Source:
Kristina, article written by Bengt Hildebrand for Svenska män och kvinnor: biografisk uppslagsbok: 4. I-Lindner, pages 346 to 349, published by Albert Bonniers Förlag, 1948
The biography:
Kristina (från 1655 Kristina Alexandra), drottning, f. 7 dec. 1626 på Stockholms slott, † 9 april 1689 i Palazzo Riario (nuv. Corsini) i Rom, begraven i S:t Peterskyrkan där. Föräldrar: konung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora, f. prinsessa av Brandenburg. Om K:s ätt se Vasaätten. — När fadern stupat 1632, blev K., nära sexårig, enligt Norrköpings arvförening (bekräftad 1611 och 1627) Sveriges drottning. Hon föreställdes för ständerna 15 febr. 1633 och blev i riksdagsbeslutet 14 mars s. å. erkänd som sådan samt mottog 29 juli 1634 ständernas hyllning och regeringens ed. Riksstyrelsen fördes först av rådet, men på nämnda riksdag 1633 erkändes de fem höga riksämbetsmännen (drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare) med råds råde som förmyndarregering. Rikskansleren Axel Oxenstierna, som hemkom från Tyskland i juli 1636, blev särskilt från denna tid landets egentlige regent. Redan som sexåring mottog K. 1633 utländske sändebud, från 1640 skulle någon av rådet var postdag meddela henne, vad som passerat, från jan. 1642 diskuterade ibland hela rådet i hennes rum, från 12 maj 1643 deltog K. personligen två gånger i veckan i rådssessionerna, och 7 dec. 1644 överlämnade förmyndarna riksstyrelsen åt den adertonåriga K. Hon var Sveriges regerande drottning till 6 juni 1654, då hon, tjugusjuårig, i rikssalen på Uppsala slott nedlade kronan. Den 7 juni s. å. avreste hon och vistades därpå, med undantag för två besök i Sverige 1660 och 1667, i utlandet, mesta och sista tiden i Rom. — K:s personlighet har i nästan allt stått under debatt på grund av hennes läggning, handlande och källmaterialets art. Ett "exakt" porträtt kan minst av allt ges av K. Vasarnas snille och psykopatiska sidor var K:s ena arv. Det andra, från modern, är ej mindre klart. Maria Eleonora var en typisk hysteriska; även i hennes släkt fanns sinnessjukdom. I mycket påminner K. om Johan III:s härskartyp. Hon intresserade hela Europa, och intresset har aldrig upphört. Hennes kön har diskuterats. Hon synes dock, trots motsatta påståenden (Essen-Möller), ha varit i varje fall fysiskt normal. Säkert är, att hon till slut lärde älska en man. Att hon däremot skulle varit någons älskarinna, är icke bevisat och knappast troligt. — Den faderlösa flickan hade en trist, bisarr barndom. Moderns hejdlösa, sjukliga sorg efter Gustav Adolf dämpade allt, hennes fientlighet mot Sverige och regeringen var en dålig skola, vården av K. försummades. Regeringen skilde mor och dotter åt (strax efter Oxenstiernas hemkomst) 1636; 1640 följde moderns skandalösa flykt ur landet och bortovaro till 1648. K. anförtroddes åt fastern, pfalzgrevinnan Katarina. Särskilt efter dennas död redan 1638 fick K. en fullständigt manlig uppfostran. Tidigt visade hon bestämd karaktär och ovanlig självständighet, men även envishet och nervös läggning. Hon avskydde öl och vin, drack blott vatten, var likgiltig i fråga om egen toalett och klädsel, hade ringa behov om sömn (3—5 timmar), var ivrig ryttarinna och jägare. Av ingen bestritt är K:s brådmoget glupska intellekt, "ett extraordinarie ståtligt ingenium" (G. G. Oxenstierna); hon blev en av alla tiders mest bildade kvinnor. K. älskade Axel Oxenstiernas lektioner i statskonst och lärde med lätthet språk. Tjuguårig talade och skrev hon latin, franska, tyska och holländska, lärde också grekiska, italienska och spanska. Hennes konversation var fängslande, ofta spefull och ironisk. K:s studieledare var hovpredikanten, sedan biskopen Johannes Matthiæ, en av de få personer hon kom att hålla av. Som centrum för stormakten Sverige under dess uppgång genom krigen, Brömsebro- och westfaliska frederna, som hyllad härskarinna i Europas lärda republik, fick K. livssynens proportioner förryckta. Hennes enorma självkänsla, aldrig stukad, var varken sund eller normal; hon såg sig som suveränen framför andra. Hennes rätlinighet och medvetna "heroiske miner", utformade även efter litterära tidsideal, imponera likvisst. K:s dygder voro manliga. Men uppfödd utan ömhet blev hon kall och beräknande, en stark affektfärgad förnuftsmänniska, aldrig statsmannalik, men väl en durkdriven, hänsynslös intrigpolitiker. Hon hade starkt, manligt mod, både fysiskt och psykiskt, hon stod alltid för vad hon gjort. I sällsynt grad saknade K. ekonomiskt sinne, hade ej heller verklig ansvarskänsla, uthållighet eller skapande kraft. Hennes livsform var i mycket den estetiska njutningens. K. var av knapp medellängd, den ena axeln något lägre än den andra, ansiktsuttrycket starkt skiftande, rösten ibland mild, ibland