Excerpts from Axel Oxenstierna's tragic and brilliant letter to the Estates of the Realm informing and confirming to them the Battle of Lützen, the news of Gustav Adolf's death, and what to do now that he is gone, dated November 14/24 (Old Style), 1632

Source:

Handlingar rörande Skandinaviens historia, volume 24, pages 231 to 249, published by Hörbergska Boktryckeriet, 1840

http://runeberg.org/hrsh/24/0248.html

The letter excerpts:

Edle Wälborne Herrer
Bröder och tilförlåtelige godhe Wenner.
Härtill dagz, sedhan jag skeldes wedh Eder, hafwer Gudh altijdh så skickat sakerne, att ändoch man medh store beswär hafwer warit belastat, och esom offtest difficulteterne syntes outhredelige; Lijkwäl hafwer Gudh gifwet lycke att winna dem öfwer, och vntt materie att öfwerschrifwe Victorier, lyckelige progresser och hugnelige tijender; Dette Åhret hafwer fuller warit swårt och sijdt wijdtt vth, då Kongl. M:tt war så gott som belägret af Fiendens store macht wedh Nürenberg; Spanien anmarcherade på Phalts, och Pappenheimb speelte Mästare j Saxen och Westphalen; Så hafwer doch Gudh vnnerligen alt dirigerat, att sådane Fienders store macht och hopp inthet hafwe vthrättat, ähn att någre Landh ähre ödde och förstörde, Men icke en foots mån wunnen; Och på Fiendens sijdha mycket tappat; j dedh Kongl. M:tt hafwer surprenerat honom wedh Nürenburg, och mestedeels hans armée ruinerat, så att han oförrättat saak hafwer sigh most retirera; Hafwer j denne Sommar mist hela Swaben, Phalts medh Rhenströmen, Elsas, en godh deel af Bergiske och Cölniske Landen, Slesien; och ähr så wijdt kommen, att menniskligen därom till tala, där Kongl. M:tz Lijffs tijdh länger warit hadhe, wore nepligen till att twifla, att Fienden anten wijka, eller leges pacis antaga skulle, och denne wijdhlyfftigheet kunnet brachts till ett gott vthslag och Fäderneslandedh reputerlig och hugnelig ända. Men såsom alle Mennisklige ting ähre variabel och ostadige; Så gåår Oss och, att Jag j stadhen för hugnelige tijender moste schrifwa dedh mitt hiärta förorsaker att brista; Huruledes Kongl. M:tt, fordom wår allernådigste Konung och Herre, nw mehra hoos Gudh och Christelig höghberömlig j åminnelse, j dedh H. Sahl. Kongl. M:tt hafwer effter sin sedhwanlige ijffwer, icke welet låtha Churfursten af Saxen (hwilkens Landh war öfwerdraget af Fienden) ovnsatt, vthan medh störste dagsresor och hastigheet skyndat sigh vthur Beyern öfwer Tyringerwaldh och åth Naumburg, sökiendes Fienden, som medh all sin macht, Wallensten, Pappenheimb, Merode, Gallas och Holck, sig j Meissen vnder Leipzig, dedh han och innehadhe, conjugerat hadhe; Och effter som dhe tillsamman råkedhe wedh en lijten Stadh 2 mijl ifrån Leipsig, ben:dh Lutzen, ähr där en battaglie lefwererat, som hafwer warit j halff annan dagh, den 5:te och 6:te Novemb. Och ändoch Victorien ähr fallen genom Gudz nådhe på Kongl. M:tt, så att Fienden ähr ifrån tagen all sin Stycken och ammunition och twungen till retrette, öfwerlåthendes Kongl. M:tt Feltet och sedhan gått flychtigt sin koos; Lijkwäl hafwer samme Victorie kostat Oss och Fäderneslandedh alt för mycket, j dedh Wår Konung (hwilkens tapperheet, dygd och åhoge om Fäderneslanded, fremmende Nationer sigh öfwer förvndre, och Wij aldrig kunne till fyllest beröme) hafwer däröfwer most giuta sitt blodh, och settia sitt kostelige lijff till. Jagh weet att dette ähr kommit Eder till öron, för ähn mitt breff kan komma fram; och låther particulariterne (dem Jag eij heller ähnnv siälf bekommet hafwer) till andres relation eller bettre tijdh; Allenast att Jag moste beklaga mitt käre Fäderneslandz bedröffwelige tilståndh; Hennes M[a]ijttz wår allernådigste Drottningz sörgelige wilkor; Dedh gemene wäsens häruthe fahra, och min lijffz längdh, att Jag den dagh skulle lefwat hafwe; Jag hafwer nw j någre Åhr vnderstundom warit därhoos, och föga annat förmodat, ähn att dette fallet en gång händha skulle; Hafwer fuller styrckt per occasion, att S. Kongl. M:tt sitt lijff bettre j acht taga skulle; Men såsom Gudh H. S. M:tt, medh ett heroiskt, oförskreckt och resolut hiärta begåfwet hadhe, som ingen fahrligheet eller dödh ansade; Altså kan dedh och bör H. S. M:tt medh störste beröm efftertalas; Men oss därjempte giffwin deste större orsak att gråta och beklagat, att Oss een sådan herre menniskligen därom till att säija, för tijdhen ähr ifrån tagen. J werlden finnes nw des Konungs lijke inthet, och ähr j månge hundrade åhr inthet funnen, weet icke heller om han så lätteligen kommer här effter; Jw må han medh rätta hoos Oss heta den wijse och store Konung Gustaf, Fäderneslandzens Fader; Des lijke j Swerige aldrig regerat hafwer; som icke allenast wij wete, vthan alle fremmandhe nationer, Fiender och wenner, moste bära witnesbördh öfwer. Käre godhe Herrer; Jagh gåår wijdhare ähn behöffwes hoos Eder, som wetat äfwen så wäl som Jagh; Men mins hiärtans ånger och defuncti desiderium transporterar migh, att jag icke weet hwadh jag schrifwer; Doch ähr härmedh lijtet vthrättat; Hende olycker ähre till att beklaga Men icke till att förandra, och dedh Gudh hafwer techts att läggia Oss publice och privatim för kors opå, ähr tåleligen att draga, hans Nådhe om hielp att påkalla, och medh tijdigt rådh, fast modh och manlig resolution, all ytterligere olycke sökia att vndwijka och föreböija.

