Sources:
Enigme historique and Explication de l'énigme historique, articles written by Ernest Renan for Journal des jeunes personnes, tome 1er de la 2e série: XVe année, page 209; pages 240 to 242, published by Ulliac-Trémadeure Sophie, 1847; original at the National Library of France (Bibliothèque nationale de France)
Valentine de Milan et Christine de Suède: Deux énigmes historiques, pages 31 to 42, by Ernest Renan, republished posthumously by Robert Doré, 1923; original at the University of California
The biography:
DEUXIÈME ÉNIGME
Le Nord a vu régner une femme singulière dont le caractère et la destinée excitent encore plus l'étonnement que l'admiration, bien que celle-ci ne lui puisse être justement refusée. Fille d'un héros qui par son génie avait porté sa nation au premier rang parmi celles d'Europe, elle fut redevable du trône au culte voué à la mémoire de son père bien plus encore qu'à sa naissance. Trop jeune d'abord pour gouverner, elle dut à de sages tuteurs et à un habile ministre dont le nom se place de lui-même à côté de celui qui à la même époque faisait triompher en France son énergique volonté, l'avantage d'un règne glorieux commencé avant même qu'elle eût pu régner. Son éducation fut à la fois celle d'un savant et d'un soldat. A dix-huit ans, elle parlait et écrivait en latin, en allemand, en français, et lisait Polybe et Thucydide, historiens grecs, dans leur langue originale. Devenue reine de nom et d'effet, elle étonna par sa maturité, sa pénétration et plus encore par ce singulier caractère qui seul explique ses défauts et ses grandes qualités. Jalouse avant tout de son indépendance, elle préféra au bonheur de se voir mère de rois celui de rester elle-même sans maître. Accoutumé à préférer l'éclat des choses de l'esprit à celui de la puissance matérielle, elle semblait mépriser son titre de souveraine pour n'être que la reine des savants qui, de toutes les parties de l'Europe, affluaient à sa cour et l'enivraient de l'encens de leurs panégyriques. C'est sans doute à ces goûts extraordinaires qui lui faisaient préférer une vie indépendante sous un beau ciel à l'éclat d'une couronne, bien plus qu'au désordre réel qui avait succédé dans son royaume aux prospérités des premières années, qu'il faut attribuer l'étrange démarche par laquelle elle renonça, à l'âge de trente-trois ans [sic], à l'une des couronnes les plus brillantes au monde, pour vivre désormais libre et délivrée de la brillante servitude, inséparable d'un trône. Elle dit adieu avec joie à cette terre où elle avait régné, et c'est alors qu'elle commença à parcourir l'Europe sans quitter son titre de souveraine, sans cesser même d'en exercer les prérogatives. La Belgique, l'Allemagne, la France, l'Italie la revirent plusieurs fois, et partout elle reçut l'hommage des gens de lettres et des savants, qui semblaient seuls être restés ses sujets. Rome surtout fut son séjour de préférence, et quand plus tard les embarras politiques empêchèrent son ancient royaume de remplir ses engagements envers sa souveraine, ce fut d'une pension payée par les pontifes romains que subsista la fille du plus redoutable ennemi du catholicisme dans le Nord. Destinée à régner partout dans l'ordre intellectuel, elle exerça sur la littérature et les arts de l'Italie la plus profonde influence. Son palais devint une Académie et un Musée. Propre à tout, excepté peut-être à gouverner un grand empire, elle est restée une énigme pour l'histoire qui, frappée de ses grandes qualités, voudrait l'admirer, étonnée de ses faiblesses, serait tentée de lui refuser la véritable grandeur, mais ne peut au moins méconnaître qu'elle mérita, sinon sa gloire, du moins sa renommée.
—
EXPLICATION DE L'ÉNIGME.