karlaktig. — Stora uppgifter väntade K. som regent: frågorna om giftermål, tronföljd och kungamakt, om krig och freder, statsfinanserna och de sociala förhållandena (ståndsstriden). K. var makt- och ärelysten, "var drottning och ville vara det" (K. själv). Att börja med godtog hon Axel Oxenstiernas fortsatta ledning men grep småningom rodret. Regeringsformen 1634 underskrev hon aldrig men lät tillämpa dess förvaltningsprinciper. Efter Brömsebrofreden 1645, vars förmånliga villkor voro Oxenstiernornas förtjänst, upphöjde hon Axel Oxenstierna till greve. Uppfostrad i den pfalzgrevliga kretsen och nära förbunden med sin farbror Carl Carlsson Gyllenhielm hade K. emellertid insupit misstron mot aristokratväldet, enkannerligen mot Oxenstiernorna, som från sommaren 1634 voro tre i förmyndarregeringen. År 1646 började K:s brytning med dem, kulminerande 1647—48. Styrkt av sin gunstling M. G. De la Gardie, som återkom i jan. 1647 från en ambassad till Frankrike, retad av kanslerns förföljelse mot Johannes Matthiæ för hans synkretism och av Per Brahes (nu drots) föreställningar mot hennes slöseri och svaghet för fransmän, fick K. tillfälle visa sina känslor i samband med westfaliska fredsunderhandlingarna, där den dryge Johan Oxenstierna och den intelligente men också ganska hänsynslöse uppkomlingen Johan Adler Salvius rivaliserade med varandra. K. ville, liksom den senare, påskynda freden och gav Salvius sitt stöd, både offentligt och i hemlighet. Efter särskilt skarp kritik mot greve Johan i april 1647 tvangs dock K. till viss reträtt men genomdrev i stället i mars 1648 Salvius' utnämning till riksråd med motiveringen "när man frågar goda råd, då frågar man intet efter sexton anor". Freden s. å. gav Sverige andrum men medförde samtidigt ej minst finansiella problem. Motsättningen till Oxenstiernorna och andra fortsatte i K:s allt skarpare politik i giftermåls- och tronföljdsfrågan. Hennes ungdomstycke för kusinen pfalzgreven Karl Gustav var slut, planerna på brandenburgskt gifte avbrötos 1646. Medan råd och ständer allt starkare ropade på gifte, mognade K:s definitiva motstånd. Med dialektisk slagfärdighet och överlägset, ohämmat intrigspel utnyttjade hon motsättningen mellan adeln och de ofrälse med deras krav på reduktion och rädsla för det hot mot bondefriheten, som förmyndarnas av K. i ökad omfattning fortsatta skatteköp och frälseköp innebar. Hon gick etappvis fram. Mot slutet av 1647 lät hon påskina villighet att äkta Karl Gustav och gemomdrev så hans val till generalissimus. Sedan hon i rådet 26 febr. 1649 tvungits kasta masken och yppa sin bestämda avsikt att aldrig gifta sig, uppnådde hon Karl Gustavs val till tronföljare (successionsakten 10 mars s. å.). På det stormiga riksmötet 1650, under vilket K. kröntes i Stockholms storkyrka 20 okt., nådde hon hans val till arvfurste (med arvsföljd för sin gren). Väl säker på att ha lyckats avvärjde hon skickligt de av henne som opposition utnyttjade ofrälses reduktionskrav, förvandlat till en blott "protestation", som hon mottog. Själv genom sin allt orimligare misshushållning i hög grad skyldig till den ökade finansförvirringen, ogillade hon i verkligheten varje indragningskrav. Under K:s regering nådde frälseköpen omkr. det dubbla omfånget mot under förmyndartiden, donationerna det åttadubbla. År 1644 voro av statsutgifterna de för hovet 3,1 %, 1653 åter 12,3 %. Orimligt var också K:s adlande: hon fördubblade de adliga släkternas antal, och medan grevar och friherrar varit 13, skapade hon 18 nya grevar och omkr. 50 friherrar, försedda så långt det gick med grev- och friherreskap. Samtidigt utnämnde hon 44 nya riksråd, 18 under ett år. Oförmågan av realistisk bedömning och behärskning av statsutvecklingen bidrog otvivelaktigt till K:s regeringsleda. Andra motiv tillkommo: kultur- och religionsfrågorna. Ryktet om K:s lärdom gick snabbt över Europa. Vishetsgudinnan lockade allt fler lärde till Sverige, bl. a. holländska filologerna I. Vossius och N. Heinsius, fransmannen Salmasius, tyskarna Schefferus, Boeclerus och Ravius. Tysken J. Freinsheim var hennes bibliotekarie 1647—51. Bland krigsbytena kommo såväl biblioteksmassor som t. ex. (1649) kejsar Rudolf II:s konstkammare från Prag. Därtill köpte K. både konst, böcker och handskrifter. Så fick hon se, vad europeisk kultur var i jämförelse med dåtida svensk. Internationell till hela sin läggning fick K. allt större längtan ut. Stor betydelse fick hennes beröring med den franske diplomaten Chanut och med filosofen Descartes: den senare kom på hennes kallelse till Stockholm i okt. 1649 och dog där i febr. 1650. För K., som genom Johannes Matthiæs tolerans fått sin kritik väckt och ökad genom avsky för de ortodoxa prästernas långtråkiga predikningar, var det intellektuellt-religiösa