Source:
Flos patientiæ, eller ett helige tålamodh, vthi een Christelig Lijk-Predikan öfwer Högwyrdige och Höglärde Herren Her Johannes Matthiæ, then H. Skrifftz märckelige Doctor och fordom Biskop vthöfwer Strängnäs Biskopsdöme, nu mehra hos Gudh ewinnerligen Salige, pages 42 to 46, by Nicolaus Rudbeckius, 1670; original at the library at Skokloster Castle (Skoklosters slotts bibliotek; Statens historiska museer)
The 4,800th post to this blog!
The account:
... Anno 1632 in Septembri nästan twå Månader för hans Sahl. Kongl. May:tz högbeklagelige dödh / är thenne Sahl. Herr Biskopen fulle i Swaben i Staden Dunkenspiel [sic] allernådigst befalter worden / at begifwa sigh heem til Swerige / och såsom Hoffpredikant bijwista hennes May:tz Drottning CHRISTINÆ, sedermeera Sweriges Rijkes regerande Drottningz Hoff / såsom ock hennes May:tz / som tå war then stoore Konungens Konung GUSTAF ADOLPHS endaste Dotter / och Sweriges Rijkes Arff-Princessin, wedh thes information och studier vpwackta: Men så bleff lijkwäl medh thenne reesa något fördrögdt och vpskutit / så at then Sahl. Herr Biskopen icke kom sigh på resan / för än thet högstbeklagelige slaget wedh Lutzen skiedde / hwarest then aldrigh noghsampt berömmelige Sweriges Konung och Herre / måtte för sitt käre Fädernesland / och then rena Christeliga Lärans förswar sitt Lijff förlåta.
Effter hwilkens affgång then Sahl. Herr Biskopen / städze förbleff hoos hennes Kongl. May:tt Drottning MARIA ELEONORA, Sweriges Rijkes Enkie-Drottning / in til Februarii Månadh åhr 1633 / tå then Sahl. Herren bleeff effter hans Sahl. Kongl. May:tz tilförende giorde nådigste förordning befallat at skynda sin reesa ifrån Wolgast / genom Dannemarck til Swerige / then sigh vpdragne tienst hoos hennes Kongl. May:tt Drottning CHRISTINA at emoottaga; Hwilket han flijtigt effterkommit hafwer / så at han in Martio näst ther effter hijt til Stockholm ankommen / sådant sitt embete strax werckeligen hafwer anträdt.
Vthi hwilket embete han sigh / så til information hoos en så stoor Drottning / som framdeles skulle föreståå och administrera så månge Land och Konungarijken / som ock til at hålla thes Hoff til gudfruchtigheet och skickeligheet / så förhållit hafwer / at han medh the besynnerlige gåfwor / som Gudh honom i Predikoembetet förlänt / så ock then flijt och goda conduicte, som han in suo informatorio munere, hoos en så högh Princessin hafwer plägat / hafwer wunnit hoos alle förnähme i Landet / och enkannerligen hoos then tå warande Kongl. Regeringen / och hennes Kongl. May:tz respectivè Förmyndare ett synnerligit beröm / gunst och behagh.
Vthi samme hans förnähme embete och charge, såsom han hafwer hafft stoort tilfälle sigh at evertuera och förbättra / så hafwer han ock icke nederlagt sitt Talent och gofwor / vthan medh flijtigt arbetande them så excolerat och vtharbetat / at han som ett liuuß vthi thet ståndet är hollin worden; Hwar aff är händt at Anno 1640 / tå then Kongl: Regeringen hafwer förordnat / at någre Höglärde / och om Gudz Försambling och Fäderneslandet wäl meriterade Män / skulle medh summo in Theologia Doctoris gradu, vthi Vbsala behedras / hwilke medh så mycket större wärde och dignation, måtte sine förnähme embeter förträda; Så är ock thenne Sal. Herr Biskopen aff höge Öfwerheeten / vnder hwilkens ögon han sitt dagelige embete och arbete förrättade / och therigenom så mycket illustrare wittnesbörd om sitt förställande förwerfwade / kommen i nådig consideration, warandes han så aff then Kongl. Regeringen / som ock heela facultate Theologica i Vbsala / ther til både nämbd och unanimiter vocerat, såsom ock enkannerligen med en särdeles skrifwelse aff hans Grefl. Excell. sahl. Grefwe Axel Oxenstierna / tå warandes Sweriges Rijkes / och sedermera Academiens i Vbsala Cantzler / inrådder at icke ifrån thenna Act sig draga / hwar til han så solenniter och legitimé bleff inviterat. Förthenskul hafwer thenne Sahl. Herr Biskopen sigh ther til beqwämat / och den 2 junii på förbemälte åhr / tillijka medh någre andre nampnkunnige Theologiæ Professorer, Lennæo, Jona Magni, Laurelio och Eschillo Petræo thenne titel och grad aff then Sahl. Högh-Ähre-Wyrdige Herren och Erckie-Biskopen Doctor Lars Paulino, i föllie aff så nådigh befalning / inrådande och invitation antagit.