Christine, reine de Suède, était fille de ce célèbre Gustave-Adolphe, dont la brillante valeur tint un instant en suspens les destinées de l'Europe. Les Suédois auraient désiré voir naître un prince qui pût continuer les exploits de son père; les astrologues, toujours flatteurs et alors en grand crédit, avaient annoncé au roi que le vœu de la nation serait réalisé. Les astrologues se trompèrent, mais Gustave, heureux d'être père, prit sa fille entre ses bras, et la présentant à ceux qui l'entouraient: «J'espère», dit-il, «qu'elle vaudra bien un garçon; elle sera sans doute fort habile, car elle nous a trompés!»
Dès l'âge le plus tendre, Christine reçut le mâle éducation d'un soldat. Un jour, elle n'avait encore que deux ans, le commandant de Calmar, voyant qu'elle accompagnait son père, défendit de faire les salves d'usage dans la crainte de l'effrayer.
«Tirez, tirez», dit Gustave; «elle est fille d'un soldat, il faut qu'elle s'accoutume au bruit des armes.»
Plus tard, à l'éducation d'un capitaine elle joignit celle d'un savant; dès l'âge de dix-huit ans, elle lisait Polybe et Thucydide dans leur langue originale, et savait parler et écrire avec la même élégance le latin, l'allemand et le français.
Christine était encore enfant lorsque le héros de la Suède périt enseveli dans son triomphe sur le champ de bataille de Lutzen (1632).
Un conseil de régence, à la tête duquel était le célèbre Axel Oxenstiern, le Richelieu de la Suède, gouverna l'État pendant sa minorité, tandis que la brillante école de guerriers formée sous Gustave-Adolphe soutenait encore en Allemagne l'honneur des armes suédoises. A dix-huit ans elle fut déclarée majeure, et trouva, grâce aux soins de ses tuteurs, les affaires dans l'état le plus florissant.
On vit paraître dès lors dans sa conduite ce mélange de bizarrerie et de grandeur dont sa vie tout entière porte l'empreinte. Vêtue en homme, tantôt elle faisait de longues courses à pied et à cheval, et bravait les fatigues de la chasse; tantôt elle s'enfermait avec les savants que ses libéralités attiraient à sa cour, et qu'elle étonnait par son érudition.
Plusieurs princes recherchèrent sa main; mais Christine préférait sa liberté au bonheur de devenir mère, et elle cachait adroitement sa volonté bien arrêtée de ne point se donner un maître en disant:
«Il peut naître de moi aussi bien un Néron qu'un Auguste!»
Inébranlable dans sa résolution, elle choisit pour son successeur son cousin, Charles-Gustave, le présenta comme tel aux états de Suède, et, l'année suivante, elle se donna à elle-même solennellement le titre de roi.
Cependant l'état des affaires était loin d'être aussi satisfaisant que lorsque Christine avait pris les rênes du gouvernement. Elle s'était entourée de savants et de gens de lettres, qui l'enivraient de l'encens de leurs panégyriques et de leurs dédicaces. Les mœurs des érudits de ce siècle, leurs discussions incessantes, leurs jalousies devaient nécessairement semer la discorde à la cour de Christine.
«C'était», comme l'a dit un spirituel écrivain (M. Sainte-Beuve), «un guêpier de savants, qui se jouaient de tout.» Trop souvent d'ailleurs les savants devenaient des favoris, dont les mœurs antipathiques à celles des Suédois provoquaient dans la nation un vif mécontentement. Telle fut sans doute la première cause qui donna à Christine l'idée d'une abdication. D'ailleurs une vie libre et indépendante sous un beau ciel avait toujours été son rêve favori. La Suède et ses mœurs sévères, les soucis de la royauté et les soins minutieux du gouvernement lui étaient devenus insupportables.
Le 6 juin 1654, Christine convoqua le sénat à Upsal, et malgré la vive résistance qu'elle éprouva, elle déposa la couronne entre les mains de son cousin Charles-Gustave, en se réservant de vaste[s] domaines, l'indépendance de sa personne et le pouvoir absolu sur toute sa maison.
Ici commence pour Christine une nouvelle ère, où se développe en toute liberté l'activité inquiète de son esprit et son goût pour l'extraordinaire. Elle visite successivement toutes les nations de l'Europe, au milieu des applaudissements des savants, dont elle ne cessa jamais d'être la reine, excitant sur son passage l'admiration de quelques-uns et l'étonnement de tous.
Son abjuration, le meurtre de son grand écuyer, Monaldeschi, tache sanglante et ineffaçable, ses inutiles efforts pour ressaisir une partie de l'autorité qu'elle avait abandonnée, mais pour laquelle il est si rare de n'avoir pas quelques regrets, sont les épisodes divers qui remplissent cette nouvelle phase de son existence.
L'Italie enfin fixa son choix, et ce fut à Rome qu'elle passa ses dernières années, que vinrent empoisonner de bien tristes retours. Christine sentit amèrement le supplice de l'oubli auquel sont condamnés les souverains sans couronne, soit qu'ils aient renoncé volontairement aux grandeurs, soit que la fortune les en ait dépouillés. La Suède refusa de lui payer le revenu auquel elle s'était engagée, et ce fut d'une pension fournie par les pontifes romains que subsista, dans ses dernières années, la fille du plus redoutable ennemi du catholicisme dans le Nord.
Christine vit avec courage venir sa dernière heure. Elle mourut le 19 avril 1689, et elle fut enterrée dans l'église de Saint-Pierre. Elle avait demandé formellement que son épitaphe se composât seulement de ces mots: VIXIT CHRISTINA ANNOS LXIII. (Christine vécut 63 ans.)
L'Italie conserva de précieux souvenirs de l'hospitalité qu'elle lui avait accordée. Christine avait fondé l'académie des Arcades et d'autres sociétés dont plusieurs existent encore aujourd'hui, et elle laissait une riche bibliothèque, de précieuses collections de tableaux, de statues, d'antiques, d'objets rares qui allèrent grossir le trésor du Vatican; plus tard, quelques souverains les payèrent à prix d'or; mais ce qui était plus importante encore, Christine laissait des traces profondes de l'influence qu'elle avait exercée sur la littérature, et de l'impulsion qu'elle avait donnée à la pensée. C'est là qu'il faut chercher la véritable grandeur de cet esprit fin et élevé et de cette intelligence vaste et pénétrante.
Christine ne sut être ni femme ni reine, et, souvent étonné de tant de faiblesse dans la fille d'un héros, le vieil Oxenstiern attristé s'écriait: «C'est pourtant la fille du grand Gustave!»
Swedish translation (my own):
DEN ANDRA GÅTAN
Norden har sett en enastående kvinnas regeringstid vars karaktär och öde väcker ännu mer förvåning än beundran, även om den senare inte med rätta kan nekas henne. Dotter till en hjälte som genom sitt geni hade höjt sin nation till den främsta rangen bland Europas, hon var mer skyldig den kult som ägnades åt minnet av sin far än sin födelse tronen. För ung till en början för att regera, var hon skyldig visa lärare och en skicklig minister, vars namn placerar sig vid sidan av den som samtidigt fick sin energiska vilja att segra i Frankrike, fördelen av ett ärorikt regeringstid som började redan innan hon kunde regera.
Hennes utbildning var både en akademikers och en soldats. Vid arton års ålder talade och skrev hon latin, tyska och franska, och läste de grekiska historikerna Polybius och Thukydides verk på deras originalspråk. Efter att ha blivit drottning till namn och i själva verket förvånade hon en med sin mognad, sin skarpsinnighet och ännu mer med den säregna karaktär som ensam förklarar hennes brister och stora egenskaper. Avundsjuk framför allt på sin självständighet föredrog hon lyckan att vara kungars moder framför att förbli utan en herre.
Van vid att föredra den praktfulla sinnesverksamheten framför den materiella maktens, tycktes hon förakta sin titel som suverän, tycks hon inte vara något annat än drottningen av de lärda som från alla delar av Europa strömmade till hennes hov och berusade henne med sina panegyrikers rökelse.
