Curt Weibull on Kristina's conversion to Catholicism and how her/his/their religious development and background led her/him/them there, part 3

Source:

Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 221 to 228, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928

https://books.google.com/books?id=aOcTAQAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=christine+insbruck+1655&source=gbs_navlinks_s

The article:

Drottning Christina var född den 8 december 1626. I hennes ådror flöt blod från två av Europas av naturen rikast utrustade ätter. Hon var ett barn av Vasa och Hohenzollern, de germanska folkens kanske skarpast utpräglade härskarätter, var för sig utmärkta genom lysande gåvor och karaktärernas oböjliga, ofta egensinniga självständighet. Christinas begåvning sprang tidigt i dagen. »Vår unga drottning», skrev riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna till sin broder rikskansleren, »har ett extraordinarie ståteligt ingenium». Christina var, när detta skrevs, sju år. Två år senare fäller riksdrotsen orden: »Vår unga drottning tager träffeligt till i juditio och förstånd; apprehenderar moderns fauter och esomoftast hos sina förtrogna dem beklagar; har en ädel natur och plane regius spiritus. Kommer en rätt edukation därtill, är inte till att tvivla att, så vitt sexus feminus det tillåter, lärer hon släkta på sin fader.»

När Johannes Matthiæ tillträdde sitt ämbete som Christinas lärare, var hennes uppfostran i främsta rummet anförtrodd hennes moder, änkedrottning Maria Eleonora. Men för förmyndarregeringen var Christinas uppfostran en statsangelägenhet. Man fann snart, att Maria Eleonora var ett hinder för den unga drottningens rätta uppfostran. Hon skildes redan 1636 från sin dotter och avlägsnades till sitt livgeding. Modern fick icke befatta sig med sin dotters uppfostran. Denna anförtroddes i stället åt Gustaf Adolfs syster, pfalzgrevinnan Katarina. Redan två år senare avled emellertid pfalzgrevinnan. Nya hovmästarinnor tillsattes. Men ingen av dessa fick något inflytande på Christina. Inflytandet kom från Johannes Matthiæ.

Johannes Matthiæ förstod i sällsynt grad att vinna sin kungliga lärjunges kärlek. Christina mötte många människor under sitt liv. Hon såg kallt på människor. Ytterligt få har hon skänkt sitt erkännande. Men Johannes Matthiæ är en av dessa. Ännu på gamla dagar, när Christina satt i Rom och skrev sina memoirer, erinrade hon sig med tillgivenhet sin lärare. »Min lärare Mathias, och han ensam, var min förtrogne; jag anförtrodde honom alla mina små hemligheter och sorger», skrev hon. Johannes Matthiæ kom mera än någon annan att träda i faders och moders ställe för den unga drottningen. »Jag betraktade honom och jag älskade honom som en min andre fader», säger Christina.

Gustaf Adolf hade befallt, att hans dotter skulle få en manlig uppfostran och lära allt vad en ung furste behövde veta för att regera ett land. Christinas förmyndare gjorde allt för att förverkliga detta program. Christinas, den siste Vasaättlingens, egenskap av kvinna stod för dem som en nationell olycka. En rent manlig uppfostran blev därför den enda rätta; endast därigenom kunde den uppfattning av kvinnans underlägsenhet, som var tidens och det svenska folkets, övervinnas. Drottningens naturliga anlag kom dessa önskningar till mötes. Johannes Matthiæ fullproppade sin lärjunge med alla sorters vetande. Och det vetgiriga barnet, som varken behövde sova eller äta lika mycket som andra människor, fann sitt högsta nöje i lärda studier och syntes sakna gränser för sin förmåga att inhämta kunskaper. När Johannes Matthiæ lagt grunden, kom Axel Oxenstierna själv och införde den unga Christina i det offentliga livets plikter. Och icke heller här sveko hennes krafter. »Hennes Kungliga Majestät låter se specimina över sitt kön och ålder», yttrade Axel Oxenstierna i riksrådet om den 13-åriga drottningen. Ett halvår senare, när Christina nyss fyllt 14 år, fällde han i samma församling de berömda orden: »Det vete Gud, huru kärt det är mig att se, att Hennes Majestät icke är som en kvinnsperson, utan behjärtad och av ett gott förstånd, så att om Hennes Majestät icke blir korrumperad, är hon nu optimæ spei.»

Johannes Matthiæ var Christinas lärare även i religion. Hur har han fyllt denna uppgift?

Den närmaste eftervärlden tvekade ej om svaret på denna fråga. I början av 1600:talet stod Johannes Matthiæ anklagad för synkretitstiska villfarelser. Under processen mot Johannes Matthiæ yttrade riksdrotsen Per Brahe i riksrådet: D. Johan är uti den allmänna misstanken av en kalvinianismo och drottning Christines förledelse. Ryktet nådde drottning Christina. Hon tog sin avhållne lärares försvar. »Johannes Matthiæ misstänktes för stark böjelse för kalvinism», skriver hon i sin levernesbeskrivning. »Jag vet icke om man gjorde honom orätt; men nog av, det är det enda fel, som man kunde förebrå honom. För övrigt är det av föga betydelse, om han var kalvinist eller luteran. Jag skulle bli varken det ena eller det andra.» Johannes Matthiæ själv protesterade. Och med full rätt. Christinas avfall var hans livs stora sorg. Han hade själv aldrig haft minsta böjelse för katolicism. Vi känna hans undervisning genom det program han utarbetat för denna, genom de redogörelser han lämnat och den katakes han skrivit för Christina. Johannes Matthiæ religionsundervisning har varit renlärig. Och det kunde icke varit något annat. Den ortodoxe Axel Oxenstierna och riksrådet vakade på närmaste håll strängt över Christinas undervisning. Under den tid Christina stod under Johannes Matthiæ ledning, visade hon sig också vara både god luteran och fullt medveten om den betydelse enighet i religion hade för Sverige. Riksrådet inhämtade 1642 drottningens mening om ett från Brandenburg väckt förslag om giftermål mellan henne och kurfursten Fredrik Wilhelm. »Hur skulle det tillgå», svarade den unga drottningen, »kurfursten är kalvinist, och det argumentet är svårare än alla andra.» Man föreställde henne, att kurfursten kunde övergå till den luterska läran. Christina svarade: »den människa, som förnekar sin Gud, bör icke sättas någon tro till av andra. Allt gick väl i Sverige, till dess konung Johan tog sig en papistisk drottning. Sedan gick det aldrig väl».

Johannes Matthiæ är icke drottning Christinas förledare. Men han har spelat en viktig roll i den händelseutveckling, som fann sin avslutning i Innsbrucks slottskyrka. Hans luterdom, hur renlärig den än varit, var dock innerst inne en annan luterdom än den Christina hörde från de svenska predikstolarna. I sin 1626 utgivna skrift Libellus puerilis, en lärobok i kristendom för barn, karaktäriserar Johannes Matthiæ sin egen tid: »ett förvänt århundrade, under vilket många icke tala om något annat än idel teologiska tvister»; »ett århundrade rikare än något föregående på lärda strider, men också mera blottat än något på fromhet». Fördragsam mot annorledes tänkande sökte Johannes Matthiæ hålla detta teologiska gräl borta från sin undervisning och fostra Christina i sann lutersk fromhet. En annan anda besjälade den ortodoxa svenska kyrkan. Man tog med grova händer på religiösa ting. Polemiken var bitter; motståndarna skoningslöst hemfallna åt evig fördömelse. Den Gud, som man åkallade, var främst det gamla testamentets bistre och oblidkelige, straffande och fördömande Gud. Man älskade att i starka färger måla den yttersta domen och de förtappades eviga pina. Johannes Matthiæ dröjde endast vid de frommas belöning i himlen, icke vid det öde, som väntade de förtappade. Därav finns ingen tröst att hämta för fromma sinnen, säger han i sin för Christina skrivna katekes.

Den inre motsatsen mellan Johannes Matthiæ och den ortodoxa svenska kyrkan var skarp. Den blev för Christina av avgörande betydelse. De svenska prästernas hårda förkunnelse förskräckte den i mildare fromhet fostrade, känsliga flickan. Hon har själv berättat härom:

»En sak styrkte mig mer än andra i min otro; den inträffade i mitt 6. eller 7. år och syntes mig värd att omtalas. Jag var efter vanligheten i kyrkan och det predikades om yttersta domen; det var första gången jag hörde en predikan därom. Predikanten behandlade med mycken överdrift och salvelsefullhet denna slutliga katastrof; han satte mig härigenom i en sådan förskräckelse, att jag trodde allt förlorat. Jag föreställde mig, att jorden och himlen skulle krossa mig, när de störtade samman. Jag började gråta bittert; jag trodde, att det kunde ske vilket ögonblick som helst. Vid utgången till kyrkan kallade jag på min lärare och frågade honom:

'Far, vad är detta? Varför har du icke talat med mig om denna förskräckliga dag? Hur skall det gå för mig denna dag? Sker det kanske redan i natt?'

Min lärare log åt mit barnslighet och svarade: 'Du skall komma i paradiset. Men för att komma dit, måste man lyda sin lärare, bedja till Gud och läsa flitigt'.

Detta svar kom mig att göra reflektioner, som jag aldrig glömt, och som säkert voro över min ålder och mitt förstånd. Följande år hörde jag predikan över samma ämne; jag blev väl upprörd, men mycket mindre än första gången. Jag grät inte mer och vid utgången från kyrkan frågade jag min lärare: 'När kommer då denna domedag, som man talar så mycket om?'

Han svarade: 'den kommer, den kommer. Bekymra dig icke om den; endast Gud vet, när den kommer, men man måste bereda sig till den'.

Jag var icke vidare nöjd med svaret och begynte tänka på mitt eget sätt, tvifla och misstro nästan min lärare själv, fast jag aktade och älskade honom mycket.

Men när jag tredje året fann, att man ännu ältade samma text, brydde jag mig inte mer om det och trodde inte mer på det. Jag började också tvivla om allt annat. En dag under mina studier sade jag till min lärare: 'Säg mig en gång sanningen. Är inte allt, vad man berättar oss om religionen, fabler likaväl som yttersta domen?'

Men han gav mig en förfärlig tillrättavisning och sade, att det var en förskräcklig synd och ogudaktighet blott att ha en sådan tanke, och att om jag någonsin mera sade något sådant, skulle han låta min guvernant ge mig aga. Denna hotelse sårade mig och jag sade honom: 'Jag lovar att aldrig säga så mera, men jag vill inte, att I slån mig, ty I kommen alla att ångra, om det sker.'

Jag sade honom detta med så befallande min, att jag kom honom att darra.»

Den mästerliga lilla skildring av sin ungdoms tvivel, som Christina, en av 17. århundradets stora skriftställare, här lämnat, är icke den enda. Christina har på äldre dagar upprepade gånger hävdat uppfattningen, att hon alltid stått främmande för den luterska läran. »Hon var aldrig luteran», skrev Christina i marginalen, när hon läste det ryktbara porträtt, som den franske ambassadören Chanut tecknat av henne i sina depescher till Paris. »Jag trodde ingenting av den religion, i vilken jag uppfostrades; allt vad man sade mig, föreföll mig föga värdigt Dig», skriver hon i sin Gud tillägnade levernesbeskrivning. »Jag trodde, att människorna läto Dig tala på sitt sätt, och att de ville bedraga och skrämma mig, för att kunna leda mig efter sin vilja». Christina har samtidigt låtit de svenska prästerna och deras predikningar helt eller delvis få bära skulden till hennes avfall. »Jag hatade till döds dessa luterska prästers många och långa predikningar», säger hon i sin levernesbeskrivning, »men jag insåg, att man måste låta dem orera och ha tålamod, och att jag måste dölja mina tankar». Hennes gamle hovpredikant doktor Erik Emporagrius frågade henne en gång på 1660-talet, vad som gjort henne till katolik. Emporagrius fick svaret: Han själv och hans predikningar.