sanningskravet lidelsefullt levande. Hos fint bildade katoliker som Chanut och Descartes fann hon något av det hon sökte. En elegant världsman som den spanske diplomaten Pimentel ökade den katolska söderns tjusning. Samtidigt förde hennes franske läkare (från 1652) Bourdelot hennes intresse över från latinhumanismen till världsmannamässigare intellektualism. Redan i början av 1650 stiftade hon en akademi i Stockholm med statuter av Descartes. I rådsprotokoll i febr. 1652 omtalas en K:s akademi för sv. språkets odling, och s. å. längre fram inrättade Bourdelot på K:s befallning en akademi. De utländske lärde troppade dock småningom av från Sverige, och efter inbördes tvistigheter och när pensionerna ej utföllo. Samtidigt som K:s slöseri mot gunstlingarna, först M. G. De la Gardie till hans ohjälpliga fall nov.—dec. 1653, senare Clas Tott, båda hennes fränder, samt hennes gynnande av främlingarna orsakade vidsträckt förtal, blev hennes inre huvudproblem religionsfrågan. Chanut, Bourdelot och Pimentel voro i själva verket hennes förtrogna häri. Själv ansåg hon sig som äldre aldrig ha varit lutheran. Hon daterar 1660 sin katolicism till 1649. Genom jesuiten A. Macedo i portugisiske ministerns följe sökte hon 1651 förbindelse med jesuitgeneralen i Rom. Det är svårt att tolka ett, som det synes, klart antikatolskt uttalande våren 1652 — kanske camouflage? I rådet förklarade hon 7 aug. 1651 första gången sig vilja abdikera och sade sig ha även ett hemligt skäl; fem dagar förut hade Macedo rest i hennes uppdrag. Samtidigt daterar hon i rådet sin abdikationslust ("vilja begiva sig till ro") till omkr. 1646, så även andra gånger. I mars 1652 kommo jesuiterna F. Malines och P. Casati på uppdrag förklädda till Stockholm. I maj återfor Casati till Rom; K. hade nu beslutat sig för tronavsägelsen, så mycket mer som jesuiterna vägrade att i längden godta kryptokatolicism. Men hon ville ej blotta sig utåt, förrän underhållsfrågan ordnats. I febr. 1654 delgav K. rådet sitt beslut, följt av abdikationsakten i Uppsala 6 juni. K. stod "så skön som en ängel" i sin vita klänning (P. Brahe), bondetalmannen grät. Underhållsrecessen gav åt K. Norrköping, Ösel, Gotland, Öland, de tyska orterna Poel, Neukloster och Wolgast samt taffelgodsen i Pommern som underhållsländer. K. ägde tillsätta ämbetsmän och uppbära inkomsterna, beräknade till omkr. 200 000 rdr. Hon förbehöll sig, vilket godtogs, full suveränitet. Hon var ingens undersåte. — K. reste till Hamburg och Antwerpen, från slutet av 1654 bodde hon i Bryssel. Från Stockholm medförde K. magnifika konstsamlingar, ehuru ej så mycket av pragbytet, som tidigare antagits, men väl en del konst, inköpt av sv. regenter före hennes tid, liksom sitt bibl. och sina handskrifter. I utlandet fortsatte och förvärrades K:s kroniska affärstrassel, beroende dels på att bidragen från Sverige aldrig utbetalades till tillnärmelsevis fulla belopp och sällan i rätt tid, dels på hennes eget slöseri. Hennes bankirer voro särskilt de portugisiska judarna i Hamburg Diego och Manoel Texeira, far och son. Diego blev även K:s diplomatiske resident där. Huset Texeira mottog underhållet från Sverige och skulle sedan finansiera K. I Amsterdam fick K. pantsätta sina juveler för att låna pengar, och på liknande sätt förflöt hennes liv. I Bryssel övergick hon julnatten 1654 i hemlighet till romerska läran, bröt upp hösten 1655 och avlade 3 nov. s. å. i Innsbruck offentligt sin katolska trosbekännelse till Europas häpnad. Också fick hon ett triumfatoriskt mottagande under hela resan till Rom, där hon 23 dec. höll intåg. Hennes katolska andra namn var en ärebetygelse åt påven Alexander VII. K. slog sig först ned i Palazzo Farnese. Konvertiten K. blev emellertid ej enbart till glädje. Hennes för tiden ovanligt frigjorda sätt och uppträdande samt halvt manliga klädsel chockerade, liksom hennes bitande tunga ej ens skonade påvarna. "Helgon" kunde hon enligt egen mening aldrig bli, men ej heller hyckleriska; djupare religiositet saknade den egocentriska K. Trots sin frigjordhet var hon oblidkeligt sträng i etikett, men den blev hennes vapen för att undvika dels kvinnor, som hon med få undantag (ungdomsvännen Ebba Sparre) avskydde, dels sådana politiker, som hon för tillfället ville motarbeta. I Rom svängde hon om från viss spansk orientering till fransk och reste 1656 i Frankrike, även där firad. Med Mazarin smidde hon planer mot det spanska Neapel, där hon ville bli drottning. Från det italienska Pesaro, där hon bodde en tid, återvände hon mot Mazarins önskan 1657 och slog sig ned i Fontainebleau. Dit knöts det drama, som ytterligare ökade diskussionen om K. Hennes förste hovstallmästare, italienaren markis G. R. Monaldesco, hade förrått hennes neapelplaner till Spanien. När