Det är utan tvekan dessa extraordinära smaker som fick henne att föredra ett självständigt liv under en vacker himmel framför en kronas prakt, mycket mer än den verkliga oordning som hade lett hennes kungarike till de första årens välstånd, som vi måste tillskriva det märkliga steg genom vilket hon vid trettiotre års ålder [sic] avsade sig en av de mest lysande kronorna i världen, för att hädanefter leva fri och befriad från det lysande slaveri som är oskiljaktigt från en tron. Hon tog med glädje farväl av detta land där hon hade regerat, och det var då hon började resa runt i Europa utan att överge sin titel som suverän, utan att ens upphöra att utöva dess prerogativer.
Belgien, Tyskland, Frankrike och Italien återsåg henne flera gånger, och överallt fick hon hyllningar från litterära män och akademiker, som tycktes vara de enda kvarvarande som hennes undersåtar. Rom var särskilt hennes föredragna residens, och när senare politiska problem hindrade hennes tidigare kungarike från att uppfylla sina åtaganden gentemot sin suveräne, var det på en pension som betalades av de romerska påvarna som dottern till katolicismens mest formidable fiende i Norden försörjde sig.
Avsedd att regera överallt inom den intellektuella ordningen utövade hon det djupgående inflytandet på Italiens litteratur och konst. Hennes palats blev en akademi och ett museum. Lämplig för allt, utom kanske för att styra ett stort imperium, har hon förblivit en gåta för historien som, slagen av hennes stora egenskaper, skulle vilja beundra henne, förvånad över hennes svagheter, skulle frestas att förneka hennes sanna storhet, men inte åtminstone kan ignorera att hon förtjänade, om inte sin ära, så åtminstone sitt rykte.
—
GÅTANS FÖRKLARING.
Kristina, Sveriges drottning, var dotter till den berömde Gustav Adolf, vars briljanta tapperhet kort höll Europas öde i ovisshet. Svenskarna hade längtat efter födelsen av en prins som kunde fortsätta sin fars bedrifter; astrologerna, alltid smickrande och sedan med stort rykte, hade förutspått för kungen att nationens önskan skulle uppfyllas.
Astrologerna misstog sig, men Gustav, glad över att vara far, tog sin dotter i sina armar och presenterade henne för omgivningen: »Jag hoppas«, sade han, »att hon kommer att vara väl värd en pojke; hon kommer utan tvekan att vara mycket slug, för hon har lurat oss!«
Från den allra spädaste åldern fick Kristina en soldats manliga uppfostran. En dag, när hon bara var två år gammal, förbjöd kommendanten i Kalmar, som såg att hon följde med sin far, dem att avfyra de vanliga salvorna, av rädsla för att skrämma henne.
»Skjut, skjut«, sade Gustav; »hon är dotter till en soldat, hon måste vänja sig vid vapenljud.«
Senare lade hon till sin kaptensutbildning även till sin akademikerutbildning; från arton års ålder läste hon Polybius och Thukydides på deras originalspråk, och hon kunde tala och skriva latin, tyska och franska med samma elegans.
Kristina var fortfarande ett barn när Sveriges hjälte omkom, begravd i sin triumf på slagfältet vid Lützen (1632).
Ett förmyndareregeringsråd, lett av den berömde Axel Oxenstierna, Sveriges Richelieu, styrde Staten under hennes minderåriga ålder, medan den lysande krigarskolan som bildats under Gustav Adolf fortfarande upprätthöll de svenska vapnens heder i Tyskland. Vid arton års ålder förklarades hon myndig och fann, tack vare sina förmyndares omsorg, angelägenheter i det mest blomstrande tillståndet.
Från och med då syntes i hennes uppförande den blandning av excentricitet och storhet som präglade hela hennes liv. Klädd som man företog hon ibland långa resor till fots och till häst och trotsade jaktens mödor; ibland isolerade hon sig med de lärda som hennes generositet lockade till sitt hov och som hon förvånade med sin lärdom.
