Source:
Christine de Suède, article written by Father Joseph Burnichon for Études religieuses, historiques et littéraires: vingt-troisième année, sixième série, tome quatrième, pages 724 to 732, published by the Fathers of the Company of Jesus, 1879; original at the University of California
The article:
CHRISTINE DE SUÈDE
—
Christine de Suède a eu des panégyristes enthousiastes et des détracteurs passionnés: on peut dire qu'il lui manque encore un historien. Elle a pris rang parmi les personnalités fameuses dont tout le monde parle et que nul ne connaît. Le théâtre et le roman ont jeté sur elle leur dévolu; ils l'ont exploitée à loisir comme un de ces êtres semi-légendaires, assez enveloppés de mystère et d'ombre pour que l'imagination puisse prendre ses coudées franches avec les réalités historiques. De leur côté les historiens se mettent peu en peine de percer ce demi-jour romanesque, pour esquisser franchement cette figure singulière. Ils la signalent en passant; elle jeta trop d'éclat à son heure pour que notre histoire nationale elle-même n'en fasse pas mémoire; mais le plus souvent c'est avec hésitation et embarras; et en définitive, à deux siècles de distance, Christine de Suède, qu'on me passe cette comparaison, nous apparaît comme un de ces météores brillants et rapides, qui attirent un moment tous les regards, dont on ne sait trop que dire, et sur lequel on s'en tient à certaines hypothèses accréditées.
Il ne faut pas trop s'en étonner. La destinée de Christine est faite pour jeter dans les impasses la critique qui cherche à asseoir un jugement impartial. Une vie où rien ne semble ordonné aux règles communes, une reine née à l'ombre des lauriers de son père, douée d'une intelligence exceptionnelle, passionnée pour la gloire, vouée par un attrait invincible au culte des lettres, des arts, des sciences, gouvernant un peuple de soldats avec une autorité qui tient du prestige, sujet d'étonnement pour les savants comme pour les hommes d'État, descendant du trône à l'âge de vingt-sept ans, pour s'en aller à Rome abjurer la foi de ses pères et abriter auprès du trône pontifical une existence fréquemment traversée par des retours d'ambition et de despotisme, dans laquelle se retrouvent aussi d'une certaine manière «toutes les extrémités des choses humaines»; cette physionomie mobile et insaissisable qui reflète tour à tour et presque sans transition la magnanimité, la force, le génie, la faiblesse, la violence; dont le trait peut-être le plus saillant est une fierté et une indépendance presque sauvage: en un mot, cette nature ardente mais indisciplinée, riche mais incorrecte, qui faisait dire à Mme de Motteville, que «la reine de Suède est comme le château de Fontainebleau, où tout est grand et magnifique mais irrégulier», voilà peut-être de quoi expliquer les incertitudes, les tâtonnements de l'histoire en face de la reine Christine. On est peu accoutumé à rencontrer sur son chemin des personnalités aussi complexes; on se trouve déconcerté devant ce tissu d'une vie où l'ordre et la suite font défaut. Il y aurait à démêler et à faire le départ entre le caprice et de nobles inspirations; on trouve plus simple de mettre le tout en bloc au compte de la fantaisie, et c'est ainsi qu'on s'est accoutumé à ne voir dans la fameuse reine qu'un type rare d'humeur fantasque et d'excentricité féminine.
Je ne parle point de ceux qui ont travesti l'histoire de Christine en une série d'aventures galantes, au milieu desquelles le meurtre de Monaldeschi se détache en couleur tragique. Ces sortes d'œuvres, dont les matériaux ont été fournis par les rancunes protestantes, relèvent tout au plus de la critique littéraire. Tenons-nous-en à l'histoire sérieuse qui croit n'être que juste, peut-être même bienveillante à l'égard de Christine, en ne la signalant que comme une illustre extravagante. C'est là assurément une erreur et une injustice.
Il y a souvent dans les œuvres les plus incontestablement marquées au coin du génie une certaine impétuosité désordonnée, un oubli des règles, un manque de proportions, qui heurtent le goût et froissent les délicats; ne les apprécier que par là serait souverainement mesquin et injuste; on doit tenir compte avant tout de l'inspiration supérieure, à laquelle un petit nombre de traits vigoureux suffisent à rendre témoignage. Ainsi, sans prétendre nier ni atténuer ce qu'il y a de repréhensible et de choquant dans le caractère et l'histoire authentique de Christine, faut-il encore ne point fermer les yeux sur d'éminentes qualités et de nobles actions qui témoignent d'une âme non vulgaire.
On cite un joli mot de Mazarin sur Louis XIV: «Il y a en lui de l'étoffe pour quatre rois et un honnête homme.» On pourrait dire qu'il y avait dans la fille de Gustave-Adolphe de l'étoffe pour un savant, un capitaine et un roi. Je ne parle pas de la femme, c'est ce qui manqua le plus en elle.
Mais ce que l'on ne saurait lui contester, ce que l'on retrouve en elle jusque dans ces écarts et ces excès où les qualités se tournent en défauts, c'est une élévation de vues, une grandeur de courage, une fierté, une indépendance vraiment royale vis-à-vis des petitesses de la vanité féminine, des délicatesses du luxe et des plaisirs où l'esprit n'a pas la meilleure part; enfin, ce sur quoi je veux insister, c'est la droiture de cœur, qui lui fit chercher la vérité religieuse au détriment de son repos et de ses intérêts; c'est la sincérité de sa foi, et la fermeté de son attachement à l'Église catholique, les seuls sentiments peut-être qui n'aient jamais varié en son âme, du jour où elle eut abjuré l'hérésie de Luther.
Voilà, si je ne me trompe, un point de vue sous lequel on est peu accoutumé à considérer la reine Christine. C'est ce qui encourage à aborder un sujet bien des fois étudié et sur lequel on pourrait croire que tout est dit. Mais il en va pour ce point d'histoire comme pour plusieurs autres; il y a encore un moyen de la rajeunir et de lui donner l'attrait du nouveau, c'est de dire la vérité.