Han hafwer doch en wägh som annan vthi thetta sitt ordinarie embete medh stoor omsorg fortfarit / och medh sitt högsta beröm dispenserat hennes Kongl. May:tz Drottningenes studier och tijder / både vthi the stycken / som lände til förbättring vthi hennes May:tz Christeliga troo och reena lära / ther vthinnan han hennes May:tt både vppenbarligen och hembligen lärde / vthan ock i alla andra stycken / som hennes May:tt framdeles vthi ett så högt Kongl. stånd skulle fördelachtige wara.
Hwar vthi hans arbete hafwer ock aff Gudh warit så wälsignat / at hennes May:tt hafwer vthi högh wijßdom och förfarenheet dageligen så tiltagit / såsom allom icke allenast inne / vthan ock vthom Fäderneslandet öfwerflödigt och medh förvndran är bekant wordet. Hwar vthaff folgdt är / at icke allenast the som en så berömmelig omwårdnat / öfwer högstbemälte hennes May:tz Kongl. vptuchtan dragit hafwe / vthan ock alle andre Fäderneslandsens ledamoter / som förmente vthi en så wäl vptuchtat / och i alla Kongl. dygder informerat Drottning / sitt egit wälfärdz interesse någorlunda beroo / äro emoot then Sahl. Herr Biskopen meer och meer bewågne wordne / at ihogkomma och betänckia hans gode meriter, och sigh emot honom wijsa bewågne / vthi alt thet som honom kunde igen tiena til någon fördeelachtigh respect och wälfärd. Hwarföre och emedan thet förnähme Biskopsdömmet i Strängnäs / på then tijden är vacant wordet / och hela thes Clerus, så wäl som heela Ministeriumet vthi Consistorio Comitiali, på then Rijkzdagen som höltz i Stockholm Anno 1643, hade på honom kastat sine vota, och så mycket them tilstodh medh enhellige suffragiis vthwaldt honom til Episcopum Strengnensem; Altså är han ock inkallat in regni senatum, och i närwarelse aff hennes May:tt Drottning CHRISTINA sielff / aff Rijkzens Cantzler / Grefwe Axell Oxenstierna / vthi Regeringens nampn til Biskop thersammastädes förklarat / och at hennes Kongl. May:tt wille honom / effter föregående Prästerskapetz så enhelliga voterande, medh sitt breeff ther medh confirmera och bekräffta.
Hwilken allernådigste kallelse han medh diupaste respect och wyrdnat emot tagit hafwer / och är strax ther på vthi presence aff meerhögstbemälte hennes Kongl. May:tt / såsom och Rijkzens Regering och Rådh / sampt med närwarande Episcopis, Superintendentibus, och flere aff Prästerskapet och andra / som tå til Rijkzdagen ankomne wore / aff then Högh Ähre Wyrdige Herren Doctor Lars Paulino, Archi-Episcopo Ubsaliensi solenniter inaugurerat worden / men icke förr än Philippi Jacobi dagh på näst ther effter föliande åhr, til administrationen trädder; Hwilket Biskopsdöme / han hafwer sigh medh största flijt winlagt vthi wakande och Gudeligit arbete at förestå / thet som han ock öfwer några och tiugu åhr troligen giordt hafwer / och så länge hans ålderdoms kraffter / och hans wedhängiande siukdom thet någorlunda hafwa kunnat medhgifwa. Hwar widh han altijdh hafwer warit omtänckt / huru han motte vpbyggia Gudz Försambling / och ther före altijdh något betrachtat / mediterat och skrifwit / som han förmeente / til thes befo[r]dring / tienst och wälfärd kunde lända / ther som til en deel aff Trycket vthgångit / är alles ögon vnderkastat; Enkannerligen är honom wederfaren then stoore ähran / at han månge Personers förnähme Acter och Solenniteter hafwer förträdt och bijwistat / icke allenast aff Rijkzens höga Regeringz och Rådz Personers / sampt andre förnähme Herrars och Mäns / vthan och Kongl. och Furstl. Personers / såsom enkannerligen then Sermon och Predikan han hållit hafwer / tå hennes Kongl. May:tt Drottning CHRISTINA förste gången trädde in vthi Sweriges Rijkes Rådh: Item tå hennes May:tt antogh Regementet; Åter tå hennes Kongl. May:tt kröntes / så ock tå hans Sahl. Kongl. May:tz Konung CARL GUSTAFS Glorwyrdigast i åminnelse / Kröning i Vbsala celebrerades; Item tå hennes May:tt Rijkzens Enkie-Drottning / Drottning MARIA ELEONORA til sin Kongl. Graaff och Lägerstadh vthfärdades / såsom och tå hans Furstl. Durchl. Pfaltz-Grefwen på Stegeborg begroffs / och sådane hederlige och solenne Acter fleere / til hwilke then Sahl. Herr Biskopen esomofftast bleff egenteligen kallat / som en Man / then icke allenast med wältaligheet och högh lärdom war begåfwat / vthan ock medh all trogen vnderdånigh affection, betygade sin devotion, emot the Kongl. och Furstl. Husen / hwilken han och i fölie aff sin skyldigheet således förklarat hafwer / som bemälte sermoner och Predikningar / til en deel aff Trycket vthgångne / medh meera vthwijsa.
Vthi sielfwe sitt Biskops Stifft / hafwer han medh sine medarbetare i ordet / medh sådan conduicte, fromheet och godheet lefwat / at han icke allenast är respecterat worden som theras Förman och Biskop / vthan ock aff störste deelen berömbd och älskat / som theras broder / såsom then ther hatade all fastum, högheet och dominat, hwilket han judicerade thet heliga embetet och ståndet mehra til wanheder än til respect tiena skulle.
Anno 1664. tå han såg sin gamble och Podagriske siukdom blifwa honom för swår / och sig intet kunna effter sin plicht rätteligen betiena Stiftet / hwarken medh Gymnasij inspection, synodal disputationer, eller ock visitationer, hafwandes nogsampt kunnat merkia at hans Breff och Epistler til Prästerskapet i Stifftett intet hafwa kunnat rätt giöra tilfyllest til at boora the feel som vndertijden funnes; Så hafwer han änteligen welat stella thet i wärcket / som han strax effter sin Sahl. Hustros dödh / och sedan offta tänckt hade at giöra / nembl. at begiära Dimission ifrån sitt Biskops-ämbete / på thet at Stifftet så mycket bättre motte kunna betienas / och han til ewentyrs icke wara någon i synnerheet til förargelse / vthan förnöta sin öfrige Lijffztijdh j roo / och vthan något ämbetz bekymmer: Hwarföre han ock hoos Kongl. Mayst. om dimission ansökte / hwilken han ock skriffteligh / nådigh och honorabel erhölt.
With modernised spelling:
... Anno 1632 in septembri, nästan två månader före Hans Saliga Kungliga Majestäts högbeklagliga död, är denne salige herr biskopen fulle i Schwaben i staden Dinkelsbühl allernådigst befallter vorden att begiva sig hem til Sverige och såsom hovpredikant bivista Hennes Majestäts drottning Christinæ, sedermera Sveriges Rikes regerande drottnings hov, såsom ock Hennes Majestäts, som då var den store konungens konung Gustav Adolfs endaste dotter och Sveriges Rikes arvprinsessin, vid dess information och studier uppvakta.
Men så blev likväl med denna resa något fördröjt och uppskjutet, så att den salige herr biskopen icke kom sig på resan förrän det högstbeklagliga slaget vid Lützen skedde, varest den aldrig nogsamt berömlige Sveriges konung och herre måtte för sitt kära Fädernesland och den rena kristliga lärans försvar sitt liv förlåta.
Efter vilkens avgång den salige herr biskopen städse förblev hos Hennes Kungliga Majestät drottning Maria Eleonora, Sveriges Rikes änkedrottning, intill februari månad år 1633, då den salige herren blev efter Hans Saliga Kungliga Majestäts tillförne gjorda nådigaste förordning befallad att skynda sin resa ifrån Wolgast genom Danmark till Sverige, den sig uppdragna tjänst hos Hennes Kungliga Majestät drottning Kristina att emottaga; vilket han flitigt efterkommit haver, så att han in martio näst därefter hit till Stockholm ankommen, sådant sitt ämbete strax verkligen haver anträtt.
Uti vilket ämbete han sig så till information hos en så stor drottning, som framdeles skulle förestå och administrera så många land och konungariken, som ock till att hålla dess hov till gudfruktighet och skicklighet, så förhållit haver att han med de besynnerliga gåvor som Gud honom i predikoämbetet förlänt, så ock den flit och goda konduite som han in suo informatorio munere hos en så hög prinsessin haver plägat haver vunnit hos alla förnäma i landet — och enkannerligen hos den dåvarande Kungliga Regeringen och Hennes Kungliga Majestäts respektiva förmyndare ett synnerligt beröm, gunst och behag.