Christinas uttalanden om sin barndoms religiösa tvivel härröra från en tid, då hon redan var katolik. Det är därför möjligt, ja väl säkert, att Christina mer eller mindre, medvetet eller omedvetet låtit redan barnet ha den mogna kvinnans uppfattning av den luterska läran. Christina var ganska säkert ännu luteran, när hon efter slutad skolgång för Johannes Matthiæ blev Sveriges regerande drottning. Men motsättningen mellan Johannes Matthiæ och den härskande ortodoxien har hos den intelligenta flickan väckt tvivel på den luterska läran.

Grunden var lagd för en rebellion mot det härskande andliga trycket.

English translation (my own):

Queen Kristina was born on December 8, 1626. In her veins flowed blood from two of Europe's most naturally endowed families. She was a child of Vasa and Hohenzollern, perhaps the most sharply defined ruling classes of the Germanic peoples, each distinguished by brilliant gifts and the inflexible, often stubborn independence of their characters. Kristina's giftedness showed itself early. "Our young Queen", wrote the Grand Steward Gabriel Gustafsson Oxenstierna to his brother the Grand Chancellor, "has an extraordinary stately intellect". Kristina was seven years old when this was written. Two years later, the Grand Steward utters the words: "Our young Queen is increasing excellently in judgement and common sense; she apprehends her mother's faults and often complains about them to her confidants; she has a noble nature and is full of royal spirit. If a proper education is added to that, there is no doubt that, as far as the feminine sex allows, she will take after her father."

When Johannes Matthiæ took up his position as Kristina's tutor, her upbringing was primarily entrusted to her mother, the Dowager Queen Maria Eleonora. But for the regency, Kristina's upbringing was an affair of state. It was soon found that Maria Eleonora was an obstacle to the young Queen's proper upbringing. She was already separated from her daughter in 1636 and removed to her dower estate. The mother was not allowed to be involved in her daughter's upbringing. This was instead entrusted to Gustaf Adolf's sister, Countess Palatine Katarina. Already two years later, however, the Countess Palatine died. New court mistresses were added. But none of these had any influence on Kristina. The influence came from Johannes Matthiæ.

Johannes Matthiæ understood to a rare degree how to win the love of his royal disciple. Kristina met many people during her life. She regarded people coldly. She gave her recognition to very few. But Johannes Matthiæ is one of these. Even in her old age, when Kristina was sitting in Rome writing her memoirs, she fondly remembered her teacher. "My teacher Matthias, and he alone, was my confidant; I entrusted him with all my little secrets and sorrows", she wrote. Johannes Matthiæ, more than anyone else, came to take the place of father and mother for the young Queen. "I regarded him and I loved him as a second father to me", says Kristina.

Gustav Adolf had ordered that his daughter should receive a manly upbringing and learn everything a young prince needed to know to rule a country. Kristina's guardians did everything to make this program a reality. The fact that Kristina, the last Vasa descendant, was a woman stood for them as a national calamity. A purely male upbringing therefore became the only correct one; only through this could the perception of women's inferiority, which was that of the time and of the Swedish people, be overcome. The Queen's natural disposition met these wishes. Johannes Matthiæ crammed his disciple with all kinds of knowledge. And the inquisitive child, who neither needed to sleep nor eat as much as other people, found her highest pleasure in learned studies and seemed to know no bounds to her capacity for acquiring knowledge. When Johannes Matthiæ laid the foundation, Axel Oxenstierna himself came and introduced the young Kristina to the duties of public life. And not even here did her strength fail. "Her Royal Majesty shows specimens beyond her gender and age", said Axel Oxenstierna in the Council about the 13 year old Queen. Six months later, when Kristina had just turned 14, he uttered the famous words in the same congregation: "God knows how dear it is to me to see that Her Majesty is not like a female, but is courageous and of a good sense, so that if Her Majesty does not become corrupted, there are now the best hopes for her."

Johannes Matthiæ was Kristina's teacher also in religion. How did he fulfill this task?

The immediate posterity did not hesitate about the answer to this question. At the beginning of the 17th century, Johannes Matthiæ stood accused of syncretistic errors. During the trial against Johannes Matthiæ, the Grand Steward Per Brahe stated in the Council: "Dr. Johan is under the general suspicion of a Calvinism and leading Queen Kristina astray." The rumour reached Queen Kristina. She took to her abstinent teacher's defense. "Johannes Matthiæ was suspected of a strong inclination towards Calvinism", she writes in her autobiography. "I do not know if he was wronged; but enough of that, that is the only fault that could be blamed on him. Otherwise, it is of little importance whether he was a Calvinist or a Lutheran. I would become neither one nor the other." Johannes Matthiæ himself protested. And with full right. Kristina's apostasy was the great sorrow of his life. He himself had never had the slightest inclination towards Catholicism. We know his teaching through the program he prepared for her, through the reports he left and the catechism he wrote for Kristina. Johannes Matthiæ's religious education has been purely doctrinal. And it could not have been anything else. The orthodox Axel Oxenstierna and the Council of the Realm closely watched over Kristina's education. During the time Kristina was under Johannes Matthiæ's tutelage, she also proved to be both a good Lutheran and fully aware of the importance of unity in religion for Sweden. In 1642, the Council obtained the Queen's opinion on a proposal from Brandenburg regarding marriage between her and Elector Friedrich Wilhelm. "How could that be?" replied the young Queen. "The Elector is a Calvinist, and that argument is more difficult than any other." It was suggested to her that the Elector might convert to the Lutheran doctrine. Kristina answered: "The man who denies his God should not be given any faith by others. Everything was going well in Sweden until King Johan took a popish queen. Things did not ever go well after that."

Johannes Matthiæ is not Queen Kristina's guide. But he did play an important role in the development of events, which found its conclusion in Innsbruck's castle church. His Lutheranism, no matter how pure it was, was deep down a different Lutheranism than the one Kristina heard from the Swedish pulpits. In his work Libellus puerilis, published in 1626, a textbook on Christianity for children, Johannes Matthiæ characterises his own time: "an expected century, during which many do not talk about anything other than idle theological disputes"; "a century richer than any previous one in learned battles, but also more bare than any in piety." Tolerant of different ways of thinking, Johannes Matthiæ sought to keep this theological dispute away from his teaching and to raise Kristina in true Lutheran piety. A different spirit inspired the orthodox Swedish Church. Religious matters were handled with rough hands. The polemic was bitter; the adversaries mercilessly condemned to eternal damnation. The God invoked was primarily the grim and unforgiving, punishing and condemning God of the Old Testament. People loved to paint in bright colours the final judgment and the eternal torment of the lost. Johannes Matthiæ dwelt only on the reward of the pious in heaven, not on the fate that awaited the lost. From this there is no consolation for pious minds, he says in his catechism written for Kristina.

The internal opposition between Johannes Matthiæ and the orthodox Swedish Church was sharp. It became of crucial importance to Kristina. The harsh preaching of the Swedish priests terrified the sensitive girl, brought up in milder piety. She herself has told about this:

"One thing strengthened me more than others in my unbelief; it happened in my 6th or 7th year and has seemed to me worth mentioning. I was in church as usual, and there was a sermon about the final judgment; it was the first time I heard a sermon about it. The preacher treated with much exaggeration and anointing this final disaster; he thereby put me in such a fright that I thought all was lost. I imagined that the earth and the heavens would crush me as they collapsed together. I began to weep bitterly; I thought it could happen at any moment. When leaving church, I called on my teacher and asked him:

'Father, what is this? Why have you not told to me about this dreadful day? What will happen to me this day? Will it maybe happen tonight?'

My teacher laughed at my childishness and replied: 'You will go to paradise. But to get there, one must obey one's teacher, pray to God and read diligently.'

This answer led me to make reflections which I have never forgotten and which were certainly beyond my age and understanding. The following year I heard a sermon on the same subject; I did get upset, but much less than the first time. I didn't cry anymore, and on the way out of the church I asked my teacher: 'So when will this doomsday come that we talk about so much?'

He replied: 'It will come, it will come. Don't worry about it; only God knows when it will come, but one must prepare for it.'

I was no longer satisfied with the answer and began to think in my own way, doubting and almost distrusting my teacher himself, although I respected and loved him very much.

But when, in the third year, I found that they were still kneading the same text, I didn't care about it anymore and didn't believe in it anymore. I also began to doubt everything else. One day during my studies I said to my teacher: 'Tell me the truth for once. Isn't everything we are told about religion fables, as well as the final judgment?'

But he gave me a terrible reprimand, saying that it was a terrible sin and impiety even to have such a thought, and that if I ever said such a thing again, he would have my governess chastise me. This threat hurt me, and I told him: 'I promise never to say that again, but I don't want you to whip me, because you will all regret it if that happens.'

I told him this with such a commanding mien that I made him tremble."

The masterful little description of the doubts of her youth, which Kristina, one of the great writers of the 17th century, left here, is not the only one. In her older days, Kristina repeatedly asserted the view that she had always been alien to the Lutheran doctrine. "She was never a Lutheran", Kristina wrote in the margin when she read the famous portrait that the French ambassador Chanut drew of her in his dispatches to Paris. "I believed nothing of the religion in which I was raised; everything that was said to me seemed to me unworthy of You", she writes in her autobiography, dedicated to God. "I thought that the people made You speak in their own way and that they wanted to deceive and frighten me in order to be able to lead me according to their will." At the same time, Kristina let the Swedish priests and their sermons bear the blame for her apostasy, in whole or in part. "I hated to death the many and long sermons of these Lutheran priests", she says in her autobiography, "but I realised that one had to let them orate and be patient, and that I had to hide my thoughts." Her old court preacher, Dr. Erik Emporagrius, once asked her in the 1660s what made her a Catholic. Emporagrius received the answer: himself and his sermons.

Kristina's statements about her childhood religious doubts stem from a time when she was already a Catholic. It is therefore possible, indeed quite certain, that Kristina more or less, consciously or unconsciously, already let the child have the mature woman's view of the Lutheran doctrine. Kristina was quite certainly still a Lutheran when, after finishing school for Johannes Matthiæ, she became Sweden's reigning queen. But the contradiction between Johannes Matthiæ and the prevailing orthodoxy caused the intelligent girl to doubt the Lutheran doctrine.

The foundation was laid for a rebellion against the ruling spiritual pressure.

Above: Kristina.

Above: Johannes Matthiæ.

Above: Curt Weibull.

Curt Weibull on Kristina's conversion to Catholicism and how her/his/their religious development and background led her/him/them there, part 2

Source:

Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 218 to 221, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928

https://books.google.com/books?id=aOcTAQAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=christine+insbruck+1655&source=gbs_navlinks_s

The article:

Drottning Christinas religiösa utveckling är i första rummet att se mot bakgrunden av de kyrkliga och religiösa förhållanden, i vilka hon uppväxt och vilka städse omgåvo henne i Sverige.