Ne craignons pas de l'affirmer tout d'abord, la cause du discrédit où est tombé le nom de Christine, il ne faut la chercher ni dans le meurtre de Monaldeschi ni dans son prétendu libertinage. Il y a sur la mémoire d'Élisabeth d'Angleterre autrement plus de sang et de luxure; et cependant Élisabeth, la reine vierge, fut une grande, une incomparable reine, l'honneur de son sexe et l'orgueil de l'Angleterre; c'est chose convenue et tous les manuels d'histoire en font foi. Christine ne fut ni moins caressée de la fortune ni moins éclairée des rayons de la gloire; à son heure elle se vit l'idole de sa nation et presque de l'Europe; puis elle fit une de ces actions rares, que la philosophie a coutume d'acclamer: librement et de plein gré elle descendit du trône. Elle accorda aux lettres et aux arts cette protection en échange de laquelle ils se chargent d'ordinaire de faire une auréole à la réputation de leurs Mécènes. Cependant elle n'a point trouvé grâce devant l'histoire; il n'y a eu pour elle ni faveur ni indulgence, et son nom reste décrié, presque odieux.
Pourquoi cela?
Christine, née luthérienne, se fit catholique; l'Église vint la chercher jusque sur le trône autour duquel l'hérésie faisait la garde, et la lui enleva comme un trophée. Inde iræ. «Les protestants», dit Voltaire, «l'ont déchirée, comme si on ne pouvait pas avoir de grandes vertus sans croire à Luther.» La défection de la fille de Gustave-Adolphe, le Charlemagne du protestantisme, fut estimée à trahison. C'était à l'hérésie un coup trop sensible, pour qu'elle n'allât pas demander à la calomnie une revanche facile; elle atténuait ainsi d'un coup et la victoire de l'Église et sa propre défaite. Or, les libelles restent, et l'histoire ne les méprise pas toujours. Il se forme ainsi autour de certaines figures historiques comme un nuage de prévention dont on ne les débarrasse jamais.
Le XVIIIe siècle, ce grand distributeur de brevets d'immortalité, n'eût pas marchandé la gloire à une reine hérétique ou philosophe. Il n'aurait point manqué de la mettre de part avec Catherine de Russie dans la noble fonction d'éclairer le monde,
«C'est du Nord aujourd'hui que nous vient la lumière.»
Mais cette conversion au catholicisme, cette tache de bigoterie dérouta l'admiration et fit porter ailleurs l'encens philosophique. D'Alembert ne daigna se souvenir d'elle que pour exhaler sa mauvaise humeur contre la royauté et la religion. Les quelques pages sérieuses qu'il écrivit sur ce sujet (je ne parle pas des Anecdotes sur Christine, ramassis de contes scandaleux) sont un échantillon achevé de son genre historique, raisonneur et pédant, remarquable surtout par le ton arrogant et maussade, le parti pris du dénigrement et le bel-esprit qui se mire dans ses antithèses. En voici une des mieux réussies: après avoir insinué perfidement que Christine ne changea de religion que pour être mieux à même de satisfaire ses goûts artistiques, le philosophe littérateur conclut par cette perle: «Si Christine s'est faite catholique pour voir plus à son aise des statues, elle ne mérite pas d'en avoir une.»
Les jugements historiques du XVIIIe siècle sont demeurés: c'est une fausse monnaie qui a eu cours, grâce à la complicité des uns et à l'ignorance des autres. Des travaux conscientieux sont venus, il est vrai, dévoiler le mensonge, et, sur plus d'un point, éclaircir les esprits honnêtes qui préfèrent la vérité aux opinions reçues; mais il n'y en a pas moins dans l'air une certaine défaveur infligée à tout ce qui dans le passé apporte à l'Église une consolation ou une gloire. «Mentez hardiment, il en reste toujours quelque chose.»
D'ailleurs il s'en faut que l'histoire ait abjuré ses préventions systématiques. Abaisser, obscurcir ce qui est à l'honneur de l'Église, amoindrir les hommes et les choses dont elle a droit d'être fière; patronner au contraire et exalter ce qu'elle ne peut que réprouver et flétrir, c'est, paraît-il, une tradition et comme un article du mandat impératif que l'opinion impose à ses docteurs. Des esprits sérieux, et que l'on veut croire sincères, n'échappent point à cette pression. M. Foucher de Careil a publié cette année un livre sur les relations de Descartes avec la princesse Palatine Élisabeth (Élisabeth de Bohême, princesse Palatine, née en 1618, morte en 1680, élève favorite de Descartes, qui disait qu'elle seule était parvenue à une intelligence parfaite de ses ouvrages.) et la reine Christine de Suède. Entre ces deux princesses rapprochées par le nom de Descartes, et que l'auteur se plaît à mettre en parallèle, comme on sent que toutes ses sympathies sont acquises d'avance à Élisabeth! Cette puritaine farouche, tour à tour philosophe, déiste, quakeresse, l'amie et la protectrice de Penn et de Labadie, qui finit dans un mysticisme voisin de la folie, est bien un des types féminins les moins engageants qui se puissent rencontrer. N'importe; elle a sur Christine l'incomparable avantage de n'avoir pas été catholique; sa supériorité est de tous points incontestable. «Christine, en abdiquant, ne consulta que les inspirations d'une humeur fantasque..... Élisabeth, au contraire, à vingt ans, avait trouvé en elle-même, dans le sentiment de sa dignité et l'énergie de sa foi, le courage de refuser un trône qui lui était offert par Wladislas IV, roi de Pologne, plutôt que d'abjurer la religion protestante, dans laquelle elle était née.» C'est une héroïne, une âme à forte trempe, une des femmes les plus distinguées du XVIIe siècle, et qui plus est, «une sainte; il y en a aussi parmi les protestants.»