Uti samma hans förnäma ämbete och charge, såsom han haver haft stort tillfälle sig att evertuera och förbättra, så haver han ock icke nederlagt sitt talang och gåvor, utan med flitigt arbetande dem så exkolerat och utarbetat att han som ett ljus uti det ståndet är hållen vorden; varav är hänt att anno 1640, då den Kungliga Regeringen haver förordnat att några höglärda och om Guds församling och Fäderneslandet välmeriterade män skulle med summo in theologia doctoris gradu uti Uppsala behedras, vilka med så mycket större värde och dignation måtte sina förnäma ämbeter förträda, så är ock denne salige herr Biskopen av höga överheten under vilkens ögon han sitt dagliga ämbete och arbete förrättade och därigenom så mycket illustrare vittnesbörd om sitt förställande förvärvade kommen i nådig konsideration, varandes han så av den Kungliga Regeringen, som ock hela facultate theologica i Uppsala, därtill både nämnd och unanimiter vocerad, såsom ock enkannerligen med en särdeles skrivelse av Hans Grevliga Excellens salige greve Axel Oxenstierna (dåvarandes Sveriges Rikes och sedermera Akademiens i Uppsala kansler) inrådder att icke ifrån denna akt sig draga vartill han så solenniter och legitime blev inviterad.
Fördenskull haver denne salige herr biskopen sig därtill bekvämat, och den 2 juni på förbemälte år, tillika med några andra namnkunniga theologiæ professorer — Lenæo, Jona Magni, Laurelio och Eschillo Petræo, — denna titel och grad av den salige, högärevördige herren och ärkebiskopen doktor Lars Paulino, i följe av så nådig befallning, inrådande och invitation antagit.
Han haver dock en väg som annan uti detta sitt ordinarie ämbete med stor omsorg fortfarit och med sitt högsta beröm dispenserat Hennes Kungliga Majestäts drottningens studier och tider, både uti de stycken som lände till förbättring uti Hennes Majestäts kristliga tro och rena lära, därutinnan han Hennes Majestät både uppenbarligen och hemligen lärde, utan ock i alla andra stycken som Hennes Majestät framdeles uti ett så högt kungligt stånd skulle fördelaktiga vara.
Varuti hans arbete haver ock av Gud varit så välsignat att Hennes Majestät haver uti hög visdom och förfarenhet dagligen så tilltagit, såsom allom icke allenast inne, utan ock utom Fäderneslandet överflödigt och med förundran är bekant vordet. Varutav följt är att icke allenast de som en så berömlig omvårdnad över högstbemälte Hennes Majestäts kungliga upptuktan dragit hava, utan ock alla andra Fäderneslandsens ledamöter som förmente uti en så väl upptuktad och i alla kungliga dygder informerad drottning sitt eget välfärds intresse någorlunda bero äro emot den salige herr biskopen mer och mer bevågna vordna att ihågkomma och betänka hans goda meriter och sig emot honom visa bevågna uti allt det som honom kunde igen tjäna till någon fördelaktig respekt och välfärd.
Varföre och emedan det förnäma biskopsdömet i Strängnäs på den tiden är vakant vordet och hela dess clerus, såväl som hela ministeriumet uti Consistorio comitiali, på den Riksdagen som höllts i Stockholm anno 1643, hade på honom kastat sina vota, och så mycket dem tillstod med enhälliga suffragiis utvalt honom till episcopum strengnensem; alltså är han ock inkallad in Regni Senatum och i närvarelse av Hennes Majestät drottning Kristina själv, av Riksens kansler greve Axel Oxenstierna uti regeringens namn, till biskop därsammastädes förklarad och att Hennes Kungliga Majestät ville honom efter föregående prästerskapets så enhälliga voterande med sitt brev därmed konfirmera och bekräfta.
Vilken allernådigste kallelse han med djupaste respekt och vördnad emot tagit haver och är strax därpå uti presens av merhögstbemälte Hennes Kungliga Majestät, såsom ock Riksens Regering och Råd, samt med närvarande episcopis, superintendentibus och flera av prästerskapet och andra som då till Riksdagen ankomna voro, av den högärevördige herren doktor Lars Paulino, archiepiscopo upsaliensi solenniter inaugurerad vorden, men icke förrän Philippi Jacobi dag på nästdärefter följande år till administrationen trädder; vilket biskopsdöme han haver sig med största flit vinnlagt uti vakande och gudligt arbete att förestå, det som han ock över några och tjugo år troligen gjort haver och så länge hans ålderdoms krafter och hans vidhängande sjukdom det någorlunda hava kunnat medgiva.
Varvid han alltid haver varit omtänkt huru han måtte uppbygga Guds församling och därföre alltid något betraktat, mediterat och skrivit som han förmente till dess befordring, tjänst och välfärd kunde lända, där som till en del av trycket utgånget är allas ögon underkastat. Enkannerligen är honom vederfaren den stora äran att han många personers förnäma akter ock solenniteter haver förträtt och bivistat, icke allenast av Riksens höga regerings- och rådspersoners samt andra förnäma herrars och mäns, utan ock kungliga och furstliga personers, såsom enkannerligen den sermon och predikan han hållit haver, då Hennes Kungliga Majestät drottning Kristina första gången trädde in uti Sveriges Rikes Råd.