Vid slutet av 1500-talet hade den katolska reaktionen besegrats i Sverige. Sigismund hade fördrivits; Karl IX hade vunnit Sveriges krona. Men Karl IX hade vunnit Sveriges krona i blodig kamp mot Sveriges legitime konung, en konung även över ett av det katolska Europas mäktigaste riken. Karl IX var i Europas ögon en rebell, en usurpator. Han själv, Gustaf Adolf och Sveriges folk kände länge hotet från Sveriges legitima konungaätt, avfällingarna, de katolska Vasarna i Polen. Faran gjorde Sverige i Karl IX:s och Gustaf Adolfs dagar till en luterdomens huvudborg i Europa. Man befäste sig på en gång mot den politiske och religiöse fienden, mot polacken och papisten. De andliga vapnen hämtades från den tyska ortodoxiens rustkammare. Med benhård teologisk skolastik avgränsades den rätta evangeliska tron mot papistiska och kätterska villfarelser. Den hamnade liksom så många andra frihetsläror i ofördragsamhetens tvångströja.

Förhållandena återspeglas i 1617 års religionsstadga. Under trycket av faran från Polen kodifierades i denna den luterska ofördragsamheten i Sverige. Landsflykt och egendomsförlust drabbade den fader, förmyndare eller förvant, som sände sin son eller släkting till »studium» på någon ort i Polen eller rådde honom att begiva sig i något jesuitiskt eller annat papistiskt kollegium. Biltoghet över Sveriges rike och egendomsförlust var straffet för den som på eget bevåg begåve sig till en dylik läroanstalt. Samma straff drabbade den, som övergick till den papistiska läran. Och icke nog härmed. Stadgan sökte även sätta en bom för all katolsk propaganda och helt och hållet rensa riket från katolska trosbekännare. Det stadgades, att den som hemligen sökte bedraga och förföra ungdomen med falsk jesuitisk och papistisk lära skulle straffas som en upprors- och tvedräktsstiftare. Och vid risk att straffas som förrädare utvisades alla katoliker ur riket. Religionsstadgans bestämmelser voro drakoniska. Och de voro icke tomma ord. De tillämpades med stränghet.

Sverige blev under decennierna omkring 1600 i religiöst avseende en man; alla svenskar hade en Herre och en Gud. I tidens politiska och religiösa strider gav detta styrka. Sverige förmådde hävda sin självständighet mot de katolska Vasarna och Polen. Det räddade vid Breitenfeld och Lützen protestantismen i Europa. Men enigheten och styrkan var vunnen på det religiösa livets bekostnad. Renlärighet och blind lydnad för kyrkans yttre ordningar hade blivit de allt dominerande religiösa kraven; reformationstidens levande religiositet krympte ihop till död tro på teologernas lärosatser. Den själaspis, som den svenska luterdomen nu bjöd svenska folket, var mager. Det var en kärv förkunnelse av den fastställda läran, eller när man nådde högst, en bister tuktan i gammaltestamentlig anda, ett ändlöst och långgrandigt predikande, en oavbruten teologisk träta, ett hat utan gräns mot annorledes tänkande. Luthers lära var bliven ett förtorkat skelett.

Christinas ungdom föll i denna den triumferande ortodoxiens tid. När rikets ständer fattade beslut om den unga flickans uppfostran, skedde det i denna ortodoxis anda. Vasakonungarna hade — när de haft en religiös övertygelse — alltid gått sina egna vägar och andra vägar än den ortodoxa svenska kyrkan. Johan III hade varit kryptopapist. Sigismund och hela hans släktlinje blevo öppet katolska. Karl IX hade i mångas ögon varit kalvinist och växlat bittra stridsskrifter med den svenska ortodoxiens män. Gustaf Adolf själv skilde sig ut från sitt prästerskap. Han stod på bredare protestantisk grund än detta. Ej underligt, att rikets ständer funno angeläget, att Christinas religiösa uppfostran leddes i den rätta religionens banor. Men ständerna hade också skarp blick för att det icke var nog att inplanta det goda. Det onda måste också förtagas. De funno i ett beslut av 1635 högnödigt, att drottningen icke tillstaddes läsa några onyttiga än mindre skadliga böcker och skrifter eller höra och fatta några onda meningar och domar i andliga eller världsliga saker; allt för att hon icke måtte i Guds ord besmittas med påviska eller kalvinska villfarelser.

Ständernas läseförbud målar den dåtida svenska ortodoxien. Men hur höga man än byggde skyddande murar, murarna skulle icke skydda.

Den ortodoxa riktningen inom 1600-talets svenska kyrka hade ute i Europa sin motsvarighet. Men den hade där som sin motsats framkallat en annan, en synkretistisk. Dennas livsprincip var icke avgränsning mot annorledes troende, utan utvidgning av gränserna. Den tog sikte på det för de kristna trossamfunden gemensamma och satte som sitt mål förening eller åtminstone förlikning mellan den luterska och kalviniska och om möjligt även den romersk-katolska kyrkan. Grundvalen för denna förening trodde man sig ha funnit i den älsta kristna kyrkans lära och bekännelse. Det var den gamla drömmen återvänd; densamma som drömts före de stora religionsstridernas utbrott under 1500:talet. Dess främste bärare voro nu den tyske teologen Georg Calixtus och skotten Johannes Duræus. Samtidigt restes även från andra håll ute i Europa krav på religiös fördragsamhet och undanskjutande av teologernas fanatiska strid om lärosystemen och dessas alla detaljer. Man höll fast vid den egna kyrkans läror, men var fiende till allt kristligt preusseri. Som kyrkans uppgift ställdes uppammandet av en levande religiös fromhet, en etisk kristen åskådning.

I den svenska kyrkan fanns i Gustaf Adolfs och Christinas tid ingen jordmån för synkretism eller åskådningar av pietistisk art. Tidens friare och mera toleranta strävanden hade knappast mera än en enda representant. Mannen var Johannes Matthiæ.

Efter långa utländska studieresor, som fört honom till Tyskland, Holland, England och Frankrike, hade Johannes Matthiæ under 1620-talets senare år skapat sig ett namn såsom en lärd, tolerant teolog, en framstående, frisinnad pedagog. Under Gustaf Adolfs strävan att bryta biskoparnas maktställning genom ökat lekmannainflytande på kyrkans styrelse var Johannes Matthiæ en av de få präster, som ställde sig på konungens sida. Gustaf Adolf fick sin uppmärksamhet fäst på honom; 1629 gjorde hon honom till sin hofpredikant och kallade honom att följa sig i det tyska kriget.

Johannes Matthiæ vann snart i än högre grad konungens förtroende. Gustaf Adolf var mot slutet av sin bana icke någon vän av teologiskt gräl och trångsint bekännelsehat. När han kort före sin död valde en lärare för sin dotter, valde han denne icke bland den ortodoxa kyrkans män. Gustaf Adolf satte Johannes Matthiæ till Christinas lärare.

English translation (my own):

Queen Kristina's religious development is primarily to be seen against the background of the ecclesiastical and religious conditions in which she grew up and which always surrounded her in Sweden.

By the end of the 16th century, the Catholic reaction had been defeated in Sweden. Sigismund had been expelled; Karl IX had won the crown of Sweden. But Karl IX had won Sweden's crown in a bloody battle against Sweden's legitimate king, a king also over one of Catholic Europe's most powerful kingdoms. Karl IX was, in the eyes of Europe, a rebel, a usurper. He himself, Gustav Adolf, and the people of Sweden felt for a long time the threat from Sweden's legitimate royal family, the apostates, the Catholic Vasas in Poland. The danger made Sweden in the days of Karl IX and Gustav Adolf a capital of Lutheranism in Europe. They fortified themselves at once against the political and religious enemy, against the Pole and the papist. The spiritual arms were taken from the armoury of German Orthodoxy. With rigid theological scholasticism, the correct evangelical faith was demarcated from papist and heretical errors. Like so many other freedom teachings, it ended up in the straitjacket of intolerance.

The conditions are reflected in the 1617 charter of religion. Under the pressure of the danger from Poland, the Lutheran intolerance in Sweden was codified in this. Exile and loss of property befell the father, guardian or relative who sent his son or relative to "study" in some place in Poland or advised him to go to some Jesuit or other papist college. Outlawry across the kingdom of Sweden and loss of property was the punishment for those who committed themselves to such an educational institution on their own initiative. The same punishment befell him who converted to the papist doctrine. And not enough here. The charter also sought to put a ban on all Catholic propaganda and completely purge the realm of Catholics. It was decreed that whoever secretly sought to deceive and seduce the youth with false Jesuit and Papist doctrine should be punished as an instigator of sedition and discord. And, at risk of being punished as traitors, all Catholics were expelled from the kingdom. The provisions of the charter of religion were draconian. And they were not empty words. They were strictly enforced.

In the decades around 1600, Sweden became religiously one man; all Swedes had one Lord and one God. In the political and religious battles of the time, this gave strength. Sweden managed to assert its independence against the Catholic Vasars and Poland. It saved Protestantism in Europe at Breitenfeld and Lützen. But unity and strength were won at the expense of religious life. Puritanism and blind obedience to the external orders of the Church had become the ever-dominant religious requirements; the living religiosity of the Reformation shrunk to dead faith in the teachings of the theologians. The nutrition of the soul, which the Swedish Lutheranism now offered the Swedish people, was meager. It was a bitter proclamation of the established doctrine, or when one reached the highest, a grim chastisement in the spirit of the Old Testament, an endless and long-winded sermon, an uninterrupted theological drudgery, a boundless hatred of other ways of thinking. Luther's teaching had become a desiccated skeleton.

Christina's youth fell in this age of triumphant orthodoxy. When the Estates of the Realm made decisions about the young girl's upbringing, it was in the spirit of this orthodoxy. The Vasa kings had — when they had a religious conviction — always followed their own paths and different paths than the orthodox Swedish Church. Johan III had been a Crypto-Papist. Sigismund and his entire family line became openly Catholic. In the eyes of many, Karl IX had been a Calvinist and had exchanged bitter disputes with the men of Swedish orthodoxy. Gustav Adolf himself distinguished himself from his clergy. He stood on broader Protestant grounds than this. No wonder that the estates of the kingdom found it important that Kristina's religious upbringing be led in the paths of the right religion. But the Estates also had a keen eye for the fact that it was not enough to implant the good. Evil must also be suppressed. They found it highly necessary in a decision from 1635 that the Queen should not be allowed to read any useless or less harmful books and writings or to hear and take any evil opinions and judgments in spiritual or worldly matters; all because she must not be contaminated in God's word with popish or Calvinist errors.

The Estates' reading ban paints the Swedish orthodoxy of the time. But no matter how high protective walls were built, the walls would not protect.

The orthodox direction within the 17th-century Swedish Church had its counterpart in Europe. But there, as its opposite, it had evoked another, a syncretistic one. This principle of life was not demarcation against other believers, but expansion of the boundaries. It aimed at what was common to the Christian denominations and set as its goal union or at least reconciliation between the Lutheran and Calvinist and, if possible, also the Roman Catholic churches. The basis for this union was thought to have been found in the teachings and confession of the oldest Christian Church. It was the old dream returned; the same one that was dreamed before the outbreak of the great religious conflicts in the 16th century. Its main bearers were now the German theologian Georg Calixtus and the Scotsman John Durie. At the same time, demands were also raised from elsewhere in Europe for religious tolerance and the postponement of the theologians' fanatical battle over the teaching systems and all their details. They stuck to the teachings of their own church, but were enemies of all Christian Prussian strictness. The task of the Church was to foster a living religious piety, an ethical Christian outlook.

In the Swedish Church in the time of Gustav Adolf and Kristina, there was no soil for syncretism or views of a pietistic nature. The freer and more tolerant aspirations of the time hardly had more than a single representative. That man was Johannes Matthiæ.

After long foreign study trips, which took him to Germany, Holland, England and France, Johannes Matthiæ, in the later years of the 1620s, had made a name for himself as a learned, tolerant theologian, an outstanding, free-spirited pedagogue. During Gustav Adolf's effort to break the bishops' position of power through increased lay influence on the church board, Johannes Matthiæ was one of the few priests who sided with the King. Gustav Adolf had his attention fixed on him; in 1629 he made him his court preacher and called him to accompany him in the German war.

Johannes Matthiæ soon won the King's confidence to an even greater degree. Towards the end of his career, Gustav Adolf was no friend of theological quarrels and narrow-minded confessional hatred. When, shortly before his death, he chose a teacher for his daughter, he did not choose him from among the men of the orthodox Church. Gustav Adolf appointed Johannes Matthiæ as Kristina's teacher.

Above: Kristina at five years old.

Above: Gustav Adolf.

Above: Johannes Matthiæ.

Above: Curt Weibull.

Curt Weibull on Kristina's conversion to Catholicism and how her/his/their religious development and background led her/him/them there, part 1

Source:

Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 215 to 218, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928

https://books.google.com/books?id=aOcTAQAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=christine+insbruck+1655&source=gbs_navlinks_s

The article:

Drottning Christinas övergång till katolicismen

Den 31 oktober 1655 höll drottning Christina sitt intåg i Innsbruck. Drottningen kom från de spanska Nederländerna. Hon var på väg till Rom.

Från Augsburg hade Christina underrättat ärkehertig Ferdinand Karl i Tyrolen, att hennes färd kom att ställas genom hans land. Men redan dessförinnan hade ärkehertigen fått kunskap om hennes ankomst och börjat vidtaga förberedelser för hennes genomresa och mottagande. Förberedelser voro av nöden. Christina var omgiven av en svit om icke mindre än 255 personer med 247 hästar. Vägarna i landet blevo reparerade, olika slags förnödenheter anskaffades, inkvartering ombesörjdes, silver för taffeln lånades från de närliggande hoven i Trient, Brixen och Salzburg. Ärkehertigen var en utfattig man. Men han skydde ingen kostnad för att bereda den svenska drottningen ett storslaget mottagande. Det gällde, för att begagna Ferdinand Karls egna ord, »hans höga ärkehertigliga reputation».

Christina stannade en vecka i Innsbruck. Den fylldes av militära upptåg, banketter, teaterföreställningar, konserter, den ena pompösare än den andra. Men allt var endast det yttre skalet för en annan och större händelse. Den praktlystne ärkehertigen hade uppgjort festprogrammet utan att ha en aning om denna. Först tvenne dagar före Christinas ankomst hade han mottagit den första underrättelsen. Den bragtes honom av Vatikanens bibliotekarie Lucas Holstenius, som oförmodat anlänt till Innsbruck. Det var då för sent, för att det redan fastställda festprogrammet skulle kunna ändras. Ärkehertigen kunde endast framföra sitt beklagande, att han icke tidigare ägt kunskap om vad som skulle ske. Festligheterna för Christina skulle annars ha fått icke profan, utan kyrklig karaktär.

Lucas Holstenius, också han en lutersk konvertit, kom från Rom. Han hade i påven Alexander VII:s uppdrag lämnat den heliga staden, så snart underrättelsen om Christinas avresa från de spanska Nederländerna nått dit. Påvens uppdrag var, att Lucas Holstenius i Innsbruck skulle emottaga Christinas offentliga bekännelse av den katolska tron.

Den 3 november 1655 gick Christina för högaltaret i Innsbrucks slottskyrka. Främst i hennes följe stodo representanter för Europas katolska stormakter: tvenne habsburgare, kejsar Ferdinand II:s brorsöner, ärkehertigen av Tyrolen och hans broder Sigmund samt den spanske konungens ambassadör, Don Antonio Pimentel. Christina avlade offentligt den katolska trosbekännelsen. Pukor och trumpeter uppstämde psalmen »Jubilate Deo omnis terra«: hela jorden prise Gud. En predikan följde. Texten var psalmistens ord: »Hör dotter och giv akt och vänd ditt öra till: förgät ditt folk och din faders hus, och Konungen have sin lust till din skönhet, ty Han är din herre och du skall böja dig inför Honom.«

Händelsen i Innsbrucks slottskyrka gjorde ett mäktigt intryck.

Den protestantiska världen mottog underrättelsen om Christinas avfall med ett anskri av harm och bestörtning. Om ett stod man enig: Christina, Gustaf Adolfs dotter, en kvinna på höjden av sin tids upplysning och bildning, kunde icke av religiös övertygelse ha övergivit luterdomen och omfattat den påvlige Antikrists läror. Man sökte yttre och tillfälliga motiv. Man fann, att Christinas handling var en först efter tronavsägelsen plötsligt påkommen nyck av en religiöst indifferent kvinna, en nyck främst dikterad av hennes längtan att bosätta sig i Rom.

I den katolska världen åter hälsades Christinas övergång till katolicismen med jubel. Man såg i denna en händelse utan like, efter alla nederlag och förödmjukelser en den katolska kyrkans seger och triumf. Tryckpressarna förkunnade från Rom, att Christinas övergång till katolicismen var en handling av djup religiös övertygelse och av långa förberedelser. Christina hade varit katolik redan som Sveriges drottning. Hon hade offrat Sveriges krona för sin katolska tro.

Redan i Christinas samtid stod sålunda uppfattning mot uppfattning. I nyare vetenskapliga framställningar ha de gamla uppfattningarna jämkats, den gamla protestantiska helt övergivits. Men ännu skifta framställningarna skarpt. Och vänder man sig från de vetenskapliga framställningarna till den uppfattning, som hör hemma i allmän svensk föreställning, möter fortfarande tämligen oinskränkt den av vetenskapen övergivna, gamla protestantiska uppfattningen.

Växlingarna i uppfattningen av Christinas övergång till katolicismen ha ofta sin grund i människornas olika personliga läggning och olika religiösa övertygelse. Frågan om Christinas övergång till katolicismen kan ännu i vår tid sätta passionerna i rörelse. Men växlingarna ha också sin grund i arten av det källmaterial, med vilket historieskrivningen här arbetar. Källorna flyta rikt. De svenska källorna äro emellertid så gott som inga. Allt vad vi veta härrör utom från Christina själv från utländska källor. Och dessa källor äro alla färgade. Christinas egna yttranden stamma från en tid, då hon själv sedan länge var katolik. Alla övriga skrifter äro mer eller mindre tendensskrifter. En del av dem äro pamfletter, ofta av lägsta art, andra äro mer eller mindre äreminnen över Christina, i försiktigare form stundom även över de katolska präster och jesuiter, som tillskrevos äran av Christinas omvändelse.

Ett är visst: källmaterialet för frågan om Christinas övergång till katolicismen är av vansklig art. Endast med svårighet kan forskningen från detta tränga fram till förhållandena sådana som de verkligen voro.

English translation (my own):

Queen Kristina's conversion to Catholicism

On October 31, 1655, Queen Kristina made her entry into Innsbruck. The Queen was coming from the Spanish Netherlands. She was on her way to Rome.

From Augsburg, Kristina had informed Archduke Ferdinand Karl of Tyrol that her journey through his land would be blocked. But even before that the Archduke had learned of her arrival and had begun to make preparations for her transit and reception. Preparations were necessary. Kristina was surrounded by a retinue of no less than 255 people with 247 horses. The roads in the country were repaired, supplies of various kinds were procured, accommodation was arranged, silver for the table was borrowed from the neighbouring courts of Trent, Brixen and Salzburg. The Archduke was a poor man. But he spared no expense in preparing the Swedish Queen a grand reception. It concerned, to use Ferdinand Karl's own words, "his high archducal reputation".

Kristina stayed a week in Innsbruck. It was filled with military pageants, banquets, theatrical performances, concerts, one more pompous than the other. But everything was only the outer shell for another and greater event. The flamboyant Archduke had made up the party program without having any idea about it. Only two days before Kristina's arrival had he received the first notification. It was brought to him by the Vatican librarian Lucas Holstenius, who unexpectedly arrived in Innsbruck. It was then too late for the already established party program to be changed. The Archduke could only express his regret that he had not previously had knowledge of what was about to happen. The festivities for Kristina would otherwise have acquired not a profane, but an ecclesiastical character.

Lucas Holstenius, also a Lutheran convert, came from Rome. He had, on Pope Alexander VII's mission, left the Holy City as soon as the news of Kristina's departure from the Spanish Netherlands reached it. The Pope's mission was that Lucas Holstenius, in Innsbruck, would receive Kristina's public confession of the Catholic faith.

On November 3, 1655, Kristina went to the high altar in Innsbruck's castle church. Mainly in her entourage were representatives of the Catholic great powers of Europe: two Habsburgs, nephews of Emperor Ferdinand II, the Archduke of Tyrol, and his brother Sigmund, and the ambassador of the Spanish King, Don Antonio Pimentel. Kristina publicly professed the Catholic faith. Drums and trumpets chanted the hymn "Jubilate Deo omnis terra": all the Earth praise God. A sermon followed. The text was the Psalmist's words: "Hearken, O daughter, and consider, and incline thine ear: forget also thine own people, and thy father's house; so shall the King greatly desire thy beauty, for He is thy Lord and worship thou Him."

The event in Innsbruck's castle church made a powerful impression.

The Protestant world received the news of Kristina's apostasy with a cry of indignation and consternation. On one thing they agreed: Kristina, Gustav Adolf's daughter, a woman at the height of the enlightenment and education of her time, could not have abandoned Lutheranism and embraced the teachings of the popish Antichrist out of religious conviction. External and temporary motives were sought. It was found that Kristina's action was a sudden whim of a religiously indifferent woman only after the abdication, a whim mainly dictated by her desire to settle in Rome.

In the Catholic world again, Kristina's conversion to Catholicism was greeted with jubilation. They saw in this an event without equal, after all the defeats and humiliations a victory and triumph of the Catholic Church. The presses proclaimed from Rome that Kristina's conversion to Catholicism was an act of deep religious conviction and of long preparation. Kristina had been Catholic already as Queen of Sweden. She had sacrificed Sweden's crown for her Catholic faith.

Already in Kristina's day, opinion stood against opinion. In more recent scientific representations, the old views have been smoothed over, the old Protestant one completely abandoned. But still the representations shift sharply. And if one turns from the scientific presentations to the view that belongs in general Swedish perception, one still encounters the old Protestant view, abandoned by science, quite unrestricted.

The changes in the perception of Kristina's transition to Catholicism often have their basis in people's different personal dispositions and different religious beliefs. The question of Kristina's conversion to Catholicism can still in our time set passions in motion. But the changes also have their basis in the nature of the source material with which the historiography works here. The sources flow richly. However, the Swedish sources are almost non-existent. All that we know is derived, except from Kristina herself, from foreign sources. And these sources are all coloured. Kristina's own statements stem from a time when she herself had long been a Catholic. All other writings are more or less tendentious writings. Some of them are pamphlets, often of the lowest kind, others are more or less memorials to Kristina, in a more careful form sometimes also to the Catholic priests and Jesuits, who were credited with the glory of Kristina's conversion.

One thing is certain: the source material for the question of Kristina's conversion to Catholicism is of a difficult nature. Only with difficulty can the research from this penetrate to the conditions as they really were.

Above: Kristina.

Above: Curt Weibull.

Anders Fryxell on Kristina's childhood and education in Princess Katarina's custody and under the subsequent custody of the foster mothers

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 13 to 16, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0025.html

The account:

Efter ofvannämnde förändring fortsatte den nu tieåriga drottningen sina studier likasom förut under ledning af Johannes Matthiæ. Förnämligast sysselsattes hon med bibeln, några moraliska och historiska arbeten samt med latinet. Hon läste först Æsopus, sedan Justinus, Curtius, Livius, Sallustius, Cæsar och Terentius. Snart var hon språket fullt mägtig; kunde likväl sällan förmås till dess talande; ehuru hon och furstinnan Eleonora år 1636 gåfvo sin skriftliga förbindelse att i sällskap med deras lärare, Johannes Matthiæ, städse begagna detta tungomål. Det var dock viljan och icke förmågan som felades; ty när det behöfdes, uttryckte sig Kristina obehindradt och på vacker latin.

Under dessa sysselsättningar visade sig redan nu hennes tycke för det djerfva, det i ögonen fallande. Johannes Matthiæ lät de unga furstinnorna flere gånger utantill upprepa några utmärktare tal, som hos de historiska författarne förekommo. Läskamraten, furstinnan Eleonora fick vanligtvis på sin del tal af mildare syftning, såsom Cæsars om nåd för Catilina, m. fl. Kristina åter valde de kraftfulla, såsom Catos mot Catilina, Scævolas mot Porsenna, o. s. v.

Först 1639 började hon studera Fransyska språket och vann snart tillräcklig färdighet att på detsamma kunna lätt och med behag uttrycka sina tankar.

Man försummade icke de kunskaper, hennes framtida kall förnämligast fordrade. Enligt Gustaf Adolfs föreskrift hade hela den ryktbara konungastyrelsen blifvit genomgången. De Latinske författare, som förelades, voro nästan alla af historiskt innehåll, och 1641 fick hon studera en utförlig berättelse om drottning Elisabeths lefverne för att genom det vackra exemplet uppmuntras till samma regentdygder. — År 1639 började gamla rikskansleren dagligen gifva den då trettonåriga drottningen några timmars undervisning uti rikets angelägenheter och de främmande staternes inbördes förhållanden. Oxenstjernas klara framställningssätt och Kristinas lätta fattning gjorde dessa stunder behagliga för dem båda. Ofta räckte samtalen flere timmar. Kristina erkände redan då sin stora förbindelse till Oxenstjerna och berättade sedermera mången gång, huru mycket både nytta och nöje hon af dessa stunder hämtat. Oxenstjerna å sin sida berömde högeligen sin åhörarinnas fattningsförmåga och uppmärksamhet. Efter nära ett års sålunda fortsatt undervisning, föreslog han, att drottningen, som nu började förstå allehanda, borde småningom invigas uti regeringen och underrättas om de rigtigaste ärenderna. Många af rådet vore gamla och kunde snart falla undan. Det vore derföre godt, om drottningen sjelf kände ärendernas gång och de förut fattade besluten. På detta andragande beslöt regeringen, att Kristina skulle af tvänne bland riksens råd, ordentligen underrättas om alla vigtigare ärender och beslut, hvilket sedermera hvarje postdag noggrannt iakttogs. Man ansåg sig snart kunna och böra gå än längre. Axel Oxenstjerna föreslog och rådet beslöt, att vid vigtigare ämnen låta drottningen afhöra öfverläggningarne. Som skäl anfördes, att hon borde i tid vänjas vid arbete, och lära, att regeringen är en tung börda; den hon likväl icke, som de Tyska furstarna, borde kasta ensamt på sina tjenare. Äfven behöfde hon kännedom af ärenderna och hela styrelseverket. Slutligen önskade rådet, att hon sjelf måtte med egna ögon se förmyndarestyrelsens uppförande, emedan det i framtiden icke skulle felas sådana, som sökte samma styrelse hos henne förtala. — Man finner, att i följe häraf rådet eller kanske blott någon del deraf stundom varit i Kristinas rum församladt till öfverläggningar, kanske ett slags förberedelse till de egentliga rådssammanträdena; och när Danska kriget följande år utbrast, blef hon, som förbemäldt är, kallad att nästan alltid öfvervara rådets sittningar och beslut.

Dels för helsa, dels för nöje idkade Kristina under denna tid allehanda kroppsöfningar. Hon dansade gerna och väl. Uti ridt och jagt blef hon ovanligt skicklig, och kunde till häst och under fyrsprång skjuta en hare i loppet. Också var hon några år serdeles begifven på detta nöje; och det hände icke sällan, att hon uttröttade större delen af sitt hof, och kunde följas af blott de starkaste och mest oförtrutna jägare[.] Genom dylika öfningar blef hon härdad, till en för hennes kön och stånd ovanlig grad. Helsan var dock i sig sjelf vacklande. Så väl under denna tiden, som sedermera under hela sin regering, blef Kristina ofta angripen af svåra sjukdomar, härrörande från osunda vätskor. Hon sjelf trodde anlagen härtill blifvit grundade under vistandet hos modern, dels genom brist på rörelse, dels genom den törst, som Kristina ofta flera dagar å rad frivilligt underkastade sig.

En rubbning uti Kristinas uppfostran inträffade 1639. Pfaltsgrefvinnan Katarina, några och femtio år gammal och med tilltagande sjuklighet begärde fram på hösten, att i anseende till ofvannämnde förhållanden drottningen måtte anförtros uti någon annans vård. Kort derefter dog pfaltsgrefvinnan sjelf till allmän sorg och saknad. Serdeles klagade förmyndare-regeringen; ty man kom i stor förlägenhet vid valet af efterträdarinna. Alla voro ense derom, att Maria Eleonora icke kunde dertill väljas. Gabriel Bengtsson Oxenstjernas fru, den högaktade Anna Banèr i första rummet och dernäst Klas Flemings fru, Helena Bjelke, kommo i fråga; men kunde ingendera tagas från egna talrika barnskaror. Ebba Lejonhufvud föreslogs. Någon invände, att hon vore af ett oböjligt och befallande lynne. Andra åter och de flesta tyckte just om denna egenskap, emedan man således icke behöfde frukta, att hon skulle genom för mycket krus skämma bort unga drottningen; men hon kunde å en annan sida icke tagas, ty hon var i öppen ovänskap med Maria Eleonora. Så valde och tvistade man länge och gick flera gånger till omröstning. Men fruarna, den ena efter den andra undanbådo sig den kinkiga befattningen, tills sluteligen rikskanslerens syster, Beata Oxenstjerna gift med Karl Bonde, måste åtaga sig uppdraget. Hon lyckades icke vinna någon serdeles tillgifvenhet hos Kristina; och det synes öfverhufvud som denna sednare snart började i egen person öfvertaga ledningen af sin enskilda lefnad. Hon omtalar sjelf, huru hon aldrig ville underkasta sig rättelser af någon annan än Axel Oxenstjerna, Axel Baner och Johannes Matthiæ; men aldrig af någon qvinna, icke ens af pfaltsgrefvinnan sjelf. Från 1642 saknar man bestämda uppgifter öfver hennes studier.

English translation (my own):

After the above-mentioned change, the now ten year old Queen continued her studies as before under the guidance of Johannes Matthiæ. She was mainly occupied with the Bible, some moral and historical works and with Latin. She first read Aesop, then Justinius, Curtius, Livy, Sallustius, Caesar and Terentius. Soon she was fully fluent in the language, yet could seldom be induced to its speaking, although in 1636 she and Princess Eleonora gave their written commitment to always use this language in the company of their teacher, Johannes Matthiæ. However, it was the will and not the ability that failed, for when it was necessary, Kristina expressed herself freely and in beautiful Latin.

During these occupations, her liking for the daring, the eye-popping, was already evident. Johannes Matthiæ had the young princesses several times repeat by heart some of the more excellent speeches which appeared in the historical writers. Her reading companion, the Princess Eleonora, usually received a speech of a milder purpose, such as Caesar's on clemency for Catiline, etc. Kristina again chose the powerful, such as Catos against Catiline, Scævolas against Porsenna, etc.

It was not until 1639 that she began to study the French language and soon gained sufficient skill to be able to express her thoughts easily and with pleasure in it.

They did not neglect the knowledge that her future calling most notably required. According to Gustav Adolf's prescription, the entire renowned royal government had been reviewed. The Latin authors who were presented were almost all of historical content, and in 1641 she had to study a detailed account of Queen Elizabeth's life in order to be encouraged by the beautiful example to the same virtues of a ruler. — In 1639, the old Chancellor began to give the then thirteen year old Queen a few hours of instruction daily in the affairs of the kingdom and the mutual relations of the foreign states. Oxenstierna's clear manner of presentation and Kristina's easy grasp made these moments pleasant for both of them. The conversations often lasted several hours. Kristina already then acknowledged her great connection to Oxenstierna and later told many times how much both benefit and pleasure she derived from these moments. Oxenstierna, for his part, highly praised his listener's comprehension and attentiveness. After almost a year of continuing instruction in this way, he suggested that the Queen, who was now beginning to understand everything, should gradually be initiated into the government and informed about the most important matters. Many of the councilmen were old and could soon pass away. It would therefore be good if the Queen herself knew the course of affairs and the decisions made beforehand. Based on this petition, the regency decided that Kristina, by two of the councilmen of the Realm, should be properly informed about all important matters and decisions, which was then carefully observed every post day. It was soon felt that they could and should go even further. Axel Oxenstierna proposed, and the Council decided, on more important subjects, to let the Queen listen to the deliberations. The reason given was that she should in time get used to work and learn that government is a heavy burden, which, however, she should not, like the German princes, throw alone upon her servants. She also needed knowledge of the affairs and the entire system of government. Finally, the Council wished that she herself could see with her own eyes the behaviour of the regency government, because in the future there would not be those who sought to slander the same government with her. — One finds that, as a result of this, the Council, or perhaps just some part of it, was sometimes gathered in Kristina's room for deliberations, perhaps a kind of preparation for the actual council meetings; and when the Danish war broke out the following year, she was, as mentioned, called to almost always attend the Council's meetings and decisions.

Partly for health, partly for pleasure, Kristina did all kinds of physical exercises during this time. She danced willingly and well. In riding and hunting, she became unusually skilled, and could shoot a hare in the race on horseback and under four jumps. For some years she too was quite given to this pleasure, and it not infrequently happened that she exhausted the greater part of her court and could only be followed by the strongest and most tireless hunters. Through such exercises she was hardened to a degree unusual for her sex and status. However, her health itself was shaky. During this time, as later throughout her reign, Kristina was often attacked by severe illnesses, arising from unhealthy humours. She herself believed that the predisposition to this had been established during her stay with her mother, partly through lack of movement, partly through the thirst that Kristina often voluntarily subjected herself to for several days in a row.

A disturbance in Kristina's upbringing occurred in 1639. The Countess Palatine Katarina, some fifty years old and with increasing sickliness, requested in the autumn that, due to the aforementioned circumstances, the Queen had to be entrusted to someone else's care. Shortly thereafter, the Countess Palatine herself died, to general grief and bereavement. The regency particularly complained, for they got into a great embarrassment when choosing a successor. Everyone agreed that Maria Eleonora could not be chosen for that. Gabriel Bengtsson Oxenstierna's wife, the esteemed Anna Banér in the first place, and then Claes Fleming's wife, Helena Bielke, came into question; but neither could be taken from their own numerous children. Ebba Leijonhufvud was suggested. Someone objected that she was of an inflexible and commanding temper. Others again, and most of them, liked precisely this quality, because there was thus no need to fear that she would spoil the young Queen through too much indulgence; but on the other hand she could not be taken, for she was in open enmity with Maria Eleonora. So they chose and argued for a long time and went to a vote several times. But the ladies, one after the other, avoided the troublesome position, until finally the Chancellor's sister, Beata Oxenstierna, married to Carl Bonde, had to undertake the task. She did not succeed in winning any kind of affection from Kristina; and it seems above all that this later soon began to take over the management of her individual life in her own person. She herself mentions how she never wanted to submit to corrections by anyone other than Axel Oxenstierna, Axel Banér and Johannes Matthiæ; but never by any woman, not even by the Countess Palatine herself. From 1642 one lacks definite information about her studies.