Ce qui achève d'expliquer l'impopularité faite chez nous au nom de Christine de Suède, c'est que son histoire n'a guère été écrite en français que par des plumes protestantes. La plus remarquable Vie de Christine est due à Catteau-Calleville, d'une famille de réfugiés français et pasteur luthérien à Stockholm. Il existe de plus en notre langue un véritable magasin de matériaux bruts, rassemblés par le Suédois Arckenholtz, sous le titre de Mémoires pour servir à l'histoire de Christine de Suède. Avec une patience d'archiviste, ce laborieux érudit a colligé d'innombrables pièces dispersées dans les bibliothèques de l'Europe; il atteste avoir compulsé plus de huit cents ouvrages imprimés et plus de neuf cents manuscrits, dont il n'a garde d'omettre le catalogue. Cette indigeste compilation remplit quatre volumes in-4°. C'est là que sont venus puiser tous ceux qui ont parlé de Christine. Arckenholtz est protestant, même assez fanatique; il ne manque pas l'occasion de lancer quelque lourd pavé à la papauté, et quelque malédiction à l'adresse des jésuites, «ces pervertisseurs de Christine.» Il réédite même à leur sujet des contes fantastiques qui font peu d'honneur à sa judiciaire: par exemple, quand il écrit que Louis XIV et Jacques II s'étaient laissés enrôler dans la Société. Mais au fond il est bon-homme, soucieux par-dessus tout de ne rien laisser perdre de ce qui concerne son personnage. L'intérêt de sa collection prime celui de la secte; il est compilateur plus que protestant, incapable de sacrifier pour la plus grande gloire de l'hérésie un seul document de son ample dossier.
Assurément, un travail de ce genre n'est pas de nature à donner par lui-même une idée exacte de celle qui en est l'objet. «C'est», dit d'Alembert, «un portrait assez mal dessiné, déchiré par lambeaux et dispersé sous un monceau de décombres.» Il faudrait un œil exercé et une main adroite pour faire le triage de ces fragments épars, les rapprocher, les mettre chacun à leur place dans leur véritable jour, et reconstituer ainsi de toutes pièces un tableau véridique et digne de l'histoire. Cette œuvre sera-t-elle entreprise par quelqu'un de ces vaillants redresseurs de mensonges qui, par leur courage à remonter à l'encontre du préjugé, pour réviser pièces en main les opinions transmises et acceptées sans contrôle, ont de nos jours bien mérité de l'Église et de la vérité? C'est là un vœu qui ne me paraît point téméraire. Christine de Suède mériterait d'être étudiée comme l'a été Marie Stuart. Christine sans doute est moins attrayante, moins sympathique, moins irréprochable aussi que l'infortunée victime d'Élisabeth. Mais, comme Marie Stuart et pour la même cause, Christine a été beaucoup calomniée, et n'apparaît guère dans l'histoire que sous un travestissement de fantaisie. Christine fut une conquête de l'Église, comme Marie Stuart une de ses martyres: voilà entre elles deux le point de contact, ou, si l'on veut, l'air de famille, le lien de parenté qui les a vouées l'une et l'autre aux mêmes dénigrements et à la même défaveur. Que Christine ait prêté flanc aux critiques les plus fâcheuses, il n'importe; on peut constater ses fautes ou ses travers sans l'outrager. Que sa conversion ne lui ait pas donné toutes les vertus chrétiennes, que son changement de croyance ait peu modifié son caractère impétueux, son humeur aristocratique, le laisser aller de ses manières, on n'est point autorisé par cela à l'ériger en libre penseuse qui prend ou quitte un Credo à volonté comme une toilette, non plus qu'à la traiter à la façon d'une aventurière et d'une Messaline. La mémoire de Christine n'a donc point à redouter la pleine lumière; les arrêts de l'histoire bien informée seront toujours moins sévères pour elle que les accusations et les commentaires des imaginations lubriques et de la passion antireligieuse.
L'Italie, sa patrie d'adoption, a eu pour Christine plus d'égards et moins d'injustice. Elle y a trouvé des historiographes équitables, peut-être même louangeurs. Leurs ouvrages sont la contre-partie des réquisitoires et des rapsodies protestantes. Le grave auteur de l'Histoire du Concile de Trente, le cardinal Pallavicini lui-même, avait, paraît-il, entrepris d'écrire la vie de Christine. Mort plus de vingt ans avant la reine, il ne put achever son œuvre. Restée longtemps enfouie parmi les manuscrits de la bibliothèque Albani, elle a enfin été publiée pour la première fois, il y a quelque quarante ans, en l'honneur d'une autre Christine de vénérée et sainte mémoire. L'apparition de ce fragment fournit un appoint sérieux dans la question la plus intéressante et la plus mal connue qui s'agite autour du nom de Christine, celle de sa conversion au catholicisme. Témoin oculaire des faits, confident du pape Alexandre VII, habitué du palais Farnèse, résidence de la reine, l'illustre cardinal était renseigné de première main. Il raconte ce qu'il sait, en homme persuadé que la cause de l'Église n'aime pas à être servie par la dissimulation ou les réticences calculées.
Sans négliger une si respectable autorité, cette étude s'appuiera principalement sur des écrivains intéressés la plupart du temps à déprécier la conduite de Christine. Néanmoins elle amènera, je crois, le lecteur à accepter le jugement porté sur cette femme extraordinaire par une contemporaine qui avait son franc parler et à qui l'on ne reproche pas d'ordinaire un excès d'indulgence. Christine eut de graves défauts, «mais sans donner», dit Mlle de Montpensier, «aucun sujet effectif de croire les mauvais contes qu'on a faits d'elle, malgré qu'ils s'étaient répandus dans toute l'Europe.»
