Source:
Anteckningar från Italien af en svensk diplomat, pages 215 to 218, by Baron Carl Bildt, 1896; original at Oxford University (digitised January 27, 2025)
The account:
Skulle jag försöka uppräkna de märkvärdiga personer, som besökt Loreto, skulle min läsares tålamod snart tröttna. För svenskar kan det dock vara af intresse att veta, att det bland sina pilgrimer räknat drottning Kristina och den tappre konung Uladislaus Vasa samt att det alltid synes ha haft en dragningskraft för katolska resande från Norden. De svenskar, som under Sigismunds tid underhöllos i Birgitta-hospitalet i Rom, togo gärna vägen öfver Loreto, och när i slutet af sextonhundratalet fem unga gossar från Stockholm kallades dit för att uppfostras för katolsk propaganda i Sverige, fördes de först att knäböja i la Santa Casa.
Kristina kom första gången till Loreto den 7 december 1655 på resan till Rom. Så snart hon på afstånd varsnade kyrkans kupol, steg hon ur sin bärstol, föll på knä och kysste flera gånger marken. Hon steg därefter upp i bärstolen igen, men när hon hunnit till foten af kullen, på hvilken staden ligger, steg hon åter upp och gick till fots hela den 2½ kilometer långa vägen till kyrkan. Det snöade starkt, men det var väl också det enda, som påminde om Sverige. Vid stadsporten mottogs drottningen af monsignor governatore, tal, trupper och salut af kanoner och musköter. Det var så kallt, att militärmusiken icke kunde blåsa; i stället hälsade soldaterna med höga rop. Kristina begaf sig genast till kyrkan, som var festligt upplyst, tillbragte en half timme med bön i Santa Casa och drog sig därefter tillbaka till den våning, som inredts åt henne i det påfliga palatset. Följande morgon biktade hon sig för en spansk dominikaner, Johan Baptist Gomez [sic], som var i hennes följe, och hörde därpå en enskild mässa i kyrkan. Senare på dagen hörde hon en högtidlig mässa med musik vid stora altaret, och därunder bar Gomez till skattkammaren hennes krona och spira och nedlade dessa Sveriges rikes regalier vid foten af en madonnabild. Det sades, att de voro af guld och prydda med rubiner och diamanter till ett värde af 4,000 scudi; andra påstå, att de endast voro af förgylldt silfver utan några särdeles kostbara stenar, men sak samma, det sjuder ändå af vrede i ett svenskt hjärta vid minnet af denna fräckhet. Konstvännen förargas nog ofta, då han läser förteckningen öfver de taflor och tapeter, Kristina förde ut från Sverige, älskaren af böcker vid minnet af hennes för oss förlorade ovärderliga bibliotek, men detta hån öfver kronan och spiran är ändå det värsta. Ringaktningen mot det glömda fäderneslandet skulle ytterligare betonas. »Den bagatellen är ej värd att ses», utbrast hon, då man vid hennes besök i skattkammaren ett par timmar därefter ville visa henne, hvar hennes gåfva förvarades, och skyndsamt lät hon stänga det öppnade skåpet. Blygsamhet — skrefvo smickrarne. Känslolöshet — är, fruktar jag, en sannare dom. — Antagligen ha de svenska regalierna vid plundringen 1797 förts till Paris — hvad har månne till slut blifvit af dem?
Kristina var under sin vistelse i Loreto vid särdeles godt lynne, och hennes blick för det komiska förnekade sig icke. Vid hennes första besök i kyrkan hade hon svårt att komma fram bland den nyfikna mängden. Hillebardiererna, som bildade häck, voro ej soldater utan för tillfället uppklädda pojkar, som ej kunde hålla folket tillbaka, och monsignor Bentivoglio, som förde drottningen, var en gammal herre med podager, som blef alldeles förtviflad, när man trampade honom på hans sjuka fot. Kristina bara skrattade. Detsamma gjorde hon vid sitt andra besök, då en nervös präst skänkte henne ett öfverflöd af vigvatten i ansiktet. Vid den stora offentliga taffeln, där hon åt ensam under en baldakin, kallade hon till sig en obekant fransman, som för tillfället var i Loreto som turist, och underhöll sig hela tiden med honom i trots af alla etikettens regler.