Jag ähr nw långt borta ifrån eder stadd, och här medh en odräglig bördha belastat, serdeles sedhan dette bedröffwelige fallet sigh tildraget hafwer; så att jag icke weet, att rådha mig sielff, sedhan andre, och giffz ingen tijdh att tenckia på något, ähn om natte tijdh, och mindre att schrifwa. Inthet felar mig wilien och hugen, så wijdt förmågen sigh strecker, och kommer jag mitt Embete och plicht wäl ihugh, om tijdhen och machten så elliest kundhe tilreckia; Men aldenstundh Rådh nw mäst behöfwes, så må om alt annatt gåå huru dedh kan; hafwer jag lijkwäl achtat nödigt, så mycket migh j hastigheet infaller, att communicera mine tanckar medh Eder, huru sakerne migh synes att angripas skole, effter denne tijdz lägenheet; jcke att J godhe Herrer icke bettre dette skole förstå sielfwe; Men att contestere min plichtige åhoge, om Fäderneslandzens wälståndh och conservation, och att J genom alle consiliers collation kunne wälia, hwilket som bäst synes; Doch alt dette schrifwendes j hastigheet, dedh jagh sedhan och wedh en annan gång wijdhare skall vthtrycka.

Mädhan Wår Konung leffdhe, war Regementet hoos Oss stadhgat, och vpfylte hans weet, flijt, dexteritet och modh alles Wåre försumelse och fauter; Denne tidh som nw kommer, hafwer ett annatt lagh; Görs nw icke till saken dedh som börs af hwar och en; Så finnes ingen som dedh af sig sielff bother eller rätter; Wåre grannar och affwundzmän, jagh tiger wåre Fiender, haffwe fruchtat sigh för wår Konung, som nw skole alle wele och hoppes att blifwa till mästare på Oss, om wij icke rätteligen och försichtigt taga emot dem, och formera wärcket förmedelst Gudz milde tilhielp således hos Oss sielfwe, att dedh hafwer en art och gåår ordenteligen till. Gudh gifwe jagh kundhe mundtligen vthtryckia min mening, wille jag hoppes, att J skulle haffwa contentament däraf; Nw dedh inthet kan skee, will Jag görat som Jagh kan i hastigheet best. ...

4.
... Holler Jag dedh enkannerligen wara af nödhen, att alla Ståthollare och Guberneurer på Grentzehusen och Slotten till troheet emot Hennes M:tt, wår allernådigste Drottning, sampt Kongl. M:ttz LijffzErffwinge och Chronen, så och till flijt, vpsicht och tijdigh åthwaringh förmanas, och dem befallas j deres charge till wijdhare förordning att continuera. ...

6.
Så ähr och af nödhen att S. Kongl. M:ttz frånfelle genom Eder schrifwelse notificeras Ständerne medh någre dess omständigheter; och dhe påminnes den trooheet, Eedh och lyffte, dhe H. Kongl. M:tt j sin Lijffztijdh giordt och bewijst, Och sedhan sigh till H. K. M:ttz wår fordom allernådigste Herres Gemål, H. M:tt Drottningen, och enkannerligen den vnge Fröken, wår designerede Drottning medh förbundet och giordt haffwe, och så dem, som Chronan Fäderneslandedh plichtige ähre; Bediendes att dhe sådant jhugkomme, och sigh j rooligheet holla wele, till dess, att en allmen Rijkzdagh kan anstelles, och där förordnes, huru häreffter Regeringen föres skall, lydendes j medlertijdh så häreffter, som härtill, deres Embetzmänn, Ståthollere, Fougdher etc.

7.
Vthj dedh möthe medh Bisperne och Stådthollarne, ähr best att statuerat blifwer om dagen till en allmen Rijkzdagh; Och ändoch därmedh inthet ähr till att dröija, och wore dhen första dagen den bestha; Lijkwäl där alt kan holles stilla j Rijket, som jagh will förmodha, hölle jagh därföre, att Rijkzdagen bequemest vthschrifwes till wåren j nästkommende Åhr 1633, och helst j Maij Månadh; för desse orsaker skuldh; Först; att till den tijdh kunne och så Finske Ständerne wara tillstädes, hwilket högeligen ähr af nödhen; Sedhan; Så kan och wedh samme tijdh S. Kongl. M:ttz Lijk, sampt Hennes M[a]ijtt Drottningen wara tillstädes; och medh dedhsamme Lijket blifwa nedersatt och begraffwit medh tilbörlig Konglige tillredzel och ceremonier j alle Ständernes nährwaru, såsom en så wäl af Fäderneslandet meriterat Konung ägner; Där och häruthe, heller annorstädes något förelöper, som vthan twijffwel skeer, dedh Ständernes resolution kräfwer; Så kan dedh till den tijdh komma Eder till handha, och altså bequemligst resolveres opå. Doch såsom jag dette rådh allenast gifwer vthur detta fundament och principio, att jag hoppes alt kunne blifwa stilla, altså där J godhe Herrer andre rationes haffwa eller fåå, att skyndha möthet och anticiperat, låther jag dedh därhen, och moste pro re nata dirigeras. ...

12.
Jagh skulle schrifwa om S. Kongl. M:ttz Lijk och dess tillredning och prydning; Så och om Hennes M:tz wår allernådigste Drottnings Stat och tilståndh; Men effter jag ähnnw inthet hafwer warit där, vthan achtar migh nw nedh; Därföre nödhges jag till härnest att diffiererat. ...

Befaller Eder godhe Herrer härmedh den högste Gudh till all godh helsa och wälmåge, så och helsesame Rådh och lycksalig vthgång wänligen; Af Franckfurt widh Majn den 14:de Novembr. A:o 1632.
Eder godhe herrers
trogne broder, wen och tienere
AXELL OXENSTIERN.