Swedish translation (my own):
KRISTINA AV SVERIGE
—
Kristina av Sverige har haft entusiastiska panegyrister och passionerade kritiker: man skulle kunna säga att hon fortfarande saknar en historiker. Hon har tagit sin plats bland de berömda personligheterna som alla talar om och som ingen känner. Teater och roman har riktat sin blick mot henne; de har utnyttjat henne i lugn och ro som en av de där halvt legendariska varelserna, höljd i mystik och skuggor tillräckligt för att fantasin skall kunna få fritt spelrum med historiska realiteter.
Historiker för sin del gör sig föga besvär med att genomborra detta romantiska halvljus, att öppet skissa denna säregna figur. De signalerar henne i förbifarten; hon lyste för starkt på sin tid för att vår nationella historia själv skulle kunna minnas henne; men oftast sker det med tvekan och förlägenhet; och slutligen, två århundraden senare, framstår Kristina av Sverige, om man tillåter mig denna jämförelse, för oss som en av dessa lysande och snabba meteorer, som för ett ögonblick drar allas blickar till sig, om vilka vi inte vet vad vi skall säga, och om vilka vi håller fast vid vissa vedertagna hypoteser.
Man bör inte bli alltför förvånad över detta. Kristinas öde är gjort att kasta in i återvändsgränder den kritik som försöker etablera ett opartiskt omdöme. Ett liv där ingenting verkar ordnat av vanliga regler, en drottning född i skuggan av sin fars lagrar, begåvad med en exceptionell intelligens, passionerad för ära, hängiven av en oövervinnerlig dragning till litteraturens, konstens, vetenskapens kult, styrande ett folk av soldater med en auktoritet som gränsar till prestige, ett föremål för förvåning för såväl forskare som statsmän, nedstigande från tronen vid tjugosju års ålder för att bege sig till Rom för att avsvärja sig sina fäders tro och söka skydd nära den påvliga tronen — en tillvaro som ofta korsas av återkomsten av ambition och despotism, i vilka också på ett visst sätt återfinns »alla ytterligheter av mänskligheten«; denna rörliga och svårfångade fysionomi som i sin tur och nästan utan övergång återspeglar storsinthet, styrka, geni, svaghet, våld; vars kanske mest framträdande drag är en nästan vild stolthet och självständighet — med ett ord, denna brinnande men odisciplinerade, rika men felaktiga natur, som fick madame de Motteville att säga att »Sveriges drottning är som slottet i Fontainebleau, där allt är storslaget och magnifikt men oregelbundet«, detta är kanske tillräckligt för att förklara osäkerheterna, historiens trevande gester inför drottning Kristina.
Man är inte van vid att möta sådana komplexa personligheter på sin väg; man finner sig själv förvirrad av denna livsstruktur där ordning och följd saknas. Man skulle behöva reda ut och skilja mellan nyckfullhet och ädla inspirationer; man finner det enklare att tillskriva allting fantasi, och det är så man har vant sig vid att se hos den berömda drottningen endast en sällsynt typ av nyckfullt humör och feminin excentricitet.
Jag talar inte om dem som har förklätt Kristinas historia som en serie galanta äventyr, mitt i vilka mordet på Monaldeschi framträder i tragisk färg. Den här typen av verk, vars material tillhandahölls av protestantiskt agg, är högst litteraturkritik. Låt oss hålla oss till den seriösa historieskrivningen, som anser sig vara endast rättvis, kanske till och med vänlig mot Kristina, genom att bara peka ut henne som en lysande extravagant. Detta är sannerligen ett misstag och en orättvisa.
I de verk som obestridligen präglas av genialitet finns ofta en viss oordnad impulsivitet, en glömska av regler, en brist på proportioner som kränker smaken och det ömtåliga; att uppskatta dem endast genom detta vore ytterst småaktigt och orättvist. Man måste framför allt ta hänsyn till den överlägsna inspirationen, som ett litet antal kraftfulla drag räcker för att vittna om. Utan att göra anspråk på att förneka eller förminska det som är förkastligt och chockerande i Kristinas karaktär och autentiska historia, får man således ändå inte blunda för de framstående egenskaper och ädla handlingar som vittnar om en själ som inte var vulgär.
Man citerar ett fint ord från Mazarin om Ludvig XIV: »Han har förutsättningarna för fyra kungar och en hederlig man.«
Man skulle kunna säga att Gustav Adolfs dotter hade förutsättningarna för att bli en lärd, en kapten och en kung. Jag talar inte om kvinnan; det var det som mest saknades hos henne.
Men det som inte kan förnekas, det som finns hos henne även i dessa avvikelser och överdrifter där egenskaper förvandlas till defekter, är en höjning av åsikter, ett stort mod, en stolthet, en sant kunglig självständighet inför den kvinnliga fåfängans småaktighet, lyxens delikatesser och nöjen där sinnet inte har den bästa delen.
Slutligen vill jag insistera på hjärtats uppriktighet, som fick henne att söka religiös sanning på bekostnad av sin frid och sina intressen; det är uppriktigheten i hennes tro och fastheten i hennes anknytning till den katolska Kyrkan, de enda känslorna, kanske, som aldrig förändrades i hennes själ, från den dag hon avsvär sig Luthers kätteri.
Detta, om jag inte misstar mig, är en synvinkel från vilken vi inte är vana vid att betrakta drottning Kristina. Det är detta som uppmuntrar oss att närma oss ett ämne som har studerats många gånger och om vilket vi kan tro att allt har sagts. Men denna historiska punkt är som den är för många andra; det finns fortfarande ett sätt att föryngra den och ge den det nyas dragningskraft, och det är att säga sanningen.
Kristina var varken mindre smekt av lyckan eller mindre upplyst av ärans strålar; på sin tid såg hon sig själv som sin nations och nästan hela Europas idol; sedan utförde hon en av de sällsynta handlingar som filosofin är van vid att hylla: fritt och villigt steg hon ner från tronen. Hon gav litteraturen och konsten det skydd i utbyte mot vilket de vanligtvis åtar sig att skapa en gloria åt sina Maecenasers rykte. Ändå har hon inte funnit någon nåd i historien; det har varken funnits någon nåd eller överseende för henne, och hennes namn förblir förtalat, nästan avskyvärt.
