Source:
Christine de Suède, article written by Father Joseph Burnichon for Études religieuses, historiques et littéraires: vingt-troisième année, sixième série, tome quatrième, pages 736 to 748, published by the Fathers of the Company of Jesus, 1879; original at the University of California
Kristina's joint letter of April 10/20 (Old Style), 1647 to Johan Oxenstierna and Johan Adler Salvius (but really only directed at the former) is here:
The article:
II
La volonté du roi Gustave, ratifiée par les états de Suède, avait confié la régence à un conseil composé des cinq premiers dignitaires du royaume, sous la présidence du grand chancelier Axel Oxenstiern. Celui-ci concentra en ses mains presque tout le pouvoir pendant la minorité de Christine, et poursuivit en Allemagne le gigantesque duel des États protestants contre l'empire catholique. Placé à la tête des affaires dès l'âge de vingt-quatre ans, il avait été le maître, le compagnon d'armes et le confident de Gustave-Adolphe. Son admiration pour le héros se reporta sur sa fille en dévouement et en affection. De son côté Christine l'aimait, tout en le craignant. Esprit cultivé, souple et persévérant, rompu aux affaires, regardé comme un oracle dans son pays, passionné pour la gloire de sa nation et croyant à son étoile, sachant mêler la diplomatie à la guerre, Axel Oxenstiern mérita de prendre place parmi les hommes d'État les plus admirés dans un siècle si fécond en génies politiques de premier ordre.
Cependant Christine poursuivait son éducation sous la direction de maîtres choisis de la main de son père; le programme tracé également par lui tendait à un double but. La fortune et la grandeur de la Suède portaient à la fois sur la guerre et le luthéranisme. Il lui fallait donc un chef guerrier et surtout luthérien.
Au siècle précédent, Gustave Wasa avait fondé sur la réforme de Luther la restauration de la monarchie suédoise et l'avenir de sa propre dynastie. Il avait donné à la Suède le luthéranisme comme un rempart contre les prétentions de suzeraineté du Danemark calviniste et de la Pologne catholique. Comme l'Allemagne, comme l'Angleterre, ce malheureux pays avait été précipité dans l'apostasie par l'ambition et la cupidité de ses princes. Sous les Wasa la presqu'ile scandinave devint la terre classique du luthéranisme. Le catholicisme y était interdit sous peine de mort; en 1624, Gustave-Adolphe glorieusement régnant, trois fonctionnaires suédois avaient été décapités comme coupables de papisme. Les autres branches de la Réforme, le calvinisme en particulier, n'y étaient guère moins rigoureusement traités. Aussi, tandis que les réformés d'Allemagne, fractionnés en mille sectes presque aussi ennemies les unes des autres que l'Église romaine, s'affaiblissaient par leurs divisions, la Suède luthérienne, forte de son intolérance tyrannique, s'était placée au premier rang, et imposait sa suprématie dans la ligue des États protestants. Avant tout Gustave-Adolphe avait donc pourvu à ne laisser dans l'entourage de sa fille que la fleur de l'esprit national et luthérien. Ouvrons ici l'autobiographie de Christine:
«Le roi mon père, qui m'aimait et qui aimait la Suède (comme il le devait) encore plus que moi, prit un grand soin de mon éducation. Il me choisit des gouverneurs, des précepteurs et des maîtres. Il fut heureux en son choix, autant qu'il pouvait l'être dans la nécessité qu'il s'était imposée de ne pas donner ces emplois à des étrangers. Je sais de bon lieu qu'on avait prédit au roi que je ne devais pas mourir dans la religion où j'étais née, et que je devais tout quitter. Cela fit une si forte impression sur son esprit, que toutes ses pensées visèrent à y mettre des obstacles, et il espéra de l'empêcher en ne me mettant qu'entre les mains des Suédois, dont il croyait être en sûreté, ordonnant surtout d'empêcher qu'aucun catholique n'approchât de moi. Mais vous, Seigneur, qui rendez inutiles tous les soins de la prudence humaine, et aux desseins duquel rien ne résiste, vous avez raison vaincu tous les obstacles qu'on opposa à ma félicité éternelle.»
Cependant Gustave-Adolphe n'eut pas la main heureuse dans le choix du principal précepteur de Christine. Le docteur Jean Matthiæ ne paraît pas avoir professé dans toute sa rigidité le symbole de la religion nationale. Doué d'un vaste savoir et d'un esprit modéré et conciliant, Matthiæ aurait voulu amener un accord entre les communions chrétiennes, y compris l'Église catholique. Il existe de lui un livre où est exposé son idéal de l'harmonie dans l'Église de Dieu (Idea boni ordinis in Ecclesia), rêve absurde qu'il caressa toute sa vie. Ces aspirations vers la concorde, qu'il ne prit pas la peine de dissimuler, ne tardèrent pas à le rendre suspect; sa foi en Luther ne parut point assez robuste; on l'accusa d'un secret penchant pour le calvinisme. Quelque années après, Christine ayant manifesté le désir d'établir une académie théologique, où les docteurs des différentes sectes discuteraient les points en litige, le fanatisme luthérien s'émut; on se plaignit hautement que la reine fût imbue du syncrétisme de Matthiæ; «enfin», dit Ranke, «les évêques rappelèrent au conseil du royaume qu'il avait à veiller sur la religion du pays; la grande Chambre se rendit auprès de la reine, et lui fit des représentations si énergiques, que des armes mouillèrent les yeux de Christine.» Quand elle eut passé au catholicisme, le ressentiment du clergé luthérien se déchargea sur le malheureux précepteur. Ce fut lui qu'on rendit responsable de «l'apostasie» de la reine. Matthiæ dut céder à l'orage et résigner son évêché de Strengnäs, grasse prébende qu'il avait reçue pour prix de ses services. Il consacra le reste de sa vie à sa chère utopie du rapprochement des Églises chrétiennes, consolé quelquefois dans sa disgrâce par les lettres et les bienfaits de sa royale élève, qui, après tout, lui savait bon gré de ses leçons. «Aussi bien», dit-elle, «n'importait-il guère qu'il fût calviniste ou luthérien. Je ne devais être ni l'un ni l'autre.»
Ces particularités ne sont point indifférentes. Le maître déteint sur le disciple et finit toujours par le façonner plus ou moins à son image et ressemblance. Le luthéranisme un peu mou de Matthiæ eut sa part d'influence sur les dispositions religieuses de Christine. Il est certain qu'à aucune époque de sa vie elle n'eut de conviction en faveur de l'hérésie. «J'étais incrédule et peu dévote», dit-elle, parlant des défauts de sa première jeunesse. Nous verrons en leur lieu des témoignages plus explicites encore. Nul doute que la foi timide et équivoque de Matthiæ ne fût pour quelque chose dans cette incrédulité précoce. Les leçons d'un maître flottant entre des symboles contradictoires, visant à les conseiller par un système de concessions réciproques, donnèrent l'éveil à une intelligence si curieuse et si prompte. Christine comprit de bonne heure que la vérité n'est point d'une nature si accommodante. L'enseignement indécis de l'erreur ne lui laissa que le doute et l'inquiétude, premier acheminement vers la vérité pour les âmes droites et sincères.
Mais si la formation religieuse de Christine ne répondit point aux vues de Gustave-Adolphe, en revanche le reste du programme audacieux qu'il avait laissé pour son éducation, se trouva en parfaite harmonie avec les goûts, les aptitudes et les brillantes qualités d'esprit de la jeune princesse.