Allt detta betraktades som ren älskvärdhet. Hvad som icke föll Loreto-folket så mycket på läppen var, att hon reste sin väg utan att lämna det ringaste kontanta bevis på sin erkänsla. Hennes dräkt väckte också någon förvåning: grå kjol, mörk sammetskofta, en halsduk knuten »på soldatsätt», inga juveler, en enda ring, pudrad peruk och käpp i handen — så hade man ej tänkt sig en drottning. Detta berättade mig några gulnade papper i en romersk furstesläkts arkiv.
Uppehållet blef icke långvarigt. Sedan hon besett kyrkans och palatsets alla samlingar, och själf låtit bese sig vid mässa och taffel, reste hon på morgonen den tredje dagen under stora ceremonier och hällande regn vidare till Recanati.
Hösten 1686 kom hon tillbaka. Hon var då ej längre den unga stolta Kristina Alexandra, kyrkans dyrbara byte, påfvens bortskämda barn, hvars gunst alla täflade att vinna, utan en gammal tjock, rultig gumma med skäggstrån och isterhaka, som tråkat ut fyra påfvar med intriger, bråk och dåliga affärer. Ingen har också brytt sig om att beskrifva denna hennes andra visit, och vi veta ej, om hon hade nyfikenheten att återse sin gamla krona. Gjorde hon det, tänkte hon säkert ej mer i sitt hjärta »den bagatellen!»
Än en gång höll hon på att återkomma. Det var i mars 1689, då hon hämtat sig från det första anfallet af den sjukdom, som skulle föra henne till döden. Då faran ansågs öfverstånden, höllos tacksägelsegudstjänster i flera af Roms kyrkor, och det tillkännagafs, att Kristina med det snaraste skulle begifva sig till Loreto för att tacka madonnan för sin räddning, men snart kom ett återfall, och hon fördes i stället till sitt sista hvilorum i Peterskyrkan.
Hennes sekreterare, Andreas Galdenblad, flyttade några år efter hennes död till Loreto, där han i lugn och ro tillbragte sina sista dagar. Jag har i en historisk uppsats redan sysselsatt mig med denne fanatiske konvertit och skall bespara läsaren att göra hans bekantskap. Han säges ha blifvit begrafven i dômen i Loreto, men oaktadt träget sökande har jag ej kunnat återfinna hans griftsten. Man sade mig, att en mängd sådana blifvit vid reparationer öfvermurade, såsom det ofta brukats i Italien. Låtom oss hoppas, att den verkligen funnits där, ty Galdenblad var säkert uppriktig i sin tro på madonnan, och i grund och botten var han en god, välvillig man, som man gärna må unna att hvila vid la Santa Casa, efter han så ville ha det.
English translation (my own):
Were I to attempt to enumerate the notable persons who have visited Loreto, the patience of my reader would soon wear thin. For Swedes, however, it may be of interest to know that it has counted among its pilgrims Queen Kristina and the brave King Władysław Waza, and that it always seems to have had an attraction for Catholic travellers from the North. The Swedes who were entertained in the Birgitta Hospital in Rome during Sigismund's time gladly took the route via Loreto, and when at the end of the seventeenth century five young boys from Stockholm were called there to be educated for Catholic propaganda in Sweden, they were first taken to kneel in la Santa Casa.
Kristina first came to Loreto on December 7, 1655, on her journey to Rome. As soon as she noticed the dome of the church in the distance, she got out of her litter, fell to her knees and kissed the ground several times. She then got back into the litter, but when she reached the foot of the hill on which the city is located, she got up again and walked the entire 2½ kilometer long way to the church. It was snowing heavily, but that was probably the only thing that reminded her of Sweden.
At the city gate, the Queen was received by *
Monsignor governatore, speeches, troops and a salute of cannons and muskets. It was so cold that the military band could not play; instead the soldiers greeted her with loud shouts.