Flera furstar sökte hennes hand, men Kristina föredrog sin frihet framför lyckan att bli mor, och hon dolde skickligt sin fasta vilja att inte ha en herre genom att säga:
»En Nero skulle kunna födas från mig lika bra som en Augustus!«
Orubblig i sin beslutsamhet valde hon sin kusin, Karl Gustav, till sin efterträdare, presenterade honom som sådan för Sveriges Ständer, och året därpå gav hon sig själv högtidligt titeln konung.
Under tiden var läget långt ifrån lika tillfredsställande som när Kristina hade tagit över regeringstyglarna. Hon hade omgivit sig med lärda och litterära män, som berusade henne med rökelsen av sina panegyriker och dedikationer. Detta sekels lärdes seder, deras oupphörliga diskussioner, deras avundsjuka skulle oundvikligen så splittring vid Kristinas hov.
»Det var«, som en kvick författare (monsieur Sainte-Beuve) uttryckte det, »ett getingsbo av lärda, som förringade allting.« Alltför ofta blev dessutom lärda favoriter, vars seder, motstridiga med svenskarnas, framkallade ett livligt missnöje i nationen. Detta var utan tvekan den första orsaken som gav Kristina idén om abdikation. Dessutom hade ett fritt och oberoende liv under en vacker himmel alltid varit hennes favoritdröm. Sverige och dess stränga seder, kunglighetens bekymmer och regeringens noggranna bekymmer hade blivit outhärdliga för henne.
Den 6 juni 1654 sammankallade Kristina Rådet till Uppsala, och trots det starka motstånd hon mötte, placerade hon kronan i händerna på sin kusin Karl Gustav och förbehöll sig därmed vidsträckta domäner, sin egen persons oberoende och absolut makt över hela sitt hushåll.
Här börjar för Kristina en ny era, där hennes sinnes rastlösa aktivitet och hennes smak för det extraordinära utvecklas i fullständig frihet. Hon besöker successivt alla Europas nationer, mitt under applåder från de lärda, vars drottning hon aldrig upphörde att vara, och väckte på sin resa beundran hos vissa och förvåning hos alla.
Hennes avsvärjelse, mordet på hennes överstallmästare Monaldeschi, en blodig och outplånlig fläck, hennes meningslösa ansträngningar att återfå en del av den auktoritet hon hade övergivit, men som det är så sällsynt att inte ångra, är de olika episoder som fyller denna nya fas av hennes tillvaro.
Hennes val fastnade slutligen på Italien, och det var i Rom hon tillbringade sina sista år, vilka förgiftades av mycket sorgliga återkomst. Kristina kände bittert plågan av den glömska som suveräner utan krona är dömda till, oavsett om de frivilligt har avsagt sig storhet eller om lyckan har berövat dem den. Sverige vägrade att betala henne den inkomst hon hade förbundit sig till, och det var på en pension från de romerska påvarna som dottern till katolicismens mest formidable fiende i Norden försörjde sig under sina sista år.
Kristina mötte sin sista timme med mod. Hon dog den 19 april 1689 och begravdes i Sankt Peterskyrkan. Hon hade formellt begärt att hennes gravskrift endast skulle bestå av dessa ord: VIXIT CHRISTINA ANNOS LXIII. (Kristina levde i 63 år.)
Italien bevarade värdefulla minnen av den gästfrihet det hade visat det. Kristina grundade Accademia dell'Arcadia och andra sällskap, av vilka flera fortfarande existerar idag, och hon lämnade efter sig ett rikt bibliotek, värdefulla samlingar av målningar, statyer, antikviteter och sällsynta föremål som fyllde Vatikanens skattkammare; senare betalade flera monarker höga priser för dem; men ännu viktigare är att Kristina lämnade djupa spår av det inflytande hon hade utövat på litteraturen och den drivkraft hon hade givit tänkandet. Det är här vi måste söka den sanna storheten hos detta förfinade och upphöjda sinne och detta vidsträckta och genomträngande intellekt.