»Le roi avait ordonné», dit l'autobiographie, «de me donner une éducation toute virile et de m'apprendre tout ce qu'un jeune prince doit savoir pour être digne de régner. Il déclara positivement qu'il ne voulait pas qu'on m'inspirât aucun des sentiments de mon sexe, que les seuls de l'honnêteté et de la modestie. Il voulut que dans tout le reste je fusse prince.... Ce fut en cela que mes inclinations secondèrent merveilleusement bien ses desseins. Car j'eus une aversion et une antipathie invincible pour tout ce que font et disent les femmes. J'eus de plus une inhabileté insurmontable pour tous leurs ouvrages de mains. On ne trouva jamais moyen de m'en rien apprendre. Mais en échange j'appris avec une merveilleuse facilité toutes les langues, les sciences et tous les exercices qu'on voulait m'apprendre. Je savais à l'âge de quatorze ans toutes les langues, toutes les sciences et tous les exercices dont on voulut m'instruire. Mais depuis j'en ai appris bien d'autres sans le secours d'aucun maître; et il est certain que je n'en eus jamais ni pour apprendre la langue allemande, la française, l'italienne, ni l'espagnole.... De plus j'étais indefatigable. Je couchais souvent au serein sur la dure. Je mangeais peu et dormais moins. Je passais deux ou trois jours sans boire, parce qu'on ne me permettait pas de boire de l'eau, ayant pour le vin et la bière une aversion presque invincible; et la reine ma mère me donna une fois le fouet pour m'avoir surprise buvant en cachette la rosée dont elle se lavait le visage... Je souffrais le chaud et le froid sans aucune peine; je marchais de longues traites à pied; je courais à cheval sans me lasser jamais... J'aimais l'étude avec passion, mais je n'aimais pas moins la chasse, la course, le jeu... Les femmes et les hommes qui étaient de garde auprès de moi se désespéraient, car je les fatiguais furieusement, et je ne leur donnais du repos ni jour ni nuit; et quand mes femmes voulaient me détourner d'une si fatigante manière de vivre, je me moquais d'elles et leur disais: «Si vous avez sommeil, allez vous reposer, je n'ai que faire de vous.»»
On croirait lire une page de Xénophon sur l'éducation des Perses au temps de Cyrus. Toutefois le tableau n'est point chargé. Ces détails ont quelque chose de plus piquant sous la plume de Christine et racontés de cet air sans-façon qui contraste avec des choses si peu communes; mais nous les trouvons dans les mémoires du temps les moins suspects. Le consciencieux Arckenholtz a fait ici ample collection de ces pièces littéraires mises en vogue vers cette époque par Mlle de Montpensier sous le nom de Caractères ou de Portraits. Une infinité de pinceaux plus ou moins habiles se sont essayés au portrait de Christine. L'ambassadeur de France à Stockholm, le grave Pierre Chanut, sur lequel nous aurons à revenir, dut en envoyer un de sa façon à la reine Anne d'Autriche. Le P. Manderscheydt, jésuite flamand, chapelain de l'ambassadeur d'Espagne Pimentel, en a dessiné un autre, d'une latinité exquise et suffisamment détaillé. Tous ces documents s'accordent à nous représenter cette jeune reine, à peine âgée de seize à dix-huit ans, lisant Thucydide et Tacite par manière de délassement, parlant avec facilité la plupart des langues de l'Europe, se livrant avec une sorte de fureur à l'étude et aux exercices du corps, ne donnant pas plus de trois ou quatre heures au sommeil, mais en revanche, passant volontiers une journée à cheval, vivant à la spartiate, dédaigneuse de toute frivolité et de toute délicatesse, poussant jusqu'à l'excès l'insouciance de la toilette, sous prétexte qu'il fallait laisser cela aux personnes désœuvrées, enfin montrant tour à tour les goûts et presque les allures d'un cavalier, d'un savant ou d'un homme d'État, sans rien garder de la jeune fille que la vivacité de ses allures et la mobilité de ses impressions; d'ailleurs simple, avenante et même familière; ne craignant rien tant que de paraître pédante, et portant avec une égale désinvolture l'attirail de la science et le poids d'une couronne.
On comprend les chaudes admirations des contemporains qui virent de près cette merveille du Nord. Toutefois la raison et le bon goût ne sauraient y souscrire sans faire leurs réserves. Vu à distance et de sang-froid, ce portrait de jeune princesse est choquant par plus d'un point. Cette amazone doublée d'une savante, qui tient tête aux hommes de guerre comme aux hommes de lettres, est un phénomène qui provoque plus la curiosité que la sympathie; elle étonne plus qu'elle ne plaît. Marie-Thérèse à vingt-trois ans, faisant face à la moitié de l'Europe conjurée pour lui ravir sa couronne, montra elle aussi une âme toute virile, si bien qu'un jour les magnats hongrois s'écrièrent: «Mourons pour notre roi Marie-Thérèse!» mais elle n'abdiqua point sa dignité de femme et de mère. Entre Marie-Thérèse et Christine l'admiration ne balance point.
Le grand tort de Christine fut d'oublier et de vouloir faire oublier qu'elle était femme; ce fut de faire toute sa vie trop bon marché des bienséances imposées à son sexe; elle ignora ces sévérités de maintien et de langage, qui lui font tout à la fois une parure et une défense, cette réserve, cette retenue dont une femme, fût-elle reine, ne peut s'affranchir sans compromettre sa première majesté. Elle-même en fait l'aveu dans ses mémoires, «et c'est», ajoute-t-elle, «ce qui m'a fait souvent paraître plus criminelle que je ne suis». Elle avait pris les femmes en aversion, et, à quelques exceptions près, évitait même de leur parler, ne voyageait guère qu'en habit de cavalier, se faisait accompagner et servir par des hommes, disant qu'elle les préférait, «non parce qu'ils étaient hommes, mais parce qu'ils n'étaient pas femmes».
Mais encore y aurait-il injustice à lui tenir rigueur sur ce travers. L'éducation qu'elle reçut, le milieu où elle fut jetée plaident en sa faveur les circonstances atténuantes. Séparée presque complètement de sa mère dès sa première enfance, remise aux mains de gouverneurs qui avaient pour mot d'ordre d'écarter d'elle toute influence féminine, soumise à un système pedagogique destiné à former non une princesse, mais un chef pour une nation qui ne pouvait vivre qu'à la condition d'être toujours prête à combattre, nourrie parmi les bruits de guerre, l'encens de la cour, les idées de gloire militaire et de conquêtes, est-il étonnant que la fille de Gustave-Adolphe ait perdu les qualités et même les habitudes de son sexe, tout en en [sic] gardant les défauts? La délicatesse, le tact et ce que l'on peut appeler la religion des convenances féminines, fut absent de son éducation. Cette nature si forte, si riche de sève, on avait évité de la contenir, de la rectifier, de l'émonder, de peur de lui ôter de son énergie; l'arbre avait une végétation puissante mais irrégulière et bizarre.
Néanmoins, il ne sera jamais permis de classer la jeune reine de Suède dans la catégorie souverainement déplaisante et haïssable de George Sand. Ses fantaisies de virago ont une origine bien différente et plus avouable. Puis, ne l'oublions pas, à côté de ces écarts regrettables, on voit en elle une âme véritablement élevée, que les sens ne dominent point, inaccessible à la peur et aux sentiments mesquins, capable d'application, enfin donnant au devoir et la vérité la bonne part de son estime, de son affection et de son temps. Certes, c'est quelque chose dans une reine de dix-huit ans qui n'avait pas même entre elle et ses caprices l'obstacle d'une conviction religieuse, c'est quelque chose que cette austérité d'anachorète au sein d'une nation qui tenait la débauche et la crapule en grand honneur; cette passion pour les études sérieuses, qui lui faisait trouver toujours trop courtes les heures passées dans le commerce des grands génies de l'antiquité et même des Pères de l'Église; cette intrépidité, que Bossuet a si magnifiquement louée dans une fille de Henri IV. En voici un trait, choisi entre beaucoup d'autres: Christine, elle aussi, était persuadée que les reines ne se noyaient pas. Un jour elle visitait la flotte dans le port de Stockholm. Comme elle passait sur une planche étroite qui servait de pont, l'amiral Flemming s'avança à sa rencontre pour l'aider de la main. Soudain il glisse, et, s'accrochant dans sa chute à la robe de la reine, il l'entraîne avec lui dans les flots. L'eau avait bien en cet endroit, dit Arckenho[l]tz, trente brasses de profondeur. Un écuyer, le baron Steinberg, se précipite au secours de sa souveraine; on la retire non sans quelque peine et beaucoup d'émotion. Pour elle, d'un air calme et assuré, elle donnait ses ordres pour qu'on sauvât l'amiral. Elle ne lui fit aucun reproche, mais le plaisanta fort de son attentat de lèse-majesté.
Cependant Oxenstiern était revenu en Suède dès l'an 1636. Ce fut lui qui initia Christine à la politique, dans laquelle il était passé maître. «Ce que je sais de l'art de régner», dit-elle dans ses Mémoires, «c'est de lui que je l'ai appris.» Chaque jour il conférait avec sa royale élève pendant trois ou quatre heures des affaires du gouvernement. «Je pris un plaisir extrême à l'entendre parler», lisons-nous à la même page, «et il n'y avait étude, jeu ni divertissement que je ne quittasse avec plaisir pour l'écouter.» La satisfaction était réciproque. Le chancelier n'avait qu'à se féliciter de la pénétration et de l'ardeur de Christine. Elle-même écrite encore, de cette plume que rien n'embarrasse, que souvent, il se vit forcé «d'admirer, sans comprendre, un désir de s'instruire et une capacité d'apprendre» si peu ordinaires à cet âge. En somme, le vieux diplomate et la petite reine «étaient fort contents l'un de l'autre».
On ne peut disconvenir que Christine ait profité à l'école d'Oxenstiern. Déclarée majeure à dix-huit ans, elle ne consentit point à être reine de parade. Jalouse de son autorité, elle en accepta toutes les obligations. Sur ce point encore, les relations des contemporains sont unanimes. Pedant les huit années qu'elle resta sur le trône, il fallut que tout lui passât par les mains; et jamais ni les plaisirs ni sa passion pour l'étude et la conversation des savants ne l'empêchèrent de traiter par elle-même les affaires de l'État. Surtout elle n'eût pas permis que les ambassadeurs des cours étrangères entrassent directement en relation avec ses ministres. Nous verrons quel rôle providentiel ces conférences diplomatiques eurent dans l'affaire de sa conversion.
Cette jeune fille portait dans l'administration de son royaume une résolution, une intrépidité qui manquent souvent aux âmes même le plus belliqueuses; elle gouvernait hardiment, comme Bossuet le recommande à tous les princes. Elle sut tenir haut la prérogative de sa couronne en face d'un sénat entreprenant, jaloux de l'autorité royale et visant toujours à développer à ses dépens les libértés constitutionnelles, et surtout les privilèges de la noblesse. Jamais sous Gustave-Adolphe lui-même, malgré toute sa gloire et sa volonté de fer, la royauté n'avait eu un tel prestige. Aux assemblées du sénat elle exerçait une sorte de fascination; «ces vieux et sages conseillers» étaient sous le charme; la jeune souveraine paraissait avoir confisqué au profit de la couronne les franchises et l'autorité de ce parlement habitué à la tenir en échec. Les hommes de guerre n'étaient point à l'aise devant elle. «C'est un phénomène presque incroyable», dit le P. Manderscheydt, «mais dont mes yeux sont tous les jours témoins, de voir ces grands généraux d'armée, ces Suédois, dont le nom et les armes ont tant fait trembler l'Allemagne, qui se tiennent comme muets et tremblants, en la présence de leur reine.» Wrangel lui-même, le redoutable généralissime des troupes suédoises, Wrangel ne faisait pas meilleure contenance; à en croire le chroniqueur du Mercure hollandais, il paraissait devant elle confuse et timide comme un enfant. On se rappelle ici Louis XIV à dix-sept ans, entrant dans la salle du parlement, en habit de chasse, la cravache à la main, pour y parler en roi; la jeune reine de Suède ne perd point à ce rapprochement.
Lors des traités de Westphalie, elle sut faire prévaloir sa volonté contre Oxenstiern lui-même. Au gré du chancelier et du parti nombreux qui se ralliait autour de son nom, les bases proposées pour la pacification de l'Europe ne faisaient point la part assez belle aux protestants d'Allemagne; les intérêts catholiques étaient trop ménagés; aussi poussaient-ils à la continuation de la guerre. Moins fanatique et peut-être plus sage, Christine ne voulait pas courir les chances d'un nouveau conflit. Par un coup de vigueur, elle mit fin à des agissements qui menaçaient à tout instant de rompre les négociations entamées depuis deux années entières, et de replonger l'Europe dans les hasards d'une guerre sans issue. Elle écrivit aux plénipotentiaires de Suède à Osnabrück une lettre qu'Arckenholtz appelle «foudroyante», pour leur enjoindre d'avoir à quitter le système d'atermoiements inspiré par le parti de la guerre.
«Si cela va autrement», lisons-nous dans la dépêche qui visait spécialement Jean Oxenstiern, fils du chancelier, «ce sera votre affaire de voir comment vous en répondrez devant Dieu, devant les états du royaume et devant moi. Ne vous laissez pas détourner de ce but par les imaginations de quelques personnes ambitieuses, à moins que vous ne vouliez encourir ma plus grande disgrâce et mon indignation... Vous pouvez compter qu'alors ni autorité ni appui de grandes familles ne m'empêcheront de montrer à tout le monde le déplaisir que j'ai de procédures destituées de raison. Car je suis assurée que si le traité allait mal, je me trouverais par votre faute dans un labyrinthe, d'où ni vous ni l'esprit de ceux qui fomentent de pareilles trames ne me tireraient pas. C'est pourquoi vous devez bien prendre garde à vous. Je ne doute pas non plus que vous ne le fassiez, et je ne vous écris cette lettre que par avertissement, me reposant gracieusement sur votre conduite prévoyante; de sorte qu'avec l'assistance de la bonté divine, je m'attends à une heureuse conclusion de la paix si longtemps désirée.»
Le parti capitula devant une reine qui avait une manière si nette de dire: Je veux. La lettre portant la date du 10 avril 1647, Christine avait alors moins de vingt et un ans.
Toutefois il fallut encore plus d'une année pour débrouiller l'écheveau des intérêts engagés au congrès d'Osnabrück. Enfin, le 20 octobre 1648, ces laborieuses négociations prirent fin, et les signatures furent apposées au traité définitif de Westphalie. Tout l'équilibre européen était changé. La constitution et l'économie de la république chrétienne du moyen âge étaient abolies. L'empire catholique frappé au cœur, l'Allemagne protestante du Nord constituée, le principe de la sécularisation consacré par la spoliation de plusieurs princes ecclésiastiques: tel était le résultat de la politique d'Henri IV et de Richelieu. La France y trouvait pour lors son profit dans l'affaiblissement et l'humiliation de la maison d'Autriche. L'hérésie protestante fut l'instrument dont elle se servit pour saper dans ses fondements la puissance de sa rivale. Cette date de Westphalie est celle de son triomphe; plus tard elle devait en recueillir des fruits amers.
La Suède avait eu le beau rôle dans cette lutte gigantesque. Gustave-Adolphe fut le paladin du protestantisme dans sa croisade de trente ans contre le vieux monde catholique. Il y avait épuisé les ressources et prodigué le sang de son peuple. Ces froides et pauvres provinces de la presqu'île scandinave n'étaient pour lui, selon l'expression d'un historien [Charvériat], «qu'un champ de guerre où il récoltait des soldats». La Suède, par sa situation géographique, tenue en dehors du concert européen, devait retirer de sa brillante intervention plus de gloire que de profit. Placée à la tête du parti protestant, fortifiée du prestige de ses armes, elle stipulait pour ses alliés, ou pour mieux dire ses protégés d'Allemagne, des avantages qui servaient la politigue [sic] de la France, mais n'obtenait pour elle-même, en compensation de ses sacrifices, que des territoires sur le continent, qui ne pouvaient point lui rester, et quelques indemnités pécuniaires qui ne lui furent jamais payées. A tort ou à raison, Oxenstiern rêvait bien autre chose. Il est intéressant de saisir dans les papiers d'État de l'époque le secret des plans de l'audacieux chancelier. Était-il en mesure de les réaliser sans l'appui et contre le gré de la France qui ne pouvait le suivre dans cette voie? Il est permis d'en douter. Quoi qu'il en soit, il faut savoir gré à Christine d'avoir à cette heure sauvé l'Europe du nouvel embrasement que lui préparaient les visées ambitieuses de son ministre.
Le traité de Westphalie marque l'apogée de la Suède. Cette nation du Nord, qui avait jusqu'alors végété dans des luttes obscures avec le Danemarck, la Russie et la Pologne, venait tout à coup de conquérir un rang hors de pair. Ses soldats s'étaient illustrés dans d'innombrables batailles. Le drapeau suédois avait flotté en vainqueur du Rhin à la Vistule. Toute l'Europe avait les yeux attachés sur la reine de Suède, brillant du triple éclat de la jeunesse, de la puissance et de la victoire. Pour qu'aucune gloire ne manquât à son règne, la fille de Gustave-Adolphe appelait autour de son trône tout ce que la république des lettres comptait alors de beaux-esprits.
J. BURNICHON.
Swedish translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
II
Konung Gustavs vilja, ratificerad av Sveriges Ständer, hade anförtrott förmyndarregeringen till ett Råd bestående av rikets fem högsta dignitärer, under ledning av Rikskansler Axel Oxenstierna. Det koncentrerade nästan all makt i hans händer under Kristinas minderårighet och fortsatte i Tyskland den gigantiska duellen mellan de protestantiska Staterna och det katolska Imperiet. Han hade satts i spetsen för angelägenheterna från tjugofyra års ålder och hade varit Gustav Adolfs herre, vapenföljeslagare och förtrogne. Hans beundran för hjälten överfördes till hans dotter i hängivenhet och tillgivenhet. För sin del älskade Kristina honom, men fruktade honom. Axel Oxenstierna var ett kultiverat, flexibelt och ihärdigt sinne, erfaret i angelägenheter, ansett som ett orakel i sitt land, passionerad för sin nations ära och troende på dess stjärna, med vetskap om hur han skulle kombinera diplomati med krig, och förtjänade att inta sin plats bland de mest beundrade statsmännen under ett sekel så rikt på politiska genier av första rang.
Under tiden fortsatte Kristina sin utbildning under ledning av mästare som hennes far valt; även det program som han utarbetade hade ett dubbelt syfte. Sveriges lycka och storhet vilade på både krig och lutheranism. Det behövde därför en krigsledare, och framför allt en luthersk sådan.
Under förra seklet hade Gustav Vasa baserat återställandet av den svenska monarkin och framtiden för sin egen dynasti på Luthers reformation. Han hade gett Sverige lutheranismen som ett skydd mot det kalvinistiska Danmarks och det katolska Polens anspråk på överhöghet. Liksom Tyskland, liksom England, hade detta olyckliga land letts till avfall av sina furstars ambition och girighet. Under Vasarnas styre blev den skandinaviska halvön den klassiska hemvisten för lutheranismen. Katolicismen förbjöds där under dödsstraff; år 1624, medan Gustav Adolf regerade storslaget, halshöggs tre svenska ämbetsmän som skyldiga till papismen.
Reformationens andra grenar, särskilt kalvinismen, behandlades knappast mindre rigoröst. Medan de reformerta i Tyskland, splittrade i tusen sekter nästan lika fientligt inställda till varandra som den romerska Kyrkan, försvagade sig själva genom sina splittringar, hade det lutherska Sverige, starkt i sin tyranniska intolerans, placerat sig i första ledet och påtvingat sig sin överhöghet i de protestantiska staternas förbund. Framför allt hade Gustav Adolf därför sörjt för att i sin dotters följe endast lämna blomman av den nationella och lutherska andan. Låt oss inleda Kristinas självbiografi här:
»Konungen, min far, som älskade mig och som älskade Sverige (som han måste) ännu mer än mig, tog stor omsorg om min utbildning. Han valde åt mig guvernörer, preceptorer och mästare. Han var lycklig över sitt val, så mycket han kunde vara över den nödvändighet han hade ålagt sig själv att inte ge dessa uppgifter till utlänningar. Jag vet av goda skäl att det hade förutsagts för konungen att jag inte skulle dö i den religion jag föddes i, och att jag skulle överge allt.
Detta gjorde ett så starkt intryck på hans sinne att alla hans tankar syftade till att lägga hinder i vägen, och han hoppades kunna förhindra det genom att endast placera mig i svenskarnas händer, i vilka han trodde att jag var trygg, och framför allt beordrade att hindra någon katolik från att närma sig mig. Men Du, Herre, som gör alla bekymmer om mänsklig försiktighet värdelösa, och mot vars avsikter ingenting motstår, Du har med rätta besegrat alla hinder som man satt i strid mot min eviga lycka.«
Gustav Adolf hade dock ingen lycka när han valde Kristinas huvudpreceptor. Doktor Johannes Matthiæ verkar inte ha bekämpat symbolen för den nationella religionen i all dess stelhet. Begåvad med omfattande kunskap och en måttfull och försonlig anda, skulle Matthiæ ha velat åstadkomma en överenskommelse mellan de kristna samfunden, inklusive den katolska Kyrkan. Det finns en bok av honom där hans ideal om harmoni i Guds Kyrka (Idea boni ordinis in Ecclesia) beskrivs, en absurd dröm som han vårdade hela sitt liv. Dessa strävanden efter enighet, som han inte gjorde sig besväret att dölja, gjorde honom snart misstänksam; hans tro på Luther verkade inte tillräckligt stark; han anklagades för en hemlig förkärlek för kalvinismen.
Några år senare, när Kristina uttryckte önskan att inrätta en teologisk akademi, där doktorer från de olika sekterna skulle diskutera de omtvistade punkterna, väcktes den lutherska fanatismen; det förekom högljudda klagomål om att drottningen var genomsyrad av Matthiæs synkretism; »slutligen«, säger Ranke, »påminde biskoparna Rikets Rådet om att det måste vaka över landets religion; Storkammaren gick till drottningen och gjorde så energiska framställningar till henne att vapnen fuktade Kristinas ögon.«
När hon hade konverterat till katolicismen, lät sig det lutherska prästerskapets förbittring riktas mot den olycklige läraren. Det var han som hölls ansvarig för drottningens »avfall«. Matthiæ var tvungen att ge efter för stormen och avgå från sitt stift i Strängnäs, en generös prebende han hade fått som belöning för sina tjänster. Han ägnade resten av sitt liv åt sin älskade utopi om de kristna Kyrkornas närmande, ibland tröstad i sin skam av breven och vänligheten från sin kungliga elev, som trots allt var tacksam för hans lärdomar. »Lika bra«, sade hon, »spelade det knappast någon roll om han var kalvinist eller lutheran. Jag skulle varken vara det ena eller det andra.«
Dessa särdrag är inte likgiltiga. Mästaren smittar av sig på lärjungen och formar honom alltid mer eller mindre till sin avbild och likhet. Matthiæs något mjuka lutheranism hade sin del av inflytandet på Kristinas religiösa sinnelag. Det är säkert att hon aldrig i hennes liv hade någon övertygelse till förmån för kätteri.
»Jag var otroende och föga from«, sade hon när hon talade om bristerna i sin tidiga ungdom. Vi kommer att få se ännu mer tydliga vittnesmål i deras ställe.
Det råder ingen tvekan om att Matthiæs blyga och tvetydiga tro hade något att göra med denna tidiga otro. Lärdomarna från en mästare som svävade mellan motsägelsefulla symboler, i syfte att ge dem råd genom ett system av ömsesidiga eftergifter, gav upphov till en sådan märklig och snabb intelligens. Kristina förstod tidigt att sanningen inte är av en så tillmötesgående natur. Den obeslutsamma undervisningen om villfarelsen lämnade henne med inget annat än tvivel och ångest, den första vägen till sanningen för rättrådiga och uppriktiga själar.
Men om Kristinas religiösa bildning inte överensstämde med Gustav Adolfs åsikter, så var å andra sidan resten av det djärva program som han hade lämnat för hennes utbildning i fullkomlig harmoni med smaken, anlagen och de lysande egenskaperna i den unga prinsessans sinne.
»Konungen hade beordrat«, säger självbiografin, »att man skulle ge mig en fullständigt manlig utbildning och lära mig allt en ung furste måste veta för att vara värdig att regera. Han förklarade bestämt att han inte ville att några av mitt köns känslor skulle inspireras i mig, förutom endast de som rör ärlighet och blygsamhet. Han ville att jag skulle vara en furste i allt annat....
Det var i detta som mina böjelser på ett underbart sätt stödde hans avsikter, ty jag hyste en aversion och en oövervinnelig antipati mot allt kvinnor gör och säger. Jag hade också en oöverstiglig oförmåga till allt deras hantverk. Ingen fann någonsin ett sätt att lära mig något av det. Men i utbyte lärde jag mig med enastående lätthet alla språk, vetenskaper och övningar man ville att jag skulle lära mig. Vid fjorton års ålder kunde jag alla språk, vetenskaper och övningar man ville att jag skulle lära mig. Men sedan dess har jag lärt mig många andra utan hjälp av någon mästare; och det är säkert att jag aldrig behövde lära mig tyska, franska, italienska eller spanska språket....
Dessutom var jag outtröttlig. Jag sov ofta lugnt på den hårda marken. Jag åt lite och sov mindre. Jag tillbringade två eller tre dagar utan att dricka, ty man tillät mig inte att dricka vatten, och hade en nästan oövervinnelig motvilja mot vin och öl; och drottningen, min mor, lät mig en gång piska efter att ha överraskat mig i hemlighet och druckit rosenvattnet som hon tvättade sitt ansikte med... Jag utstod värme och kyla utan svårigheter; jag gick långa sträckor till fots; jag red utan att någonsin bli trött... Jag älskade studier med passion, men jag älskade jakt, lopp och spel lika mycket...
Kvinnorna och männen som stod vakt med mig var förtvivlade, ty jag utmattade dem oerhört och gav dem ingen vila vare sig dag eller natt. Och när mina kvinnor ville avleda mig från ett sådant tröttsamt liv, hånade jag dem och sade till dem: »Om ni är sömniga, så gå och vila er, jag behöver er inte.««
Man skulle kunna tro att man läste en sida ur Xenofon om persernas utbildning på Kyros' tid. Bilden är dock inte laddad. Dessa detaljer har något mer pikant under Kristinas penna och återges med den där anspråkslösa airen som står i kontrast till sådana ovanliga saker; men vi finner dem i de minst misstänkta memoarerna från den tiden.
Den samvetsgranne Arckenholtz har här sammanställt en riklig samling av dessa litterära verk som vid denna tidpunkt tagits i modet av mademoiselle de Montpensier under namnet Caractères eller Portraits. En oändlighet av mer eller mindre skickliga penseldrag har prövat sig på porträttet av Kristina. Den franske ambassadören i Stockholm, den allvarsamme Pierre Chanut, till vilken vi måste återkomma, var tvungen att skicka ett eget till drottning Anna av Österrike. Fader Mannerscheid, en flamländsk jesuit, predikant hos den spanske ambassadören Pimentel, ritade ett annat, av utsökt latinitet och tillräckligt detaljerad.
Alla dessa dokument överensstämmer i att framställa för oss denna unga drottning, knappt sexton till arton år gammal, som läste Thukydides och Tacitus för avkoppling, talade med lätthet de flesta av Europas språk, hängivna sig med ett slags furie åt studier och kroppsövningar, inte sovande mer än tre eller fyra timmar, men å andra sidan villigt tillbringande en dag på hästryggen, levde spartanskt, föraktade all lättsinne och all finkänslighet, överdrivit sin slarv med toilette, under förevändning att det var nödvändigt att lämna det till sysslolösa människor, och slutligen visade i sin tur smaken och nästan uppträdandet hos en kavaljer, en forskare eller en statsman, utan att behålla något av den unga flickan förutom livligheten i hennes hållning och rörligheten i hennes intryck; dessutom enkel, trevlig och till och med familjär; fruktade ingenting så mycket som att verka pedantisk, och bar med lika nonchalans vetenskapens attribut och tyngden av en krona.
Man kan förstå den varma beundran som samtida kände när de såg detta norra underverk på nära håll. Men förnuft och god smak kan inte utan förbehåll ingå i det. Sett på avstånd och kallblodigt är detta porträtt av en ung prinsessa chockerande på mer än ett sätt. Denna amason, i kombination med en akademiker som står upp mot både krigsmän och litteraturmän, är ett fenomen som väcker mer nyfikenhet än sympati; hon förvånar mer än hon behagar. Maria Theresa, tjugotre år gammal, stod inför halva Europas konspiration för att stjäla hennes krona och visade också en mycket viril själ, så pass att de ungerska magnaterna en dag ropade: »Låt oss dö för vår konung Maria Theresa!«; men hon avsade sig inte sin värdighet som kvinna och mor. Mellan Maria Theresa och Kristina har beundran ingen balans.
Kristinas stora misstag var att glömma, och att vilja få andra att glömma, att hon var kvinna; det var att förringa de anständigheter som påtvingats hennes kön hela sitt liv; hon ignorerade de strängheter i uppträdande och tal som på samma gång är en prydnad och ett försvar, den tillbakadragenhet, den självbehärskning som en kvinna, även om hon vore en drottning, inte kan befria sig från utan att kompromissa med sin första majestät. Hon erkänner själv detta i sina memoarer, »och det är«, tillägger hon, »det som ofta har fått mig att framstå som mer kriminell än jag är«. Hon hade fått en aversion mot kvinnor, och undvek, med få undantag, till och med att tala med dem, reste knappt annat än i kavalersklädsel, och hon lät sig själv åtföljas och betjänas av män och sade att hon föredrog dem »inte för att de var män, utan för att de inte var kvinnor«.
Men det vore ändå orättvist att hålla henne felaktig. Den utbildning hon fick, den miljö hon kastades in i, talade till hennes fördel under förmildrande omständigheter. Nästan helt separerad från sin mor sedan sin första barndom, placerad i händerna på guvernörer vars ord var att ta bort allt kvinnligt inflytande från henne, underkastad ett pedagogiskt system som var avsett att forma inte en prinsessa, utan en ledarinna för en nation som bara kunde leva på villkoret att alltid vara redo att strida, uppvuxen bland krigsrykten, hovets rökelse, idéer om militär ära och erövringar, är det förvånande att Gustav Adolfs dotter förlorade sitt köns egenskaper och till och med vanor, samtidigt som hon behöll sina brister? Ömtålighet, takt och vad man skulle kunna kalla den kvinnliga anständighetens religion saknades i hennes utbildning. Denna natur, så stark, så rik på sav, hade undvikits för att begränsas, korrigeras, beskäras, av rädsla för att ta ifrån henne dess energi; trädet hade en kraftfull men oregelbunden och bisarr växtlighet.
Ändå kommer det aldrig att vara tillåtet att klassificera den unga Sveriges drottning i den ytterst obehagliga och förhatliga kategorin George Sand. Hennes virago-fantasier har ett helt annat och mer uppenbart ursprung. Låt oss då inte glömma, vid sidan av dessa beklagliga avvikelser, att vi i henne ser en verkligt upphöjd själ, inte dominerad av sinnena, oåtkomlig för rädsla och småaktiga känslor, kapabel till tillämpning, slutligen ge den goda delen av sin aktning, sin tillgivenhet och sin tid till plikt och sanning.
Visst, det är något hos en artonårig drottning som inte ens hade en religiös övertygelse som hinder mellan sig och sina nycker, det är något som denna stränghet hos en anorit i hjärtat av en nation som höll utsvävningar och rus i hög ära; denna passion för seriösa studier, som gjorde att han alltid fann timmarna som tillbringades i sällskap med antikens stora genier och till och med kyrkofäderna för korta; denna oräddhet, som Bossuet så storslaget prisade hos en dotter till Henrik IV.
Här är ett drag, valt bland många andra: Kristina var också övertygad om att drottningar inte drunknar. En dag besökte hon flottan i Stockholms hamn. När hon passerade en smal planka som fungerade som en bro, gick amiral Fleming fram för att möta henne för att hjälpa henne med handen. Plötsligt halkade han, och klamrade sig fast vid drottningens klänning medan han föll och drog henne med sig ner i vågorna. Vattnet vid denna punkt, säger Arckenholtz, var minst trettio famnar djupt. En stallmästare, baron Steinberg, skyndade sig till sin suveräns undsättning; hon drogs upp inte utan svårigheter och mycket känslor. Med en lugn och säker min gav hon befallning att amiralen skulle räddas. Hon förebrådde honom inte, utan retade honom högljutt för hans försök till majestätsbrott.
Under tiden hade Oxenstierna återvänt till Sverige 1636. Det var han som introducerade Kristina till politiken, i vilken han hade blivit en mästare. »Vad jag vet om konsten att regera«, säger hon i sina Memoarer, »lärde jag av honom.« Varje dag överlade han med sin kungliga elev i tre eller fyra timmar om regeringsfrågor. »Jag fann stor glädje i att höra honom tala«, läser vi på samma sida; »och det fanns ingen studie, lek eller förnöjelse som jag inte lämnade med nöje för att lyssna på honom«.
Tillfredsställelsen var ömsesidig. Kanslern behövde bara gratulera sig själv till Kristinas skarpsinnighet och iver. Hon skrev själv igen, med den penna som ingenting generar, att han ofta fann sig tvungen att »beundra, utan att förstå, en lust att lära och en förmåga att lära« så föga vanlig i den åldern. Sammanfattningsvis var den gamle diplomaten och den lilla drottningen »mycket nöjda med varandra«.
Det kan inte förnekas att Kristina profiterade av Oxenstiernas skola. Hon förklarades myndig vid arton års ålder men gick inte med på att bli paradens drottning. Avundsjuk på sin auktoritet accepterade hon alla dess skyldigheter. Återigen på denna punkt är samtidas berättelser enhälliga. Under de åtta år hon satt kvar på tronen fick allt gå genom hennes händer; och varken nöjen eller hennes passion för studier och samtal med lärda hindrade henne från att själv hantera Statens angelägenheter. Framför allt skulle hon inte ha låtit ambassadörer från utländska hov inleda direkt förbindelser med hennes ministrar. Vi skall se vilken roll dessa diplomatiska konferenser spelade i samband med hennes omvändelse.
Denna unga flicka bidrog till administrationen av sitt rike med en beslutsamhet, en oräddhet som ofta saknas även hos de mest krigiska själarna; hon regerade djärvt, som Bossuet rekommenderar alla furstar. Hon visste hur hon skulle hålla sin krona högt inför en företagsam senat, jalu om den kungliga auktoriteten och alltid strävande efter att på dess bekostnad utveckla de konstitutionella friheterna, och särskilt adelns privilegier. Aldrig under Gustav Adolf själv, trots all hans ära och hans järnvilja, hade kunglighen haft sådan prestige. I senatens församlingar utövade hon ett slags fascination; »dessa gamla och visa rådgivare« var under hennes förtrollning; den unge monarken tycktes ha konfiskerat, för Kronans skull, rösträtterna och auktoriteten hos detta parlament som var vant vid att hålla det i schack. Krigsmännen kände sig inte bekväma inför henne.
»Det är ett nästan otroligt fenomen«, säger fader Mannerschied, »men ett som mina ögon bevittnar varje dag, att se dessa stora armégeneraler, dessa svenskar, vars namn och vapen har fått Tyskland att darra så mycket, som står som stumma och darrande inför sin drottning.«
Wrangel själv, den formidable generalissimus för de svenska trupperna, Wrangel var inte en bättre gestalt; enligt krönikören i Hollandsche Mercurius framträdde han inför henne lika förvirrad och blyg som ett barn.
Här minns vi Ludvig XIV vid sjutton års ålder, när han trädde in i riksdagens sal, i jaktkläder, med ridpisk i handen, för att tala som en konung; den unga drottningen av Sverige går inte miste om denna jämförelse.
Under Westfaliska fördragen lyckades hon få sin vilja att segra mot Oxenstierna själv. Enligt rikskanslern och det stora parti som samlades kring hans namn gav de föreslagna grunderna för Europas pacificering inte tillräcklig vikt åt Tysklands protestanter; man menagerade katolska intressen alltför mycket; därför drev man på för att kriget skulle fortsätta. Mindre fanatisk och kanske klokare ville Kristina inte riskera en ny konflikt. Med en utbrott av kraft satte hon stopp för handlingar som när som helst hotade att avbryta de förhandlingar som hade pågått i två hela år och kasta Europa tillbaka in i farorna med ett krig utan utfall. Hon skrev till de svenska befullmäktigade i Osnabrück ett brev som Arckenholtz kallar »slående«, för att beordra dem att överge det system av prokrastinering som inspirerats av krigspartiet.
»Om det går annorlunda«, läser vi i depeschen som specifikt riktade sig till Johan Oxenstierna, kanslerns son, »blir det Er sak att se hur Ni skall svara för det inför Gud, inför Rikets Ständer och inför mig. Låt Er inte avledas från detta mål av några få ambitiösa personers fantasier, såvida Ni inte vill ådra Er min största onåd och indignation... Ni kan räkna med att då varken auktoritet eller stöd från stora släkter kommer att hindra mig från att visa alla mitt missnöje med förnuftlösa förfaranden. Ty jag är säker på att om fördraget går illa, kommer jag, genom Ert fel, att befinna mig i en labyrint, ur vilken varken Ni eller sinnena hos dem som underblåser sådana komplotter kommer att kunna dra mig. Därför måste Ni förese Er väl. Inte heller tvivlar jag på att Ni kommer att göra det, och jag skriver Er detta brev endast som en varning, i nåd och förlitar mig på Ert försynta uppförande; så att jag med hjälp av den gudomliga godheten förväntar mig ett lyckligt slut på den fred som jag så länge önskat.«
Partiet kapitulerade för en drottning som hade ett så tydligt sätt att säga: Jag vill. Brevet var daterat den 10 april 1647, och Kristina var då mindre än tjugoett år gammal.
Det tog emellertid mer än ett år att reda ut den härva av intressen som uppstod vid kongressen i Osnabrück. Slutligen, den 20 oktober 1648, avslutades dessa mödosamma förhandlingar, och underskrifterna undertecknades av det slutgiltiga Westfaliska fördraget. Hela den europeiska jämvikten förändrades. Konstitutionen och ekonomin i den kristna republiken under medeltiden avskaffades. Det katolska riket träffades i hjärtat, det protestantiska norra Tyskland etablerades, sekulariseringsprincipen helgades genom plundring av flera kyrkliga furstar: ett sådant resultat var resultatet av Henrik IV:s och Richelieus politik. Frankrike fann sin vinst vid den tiden i försvagningen och förödmjukelsen av Huset Österrike. Den protestantiska kätteri var det instrument som det använde för att undergräva grunden för sin rivals makt. Detta datum av Westfalen är dess triumf; senare skulle det skörda bittra frukter av den.
Sverige hade spelat en ledande roll i denna gigantiska kamp. Gustav Adolf var protestantismens paladin i sitt trettioåriga korståg mot den gamla katolska världen. Han hade uttömt resurserna och slösat bort sitt folks blod. Dessa kalla och fattiga provinser på den skandinaviska halvön var för honom, med en historikers [Charvériats] ord, »bara ett krigsfält där han skördade soldater«.
Sverige, genom sitt geografiska läge, hållet utanför den europeiska samverkan, skulle hämta mer ära än vinst från sitt briljanta ingripande. Placerat i spetsen för det protestantiska partiet, stärkt av sina vapens prestige, beviljade det sina allierade, eller snarare sina skyddslingar i Tyskland, fördelar som tjänade Frankrikes politik, men erhöll, som kompensation för sina uppoffringar, endast territorier på kontinenten, som inte kunde bestå för det, och vissa ekonomiska ersättningar som aldrig betalades ut till det.
Med rätta eller fel drömde Oxenstierna om något helt annat. Det är intressant att förstå hemligheten bakom den djärve kanslerns planer i dåtidens Statspapper. Kunde han genomföra dem utan stöd och mot Frankrikes vilja, som inte kunde följa honom på denna väg? Det är tillåtet att tvivla på det. I vilket fall som helst måste vi vara tacksamma mot Kristina för att hon vid denna tidpunkt räddade Europa från den nya eldsvåda som hennes ministers ambitiösa mål förberedde för det.
Westfaliska fördraget markerade Sveriges höjdpunkt. Denna nation i Norden, som dittills hade vegeterat i obskyra strider med Danmark, Ryssland och Polen, hade plötsligt uppnått en oöverträffad status. Dess soldater hade utmärkt sig i otaliga slag. Den svenska flaggan hade vajat segerrikt från Rhen till Wisla. Hela Europa hade blicken fäst vid Sveriges drottning, som lyste med den tredubbla glansen av ungdom, makt och seger. För att säkerställa att ingen ära skulle saknas under hennes regeringstid kallade Gustav Adolfs dotter alla intellektuella som den dåvarande litteraturrepubliken räknade till sin tron.
J. BURNICHON.
English translation (my own):
II
The will of King Gustav, ratified by the Estates of Sweden, had entrusted the regency to a Council composed of the five highest dignitaries of the kingdom, under the presidency of Grand Chancellor Axel Oxenstierna. It concentrated almost all the power in his hands during Kristina's minority and continued in Germany the gigantic duel of the Protestant States against the Catholic Empire. Placed at the head of affairs from the age of twenty-four, he had been the master, companion in arms, and confidant of Gustav Adolf. His admiration for the hero transferred to his daughter in devotion and affection. For her part, Kristina loved him, while fearing him. A cultivated, flexible and persevering mind, experienced in affairs, regarded as an oracle in his country, passionate for the glory of his nation and believing in its star, knowing how to combine diplomacy with war, Axel Oxenstierna deserved to take his place among the most admired statesmen in a century so fecund in political geniuses of the first order.
In the meantime, Kristina pursued her education under the direction of masters chosen by her father; the program also drawn up by him had a double aim. The fortune and greatness of Sweden rested on both war and Lutheranism. It therefore needed a warrior leader, and above all a Lutheran one.
In the previous century, Gustav Vasa had based the restoration of the Swedish monarchy and the future of his own dynasty on Luther's Reformation. He had given Sweden Lutheranism as a bulwark against the claims of suzerainty by Calvinist Denmark and Catholic Poland. Like Germany, like England, this unfortunate country had been precipitated into apostasy by the ambition and greed of its princes. Under the Vasas, the Scandinavian peninsula became the classic home of Lutheranism. Catholicism was forbidden there under penalty of death; in 1624, while Gustav Adolf was reigning gloriously, three Swedish officials were beheaded as guilty of papism.
The other branches of the Reformation, Calvinism in particular, were hardly less rigorously treated. Also, while the Reformed of Germany, divided into a thousand sects almost as hostile to each other as the Roman Church, were weakening themselves by their divisions, Lutheran Sweden, strong in its tyrannical intolerance, had placed itself in the first rank, and it imposed its supremacy in the league of Protestant states. Above all, Gustav Adolf had therefore provided to leave in his daughter's entourage only the flower of the national and Lutheran spirit. Let us open Kristina's autobiography here:
"The King, my father, who loved me and who loved Sweden (as he had to) even more than he loved me, took great care of my education. He chose for me governors, preceptors and masters. He was happy in his choice, as much as he could be in the necessity he had imposed on himself of not giving these jobs to foreigners. I know on good authority that it had been predicted to the King that I should not die in the religion in which I was born, and that I should quit everything.
This made such a strong impression on his mind that all his thoughts were aimed at putting obstacles in its way, and he hoped to prevent it by placing me only in the hands of the Swedes, in whom he believed me to be safe, ordering above all to prevent any Catholic from approaching me. But You, Lord, who render all the cares of human prudence useless, and to whose designs nothing resists, You have rightly conquered all the obstacles that one opposed to my eternal felicity."
However, Gustav Adolf was not lucky in choosing Kristina's principal preceptor. Dr. Johannes Matthiæ does not appear to have professed the symbol of the national religion in all its rigidity. Gifted with vast knowledge and a moderate and conciliatory spirit, Matthiæ would have liked to bring about an agreement between the Christian communions, including the Catholic Church. There is a book by him in which his ideal of harmony in the Church of God (Idea boni ordinis in Ecclesia) is set out, an absurd dream that he cherished all his life. These aspirations towards concord, which he did not take the trouble to conceal, soon made him suspect; his faith in Luther did not appear sufficiently robust; he was accused of a secret penchant for Calvinism.
Some years later, when Kristina expressed the desire to establish a theological academy, where doctors of the different sects would discuss the points in dispute, the Lutheran fanaticism was stirred; there were loud complaints that the Queen was imbued with Matthiæ's syncretism; "finally", says Ranke, "the bishops reminded the Council of the Realm that it had to watch over the religion of the country; the Grand Chamber went to the Queen and made such energetic representations to her that the arms moistened Kristina's eyes."
When she had converted to Catholicism, the resentment of the Lutheran clergy was vented on the unfortunate preceptor. It was he who was held responsible for the Queen's "apostasy". Matthiæ had to give in to the storm and resign his bishopric of Strängnäs, a generous prebend he had received as a reward for his services. He devoted the rest of his life to his beloved utopia of the rapprochement of the Christian Churches, consoled sometimes in his disgrace by the letters and the kindnesses of his royal pupil, who, after all, was grateful for his lessons. "Just as well", she said, "it hardly mattered whether he was a Calvinist or a Lutheran. I was to be neither the one nor the other."
These particularities are not indifferent. The master rubs off on the disciple and always ends up shaping him more or less in his image and likeness. Matthiæ's somewhat soft Lutheranism had its share of influence on Kristina's religious dispositions. It is certain that at no time in her life did she have any conviction in favour of the heresy.
"I was incredulous and little devout", she said, speaking of the faults of her early youth. We will see even more explicit testimonies in their place.
There is no doubt that Matthiæ's timid and equivocal faith had something to do with this early incredulity. The lessons of a master floating between contradictory symbols, aiming to advise them through a system of reciprocal concessions, gave rise to such a curious and prompt intelligence. Kristina understood early on that truth is not of such an accommodating nature. The indecisive teaching of the error left her with nothing but doubt and anxiety, the first path to the truth for upright and sincere souls.
But if Kristina's religious formation did not correspond to Gustav Adolf's views, on the other hand, the rest of the audacious program that he had left for her education was in perfect harmony with the tastes, the aptitudes and the brilliant qualities of the young princess's mind.
"The King had ordered", says the autobiography, "that one give me a completely virile education and teach me everything a young prince must know to be worthy of reigning. He positively declared that he did not want any of the sentiments of my sex to be inspired in me, except only those of honesty and modesty. He wanted me to be a prince in all the rest....
It was in this that my inclinations marvellously seconded his designs, for I had an aversion and an invincible antipathy for everything women do and say. I also had an insurmountable inability for all their handiwork. No one ever found a way to teach me anything of it. But in exchange, I learned with marvellous facility all the languages, sciences and exercises one wanted me to learn. At the age of fourteen, I knew all the languages, sciences and exercises one wanted me to learn. But since then I have learned many others without the help of any master; and it is certain that I never had any to learn the German, French, Italian or Spanish language....
Moreover, I was indefatigable. I often slept serenely on the hard ground. I ate little and slept less. I spent two or three days without drinking, because I was not permitted to drink water, having an almost invincible aversion to wine and beer; and the Queen, my mother, once had me whipped after having surprised me secretly drinking the rosewater with which she washed her face... I suffered heat and cold without any difficulty; I walked for long stretches on foot; I rode without ever getting tired... I loved study with a passion, but I loved hunting, racing and games no less...
The women and men who were on guard with me despaired, because I tired them furiously, and I gave them no rest day or night; and when my women wanted to turn me away from such a fatiguing way of life, I mocked them and said to them: 'If you are sleepy, go and rest yourselves, I have no use for you.'"
One would think one was reading a page from Xenophon on the education of the Persians in the time of Cyrus. However, the picture is not loaded. These details have something more piquant under Kristina's pen and recounted with that unpretentious air which contrasts with such unusual things; but we find them in the least suspect memoirs of the time.
The conscientious Arckenholtz has made here an ample collection of these literary pieces brought into vogue around this time by Mademoiselle de Montpensier under the name of Caractères or Portraits. An infinity of more or less skillful brushes have tried their hand at the portrait of Kristina. The French ambassador in Stockholm, the grave Pierre Chanut, to whom we will have to return, had to send one of his own to Queen Anne of Austria. Father Mannerscheid, a Flemish Jesuit, chaplain to the Spanish ambassador Pimentel, drew another, of an exquisite Latinity and sufficiently detailed.
All these documents agree in representing to us this young queen, barely sixteen to eighteen years old, reading Thucydides and Tacitus by way of relaxation, speaking with facility most of the languages of Europe, giving herself over with a sort of fury to study and bodily exercises, not giving more than three or four hours to sleep, but on the other hand, willingly spending a day on horseback, living in a Spartan manner, disdainful of all frivolity and all delicacy, pushing to excess the carelessness of toilette, under the pretext that it was necessary to leave that to idle people, finally showing in turn the tastes and almost the bearing of a cavalier, a scholar or a statesman, without retaining anything of the young girl except the vivacity of her bearings and the mobility of her impressions; moreover simple, pleasant and even familiar; fearing nothing so much as appearing pedantic, and carrying with equal nonchalance the trappings of science and the weight of a crown.
One can understand the warm admirations of contemporaries who saw this marvel of the North up close. However, reason and good taste cannot subscribe to it without reservations. Seen from a distance and in cold blood, this portrait of a young princess is shocking in more than one way. This Amazon, combined with a scholar, who stands up to men of war as well as men of letters, is a phenomenon that provokes more curiosity than sympathy; she astonishes more than she pleases. Maria Theresa at twenty-three, facing half of Europe conspiring to steal her crown, also showed a very virile soul, so much so that one day the Hungarian magnates cried out: "Let us die for our king Maria Theresa!"; but she did not abdicate her dignity as a woman and mother. Between Maria Theresa and Kristina, admiration does not balance.
Kristina's great mistake was to forget, and to want to make others forget, that she was a woman; it was to make too little of the proprieties imposed on her sex all her life; she ignored those severities of bearing and speech which are at once an adornment and a defense, that reserve, that restraint from which a woman, even if she were a queen, cannot free herself without compromising her first majesty. She herself admits this in her memoirs, "and it is", she adds, "that which has often made me appear more criminal than I am". She had taken an aversion to women, and, with a few exceptions, even avoided speaking to them, hardly traveled except in the clothes of a cavalier, and she had herself accompanied and served by men, saying that she preferred them "not because they were men, but because they were not women".
But it would still be unfair to hold this fault against her. The education she received, the environment into which she was thrown, plead in her favour with extenuating circumstances. Separated almost completely from her mother since her earliest childhood, placed in the hands of governors whose word was to remove from her any feminine influence, subjected to a pedagogical system intended to form not a princess, but a leader for a nation that could only live on the condition of being always ready to fight, raised among the rumours of war, the incense of the court, the ideas of military glory and conquests, is it astonishing that the daughter of Gustav Adolf lost the qualities and even the habits of her sex, while retaining its defects? Delicacy, tact, and what one might call the religion of feminine propriety were absent from her education. This nature, so strong, so rich in sap, had been avoided to be contained, to be rectified, to be pruned, for fear of taking away its energy; the tree had a powerful but irregular and bizarre vegetation.
Nevertheless, it will never be permissible to classify the young Queen of Sweden in the supremely unpleasant and hateful category of George Sand. Her virago fantasies have a very different and more avowable origin. Then, let us not forget, alongside these regrettable deviations, we see in her a truly elevated soul, not dominated by the senses, inaccessible to fear and petty feelings, capable of application, finally giving to duty and truth the good part of her esteem, her affection and her time.
Certainly, it is something in an eighteen year old queen who did not even have between her and her caprices the obstacle of a religious conviction, it is something that this austerity of an anchorite in the heart of a nation which held debauchery and crapulence in great honour; this passion for serious studies, which made him always find too short the hours spent in the company of the great geniuses of antiquity and even the Church Fathers; this intrepidity, which Bossuet so magnificently praised in a daughter of Henri IV.
Here is one trait, chosen from among many others: Kristina, too, was persuaded that queens did not drown. One day she was visiting the fleet in the port of Stockholm. As she was passing over a narrow plank which served as a bridge, Admiral Fleming advanced to meet her to help her with his hand. Suddenly he slipped, and, clinging to the Queen's dress as he fell, he dragged her with him into the waves. The water at this point, says Arckenholtz, was at least thirty fathoms deep. An equerry, Baron Steinberg, rushed to the aid of his sovereign; she was pulled out not without some difficulty and much emotion. As for her, with a calm and assured air, she gave her orders for the admiral to be saved. She did not reproach him, but teased him loudly about his attempt at lèse-majesté.
In the meantime, Oxenstierna had returned to Sweden in 1636. It was he who introduced Kristina to politics, in which he had become a master. "What I know of the art of ruling", she says in her Memoirs, "I learned from him." Every day he conferred with his royal student for three or four hours on matters of government. "I took extreme pleasure in hearing him speak", we read on the same page; "and there was no study, game or divertisement that I did not leave with pleasure in order to listen to him".
The satisfaction was reciprocal. The Chancellor had only to congratulate himself on Kristina's penetration and ardour. She herself wrote again, with that pen that nothing embarrasses, that he often found himself forced "to admire, without understanding, a desire to learn and a capacity to learn" so little ordinary at that age. In sum, the old diplomat and the little Queen "were very content with each other".
It cannot be denied that Kristina profited from the school of Oxenstierna. Declared of age at eighteen, she did not consent to be queen of the parade. Jealous of her authority, she accepted all its obligations. On this point again, the accounts of contemporaries are unanimous. During the eight years she remained on the throne, everything had to pass through her hands; and neither pleasures nor her passion for study and conversation with scholars prevented her from handling the affairs of State herself. Above all, she would not have allowed ambassadors from foreign courts to enter directly into relation with her ministers. We will see what providential role these diplomatic conferences played in the affair of her conversion.
This young girl brought to the administration of her kingdom a resolution, an intrepidity that is often lacking in even the most warlike souls; she governed boldly, as Bossuet recommends to all princes. She knew how to hold high the prerogative of her crown in the face of an enterprising Senate, jealous of the royal authority, and always aiming to develop at its expense the constitutional liberties, and especially the privileges of the nobility. Never under Gustav Adolf himself, despite all his glory and his iron will, had royalty had such prestige. In the assemblies of the Senate she exercised a sort of fascination; "these old and wise counsellors" were under her spell; the young sovereign seemed to have confiscated, for the benefit of the Crown, the franchises and the authority of this Parliament accustomed to keeping it in check. The men of war were not at ease before her.
"It is an almost incredible phenomenon", says Father Mannerschied, "but one which my eyes witness every day, to see these great army generals, these Swedes, whose name and arms have so made Germany tremble, who stand as if mute and trembling in the presence of their queen."
Wrangel himself, the formidable generalissimo of the Swedish troops, Wrangel did not cut a better figure; according to the chronicler of the Hollandsche Mercurius, he appeared before her as confused and timid as a child.
Here we recall Louis XIV at seventeen years of age, entering the hall of Parliament, in hunting clothes, riding crop in hand, to speak as a king; the young Queen of Sweden does not lose out from this comparison.
During the Treaties of Westphalia, she was able to make her will prevail against Oxenstierna himself. According to the Chancellor and the large party that rallied around his name, the bases proposed for the pacification of Europe did not give enough weight to the Protestants of Germany; one was going too easy on Catholic interests; therefore, one pushed for the continuation of the war. Less fanatical and perhaps wiser, Kristina did not want to run the chances of a new conflict. With a burst of vigour, she put an end to actions that threatened at any moment to break off the negotiations that had been underway for two whole years and to plunge Europe back into the hazards of a war without issue. She wrote to the Swedish plenipotentiaries in Osnabrück a letter that Arckenholtz calls "striking", to order them to abandon the system of procrastination inspired by the war party.
"If things go differently", we read in the dispatch that was specifically aimed at Johan Oxenstierna, the Chancellor's son, "it will be your affair to see how you will answer for it before God, before the Estates of the Realm, and before me. Do not let yourselves be diverted from this goal by the imaginations of a few ambitious people, unless you want to incur my greatest disgrace and indignation... You can count on that then neither authority nor the support of great families will prevent me from showing everyone my displeasure at procedures devoid of reason. For I am sure that if the treaty goes badly, I will find myself, through your fault, in a labyrinth, from which neither you nor the mind of those who foment such plots will be able to pull me. That is why you must look well to yourselves. Nor do I doubt that you will, and I write you this letter only as a warning, relying graciously on your provident conduct; so that with the assistance of the divine goodness, I expect a happy conclusion of the peace so long desired."
The party capitulated to a queen who had such a clear way of saying: I want. The letter was dated April 10, 1647, and Kristina was then less than twenty-one years old.
However, it took more than a year to unravel the tangle of interests engaged at the Congress of Osnabrück. Finally, on October 20, 1648, these laborious negotiations ended, and the signatures were affixed to the definitive Treaty of Westphalia. The entire European equilibrium was changed. The constitution and economy of the Christian republic of the Middle Ages were abolished. The Catholic empire was struck at the heart, the Protestant North of Germany was established, the principle of secularisation was consecrated by the spoliation of several ecclesiastical princes: such was the result of the policy of Henri IV and Richelieu. France found its profit at the time in the weakening and humiliation of the House of Austria. The Protestant heresy was the instrument it used to undermine the foundations of its rival's power. This date of Westphalia is that of its triumph; later it was to reap bitter fruits from it.
Sweden had played a leading role in this gigantic struggle. Gustav Adolf was the paladin of Protestantism in his thirty-year crusade against the old Catholic world. He had exhausted the resources and wasted the blood of his people. These cold and poor provinces of the Scandinavian peninsula were for him, in the words of one historian [Charvériat], "only a field of war where he harvested soldiers."
Sweden, by its geographical situation, kept outside the European concert, was to derive more glory than profit from its brilliant intervention. Placed at the head of the Protestant party, fortified by the prestige of its arms, it stipulated for its allies, or rather its protégés in Germany, advantages which served the policy of France, but obtained for itself, in compensation for its sacrifices, only territories on the Continent, which could not remain for it, and some pecuniary indemnities which were never paid to it.
Rightly or wrongly, Oxenstierna dreamed of something quite different. It is interesting to grasp the secret of the audacious Chancellor's plans in the State papers of the time. Was he able to carry them out without the support and against the will of France, which could not follow him down this path? It is permissible to doubt it. In any case, we must be grateful to Kristina for having saved Europe at this time from the new conflagration that her minister's ambitious aims were preparing for it.
The Treaty of Westphalia marked the apogee of Sweden. This nation of the North, which had until then vegetated in obscure struggles with Denmark, Russia and Poland, had suddenly achieved unparalleled status. Its soldiers had distinguished themselves in countless battles. The Swedish flag had flown victoriously from the Rhine to the Vistula. All Europe had its eyes fixed on the Queen of Sweden, shining with the triple brilliance of youth, power and victory. To ensure that no glory would be lacking in her reign, the daughter of Gustav Adolf called to her throne all the intellectuals that the republic of letters then counted.
J. BURNICHON.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment