Source:
Historiska bilder tecknade af C. Georg Starbäck, volume 2, pages 309 to 318, by Carl Georg Starbäck and illustrated by Jenny Nyström-Stoopendaal, 1892; original at the University of Michigan
Above: Kristina and Karl Gustav.
Above: Carl Georg Starbäck.
Above: Jenny Nyström-Stoopendaal.
The story:
39.
Carl X Gustaf och drottning Christina.
Man lyssnar i våra dagar med spänd uppmärksamhet till de underrättelser, som komma från »Sfinxen» i Paris, från Ryssland, från England samt från Bismarck i Preussen och från Österrike. Dessa underrättelser äro af vikt för hela världsdelen, emedan de innebära rådssluten af dem, som i våra dagar makten hafva. De nämnda fem rikena utgöra de så kallade »makterna« med företräde, stormakterna, förutan hvilkas medelbara eller omedelbara tillstädjelse intet i vår världsdel får göras eller låtas. — En sådan stormakt har äfven Sverige varit. Det var genom den siste konungen af Vasahuset, Gustaf Adolf, och under hans dotter Christina genom männen ur hans skola, som Sverige blef det. Det är näst reformationen den viktigaste punkten i det kungliga Vasahusets historia. Den storhet, som Sverige då vann, förde dock med sig i kölvattnet en sak, som sedermera blef den viktigaste tilldragelsen i den tidrymd, som följde näst efter, då Sveriges öde låg i de pfalziske konungarnes hand; — vi mena adelns öfvermakt inom samhället och den däraf följande reduktionen. Omkring denna klippa bröt sig Sveriges öde, hvars nya skepnad så småningom mognar under den glänsande ytan af Carl XII:s segrar och efter hans olyckor och död framträder under formen af en folksuveränitet, som i vår historia spökar med det vackra namnet »frihetstiden».
Med blicken fäst på den rad af händelser, hvilka förde Sverige från höjden af sin storhet till djupet af ej blott förminskad yttre makt, utan rent af moralisk förnedring, kan det vara af vikt att stanna en stund vid själfva öfvergångspunkten, där statsvagnen liksom länkades in på ett nytt spår. Denna öfvergångspunkt ligger i förhållandet mellan drottning Christina och hennes syskonbarn, Carl Gustaf. Denne hade från barndomen fäst sig vid sin kungliga frände, och äfven hon hade, när hon blef jungfru, fällt yttranden, som visade, att Carl Gustaf icke var henne likgiltig. I afseende på denna sin ungdoms kärlek svekos dock Carl Gustafs förhoppningar, men då Christina af sin inneboende ovilja att genom äktenskapets band begränsa sin frihet vägrade honom sin hand, gaf hon honom i ersättning därför sin krona. Sådan är lifvets gång. Hvad menniskan högst eftersträfvar, hvad hon ifrigast efterlängtar, får hon icke, men vinner därunder något, som hon aldrig åsyftat, men som just ställer henne på sin rätta plats i lifvet.
Det är denna kärlekshandel mellan Carl Gustaf, den fattige grefvesonen, och den mäktiga, lysande drottningen, denna kärlekshandel, hvarur han steg upp till Sveriges konungatron, som vi här vilja skildra efter en berättelse, nedskrifven af Carl Gustaf själf. Han var 16 år gammal, när han lämnade Upsala akademi och begaf sig på utländska resor, och två år därefter, eller år 1640, återkom han till hofvet i Stockholm, där hans ställning dock var föga angenäm, dels därigenom, att hans fattigdom gjorde honom beroende, under det å andra sidan hans börd, hans personliga egenskaper och hans släktskap med drottningen skänkte honom stor betydelse. Det dröjde länge, innan han vann någon anställning i rikets tjenst. Själf brann han af begär att blifva anställd vid krigshären. Kriget hade skapat Sveriges storhet, och för kriget bildades allt hvad Sverige egde förnämt och rikt den tiden. Hans fader, den gamle pfalzgrefven Johan Casimir, anhöll om en tjenst för sin son, men det vägrades af förmyndarregeringen, tills slutligen riksdrotsen, grefve Per Brahe, framställde det förslaget, att den unge pfalzgrefven borde lära kriget vid hären i Tyskland, och i juli 1642 kom Carl Gustaf till Torstensson och svenska hären, dock icke i verklig tjenst, utan såsom frivillig. »Jag vill söka min lycka med svärdet», skref han till sin fader, som i det längsta motsatte sig hans önskan, »och jag önskar att söka henne, förr än jag finner henne», och han vägrade flera gånger att på Torstenssons anmodan mottaga ett befäl, sägande, »att han ville först lära tjensten». När Torstensson nedlade sitt befäl, återvände Carl Gustaf till Sverige såsom öfverste öfver ett kurländskt hästregemente.
Nu förde Christina själf styrelsen såsom myndig drottning, och hon öfverhopade sin återkomne frände med hedersbetygelser, och från denna tid blef Carls förhållande till drottningen den tråd, omkring hvilken hofvets intriger och de politiska partiernas rörelser spunnos. Carl Gustaf återsåg Christina i hela glansen af den storhet, hvars rykte uppfyllde världen, och hans böjelse för henne mognade till en djup och allvarlig kärlek. Han hyste i detta afseende förhoppningar, hvilka närdes af drottningen själf, och denna omständighet var det, som qvarhöll honom hemma under de nästföljande åren. Men under det Carl Gustaf öfverlämnade sig åt sina ljufva drömmar om att en gång uppnå sitt mål, tändes i drottningens själ en annan låga, — för hans svåger, den lysande grefven Magnus Gabriel De la Gardie, och i sammanhang därmed en ovilja för en äktenskaplig förening, som blef allt mera afgjord och bestämd.
Den långa ovissheten bragte slutligen Carl i en ställning, hvarur han, kosta hvad det ville, måste lösgöra sig, och han beslöt därför att af drottningen begära en bestämd förklaring. Det var om hösten 1647. Hertigen lät först genom den milde biskop Johannes Mathiæ i Strengnäs, som varit drottningens lärare, höra sig före hos drottningen, och denne återförde till honom det svar, att drottningen nu som tillförene i afseende på giftermålet sade hvarken ja eller nej, men att hon tänkt till våren utsända hertigen som generalissimus till hären för att undvika de svårigheter, hvilka mötte i afseende på hertigens närvaro vid den då ifrågasatta kröningen.
Om det sistnämnda hade svågern grefve Magnus redan förut på Stegeborg talat med Carl, och han bad därför biskopen säga drottningen, det han vore villig att redan i höst draga ut till hären, om det så vore drottningens önskan. Detta svar föranledde ett personligt möte mellan Carl och Christina. Det var om aftonen den 10 augusti 1647.
»Jag hörer, att I gärna viljen draga ut?» sporde drottningen, sedan Carl på sedöfligt sätt helsat henne. Carl hänvisade till hvad han bedt biskopen framföra, hvarpå drottningen fortsatte: »därmed är jag ock tillfreds och kan icke annat än råda eder taga saken väl i betänkande och öfverlägga med edra vänner. Känner eder herr fader denna eder åstundan och har han tillstyrkt?»
»Min herr fader», svarade Carl, »har därom noga vetskap. Jag brinner af lust att komma ut i kriget och icke sålunda lättjas, utan blifva använd i eders majestäts tjenst, och talade min fader därom på Stegeborg med gref Magnus. Mina vänner känna därför lika nogsamt min åstundan, som eders majestät vet, för hvad orsak skull jag här uppehållit mig under dessa åren!»
»Det vet jag väl», svarade drottningen, »och är därom nu intet att tala. Jag vill icke vara eder lycka till hinders, och har jag endast därför så länge uppehållit eder här hemma, emedan intet tillfälle yppat sig att utskicka eder med den anställning, som eder vederbör. Huru snart förmenen I eder blifva färdig till utresan?»
»Hade jag förmodat», sade då hertigen, »att inga andra skäl föranledt mitt qvarhållande, så hade jag icke beredt mig den smärtan att således hafva förspillt min tid! Nu är jag resolverad att fortsätta min resa till hären.»
»Det står eder fritt», inföll drottningen något kallt, »att göra och låta, som eder bäst tyckes; jag vill hvarken råda eder till eller ifrån. Dragen I bort, så önskar jag eder lycka på resan!»
Därmed skildes de höga fränderna den gången, Carl med förtviflan i hjärtat. Och denna ökades ännu mera, när han fick höra, att drottningen på en jakt följande dagen endast talat om jämförelsevis likgiltiga saker angående honom, och när han dagen därefter fick ett besök af riksmarskalken grefve Jakob De la Gardie. Denne omtalade, att drottningen beklagade sig öfver hertigens allt för stora hetta i afseende på eftersträfvandet af hennes hand, äfvensom öfver hans envishet rörande utresan till hären. Hon hade ofta förklarat, att hon, om hertigen reste ut, icke vidare ville vara till något förbunden och att hon då skulle hålla den bekända saken (om giftermålet) för död. Nu droge hon i betänkande att gifva något råd af fruktan, att hon skulle beskyllas för att stå hertigens lycka i vägen.
Dessa underrättelser visade, att drottningen var uppenbart missnöjd, och Carl vände sig åter till biskop Johannes, för att genom honom söka blidka Christina och framställa saken i sin rätta färg. Hon förblef dock lika kall och obeveklig. »Quilibet suæ fortunæ faber» (En hvar är sin egen lyckas smed), sade hon den välmenande biskopen, för hvilken det snart syntes alldeles klart, både att drottningen afskydde giftermålet, och att det var henne likgiltigt, om hertigen reste ut eller stannade hemma. Biskopen omtalade detta för Carl, »hvilket mig mäkta perplext gjorde», skrifver han, och han beslöt att ännu en gång själf tala med drottningen uti biskopens närvaro mellan båda predikningarna på den då infallande böndagen. Vid detta tillfälle ställdes väl saken någorlunda till rätta. Hertigen beslöt att afstå från resan, och drottningen mildrade något sina hårda ord, men i hufvudsaken blef allt detsamma.
I slutet af december 1647 och de första dagarne i januari 1648 sammanträffade åter Christina och Carl, och giftermålsärendet kom åter på tal, men hertigen fann därutinnan ingenting annat, än att drottningen på det lifligaste försäkrade honom, att hon icke skulle gifta sig med någon annan, utan att först meddela sig med honom. Däremot blef han i januari utnämnd till högste befälhafvare öfver de svenska krigshärarne i Tyskland, en befattning, som han mottog med mycken motvilja, seende däruti en källa till stora obehag för sig. Innan han drog ut till Tyskland, egde ett märkligt samtal rum mellan honom och Christina. Det var om aftonen den 15 juni 1648, i närvaro af biskop Johannes och grefve Magnus Gabriel De la Gardie.
»Jag hafver låtit kalla eder till mig», sade drottningen, »för att i dessa herrars närvaro och i Guds åsyn betyga min afsikt och vilja med eder, och hvad jag nu vill säga, är icke noget fagert snack eller kompliment, utan allvar, och tager jag därtill Gud till vittne: till det första, att jag icke betager eder något hopp att taga eder till äkta, men att jag icke heller gifver eder något hopp därtill; till det andra lofvar jag, att jag icke vill taga någon annan i denna världen till äkta än eder, om jag kommer att träda i gifte; och till det tredje, att om jag icke kommer att gifta mig, vill jag till riksens säkerhet och bästa deklarera eder till min efterträdare och arffurste till riket. Något mera», tillade hon, »kan jag icke lofva eder, och ären I icke därmed tillfreds, har jag ingen annan resolution att gifva.»
Carl Gustaf stod i förstone stum vid detta Christinas tal. »Häruppå tystnade jag», skrifver han, »och kunde icke komma till något egentligt tal.» Först sedan drottningen ytterligare utvecklat sin mening, kom han sig för med att tacka för den nåd, som skedde honom. »Dock eftersträfvar jag», sade han, »intet annat än eder hand, och är detta hopp ute, så må allt annat fara!»
Nu utspann sig ett långt samtal, hvarunder drottningen icke utan häftighet upprepade hvad hon sagt och bland annat äfven yttrade, att hon offentligen ville hafva saken så framställd, som om hon ännu icke beslutit sig för giftermålets fullbordan, men ville afbida kröningen och sitt 25:te år; gifte hon sig icke innan den tiden, skulle allt hopp i den vägen vara ute. »Och menar jag», sade hon, »att ingen annan piga kan utlofva och tillförsäkra eder mera, än hvad jag nu gjort. Förliten eder därför på Guds nåd och på mig och mitt gjorda löfte och beder Gud gifva sin välsignelse och medverkan därtill, att han beveker bägges våra hjärtan till en god ända.» Allt dystrare blef härunder hertigen till sinnes, aktande föga kronans glans, när han icke fick njuta den tillsammans med Christina. »Då må jag nöja mig med ett stycke bröd hvar som helst», utbrast han, »och aldrig mera återse Sverige.»