With modernised spelling:

Ädle, välborna herrar,
Bröder och tillförlåtliga goda vänner,
Härtilldags, sedan jag skildes vid Eder, haver Gud alltid så skickat sakerna att ändock man med stora besvär haver varit belastad och esomoftast diffikulteterna syntes outredliga, likväl haver Gud givit lycke att vinna dem över och unt materie att överskriva viktorier, lyckliga progresser och hugneliga tiender. Detta året haver fuller varit svårt och sett vitt ut då Kungliga Majestät var så gott som belägrad av fiendens stora makt vid Nürnberg, Spanien anmarcherade på Pfalz, och Pappenheim spelte mästare i Saxen och Westfalen. Så haver dock Gud unnerligen allt dirigerat att sådana fienders stora makt och hopp inte hava uträttat än att några land äro öde och förstörde, men icke en fots mån vunnen.
Och på fiendens sida mycket tappat i det Kungliga Majestät haver surprenerat honom vid Nürnberg och mestadels hans armé ruinerad, så att han oförrättat sak haver sig måst retirera; haver i denna sommar misst hela Schwaben, Pfalz med Rhenströmmen, Elsass, en god del av bergiska och kölniska landen, Schlesien; och är så vitt kommen att mänskligen därom till tala, där Kungliga Majestäts livstid längre varit hade, vore näppligen till att tvivla att fienden anten vika eller leges pacis antaga skulle, och denna vidlyftighet kunnat bragts till ett gott utslag och Fäderneslandet reputerlig och hugnelig ända.

Men såsom alla mänskliga ting äro variabla och ostadiga, så går oss ock, att jag i staden för hugneliga tiender måste skriva det mitt hjärta förorsakar att brista: huruledes Kungliga Majestät, fordom vår allernådigste konung och herre, numera hos Gud och kristlig högberömlig i åminnelse, i det Hans Saliga Kungliga Majestät haver efter sin sedvanliga iver icke velat låta kurfursten av Saxen (vilkens land var överdraget av fienden) oundsatt, utan med största dagsresor och hastighet skyndat sig utur Bayern över Thüringer Wald och åt Naumburg, sökandes fienden, som med all sin makt, Wallenstein, Pappenheim, Merode, Gallas och Holck, sig i Meißen under Leipzig, det han ock innehade, konjugerat hade. Och efter som de tillsamman råkade vid en liten stad 2 mil ifrån Leipzig, benämnd Lützen, är där en batalj levererad som haver varat i halvannan dag, den 5 och 6 novembris.

Och ändock viktorien är fallen genom Guds nåde på Kungliga Majestät, så att fienden är ifråntagen all sin stycken och ammunition och tvungen till reträtte, överlåtandes Kungliga Majestät fältet och sedan gått flyktigt sin kos, likväl haver samma viktorie kostat oss och Fäderneslandet alltför mycket, i det vår konung (vilkens tapperhet, dygd och åhåga om Fäderneslandet, främmande nationer sig över förundra, och vi aldrig kunne tillfyllest berömma) haver däröver måst gjuta sitt blod och sätta sitt kostliga liv till. Jag vet att detta är kommit Eder till öron förrän mitt brev kan komma fram, och låter partikulariterna (dem jag ej heller ännu själv bekommit haver) till andras relation eller bättre tid; allenast att jag måste beklaga mitt kära Fäderneslands bedrövliga tillstånd, Hennes Majestäts vår allernådigste drottnings sörgliga villkor, det gemena väsens härute fara, och min livs längd att jag den dag skulle levat hava.

Jag haver nu i några år understundom varit därhos och föga annat förmodat än att detta fallet en gång hända skulle; haver fuller styrkt per occasion att Saliga Kungliga Majestät sitt liv bättre i akt taga skulle. Men såsom Gud Hans Saliga Majestät med ett heroiskt, oförskräckt och resolut hjärta begåvat hade som ingen farlighet eller död ansade, alltså kan det och bör Hans Saliga Majestät med störste beröm eftertalas. Men oss därjämte given desto större orsak att gråta och beklagat att oss en sådan herre mänskligen därom till att säga förr tiden är ifråntagen. I världen finnes nu dess konungs like inte och är i många hundrade år inte funnen, vet icke heller om han så lättligen kommer härefter; ju må han med rätta hos oss heta den vise och store konung Gustav, Fäderneslandsens Fader. Dess like i Sverige aldrig regerat haver, som icke allenast vi vete, utan alla främmande nationer, fiender och vänner, måste bära vittnesbörd över.