Item då Hennes Majestät antog regementet; åter då Hennes Kungliga Majestät kröntes, så ock då Hans Saliga Kungliga Majestäts konung Karl Gustavs (glorvördigast i åminnelse) kröning i Uppsala celebrerades; item då Hennes Majestät Riksens änkedrottning drottning Maria Eleonora till sin kungliga grav och lägerstad utfärdades; såsom ock då Hans Furstliga Durchlauchtighet pfalzgreven på Stegeborg begrovs; och sådana hederliga och solenna akter flera, till vilka den salige herr biskopen esomoftast blev egentligen kallad som en man den icke allenast med vältalighet och hög lärdom var begåvad, utan ock med all trogen underdånig affektion betygade sin devotion emot de kungliga och furstliga husen vilken han ock i följe av sin skyldighet således förklarat haver som bemälte sermoner och predikningar till en del av trycket utgångna med mera utvisa.
Uti själva sitt biskopsstift haver han med sina medarbetare i ordet med sådan konduit, fromhet och godhet levat att han icke allenast är respekterad vorden som deras förman och biskop, utan ock av största delen berömd och älskad som deras broder, såsom den där hatade all fastum, höghet och dominat, vilket han judicerade det heliga ämbetet och ståndet mera till vanheder än till respekt tjäna skulle.
Anno 1664, då han såg sin gamla och podagriska sjukdom bliva honom för svår och sig inte kunna efter sin plikt rätteligen betjäna stiftet varken med gymnasii inspektion, synodaldisputationer eller ock visitationer, havandes nogsamt kunnat märka att hans brev och epistlar till prästerskapet i stiftet inte hava kunnat rätt göra tillfyllest till att bora de fel som undertiden funnes, så haver han äntligen velat ställa det i verket som han strax efter sin saliga hustrus död och sedan ofta tänkt hade att göra, nämligen att begära dimission ifrån sitt biskopsämbete, på det att stiftet så mycket bättre måtte kunna betjänas och han till äventyrs icke vara någon i synnerhet till förargelse, utan förnöta sin övriga livstid i ro och utan något ämbetsbekymmer, varföre han ock hos Kungliga Majestät om dimission ansökte, vilken han ock skriftlig, nådig och honorabel erhöllt.
French translation (my own):
... En septembre 1632, presque deux mois avant la mort profondément regrettable de feu Sa Majesté Royale, ce feu seigneur évêque, qui se trouvait en Souabe dans la ville de Dinkelsbühl, fut très gracieusement chargé de rentrer en Suède et, en tant que prédicateur de la cour, d'assister à la cour de Sa Majesté la reine Christine, plus tard reine régnante du royaume de Suède, ainsi que d'assister Sa Majesté, qui était alors la fille unique du grand roi, le roi Gustave-Adolphe, et aussi la princesse héréditaire du royaume de Suède, dans ses informations et ses études.
Mais ce voyage fut néanmoins quelque peu retardé et ajourné, de sorte que le feu seigneur évêque ne se mit en route qu'après la très regrettable bataille de Lützen, où le roi et seigneur de Suède, jamais trop célèbre, dut donner sa vie pour la défense de sa chère Patrie et de la pure doctrine chrétienne.
Après son départ, le feu seigneur évêque resta toujours auprès de Sa Majesté Royale la reine Marie-Éléonore, reine-douairière du Royaume de Suède, jusqu'au mois de février de l'année 1633, date à laquelle le feu seigneur fut, selon le très gracieux décret de Sa Majesté Royale, chargé de hâter son voyage de Wolgast à travers le Danemark jusqu'en Suède pour recevoir le service qui lui avait été assigné auprès de Sa Majesté Royale la reine Christine; ce qu'il accomplit avec diligence, de sorte qu'au mois de mars suivant, il arriva ici à Stockholm, ayant immédiatement et véritablement assumé sa charge.
En cette qualité, il agissait comme informateur pour une si grande reine, qui allait désormais gouverner et administrer tant de terres et de royaumes, et aussi pour maintenir sa cour dans la piété et l'habileté, de sorte que, avec les dons extraordinaires que Dieu lui avait accordés dans le ministère de la prédication, ainsi que la diligence et la bonne conduite qu'il avait pratiquées dans son rôle d'informateur d'une si haute princesse, il avait gagné pour lui-même des éloges, des faveurs et du plaisir particuliers de tous les nobles du pays — et spécialement de la régence royale et des tuteurs respectifs de Sa Majesté Royale à cette époque-là.