Varför är det så?
Kristina, född lutheran, blev katolik; Kyrkan kom för att söka upp henne, till och med på tronen kring vilken kätteri stod vakt, och tog henne bort som en trofé. Inde iræ — därför ilskan. »Protestanterna«, säger Voltaire, »rev henne i bitar, som om man inte kunde ha stora dygder utan att tro på Luther.«
Avhoppet av Gustav Adolfs dotter, protestantismens Karl den store, ansågs vara förräderi. Det var ett alltför känsligt slag mot kätteri för att den inte skulle söka en enkel hämnd från förtal; den dämpade därmed i ett slag både Kyrkans seger och dess eget nederlag. Nu finns det fortfarande förtal, och historien föraktar dem inte alltid. Således bildas ett moln av fördomar kring vissa historiska personer från vilka de aldrig rensas.
1700-talet, den store utdelaren av odödlighetsintyg, skulle inte ha prutat om ära med en kättardrottning eller filosofdrottning. Det skulle inte ha undgått att placera henne vid sidan av Katarina av Ryssland i den ädla rollen att upplysa världen.
»Det är från Norden idag som ljuset kommer till oss.«
Men denna omvändelse till katolicismen, denna fläck av trångsynthet, avledde beundran och fick filosofisk rökelse att bäras vidare. D'Alembert nedlät sig bara att minnas henne för att ge utlopp för sitt dåliga humör mot kungligheter och religion. De få seriösa sidor han skrev om detta ämne (jag talar inte om Anekdoter sur Christine, en samling skandalösa berättelser) är ett komplett exempel på hans historiska, resonemangsfulla och pedantiska stil, anmärkningsvärd framför allt för den arroganta och buttra tonen, tendensen till förnedring och den kvickhet som återspeglas i hans motsatser. Här är en av de mest framgångsrika: efter att förrädiskt ha antytt att Kristina bara bytte religion för att bättre kunna tillfredsställa sin konstnärliga smak, avslutar litteraturfilosofen med denna pärla: »Om Kristina blev katolik för att kunna se statyer mer bekvämt, förtjänar hon inte att ha en.«
1700-talets historiska bedömningar har bestått: det är en förfalskad valuta som har funnits i omlopp, tack vare vissas medverkan och andras okunnighet. Samvetsgrannt arbete har visserligen kommit för att avslöja lögnen, och på mer än en punkt för att upplysa ärliga sinnen som föredrar sanningen framför vedertagna åsikter; men det finns ändå i luften ett visst ogillande mot allt som tidigare gav Kyrkan tröst eller ära. »Ljug djärvt, det finns ju alltid något kvar.«
Dessutom har historien långt ifrån avsvärjt sig sina systematiska fördomar. Att förnedra, att dölja det som är till kyrkans ära, att förringa de människor och ting som den har rätt att vara stolt över; att tvärtom vara nedlåtande och att upphöja det den bara kan tillrättavisa och förnedra, är, verkar det som, en tradition och som en artikel i det imperativa mandat som opinionen ålägger sina lärare. Seriösa sinnen, och de som man vill tro är uppriktiga, undgår inte detta tryck.
Monsieur Foucher de Careil publicerade i år en bok om Descartes relationer med pfalzgrevinnan Elisabeth (Elisabeth av Böhmen, pfalzgrevinna, född 1618, död 1680, favoritelev till Descartes, som sade att hon ensam hade uppnått en perfekt förståelse av hans verk.) och drottning Kristina av Sverige. Mellan dessa två prinsessor som förts samman under namnet Descartes, och som författaren gärna drar paralleller, känner man att alla hans sympatier redan är förvärvade av Elisabeth!
Denna ilskna puritan, i sin tur filosof, deist, kväkerska, Penns och Labadies väninna och beskyddarinna, som slutar i en mysticism som gränsar till galenskap, är verkligen en av de minst engagerande kvinnotyper man kan finna. Oavsett; hon har över Kristina den ojämförliga fördelen att inte ha varit katolik; hennes överlägsenhet är på alla sätt obestridlig.
»Kristina, när hon abdikerade, sökte endast inspiration från ett nyckfullt humör... Elisabeth, däremot, hade vid tjugo års ålder, i känslan av sin värdighet och sin tros kraft, funnit inom sig själv, modet att vägra en tron som erbjöds henne av Vladislav IV, Polens konung, snarare än att avsvärja sig den protestantiska religionen i vilken hon föddes.«
Hon är en hjältinna, en stark själ, en av 1600-talets mest framstående kvinnor, och dessutom »ett helgon; det finns några bland protestanterna också.«
Det som slutligen förklarar Kristina av Sveriges namns impopularitet i vårt land är att hennes berättelse knappast har skrivits på franska förutom av protestantiska pennor. Den mest anmärkningsvärda Vie de Christine är av Catteau-Calleville, från en familj av franska flyktingar och en luthersk pastor i Stockholm. Det finns också på vårt språk ett veritabelt förråd av råmaterial, samlat av svensken Arckenholtz, under titeln Mémoires pour servir à l'histoire de Christine de Suède. Med en arkivaries tålamod har denne mödosamma forskare samlat otaliga stycken spridda över Europas bibliotek; han intygar att han konsulterat mer än åttahundra tryckta verk och mer än niohundra manuskript, av vilka han är noga med att inte utelämna katalogen. Denna svårsmälta sammanställning fyller fyra kvartsvolymer. Det är här alla som har talat om Kristina har kommit för att hämta inspiration.
