Kristina's letter to Azzolino, dated December 20/30 (New Style), 1656

Sources:

Christine de Suède et la cardinal Azzolino. Lettres inédites (1666-1668), Carl Bildt, 1899

https://litteraturbanken.se/författare/BildtC/titlar/ChristineEtAzzolino/sida/54/faksimil

Christina: Brev från sex decennier, pages 41 to 46, edited and translated by Sven Stolpe, 1960

Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006

https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/kristina.pdf

"Från Pesaro skrev Christina detta brev, som blivit berömt. Det är en snabb analys av de politiska förhållandena i Frankrike och de personliga relationerna vid hovet i Paris och vittnar om hennes även i unga år förvånande säkra omdöme. Drottning Christina har under årens lopp skrivit en hel rad liknande politiska diagnoser, vilka tillsammans ger en ytterst levande bild av de politiska och kyrkliga spänningarna i hennes tid och rymmer många precisa, ofta drastiska, karaktärsporträtt."

"From Pesaro, Christina wrote this letter, which has become famous. It is a quick analysis of the political conditions in France and the personal relationships at the court of Paris and testifies to her surprisingly sure judgment even at a young age. Over the years, Queen Christina wrote a whole series of similar political diagnoses which together give an extremely vivid picture of the political and ecclesiastical tensions of her time and contain many precise, often drastic, character portraits." - Stolpe

Kristina wrote this letter to Cardinal Decio Azzolino on December 20/30 (New Style), 1656.

The letter:

De Pesaro, le 30 décembre 1656.

Pour vous faire une relation de l'estat ou i'ay trouve la France, ie ne vous diray pas que c'est un grandt royaume puissant, abondant d'une infinite des peu[p]les, fertile, riche, et pourveu non seullement de toute les chose necessaires pour la vie des hommes, mais pour contenter et satisfaire au luxe des plus sensuels. Je ne vous diray pas que la nation est spirituelle, valiante, legere, inconstante, industrieus, polie et sava[n]te. Tout le monde demeure d'accordt de ces verites, et vous ne pouves les ignorer. Vous savez que l'estat de France est compose des Parlements, d'un clerge puissant, d'une grande et nombreuse noblesse, d'une infinite de viles grandes et puisantes, dont Paris est la plus considerable. Tout cecy ensemble iouit d'un quantite privileges qui s'observent celon les temps et les circonstances dans les quels se trouvent les roys, et celon qu'ils ont ou plus ou moins d'autorite ou de bonte, car enfin la France a le genie monarchique, et quant le roy dit ie le veux il est obeij, et tout plie a sa volonte. Les minorites sont suiettes aux troubles et aux revolutions, mais le nom du du roy est si aime et revere des ses suiets qu'enfin tousiour avec les succes du temps ils revienne a leur devoir et tirent cet avantage de leur inconstance que leurs maux et dengers ne sont pas durables.

Auiourhuy l'on peut dire que M. le Card. Mazarin gouverne la France avec une autorite tout a fait absolue et extraordinaire. La faveur de la reine a porte sa fortune a une elevation qui l'on peut dire qu'il est hors de la porte de l'envie. Il doit a la fermete et a la constance de la reine l'establissement d'une fortune agitee par tan de tempestes coniures a sa perte, si la reine, d'une constance inesbranlable, ne l'eust soutenue. Croies toutefois que dans l'amitie de ces deux personnes il n'y a rien de criminel. Je vous iure sur tout ce qu'il y a de plus saint et sacre au monde que la medisence a fait tort a la vertu de cette princesse. C'est la plus vertueuse princesse du monde, d'une piete singuliere et exemplaire, incapable de manquer aux loix de l'honeur, et tel enfin qu'on ne peut la supsonner sen se rendre couppable d'une iniustice manifeste, et si elle a fait pour Mazarin des choses extraordinaires en establissant son autorite, c'est qu'elle a coneu sa fidelite et sa capasite a bien servir le roy. Elle y a reusi avec tan de bonheur qu'elle se voit par le moien du dit Cardl. maistresse absolue de la France. La Court a present est compose des amis serviteurs et creatures du Cardl. (Saches que le Cardl. et la reine n'est qu'une mesme faction, mais avec cette distintion que le Cardl. avoit autrefois besoin de la reine et depandoit d'elle, mais a present la reine a besoin de luy et depandt du Cardl.) Tout ce que pouvoit donner ombrage a la grandeur du Cardl. est escartes proscrit et exile. La majorite du roy a imposér le silence aux parlements qui des temps a austre tache de faire de remontrance au roy qui ne sont pas escoutte, et les austres Courts souveraines modere son autorite avec tan de bonheur pour le cardl. qu'il semble qu'ils ne sont en different entre eux pour establir leur servitude et son autorite. La noblesse est mal satisfaite des chefs des partis, le duc d'Orleans meprise, le Prince estime hay et craint, le Cardl. de Retz a moins d'amis qu'il ne nous fait a croire. On l'estime mais on le craint et ces meillieurs amis seroit fache de le voir dans le ministere. Le prince de Conti est mal avec le prince son frère et attache a la fortune du Cardl. Mazarin par le mariage de la niesse, de sorte que tout ce qu'aproche le roy et dependant de Mazarin. Les peuple qui s'est veu ruine par les troubles intestins s'est lasse des revoltes, aime leur roy et puis ne peut vivre san la Court et ne respire que la presence du roy la quelle calme touts les mouvements avec beaucoup de facilite d'un peuple qui se voit abuse et maltraitte par les factieux qui sont abbandonnes de la populace a qui la nouvaute plaist et qui change a touts vents d'opinion et des sentiments. Les Hugenots depuis la gere de la Roschelle sont reste dens une impuisance qui les rendit incapables a desobbeyer au roy et leur faiblesse les rendt bons suiests contre leur instincte. M. le Marecha de Turene et le seul parmi eux qui soit considérable, mais il leur est sucpect et la faveur qu'il a a la Court le rendt odieux pour eux, car ce leur fait iuger qu'il estime sa fortune et son establissement pulsque l'interest d'une religion dont l'on croit qu'il n'a que le nom et que le libertinage. Le Cardl. a gange avec tan de bonheur et l'a menage avec tan d'adresse que c'est un de ceux sur qui il peut faire le plus de fondement, de sorte que ce matiere peccante que la France nourit au millieu de son corps est reduit et domte d'une manière qu'elle n'a rien a aprehender des Hugenots, si ce n'est qu'avec le temps le voissinage de l'Angleterre et la nouvelle secte des Jansenistes ne ralume ce feu qui dort souls cendres. Mais on a porté asse bon ordre a ce dernier inconvenient, et l'aprehension de l'Angleterre est encore si esloinge que dans les coniunctures presentes il n'y a rien a craindre de ce coste la, de sorte que ie crois que la France ajourhuy est dans l'estat le plus heureux qu'elle a iamais este et ses ennemis se verront trompes dans l'esperance qu'il ont des revolutions qui a mon avis ne peuvent ariver durant la vie du roy, qui est un jeune prince saint et vigureux, qui donne touttes les apparences d'un longe vie.