K. fått sanningen klar, dömde hon honom till döden — redan i Sverige hade hon i rådets justitierevision flera gånger strängt hävdat rättvisan, bl. a. mot Messenierna. Domen av Monaldesco lät hon på stället utföra, han avrättades i Galerie des Cerfs 10 nov. 1657. Hennes rätt som suverän att döma honom synes ha haft folkrättslig giltighet, ehuru saken både då och senare diskuterats. Hennes kalla omedgörlighet väckte i varje fall mycket ogillande. Själv hävdade hon stolt sin rätt, när Mazarin sökte få henne att släta över saken. Neapelplanen förföll. K. återvände till Rom, där hon från 1659 innehade Palazzo Riario på högra Tiberstranden. Hon knöt nu förbindelse med den intelligente och betydande kardinal Decio Azzolino, för vilken hon fattade djup kärlek. Azzolino avlägsnade från hennes hov de italienska äventyrare, som samvetslöst bestulit henne, fick någorlunda ordning på K:s affärer och blev hennes omistlige vän och rådgivare, "en gudomlig man" (K. själv). Sina brev till K. förstörde han efter hennes död men hann ej förstöra alla K:s, vilka vittna om hennes hängivenhet. Vid Karl X Gustavs död reste K. till Sverige, mest för att ordna sitt underhåll; även en del av hennes sv. ämbetsmän bedrogo och motarbetade henne. I Stockholm, där K. vistades från 12 okt. 1660 till jan. 1661, sökte hon likvisst blanda sig också i inrikespolitiken. På underhållsrecessen fick hon bekräftelse men undandrogs kyrkliga utnämningar i de berörda områdena och trakasserades med vilja av sv. regeringen. Hennes hävdande av arvsanspråk, om Karl XI avlede utan barn, tillbakavisades. Hon återvände över Hamburg till Rom (1662). I jan. 1663 flyttade hon från en paviljong in i själva palatset (Riario) med sina dyrbara samlingar av statyer, tavlor, mynt, medaljer, böcker och handskrifter. I Rom bedrev K. bl. a. alkemi men odlade också livligt sina politiska, litterära och teaterintressen. Framstående epistolär skribent skrev hon även talrika brev. För ekonomin reste K. för andra gången till Sverige över Hamburg 1666—67. Väl inkommen i Sverige 1667 möttes hon av förbud mot att medha katolsk präst. Förbittrad vände hon i Norrköping och for åter till Hamburg. Hennes bortarrendering av underhållsländer till svenskar lyckades blott delvis, och ett utbyte mot hertigdömet Bremen strandade. Vid Karl XI:s myndigblivande 1672 stadfästes underhållsrecessen av 1654, med undantaget från 1660, men först när J. P. Olivecrantz blivit guvernör över underhållsländerna 1681, inflöto inkomsterna på bättre sätt. Från Hamburg gjorde K. försök att nå Polens krona efter Johan Kasimirs tronavsägelse 1668. Hon understöddes härvid av påven och Azzolino, som blev kardinalstatssekr. 1667, men hennes kandidatur blev aldrig framförd på allvar, vilket K. tog med stort lugn. I Rom stiftade hon 1674 Accademia Reale, som fick språklig betydelse genom att motarbeta svulst och överdrift. Själv skrev K. klart och kraftigt. Akademien fick en efterföljare i Gli Arcadi 1690 (året efter K:s död), som hedrade hennes minne. K:s senare år förbittrades av strider med påven Innocentius XI:s stränga regemente. K. braverade som utländsk suverän med öppen olydnad och använde sin diplomatiska "kvartersfrihet" till att skydda av polisen eftersökta. En gång åkte hon med två dylika, omgiven av beväpnad livvakt, öppet till kyrkan. Påven sade: "E donna" (hon är kvinna), vilket retade K. oerhört. Småningom försonades de. K. började en självbiografi (tr. av Arckenholtz), karakteristiskt nog tillägnad Gud. — Som gammal var K. en liten fet gumma med isterhaka och skäggstrån, väldig örnnäsa, kortklippt och bakåtstruket gråsprängt hår samt med ett glatt, förbindligt sätt. Sin levnadsvishet återgav hon i aforismer, flera gånger tryckta (senast av C. Bildt, "Pensées de Christine", 1906). K. avled efter kort sjukdom. Azzolino blev hennes universalarvinge men dog strax därefter. K:s livsresultat blev framför allt hennes eget öde, ett rastlöst liv utan de stora krafternas enade samspel eller harmoni, ofta på en gång imponerande och ovärdigt, med stora offer och dock utan det stora, ansvarsfyllda allvaret, men ett bländverk, som aldrig upphör att tjusa. Hon var och förblir "makalös" (medaljinskrift). K:s tavelsamling, som först i Palazzo Riario blev en av Europas mest betydande, kom småningom till hertigen av Orléans men splittrades vid franska revolutionen; hennes mynt- och medaljsamling hamnade slutligen i Bibliothèque Nationale i Paris. Av K:s bibliotek kommo 1 900 handskrifter och en del av böckerna i olika omgångar till Vatikanbiblioteket; andra böcker kvarblevo i Norden eller skingrades åt andra håll. — Litt.: Viktigare framställningar och källpublikationer ang. K:s historia, utkomna intill 1934, äro förtecknade i S. E. Bring, "Bibliografisk handbok till Sveriges