Kristina visste varken hur hon skulle vara kvinna eller drottning, och, ofta förvånad över så mycket svaghet hos en hjältes dotter, utbrast den bedrövade gamle Oxenstierna: »Hon är ännu dottern till den store Gustav!«
English translation (my own):
THE SECOND RIDDLE
The North has seen the reign of a singular woman whose character and destiny excite even more astonishment than admiration, although the latter cannot be justly refused to her. Daughter of a hero who, by his genius, had raised his nation to the first rank among those of Europe, she owed the throne to the cult devoted to the memory of her father even more than to her birth. Too young at first to govern, she owed to wise tutors and to a skillful minister, whose name places itself alongside the one who at the same time made his energetic will triumph in France, the advantage of a glorious reign begun even before she could rule.
Her education was that of both a scholar and a soldier. At eighteen, she spoke and wrote in Latin, German, and French, and read the Greek historians Polybius and Thucydides in their original languages. Having become a queen in name and in fact, she astonished one by her maturity, her penetration, and even more by that singular character which alone explains her faults and her great qualities. Jealous above all of her independence, she preferred the happiness of being the mother of kings to that of remaining herself without a master.
Accustomed to preferring the splendour of things of the mind to that of material power, she seemed to despise her title of sovereign for being nothing more than the queen of the scholars who, from all parts of Europe, flocked to her court and intoxicated her with the incense of their panegyrics.
It is doubtless to these extraordinary tastes which made her prefer an independent life under a beautiful sky to the splendour of a crown, much more than to the real disorder which had succeeded in her kingdom to the prosperity of the first years, that we must attribute the strange step by which she renounced, at the age of thirty-three [sic], one of the most brilliant crowns in the world, to live henceforth free and delivered from the brilliant servitude inseparable from a throne. She said farewell with joy to this land where she had reigned, and it was then that she began to travel around Europe without abandoning her title of sovereign, without even ceasing to exercise its prerogatives.
Belgium, Germany, France and Italy saw her again several times, and everywhere she received the homage of men of letters and scholars, who seemed to be the only ones left as her subjects. Rome especially was her preferred residence, and when later political embarrassments prevented her former kingdom from fulfilling its commitments to its sovereign, it was on a pension paid by the Roman pontiffs that the daughter of the most formidable enemy of Catholicism in the North subsisted.
Destined to reign everywhere in the intellectual order, she exercised the most profound influence on the literature and arts of Italy. Her palazzo became an Academy and a Museum. Suitable for everything, except perhaps for governing a great empire, she has remained an enigma for history which, struck by her great qualities, would like to admire her, astonished by her weaknesses, would be tempted to deny her true greatness, but cannot at least ignore that she deserved, if not her glory, at least her renown.
—
EXPLANATION OF THE RIDDLE.
Kristina, Queen of Sweden, was the daughter of the famous Gustav Adolf, whose brilliant valour briefly held the destiny of Europe in suspense. The Swedes had longed for the birth of a prince who could continue his father's exploits; the astrologers, always flattering and then in great credit, had predicted to the King that the nation's wish would be granted.
The astrologers were mistaken, but Gustavus, happy to be a father, took his daughter in his arms and presented her to those around him: "I hope", he said, "that she will be well worth a boy; she will without a doubt be very clever, for she has fooled us!"
From the most tender age, Kristina received the male education of a soldier. One day, when she was only two years old, the commandant of Kalmar, seeing that she was accompanying her father, forbade them to fire the usual salvos, for fear of frightening her.
"Shoot, shoot", said Gustav; "she is the daughter of a soldier, she must get used to the noise of weapons."
Later, to the education of a captain she added that of a scholar; from the age of eighteen, she read Polybius and Thucydides in their original language, and she knew how to speak and write Latin, German and French with the same elegance.
Kristina was still a child when the hero of Sweden perished, buried in his triumph on the battlefield of Lützen (1632).
A regency council, headed by the famous Axel Oxenstierna, the Richelieu of Sweden, governed the State during her minority, while the brilliant school of warriors formed under Gustav Adolf still upheld the honour of Swedish arms in Germany. At eighteen she was declared of age, and found, thanks to the care of her guardians, affairs in the most flourishing state.