Arckenholtz är protestant, till och med ganska fanatisk; han missar aldrig tillfället att kasta någon tung sten mot påvedömet och någon förbannelse över jesuiterna, »de där förvrängarna till Kristina«. Han återpublicerar till och med fantastiska berättelser om dem som inte gör hans rättsliga arbete särskilt mycket ära: till exempel när han skriver att Ludvig XIV och Jakob II hade låtit sig inskrivas i Sällskapet. Men i hjärtat är han en god man, framför allt angelägen om att inte förlora något när det gäller sin karaktär. Hans samlings intresse går före sektens; han är mer en sammanställare än en protestant, oförmögen att offra ett enda dokument från sin omfattande dossier för kätteriets större ära.
Ett verk av detta slag är sannerligen inte av den natur att det i sig självt ger en exakt uppfattning om den som är dess objekt. »Det är«, säger d'Alembert, »ett ganska dåligt tecknat porträtt, sönderrivet och utspritt under en hög med spillror.« Det skulle krävas ett vant öga och en skicklig hand för att sortera igenom dessa spridda fragment, sammanföra dem, sätta vart och ett på sin plats i sitt sanna ljus och därmed från grunden rekonstruera en sann bild värdig historieskrivning. Kommer detta arbete att utföras av en av de tappra lögnrättare som, genom sitt mod att resa sig mot fördomar, att bit för bit revidera de åsikter som överförts och accepterats utan kontroll, i vår tid har förtjänat väl av kyrkan och av sanningen? Detta är en önskan som inte förefaller mig förhastad.
Kristina av Sverige förtjänar att studeras, precis som Maria Stuart har varit. Kristina är utan tvekan mindre attraktiv, mindre sympatisk, mindre oklanderlig än Elisabets olyckliga offer. Men liksom Maria Stuart, och av samma anledning, har Kristina blivit mycket förtalad, och hon förekommer knappast i historien förutom i en fantasifull förklädnad. Kristina var en erövring av Kyrkan, liksom Maria Stuart en av dess martyrer: detta är beröringspunkten mellan dem, eller, om man så vill, familjelikheten, släktskapsbandet som har dömt dem båda till samma förnedring och samma ogynnsamhet.
Att Kristina har utsatt sig för den mest olyckliga kritik är irrelevant; man kan notera hennes fel eller brister utan att förolämpa henne. Att hennes omvändelse inte gav henne alla kristna dygder, att hennes trosbyte i liten grad förändrade hennes impulsiva karaktär, hennes aristokratiska humör, hennes lösaktiga uppförande, det ger inte rätt att framställa henne som en fritänkarinna som tar eller lämnar ett Credo efter behag likt en toilette, inte heller att behandla henne som en äventyrare och en Messalina. Kristinas minne har därför ingen anledning att frukta det fulla ljuset; den välinformerade historiens domar kommer alltid att vara mindre stränga för henne än anklagelserna och kommentarerna från liderliga fantasier och antireligiös passion.
Italien, hennes adopterade fädernesland, visade Kristina mer hänsyn och mindre orättvisa. Där fann hon rättvisa, kanske till och med lovordande, historieskrivare. Deras verk är motsvarigheten till protestantiska anklagelser och rapsodier. Den högtidlige författaren till Istoria del Concilio di Trento, kardinal Pallavicino själv, hade tydligen åtagit sig att skriva Kristinas liv. Eftersom han dog mer än tjugo år före drottningen kunde han ju inte slutföra sitt verk. Länge begravd bland manuskripten i Albani-biblioteket publicerades det slutligen för första gången, för ungefär fyrtio år sedan, till ära för en annan Cristina, av vördad och helig åminnelse. Utseendet av detta fragment ger ett seriöst bidrag till den mest intressanta och minst förstådda frågan kring Kristinas namn, nämligen hennes omvändelse till katolicismen. Som ögonvittne till händelserna, förtrogen med påven Alexander VII och stamgäst på palatset Farnese, drottningens residens, hade den berömda kardinalen förstahandskunskap. Han återger vad han vet, som en man som är övertygad om att Kyrkans sak inte tycker om att tjänas av förställning eller kalkylerad tystlåtenhet.
Utan att försumma en sådan respektabel auktoritet kommer denna studie huvudsakligen att förlita sig på författare som oftast var intresserade av att nedvärdera Kristinas uppförande. Ändå tror jag att det kommer att få läsaren att acceptera den bedömning som fälldes över denna extraordinära kvinna av en samtida som uttryckte sin åsikt och som vanligtvis inte anklagas för överdriven överseende. Kristina hade allvarliga fel, »men utan att ge«, säger mademoiselle de Montpensier, »någon giltig anledning att tro på de dåliga historier som har berättats om henne, trots att de hade spridit sig över hela Europa.«
English translation (my own):
KRISTINA OF SWEDEN
—
Kristina of Sweden has had enthusiastic panegyrists and passionate detractors: one could say that she still lacks a historian. She has taken her place among the famous personalities whom everyone talks about and whom no one knows. Theater and novel have set their sights on her; they have exploited her at leisure as one of those semi-legendary beings, shrouded in mystery and shadow enough for the imagination to have free rein with historical realities.
For their part, historians take little trouble to pierce this romantic half-light, to frankly sketch this singular figure. They signal her in passing; she shone too brightly in her time for our national history itself not to remember her; but most often it is with hesitation and embarrassment; and ultimately, two centuries later, Kristina of Sweden, if one will allow me this comparison, appears to us as one of those brilliant and swift meteors, which attract all eyes for a moment, about which we do not know what to say, and about which we stick to certain accredited hypotheses.