Above: Kristina.

Above: Princess Katarina.

Above: Axel Oxenstierna.

Above: Anders Fryxell.

Anders Fryxell on Kristina's childhood in Maria Eleonora's custody

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 3 to 13, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0015.html

The account:

Efter konungens död stannade Kristina hos pfaltsgrefvinnan ända tills Maria Eleonora, sommaren 1634 kom med Gustaf Adolfs lik tillbaka till Sverge. Nu uppstod den vigtiga frågan, åt hvilken den unga drottningens uppfostran skulle anförtros. Konungen hade bestämdt, och med uteslutande af drottningen, anförtrott henne åt pfaltsgrefvinnan, och det tycktes, som förmyndareregeringen till en början bekräftat detta förordnande. Men den kallsinnighet, eller till och med ovilja, som Maria Eleonora förut visat mot sin dotter, förbyttes efter konungens död till en kärlek utan gränsor. Hon ville ej på några veckor lemna det älskade barnet ifrån sig, minst åt pfaltsgrefvinnan. Rådet kom uti en kinkig belägenhet. För pfaltsgrefvinnan talade konungens, fadrens bestämda vilja och deras egen öfvertygelse om Kristinas och rikets fördel. Å andra sidan syntes det hårdt, ja omenskligt att rycka enda barnet från modern, den djupt sörjande, hvilken nu hade förlorat allt, utom just detta barn. Ett sådant förfarande skulle gifva anledning till många misstydningar och förebråelser. Man beslöt ändteligen att åtminstone någon tid låta Maria Eleonora på försök behålla den unga drottningen i sin vård. Rikskansleren sjelf tillstyrkte denna åtgärd.

Den utaf Gustaf Adolf i förväg utsedde läraren, Johannes Matthiæ, tillträdde nu sin befattning. Äfven här visade sig konungens ovanliga förmåga att välja passande personer. Johannes Matthiæ var en lärd, rättsinnig och förståndig man, samt tillika en ovanligt skicklig lärare. Kristina sjelf visade like ovanlig lust att lära. Den ensamma och dystra lefnaden hos modren gjorde, att läsetimmarna föreföllo, som de gladaste stunder, och derföre äfven småningom ökades ända till 12 timmar om dagen. Lika ovanliga voro Kristinas fattningsgåfva och framsteg. Redan vid 10 år skref hon någorlunda felfritt Svenska, Tyska och Latinska bref, ty hon erhöll undervisning äfven uti sistnämnde språk, hvilket den tiden var oumbärligt både för statskonst, vettenskap och allmän bildning. Till läsekamrater hade hon pfaltsgrefven Johan Kasimirs andra och tredje döttrar, Maria Eufrosyna och Katrina Eleonora. Den sistnämnde, årsbarn med Kristina, tycktes i synnerhet hafva varit hennes fostersyster. Högsta ledningen af deras undervisning hade konungen anförtrott åt rikskansleren. Under dennes vistande i Tyskland har dock Johan Skytte anställt förhör med den unga drottningen.

För öfrigt märktes redan nu en för ett barn, än mera för en flicka ganska sällsynt grad af beslutsamhet, mod och nästan karlaktighet. Med dockor ville hon aldrig leka. Narrar och dvärgar, hvaraf många underhöllos i enkedrottningens hof, kunde den unga drottningen alldeles icke tåla; men fästade deremot tidigt sin uppmärksamhet vid allvarligare föremål och kunde redan nu med främlingar samtala om deras land, deras boksamlingar o. s. v. Hon skulle en gång lemna företräde åt några Rysska sändebud. Man fruktade för hennes uppförande vid detta tillfälle, och i synnerhet, att hon skulle blifva häpen och rädd för de främmande herrarnes ovanliga drägter och långa skägg. Man lät inöfva henne till hela uppträdet, och Jakob De la Gardie samt Gyllenhjelm förmanade henne, att ej låta sig skrämmas af Ryssarnes skägg. Kristina skrattade och sade: »Hvad bryr jag mig om deras skägg? Ni sjelfva hafven ju också stora skägg, och ändå är jag icke rädd för er? Hvarföre skulle jag då vara rädd för dem?« Vid företrädet uppförde hon sig med en hållning och med ett majestät, som väckte både Svenskarnas och de främmandes förvåning.

Oviljan emellan Maria Eleonora och Svenska rådet ökades emellertid mer och mer. Den förra framkom tid efter annan med fordringar, stundom besynnerliga, stundom olagliga. Ibland andra hennes förslager var ock att bygga en stad vid det till hennes lifgeding hörande Strömsholm. För att skaffa densamma byggnader och innevånare kringskickade hon inbjudningslistor, ställda till rådet och till en hop främmande furstar. Flere af de förra antecknade sig; men ville ej sända listan till främmande land, hvilket skulle lända Sverge och enkedrottningen till nesa. Johan Skytte och Axel Banér affärdades att undersöka belägenheten; men hela förslaget afstannade. Vanliga föremålet för enkedrottningens påståenden var dock att på kronans eller underhafvandes bekostnad skaffa sig större inkomster för att betäcka de brister, hennes oförståndiga hushållning förorsakat. Saken var kinkig. Man kunde befara, att Kristina vid myndiga år skulle, retad af sin mor, med missnöje betrakta och behandla dem, som vågat sätta sig emot den sednares anspråk. Riksförmyndarne, med Axel Oxenstjerna och Jakob Dela Gardie i spetsen, beslöto dock, att, hvarje fara till trots, äfven mot konungahuset försvara det allmänna bästa med samma allvar, som man användt mot adeln, mot prester, mot borgare, och mot bönder. Och derpå gick striden löst. Redan 1633 begärde Maria Eleonora, att lifgedinget måtte åtnjuta frihet från stora landtågsgerden; ty Gustaf Adolfs mor hade för sitt lifgeding åtnjutit denna frihet. Pfaltsgrefven talade för; men Jakob Dela Gardie mot. Saken vore olaglig. Gustaf Adolf, som son och sjelf kung, kunde dock af sina och rikets rättigheter något bortgifva; icke så den nu varande styrelsen, som vore ansvarig tjenare och förmyndare. Slutet blef, att regeringen vägrade, ty riket behöfde gerden, och dess erläggande var i äktenskapskontraktet utsatt. Gamla enkedrottningens frihet derifrån var endast betalning för ett af henne åt kronan gifvit lån. — På samma gång begärde Maria Eleonora Svartsjö slott, hvilket Gustaf Adolf skulle hafva lofvat henne. Regeringen vägrade: ty detta löfte var ej bevisadt. Enkedrottningen måtte dock gerna, om hon så önskade, för sitt nöje skull vistas på nämnde slott. — Ytterligare begärde hon nedsättning på skatterna från lifgedinget. Regeringen vägrade, ty konungen sjelf hade bestämt deras belopp. — Hon begärde vidare att få lifgedinget oafkortadt, samt att utbekomma några sin mors fordringar af kronan. Detta bifölls. — Hon begärde vidare få slotten i lifgedinget försedda med husgeråd. Regeringen lofvade att så vidt möjligt var, efterkomma denna önskan; men bad deremot enkedrottningen att så väl i detta, som annat, afse tiden, och icke genom sina anspråk öka rikets förlägenhet och sätta dotterns krona i fara. Vid samma tid bortskänkte hon en byggnad i Stockholm. Regeringen förklarade gåfvan ogilltig; ty byggnaden hörde till de kongliga lägenheterna, öfver hvilka enkedrottningen icke hade någon magt. Vid samma tid begärde hon 1000 riksdaler till brudgåfva åt en af sina kammarpigor. Regeringen vägrade. Pigan finge som andra nöja sig med kläder och fritt bröllopp. Landet hade haft missväxter, kunde ej tåla vid onödiga utgifter; man hade också efter konungens död utbetalat för enkedrottningens enskilda räkning ganska betydliga summor. År 1636 kom Maria Eleonora åter igen med flera anspråk. Hon hade engång af staden Riga fått till skänks 2000 riksdaler. Nu påstod hon, att Gustaf Adolf tagit och för rikets bästa användt dessa penningar, hvarföre hon begärde att få dem tillbaka. Men Per Banér intygade, att hon sjelf åt en enskild person bortgifvit Rigaboarnes skänk, och rådet vägrade betala denna fordran, såsom icke bevisad. — Hon begärde för lifgedinget frihet från utförseltull. Regeringen vägrade, ty Gustaf Adolf hade uti äktenskapskontraktet denna tull åt riket förbehållit. — Hon begärde spelpenningar. Det vägrades ty hon hade aldrig af Gustaf Adolf sådana begärt, eller fått. — Rådet hade åt Maria Eleonora erbudit fri betjening och taffel, när hon var i Stockholm på besök hos sin dotter. Nu ville enkedrottningen för beständigt derstädes hafva fri taffel och om allting befalla. Rådet nödgades sätta sig emot en sådan tydning af deras anbud. — Maria Eleonora begärde ytterligare att utbekomma räntan af lifgedinget för 1632. Rådet vägrade, och visade obilligheten af en sådan fordran. Konungen dog i slutet af året, och Maria Eleonora hade på samma fot som under konungens lifstid blifvit på bekostnad af kronans allmänna medel underhållen, icke blott hela 1632 utan ock 1633; så att hon för det förra och strängt taget äfven för det sednare året icke hade någon rättighet till räntan af lifgedinget. Rådet beklagade slutligen, att det måst afslå hennes fordringar; emedan rikets just nu serdeles tryckande nöd tvingade dertill. Axel Oxenstjerna med sin vanliga fritalighet hälsade till enkedrottningen och bad henne förskona riket från obilliga fordringar. Hon borde besinna, att hon hade större lifgeding än någon Svensk enkedrottning före henne haft.

Dessa och dylika tvister födde och underhöllo mycken ovilja mellan enkedrottningen och föremyndarestyrelsen. Men dylika penningefrågor voro dock mindre vigtiga än Kristinas ändamålsenliga uppfostran. Härvid yppades åtskilliga farhågor. Man fruktade för Kristinas hälsa och anmärkte, att andedrägten började lukta illa. Enkedrottningens dystra och innestängda lefnadssätt var i intet hänseende nyttigt; ej heller hennes envishet att aldrig elda sina rum. Unga drottningen vantrifdes äfven och råkade i allehanda tvister med [m]odren. Anledningarna voro stundom ringa nog. Kristina t. ex. kunde aldrig lida vin, öl eller några slags starka drycker; utan förtärde endast vatten. Maria Eleonora deremot påstod, att vatten var skadligt, och att dottren skulle dricka öl eller vin. Båda voro envisa. Modren borttog allt vatten för att tvinga dottren. Denna deremot tvingade sig till att törsta, ofta flere dagar å rad. Detta fortfor länge. Slutligen hade dottren uppletat en flaska rosenvatten, hvilket modern begagnade att dermed tvätta sig. Kristina smög gång efter annan till flaskan för att derur släcka sin törst. Modren märkte den hastiga åtgången och misstänkte samt bannade tjenstfolket. Ändtligen öfverraskade man Kristina med flaskan för munnen och modren gaf henne på stället en örfil till straff. Drottning Kristina har dock sjelf påstått, att detta öfverdrifna törstande efterlemnat fallenhet för flere af de sjukdomar, hvilka sedermera plågade henne.