Ännu häftigare utfor då drottningen: »I ären ovärdig den nåd, som skett eder! Hvad I där sägen, är en fanfaronad, ett stycke ur en roman. När I råken i nöd, skolen I sådant ångra. Vår herre har icke skapat eder till en privat person eller att sköta hushållet och sitta på eder herr faders gods därute, utan Gud har bestämt eder till något högre, och I skolen icke sträfva mot Guds vilja. Jag känner eder väl, att I icke ären nöjd med litet.»
Härpå svarade Carl med saktmod, påminnande drottningen hennes forna löften. »Med största sorg har jag erfarit», sade han med rörelse, »huru eders majestät upptagit min affektion och huru jag därmed ådragit mig eders majestäts onåd, och därför hafver jag ofta bedt Gud att vända mitt sinne och hjärta från detta uppsåt, eftersom det varit eders majestät så alldeles emot; men allt sådant har varit mig omöjligt, jag har qvalts dagligen, och min kärlek har dagligen vuxit jämte min ängslan, så att jag icke varit mig själf mäktig.»
Denna bekännelse af Carl gjorde intryck på Christina. Hon tackade honom för hans uppriktighet och tillade, att om icke ständerna utnämnde honom till hennes efterträdare, så skulle hon räcka honom sin hand och fullborda giftermålet. »Ettdera skall ske», sade hon, »och kanske bäggedera.»
Så skildes de. Carl Gustaf for ut i kriget följande månaden. I början af år 1649 förmådde Christina ständerna att förklara honom för hennes efterträdare, och året därpå, när han kom hem, förklarade Christina offentligen för ständerna sitt beslut att aldrig ingå i äktenskap, på samma gång som hon förmådde ständerna att förklara Carl för hennes efterträdare med arfsrätt. Ettdera skedde — Carl fick Christinas krona, men hennes hand fick ingen.
English translation (my own):
39.
Karl X Gustav and Queen Kristina.
In our days people listen with rapt attention to the intelligence that comes from the "Sphinx" in Paris, from Russia, from England, and from Bismarck in Prussia and from Austria. This intelligence is of importance for the entire continent, because it involves the decisions of those who in our days have power. The five kingdoms mentioned constitute the so-called "powers" with precedence, the great powers, without whose direct or immediate consent nothing may be done or permitted in our continent. — Sweden has also been such a great power. It was through the last king of the House of Vasa, Gustav Adolf, and under his daughter Kristina through the men of his school, that Sweden became so. It is, after the Reformation, the most important point in the history of the royal House of Vasa.
The greatness that Sweden then won, however, brought with it in its wake a thing that later became the most important event in the period that followed, when Sweden's fate lay in the hands of the Palatine kings; — we mean the supremacy of the nobility within society and the consequent reduction. Around this rock broke the fate of Sweden, whose new form gradually matures under the shining surface of Karl XII's victories and after his misfortunes and death appears in the form of a popular sovereignty, which in our history haunts with the beautiful name "the age of liberty".
With our eyes fixed on the series of events which brought Sweden from the height of its greatness to the depths not only of diminished external power, but of downright moral degradation, it may be of importance to pause for a moment at the very point of transition, where the state carriage was, as it were, linked onto a new track. This point of transition lies in the relationship between Queen Kristina and her cousin, Karl Gustav. The latter had been attached to his royal relative since childhood, and she too had, when she became a young maiden, made statements which showed that Karl Gustav was not indifferent to her.
In regard to this love of his youth, however, Karl Gustav's hopes were disappointed, but when Kristina, out of her inherent unwillingness to limit her freedom through the bonds of marriage, refused him her hand, she gave him her crown in return. Such is the course of life. What man most strives for, what he most eagerly longs for, he does not get, but in the process he gains something that he never intended, but which precisely places him in his rightful place in life.
It is this love affair between Karl Gustav, the poor son of a count, and the powerful, illustrious Queen, this love affair, from which he rose to the throne of Sweden, that we wish to describe here, according to an account written down by Karl Gustav himself. He was 16 years old when he left the Uppsala Academy and set out on foreign travels, and two years later, or in 1640, he returned to the court in Stockholm, where his position was not very pleasant, partly because his poverty made him dependent, while on the other hand his birth, his personal qualities and his kinship with the Queen gave him great importance.
It was a long time before he won any employment in the royal service. He himself burned with desire to be employed in the army. The war had created Sweden's greatness, and for the war everything that Sweden possessed that was noble and rich at that time was formed. His father, the old Count Palatine Johan Kasimir, applied for a service for his son, but it was refused by the guardian government, until finally the regent, Count Per Brahe, proposed that the young Count Palatine should learn war in the army in Germany, and in July 1642 Karl Gustav joined Torstensson and the Swedish army, not in actual service, but as a volunteer.
"I want to seek my fortune with the sword", he wrote to his father, who for the longest time opposed his wish, "and I wish to seek it before I find it"; and he refused several times to accept a command at Torstensson's request, saying, "that he wanted to learn the service first". When Torstensson resigned his command, Karl Gustav returned to Sweden as colonel of a Courlandic horse regiment.
Now Kristina herself conducted the government as an queen who had come of age, and she showered her returned kinsman with honours, and from this time Karl's relationship with the Queen became the thread around which the intrigues of the court and the movements of the political parties were spun. Karl Gustav saw Kristina again in all the splendour of the greatness whose reputation filled the world, and his affection for her matured into a deep and serious love. He entertained hopes in this respect, which were nourished by the Queen herself, and this circumstance was what kept him at home during the following years. But while Karl Gustav gave himself up to his sweet dreams of one day achieving his goal, another flame was lit in the Queen's soul, — for his brother-in-law, the brilliant Count Magnus Gabriel de la Gardie, and in connection with this a reluctance towards a marital union, which became more and more decided and determined.
The long uncertainty finally brought Karl into a position from which he had to extricate himself at all costs, and he therefore decided to demand a definite explanation from the Queen. This was about the autumn of 1647. The Duke first had the Queen consult him through the kind bishop Johannes Matthiæ of Strängnäs, who had been the Queen's teacher, and she returned to him the answer that the Queen now, as before, said neither yes nor no to the marriage, but that she intended to send the Duke as generalissimo to the army in the spring in order to avoid the difficulties which were encountered in regard to the Duke's presence at the then questioned coronation.
His brother-in-law, Count Magnus, had already spoken to Karl about the latter at Stegeborg, and he therefore asked the Bishop to tell the Queen that he would be willing to go out to the army already this autumn, if that were the Queen's wish. This answer prompted a personal meeting between Karl and Kristina. It was on the evening of August 10, 1647.
"I hear that you are wanting to go out?" asked the Queen, after Karl had greeted her in the customary manner. Karl referred to what he had asked the Bishop to say, whereupon the Queen continued: "I am also satisfied with it and can do nothing other than advise you to take the matter well into consideration and discuss it with your friends. Does your lord Father know of this your desire, and has he encouraged you to it?"
"My lord Father", answered Karl, "has sufficient knowledge of it. I am burning with desire to go out to war and not be idle, but to be used in Your Majesty's service, and my Father spoke of it at Stegeborg with Count Magnus. My friends therefore know about my desire as well, as Your Majesty knows, and that is why I have stayed here during these years!"
"I know that well", answered the Queen, "and there is nothing to say about it now. I do not wish to hinder your happiness, and I have only kept you here at home so long because no opportunity has presented itself to send you out with the employment that suits you. How soon do you mean to be ready for your departure?"
"Had I supposed", said the Duke, "that no other reasons had occasioned my delay, I would not have prepared myself for the pain of having wasted my time thus! Now I am resolved to continue my journey to the army."
"You are free", the Queen interjected, somewhat coldly, "to do as you please; I will neither advise you to or from it. If you go away, I wish you good luck on your journey!"
Thus the high cousins parted that time, Karl with despair in his heart. And it was increased still more when he heard that the Queen, on a hunt the following day, had only spoken of comparatively indifferent matters concerning him, and when the day after he received a visit from the Grand Marshal, Count Jakob de la Gardie. He mentioned that the Queen complained of the Duke's excessive ardour in seeking her hand, also of his insistence on going out to the army. She had often declared that if the Duke went out, she would no longer be associated with him and that she would then consider the known matter (of marriage) dead. Now she would go into a consideration to give some advice, for fear that she would be accused of standing in the way of the Duke's fortune.
These reports showed that the Queen was clearly discontent, and Karl turned again to Bishop Johannes, to try through him to appease Kristina and present the matter in its true light. She, however, remained just as cold and implacable. "Quilibet suæ fortunæ faber" (Every man is the smith of his own fortune), she said to the well-meaning Bishop, to whom it soon became quite clear both that the Queen detested marriage and that it was indifferent to her whether the Duke went out or stayed home. The Bishop mentioned this to Karl, "which greatly perplexed me", he writes, and he decided to speak to the Queen himself once more in the Bishop's presence between the two sermons on the day of prayer that came then. On this occasion the matter was somewhat put right. The Duke decided to forgo the journey, and the Queen softened her harsh words somewhat, but in the main everything remained the same.
At the end of December 1647 and in the first days of January 1648, Kristina and Karl met again, and the matter of marriage came up again, but the Duke found nothing in it except that the Queen assured him in the most lively way that she would not marry anyone else without first consulting him. On the other hand, in January he was appointed supreme commander of the Swedish armies in Germany, a position which he accepted with great reluctance, seeing in it a source of great discomfort for him.
Before he set out for Germany, a strange conversation took place between him and Kristina. It was on the evening of June 15, 1648, in the presence of Bishop Johannes and Count Magnus Gabriel de la Gardie.
"I have summoned you to me", said the Queen, "in order to declare my intention and will towards you in the presence of these gentlemen and in the sight of God, and what I now want to say is not some fine talk or compliment, but seriousness, and I take God as witness to this: firstly, that I do not take away from you any hope of taking you in marriage, but that I do not give you any hope of doing so either; secondly, I promise that I will not take anyone else in this world in marriage but you, if I do enter marriage; and thirdly, that if I am not to marry, I will, for the security and good of the realm, declare you to be my successor and heir to the kingdom."
"Anything more", she added, "I cannot promise you; and if you are not satisfied with that, I have no other resolution to give."
Karl Gustav was at first silent at Kristina's speech. "Hereupon I fell silent", he writes, "and could not come to any real speech."
Only after the Queen had further developed her meaning did he find the courage to thank her for the favour that had been bestowed upon him.
"However", he said, "I seek nothing else but your hand, and if this hope is gone, then may everything else go!"
Now a long conversation ensued, during which the Queen repeated what she had said, not without vehemence, and among other things also stated that she wanted to have the matter presented publicly as if she had not yet decided on going through with the marriage, but wished to wait for the coronation and her 25th year; if she did not marry before that time, all hope in that direction would be lost.
"And I mean", she said, "that no other maiden can promise and assure you more than what I have now done. Therefore, trust in the grace of God and in me and my made promise, and pray God to give His blessing and cooperation to move both our hearts to a good end."
The Duke's mind grew ever more gloomy, considering the glory of the crown so little if he was not allowed to enjoy it together with Kristina.
"Then I must content myself with a piece of bread anywhere," he exclaimed, "and never see Sweden again."
The Queen then exclaimed even more vehemently: "You are unworthy of the grace that has been bestowed upon you! What you are saying is a fanfaronade, a passage from a novel. When you fall into need, you will regret it. Our Lord has not created you to be a private person or to manage the household and sit out there at your lord Father's estate, but God has destined you for something higher, and you must not strive against God's will. I know you well, that you are not content with little."
To this Karl answered with meekness, reminding the Queen of her former promises.
"I have learned with the greatest sorrow", he said with emotion, "how Your Majesty has taken my affection, and how I have thereby incurred Your Majesty's disgrace, and therefore I have often prayed to God to turn my mind and heart away from this intention, since it has been so completely opposed by Your Majesty; but all such things have been impossible for me, I have been tormented daily, and my love has daily grown along with my anxiety, so that I have not been able to control myself."
This confession from Karl made an impression on Kristina. She thanked him for his sincerity and added that if the Estates did not appoint him as her successor, she would give him her hand and go through with the marriage. "One of these things shall happen", she said, "and perhaps both of them."
So they parted. Karl Gustav went off to the war the following month. Early in 1649 Kristina persuaded the Estates to declare him her successor, and the following year, when he returned home, Kristina publicly declared to the Estates her decision never to marry, at the same time as she persuaded the Estates to declare Karl her successor with the right of inheritance. The one thing happened — Karl received Kristina's crown, but no one received her hand.
No comments:
Post a Comment