Dans sa noble fonction et sa charge, comme il a eu amplement l'occasion d'exceller et de s'améliorer, il n'a pas non plus négligé son talent et ses dons, mais avec un travail assidu, il les a tellement cultivés et développés qu'il a été considéré comme une lumière dans cette position; d'où il advint qu'en l'an 1640, lorsque la régence royale avait décrété que quelques hommes très instruits et bien méritants pour la congrégation de Dieu et la patrie seraient traités avec le plus haut degré de docteur en théologie à Upsal, qui avec beaucoup plus de valeur et de dignité représenteraient leurs fonctions distinguées, ce feu seigneur évêque fut aussi gracieusement considéré par les hautes autorités sous les yeux desquelles il accomplissait son office et son travail quotidiens, et il acquit ainsi un si grand témoignage illustre de sa représentation, étant à la fois mentionné et unanimement appelé par la régence royale, ainsi que par toute la faculté de théologie d'Upsal, qu'il fut aussi unanimement conseillé par une lettre spéciale de Son Excellence Comital le feu comte Axel Oxenstierna (alors chancelier du Royaume de Suède et plus tard de l'Académie d'Upsal) de ne pas se retirer de cet acte auquel il était si solennellement et légitimement invité.
C'est pour cette raison que ce feu seigneur évêque s'est installé confortablement et, le 2 juin de ladite année, avec quelques autres professeurs de théologie renommés — Lenæus, Jonas Magni, Laurelius et Eschillus Petræus — il a assumé ce titre et ce degré du feu très révérend seigneur archevêque et docteur Laurent Paulinus, conformément à un si gracieux commandement, conseil et invitation.
Il continua cependant, dans cette fonction ordinaire, avec beaucoup de soin et avec ses plus grands éloges, à se passer des études et du temps de Sa Majesté Royale la reine, tant dans les matières qui tendaient à l'amélioration de la foi chrétienne de Sa Majesté et de la pure doctrine, à partir desquelles il enseignait Sa Majesté à la fois ouvertement et secrètement, mais aussi dans toutes les autres matières qui seraient désormais avantageuses à Sa Majesté dans une position royale aussi élevée.
En cela, son œuvre a été si bénie par Dieu que Sa Majesté a grandi chaque jour en sagesse et en expérience, un phénomène connu de tous, tant à l'intérieur qu'à l'extérieur de la Patrie. Il s'ensuit que non seulement ceux qui ont consacré un si grand soin à l'éducation royale de Sa Majesté, mais aussi tous les autres membres de la Patrie, qui estiment que leur propre bien-être dépend en partie d'une reine si bien élevée et instruite dans toutes les vertus royales, sont de plus en plus enclins à se souvenir du feu seigneur évêque, à considérer ses mérites et à se montrer favorables à lui dans tout ce qui pourrait lui être bénéfique.
Parce que l'évêché noble de Strängnäs était alors devenu vacant et que tout le clergé, ainsi que tout le ministère du Consistorium électoral, à la Diète tenue à Stockholm en 1643, avaient voté pour lui, et, autant qu'il leur était dû, l'avaient élu à l'unanimité évêque de Strängnäs, il fut donc également convoqué au Sénat du Royaume et en présence de Sa Majesté la reine Christine elle-même, par le grand chancelier du Royaume, le comte Axel Oxenstierna au nom de la régence, déclaré évêque là-bas et que Sa Majesté Royale voulait le confirmer par sa lettre après le vote unanime précédent du clergé.
Il accepta cette vocation très gracieuse avec le plus profond respect et la plus profonde révérence et fut immédiatement après, en présence de Sa Majesté Royale, ainsi que de la régence et du Conseil du Royaume, ainsi que des évêques, des surintendants et de plusieurs membres du clergé et d'autres qui étaient alors arrivés au Riksdag actuel, fut solennellement inauguré par le très révérend docteur Laurent Paulinus, archevêque d'Upsal, mais ce n'est que le jour de Philippe et Jacques de l'année suivante qu'il entra dans l'administration; épiscopat qu'il s'appliqua à gérer avec la plus grande diligence dans un travail vigilant et pieux, qu'il accomplit fidèlement pendant une vingtaine d'années et aussi longtemps que la force de sa vieillesse et la maladie qui l'accompagnait purent raisonnablement le permettre.
Il était toujours soucieux de l'édification de la congrégation de Dieu et, par conséquent, il considérait, méditait et écrivait tout ce qu'il estimait utile à son avancement, à son service et à son bien-être. Chacun a pu en prendre connaissance, certains d'entre eux ayant été publiés. Il eut notamment le grand honneur d'avoir assisté, et encore aujourd'hui, aux cérémonies solennelles de nombreuses personnalités, non seulement des hauts fonctionnaires du gouvernement et du Conseil, ainsi que d'autres seigneurs et hommes éminents, mais aussi de personnalités royales et princières, comme notamment le sermon qu'il prononça lors de l'entrée de Sa Majesté la reine Christine au Conseil du Royaume de Suède.
De même, lorsque Sa Majesté prit le régiment; de même lorsque Sa Majesté Royale fut couronnée, de même aussi lorsque le couronnement de feu Sa Majesté royale le roi Charles-Gustave (très glorieux de mémoire) fut célébré à Upsal; de même lorsque Sa Majesté la reine douairière du royaume, la reine Marie-Éléonore, fut portée à son tombeau royal; de même également lorsque Sa Sérénité le comte palatin de Stegebourg fut enterré; et d'autres actes plus honorables et solennels, auxquels le feu seigneur évêque était le plus souvent appelé comme un homme qui était non seulement doué d'éloquence et de haute érudition, mais qui aussi, avec toute affection fidèle et soumise, témoignait de son dévouement aux maisons royales et princières qu'il déclara également ainsi en conséquence de son devoir, ce que lesdits sermons, dont certains ont été publiés, prouvent, entre autres choses.
Dans son propre épiscopat, lui et ses collaborateurs dans la Parole ont vécu avec une telle conduite, une telle piété et une telle bonté qu'il était non seulement respecté comme leur chef et évêque, mais aussi généralement reconnu et aimé comme leur frère, car il détestait toute arrogance, toute hauteur et toute domination qui, selon lui, déshonoreraient la sainte fonction et la position qu'elles ne la respectaient pas.
En 1664, voyant que sa vieille maladie goutteuse devenait trop grave pour lui et qu'il n'était plus en mesure de servir convenablement l'évêché conformément à son devoir, ni par l'inspection du gymnase, ni par les disputes synodales, ni même par les visites, ayant soigneusement constaté que ses lettres et épîtres au clergé de l'évêché n'avaient pas pu suffire à corriger les erreurs qui se trouvaient parfois, il voulut finalement mettre en pratique ce qu'il avait pensé faire peu après la mort de sa défunte épouse et depuis lors, à savoir demander la démission de sa charge épiscopale, afin que l'évêché puisse être d'autant meilleur et qu'il ne soit une source d'ennuis particuliers pour personne, mais puisse passer le reste de sa vie en paix et sans aucun souci officiel, c'est pourquoi il demanda aussi à Sa Majesté Royale une démission, qu'il reçut aussi par écrit gracieusement et honorablement.
English translation (my own):
... In September 1632, almost two months before the deeply regrettable death of His Late Royal Majesty, this late lord Bishop, who was in Swabia in the city of Dinkelsbühl, was most graciously commanded to go home to Sweden and, as court preacher, attend the court of Her Majesty Queen Kristina, later the reigning Queen of the Kingdom of Sweden, as well as to attend Her Majesty, who was then the only daughter of the great king, King Gustav Adolf, and also the Hereditary Princess of the Kingdom of Sweden, in her information and studies.
But this journey was nevertheless somewhat delayed and postponed, so that the late Lord Bishop did not set out on his journey until after the most regrettable Battle of Lützen took place, where the never-too-famous King and Lord of Sweden had to give up his life for the defense of his dear Fatherland and the pure Christian doctrine.
After whose departure the late Lord Bishop always remained with Her Royal Majesty Queen Maria Eleonora, Dowager Queen of the Kingdom of Sweden, until the month of February in the year 1633, when the late Lord was, according to the most gracious decree of His Late Royal Majesty, commanded to hasten his journey from Wolgast through Denmark to Sweden to receive the service he had been assigned to Her Royal Majesty Queen Kristina; which he diligently fulfilled, so that in the following March he arrived here in Stockholm, having immediately and truly assumed his office.
In the which capacity he acted as an informant for such a great queen, who would henceforth govern and administer so many lands and kingdoms, and also to maintain her court in godliness and skill, so that, with the extraordinary gifts that God had bestowed upon him in the ministry of preaching, as well as the diligence and good conduct that he had practiced in his role as informant to such a high princess, he had won for himself special praise, favour, and pleasure from all the nobles in the country — and especially from the royal regency and Her Royal Majesty's respective guardians at that time.
In his noble office and charge, as he had ample opportunity to excel and improve himself, so he also did not neglect his talent and gifts, but with diligent work, he so cultivated and developed them that he has been held up as a light in that position; from which it happened that in the year 1640, when the royal regency had decreed that some highly learned and well-merited men for God's congregation and the Fatherland should be treated with the highest degree of doctor in theology in Uppsala, who with so much greater value and dignity should represent their distinguished offices, so this late Lord Bishop was also graciously considered by the high authorities under whose eyes he performed his daily office and work, and he thereby acquired so much illustrious testimony of his representation, being both mentioned and unanimously called upon by the royal regency, as well as by the entire theological faculty in Uppsala, as he was also unanimously advised by a special letter from His Comital Excellency the late Count Axel Oxenstierna (then Chancellor of the Kingdom of Sweden and later of the Academy in Uppsala) not to withdraw from this act to which he was so solemnly and legitimately invited.
For this reason, this late Lord Bishop made himself comfortable, and on June 2 of the aforementioned year, together with some other renowned professors of theology — Lenæus, Jonas Magni, Laurelius and Eschillus Petræus, — he assumed this title and degree of the late Most Reverend Lord and Archbishop Dr. Lars Paulinus, in accordance with such gracious command, advice and invitation.
He continued, however, in this ordinary office with great care and with his highest praise, dispensed with the studies and times of Her Royal Majesty the Queen, both in those matters that tended to the improvement of Her Majesty's Christian faith and pure doctrine, from which he taught Her Majesty both openly and secretly, but also in all other matters that would henceforth be advantageous to Her Majesty in such a high royal position.
In this his work has also been so blessed by God that Her Majesty has daily grown in high wisdom and experience, as has become abundantly and with wonder known to all, not only within, but also outside the Fatherland. From which it follows that not only those who have drawn such a famous care over Her Majesty's royal upbringing, but also all other members of the Fatherland who suppose that their own welfare's interests somewhat depend on a queen so well-brought up and informed in all royal virtues, have become more and more inclined towards the late Lord Bishop to remember and consider his good merits and to show themselves inclined towards him in all that could serve him for any advantageous respect and welfare.
Because the noble bishopric of Strängnäs at that time had become vacant and the entire clergy, as well as the entire ministry in the Electoral Consistorium, at the Riksdag held in Stockholm in 1643, had cast their votes on him, and, as much as was due to them, with unanimous suffrage elected him Bishop of Strängnäs, he was therefore also summoned to the Senate of the Realm and in the presence of Her Majesty Queen Kristina herself, by the Grand Chancellor of the Realm, Count Axel Oxenstierna in the name of the regency, declared bishop there and that Her Royal Majesty wanted to confirm him with her letter after the previous unanimous vote of the clergy.
He accepted that most gracious calling with the deepest respect and reverence and was immediately afterwards, in the presence of Her Royal Majesty, as well as of the regency and Council of the Realm, as well as the bishops, superintendents and several of the clergy and others who had then arrived at the present Riksdag, was solemnly inaugurated by the Most Reverend Dr. Laurentius Paulinus, Archbishop of Uppsala, but it was not until Philip's and James' Day in the following year that he entered the administration; the which episcopate he applied himself to manage with the greatest diligence in vigilant and godly work, which he did faithfully for some twenty years and for as long as the strength of his old age and his accompanying illness were able to reasonably allow.
Whereby he was always thoughtful of how he might build up the congregation of God, and he therefore always considered, meditated and wrote anything that he thought could be of use to its advancement, service and welfare, which everyone's eyes have seen, as some of them have been published in print. In particular, he experienced the great honour of having attended and attended the distinguished acts and solemnities of many persons, not only of the government's and Council's high persons and other distinguished lords and men, but also of royal and princely persons, such as in particular the sermon he delivered when Her Royal Majesty Queen Kristina first entered the Council of the Kingdom of Sweden.
Likewise when Her Majesty took the regiment; again when Her Royal Majesty was crowned, so also when the coronation of His Late Royal Majesty King Karl Gustav (most glorious in memory) was celebrated in Uppsala; likewise when Her Majesty the Dowager Queen of the Realm, Queen Maria Eleonora, was carried to her royal tomb and resting place; as also when His Princely Serenity the Count Palatine of Stegeborg was buried; and such more honourable and solemn acts, to which the late Lord Bishop was most often called as a man who was not only gifted with eloquence and high learning, but also, with all faithful submissive affection, testified his devotion to the royal and princely houses which he also thus declared in consequence of his duty, which the said sermons, some of which have been published in print, prove, along with other things.
In his own bishopric, he and his co-workers in the Word have lived with such conduct, piety and goodness that he was not only respected as their leader and bishop, but also by and large renowned and loved as their brother, as he hated all arrogance, highness and dominance, which he judged would give the holy office and position more dishonour than respect.
In 1664, when he saw that his old and gouty illness was becoming too severe for him and that he was unable to properly serve the bishopric in accordance with his duty, either with gymnasium inspection, synodal disputations or even visitations, having carefully noticed that his letters and epistles to the clergy in the bishopric had not been able to do enough to correct the errors that were sometimes found, he finally wanted to put into practice what he had thought to do shortly after the death of his late wife and since then, namely to request resignation from his episcopal office, so that the bishopric could be all the better and he would not be a source of particular annoyance to anyone, but could spend the rest of his life in peace and without any official worries, which is why he also applied to His Royal Majesty for a resignation, which he also received in writing graciously and honourably.
Above: Johannes Matthiæ.
.jpg)
Above: Kristina.
Note: Philip's and James' Day = Walpurgis Night (May 1).
No comments:
Post a Comment