historia" (1934). Av dessa må särskilt nämnas arbeten av J. Arckenholtz, W. H. Grauert (den fullständigaste biogr. över K.), C. Bildt, C. Weibull och N. Ahnlund. Därutöver märkas "Monaldescos död. Aktstycken och berättelser", utg. av Weibull (1937) samt följ. specialarbeten: O. Granberg, "Svenska konstsamlingarnas historia" (1, 1929), A. Nyman, "En drottnings visdom" (i förf:s "Filosofiskt och ofilosofiskt", 1935), E. Essen-Möller, "Drottning Christina" (1937; från medicinsk synpunkt), N. Ahnlund, "Drottning K. och Tacitus" (i "Festskrift tillägnad professor Nils Stjernberg", 1940); trosförändringen har behandlats i E. Cassirer, "Drottning Christina och Descartes" (1940) samt av J. Nordström i Lychnos 1941 och av S. Dahlström i "Eros och Eris" (festskrift till R. Lagerborg 1944). Talrika sv. och utländska monografier över K. finnas, de flesta av ringa värde.
B. H—d.
English translation (my own):
Kristina (from 1655 Kristina Alexandra), queen, born December 7, 1626 at Stockholm Palace, † April 9, 1689 in Palazzo Riario (now Corsini) in Rome, buried in St. Peter's Basilica there. Parents: King Gustav II Adolf and Queen Maria Eleonora, born Princess of Brandenburg. For K.'s family see the Vasa dynasty. —
When her father died in 1632, K., almost six years old, became, according to the Norrköping Union of Inheritance (confirmed in 1611 and 1627), Queen of Sweden. She was presented to the Estates on February 15, 1633 and was recognised as such in the Riksdag resolution of March 14 of that year and received the homage of the Estates and the government's oath on July 29, 1634. The government of the realm was first run by the Council, but at the aforementioned Riksdag in 1633, the five high officials of the realm (Steward, Marshal, Admiral, Chancellor and Treasurer) were recognised with the Council as a regency government. The Grand Chancellor Axel Oxenstierna, who returned from Germany in July 1636, became the country's actual ruler from this time on.
As early as age six, K. received foreign envoys in 1633, from 1640 someone from the Council had to inform her every post day of what had passed, from January 1642 the entire Council sometimes discussed in her room, from May 12, 1643 K. personally participated twice a week in the Council sessions, and on December 7, 1644 the regents handed over the government of the realm to the eighteen year old K. She was the reigning Queen of Sweden until June 6, 1654, when she, twenty-seven years old, laid down the crown in the Hall of State at Uppsala Castle. On June 7 of that year she departed and thereafter, with the exception of two visits to Sweden in 1660 and 1667, she stayed abroad, the most and last of her time in Rome. —
K.'s personality has been under debate in almost every respect because of her disposition, actions, and the nature of the source material. An "exact" portrait can least of all be given of K. The Vasas' genius and psychopathic sides were one of K.'s inheritances. The other, from her mother, is no less clear. Maria Eleonora was a typical hysteric; there was also mental illness in her family.
In many ways K. resembles the ruler type of Johan III. She interested the whole of Europe, and the interest has never ceased. Her sex has been discussed. However, she seems, despite contrary claims (Essen-Möller), to have been at least physically normal. What is certain is that she eventually learned to love a man. That she was someone's lover, on the other hand, is unproven and hardly likely. —
The fatherless girl had a sad, bizarre childhood. Her mother's unbridled, morbid grief over Gustav Adolf dampened everything, her hostility towards Sweden and the government was a bad school, K.'s care was neglected. The regency separated mother and daughter (shortly after Oxenstierna's return) in 1636; in 1640 the mother's scandalous flight from the country followed, and she remained away until 1648. K. was entrusted to her paternal aunt, Countess Palatine Katarina. Especially after her death in 1638, K. received a completely masculine upbringing.
Early on, she showed a determined character and unusual independence, but also stubbornness and a nervous disposition. She detested beer and wine, drank only water, was indifferent to her own toilette and clothing, had little need for sleep (3-5 hours), was an avid horsewoman and hunter. No one disputes K.'s precocious, voracious intellect, "an extraordinary stately intellect" (G. G. Oxenstierna); she became one of the most educated women of all time. K. loved Axel Oxenstierna's lessons in statecraft and learned languages with ease. At twenty, she spoke and wrote Latin, French, German and Dutch, and also learned Greek, Italian and Spanish. Her conversation was captivating, often playful and ironic.