One should not be too astonished at this. Kristina's destiny is made to throw into impasses the criticism that seeks to establish an impartial judgement. A life where nothing seems ordered by common rules, a queen born in the shadow of her father's laurels, gifted with an exceptional intelligence, passionate for glory, devoted by an invincible attraction to the cult of letters, the arts, the sciences, governing a people of soldiers with an authority that borders on prestige, a subject of astonishment for scholars as well as for statesmen, descending from the throne at the age of twenty-seven to go to Rome to abjure the faith of her fathers and shelter near the pontifical throne an existence frequently crossed by returns of ambition and despotism, in which are also found in a certain way "all the extremities of human things"; this mobile and elusive physiognomy which reflects in turn and almost without transition magnanimity, strength, genius, weakness, violence; whose perhaps most salient trait is an almost wild pride and independence — in a word, this ardent but undisciplined, rich but incorrect nature, which made Madame de Motteville say that "the Queen of Sweden is like the castle of Fontainebleau, where everything is grand and magnificent but irregular", this is perhaps enough to explain the uncertainties, the gropings of history in the face of Queen Kristina.
One is not accustomed to encountering such complex personalities on one's path; one finds oneself disconcerted by this fabric of a life where order and sequence are lacking. One would have to untangle and distinguish between caprice and noble inspirations; one finds it simpler to put everything down to fantasy, and this is how one has become accustomed to seeing in the famous Queen only a rare type of whimsical humour and feminine eccentricity.
I am not speaking of those who have disguised Kristina's history as a series of galant adventures, in the midst of which the murder of Monaldeschi stands out in tragic colour. These kinds of works, whose materials were provided by Protestant grudges, are at most literary criticism. Let us stick to the serious history, which believes itself to be only just, perhaps even kind to Kristina, by only pointing her out as an illustrious extravagant. This is assuredly an error and an injustice.
There is often in the works most incontestably marked by genius a certain disordered impetuosity, a forgetfulness of rules, a lack of proportion which offends taste and offends the delicate; to appreciate them only by this would be supremely petty and unjust. One must take into account above all the superior inspiration, to which a small number of vigorous traits suffice to bear witness. Thus, without claiming to deny or attenuate what is reprehensible and shocking in Kristina's character and authentic history, one must still not close one's eyes to the eminent qualities and noble actions which testify to a soul which was not vulgar.
One cites a nice word from Mazarin about Louis XIV: "He has the makings of four kings and an honest man."
One could say that Gustav Adolf's daughter had the makings of a scholar, a captain and a king. I am not talking about the woman; that is what was the most lacking in her.
But what cannot be denied, what is found in her even in these deviations and excesses where qualities turn into defects, is an elevation of views, a greatness of courage, a pride, a truly royal independence in the face of the pettiness of feminine vanity, the delicacies of luxury and pleasures in which the mind does not have the best part.
Finally, what I want to insist on is the uprightness of heart, which made her seek religious truth to the detriment of her peace and her interests; it is the sincerity of her faith, and the firmness of her attachment to the Catholic Church, the only feelings, perhaps, which never varied in her soul, from the day she abjured the heresy of Luther.
This, if I am not mistaken, is a point of view from which we are not accustomed to considering Queen Kristina. This is what encourages us to approach a subject that has been studied many times and on which we might believe that everything has been said. But this point of history is as it is for many others; there is still a way to rejuvenate it and give it the appeal of the new, and that is to tell the truth.
Let us not be afraid to state it at once: the cause of the discredit into which the name of Kristina has fallen must not be sought in the murder of Monaldeschi nor in her alleged libertinism. There is far more blood and lust on the memory of Elizabeth of England; and yet Elizabeth, the Virgin Queen, was a great, an incomparable queen, the honour of her sex and the pride of England; this is a matter of agreement, and all history books attest to it.
Kristina was neither less caressed by fortune nor less illuminated by the rays of glory; in her time she saw herself as the idol of her nation and almost of Europe; then she performed one of those rare actions which philosophy is accustomed to acclaim: freely and willingly she descended from the throne. She granted to lettres and the arts that protection in exchange for which they usually undertake to make a halo to the reputation of their Mæcenases. Yet she has found no favour in history; there has been neither favour nor indulgence for her, and her name remains maligned, almost odious.
Why is this?
Kristina, born a Lutheran, became a Catholic; the Church came to seek her out, even on the throne around which heresy stood guard, and took her away like a trophy. Inde iræ — hence the anger. "The Protestants", says Voltaire, "tore her to pieces, as if one could not have great virtues without believing in Luther."
The defection of the daughter of Gustav Adolf, the Charlemagne of Protestantism, was considered treason. It was too sensitive a blow to heresy for it not to seek an easy revenge from slander; it thus attenuated in one blow both the victory of the Church and its own defeat. Now, libels remain, and history does not always despise them. Thus, a cloud of prejudice forms around certain historical figures from which they are never cleared.
The 18th century, that great distributor of certificates of immortality, would not have bargained for glory with a heretic queen or philosopher queen. It would not have failed to place her alongside Catherine of Russia in the noble role of enlightening the world.
"It is from the North today that the light comes to us."
But this conversion to Catholicism, this stain of bigotry, diverted admiration and caused philosophical incense to be carried elsewhere. D'Alembert only deigned to remember her to vent his ill humour against royalty and religion. The few serious pages he wrote on this subject (I am not talking about Anecdotes sur Christine, a collection of scandalous tales) are a complete example of his historical, reasoning and pedantic style, remarkable above all for the arrogant and sullen tone, the bias toward denigration, and the wit reflected in his antitheses. Here is one of the most successful: after having perfidiously insinuated that Kristina only changed her religion so as to be better able to satisfy her artistic tastes, the literary philosopher concludes with this gem: "If Kristina became Catholic so as to be able to view statues more at her ease, she does not deserve to have one."
The historical judgements of the 18th century have remained: it is a counterfeit currency that has been in circulation, thanks to the complicity of some and the ignorance of others. Conscientious work has come, it is true, to expose the lie, and, on more than one point, to enlighten honest minds who prefer the truth to received opinions; but there is nonetheless in the air a certain disfavour inflicted on everything that in the past brought consolation or glory to the Church. "Lie boldly, there is always something left."