Il est d'un temperament sangin et melancolique qui donne toutes beacoup de marques d'une prudence qui excede son age, pieux, iuste, genereux, bon, constant. On remarque en luy un désir extrodinaire de la vertu et une timididité de manquer. Il parle peu mais bien, disimule ses passions avec une merveillieuse adresse, quoy que je sois d'opinion qui ne les aura iamais fort violentes et que par consequent il aura peu de peine a les chatyer. Il est civile et courtois au de la de ce que l'on se peut immaginer. Ie crois qu'il sera valiant et mesme qu'il l'est desia et se sera asseurement un grandt prince s'il s'applique jamais aux affaires. Iusques a present il s'occupe avec les beaux habits les chevaux, la chasse et la dance et reusit mervellieusement bien aux excercices du corps. Il est grandt, bien fait et est beau, mais il l'est beaucoup moins qu'on ne le paint. Il resemble fort a une personne que vous conoisses, excepte qu'il est plus blanc, pus rouge et plus gras. Il [a] les yeux plus petits et plus doux mais peu anime du feu. Il est enfin amoureux de la Mancini, mais c'est avec tan de modération et des vertu que je ne panse pas que depuis trois ans qu'il la sert il se soit iamis emancipe de luy toucher le bout du doit. Elle est spirituelle, adrette, qui sait contrefaire mervellieusement la cruelle et pr[e]ns plaisir de voir langir à ces pies un des plus grands roys du monde, quoy que ie suis for persuade qu'elle n'est pas d'humeur a le laisser mourir. Mais vous conoisses les artifices de dames romaines. Elle a raison, a mon avis non merita pieta chi no la ciede. Enfin plusieurs croient qu'elle court risque d'estre reine de France, mais depuis mon depart l'on dit qu'elle se mariera aux prince Eugene, et ie le crois, car Mazarin n'ignore pas que le mariage et un remede suverain contre l'amour, et que le lit de l'himene et son tombeau, et je ne crois pas qu'il voudra exposer sa fortune a une espreuve si dangereuse et qui seulle peut causer sa perte. Du reste il n'a rien a craindre, s'il ne se rendt cett amour du roy fatal en luy donnant sa niesse. Il le peut faire s'il le veut, mais ie le tiens perdu s'il le fait, car cet amour ne peut estre durable; c'est un amour d'enfant et de bagatelle qui n'a rien qui resemble a une veritable passion dont je le crois roy incapable, et aussitost qu'il se vera marie il haisra ceux qui auront abuse sa ieunesse, et iuges quel sera la disgrace de Mazarin en un semblable changement. Ie le tiens trop habile pour s'exposer a ce revers de fortune. Du reste il n'a rien a craindre, il est maistre de l'esprit du roy, qu'il ne l'aime pas, mais il l'adore, il ne peut vivre sans luy, il est de touts ces divertissements, et i'admire comme il est possible qu'une seul homme peut fournir a tant des choses differentes comme son les divertissements d'un ieune prince et le gouvernement d'un grandt estat. Au reste Mazarin est une homme prudent, adroist, fin, mais fait profession d'estre homme d'honeur et le contrefait asse bien quelquefois, modere dans toutte ses passions, ou plustost l'on peut dire qu'il n'a qu'une seule qui est la plus belle et c'est l'ambition. Il fait servir toutte les austres a celle la et n'a de l'amour ny de la haine qu'autan qu'il convient a son interest qui n'est austre qu'une desir immense de regner. Il a des pansers vastes et grans dignes d'une Ambition sen bornes, un esprit calin, net, facile et accommodant, une conoissance infinie des affaires du monde, dont il est plus informé qu'home que ie conois, laborieux, assidu, qui apporte touts les soins immaginables a conserver sa fortune et qui fera tout ce qu'il poura pour la pousser à bout. Tel que ie vous le depains il n'a pas laisse de faire plusieurs fautes dans le gouvernement, il les conoist et les advoue, mais en vous louant Mazarin ie ne pretens pas de vous faire a croire qu'il soit plus qu'un austre homme, mais je crois ne vous tromper pas si ie ie vous asseure que cet un grandt homme, que je ne puis m'empecher d'estimer, et d'avouer que ignore s'il a plus de merite ou plus de fortune. On l'accuse d'estre avare, mais ie ne le crois pas. Ie crois qu'il estime l'argent et en fait conte comme le doit faire un chacun qui conoist la puissance de cette asme du monde qui regit toute les choses, mais ie suis fort asseure qu'il saist le mepriser quant il faut, car c'est un homme qui sacrifie tout a son ambition et n'esparnge rien pour venir à ces fins. Il n'est pas de son interest particulier de faire la paix, mais il sait faire a croire aux bonne gens qu'il la desire, et si la fortune seconde ses intentions, il aura le plaisir de livrer le monde a la posterite dens un austre estat qu'il ne l'a trouve.

Vocy ce que ie iuge de la France et des humeurs des ceux qui la gouvernent. Je crois que je feray mieux de brusler encore cette lettre comme i'ay fait l'austre pour vous esparnger la la lecture d'une longe et facheuse relation qui n'a rien digne de vostre esprit que le suiet, qui merite l'occupation d'une plusme plus savante et plus ingenieuse, mais agrees au moins les verites que vous saures difficilement d'alieurs, puisqu'il n'y a que moy qui puisse parler des ces matieres sens interest.

With modernised spelling:

De Pesaro, le 30 décembre 1656.

Pour vous faire une relation de l'état où j'ai trouvé la France, je ne vous dirai pas que c'est un grand royaume puissant, abondant d'une infinité des peuples, fertile, riche, et pourvu non seulement de toutes les choses nécessaires pour la vie des hommes, mais pour contenter et satisfaire au luxe des plus sensuels. Je ne vous dirai pas que la nation est spirituelle, valiante, légère, inconstante, industrieuse, polie et savante. Tout le monde demeure d'accord de ces vérités, et vous ne pouvez les ignorer. Vous savez que l'état de France est composé des Parlements, d'un clergé puissant, d'une grande et nombreuse noblesse, d'une infinité de villes grandes et puissantes, dont Paris est la plus considérable. Tout ceci ensemble jouit d'un quantité privilèges qui s'observent selon les temps et les circonstances dans lesquels se trouvent les rois, et selon qu'ils ont ou plus ou moins d'autorité ou de bonté, car enfin la France a le génie monarchique, et quand le roi dit «je le veux», il est obéi, et tout plie à sa volonté. Les minorités sont sujettes aux troubles et aux révolutions, mais le nom du roi est si aimé et révèré de ses sujets qu'enfin toujours avec les succès du temps ils reviennent à leur devoir et tirent cet avantage de leur inconstance que leurs maux et dangers ne sont pas durables.

Aujourd'hui l'on peut dire que monsieur le cardinal Mazarin gouverne la France avec une autorité tout à fait absolue et extraordinaire. La faveur de la reine a porté sa fortune à une élévation qui l'on peut dire qu'il est hors de la porte de l'envie. Il doit à la fermeté et à la constance de la reine l'établissement d'une fortune agitée par tant des tempêtes conjurées à sa perte, si la reine, d'une constance inébranlable, ne l'eût soutenue. Croyez toutefois que dans l'amitié de ces deux personnes il n'y a rien de criminel. Je vous jure sur tout ce qu'il y a de plus saint et sacre au monde que la médisance a fait tort à la vertu de cette princesse. C'est la plus vertueuse princesse du monde, d'une piété singulière et exemplaire, incapable de manquer aux lois de l'honneur, et tel enfin qu'on ne peut la soupçonner sans se rendre coupable d'une injustice manifeste; et si elle a fait pour Mazarin des choses extraordinaires en établissant son autorité, c'est qu'elle a connu sa fidélité et sa capacité à bien servir le roi. Elle y a réussi avec tant de bonheur qu'elle se voit par le moyen du dit cardinal maîtresse absolue de la France. La Cour à présent est composée des amis, serviteurs, et créatures du cardinal. (Sachez que le cardinal et la reine n'est qu'une même faction, mais avec cette distinction: que le cardinal avait autrefois besoin de la reine et dépendait d'elle, mais à présent la reine a besoin de lui et dépend du cardinal.) Tout ce que pouvait donner ombrage a la grandeur du cardinal est écartes proscrit et exilé. La majorité du roi a imposée le silence aux parlement, qui des temps a autre tâché de faire de remontrance au roi, qui ne sont pas écouté, et les autres Cours souveraines modère son autorité avec tant de bonheur pour le cardinal qu'il semble qu'ils ne sont en différent entre eux pour établir leur servitude et son autorité. La noblesse est mal satisfaite des chefs des partis, le duc d'Orléans méprise, le Prince estime, hait et craint, le cardinal de Retz a moins d'amis qu'il ne nous fait a croire. On l'estime mais on le craint et ces meilleurs amis seraient fâchés de le voir dans le ministère. Le prince de Conti est mal avec le prince son frère et attaché à la fortune du cardinal Mazarin par le mariage de la nièce, de sorte que tout ce qu'approche le roi et dépendant de Mazarin. Les peuple qui s'est vu ruinés par les troubles intestins s'est lassé des revoltes, aime leur roi et puis ne peut vivre san la Cour et ne respire que la présence du roi, laquelle calme tous les mouvements avec beaucoup de facilité d'un peuple qui se voit abusé et maltraité par les factieux qui sont abandonnés de la populace, à qui la nouveauté plaît et qui change a tous vents d'opinion et des sentiments. Les Huguenots depuis la guerre de la Rochelle sont restés dans une impuissance qui les rendit incapables a désobéir au roi, et leur faiblesse les rend bons sujets contre leur instincte. Monsieur le maréchal de Turenne est le seul parmi eux qui soit considérable, mais il leur est suspect; et la faveur qu'il a à la Cour le rend odieux pour eux, car ce leur fait juger qu'il estime sa fortune et son établissement puisque l'intérêt d'une religion dont l'on croit qu'il n'a que le nom et que le libertinage. Le Cardinal a gagné avec tant de bonheur et l'a ménagé avec tant d'adresse que c'est un de ceux sur qui il peut faire le plus de fondement, de sorte que ce matière peccante que la France nourrit au milieu de son corps est réduit et dompté d'une manière qu'elle n'a rien à appréhender des Huguenots, si ce n'est qu'avec le temps le voisinage de l'Angleterre et la nouvelle secte des Jansenistes ne rallume ce feu qui dort sous cendres. Mais on a porté assez bon ordre à ce dernier inconvenient, et l'appréhension de l'Angleterre est encore si éloignée que dans les conjonctures présentes il n'y a rien a craindre de ce côté-là, de sorte que je crois que la France aujourd'hui est dans l'état le plus heureux qu'elle a jamais été; et ses ennemis se verront trompés dans l'espérance qu'ils ont des révolutions qui, à mon avis, ne peuvent arriver durant la vie du roi, qui est un jeune prince saint et vigoureux, qui donne toutes les apparences d'un longue vie.

Il est d'un tempérament sanguin et mélancolique qui donne toutes beaucoup de marques d'une prudence qui excède son âge, pieux, juste, généreux, bon, constant. On remarque en lui un désir extraordinaire de la vertu et une timididité de manquer. Il parle peu mais bien, dissimule ses passions avec une merveilleuse adresse, quoique je sois d'opinion qui ne les aura jamais fort violentes et que par conséquent il aura peu de peine a les châtier. Il est civile et courtois au de-là de ce que l'on se peut imaginer. Je crois qu'il sera valiant et même qu'il l'est déjà et se sera assurément un grand prince s'il s'applique jamais aux affaires. Jusqu'à présent il s'occupe avec les beaux habits les chevaux, la chasse, et la danse, et réussit merveilleusement bien aux exercices du corps. Il est grand, bien fait et est beau, mais il l'est beaucoup moins qu'on ne le peint. Il ressemble fort à une personne que vous connaissez, excepté qu'il est plus blanc, plus rouge et plus gras. Il [a] les yeux plus petits et plus doux, mais peu animés du feu. Il est enfin amoureux de la Mancini, mais c'est avec tant de modération et des vertu que je ne pense pas que depuis trois ans qu'il la sert il se soit jamais émancipé de lui toucher le bout du doit. Elle est spirituelle, adroite, qui sait contrefaire merveilleusement la cruelle et pr[e]nds plaisir de voir languir à ces pieds un des plus grands rois du monde, quoique je suis fort persuadée qu'elle n'est pas d'humeur à le laisser mourir. Mais vous connaissez les artifices de dames romaines. Elle a raison, à mon avis non merita pieta chi no la ciede. Enfin plusieurs croient qu'elle court risque d'être reine de France, mais depuis mon depart l'on dit qu'elle se mariera aux prince Eugène, et je le crois, car Mazarin n'ignore pas que le mariage est un remède souverain contre l'amour, et que le lit de l'hymène est son tombeau, et je ne crois pas qu'il voudra exposer sa fortune à une épreuve si dangereuse et qui seule peut causer sa perte. Du reste, il n'a rien à craindre, s'il ne se rend cet amour du roi fatal en lui donnant sa nièce. Il le peut faire s'il le veut, mais je le tiens perdu s'il le fait, car cet amour ne peut être durable; c'est un amour d'enfant et de bagatelle qui n'a rien qui ressemble à une véritable passion dont je le crois roi incapable, et aussitôt qu'il se verra marie, il haïra ceux qui auront abusé sa jeunesse, et jugez quel sera la disgrâce de Mazarin en un semblable changement. Je le tiens trop habile pour s'exposer à ce revers de fortune. Du reste, il n'a rien à craindre, il est maître de l'esprit du roi, qu'il ne l'aime pas, mais il l'adore, il ne peut vivre sans lui, il est de tous ces divertissements, et j'admire comme il est possible qu'un seul homme peut fournir à tant des choses différentes comme sont les divertissements d'un jeune prince et le gouvernement d'un grand état. Au reste, Mazarin est une homme prudent, adroit, fin, mais fait profession d'être homme d'honneur et le contrefait assez bien quelquefois, modéré dans toutes ses passions, ou plutôt l'on peut dire qu'il n'a qu'une seule qui est la plus belle et c'est l'ambition. Il fait servir toutes les autres à celle-là et n'a de l'amour ni de la haine qu'autant qu'il convient a son intérêt, qui n'est autre qu'une désir immense de régner. Il a des pensées vastes et grandes, dignes d'une ambition sans bornes, un esprit calin, net, facile et accommodant, une connaissance infinie des affaires du monde, dont il est plus informé qu'homme que je connais, laborieux, assidu, qui apporte tous les soins imaginables à conserver sa fortune et qui fera tout ce qu'il pourra pour la pousser à bout. Tel que je vous le dépeins, il n'a pas laissé de faire plusieurs fautes dans le gouvernement, il les connaît et les avoue, mais en vous louant Mazarin je ne prétends pas de vous faire à croire qu'il soit plus qu'un autre homme, mais je crois ne vous tromper pas si je vous assure que c'est un grand homme que je ne puis m'empêcher d'estimer, et d'avouer que ignore s'il a plus de mérite ou plus de fortune. On l'accuse d'être avare, mais je ne le crois pas. Je crois qu'il estime l'argent et en fait conte comme le doit faire un chacun qui connaît la puissance de cette âme du monde qui régit toutes les choses, mais je suis fort assurée qu'il sait le mépriser quand il faut, car c'est un homme qui sacrifie tout à son ambition et n'épargne rien pour venir à ces fins. Il n'est pas de son intérêt particulier de faire la paix, mais il sait faire à croire aux bonnes gens qu'il la désire, et si la fortune seconde ses intentions, il aura le plaisir de livrer le monde à la postérité dans un autre état qu'il ne l'a trouvé.

Voici ce que je juge de la France et des humeurs des ceux qui la gouvernent. Je crois que je ferai mieux de brûler encore cette lettre comme j'ai fait l'autre pour vous épargner là la lecture d'une longue et fâcheuse relation qui n'a rien digne de votre esprit que le sujet, qui mérite l'occupation d'une plume plus savante et plus ingénieuse, mais agrées au moins les vérités que vous saurez difficilement d'ailleurs, puisqu'il n'y a que moi qui puisse parler de ces matières sans intérêt.

Swedish translation (by Stolpe):

För att ge Er en bild av det tillstånd i vilket jag fann Frankrike skall jag inte upplysa Er om att det är ett stort, mäktigt och starkt kungarike, överflödande av folk, bördigt, rikt och utrustat inte bara med allt som är nödvändigt för människornas uppehälle utan också för att tillfredsställa och tillgodose lyxbehovet hos de mest kräsna. Alla äro överens om att det så förhåller sig; Ni kan inte heller vara okunnig därom. Ni vet, att den franska staten är sammansatt av parlament, ett mäktigt prästerskap, en stor och talrik adel, ett otal stora och mäktiga städer, av vilka Paris är den viktigaste. Alla dessa gynnas av en mängd privilegier, vilka respekteras alltefter den tid och de villkor i vilka kungarna råka befinna sig, alltefter den grad av auktoritet eller generositet som de råka ha. Vad beträffar kungen, kan jag säga, att han blir åtlydd och att allt fogar sig efter hans vilja. Minoriteterna uppvisa en del oroligheter och revolutioner, men konungens namn är så älskat och vördat av hans undersåtar, att de ändå alltid med tiden återvända till sin plikt och dra den fördelen av sin obeständighet att deras plågor och faror inte äro bestående.

Idag kan man säga, att kardinal Mazarin styr Frankrike med en helt absolut och enastående auktoritet. Drottningens gunst har höjt hans makt till en så hög nivå, att man kan säga, att han nu står utom räckhåll för sina avundsmän. Han har drottningens fasthet och konsekvens att tacka för att han kunnat etablera en maktställning som skakats av många stormar vilka frambesvurits till hans fördärv; han skulle ha gått under, om inte drottningen med en orubblig konsekvens hade stött honom. Tro dock inte, att det skulle finnas någonting brottsligt i dessa två personers vänskap! Jag svär Er vid allt som är rent och heligt på jorden, att förtalet har gjort denna furstinnas dygd orätt. Hon är den mest moraliska furstinna på jorden, uppvisar en egenartad och exemplarisk fromhet, är oförmögen att svika hederns lagar — detta till den grad att man inte kan misstänka henne för att göra sig skyldig till en klar orättfärdighet. Om hon för Mazarin har gjort extraordinära ting, när det gällt att möjliggöra hans maktställning, beror detta på att hon har begripit hans lojalitet och förmåga att väl tjäna konungen. Hon har lyckats i detta så fullständigt, att hon genom att utnyttja denne kardinal har gjort sig till Frankrikes absoluta härskarinna. Hovet är för ögonblicket sammansatt av kardinalens tjänare och kreatur. (Ni bör veta, att kardinalen och drottningen äro alldeles samma parti, dock med den skillnaden att kardinalen fordom behövde drottningen och var beroende av henne, medan för närvarande drottningen har behov av kardinalen och är beroende av honom.) Alla som skulle kunna kasta en skugga över kardinalens storhet äro avlägsnade, oskadliggjorda och fördrivna...

Folket, som sett sig ruinerat av alla inbördeskrig, är trött på revolter, älskar sin kung och kan inte leva utan hovet och kan inte andas annat än i närheten av kungen... Hugenotterna äro efter La Rochelle-kriget försatta i en maktlöshet som gör dem oförmögna att revoltera mot kungen, och deras svaghet gör dem mot deras vilja gill goda undersåtar. Marskalk Turenne är den ende bland dem som har någon ställning, men han ses med oblida ögon av dem, och den ynnest han åtnjuter vid hovet gör honom impopulär, ty den kommer dem att tro, att han sätter större värde på sin framgång och sin position än på den religion som man tror att han endast till namnet tillhör, medan han egentligen vore en libertin. Kardinalen har vunnit honom med en sådan framgång och sköter honom med en sådan skicklighet, att han nu är en av dem som han mest av alla kan bygga på — det farliga gift som Frankrike bär i sin kropp är alltså reducerat och kuvat på ett sådant sätt, att landet nu inte har någonting att frukta av hugenotterna, om nämligen inte med tiden närheten till England och den nya jansenistiska sekten skulle blåsa nytt liv i den eld som sover under askan. Men man har fått ganska gott grepp om denna sista besvärlighet, och faran för England är fortfarande så avlägsen, att under nuvarande förhållanden ingenting behöver befaras från det hållet. Jag tror därför, att Frankrike idag befinner sig i det lyckligaste läge det någonsin upplevat och att dess fiender komma att se sig bedragna i sina förhoppningar på revolutioner, vilka enligt min mening inte komma att uppstå under den tid som är beskärd konungen, vilken är en ung och stark furste och efter allt att döma kommer att få ett långt liv.

Han har ett sangviniskt och melankoliskt temperament, han visar på många sätt ett omdöme som övergår hans ålder, han är from, generös, rättvis, god, konsekvent. Man kan hos honom iakttaga en extraordinär kärlek till det rätta och en stor rädsla att här svika. Han talar inte mycket men bra, döljer sina passioner med en anmärkningsvärd skicklighet, även om jag nog är av den meningen, att han aldrig kommer att lida av några starkare lidelser och att han följaktligen aldrig kommer att ha någon svårighet att kuva dem. Han är artig och belevad i än högre grad än man kan föreställa sig. Jag tror, att han kommer till att bli tapper, ja, att han redan är det och att han med visshet kommer att bli en betydande furste, om han någonsin kommer att ta hand om statens affärer. Hittills sysslar han med vackra kläder, hästar och dans och har anmärkningsvärd framgång, när det gäller kroppsövningar. Han är stor, välbyggd och vacker men är det i alla fall i mindre grad än som tycks framgå av porträtten. Han liknar mycket en person som Ni känner, utom däruti att han är blekare, rosigare och något fetare. Han har mindre och vänligare ögon, där det dock sällan syns någon eld. Han är slutligen förälskad i fröken Mancini men detta med en sådan moderation och renhet, att jag inte tror att han under de tre år han uppvaktat henne någonsin gått så långt, att han vågat röra henne med fingerspetsarna. Hon är spirituell, slug, hon förstår utmärkt väl spela grym och gläder sig åt att se en av världens stora kungar ligga och sucka vid sina fötter, även om jag är alldeles övertygad om, att hon inte alls har för avsikt att låta honom dö där. Men Ni känner ju till de romerska damernas alla konstgrepp! Hon har enligt min mening rätt: non merita pietà chi no la chiede. Många tror vidare, att hon kanske blir Frankrikes drottning, men efter min avresa sägs det, att han hon skall gifta sig med prins Eugène, och jag tror det är riktigt, ty Mazarin vet mycket väl, att äktenskapet är det suveräna medlet mot kärleken och bröllopssängen dess grav. Jag tror inte, att han tänker riskera sin ställning på ett så farligt experiment, som bara kan föra till hans undergång. För resten har han ingenting att frukta, om han inte gör denna kungens kärlek ödesdiger genom att ge honom sin systerdotter. Han kan göra det, om han vill, men jag anser honom förlorad, om han gör det, ty denna kärlek kan inte bli bestående; det är ett barnsligt svärmeri och ligger alldeles på ytan, det har ingenting som påminner om en verklig passion, till vilken jag tror honom oförmögen. Så snart han väl blivit gift, kommer han att hata dem som utnyttjade hans ungdom — man kan ana vilken onåd Mazarin skulle falla i vid en sådan omsvängning. Jag anser honom vara alldeles för skicklig för att utsätta sig för ett sådant lyckans bakslag. För resten har han ingenting att frukta, han är andligt sett herre över kungen, vilken inte tycker om honom men som han dyrkar; han kan inte leva utan honom, han är med i alla hans nöjen och beundrar honom så mycket som en människa över huvud kan göra det, när det gäller att hinna med både en ung furstes alla nöjen och en stor stats styrelse. För övrigt är Mazarin en klok och slug man, men han lägger an på att vara en ärans man, dämpad i alla sina passioner. Eller man kanske snarare skulle säga, att han bara har en enda sådan, den vackraste av alla — ärelystnad. Han underordnar alla andra under denna och känner varken kärlek eller hat annat än när det passar ihop med hans intresse, och detta intresse är ingenting annat än en oerhörd längtan efter att få styra. Han har stora och omfattande planer, värdiga en ärelystnad utan gräns, en slug, inställsam, elegant och smidig intelligens, en oändligt säker kännedom om världspolitiken, i vilken han är bättre insatt än någon annan man jag känner, han är arbetsam, energisk och satsar alla tänkbara resurser på att befästa sin ställning, han kommer att göra allt han förmår för att vinna sitt mål...

Men när jag prisar Mazarin, är det inte min avsikt att försöka få Er att tro, att han är större än en viss annan man, men jag tror inte jag lurar Er, om jag försäkrar, att han är en stor man, som jag inte kan låta bli att respektera; jag vet dock inte om han har mer av meriter eller av tur. Man beskyller honom för att vara girig, men det tror jag inte. Jag tror, att han sätter värde på pengar och lägger vikt vid detta, vilket varje person bör göra som känner denna världens själ, som styr allt, men jag är alldeles säker på, att han också kan förakta dem om så krävs, ty han är en man som offrar allt för sin ärelystnad och inte sparar på någonting för att nå sina mål. Det ligger inte i hans speciella intresse att sluta fred, men han förstår att få folk att tro, att han vill fred, och om lyckan understöder honom, skall han nog få glädjen att till eftervärlden överlämna världen i ett annat skick än han mottagit den.

Ja, detta är min mening om Frankrike och om psykologien hos dem som styra landet. Jag tror, att jag skulle göra klokare i att bränna detta brev som jag gjort med ett annat för att bespara Er en lång och tråkig lektyr, som endast genom sitt ämne är värdig Er intelligens. Detta ämne förtjänar att behandlas av en mer lärd och begåvad penna än min, men tag ändå emot de upplysningar som Ni svårligen kan inhämta på annat håll, eftersom det bara är jag som kan tala om dessa saker utan själviskt intresse.

Swedish translation (by Huldt; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):

Pesaro den 30 december 1656

När jag nu skall beskriva tillståndet i Frankrike för Er så som jag har sett det tänker jag inte säga att det är ett stort och mäktigt kungarike som flödar över av en oändlig folkmängd, att det är bördigt, blomstrande och rikt inte bara på allt vad det dagliga livet kräver utan också på sådant som kan tillgodose och tillfredsställa behovet av lyx i de sinnligaste kretsarna. Jag skall inte heller säga att människorna är spirituella, tappra, lättsinniga, ombytliga, strävsamma, artiga och lärda. Om dessa sanningar är alla överens, och Ni är säkert inte okunnig om dem. Ni vet att Frankrike som stat består av parlamentsdomstolarna, ett inflytelserikt prästerskap, en stor och talrik adel och en lång rad stora och mäktiga städer av vilka Paris är den mest betydande. Alla dessa åtnjuter en mängd privilegier som skiftar med tiden och med kungarnas ställning, vilket innebär att kungarna kan visa växlande grader av myndighet och eftergivenhet, ty när allt kommer omkring råder en monarkisk anda i Frankrike, och när kungen säger att han vill något blir han åtlydd och alla böjer sig för hans vilja. Under tider då kungen är omyndig är det ofta uppror och omvälvningar i landet, men kungens namn är så älskat och vördat av undersåtarna att de med tiden alltid återgår till sina plikter, och denna ombytlighet gör att lidandet och farorna aldrig varar länge.

I dag kan man säga att kardinal Mazarin styr Frankrike med helt igenom absolut och extraordinär myndighet. Änkedrottningen har med sin gunst upphöjt honom till en så hög position att han kan sägas vara utom räckhåll för avunden. Tack vare hennes fasthet och ståndaktighet har han nått en stabil ställning, trots att det tidigare stormade så häftigt kring honom att denna ställning hade gått förlorad utan hennes orubbliga stöd. Ni kan dock vara förvissad om att det inte finns något brottsligt i vänskapen mellan dessa två. Jag svär vid det allra heligaste i världen att det är med orätt som elaka tungor har klandrat denna furstinnas dygd. Hon är den dygdigaste furstinna i världen, ett föredöme genom sin enastående fromhet, oförmögen att svika ärans lagar — kort sagt sådan att man aldrig skulle kunna misstänka henne för att göra sig skyldig till någon uppenbar orättvisa, och att hon har gjort extraordinära ting för Mazarin för att befästa hans makt beror på att hon har insett hur trogen han är och hur väl han kan tjäna kungen. Så väl har hon lyckats att hon med hjälp av sagde kardinal kan betrakta sig som enväldig härskarinna i Frankrike. Hovet består för närvarande av inställsamma vänner och skyddslingar till kardinalen. (Ni bör veta att kardinalen och änkedrottningen är meningsfränder, men med den skillnaden att kardinalen tidigare behövde drottningen och var beroende av henne, medan det nu är drottningen som behöver kardinalen och är beroende av honom.) Alla som tidigare kunde kasta en skugga över kardinalens storhet är nu avlägsnade, bannlysta eller landsförvisade. När kungen blev myndig tystnade parlamenten som då och då försöker tillrättavisa kungen men utan att han lyssnar på dem, och de andra självständiga domstolarna har så lyckosamt minskat hans makt till förmån för kardinalen att det tycks som om de alla enats om att befästa sin underkastelse och kardinalens auktoritet. Adeln är missnöjd med de olika sidornas ledare. Hertigen av Orléans möter förakt, prinsen är respekterad, hatad och fruktad, och kardinal de Retz har färre vänner än vad han vill få oss att tro. Han är aktad men fruktad, och hans bästa vänner skulle bli arga om han fick en plats bland ministrarna. Prins de Conti har blivit osams med sin bror prinsen och är lierad med kardinal Mazarin genom äktenskapet med hans systerdotter, vilket innebär att alla som står kungen nära är beroende av Mazarin. De som har lidit stora förluster under de inhemska oroligheterna har tröttnat på upproren. Dessa människor dyrkar sin kung och kan inte leva utan hovet. De längtar ivrigt efter kungen, som genom att visa sig lätt stillar oron hos ett folk som har utnyttjats och misshandlats av upprorsmakare som i sin tur övergivits av dem ombytliga pöbeln, vilken vänder kappan efter vinden i fråga om känslor och åsikter. Hugenotterna har efter kriget i La Rochelle varit försvagade och oförmögna att trotsa kungen, och deras svaghet gör dem, mot deras natur, till goda undersåtar. Av dem är marskalk de Turenne den ende att räkna med, men de andra misstror honom, och den ynnest han åtnjuter vid hovet gör honom förhatlig i deras ögon, ty de anser att han låter sin rikedom och ställning gå före hänsynen till en religion som man tror att han tillhör endast till namnet och endast för att han är libertin. Kardinalen har lyckats vinna hans förtroende och hanterat honom så skickligt att han nu är en av dennes mest pålitliga vänner, och härigenom har man nu tämjt och beskurit den törne som frodas i Frankrikes mitt så att landet inte längre har något att frukta av hugenotterna, undantaget det förhållandet att närheten till England och den nya jansenistsekten med tiden kan väcka nytt liv i den eld som slumrar under askan. Men den sistnämnda olägenheten är någorlunda undanröjd, och hotet från England är ännu så avlägset att man av stjärnornas nuvarande ställning att döma inte har något att frukta från det hållet, och därför tror jag att Frankrikes tillstånd i dag är mer gynnsamt än någonsin tidigare och att landets fiender kan se sig lurade på hoppet om omvälvningar som enligt min åsikt aldrig kommer att inträffa så länge kungen lever, och han är dessutom en ung furste vid god hälsa som uppvisar alla tecken på att få ett långt liv.

Kungen är sangvinisk och melankolisk till sitt lynne, ovanligt klok för sin ålder, from, rättvis, generös, god och trofast. Det märks att han är synnerligen angelägen om att göra rätt och orolig att misslyckas. Han talar väl, men han är fåordig och döljer sina sinnesrörelser mycket skickligt, även om jag är av den åsikten att han aldrig hyser starka känslor och därför inte heller har svårt att hålla dem tillbaka. Han är mer artig och belevad än man kan föreställa sig. Jag tror att han kommer att bli modig och att han till och med redan är det, och att han säkert kan bli en stor furste om han någon gång vill ägna sig helhjärtat åt statsangelägenheter. Hittills har han mest brytt sig om vackra kläder, hästar, jakt och dans, och han är mycket framstående i alla kroppsliga övningar. Han är lång, välbyggd och vacker, men inte alls så vacker som man gör honom på målningar. Han är mycket lik en person som Ni känner, förutom det att han är blekare, rödare och fetare. Hans ögon är mindre och mildare men det finns ingen riktig eld i hans blick. Slutligen är han förälskad i La Mancini, men så försiktigt och dygdigt att jag inte tror att han någon gång under de tre år han har uppvaktat henne har varit så djärv att han ens vågat vidröra hennes fingertopp. Hon är kvick och listig och mycket skicklig i att spela grym, och hon njuter av att se en av världens största kungar ligga trånande för sina fötter, även om jag är fullständigt övertygad om att hon inte kommer att låta honom gå under. Men Ni känner ju de romerska damernas konster. Hon gör rätt, enligt min mening non merita pieta chi no la ciede. Många tror att hon löper risk att bli Frankrikes drottning, men sedan jag reste därifrån har det sagts att hon skall gifta sig med prins Eugène och det tror jag på, ty Mazarin är inte ovetande om att äktenskapet är en förträfflig bot mot kärleken och att hymens bädd är dess grav, och jag tror inte att han vill utsätta sin lycka för en prövning som är så farlig och som ensam kan leda till att han går miste om den. För övrigt har han ingenting att frukta om han inte låter kungens kärlek ta en ödesdiger vändning genom att skänka honom sin systerdotter. Han kan göra det om han vill, men jag tror att han i så fall är förlorad, ty denna kärlek kan inte bli varaktig, det är en barnslig, ytlig kärlek som inte har något gemensamt med verklig passion, vilket jag inte tror att han är i stånd till, och så snart han har gift sig kommer han att börja hata alla dem som dragit fördel av hans ungdom, och döm själv om Mazarins fall vid en liknande scenförändring. Jag anser honom vara alltför skarpsynt för att vilja utmana ödet på det viset. För övrigt har han ingenting att frukta, han kan göra vad han vill med kungen, som inte älskar utan avgudar honom och inte kan leva utan honom. Han deltar i kungens alla nöjen, och jag beundrar hans förmåga att ensam kunna hantera så olika saker som den unge kungens förlustelser och styrelsen av ett stort rike. Annars är Mazarin klok, listig och skicklig, men han vill ge sken av att vara en hedersman och lyckas ganska väl med det ibland, och han är måttlig i alla sina lidelser — eller snarare kan man säga att han bara har en enda och det är den skönaste av alla, maktlystnaden. Han låter alla de övriga tjäna denna enda lidelse och känner varken kärlek eller hat om det inte tjänar hans intresse, som inte är något annat än ett väldigt begär efter att få härska. Hans tankar är storslagna och värdiga hans gränslösa maktlystnad, han är kvick i huvudet, skarpsinnig och uppfinningsrik, hans kunskaper om statsangelägenheter är oändliga, han kan mer om dessa saker än någon annan jag känner, han är flitig och arbetsam och ägnar alla tänkbara omsorger åt att bibehålla sin goda ställning, och kommer att göra allt som står i hans makt för att driva den till det yttersta. Trots allt detta som jag beskriver har han ändå gjort flera misstag i regeringen, de både vet och medger han själv, men när jag lovordar Mazarin försöker jag inte inge Er föreställningen att han skulle vara något mer än en vanlig människa. Jag tror dock inte att jag lurar Er när jag försäkrar att det är en stor man som jag inte kan låta bli att uppskatta, och jag måste erkänna att jag inte vet om hans framgångar beror på tur eller skicklighet. Han påstås vara girig, men det tror jag inte att han är. Jag tror att han uppskattar pengar och räknar dem så som alla måste göra vilka känner kraften hos denna världens själ som styr över allt, men jag är lika säker på att han vet att förakta dem när så krävs, ty han är en man som offrar allt för sin äregirighet och som inte skulle sky några medel för att nå sina mål. Det ligger inte i hans eget intresse att sluta fred, men han låtsas så väl att godtrogna människor låter sig övertygas om att han vill detta, och om lyckan bara går hans väg kommer han att ha nöjet att överlämna den här världen åt våra efterkommande i ett annat skick än det i vilket han fann den.

Sådan är min bild av Frankrike och lynnet hos de män som styr landet. Jag tror det är bäst att jag bränner även detta brev så som jag gjorde med det förra, så att Ni slipper läsa en lång och tråkig redogörelse som inte innehåller någonting värdigt Ert sinne annat än själva ämnet, vilket skulle förtjäna att behandlas av en mer lärd och uppfinningsrik skribent. Men ta i alla fall emot sanningarna som Ni skulle ha svårt att finna annorstädes. Det är nämligen bara jag som kan yttra mig i dessa frågor utan egenintresse.

English translation (my own):

Pesaro, December 30, 1656.

To give you an account of the state in which I have found France, I will not tell you that it is a great and powerful kingdom, abundant with an infinity of peoples, fertile, rich, and provided not only with all the things necessary for the life of men, but to content and satisfy the luxury of the most sensual. I will not tell you that the nation is witty, valiant, frivolous, inconstant, industrious, polite and learned. Everyone agrees with these truths, and you cannot ignore them. You know that the state of France is made up of parliaments, a powerful clergy, a great and numerous nobility, and an infinity of large and powerful cities, of which Paris is the most considerable. All this together enjoys a number of privileges which are observed according to the times and the circumstances in which the kings find themselves, and according to whether they have more or less authority or goodness, because finally France has the genius monarchical, and when the King says "I want it", he is obeyed, and everything bends to his will. Minorities are subject to troubles and revolutions, but the name of the King is so loved and revered by his subjects that finally always with the successes of time they return to their duty and derive this advantage from their inconstancy that their evils and dangers are not sustainable.

Today one can say that Cardinal Mazarin governs France with an absolute and extraordinary authority. The Queen's favour has carried his fortune to such an elevation that he may be said to be beyond the gate of envy. He owes to the Queen's firmness and constancy the establishment of a fortune agitated by so many storms averted to his ruin, if the Queen, who is of an unshakeable constancy, had not supported him. Believe, however, that in the friendship of these two people there is nothing criminal. I swear to you by all that is holiest and most sacred in the world that slander has harmed the virtue of this princess. She is the most virtuous princess in the world, of singular and exemplary piety, incapable of breaching the laws of honour, and finally such that one cannot suspect her, without being guilty, of a manifest injustice; and if she did extraordinary things for Mazarin in establishing his authority, it was because she knew his fidelity and his ability to serve the King well. She has succeeded in doing so with so much success that she sees herself, through the means of the said cardinal, as absolute mistress of France. The Court now is made up of the Cardinal's friends, servants, and creatures. (Know that the Cardinal and the Queen are only one faction, but with this distinction: that the Cardinal once needed the Queen and depended on her, but now the Queen needs him and depends on the Cardinal.) Anyone who could give umbrage to the greatness of the Cardinal is proscribed and exiled. The majority of the King has imposed silence on the Parliament, which at times has tried to remonstrate with the King, who is not listened to, and the other sovereign courts moderate their authority with so much happiness for the Cardinal that it seems that they do not differ among themselves to establish their servitude and his authority. The nobility is dissatisfied with the leaders of the parties, the Duke of Orleans is despised, the Prince is esteemed, hated and feared, and the Cardinal de Retz has fewer friends than he leads us to believe. He is esteemed but feared, and these best friends would be sorry to see him in the ministry. The Prince of Conti is on bad terms with the Prince, his brother, and attached to the fortune of Cardinal Mazarin by the marriage of his niece, so that everything approached by the King is dependent on Mazarin. The people who have seen themselves ruined by the internal troubles are tired of revolts, love their King, and then cannot live without the Court and breathe only for the presence of the King, which calms all movements with great ease of a people who see themselves abused and mistreated by rebels who are abandoned by the populace, who like novelty and who change their opinions and feelings with all the winds. The Huguenots, since the war of La Rochelle, have remained in a powerlessness which made them incapable of disobeying the King, and their weakness makes them good subjects against their instinct. Monsieur the Marshal de Turenne is the only one among them who is considerable, but he is suspect to them; and the favour he enjoys at Court renders him odious to them, for it makes them judge that he esteems his fortune and his establishment since the interest of a religion which is believed to have only the name and that licentiousness. The Cardinal won with so much happiness and managed it with so much skill that it is one of those on which he can make the most foundation, so that this peccant material that France nourishes in the middle of its body is reduced and tamed in a way that it has nothing to fear from the Huguenots, except that with time the neighborhood of England and the new sect of the Jansenists does not rekindle this fire which sleeps under ashes. But this last inconvenience has been dealt with fairly well, and the apprehension of England is still so remote that in the present circumstances there is nothing to fear on this side, so that I believe that the France today is in the happiest state she has ever been; and her enemies will be deceived in the hope that they have revolutions which, in my opinion, cannot happen during the life of the King, who is a holy and vigourous young prince, who gives all the appearances of a long life.

He is of a sanguine and melancholy temperament which gives all the signs of a prudence which exceeds his age, pious, just, generous, good, constant. One notices in him an extraordinary desire for virtue and a timidity to fail. He speaks little but well, dissimulates his passions with marvelous skill, although I am of the opinion that they will never be very violent and that consequently he will have little difficulty in chastising them. He is civil and courteous beyond what one can imagine. I believe he will be valiant and even that he already is and will certainly be a great prince if he ever applies himself to affairs. Until now he occupies himself with the horses, hunting and dancing, and succeeds marvelously well in the exercises of the body. He is large, well made and handsome, but he is much less handsome than he is painted. He looks a lot like someone you know, except he is whiter, redder and fatter. His eyes are smaller and softer, but not animated by fire. Finally, he is in love with La Mancini, but it is with so much moderation and virtue that I don't think that in the three years he has been serving her he has ever emancipated himself from touching the tip of her finger. She is witty, skilful, knows how to imitate cruelty marvelously, and takes pleasure in seeing one of the greatest kings in the world languishing at her feet, although I am strongly persuaded that she is in no mood to let him die. But you know the tricks of Roman ladies. She is right, in my opinion non merita pieta chi no la ciede. Finally, many believe that she runs the risk of being Queen of France, but since my departure it has been said that she will marry Prince Eugène, and I believe it, because Mazarin is not unaware that marriage is a sovereign remedy against love and that the marriage bed is its tomb, and I do not believe that he will want to expose his fortune to such a dangerous test which alone can cause his ruin. Besides, he has nothing to fear unless he renders this love of the King fatal by giving him his niece. He can do it if he wants to, but I hold him lost if he does, for this love cannot be lasting; it is a trifling puppy love which has nothing resembling a true passion, of which I believe the King incapable, and as soon as he sees himself married, he will hate those who have abused his youth, and judge what will be the disgrace of Mazarin in such a change. I consider him too skilful to expose himself to this reversal of fortune. Besides, he has nothing to fear, he is master of the King's mind, that he does not love him, but he adores him, he cannot live without him, he is part of all these amusements, and I admire how possible it is that a single man can provide for so many different things as are the entertainments of a young prince and the government of a great state. For the rest, Mazarin is a prudent, adroit, shrewd man, but professes to be a man of honour and counterfeits it quite well sometimes, moderate in all his passions, or rather one can say that he has only one that is the most beautiful, and that is ambition. He makes all the others serve that one and loves or hates only as much as suits his interest, which is none other than an immense desire to reign. He has vast and grand thoughts, worthy of boundless ambition, a calm, neat, easy and accommodating mind, an infinite knowledge of the affairs of the world, of which he is more informed than any man I know, industrious, assiduous, who takes all imaginable care to preserve his fortune and who will do everything he can to push it to the limit. As I depict him to you, he did not fail to make several faults in the government, he knows them and admits them, but in praising Mazarin to you I do not claim to make you believe that he is more than a another man, but I think I do not deceive you if I assure you that he is a great man whom I cannot help esteeming, and confessing that I do not know if he has more merit or more fortune. They accuse him of being miserly, but I don't believe it. I believe he values ​​money and talks about it as anyone who knows the power of this soul of the world which governs all things should do, but I am very sure that he knows how to despise it when necessary, because he is a man who sacrifices everything to his ambition and spares nothing to achieve these ends. It is not in his particular interest to make peace, but he knows how to make good people believe that he desires it, and if fortune second his intentions, he will have the pleasure of delivering the world to posterity in a other state than he found it.

Here is what I judge of France and the humours of those who govern it. I believe that I would do better to burn this letter again as I did the other to spare you there the reading of a long and annoying report which has nothing worthy of your mind but the subject, which deserves the occupation with a more learned and more ingenious pen, but at least accept the truths that you will find difficult to know elsewhere, since only I can speak of these matters without my own interest.

Above: Kristina.

Above: Cardinal Decio Azzolino.

Above: Anne of Austria, queen regent of France.

Above: Cardinal Jules Mazarin.

Above: King Louis XIV of France.

Above: Anna Maria "Marie" Mancini, one of Cardinal Mazarin's famous nieces.

Notes: The Huguenots were French Protestants who belonged to the Reformed or Calvinist branch of Protestantism. Because of the Edict of Nantes in 1658, they were allowed to enjoy freedom of religion and to practice their faith in a number of cities, including La Rochelle.

"non merita pieta chi no la ciede" = "the one who does not beg for grace does not deserve it" (»den som inte ber om nåd förtjänar den inte.«/»den förtjänar inte barmhärtighet som inte begär den.«) In correct Italian it is "non la chiede."