K.'s tutor was the court preacher, then Bishop Johannes Matthiæ, one of the few people she came to care about. As the center of the great power Sweden during its rise through the wars, the peaces of Brömsebro and Westphalia, as the acclaimed ruler of Europe's learned republic, K.'s outlook on life was distorted in its proportions. Her enormous self-esteem, never crushed, was neither healthy nor normal; she saw herself as the sovereign above others. Her straightforwardness and conscious "heroic features", also shaped according to literary ideals of the time, certainly impress.
K.'s virtues were masculine. But, raised without tenderness, she became cold and calculating, a strong emotional rationalist, never statesmanlike, but rather a cunning, ruthless intrigue politician. She had strong, masculine courage, both physically and mentally; she always stood for what she had done. To a rare degree, K. lacked economic sense, nor did she have a real sense of responsibility, endurance or creative power. Her way of life was very much one of aesthetic pleasure.
K. was of barely average height, one shoulder slightly lower than the other, her facial expression strongly changing, her voice sometimes gentle, sometimes manly. —
K. faced great tasks as ruler: the issues of marriage, succession to the throne and royal power, of wars and peace, the state finances and social conditions (the conflict between the Estates). K. was power-hungry and ambitious, "was queen and wanted to be so" (K. herself). To begin with, she accepted Axel Oxenstierna's continued leadership, but gradually took the helm. She never signed the Form of Government of 1634, but had its administrative principles applied. After the Peace of Brömsebro in 1645, whose favourable terms were the merit of the Oxenstierna family, she elevated Axel Oxenstierna to count.
Raised in the Palatine circle and closely associated with her uncle Carl Carlsson Gyllenhielm, K. had, however, absorbed distrust of the aristocratic power, especially of the Oxenstierna family, who from the summer of 1634 were three in the regency government. In 1646 K.'s break with them began, culminating in 1647-48. Strengthened by her favourite, M. G. de la Gardie, who returned in January 1647 from an embassy to France, irritated by the Grand Chancellor's persecution of Johannes Matthiæ for his syncretism and by Per Brahe's (now Steward) ideas about her extravagance and weakness for the French, K. had the opportunity to show his feelings in connection with the Westphalian peace negotiations, where the thrifty Johan Oxenstierna and the intelligent but also rather ruthless upstart Johan Adler Salvius were rivals. K. wanted, like the latter, to hasten peace, and she gave Salvius her support, both publicly and in secret. After particularly sharp criticism of Count Johan in April 1647, however, K. was forced to retreat somewhat, but instead, in March 1648, she pushed through Salvius' appointment as a councilman, with the justification "when one asks for good advice, one does not ask for sixteen ancestors". The peace of that year gave Sweden breathing space, but at the same time brought no less financial problems.
The opposition to the Oxenstiernas and others continued in K.'s increasingly sharp policy on the issue of marriage and succession to the throne. Her youthful liking for her cousin Count Palatine Karl Gustav was over, and the plans for a Brandenburg marriage were cancelled in 1646. While the Council and Estates increasingly called for a marriage, K.'s definitive opposition matured. With dialectical skill and superior, uninhibited intrigue, she exploited the opposition between the nobility and the commoners with their demands for reduction and fear of the threat to the peasants' freedom that K.'s regents' continued tax and redemption purchases on an increased scale meant. She advanced in stages.
Towards the end of 1647, she feigned a willingness to marry Karl Gustav and thus pushed for his election as generalissimo. Since she had spoken in the Council on February 26, 1649, forced to shed her mask and reveal her firm intention never to marry, she achieved Karl Gustav's election as heir to the throne (the act of succession of March 10 of that year). At the stormy Riksdag of 1650, during which K. was crowned in Stockholm's Storkyrka on October 20, she achieved his election as hereditary prince (with succession for her branch). Very sure of having succeeded, she skillfully warded off the demands for reductions by the commoners, which she used as an opposition, turning them into a mere "protestation", which she accepted. She herself, through her increasingly unreasonable mismanagement of her household, was largely responsible for the increasing financial confusion, and in reality she disapproved every demand for withdrawal.
During K.'s reign, the redemption purchases reached approximately double the amount during the regency period, and the donations eightfold. In 1644, the royal expenses were 3.1% of the state's expenditure, and in 1653 again 12.3%. Queen K.'s ennoblements were also unreasonable: she doubled the number of noble families, and while there had been 13 counts and barons, she created 18 new counts and around 50 barons, endowed as far as possible with comity and baronship. At the same time, she appointed 44 new councilmen, 18 in one year. Her inability to realistically assess and control the development of the state undoubtedly contributed to the failure of Queen K.'s government.
Other motives were added: cultural and religious questions. The rumour of K.'s learning quickly spread across Europe. The goddess of wisdom attracted more and more scholars to Sweden, including the Dutch philologists I. Vossius and N. Heinsius, the Frenchman Saumaise, the Germans Schefferus, Boeckler and Ravius. The German J. Freinsheim was her librarian from 1647-51. Among the spoils of war were library collections as well as, for example (1649), Emperor Rudolph II's art chamber from Prague. In addition, K. bought both art, books and manuscripts. This way she got to see what European culture was like in comparison with the Swedish culture of the time.
