confiscation of the Crown estates was made.
The Riksdag in 1649 fell into place. The country suffered from a terrible stunted growth; but continued extravagance had emptied the treasury even more, whereupon Kristina, under the pretext that the Peace of Westphalia had not yet been ratified at Nuremberg, still demanded all the former taxes. On the other hand, among the high nobility, the dislike for the Queen's selfishness and mismanagement had risen higher, and people spoke more openly about the proposal to limit her power.
Outside the Council, Axel Oxenstierna and Jakob de la Gardie were once heard in front of and in opposition to the Queen herself, excusing the English Parliament warring against their King. On another occasion, Oxenstierna also defended the actions of the Danish aristocracy to limit the royal power even more in the sitting Council.
But, if there was any plan to gain the support of the other Estates for the aforementioned goal, it was completely promoted by the nobility themselves. Namely, this Estate requested that only noble persons be used in the chancellery and in foreign negotiations. Kristina answered that the nobility should in their youth attend proven schools, gymnasiums and domestic academies and there devote themselves more to useful studies than to dancing and physical exercises; likewise, to allow itself to be used tirelessly in the lower tasks of the state and from there rise to the higher ones. They would then be able to move to more important places, and obtain such as well. But as the offices of the kingdom were not hereditary, but the Queen possessed them according to her will, so she intended to maintain her power and authority unshaken; and she hoped that the nobility would interpret her reminder as useful and healthy for themselves and their children.
The nobility had also expressed displeasure at the fact that Kristina sought to restrict the right to house preachers to some extent. She replied that church and service were common to all, and that the nobility should thus also attend the parish church along with other parishioners.
These statements of Kristina's naturally won a great deal of approval from the commoners, who also appeared as her fervent supporters. A writer of that time compared the peasantry to the hundred-armed Briareus, who supported the supreme god Jupiter (the Queen) in his battle against the minor gods (the nobility).
The complaints against the last-mentioned social class and against the misappropriation of the Crown estates continued. Some people without work or profession, but with a sharp pen, sought their employment and livelihood by secretly composing and publishing inflammatory writings for the disaffected. The best and most notorious among them was an anonymous letter, sent from the common people in Svealand. They complained, albeit in respectful terms, about the comities and baronies, about the hereditary nature of the fiefs, about the violence of the nobility, about too high and unequal taxes, and finally advised the Queen to simply take back the given estates.
However, this was not implemented; and the Riksdag was adjourned, as the taxes had still been approved according to the Queen's request. There was no provision for future relief.
The Queen's coronation had been long contemplated and often postponed; the first time to 1647, then to 1648 in the summer, when one hoped to get more time off and assets. But because the Chamber of Accounts reported a lack of funds in the last-mentioned year, the coronation was postponed until 1649, when it was hoped that the peace would be concluded, and the ceremony could thus be celebrated with more joy, splendour and wealth. But in 1649 the poverty in the treasury and the negotiations in Nuremberg continued, before which the coronation was further postponed until the summer of 1650.
Whether any other reason contributed to these postponements, we leave there; but now a considerable difficulty presented itself. It seems that the Council intended, before the coronation, to impose on Kristina a kind of royal assurance in order to limit her power, and questions about that have indeed been raised. Several credible contemporaries say that at the beginning of 1650 fierce disputes arose between the Council and the Queen; — that the Council at this time did not hide its dissatisfaction with Kristina and especially with the autocratic way in which she wanted to rule the country; — that the Council, and Axel Oxenstierna in particular, sought at the same time to persuade the Queen to another form of governance; — that he made a proposal regarding the coronation, which Kristina was quite surprised and speechless about.
There is no closer and more definite information on this delicate subject; but at the same time the Queen ordered that troops should be kept in readiness with an intimation of a feared rebellion; either now this had to do with the mindset of the high nobility, or with a minor riot, which in March 1650 appeared among Stockholm's burghers. It is also said that at this time the Queen went up to the Chamber of Accounts almost every day to find out about the kingdom's income and assets, a matter with which she otherwise did not particularly concern herself. She, like all the parties, was preparing for the impending battle.
Above: Kristina.
Above: Anders Fryxell.
No comments:
Post a Comment