Henrik Schück's essay on Kristina, year 1902, part 2

Source:

Ur gamla papper: Populära kulturhistoriska uppsatser, femte serien, pages 200 to 208, by Henrik Schück, 1902; original at Cornell University

https://books.google.com/books?id=g9k4AQAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=drottning+kristina+psykologi&source=gbs_navlinks_s

The essay:

Redan af naturen var Kristina starkt hysterisk, och psykiskt ägde hon en ärftlig belastning. Hennes moder, Maria Eleonora af Brandenburg, var långa tider ej vid sina sinnens fulla bruk, och äfven inom Vasahuset var sinnessjukdomen ärftlig. Hos tvänne af konung Gustafs söner, Erik och Magnus, hade anlagen utvecklats till fullkomlig sinnesförvirring, och den tredje, Johan, led både såsom ung och såsom äldre af en stark »melancholia»; hans ätt slutade ock i fullkomlig degeneration.

Dessa Kristinas medfödda anlag främjades ytterligare genom en förvänd uppfostran. Hon hade ärft icke blott sin moders hysteri utan äfven något af sin faders snille och var ett brådmoget, nervöst barn. Men detta barn unnade man ingen hvila, utan tränade henne med en energi, som visserligen af henne gjorde en lärd i stubb, men å den andra sidan utvecklade alla de sjukdomsfrön, som hon ärft från äldre generationer.

Kristinas lif är därför en hysterisk sjuklings, och dess enhet ligger kanske just i dess rikedom på motsägelser. I likhet med alla nervösa kvinnor ägde hon en oerhörd förmåga att uthärda fysiska ansträngningar, hon kunde nästan en hel dag sitta i sadeln, utan att man hos henne spårar någon trötthet, hon reser med en hastighet, som nästan håller på att taga lifvet af kavaljererna i hennes svit, under det att hon själf förefaller frisk och blomstrande, hon för en diet, som är den mest otjänliga man kan tänka, och hon öfverdrifver äfven denna; då hon en gång ordineras att för sin hälsa dricka mjölk, tömmer hon en dag tio flaskor, blir visserligen sjuk på försöket, men kan ändock arbeta som ett helt kansli.

Hon var otvifvelaktigen lärd, men icke häller i sina studier tyckes hon hafva haft förmågan att begränsa sig till och intränga i någon viss disciplin, utan äfven häri lik vår tids begåfvade, nervsjuka kvinnor, skummade hon gärna allt. För poesien hade hon ett lifligt intresse, och dock var hon i det hela en poesilös rationalist, hvars fantasi var torr, om än ytterst liflig och bördig på uppslag. Hon var en ifrig och troende katolik, men hon saknade alldeles renegatens bigotteri, och någon katolsk extas finner man icke hos henne. Om orsakerna till hennes öfvergång får man väl ej ens genom denna brefsamling någon klar föreställning, men näppeligen har hon såsom Geijer förmodade ur ateismen och indifferentismen kastat sig i den katolska kyrkans armar, ty i religiösa ting tyckes hon hvarken hafva varit tviflare eller likgiltig. Ej häller kan hennes öfvergång hafva berott på de estetiska motiv, som i vårt århundrade fört så många till Rom; därtill var Kristina allt för litet svärmisk och hade ett allt för klart hufvud. Men måhända fanns det äfven hos henne något af Johan III:s förkärlek för denna åldriga, allmänneliga kyrka, som så förnämt höjde sig öfver de tvistande protestantiska sekterna, och Kristina gör intryck af att tala sanning, då hon uppgifver, att hon redan från ungdomen hyst ringaktning för den kyrka, i hvilken hon uppfostrats. Vi kunna också förstå detta. Denna unga kvinna, som genomforskat sin tids hela vetande, som på förtrolig fot umgicks med samtidens främste lärde, måtte dock hafva haft svårt att hysa någon vördnad för de beskedliga, oftast okunniga, trångbröstade och dogmatiska protestantiska prästerna. Tänkare som Cartesius, diplomater som Chanut och Pimentel voro dock trots sitt fria tänkande trogna katoliker, och hon hade därför svårt att föreställa sig protestantismen annat än som en underklassreligion, passande möjligen för de halfbarbariska nordiska och tyska folken, under det att katolicismen närmast framträdde såsom en trosform för mänsklighetens aristokrater. Inom denna kyrka fann hon sina själsfränder, och liksom hon innerst var en främling för sin faders land var hon det ock för hans religion.

Vek var Kristina icke, och på denna egenskap berodde icke hennes öfvergång. Det drag, som kanske först framträdde för dem, med hvilka hon råkade i beröring, var snarare en manlig, nästan barbarisk kraft, som gjorde, att hon föreföll de förbindliga sydländingarna väl mycket »gotique». Hon säger vanligen sin mening rent ut, »senza complimenti», hon kan t. o. m. vara groft ohöflig i sin brutala sanningskärlek och sitt förakt för all flärd. I sin klädedräkt är hon mer än vårdslös, och i Frankrike uppträder hon som ett slags kvinnlig Alceste, men med vida mera oslipade later än Molière vågat gifva sin flärdhatande »misanthrope». Vid sidan af denna storslagenhet i uppfattningen af lifvets bagateller är hon dock till ytterlighet småsinnad, kan hafva långa diplomatiska underhandlingar, om hon skulle bjuda en gäst en fauteuil eller blott en taburett; hon grälar om den löjligt obetydliga s. k. kvartersfriheten, som om det gält lifvet; hon är sjukligt rädd om sin värdighet samt hyser för sig själf en beundran, som visar, att hon trots allt tal därom aldrig vågat dissekera sitt eget väsen, och hennes obestridliga sanningskärlek hindrar henne icke att gifva sina agenter ganska perfida instruktioner.

Hon hade en hysterisk kvinnas oförmåga att någonsin se värkligheten modigt i ansiktet. Hela sitt lif igenom låter hon bedraga sig af lycksökare och ögontjänare såsom t. ex. Santinelli, under det att hon stöter trogna tjänare som Adami från sig genom sin sårande högfärd och sin sjukliga misstro. Hon vill aldrig eller, kanske rättare, vågar aldrig inse den svenska regeringens ställning till hennes person efter trosafsägelsen, och icke ens för Azzolino vågar hon fram med hela sanningen. Hon borde dock tillräckligt hafva känt de sträfva svenska protestanterna för att ett ögonblick kunna tilltro dem om att gifva henne officiell rätt att hålla katolsk gudstjänst i hufvudstaden. Hon är en oförbätterlig sangviniker, och hela hennes lif är ett förhoppningarnas fortsatta skeppsbrott. Hon spinner planer för hela Europas politik, drömmer om att fästa Polens krona på sitt hufvud, att förena Europas alla furstar till ett korståg mot turkarna — men saknar ständigt förmågan att bedöma svårigheterna.

Hon har den hysteriska kvinnans brist på psykisk uthållighet och dennas lidelsefulla häftighet. Hon väfver ständigt på ett nät af sluga beräkningar, men i ett ögonblicks öfverilning kan hon brutalt slita sönder alla maskorna. Lika hastigt som hon griper fast i en idé, lika hastigt kastar hon den öfver bord; som nyblifven katolik söker hon sitt stöd hos konungen af Spanien, men knapt har hon kommit till Italien, förr än hon tar Frankrikes parti och sätter in hela sin energi på att rycka Neapel från Spanien. Hon fäster en öfverdrifven vikt vid att 1667 få komma till Stockholm, utfärdar massor af sluga diplomatiska instruktioner och noter, men i ett ögonblick af uppbrusning vänder hon, blott hunnen till Norrköping, hufvudstupa tillbaka till Hamburg, för att kort därefter vilja resa tillbaka igen — med uppgifvandet af de fordringar, som nyss förut framkallat hennes vredesutbrott.