International in her entire disposition, K. had an ever-increasing longing for it. Her contact with the French diplomat Chanut and with the philosopher Descartes was of great importance: the latter came to Stockholm at her invitation in October 1649 and died there in February 1650. For K., whose criticism was awakened and increased by the tolerance of Johannes Matthiæ through his disgust for the tedious sermons of the orthodox priests, the intellectual-religious demand for truth was passionately alive. In well-educated Catholics like Chanut and Descartes she found something of what she was looking for. An elegant worldly man like the Spanish diplomat Pimentel increased the allure of the Catholic South.
At the same time, her French doctor (from 1652) Bourdelot transferred her interest from Latin humanism to a more worldly intellectualism. As early as the beginning of 1650, she founded an academy in Stockholm with statutes by Descartes. In the council minutes of February 1652, a K. academy for the cultivation of the Swedish language is mentioned, and so later Bourdelot established an academy at K.'s command. However, the foreign scholars gradually left Sweden, and after internal disputes and when the pensions were not paid.
At the same time as K.'s extravagance towards her favourites, first M. G. De la Gardie until his irreparable fall November-December 1653, later Claes Tott, both her relatives, and her favouring of strangers caused widespread slander, her main internal problem became the religious question. Chanut, Bourdelot and Pimentel were in fact her confidants in this. She herself considered herself in her older years to have never been a Lutheran. In 1660 she dates her Catholicism to 1649. Through the Jesuit A. Macedo in the Portuguese minister's entourage, she sought contact with the Jesuit General in Rome in 1651. It is difficult to interpret what appears to be a clear anti-Catholic statement in the spring of 1652 — perhaps camouflage?
In the Council she declared for the first time on August 7, 1651 that she wanted to abdicate and also said that she had a secret reason; five days earlier Macedo had left on her behalf. At the same time, she dates her desire to abdicate in the Council ("to want to leave into peace") to around 1646, and so on other times. In March 1652, the Jesuits F. Malines and P. Casati came to Stockholm on a mission in disguise. In May, Casati returned to Rome; K. had now decided to abdicate, all the more so since the Jesuits refused to accept crypto-Catholicism in the long run. But she did not want to expose herself to the public until the question of her maintenance had been settled.
In February 1654, K. informed the Council of her decision, followed by the act of abdication in Uppsala on June 6. K. stood "as beautiful as an angel" in her white dress (P. Brahe), so much so that the peasant speaker wept. The maintenance recess gave K. Norrköping, Ösel, Gotland, Öland, the German towns of Poel, Neukloster and Wolgast, and the table estates in Pomerania as maintenance lands. K. was to appoint officials and collect the income, estimated at around 200,000 riksdalers. She retained, which was accepted, full sovereignty. She was no one's subject. —
K. traveled to Hamburg and Antwerp; from the end of 1654 she lived in Brussels. From Stockholm K. brought magnificent art collections, although not so much from the Prague loot, as previously assumed, but quite a bit of art, purchased by Swedish rulers before her time, as well as her library and manuscripts.
Abroad, K.'s chronic financial troubles continued and worsened, partly due to the fact that the contributions from Sweden were never paid in nearly full amounts and rarely on time, and partly due to her own wastefulness. Her bankers were especially the Portuguese Jews in Hamburg, Diego and Manoel Texeira, father and son. Diego also became K.'s diplomatic resident there. The Texeira house received maintenance from Sweden and would then finance K. In Amsterdam K. had to pawn her jewels to borrow money, and her life passed in a similar way.
In Brussels, she converted to Roman Catholicism in secret on Christmas Eve 1654, left in the autumn of 1655, and on November 3, 1655 in Innsbruck publicly professed her Catholic faith, to the astonishment of Europe. She also received a triumphant reception throughout her journey to Rome, where she entered on December 23. Her Catholic second name was an homage to Pope Alexander VII. K. first settled in the Palazzo Farnese.
However, the convert K. was not a source of joy to everyone. Her unusually liberated manner and behaviour for the time, as well as her semi-masculine clothing, shocked, just as her biting tongue did not spare even the Popes. In her own opinion, she could never become a "saint", but neither could she be hypocritical; the egocentric K. lacked a deeper religiosity. Despite her liberality, she was unforgivingly strict in her etiquette, but it became her weapon to avoid both women, whom she detested with few exceptions (the friend of her youth, Ebba Sparre), and politicians whom she wanted to oppose at the moment.
In Rome, she changed from a certain Spanish orientation to French and traveled to France in 1656, where she was also celebrated. With Mazarin, she forged plans for Spanish Naples, where she wanted to become queen. From Pesaro in Italy, where she lived for a time, she returned against Mazarin's wishes in 1657 and settled in Fontainebleau. This was connected with the drama that further increased the discussion about K.
Her first grand court equerry, the Italian Marquis G. R. Monaldesco, had betrayed her Naples plans to Spain. When K. found out the truth, she condemned him to death — already in Sweden, she had repeatedly strongly asserted justice in the Council's of justice revision, including against the Messeniuses. She had the sentence of Monaldesco carried out on the spot; he was executed in the Galerie des Cerfs on November 10, 1657. Her right as sovereign to sentence him seems to have had international legal validity, although the matter was discussed both then and later. Her cold intransigence aroused much disapproval in any case. She herself proudly asserted her right when Mazarin tried to get her to gloss over the matter. The Naples plan fell through.