Besides, history has far from abjured its systematic prejudices. To lower, to obscure what is to the honour of the Church, to diminish the men and things of which it has the right to be proud; to patronise on the contrary and to exalt what it can only reprove and denigrate, is, it seems, a tradition and like an article of the imperative mandate that opinion imposes on its doctors. Serious minds, and those that one wants to believe to be sincere, do not escape this pressure.
Monsieur Foucher de Careil published this year a book on the relations of Descartes with the Princess Palatine Elisabeth (Elisabeth of Bohemia, Princess Palatine, born in 1618, died in 1680, favourite student of Descartes, who said that she alone had achieved a perfect understanding of his works.) and Queen Kristina of Sweden. Between these two princesses brought together by the name of Descartes, and whom the author likes to draw parallels, one feels that all his sympathies are already acquired by Elisabeth!
This fierce puritan, by turns a philosopher, a deist, a Quaker, the friend and protector of Penn and Labadie, who ends in a mysticism bordering on madness, is indeed one of the least engaging female types that can be found. No matter; she has over Kristina the incomparable advantage of not having been Catholic; her superiority is in every way incontestable.
"Kristina, in abdicating, consulted only the inspirations of a whimsical humour..... Elisabeth, on the contrary, at twenty years of age, had found within herself, in the feeling of her dignity and the energy of her faith, the courage to refuse a throne offered to her by Władysław IV, King of Poland, rather than abjure the Protestant religion, in which she was born."
She is a heroine, a strong soul, one of the most distinguished women of the 17th century, and what's more, "a saint; there are some among the Protestants too."
What finally explains the unpopularity of the name of Kristina of Sweden in our country is that her story has hardly been written in French except by Protestant pens. The most remarkable Vie de Christine is by Catteau-Calleville, from a family of French refugees and a Lutheran pastor in Stockholm. There also exists in our language a veritable storehouse of raw materials, gathered by the Swede Arckenholtz, under the title Mémoires pour servir à l'histoire de Christine de Suède. With the patience of an archivist, this laborious scholar has collected countless pieces scattered throughout the libraries of Europe; he attests to having consulted more than eight hundred printed works and more than nine hundred manuscripts, of which he is careful not to omit the catalogue. This indigestible compilation fills four quarto volumes. This is where all those who have spoken of Kristina have come to draw.
Arckenholtz is a Protestant, even quite fanatical; he never misses the opportunity to hurl some heavy stone at the papacy, and some curse at the Jesuits, "those perverters of Kristina." He even republishes fantastic tales about them that do little honour to his judicial work: for example, when he writes that Louis XIV and James II had allowed themselves to be enrolled in the Society. But at heart he is a good man, concerned above all with losing nothing concerning his character. The interest of his collection takes precedence over that of the sect; he is a compiler more than a Protestant, incapable of sacrificing a single document from his extensive dossier for the greater glory of heresy.
Certainly, a work of this kind is not of a nature to give by itself an exact idea of the one who is its object. "It is", says d'Alembert, "a rather badly drawn portrait, torn into shreds and scattered under a heap of rubble." It would take a practiced eye and a skillful hand to sort through these scattered fragments, bring them together, put each one in its place in its true light, and thus reconstruct from scratch a true picture worthy of history. Will this work be undertaken by one of those valiant rectifiers of lies who, by their courage in rising up against prejudice, to revise piece by piece the opinions transmitted and accepted without control, have in our day deserved well of the Church and of the truth? This is a wish that does not seem rash to me.
Kristina of Sweden deserves to be studied as Mary Stuart has been. Kristina is undoubtedly less attractive, less sympathetic, less irreproachable than Elizabeth's unfortunate victim. But, like Mary Stuart, and for the same reason, Kristina has been much calumniated, and she hardly appears in history except in a fanciful disguise. Kristina was a conquest of the Church, like Mary Stuart one of its martyrs: this is the point of contact between them, or, if you will, the family resemblance, the bond of kinship which has condemned them both to the same denigration and the same disfavour.
That Kristina has laid herself open to the most unfortunate criticism is irrelevant; one can note her faults or her failings without outraging her. That her conversion did not give her all the Christian virtues, that her change of faith did little to modify her impetuous character, her aristocratic humour, the looseness of her manners, one is not authorised by this to set her up as a freethinker who takes or leaves a Credo at will like a toilette, nor to treat her in the manner of an adventuress and a Messalina. Kristina's memory therefore has no reason to fear the full light; the judgements of well-informed history will always be less severe for her than the accusations and commentaries of lecherous imaginations and anti-religious passion.
Italy, her adopted fatherland, showed Kristina more consideration and less injustice. There she found fair, perhaps even laudatory, historiographers. Their works are the counterpart of Protestant indictments and rhapsodies. The grave author of the Istoria del Concilio di Trento, Cardinal Pallavicino himself, had apparently undertaken to write the life of Kristina. Having died more than twenty years before the Queen, he was unable to complete his work. Long buried among the manuscripts of the Albani Library, it was finally published for the first time, some forty years ago, in honour of another Cristina, of venerated and holy memory. The appearance of this fragment provides a serious contribution to the most interesting and least understood question surrounding Kristina's name, that of her conversion to Catholicism. An eyewitness to the events, a confidant of Pope Alexander VII, and a regular at the Farnese Palace, the Queen's residence, the illustrious Cardinal had firsthand knowledge. He recounts what he knows, as a man persuaded that the cause of the Church does not like to be served by dissimulation or calculated reticences.
Without neglecting such a respectable authority, this study will rely mainly on writers who were most often interested in depreciating Kristina's conduct. Nevertheless, I believe it will lead the reader to accept the judgement passed on this extraordinary woman by a contemporary who spoke her mind and who is not usually accused of excessive indulgence. Kristina did have serious faults, "but without giving", says Mademoiselle de Montpensier, "any effective reason to believe the bad stories that have been told about her, despite the fact that they had spread throughout Europe."
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment