Source:
Den swenska wäl-öfwade jord-gumman hwilken grundeligen underwijser huru med en hafwande handlas, en wåndande hielpas, en barna-qwinna handteras, och det nyfödda barnet skiötas skal, pages 266 to 271, by Johan von Hoorn, 1697; Lund University Library (Lunds universitets bibliotek), via the Alvin portal
The account:
Om Seger-Hufwan.
Då Frälser-Mannen wil trösta sina bedröfwade och Mod-falne Lärjungar / säijer han: »När Qwinnan hafwer födt Barnet / kommer hon sin Bedröfwelse intet ihug / ty hon gläds at Menniskian är föd i Werldenna.« Deña Qwinnones Glädie om han skal wara aldeles fulkomlig / så är thet ey nog / at Qwinnan / igenom en förståndig Jord-Gummas Tilhielp / hafwer födt sitt Barn til Werldenna; utan hon / och hennes späda Barn / måste än widare utaff Barnmorskan skiötas / på det Modrens Barn-Säng ey warder någon Siuk-Säng; och at hon / uti rättan Tid / må giöra sin Kyrckogång / begifwa sig sedan / utan något Feel / til sina Hus-Syslor igen / och om GUD så behagar / föda flera Barn; och at deß späda Barn wid detta nyßbörjade Lifwet / så mycket giörligit är / utan förhinder behålles / at thet uti Gudsfruchtan och Dygd GUdi til Ähra / Föräldrarna och Slechten til hugnad / och deß nästa til Tiänst / upfostras kan. Om hwilket wij uti denna tredie Boken handla willia: och först föreställa / huru thet nyfödda Barnet skal handteras / effter thet är spädare och tål mindre än Modren. Och sedan huru Modren uti sin Barn-Säng alt til Kyrckiogången sig förhålla och skiötas skal.
Men förr än wij til sielfwa Barnet skrida / måste något om Seger-Hufwan mälas och talas: hwilken är en Hinna som sombliga Barn hafwa på Hufwudet när the komma i Werlden / ibland så liten at hon allenast betäcker Hufwud-Skålan / ibland åter så stor / at hon täcker hela Hufwudet och Axlarna: Til hwilken the enfaldiga stor Tro sättia: at Barnet skal warda ganska olyckeligit då denna Hinnan förfares och kommer uti elaka Menniskors Händer; och åter om hon gömes skal thet wara ganska lyckeligit / ja de mena der af kunna spå och see förut tilkommande Ting / och hwad Gummorna mera sig emellan säija. Hwarföre the henne gemenligen uti en liten silfwer Ask sluta / och hänga om Barnets Hals. Men wij willia wijsa at denna Försichtigheten är fåfäng / och at alla Barn föra denna Hinnan med sig i Werlden / ehuru wäl the henne ey hafwa på Hufwudet / och therföre ey är något särdeles eller något nytt.
Om Jord-Gum̃an / när et sådant Barn med Seger-Hufwan födes / ransakar Effterbörden och Nätet uti hwilket Barnet och Watnet hafwa warit slutne / skal hon snart warse blifwa / hwad detta är för en Hinna som Barnet hafwer på Hufwudet; nemligen hon skal befinna / at just så stort Stycke felas / och är utaf Hinnorna utrifwit / som det är / hwilket Barnet hade på Hufwudet. Ty i Ställe at mästa Barnens Hiñor spricka uti Födelsen och gifwa Framgång åt Barnet / så äro detta Barnets Hinnor / ey enckelt spruckna / utan Barnet förer et Stycke aff them med sig på Hufwudet. Hwilket lätteligen kan henda / om antingen Barnet hemligen bortflyter / eller om Barnet uti så litet Watten flyter / at Watnet sig ey emellan Hufwudet och Hinnan / som uti Födelßen spricker / tränga kan; utan Hufwudet fölier immediate, thet är / straxt Hinnan effter / hwarföre när Werkarna twinga Barnet / spricker ey Blåsan / utan hela Stycket föllier med. Ja thet händer ibland när Hinnan är seeg / at Barnet ey rifwer något Stycke utur henne; utan det kom̃er i Werlden med Hinnor / Watten och Effterbörd på en gång / at Jord-Gumman nödgas / sedan Barnet är födt / ypna Nätet / at sleppa det ut.
Här utaf synes klart / at denna Hiñan är ey något särdeles / och therföre henne ey någon särdeles Krafft tilskrifwas bör. Ty lika som min Hatt / antingen jag honom på Hufwudet eller uti Handen bär / mig ingen Lycka eller Olycka kan tilbringa; altså kan och denna Hinnan / antingen hon kommer för eller effter Barnet / hwarken hielpa eller skada thet / utan man bör henne / så wäl som Resten af Effterbörden upbräña. Och til Bewijs huru fåfänglig denna Omsorgen är / skal jag en Historia hijt foga: Uti Amsterdam brachte en Hustru Seger-Hufwan af sit Barn hos en Silfwer-Smed / min Slechtninge / at giöra ther til en Ask / med alfwarlig Warning at hon skulle wäl giömmas och ey förfaras; men oachtadt denna Warningen / förkom Hinnan / at man henne ey kunde igen finna. Mästaren som henne hade emot tagit började therom et stort Wäsend / när i det samma en frem̃ande Hustru uti Werckstadn kom / som frågade hwarföre han war så otålig? hwarpå han henne Saken sade / och at han fruchtade komma i stor Olåt med Hustrun som egde Hinnan. Hwarpå hon swarade sig hafwa en Hinna / och effter hennes Barn woro dödt / och therföre ey kunde blifwa olyckeligit / wille hon gifwa honom den samma at förekomma widare Olåt. Han tog den samma med Tacksamhet emot / slöt henne uti Asken och gaf åt den första Hustrun / hwilken henne ganska förnögd emot tog / och hafwer aldrig öfwer sit Barns Olyckor klagat / ehuru wäl man hemligen ther acht på gifwit hafwer.
Hwad Namnet angår / at denna Hinne-Lappen kallas en Hielm eller Seger-Hufwa. Så är det första tagit igenom Liknelße / ty hon täcker Barnets Hufwud lika som en Hielm. Och thet andra utaff sielfwa Giärningen / ty ther föllier gemenligen et qvickt Barn / och bemärker för Hustrun en hastig och prompt Förloßning / hwilken är en seger-ful Öfwerwinning: och i Stället at andra Barn bryta sig allenast utur deß Fängelße / så förer detta / lika som Simson / Fängelses Portarna med sig när thet kommer i Werlden.
With modernised spelling:
Om segerhuvan.
Då frälsermannen vill trösta sina bedrövade och modfallna lärjungar säger han: »När kvinnan haver fött barnet, kommer hon sin bedrövelse inte ihåg, ty hon gläds att människan är född i världena.«
Denna kvinnonas glädje om han skall vara alldeles fullkomlig, så är det ej nog att kvinnan igenom en förståndig jordgummas tillhjälp haver fött sitt barn till världena, utan hon och hennes späda barn måste än vidare utav barnmorskan skötas, på det moderns barnsäng ej varder någon sjuksäng och att hon uti rättan tid må göra sin kyrkogång begiva sig sedan utan något fel till sina hussysslor igen och (om Gud så behagar) föda flera barn, och att dess späda barn vid detta nyssbörjade livet så mycket görligt är utan förhinder behålles att det uti gudsfruktan och dygd Gudi till ära, föräldrarna och släkten till hugnad, och dess nästa till tjänst uppfostras kan; om vilket vi uti denna tredje boken handla vilja och först föreställa huru det nyfödda barnet skall hanteras, efter det är spädare och tål mindre än modern, och sedan huru modern uti sin barnsäng allt till kyrkogången sig förhålla och skötas skall.
Men förrän vi till själva barnet skrida, måste något om segerhuvan mälas och talas, vilken är en hinna som somliga barn hava på huvudet när de komma i världen, ibland så liten att hon allenast betäcker huvudskålan, ibland åter så stor att hon täcker hela huvudet och axlarna, till vilken de enfaldiga stor tro sätta att barnet skall varda ganska olyckligt då denna hinnan förfares och kommer uti elaka människors händer och åter, om hon gömmes, skall det vara ganska lyckligt — ja, de mena därav kunna spå och se förut tillkommande ting och vad gummorna mera sig emellan säga, varföre de henne gemenligen uti en liten silver ask sluta och hänga om barnets hals.
Men vi vilje visa att denna försiktigheten är fåfäng och att alla barn föra denna hinnan med sig i världen, ehuruväl de henne ej hava på huvudet, och därföre ej är något särdeles eller något nytt.