Än mera magtpåliggande var Kristinas själdbildning och hennes uppfostran för sitt blifvande vigtiga kall. Äfven denna ansågs icke blifva af Maria Eleonora vårdad så, som sig borde. Det var allmänt bekant, att denna sednare hatade eller åtminstone missaktade Svenskarne, och att hon öppet uttalade dessa sina känslor. En hvar insåg vådan, att låta Sverges blifvande drottning uppfostras af en mor, som lärde henne förakt för sitt land och för sina undersåtare. Faran ökades, då Maria Eleonora, från sitt fädernesland van vid enväldigare furstemagt, sökte hos dottren inplanta dermed sammanhängande stolthet och tankesätt. Hennes besynnerliga och ombytliga lynne kunde också genom exemplet medföra skadlig inverkan och var i alla händelser icke passande för den lifliga Kristina. Enskilda bevis på dessa allmänna beskyllningar uppräknas ej, men måtte hafva förefunnits, både många och afgörande; eljest skulle visserligen de Svenska rådsherrarna icke enhälligt tillgripit en åtgerd, för dem sjelfva både för tillfället obehaglig och för framtiden vådlig. Om inga sådana bevis funnits, skulle ej Maria Eleonoras båda vänner och Axel Oxenstjernas båda motståndare, Johan Skytte tigande och Karl Gyllenhjelm gillande hafva bifallit de vidtagna allvarsamma åtgerderna.

I anledning af förenämnde skäl hade rådet flere gånger sins emellan framkastat den frågan, om man ej enligt konungens föreskrift borde återlemna Kristina till pfaltsgrefvinnans vård. Man talade derom med Maria Eleonora; men denna utbrast då i tårar och så häftig sorg, att man för den gången afstod ifrån ytterligare försök.

Om sommaren 1636 återvände Axel till Sverge. Vid samma tid inlemnade Maria Eleonora till rådet en skrifvelse, hvari hon framkom med flera af sina anförda penningefordringar och dessutom med det påstående, att hvar gång Kristina spisade, borde tvänne riksråd sitta vid bordet och betjena med vattens islående. När saken blef i rådet föredragen, svarade rikskansleren med allmänna önskningar, att Kristina måtte upptuktas till Gudsfruktan och kärlek för fäderneslandet, samt vänjas från alla slags nycker och från vällust och fåfänglighet. Vidare afgjordes den dagen ingenting. Men den följande företogs målet ånyo och till slutligt afgörande. Axel Oxenstjerna trodde uppassandet vid bordet icke kunna anständigtvis åläggas en rådsperson, hvilken nu tillika vore en del af rikets regering. Jakob Dela Gardie tyckte detsamma. Han hade gerna velat behålla dessa tankar för sig sjelf; men måste säga sanningen, fastän Maria Eleonora är en qvinna samt af hög börd och konung Gustaf Adolfs enka. Axel Oxenstjerna framställde slutligen hufvudfrågan, nemligen: om Kristina kunde hos Maria Eleonora få en god uppfostran eller ej? och om hon således borde förblifva hos modren eller från henne skiljas?

Alla de närvarande rådsherrarna, tolf till antalet, yrkade enhälligt, det Kristina borde tagas från modern och öfverlemnas till fastern. För öfrigt gjorde en hvar egna tillägg efter egna åsigter. Axel Banèr sade: »min kärlek och trohet mot drottning Kristina och mot fäderneslandet tvingar mig att stöta enkedrottningen för hufvudet. Skilsmessan är nödvändig; dock måste sättet vara fint.« Åke Natt och Dag sade: »fäderneslandet behöfver, att unga drottningen uppfostras i kungliga dygder. Sådant finner jag icke kunna ske i enkedrottningens närvaro; derföre måste de skiljas.« Johan Dela Gardie sade: »Skälen för skilsmessa äro ofta framdragna. Dertill kommer, att enkedrottningen i dag till mig yttrat, det hon gerna såge, om rådet öfvertoge Kristinas uppfostran. Det vore då, likasom en sten lyftades från hennes hjerta.« Klas Flemming sade: »Ogerna talar jag härom; men under två års tid hafva vi väntat förbättring, dock i dess ställe måst med förtret röna motsatsen. Derföre är det bättre stämma i bäcken, än i ån. Jag erinrar mig ock, huru salig konungen så väl öppet här i rådet såsom ock ofta enskildt bad oss icke gifva enkedrottningen del i regeringen. Dessutom är folkets väl den högsta lag. Jag röstar för skilsmessa.« Gyllenhjelm yttrade: »Jag hade hoppats, att saken kunde gå så sakta hän och icke behöfva dragas till omröstning. Jag är vid båda sidorna så bunden, att det fäktar mig i sinnet, hvad jag säga må. Man märker dock, att föräldrar af allt för stor kärlek till sina barn stundom skada dem, likasom apan sina ungar. Derföre måste deras majestäter skiljas, dock på ett lämpligt sätt.« Jacob Dela Gardie yttrade: »Det gör mig af hjertat ondt, att jag till nesa för enkedrottningen måste rösta härom. Men vi hafva i hennes vård lemnat unga drottningen i hopp om förbättring; dock spörjes motsatsen, och ju längre desto värre. Kristina upptuktas, om ej till odygd, dock icke, på sådant sätt och bland sådana menniskor, som sig bör. Hon uppfödes, hvarken till gudsfruktan eller till ömhet för fäderneslandet; läres ej heller, hvad till regeringsverket hörer; alltså måste de skiljas. Om unga drottningen sedermera dör, skole illviljare visserligen lägga en dylik olycka oss till last; men sådant måste man icke afse, utan lemna det i Guds hand under hopp och bön, att han leder allt till det bästa. Hvad sättet beträffar, bör man först gå till väga med godo; hjelper det ej, då måste vi göra, hvad ed och ämbete fordra.« Axel Oxenstjerna sade: »detta är ett svårt ärende. J andra hafven derom ofta öfverlaggt. Nu genast efter min hemkomst fattas beslutet och lärer jag för det samma få skulden, fast ock de andra drifvit derpå. Svårt blir ock, om unga drottningen skulle dö, sedan vi tagit henne från modern. Danmark, Saxen, Brandenburg och alla andra våra in- och utländska illviljare skola skylla det på oss. Men detta allt måste vi sätta i Guds hand. Jag röstar för skilsmessa, och att unga drottningen öfverlemnas åt pfaltsgrefvinnan, af hvilken hon får lära kärlek till fäderneslandet och ödmjukhet, så att hon låter undersåtarne tala med sig. Angående sättet skola vi först använda goda ord; men derest de icke hjelpa, allvarsammare, och säga sanningen rakt ut, den må tagas väl eller illa. Om ej heller det hjelper, så fara vi med Kristina från enkedrottningen till Uppsala. Kommer modern efter, så skola vi derstädes icke gifva något underhåll, hvarken åt henne eller åt hennes hof.«

Så fattades detta märkvärdiga beslut. Det tycktes, som Gyllenhjelm velat så mycket möjligt draga sig från all delaktighet deri. Innan det skulle underskrifvas, begärde han tjenstledighet, förebärande ålder och enskilda angelägenheter. Axel Oxenstjerna vägrade, ty det allmänna borde gå före det enskilda; Oxenstjerna sjelf hade nu på 10 års tid ej sett någon enda af sina egendomar. Dessutom vore Gyllenhjelms närvaro uti rådet nu mer än någonsin behöflig; ty han var den ende, för hvilken enkedrottningen hyste något förtroende.« Några dagar sednare yrkade Gyllenhjelm, att man i protokollet om ofvannämnde beslut icke borde så uttryckligen säga, att enkedrottningen förledt Kristina till odygd och till förakt för Svenskarne. Rikskansleren invände: att, när regeringen fattat ett så allvarligt beslut, så vore ock nödvändigt, att de egentliga skälen utsattes, på det man också inför efterverlden måtte rättfärdiga en så ovanlig åtgerd.« Detta gillades af alla.

Några, som voro frånvarande, när beslutet fattades, ville sedermera detsamma icke underteckna; men Axel Oxenstjerna och Jacob Dela Gardie förmådde dem, för enighetens skull, mangrannt dertill.

Maria Eleonora upptog detta beslut ganska illa, men måste foga sig efter nödvändigheten. Kristina sjelf tyckes hafva varit nöjd att få återkomma till sin älskade faster, och till ett gladare lif.

English translation (my own):

After the King's death, Kristina stayed with the Countess Palatine until Maria Eleonora, in the summer of 1634, brought Gustav Adolf's body back to Sweden. Now arose the important question, to whom the upbringing of the young Queen was to be entrusted. The King had decidedly, and to the exclusion of the Queen, entrusted her to the Countess Palatine, and it seemed that the regency government at first confirmed this appointment. But the cold-heartedness, or even reluctance, which Maria Eleonora previously showed towards her daughter, was changed after the King's death to a boundless love. She did not want to leave the beloved child for a few weeks, least of all to the Countess Palatine.

The Council found itself in a tricky situation. For the Countess Palatine, the King's and her father's determined will and their own conviction spoke for Kristina's and the kingdom's advantage. On the other hand, it seemed harsh, even inhumane, to snatch the only child from the mother, the deeply grieving one, who had now lost everything, except this particular child. Such a procedure would give rise to many misunderstandings and accusations. It was finally decided to let Maria Eleonora try to keep the young Queen in her care, at least for a while. The Chancellor himself endorsed this measure.

The teacher appointed in advance by Gustav Adolf, Johannes Matthiæ, now took up his position. Here, too, the King's unusual ability to choose suitable people showed itself. Johannes Matthiæ was a learned, judicious and sensible man, as well as an unusually skilled teacher. Kristina herself showed an equally unusual desire to learn. The lonely and gloomy life of her mother made the hours of reading seem like the happiest moments, and they therefore also gradually increased to 12 hours a day. Equally unusual were Kristina's gift of insight and progress. Already at the age of 10, she wrote fairly flawless Swedish, German and Latin letters, because she also received instruction in the latter language, which at the time was indispensable both for statecraft, science and general education.

As reading companions, she had Count Palatine Johan Kasimir's second and third daughters, Marie Euphrosyne and Katarina Eleonora. The latter, of the same year as Kristina, seemed in particular to have been her foster sister. The King had entrusted the highest management of their education to the Chancellor. During his stay in Germany, however, Johan Skytte was appointed for interrogations with the young Queen.

After all, even now one noticed a rather rare degree, for a child, and even more for a girl, of determination, courage and almost manliness. She never wanted to play with dolls. Buffoons and dwarfs, many of whom were entertained in the Dowager Queen's court, the young Queen could not stand at all; but, on the other hand, she early fixed her attention on more serious objects, and she was already able to converse with foreigners about their country, their book collections, etc.

She would once leave precedence to some Russian envoys. One feared for her conduct on this occasion, and especially that she should be astonished and frightened by the strange costumes and long beards of the strange gentlemen. They had her rehearsed for the whole performance, and Jakob De la Gardie and Gyllenhielm admonished her not to let herself be intimidated by the Russians' beards. Kristina laughed and said: "What do I care about their beards? You yourselves also big beards too, and I'm not afraid of you. So why should I be afraid of them?"

At the meeting she behaved with a posture and with a majesty that aroused the astonishment of both the Swedes and the foreigners.

In the meantime, the dislike between Maria Eleonora and the Swedish Council increased more and more. The former appeared time after time with demands, sometimes outlandish, sometimes illegal. Sometimes her other suggestions were also to build a city next to Strömsholm belonging to her fiefdom. In order to obtain the same buildings and inhabitants, she circulated lists of invitations, addressed to the Council and to a group of foreign princes. Several of the former signed up; but did not want to send the list to a foreign country, which would put Sweden and the Dowager Queen in danger. Johan Skytte and Axel Banér were assigned to investigate the situation; but the whole proposal stalled.

The usual object of the Dowager Queen's claims was, however, to acquire greater income at the expense of the Crown or the estate to cover the deficiencies caused by her unwise economy. The matter was complicated. One could fear that when Kristina came of age, tormented by her mother, she would regard and treat with displeasure those who dared to oppose the claims of the secular. The regents of the Realm, with Axel Oxenstierna and Jakob de la Gardie at the head, decided, however, that, despite every danger, they would also defend the common good against the Royal House with the same seriousness as they had used against the nobility, against priests, against burghers, and against peasants. And then the battle was resolved.

As early as 1633, Maria Eleonora requested that the dower estate be allowed to enjoy freedom from large land raids; for Gustav Adolf's mother had enjoyed this freedom for her life. The Count Palatine spoke for, but Jakob de la Gardie against. The thing would be illegal. Gustav Adolf, as son and king himself, could, however, give away some of his and the kingdom's rights; not so the current board, which would be responsible servants and guardians. The end result was that the government refused, because the kingdom needed the deed, and its payment was deferred in the marriage contract. The old Dowager Queen's freedom from it was only payment for a loan she had given to the crown. —

At the same time, Maria Eleonora requested Svartsjö Castle, which Gustav Adolf was supposed to have promised her. The government refused because this promise was not proven. However, the Dowager Queen could, if she so wished, stay at the said castle for her own pleasure. — In addition, she requested a reduction in taxes from the dower estate. The government refused, because the King himself had determined their amount. — She further requested to have the dower estate unabated, as well as to pay off some of her mother's claims from the Crown. This was approved. — She further requested to have the castles in the dower estate provided with household goods. The government promised to comply with this wish as far as possible; but on the other hand they asked the Dowager Queen to consider the time in this as well as in other things and not by her pretensions increase the embarrassment of the kingdom and put her daughter's crown in danger.

At the same time, she gave away a building in Stockholm. The government declared the gift invalid, for the building belonged to the royal apartments, over which the Dowager Queen had no power. At the same time, she requested 1,000 riksdalers as a wedding present for one of her chambermaids. The government refused. The chambermaid, like others, had to content herself with clothing and a free wedding. The country had had crop failures, could not bear unnecessary expenses; quite considerable sums had also been paid out for the Dowager Queen's individual account after the King's death.

In 1636 Maria Eleonora came again with several claims. She had once been given 2,000 riksdalers by the city of Riga. Now she claimed that Gustav Adolf had taken and used this money for the good of the kingdom, for which she requested to get it back. But Per Banér certified that she herself had given away the gift of the Riga residents to a single person, and the Council refused to pay this claim, as it could not be proven. — She requested for the dower estate freedom from export tax for life. The government refused, because Gustav Adolf had reserved this duty for the kingdom in the marriage contract. — She requested gambling money. It was refused because she had never asked for or received such things from Gustav Adolf. — The Council had offered Maria Eleonora free service and a table when she was in Stockholm visiting her daughter. Now the Dowager Queen wanted to have free reign there permanently and to command everything. The Council was forced to oppose such an interpretation of their tender. — Maria Eleonora further requested to obtain the interest on the annuity for 1632. The Council refused and showed the unreasonableness of such a claim. The King died at the end of the year, and Maria Eleonora had been maintained on the same footing as during the King's lifetime at the expense of the Crown's general funds, not only throughout 1632, but also in 1633; so that for the previous year and, strictly speaking, also for the following year, she had no right to the interest on the annuity. The Council finally regretted that it must refuse her claims; because the extremely pressing need of the kingdom right now forced it to do so.

Axel Oxenstierna, with his usual generosity, greeted the Dowager Queen and asked her to spare the kingdom from unreasonable claims. She should remember that she had a greater dower estate than any Swedish dowager queen before her.

These and similar disputes gave rise to and maintained much dislike between the Dowager Queen and the regency. However, such money matters were less important than Kristina's purposeful upbringing. In this regard, several concerns were raised. They feared for Kristina's health and remarked that her breath had started to smell bad. The Dowager Queen's gloomy and confined way of life was in no way useful, nor her insistence on never lighting fires in her rooms.

The young Queen also failed to thrive and got into all sorts of quarrels with her mother. The reasons were sometimes trivial enough. Kristina, for example, could never bear wine, beer, or any kind of strong drink, but consumed only water. Maria Eleonora, on the other hand, claimed that water was harmful and that her daughter should drink beer or wine. Both were stubborn. The mother took away all the water to force the daughter. The latter, on the other hand, forced herself to go thirsty, often for several days in a row. This continued for a long time.

Finally, the daughter had found a bottle of rose water, which the mother used to wash herself with. Kristina sneaked time after time to the bottle to quench her thirst. The mother noticed the hasty approach and suspected and cursed the servants. Finally they surprised Kristina with the bottle in her mouth, and her mother slapped her in the face as punishment. However, Queen Kristina herself has claimed that this excessive thirst left her susceptible to several of the illnesses that later plagued her.

Even more powerful was the formation of Kristina's soul and her upbringing for her future important vocation. Even this was considered not to be looked after by Maria Eleonora as it should be. It was generally known that she later hated or at least disliked the Swedes, and that she openly expressed her feelings about them. One realised the danger of letting Sweden's future queen be raised by a mother who taught her contempt for her country and her subjects. The danger was increased when Maria Eleonora, from her homeland used to more autocratic princely power, sought to instill in her daughter the related pride and mindset. Her strange and mercurial temperament could also have a harmful effect through the example and was in any case not suitable for the lively Kristina. Individual proofs of these general accusations are not enumerated, but must have existed, both numerous and decisive; otherwise, the Swedish councilmen would certainly not have unanimously resorted to an act, for themselves both at the moment unpleasant and dangerous for the future. If there were no such evidence, Maria Eleonora's two friends, and Axel Oxenstierna's two opponents Johan Skytte keeping silent and Carl Gyllenhielm approving, would not have approved the serious measures taken.

Due to the aforementioned reasons, the Council had several times raised the question of whether, according to the King's prescription, Kristina should be returned to the care of the Countess Palatine. They talked about it with Maria Eleonora; but she then burst into tears and such fierce grief that for the time being they refrained from further attempts.

In the summer of 1636, Axel returned to Sweden. At the same time, Maria Eleonora submitted a letter to the Council in which she came forward with several of her stated monetary claims and also with the claim that every time Kristina ate, two councilmen should sit at the table and pour her water. When the matter was brought up in the council, the Chancellor replied with general wishes that Kristina should be brought up in the fear of God and love for the Fatherland and be weaned from all kinds of whims and from pleasure and vanity. Furthermore, nothing was decided that day. But the following day, the case was taken up again and finally decided. Axel Oxenstierna thought that looking after the table could not decently be imposed on a councilman, who would now also be part of the government of the kingdom.

Jakob de la Gardie thought the same. He would have liked to keep these thoughts to himself, but had to tell the truth, although Maria Eleonora was a woman and of high birth and King Gustav Adolf's widow.

Axel Oxenstierna finally posed the main question, namely: could Kristina get a good upbringing with Maria Eleonora or not, and whether she should therefore remain with the mother or be separated from her.

All the councilors present, twelve in number, unanimously demanded that Kristina should be taken from her mother and left to her aunt. For the rest, each made their own additions according to their own opinions.

Axel Banér said: "My love and loyalty to Queen Kristina and to the Fatherland compels me to offend the Dowager Queen. The separation is necessary; however, the manner must be fine."

Åke Natt och Dag said: "The Fatherland needs the young Queen to be brought up in royal virtues. Such, I find, cannot happen in the presence of the Dowager Queen; therefore they must be separated."

Johan de la Gardie said: "The reasons for the separation are often cited. In addition, the Dowager Queen told me today that she would like to see if the Council took over Kristina's education. It would then be as if a stone were lifted from her heart."

Claes Fleming said: "I speak of this unwillingly; but for two years we have expected improvement, but in its place have regretfully found the opposite. Therefore, it is better to stem the stream than the river. I also remember how the late King, both openly here in the council as well as also often in private, asked us not to give the Dowager Queen a share in the regency. Furthermore, the good of the people is the highest law. I vote for a separation."

Gyllenhielm said: "I had hoped that the matter could go so gently and not have to be put to a vote. I am so tied to both sides that my mind is conflicted as what I must say. However, one notices that parents, out of too much love for their children, sometimes harm them, just like monkeys do with their young. Therefore, Their Majesties must be separated, but in a suitable way."

Jakob de la Gardie said: "It pains me from the bottom of my heart that I have to vote on this at the Dowager Queen's expense. But we have left the young Queen in her care in the hope of improvement; however, the opposite is found, and the longer it lasts, the worse it will be. Kristina is disciplined, if not to vice, then not, in such a way and among such people as she should be. She is brought up neither in the fear of God nor to tenderness for the Fatherland; neither is she taught what belongs to the government; thus they must be separated. If the young Queen afterwards dies, such a calamity would certainly be a burden to us; but one must not intend such things, but leave it in God's hands with hope and prayer that He leads everything to the best. As for the manner, one should first proceed with good will; if it does not help, then we have to do what oath and office demand."

Axel Oxenstierna said: "This is a difficult case. The rest of you have often spoken about it. Now, immediately after my return home, the decision is made and I must take the blame for it, even though the others also pushed for it. It will also be difficult if the young Queen should die, as we will have taken her from the mother. Denmark, Saxony, Brandenburg and all our other domestic and foreign ill-wishers will blame it on us. But all this we must put in God's hands. I vote for a separation, and that the young Queen be left to the Countess Palatine, from whom she can learn love for her Fatherland and humility, so that she lets her subjects speak with her. Concerning the manner, we shall first use good words; but if they do not help, more seriously, and we must tell the truth straight out, whether it be taken well or ill. If that does not help either, we'll go with Kristina from the Dowager Queen to Uppsala. If the mother comes after her, we will not provide any maintenance there, neither for her nor for her court."

So this remarkable decision was made. It seemed that Gyllenhielm wanted as much as possible to withdraw from all participation in it. Before it was to be signed, he requested leave of absence, due to his age and personal matters. Axel Oxenstierna refused, because the general should come before the individual; Oxenstierna himself had not seen a single one of his properties in 10 years. Furthermore, Gyllenhielm's presence in the council would be needed now more than ever, for he was the only one in whom the Dowager Queen had any confidence. A few days later, Gyllenhielm demanded that in the minutes of the above-mentioned decision it should not be said so explicitly that the Dowager Queen had led Kristina to wickedness and contempt for the Swedes. The Chancellor objected: that, when the government made such a serious decision, it was also necessary that the real reasons be exposed, on which one also had to justify such an unusual action in the face of posterity. This was approved by all.

Some, who were absent when the decision was made, subsequently did not want to sign the same; but Axel Oxenstierna and Jakob de la Gardie persuaded them, for the sake of unity, to do so.

Maria Eleonora took this decision rather badly, but had to comply out of necessity. Kristina herself seems to have been happy to return to her beloved aunt and to a happier life.

Above: Kristina.

Above: Maria Eleonora.

Above: Anders Fryxell.