From then on, one saw appearing in her conduct that mixture of eccentricity and greatness which marked her whole life. Dressed as a man, she sometimes made long journeys on foot and on horseback and braved the fatigues of hunting; sometimes she shut herself away with the scholars whom her generosity attracted to her court, and whom she astonished with her erudition.
Several princes sought her hand, but Kristina preferred her freedom to the happiness of becoming a mother, and she adroitly concealed her firm will not to have a master by saying:
"A Nero could be born from me just as well as an Augustus!"
Unshaken in her resolution, she chose her cousin, Karl Gustav, as her successor, presented him as such to the Estates of Sweden, and, the following year, she solemnly gave herself the title of king.
In the meantime, the state of affairs was far from being as satisfactory as when Kristina had taken the reins of government. She had surrounded herself with scholars and men of letters, who intoxicated her with the incense of their panegyrics and dedications. The mores of the scholars of this century, their incessant discussions, their jealousies were bound to sow discord at Kristina's court.
"It was", as a witty writer (Monsieur Sainte-Beuve) put it, "a wasp's nest of scholars, who made light of everything." Too often, moreover, scholars became favourites, whose mores, antipathetic to those of the Swedes, provoked a lively discontent in the nation. This was undoubtedly the first cause that gave Kristina the idea of abdication. Besides, a free and independent life under a beautiful sky had always been her favourite dream. Sweden and its severe mores, the worries of royalty and the meticulous cares of government had become unbearable to her.
On June 6, 1654, Kristina summoned the Senate to Uppsala, and despite the strong resistance she encountered, she placed the crown in the hands of her cousin Karl Gustav, reserving for herself vast domains, the independence of her person, and absolute power over her entire household.
Here begins for Kristina a new era, in which the restless activity of her mind and her taste for the extraordinary develop in complete freedom. She successively visits all the nations of Europe, amidst the applause of the scholars, of whom she never ceased to be the queen, exciting on her way the admiration of some and the astonishment of all.
Her abjuration, the murder of her grand equerry, Monaldeschi, a bloody and indelible stain, her useless efforts to regain a part of the authority she had abandoned, but for which it is so rare not to have some regrets, are the various episodes which fill this new phase of her existence.
Her choice finally fixed itself on Italy, and it was in Rome that she spent her last years, which were poisoned by very sad returns. Kristina bitterly felt the torture of the oblivion to which sovereigns without a crown are condemned, whether they have voluntarily renounced greatness, or whether fortune has despoiled them of it. Sweden refused to pay her the income to which she had engaged herself, and it was on a pension provided by the Roman pontiffs that the daughter of the most formidable enemy of Catholicism in the North subsisted in her last years.
Kristina faced her final hour with courage. She died on April 19, 1689, and was buried in the church of St. Peter's. She had formally requested that her epitaph consist only of these words: VIXIT CHRISTINA ANNOS LXIII. (Kristina lived 63 years.)
Italy preserved precious memories of the hospitality she had bestowed upon it. Kristina founded the Accademia dell'Arcadia and other societies, several of which still exist today, and she left behind a rich library, precious collections of paintings, statues, antiques, and rare objects that swelled the Vatican treasury; later, several sovereigns paid high prices for them; but even more importantly, Kristina left deep traces of the influence she had exerted on literature and the impetus she had given to thought. It is here that we must seek the true greatness of this refined and elevated mind and this vast and penetrating intellect.
Kristina knew neither how to be a woman nor a queen, and, often astonished by so much weakness in the daughter of a hero, the saddened old Oxenstierna exclaimed: "She is still the daughter of the great Gustav!"
Above: Kristina.
Above: Ernest Renan.
Note: Kristina died at age 62, not 63. It seems that even as late as at the 17th century, at least when writing in Latin, that some people used the ancient Roman age reckoning system that one was already one year old at birth, similar to traditional Chinese age reckoning both in the past and still today.
.jpg)
No comments:
Post a Comment