Source:
Ur gamla papper: Populära kulturhistoriska uppsatser, femte serien, pages 195 to 200, by Henrik Schück, 1902; original at Cornell University
The essay:
Drottning Kristina.
Gustaf Adolfs dotter, som afsvär sin faders tro, den snillrika, lysande härskarinnan öfver nordens mäktigaste rike, som ännu ej 28 år gammal trött af regeringsbördan, nedlägger sin krona för att tillbringa sitt återstående lif bland sina konstskatter, sina manuskript och böcker, hemlös, orolig och olycklig i den minnesrika Tiberstaden — denna gåtfulla, än beundrade, än smädade kvinna fylde redan samtiden med det lifligaste psykologiska intresse, och få personligheter skymta oftare än hon fram i det senare 1600-talets memoarlitteratur och diplomatiska brefväxling; få voro också mera utsatta för smädeskrifvarnes pamfletter.
Eget är därför, att den svenska forskningen ej mera sysselsatt sig med hennes skiftande lefnadsbana. Visserligen utgaf Arckenholtz 1751-1760 det digra, fyra volymer starka värket Mémoires pour servir à l'Histoire de Christine, men detta arbete kan närmast karaktäriseras såsom ett Augiasstall af alla möjliga osmälta notiser, hopförda utan reda och ordning, och dess enda värde ligger i de handlingar, som där — med tidens vanliga onöjaktighet — blifvit aftryckta. Geijer har visserligen också behandlat Kristinas historia till tronafsägelsen, men dels sysselsätter han sig där så godt som alls icke med drottningens personliga historia, dels har han för de få fall, han ingått på detta ämne, anlitat ganska underhaltiga källor. För hennes senare historia säger han sig själf sakna allt intresse: »Hvad man sedan om henne hörde, hennes först hemliga, snart offentliga öfvergång till katolska kyrkan, gjorde henne för alltid främmande för sitt forna fädernesland. Hon besökte det likväl åter 1660 och 1667, och har förnyat både sina anspråk och sin afsägelse, liksom hon år 1668 äfven anmälde sig till den lediga polska kronan. Det är omöjligt och onödigt att forska efter förklaringsgrunder till ett sådant handlingssätt».
Denna lucka i Kristinas biografi fyldes väl af Fryxell i dennes bekanta Berättelser, men på ett sätt, som endast allt för mycket blottar svagheterna hos den i så många punkter utmärkte författaren. För komplicerade naturer som Kristinas saknade nämligen Fryxell all blick, och då man läser hans framställning af den olyckliga drottningens historia, tycker man sig nästan höra en hederlig nämndeman hålla föredrag om Guy de Maupassant eller någon annan af vår tids sensitiva författare. Vidare var Fryxell i grunden en gammal rationalist, som aldrig rätt senterade det olika lynnet hos olika tidehvarf och som därför innerst aldrig förstod de historiska personligheter han sökte teckna. Då därtill i detta fall kommo brister i källforskningens noggrannhet, kan man förstå, att hans »Kristina» ej blifvit något lysande alster af svensk häfdateckning. Odhner har i sin »Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare» naturligen ej haft anledning ingå på drottningens egen biografi, och tills för kort tid sedan hade vårt land således ingen Kristinabiografi — onekligen ett egendomligt förhållande, då man tager hänsyn till de talrika, visserligen i allmänhet föga betydande bidrag härtill, som i utlandet publicerats.
Ett tyvärr aldrig fortsatt uppslag till en modern Kristinabiografi gjordes visserligen af Martin Weibull i den väckande uppsatsen Mémoires de Chanut (Hist. Tidskr. 1887, 1888), i hvilken författaren dels lämnade en ypperlig kritik af den förnämsta källskrift, på hvilken Kristinaforskningen hittills stödt sig, Chanuts föregifna memoarer, dels äfven inlade en afgörande gensaga mot de många illvilliga och delvis äfven enfaldiga omdömen, som fälts om drottningens person och hennes förmenta gunstlingar och älskare. Weibulls undersökning var emellertid mera ett uppslag till en biografi, än en utförd framställning ens af hennes svenska tid.
Den brist inom vår litteratur, som här påpekats, har nu dock fylts af Bildts arbete Christine de Suède — en biografi, stödd icke blott på ett ytterst omfattande tryckt och handskrifvet material, utan också författad med den moderne historikerns psykologiska uppfattning, dennes blick för den flydda tidens åskådningssätt och hans humana, sympatiska känsla för de handlande personerna. Författaren framträder under den blygsamma förklädnaden af utgifvare. Af arbetets titel att döma skulle man här blott hafva en samling af Kristinas under åren 1666-1668 till kardinal Azzolino skrifna bref, men man finner snart, att titeln är vilseledande. Af bokens omkr. 500 sidor upptagas vid pass 150 af en inledning, skildrande Kristinas personliga historia till den tidpunkt, då brefven börja, och i det följande förbindas alla brefven genom en mellanliggande, förklarande text, så att arbetet i själfva värket blifvit en, hufvudsakligen på de azzoliniska brefven stödd monografi öfver Kristina från det ögonblick, då hon lämnade Sverige, till den tid, då brefven upphöra eller 1668. Man kan visserligen beklaga, att man på så sätt endast fått lära känna några få år af exdrottningens skiftesrika lif, men — däri ligger arbetets betydelse — i skildringen af dessa år har man dock fått drottningens hela personlighet lefvande och åskådlig framför sig, tecknad till en del af henne själf i de på samma gång spirituella och vemodiga brefven.
I ett företal lämnar utgifvaren en redogörelse för den viktiga samling, som lagts till grund för hans edition, en samling, som egendomligt nog aldrig varit begagnad af svenska forskare, ehuru man dock känt till dess existens. Så gjorde dåvarande sändebudet i Florens J. W. Bergman några afskrifter ur det azzolinska arkivet, som han meddelade till Fryxell, hvilken äfven citerar dem i sin framställning, och i Riksarkivet finnas och hafva dessa bref länge funnits i afskrift, ehuru utan tydning af de chiffrerade partierna. Så mycket egendomligare förefaller det, att ingen svensk forskare före frih. Bildt fallit på den tanken att grundligt undersöka detta för Kristinas historia så värderika arkiv, om hvilket man dock på förhand kunde veta, att det måste innehålla handlingar af en afgörande betydelse för Kristinas historia.
Vid sin död insatte drottningen kardinal Azzolino till sin universalarfvinge. Icke blott hennes rika konst- och manuskriptskatter tillföllo honom, utan ock hennes egen högst betydande korrespondens. Af skäl, som lätt förstås, började kardinalen genast efter drottningens död att förstöra den förtroliga brefväxlingen dem emellan. Men han hann blott att tillintetgöra sina egna bref till drottningen — så när som ett hundratal oviktiga biljetter — samt hennes bref till honom intill 1666. Då han kommit så långt i sin gallring, öfverraskades han af döden; han afled nämligen endast några veckor efter sin kungliga väninna. De utan tvifvel utförliga och viktiga bref, som hon skref under sina resor 1656-1658 och 1660-1662 existera således ej mera, och efter 1668 lämnade hon ej vidare Rom. Ehuru hon och kardinalen naturligen ock under denna tid korresponderade med hvarandra, behöfde de nu endast växla några korta biljetter, och för drottningens psykologi kunna dessa ej hafva samma betydelse som de lyckligtvis bevarade bref, hvilka hon sände sin kanske enda fullt förtrolige vän under de år (1666-1668), hon vistades i Hamburg.
Äfven efter det att Azzolino förstört en så betydande del af drottningens paper, återstod likväl en samling af omkring 10,000 nummer. Af dessa afsöndrades kort därefter en ganska betydande del, omkr. 4,000 nummer, valda som det tyckes på slump. Denna samling öfvergick i familjen Albanis ägo, och det var företrädesvis den, som Arckenholtz lade till grund för sina Mémoires de Christine; omkr. 400 af brefven finnas där aftryckta. F. n. befinner sig denna samling i Montpellier och har äfven flitigt begagnats af vår tids Kristinaforskare. Men återstoden, som stannat i den azzoliniska familjearkivet (nu i villa Rinuccini vid Empoli), har däremot egendomligt nog blifvit så godt som förbisedd, och bland denna återstod hafva vi dock de så viktiga brefven 1666-1668. De äro alla affattade på franska, af hvilket språk drottningen hälst begagnade sig; hon säger sig skrifva detta ledigare än både italienska och svenska. Till en del äro de skrifna med chiffer, men genom en skarpsinnig undersökning har det lyckats friherre Bildt att finna nyckeln och tyda dess gåtor.
Azzolino var Kristinas mest förtrogne vän och vid upprepade tillfällen försäkrar hon, att hennes hjärta ej ägde några hemligheter för honom. Dessa försäkringar afgifvas i en så djup, lidelsefull och innerlig ton af sanning, att icke ens tviflaren kan vägra henne tilltro. Hennes bref till honom gifva oss också henne själf sådan hon värkligen var med alla hennes förtjänster, kanske ännu mer med hennes fel, och i hvarje fall lära vi genom dem att förstå denna egendomliga, motsägande karaktär.
English translation (my own):
Queen Kristina.
Gustav Adolf's daughter, who renounces her father's faith, the ingenious, brilliant ruleress of the most powerful kingdom in the North, who, not yet 28 years old, tired of the burden of government, lays down her crown to spend the rest of her life among her art treasures, her manuscripts and books, homeless, restless and unhappy in the city rich in memories on the Tiber — this enigmatic, now admired, now reviled woman filled already her contemporaries with the most lively psychological interest, and few personalities appear more often than she in the memoirs and diplomatic correspondence of the later 17th century; few were also more exposed to the pamphlets of slandering writers.
It is therefore peculiar that Swedish research has no longer been concerned with her shifting path in life. It is true that in 1751-1760 Arckenholtz published the voluminous, four-volume work Mémoires pour servir à l'histoire de Christine, but this work can almost be characterised as an Augean stable of all sorts of undigested notes, brought together without order, and its only value lies in the documents that were printed there — with the usual inadequacy of the time.
Geijer has certainly also dealt with Kristina's history up to the abdication, but partly he does not concern himself there at all with the Queen's personal history, and partly he has, for the few cases where he has entered on this subject, used rather inferior sources. He himself says he has no interest in her later history:
"What was heard of her afterwards, her first secret, soon public conversion to the Catholic Church, made her forever a stranger to her former Fatherland. She nevertheless visited it again in 1660 and 1667 and renewed both her claims and her abdication, just as in 1668 she also applied for the vacant Polish crown. It is impossible and unnecessary to search for reasons for such a manner of acting."
This gap in Kristina's biography is well filled by Fryxell in his well-known Berättelser, but in a way that only too much exposes the weaknesses of the author who is excellent in so many respects. Fryxell lacked all insight into complicated natures like Kristina's, and when one reads his account of the unfortunate Queen's history, one almost feels like hearing an honourable juryman giving a lecture on Guy de Maupassant or some other sensitive author of our time.
Furthermore, Fryxell was fundamentally an old rationalist who never properly considered the different moods of different eras and who therefore never really understood the historical personalities he sought to portray. When, in this case, there were also shortcomings in the accuracy of the source research, it is understandable that his "Kristina" did not become a brilliant product of Swedish literary drawing.
In his "Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare", Odhner naturally had no reason to include the Queen's own biography, and until recently our country thus had no biography of Kristina — an undeniably peculiar situation when one considers the numerous, admittedly generally insignificant, contributions to this subject that have been published abroad.
A proposal for a modern biography of Kristina, which unfortunately never continued, was indeed made by Martin Weibull in the stimulating essay Mémoires de Chanut (Historisk tidskrift 1887, 1888), in which the author partly provided an excellent critique of the most important source on which Kristina research has so far relied, Chanut's alleged memoirs, and partly also included a decisive rebuttal to the many malicious and partly even simple-minded judgements that are made about the Queen's person and her supposed favourites and lovers. Weibull's investigation was, however, more of a proposal for a biography than a complete presentation even of her Swedish period.
The gap in our literature, which has been pointed out here, has now been filled by Bildt's work Christine de Suède — a biography based not only on an extremely extensive printed and handwritten material, but also written with the psychological perception of the modern historian, his eye for the views of the past and his humane, sympathetic feeling for the characters. The author appears under the modest disguise of publisher.
Judging from the title of the work, one would have here only a collection of Kristina's letters written to Cardinal Azzolino during the years 1666-1668, but one soon finds that the title is misleading. Of the book's approximately 500 pages, about 150 are taken up by an introduction describing Kristina's personal history up to the time when the letters begin, and in what follows all the letters are connected by an intermediate, explanatory text, so that the work itself has become a monograph, based mainly on the Azzolino letters, on Kristina from the moment she left Sweden to the time when the letters end, or 1668.
One may indeed regret that in this way one has only been able to get to know a few years of the ex-Queen's eventful life, but — therein lies the importance of the work — in the description of these years, one has nevertheless had the Queen's entire personality alive and visible before one's eyes, drawn to some extent by her own self in the letters that are at the same time spiritful and wistful.
In a preface the publisher gives an account of the important collection that formed the basis of his edition, a collection that, strangely enough, had never been used by Swedish researchers, although its existence was known. Thus the then-envoy in Florence, J. W. Bergman, made some copies from the Azzolino Archive, which he communicated to Fryxell, who also quotes them in his presentation, and these letters are and have long been in the National Archives [Riksarkivet] in copies, although without an interpretation of the ciphered parts.
It seems all the more strange that no Swedish researcher before Baron Bildt had come up with the idea of thoroughly investigating this archive, which was so valuable for Kristina's history, and about which one could know in advance that it must contain documents of decisive importance for Kristina's history.
On her death, the Queen appointed Cardinal Azzolino as her universal heir. Not only did her rich art and manuscript treasures fall to him, but also her own most highly important correspondence. For reasons that are easily understood, the Cardinal began immediately after the Queen's death to destroy the confidential correspondence between them. But he only managed to destroy his own letters to the Queen — as many as a hundred unimportant notes — and her letters to him up to 1666. Having reached this stage in his thinning, he was taken by surprise by death; he died only a few weeks after his royal girlfriend.
The undoubtedly detailed and important letters that she wrote during her travels in 1656-1658 and 1660-1662 therefore no longer exist, and after 1668 she did not leave Rome again. Although she and the Cardinal naturally corresponded with each other during this time, they now only needed to exchange a few short notes, and for the Queen's psychology these cannot have the same significance as the fortunately preserved letters which she sent to perhaps her only fully confidential friend during the years (1666-1668) she stayed in Hamburg.
Even after Azzolino had destroyed such a significant part of the Queen's papers, a collection of about 10,000 items remained. Of these, a fairly significant part was separated shortly afterwards, about 4,000 items, chosen as it seems at random. This collection remained in the possession of the Albani family, and it was primarily the one that Arckenholtz used as the basis for his Mémoires de Christine; about 400 of the letters are printed there. At present, this collection is in Montpellier and has also been extensively used by modern Kristina scholars.
But the remainder, which remained in the Azzolino family archive (now in the Villa Rinuccini near Empoli), has, strangely enough, been almost overlooked, and among this remainder we have the very important letters of 1666-1668. They are all written in French, which language the Queen preferred; she says she writes this more freely than both Italian and Swedish. Some of it is written in cipher, but through astute investigation Baron Bildt has succeeded in finding the key and deciphering its riddles.
Azzolino was Kristina's most intimate friend, and on repeated occasions she assures that her heart held no secrets from him. These assurances are given in such a deep, passionate and heartfelt tone of truth that even the doubter cannot refuse credence to her. Her letters to him also give us her as she really was, with all her merits, perhaps even more with her faults, and in any case we learn through them to understand this peculiar, contradictory character.
Above: Kristina.
Above: Cardinal Decio Azzolino.
Above: Henrik Schück.
No comments:
Post a Comment