Kristina immediately went to the church, which was festively lit, spent half an hour praying in the Santa Casa and then retired to the apartment furnished for her in the Papal Palace. The next morning she confessed to a Spanish Dominican, Juan Bautista Güemes, who was with her, and then heard a private Mass in the church.
Later in the day she heard a solemn Mass with music at the high altar, and during it Güemes carried her crown and scepter to the treasury and laid these regalia of the Kingdom of Sweden at the foot of a statue of the Madonna. It was said that they were of gold and adorned with rubies and diamonds to the value of 4,000 scudi; others claim that they were only of gilded silver without any particularly precious stones, but whatever, there is still a seething of rage in a Swedish heart at the memory of this audacity.
The art lover is often indignant when he reads the list of the paintings and tapestries that Kristina took out of Sweden, the lover of books at the memory of her priceless library lost to us, but this mockery of the crown and scepter is still the worst. The contempt for the forgotten Fatherland should be further emphasised.
"That trifle is not worth seeing", she exclaimed when, during her visit to the treasury a couple of hours later, one wanted to show her where her gift was kept, and she hastily had the opened cupboard closed. Modesty — wrote the flatterers. Callousness — is, I fear, a truer verdict. — The Swedish regalia were probably taken to Paris during the plundering of 1797 — what has become of them in the end?
Kristina was in a particularly good mood during her stay in Loreto, and her eye for the comic did not deny itself. On her first visit to the church she had difficulty in getting through the curious crowd. The halberdiers who formed a hedge were not soldiers, but boys dressed up for the occasion, who could not hold back the people, and Monsignor Bentivoglio, who led the Queen, was an old gentleman with gout, who was quite in despair when someone stepped on his sick foot. Kristina just laughed.
She did the same on her second visit, when a nervous priest poured an abundance of holy water on her face. At the large public table, where she ate alone under a canopy, she called to her an unknown Frenchman, who was at the time in Loreto as a tourist, and she chatted with him the whole time in defiance of all the rules of etiquette.
All this was regarded as pure amiability. What did not please the people of Loreto so much was that she departed without leaving the slightest tangible proof of her recognition. Her attire also aroused some surprise: grey skirt, dark velvet kaftan, a scarf tied "in a soldier's way", no jewels, a single ring, powdered wig, and cane in hand — nothing like that would have been imagined for a queen. This was told to me by some yellowed papers in the archives of a Roman princely family.
The stay was not long. After she had inspected all the collections of the church and the palace, and had herself been shown around at Mass and table, she traveled on the morning of the third day, amidst great ceremonies and pouring rain, to Recanati.
In the autumn of 1686 she returned. She was no longer the young, proud Kristina Alexandra, the precious prize of the Church, the Pope's spoiled child, whose favour everyone competed to win, but an old, fat, chubby old woman with strands of beard hair and a double chin, who had bored four popes with intrigues, quarrels and bad affairs. No one has bothered to describe this second visit of hers, and we do not know whether she had the curiosity to see her old crown again. If she did, she certainly no longer thought in her heart "that trifle!"
She returned one more time. It was in March 1689, when she had recovered from the first attack of the illness which was to bring her to her death. When the danger was deemed to be over, thanksgiving services were held in several of the churches of Rome, and it was announced that Kristina would go to Loreto as soon as possible to thank the Madonna for her salvation, but a relapse soon followed, and she was taken instead to her final resting place in St. Peter's Basilica.
Her secretary, Andreas Galdenblad, moved a few years after her death to Loreto, where he spent his last days in peace and quiet. I have already dealt with this fanatical convert in a historical essay and will spare the reader the task of making his acquaintance. He is said to have been buried in the cathedral at Loreto, but despite diligent searching I have not been able to find his tombstone. I was told that a number of such were walled up during repairs, as is often the case in Italy. Let us hope that it really was there, for Galdenblad was certainly sincere in his belief in the Madonna, and fundamentally he was a good, benevolent man who might well be allowed to rest at the Santa Casa, as he so willed.
_c_1685.jpg)
Above: Kristina.
Above: Baron Carl Bildt.
No comments:
Post a Comment