Om jordgumman, när ett sådant barn med segerhuvan födes, rannsakar efterbörden och nätet uti vilket barnet och vattnet hava varit slutna, skall hon snart varse bliva vad detta är för en hinna som barnet haver på huvudet. Nämligen hon skall befinna att just så stort stycke felas och är utav hinnorna utrivet (som det är) vilket barnet hade på huvudet, ty, i ställe att mesta barnens hinnor spricka uti födelsen och giva framgång åt barnet, så äro detta barnets hinnor ej enkelt spruckna, utan barnet för ett stycke av dem med sig på huvudet.
Vilket lätteligen kan hända om antingen barnet hemligen bortflyter eller om barnet uti så litet vatten flyter att vattnet sig ej emellan huvudet och hinnan (som uti födelsen spricker) tränga kan, utan huvudet följer immediate, det är straxt hinnan efter, varföre, när värkarna tvinga barnet, spricker ej blåsan, utan hela stycket följer med. Ja, det händer ibland, när hinnan är seg, att barnet ej river något stycke utur henne, utan det kommer i världen med hinnor, vatten och efterbörd på en gång, att jordgumman nödgas, sedan barnet är fött, öppna nätet att släppa det ut.
Härutav synes klart, att denna hinnan är ej något särdeles, och därföre henne ej någon särdeles kraft tillskrivas bör. Ty, likasom min hatt, antingen jag honom på huvudet eller uti handen bär, mig ingen lycka eller olycka kan tillbringa, alltså kan ock denna hinnan, antingen hon kommer före eller efter barnet, varken hjälpa eller skada det, utan man bör henne såväl som resten av efterbörden uppbränna. Och, till bevis huru fåfänglig denna omsorgen är, skall jag en historia hit foga:
Uti Amsterdam bragte en hustru segerhuvan av sitt barn hos en silversmed (min släktninge) att göra därtill en ask, med allvarlig varning att hon skulle väl gömmas och ej förfaras; men oaktat denna varningen, förkom hinnan att man henne ej kunde igen finna. Mästaren som henne hade emottagit började därom ett stort väsende när i detsamma en främmande hustru uti verkstaden kom, som frågade varföre han var så otålig; varpå han henne saken sade och att han fruktade komma i stor olåt med hustrun som ägde hinnan.
Varpå hon svarade sig hava en hinna ock, efter hennes barn vore dött och därföre ej kunde bliva olyckligt, ville hon giva honom densamma att förekomma vidare olåt. Han tog densamma med tacksamhet emot, slöt henne uti asken och gav åt den första hustrun, vilken henne ganska förnöjd emottog och haver aldrig över sitt barns olyckor klagat, ehuruväl man hemligen där akt på givit haver.
Vad namnet angår, att denna hinnelappen kallas en hjälm eller segerhuva, så är det första taget igenom liknelse, ty hon täcker barnets huvud likasom en hjälm, och det andra utav själva gärningen, ty där följer gemenligen ett kvickt barn och bemärker för hustrun en hastig och prompt förlossning, vilken är en segerfull övervinning; och i stället att andra barn bryta sig allenast utur dess fängelse, så för detta, likasom Simson fängelsesportarna, med sig när det kommer i världen.
French translation (my own):
A propos du capot de la victoire [la coiffe].
Lorsque le Sauveur veut consoler ses disciples affligés et découragés, il dit: «Lorsque la femme a donné naissance à l'enfant, elle ne se souvient plus de ses souffrances, car elle se réjouit de ce qu'un être humain est né dans le monde.»
Cette joie de la femme, pour qu'elle soit tout à fait parfaite, ne suffit pas que la femme, avec l'aide d'une sage-femme, ait mis son enfant au monde, mais elle et son enfant en bas âge doivent aussi être soignés par la accoucheuse afin que le lit d'accouchement de la mère ne devienne pas un lit de maladie, et afin qu'elle puisse aller à l'église au bon moment, puis retourner à ses affaires ménagères sans aucune faute et (s'il plaît à Dieu) donner naissance à d'autres enfants, et afin que son enfant en bas âge, dans cette vie nouvellement commencée, soit entretenu autant que possible sans entrave, afin qu'il puisse être élevé dans la crainte de Dieu et dans la vertu, pour l'honneur de Dieu, pour la consolation des parents et de la famille, et pour le service de son prochain; c'est de cela que nous traiterons dans ce troisième livre et imaginerons d'abord comment l'enfant nouveau-né doit être traité, car il est plus délicat et peut supporter moins que la mère, et ensuite comment la mère dans son lit d'accouchement doit se comporter et comment elle doit être soignée, jusqu'à ce qu'elle aille à l'église.
Mais avant de passer à l'enfant lui-même, il faut dire et discuter quelque chose du capot de la victoire, qui est une membrane que certains enfants ont sur la tête quand ils viennent au monde, parfois si petite qu'elle ne couvre que le sommet de leur tête, parfois si grande qu'elle couvre toute la tête et les épaules, dans laquelle les simples d'esprit placent une grande foi que l'enfant sera très malheureux lorsque cette membrane sera enlevée et tombera entre les mains de méchants et encore, si elle est cachée, elle sera très heureuse — en effet, ils pensent qu'ils peuvent l'utiliser pour prédire et voir les choses à venir et ce que les vieilles femmes disent entre elles. C'est pourquoi ils la mettent généralement dans une petite boîte en argent et l'accrochent autour du cou de l'enfant.
Mais nous voulons montrer que cette prudence est vaine et que tous les enfants apportent cette membrane avec eux au monde, même s'ils ne l'ont pas sur la tête, et qu'elle n'a donc rien de spécial ou de nouveau.
Si la sage-femme, à la naissance d'un enfant portant le capot de la victoire, examine le arrière-faix et le filet dans lequel l'enfant et l'eau ont été enfermés, elle remarquera rapidement de quelle espèce de membrane il s'agit. Elle constatera qu'un morceau tout aussi gros manque et est arraché des membranes que l'enfant avait sur la tête, car, au lieu que la plupart des membranes de l'enfant éclatent à la naissance et le poussent en avant, ce ne sont pas simplement les membranes de l'enfant qui éclatent, mais l'enfant en porte un morceau sur sa tête.
Cela peut facilement se produire si l'enfant s'éloigne discrètement, ou s'il flotte dans si peu d'eau que l'eau ne peut pénétrer entre la tête et la membrane (qui éclate à l'accouchement), mais que la tête suit immédiatement, c'est-à-dire la membrane immédiatement après. Ainsi, lorsque les douleurs de l'accouchement forcent l'enfant, la vésicule n'éclate pas, mais le morceau entier suit. Oui, il arrive parfois, lorsque la membrane est dure, que l'enfant n'en arrache aucun morceau, mais qu'il vienne au monde avec des membranes, de l'eau et un arrière-faix à la fois, si bien que la mère est obligée, après la naissance de l'enfant, d'ouvrir le filet pour le laisser sortir.
Il est donc clair que cette membrane n'a rien de spécial et qu'aucun pouvoir particulier ne doit donc lui être attribué. Car, de même que mon chapeau, que je le porte sur la tête ou à la main, ne peut m'apporter ni bonheur ni malheur, de même cette membrane, qu'elle soit antérieure ou postérieure à l'enfant, ne peut ni lui être utile ni lui nuire. Il faut la brûler, comme le reste du arrière-faix. Et, pour prouver la vanité de cette préoccupation, j'ajouterai une histoire:
A Amsterdam, une femme apporta le capot de victoire de son enfant à un orfèvre (mon parent) pour qu'il lui fabrique un écrin, en lui conseillant de bien le cacher et de ne pas le déranger. Malgré cet avertissement, la membrane se détériora au point qu'on ne put la retrouver. Le maître qui l'avait reçue commença à en faire grand cas lorsqu'au même moment une inconnue entra dans l'atelier et lui demanda pourquoi il était si impatient. Il lui raconta alors l'affaire et craignit d'avoir de graves ennuis avec la femme à qui appartenait la membrane.
Elle répondit qu'elle aussi avait une membrane, car son enfant était mort et ne pouvait donc être malheureuse. Elle voulait donc la lui donner pour éviter de nouveaux ennuis. Il la reçut avec gratitude, la referma dans la boîte et la remit à sa première épouse, qui la reçut avec satisfaction et ne se plaignit jamais des malheurs de son enfant, bien qu'une personne y ait prêté une attention secrète.
Quant au nom que ce morceau de membrane est appelé casque ou capot de victoire, le premier est pris par ressemblance, car il couvre la tête de l'enfant comme un casque, et le second par l'acte lui-même, car là un enfant en bonne santé suit généralement et marque pour la femme un accouchement rapide et prompt, qui est une grande victoire; et contrairement à d'autres enfants qui s'échappent simplement de leur prison, celui-ci, comme Samson, porte les portes de la prison avec lui lorsqu'il vient au monde.
English translation (my own):
About the victory hood [caul].
When the Saviour wants to comfort his sorrowful and discouraged disciples, he says: "When the woman has given birth to the child, she remembers the anguish no more, for she rejoices that a human being has been born into the world."
This the woman's joy, if it is to be completely perfect, is not enough that the woman, through the help of a wise midwife, has brought her child into the world, but she and her infant child must also be cared for by the midwife so that the mother's childbed does not become a sickbed, and so that she may go to church at the right time, then go back to her household affairs without any fault and (if it so pleases God) give birth to more children, and so that her infant child, in this newly begun life, is maintained as much as possible without hindrance, so that it can be raised in the fear of God and in virtue, for the honour of God, for the consolation of the parents and the family, and for the service of its neighbour; about which we will deal in this third book and first imagine how the newborn child should be handled, as it is more delicate and can tolerate less than the mother, and then how the mother in her childbed should behave and how she should be cared for, all the way until she goes to church.
But before we move on to the child itself, something must be said and discussed about the victory hood, which is a membrane that some children have on their heads when they come into the world, sometimes so small that it only covers the crown of their heads, sometimes so large that it covers the entire head and shoulders, in which the simple-minded place great faith that the child will be quite unfortunate when this membrane is removed and falls into the hands of wicked people and again, if it is hidden, it will be quite fortunate — indeed, they think that they can use it to predict and see things to come and what the old women say amongst themselves, which is why they usually put it in a small silver box and hang it around the child's neck.
But we want to show that this caution is vain and that all children bring this membrane with them into the world, although they do not have it on their heads, and it is therefore nothing special or new.
If the midwife, when such a child with the victory hood is born, examines the afterbirth and the net in which the child and the water have been enclosed, she will soon notice what kind of membrane this is that the child has on its head. Namely, she will find that just as large a piece is missing and torn out of the membranes (as it is) that the child had on its head, for, instead of most of the child's membranes bursting during birth and pushing the child forward, this child's membranes are not simply bursting, but the child carries a piece of them with it on its head.
This can easily happen if either the child secretly floats away or if the child is floating in such little water that the water cannot penetrate between the head and the membrane (which bursts during birth), but the head follows immediately — that is, the membrane immediately after, — wherefore, when the labour pains force the child, the vesicle does not burst, but the whole piece follows along. Yes, it sometimes happens, when the membrane is tough, that the child does not tear any piece out of her, but it comes into the world with membranes, water and afterbirth at once, that the mother is forced, after the child is born, to open the net to let it out.
From this it is clear that this membrane is nothing special, and therefore no special power should be attributed to it. For, just as my hat, whether I wear it on my head or in my hand, can bring me no fortune or misfortune, so this membrane, whether it comes before or after the child, can neither help nor harm it, but one should burn it as well as the rest of the afterbirth. And, to prove how vain this concern is, I will add a story here:
In Amsterdam a wife brought her child's victory hood to a silversmith (my relative) to make a box for it, with a serious warning that it should be well hidden and not be disturbed; but in spite of this warning, the membrane deteriorated so that it could not be found again. The master who had received it began to make a great fuss about it when at the same time a stranger woman came into the workshop, who asked why he was so impatient; whereupon he told her the matter and that he feared to get into great trouble with the wife who owned the membrane.
To this she replied that she had a membrane also, as her child was dead and therefore could not be unhappy, so she wanted to give him the same to prevent further trouble. He received it with gratitude, closed it in the box and gave it to the first wife, who received it quite contentedly and has never complained about her child's misfortunes, although one has secretly paid attention to it.
As for the name, that this piece of membrane is called a helmet or victory hood, the first is taken through resemblance, for it covers the child's head like a helmet, and the second from the act itself, for there a healthy child commonly follows and marks for the wife a quick and prompt delivery, which is a great victory; and unlike when other children simply break out of their prison, so this one, like Samson, carries the prison gates with it when it comes into the world.
Above: Johan von Hoorn.
No comments:
Post a Comment