K. returned to Rome, where from 1659 she held the Palazzo Riario, on the right bank of the Tiber. She now formed a relationship with the intelligent and important Cardinal Decio Azzolino, for whom she developed a deep love. Azzolino removed from her court the Italian adventurers who had unscrupulously robbed her, got K.'s affairs in order to some extent and became her inseparable friend and advisor, "a divine man" (K. himself). He destroyed his letters to K. after her death, but did not have time to destroy all of K.'s, which testify to her devotion.
On the death of Karl X Gustav, K. travelled to Sweden, mainly to arrange her maintenance; some of her Swedish officials also deceived and opposed her. In Stockholm, where K. stayed from October 12, 1660 to January 1661, she nevertheless also sought to interfere in domestic politics. In the maintenance recess she was confirmed, but was deprived of Church appointments in the affected areas and was deliberately harassed by the Swedish government. Her claim to inheritance, if Karl XI died without an heir, was rejected.
She returned via Hamburg to Rome (1662). In January 1663 she moved from a pavilion into the palazzo itself (Riario) with her precious collections of statues, paintings, coins, medals, books and manuscripts. In Rome K. practiced alchemy, among other things, but also actively cultivated her political, literary and theatrical interests. A prominent epistolary writer, she also wrote numerous letters.
For financial reasons, K. traveled to Sweden for the second time via Hamburg in 1666-67. Once in Sweden in 1667, she was met with a ban on bringing a Catholic priest. Embittered, she turned back in Norrköping and returned to Hamburg. Her surrender of her maintenance lands to the Swedes was only partially successful, and an exchange for the Duchy of Bremen failed. When Karl XI came of age in 1672, the maintenance recess of 1654 was confirmed, with the exception of 1660, but it was not until J. P. Olivekrantz became governor of the maintenance lands in 1681 that the income flowed in better.
From Hamburg, K. made attempts to reach the crown of Poland after Jan Kazimierz's abdication in 1668. She was supported in this by the Pope and Azzolino, who became Cardinal Secretary of State in 1667, but her candidacy was never seriously put forward, which K. took with great calm.
In Rome she founded the Accademia Reale in 1674, which gained linguistic significance by opposing grandiloquence and exaggeration. K. herself wrote clearly and forcefully. The Academy had a successor in Gli Arcadi in 1690 (the year after K.'s death), which honoured her memory.
K.'s later years were embittered by battles with Pope Innocent XI's strict regime. K. bravadod as a foreign sovereign with open disobedience and used her diplomatic "freedom of the quarter" to protect those wanted by the police. Once she went openly to church with two such, surrounded by armed bodyguards. The Pope said: "È donna" (she is a woman), which irritated K. immensely. Gradually they were reconciled.
K. began an autobiography (printed by Arckenholtz), characteristically enough, dedicated to God. —
In her old age, K. was a small, fat old woman with a double chin and strands of beard hair, a large, aquiline nose, grey-streaked hair cut short and swept back, and a cheerful, engaging manner. She expressed her wisdom in aphorisms, which were printed several times (most recently by C. Bildt, "Pensées de Christine", 1906). K. died after a short illness. Azzolino became her universal heir, but died soon after.
K.'s life's result was, above all, her own fate, a restless life without the united interaction or harmony of the great powers, often at once impressive and undignified, with great sacrifices and yet without the great, responsible seriousness, but a dazzling work that never ceases to enchant. She was and remains "matchless" (medal inscription). K.'s collection of paintings, which first became one of the most significant in Europe in the Palazzo Riario, eventually came to the Duke of Orléans, but was divided during the French Revolution; her coin and medal collection eventually ended up in the Bibliothèque Nationale in Paris. From K.'s library, 1,900 manuscripts and some of the books came in various batches to the Vatican Library; other books remained in the North or were dispersed elsewhere. —
Literature: More important presentations and source publications concerning K's history, published up to 1934, are listed in S. E. Bring, "Bibliografisk handbok till Sveriges historia" (1934). Of these, special mention must be made of works by J. Arckenholtz, W. H. Grauert (the most complete biography of K.), C. Bildt, C. Weibull and N. Ahnlund. In addition, "Monaldescos död. Aktstycken och berättelser", edited by Weibull (1937) and the following special works: O. Granberg, "Svenska konstsamlingarnas historia" (1, 1929), A. Nyman, "En drottnings visdom" (in the editor's "Filosofiskt och ofilosofiskt", 1935), E. Essen-Möller, "Drottning Christina" (1937; from a medical point of view), N. Ahnlund, "Drottning K. och Tacitus" (in "Festskrift tillägnad professor Nils Stjernberg", 1940); the change of faith has been treated in E. Cassirer, "Drottning Christina och Descartes" (1940) and by J. Nordström in Lychnos 1941 and by S. Dahlström in "Eros och Eris" (festive paper to R. Lagerborg 1944). Numerous Swedish and foreign monographs on K. exist, most of them of little value.
B. H—d.
Note: Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
No comments:
Post a Comment