Hon är kall och känslolös. I Hamburg nästan njuter hon af att få skjuta på folkmassan, som råkat i förbittring öfver den utmanade illumination, med hvilken hon firat Clemens IX:s val till påfve, hon mördar med kallt blod Monaldesco och tyckes tala fullt sant däri, att hon aldrig ångrat denna blodsdom, hon öfvergaf sitt land utan att där kvarlämna någon enda vän, någon som stod hennes hjärta nära, och hon bytte om omgifning, som en annan byter om dräkt. För sitt land saknade hon all känsla, och i hennes privata brefväxling möta vi aldrig ett enda litet ord af kärlek till det folk, öfver hvilket hon regerat. Hon bedömer det med en blandning af nykter observation och högdraget förakt; stundom lyser det t. o. m. fram en viss skadeglädje öfver landets förfall. Sverige intresserar henne endast för apanagets skull, och med en kallhjärtad egoism söker hon äfven under landets mest brydsamma tider utprässa sitt underhåll samt ryggar ej ens tillbaka för tanken att afhända riket några af dess provinser.

Denna brist på fosterlandskärlek förefaller dock vår tid mera sårande än den föreföll Kristinas; i konflikten mellan egna intressen och rikets skulle icke så få af den tidens stormän knapt hafva handlat mindre själfviskt än hon, och vi böra alltid komma ihåg, att fosterlandskärleken vida mer än man tror är ett kulturalster, som i vår tids mening knapt är ett århundrade gammalt; vi behöfva blott erinra oss Anjalaförbundet och de franska emigranter, som i de allierades härar kämpade mot sitt fädernesland. För Kristina kom därtill en annan sak. Hon var uppfostrad vid och hade sina intryck från den tidens franska hofroman, Honoré d'Urfé's och Mademoiselle de Scudéry's, där folken blott synas vara till för att låta massakrera sig för någon underskön prinsessas eller någon förälskad konungasons kärleksgriller, och dessa romaner — som i det fallet för öfrigt ej voro utan motsvarigheter i värkligheten — visade ock, huru dessa furstliga personer byta land och kronor som borgerligt folk byta gårdar. Undersåtarna i dessa romaner hafva blott till uppgift att låta slå ihjäl sig för sina härskares gloire, att betala sina skatter och underdånigt betyga sin glädje vid alla hugnesamma tilldragelser inom de höga familjerna.

Det var från denna idévärld den unga drottning Amarantha fick sina första politiska intryck, och vi kunna därför ej förvåna oss öfver, att hon saknade känsla för sin plikt såsom svenska och Gustaf Adolfs dotter — och dock visa dessa bref, att äfven hennes hjärta kunde värmas, att hon kunde blifva vek, ödmjuk, hängifven och själfuppoffrande. Det var i sitt förhållande till Azzolino. Tidens skandallitteratur har som bekant utmålat Kristina som en svensk Messalina, men dylika smädelser tarfva icke ens en vederläggning. Brefven visa oss tvärtom en i denna punkt nobelt kännande och djupt allvarlig kvinna, som minst af allt gör ett sensuellt intryck. Likaså är det alldeles säkert, att hennes förhållande till De la Gardie, Tott, Bourdelot, Pimentel, Santinelli, Monaldesco och alla andra, som skvallret velat göra till hennes älskare, aldrig varit annat än härskarinnans, knapt väninnans. Men med Azzolino är det en annan sak. Alla hennes bref till honom andas en så djup lidelse, att läsaren aldrig kan misstaga sig på arten af deras böjelse för hvarandra. Då brefven börja, har denna erotik redan kärlekslyckans och den första berusningens gränsmärke bakom sig. Azzolino hade då brutit denna förbindelse, som var så oförenlig med hans ställning som katolsk präst och en af kyrkans furstar, måhända hade han också skrämts tillbaka af den otämda lidelsen hos denna redan åldrande kvinna, som hemlös och olycklig krampaktigt hängde sig fast vid det enda, som ännu gaf lifvet något värde för henne. Den senare orsaken antydes, den förra utsäges tydligt i ett märkligt bref, hvars chiffer utgifvaren tydt. »Jag trodde mig» — skrifver Kristina till svar på Azzolinos nu förlorade bref, som här tydligen citeras — »i mitt sista bref hafva tillräckligt svarat på er chifferskrifvelse, och jag vill endast tillägga, att jag aldrig vill förtörna den nådige Guden och ej häller gifva er anledning att förtörna honom, men detta beslut skall icke hindra mig från att älska er in i döden, och då er religiösa känsla (dévotion) befriar Er från att vara min älskare, befriar jag Er från att vara min tjänare, ty jag vill lefva och dö såsom er slafvinna.»

Ehuru försmådd, förblef Kristina sin kärlek trogen. Hon misstänker, att kardinalen vill hafva henne bort från Rom, där hennes närvaro ju kunde kompromettera honom, och hon säger sig vilja lyda honom, äfven om han skulle fordra detta, hon lofvar att aldrig vidröra deras brutna förhållande; men sin kärlek, som intet fordrar, kan hon dock icke uppgifva: hennes hjärta skall ständigt tillhöra honom såsom i forna lyckliga tider. Hon, eljes så stolt och uppbrusande, tar ödmjukt emot kardinalens alla förebråelser, och det tysta lidande, som skymtar fram bakom hennes ord, värkar djupt gripande. Af några samvetskval öfver denna från katolsk synpunkt brottsliga böjelse lider hon icke. Man tycker sig snarare finna, att hon känner en fint danad, ädel och älskande kvinnas hela stolthet öfver denna kärlek, som fylt hennes lif och hvars minne är hennes enda lycka.

Sådan är den bild, brefven gifva af Sveriges forna drottning. Något idealporträtt är det icke. Skuggorna falla tunga och skarpa däröfver som öfver den Rembrandtska penselns alster, men bland dessa skuggor leker dock en stråle af samma himmelska ljus, som strömmar öfver den store mästarens dukar, och då man slutat läsningen af dessa bref, är det med en djup medkänsla för den olyckliga, trots alla fel både på hufvudets och hjärtats vägnar rikt begåfvade vasaättlingen.

English translation (my own):

Kristina was already by nature strongly hysterical, and she had a hereditary mental burden. Her mother, Maria Eleonora of Brandenburg, was not in the full use of her senses for a long time, and even within the House of Vasa mental illness was hereditary. In two of King Gustav's sons, Erik and Magnus, the disposition had developed into complete mental confusion, and the third, Johan, suffered both as a young man and as an old man from a strong "melancholia"; his family also ended in complete degeneration.

These innate tendencies of Kristina were further promoted by a distorted upbringing. She had inherited not only her mother's hysteria, but also something of her father's genius, and was a precocious, nervous child. But this child was not allowed any rest, but was trained with an energy which, although it was true, made a scholar of her in the first place, but which on the other hand developed all the seeds of illness which she had inherited from older generations.

Kristina's life is therefore that of a hysterical patient, and its unity perhaps lies precisely in its wealth of contradictions. Like all nervous women, she possessed an extraordinary capacity to endure physical exertion. She could sit in the saddle for almost a whole day without any trace of fatigue; she travels at a speed that almost takes the lives of the cavaliers in her suite, while she herself appears healthy and flourishing. She follows a diet that is the most unhealthy one can imagine, and she exaggerates even this; when she is once prescribed to drink milk for her health, she drinks ten glasses in one day and becomes ill in the attempt, but is still able to work like a whole chancellery.

She was undoubtedly learned, but neither in her studies does she seem to have had the ability to confine herself to and penetrate into any particular discipline, but even here, like the gifted, neurotic women of our time, she liked to skim through everything. She had a lively interest in poetry, and yet she was on the whole a poetryless rationalist, whose imagination was dry, though extremely lively and fertile in suggestions.

She was a zealous and devout Catholic, but she completely lacked the bigotry of the renegade, and no Catholic ecstasy is found in her. Of the reasons for her conversion, one does not get any clear idea even from this collection of letters, but she hardly threw herself into the arms of the Catholic Church, as Geijer supposed, from atheism and indifferentism, for in religious matters she seems to have been neither a doubter nor indifferent.

Nor can her conversion have been due to the aesthetic motives which in our century have brought so many to Rome; besides, Kristina was far too little enthusiastic and had far too clear a head. But perhaps there was also in her something of Johan III's fondness for this old, universal Church, which so nobly rose above the disputing Protestant sects, and Kristina gives the impression of speaking the truth when she states that from her youth she had had contempt for the Church in which she had been brought up. We can also understand this.

This young woman, who had researched all the knowledge of her time, who had been in intimate contact with the foremost scholars of her time, must have had difficulty, however, in harbouring any reverence for the modest, often ignorant, narrow-minded and dogmatic Protestant priests. Thinkers like Descartes, diplomats like Chanut and Pimentel, however, were faithful Catholics despite their free thinking, and she therefore had difficulty imagining Protestantism as anything other than a lower-class religion, perhaps suitable for the semi-barbaric Nordic and German peoples, while Catholicism appeared more likely as a form of faith for the aristocrats of humanity. Within this Church she found her kindred spirits, and just as she was at heart a stranger to her father's country, she was also a stranger to his religion.

Kristina was not weak, and her conversion was not due to this quality. The trait that perhaps first appeared to those with whom she came into contact was rather a masculine, almost barbaric strength, which made her seem very "gothique" to the affable southerners. She usually speaks her mind plainly, "senza complimenti", she can even be grossly rude in her brutal love of truth and her contempt for all ostentatiousness. In her dress she is more than careless, and in France she appears as a kind of female Alceste, but with far more uncouth airs than Molière dared to give his ostentatious "misanthrope".

Alongside this grandeur in her perception of the trifles of life, she is, however, extremely petty-minded, can have long diplomatic negotiations on whether to offer a guest an armchair or just a tabouret; she quarrels about the ridiculously insignificant so-called freedom of the quarters, as if it were a matter of life; she is morbidly afraid of her dignity and harbours an admiration for herself that shows that, despite all the talk about it, she has never dared to dissect her own being, and her undeniable love of truth does not prevent her from giving her agents rather perfidious instructions.

She had a hysterical woman's inability to ever look reality bravely in the face. All her life she allows herself to be deceived by fortune-seekers and superficial and sycophantic servants such as Santinelli, while she repels faithful servants like Adami by her hurtful arrogance and her morbid distrust. She never wants or, perhaps more correctly, never dares to realise the Swedish government's position towards her person after her renunciation of faith, and not even to Azzolino does she dare to come forward with the whole truth.

However, she should have known the strict Swedish Protestants enough to be able to trust them for a moment to give her the official right to hold Catholic services in the capital city. She is an incorrigible sanguine, and her whole life is a continued shipwreck of hopes. She spins plans for the politics of all Europe, dreams of placing the crown of Poland on her head, of uniting all the princes of Europe in a crusade against the Turks — but constantly lacks the ability to assess the difficulties.

She has the hysterical woman's lack of mental endurance and her passionate vehemence. She is constantly weaving a web of cunning calculations, but in a moment of impatience she can brutally tear all the stitches apart. As quickly as she takes firm grasp of an idea, she throws it overboard; as a newly converted Catholic she seeks support from the King of Spain, but she has hardly arrived in Italy before she takes the side of France and puts all her energy into wresting Naples from Spain.

She attaches excessive importance to being allowed to come to Stockholm in 1667, issues masses of cunning diplomatic instructions and notes, but in a moment of fury she, having only just reached Norrköping, turns headlong back to Hamburg, only to want to travel back again shortly afterwards — with the abandonment of the demands that had just provoked her outburst of anger.

She is cold and emotionless. In Hamburg she almost enjoys shooting at the crowd, who have fallen into resentment over the challenged illumination with which she celebrated the election of Clement IX as pope; she murders Monaldesco in cold blood and seems to speak the whole truth in that she never regretted this blood judgement; she abandoned her country without leaving behind a single friend, anyone close to her heart, and she changed her surroundings as someone else changes their clothes. She lacked all feeling for her country, and in her private correspondence we never meet a single little word of love for the people over whom she has ruled. She judges them with a mixture of sober observation and haughty contempt; sometimes there even shines forth a certain epicaricacy [Schadenfreude] over the country's decline.

Sweden interests her only for the sake of the appanage, and with a cold-hearted egotism she seeks to squeeze out her support even during the country's most troubled times and does not even shrink from the idea of dispossessing the kingdom of some of its provinces.

This lack of patriotism, however, seems more hurtful to our time than it did to Kristina's time; in the conflict between her own interests and those of the kingdom, not a few of the great men of that time would have acted less selfishly than she did, and we should always remember that patriotism is far more than is believed to be a cultural artifact, which in our time's sense is barely a century old; we need only recall the Anjala conspiracy and the French emigrants who fought against their fatherland in the armies of the Allies.

For Kristina, there was another thing in addition. She was brought up on and had her impressions from the French court novels of the time, by Honoré d'Urfé and by Mademoiselle de Scudéry, where the people seem to exist only to allow themselves to be massacred for the love whims of some beautiful princess or some enamoured prince, and these novels — which in that case were not without counterparts in reality — also showed how these princely persons exchange lands and crowns as burghers exchange estates. The subjects in these novels have only the task of allowing themselves to be killed for the glory of their rulers, to pay their taxes and submissively express their joy at all pleasant events within the high families.

It was from this world of ideas that the young Queen Amaranta received her first political impressions, and we cannot therefore be surprised that she lacked a sense of her duty as a Swede and as Gustav Adolf's daughter — and yet these letters show that even her heart could be warmed, that she could become gentle, humble, devoted and self-sacrificing. It was in her relationship with Azzolino.

The scandal literature of the time has, as is well known, painted Kristina as a Swedish Messalina, but such slander does not even need a refutation. On the contrary, the letters show us a woman with noble feelings and a deeply serious nature in this regard, who least of all makes a sensual impression. Likewise, it is quite certain that her relationship with de la Gardie, Tott, Bourdelot, Pimentel, Santinelli, Monaldesco and all the others whom gossip has wanted to make her lovers was never anything more than that of a mistress, hardly a girlfriend.

But with Azzolino it is a different matter. All her letters to him breathe such a deep passion that the reader can never mistake the nature of their affection for each other. When the letters begin, this eroticism has already passed the boundary line of love's happiness and the first intoxication. Azzolino had then broken off this connection, which was so incompatible with his position as a Catholic priest and one of the princes of the Church; perhaps he had also been frightened back by the untamed passion of this already aging woman, who, homeless and unhappy, clung convulsively to the only thing that still gave life any value to her. The latter reason is hinted at, the former is clearly stated in a strange letter, the cipher of which the publisher has decoded.

"I believed", writes Kristina in response to Azzolino's now lost letter, which is apparently quoted here, "that in my last letter I had sufficiently answered your cipher, and I only want to add that I never want to anger the gracious God, nor give you reason to anger Him, but this resolution will not prevent me from loving you to death, and as your religious feeling (dévotion) frees you from being my lover, I free you from being my servant, for I want to live and die as your slave."

Although scorned, Kristina remained faithful to her love. She suspects that the Cardinal wants to take her away from Rome, where her presence could compromise him, and she says she will obey him, even if he should demand it, she promises never to touch their broken relationship; but her love, which demands nothing, she cannot give up: her heart will always belong to him as in the happy times of old.

She, otherwise so proud and mercurial, humbly accepts all the Cardinal's reproaches, and the silent suffering that looms behind her words is deeply moving. She does not suffer from any pangs of conscience over this inclination, criminal from a Catholic point of view. One seems to find rather that she feels all the pride of a finely educated, noble and loving woman over this love that has filled her life and whose memory is her only happiness.

Such is the picture given in the letters of the former Queen of Sweden. It is not an ideal portrait. The shadows fall heavy and sharp over it as over the work of Rembrandt's brush, but among these shadows there plays a ray of the same heavenly light that streams over the canvases of the great master, and when one finishes reading these letters, it is with a deep compassion for the unfortunate, — despite all the faults both on the part of the head and the heart, — richly gifted member of the Vasa family.

Above: Kristina.

Above: Kristina.

Above: Henrik Schück.

Note: The Anjala conspiracy of 1788 was a scheme by disgruntled Swedish officers to end Gustav III's Russian War of 1788-1790. Declaring Finland an independent state was not part of the original plot, but one of the conspirators, Johan Anders Jägerhorn, who handed the note to Empress Catherine the Great of Russia, made such claims in St. Petersburg.