Kära goda herrar, jag går vidare än behöves hos Eder, som vetat även så väl som jag; men mins hjärtans ånger och defuncti desiderium transporterar mig att jag icke vet vad jag skriver. Dock är härmed litet uträttat; hända olyckor äro till att beklaga, men icke till att förändra, och det Gud haver täckts att lägga oss publice och privatim för kors uppå är tåleligen att draga, hans nåde om hjälp att påkalla, och med tidigt råd, fast mod och manlig resolution all ytterligare olycka söka att undvika och föreböja.

Jag är nu långt borta ifrån Eder stadd och här med en odräglig börda belastat, särdeles sedan detta bedrövliga fallet sig tilldragit haver, så att jag icke vet att råda mig själv sedan andra, och givs ingen tid att tänka på något än om nattetid, och mindre att skriva. Intet felar mig viljen och hågen, så vitt förmågan sig sträcker, och kommer jag mitt ämbete och plikt väl ihåg om tiden och makten så eljest kunde tillräcka. Men alldenstund råd nu mest behöves, så må om allt annat gå huru det kan; haver jag likväl aktat nödigt, så mycket mig i hastighet infaller, att kommunicera mine tankar med Eder, huru sakerna mig synes att angripas skola, efter denna tids lägenhet. Icke att I goda herrar icke bättre detta skola förstå själva, men att kontestera min pliktiga åhåga om Fäderneslandsens välstånd och konservation, och att I genom alla konsiliers kollation kunne välja, vilket som bäst synes. Dock allt detta skrivandes i hastighet, det jag sedan och vid en annan gång vidare skall uttrycka.

Medan vår konung levde, var regementet hos oss stadgat, och uppfyllte hans vet, flit, dexteritet och mod allas våra försummelse och fåter. Denna tid som nu kommer haver ett annat lag. Görs nu icke till saken det som börs av var och en, så finnes ingen som det av sig själv boter eller rätter. Våra grannar och avundsmän, jag tiger våra fiender, hava fruktat sig för vår konung, som nu skola alla vilja och hoppas att bliva till mästare på oss, om vi icke rätteligen och försiktigt taga emot dem och formera verket förmedelst Guds milda tillhjälp således hos oss själva att det haver en art och går ordentligen till. Gud give jag kunde muntligen uttrycka min mening, ville jag hoppas att I skulle hava kontentemang därav. Nu det inte kan ske, vill jag görat som jag kan i hastighet bäst. ...

4.
... Håller jag det enkannerligen vara av nöden att alla ståthållare och guvernörer på gränshusen och slotten till trohet emot Hennes Majestät vår allernådigste drottning samt Kungliga Majestäts livsärvinge och Kronan, så ock till flit, uppsikt och tidig åtvarning förmanas och dem befallas i deras charge till vidare förordning att kontinuera. ...

6.
Så är ock av nöden att Saliga Kungliga Majestäts frånfälle genom Eder skrivelse notificeras Ständerna med några dess omständigheter; och de påminnes den trohet, ed och löfte de Hans Kungliga Majestät i sin livstid gjort och bevist, och sedan sig till Hennes Kungliga Majestäts vår fordom allernådigste herres gemål, Hennes Majestät drottningen, och enkannerligen den unga fröken, vår designerade drottning, med förbundet och gjort hava, och så dem som Kronan Fäderneslandet pliktiga äro; bedjandes att de sådant ihågkomma och sig i rolighet hålla ville till dess att en allmän Riksdag kan anställas, och där förordnas, huru härefter regeringen föras skall, lydandes emellertid så härefter som härtill deras ämbetsmän, ståthållare, fogder, etc.

7.
Uti det möte med bisperna och ståthållarna är bäst att statuerat bliver om dagen till en allmän Riksdag, och ändock därmed inte är till att dröja och vore den första dagen den bästa. Likväl där allt kan hållas stilla i Riket som jag vill förmoda, hölle jag därföre att Riksdagen bekvämest utskrivas till våren i nästkommande år 1633, och helst i maj månad, för dessa orsakers skull.

Först: att till den tid kunne och så finska Ständerna vara tillstädes, vilket högeligen är av nöden; sedan: så kan ock vid samma tid Saliga Kungliga Majestäts lik, samt Hennes Majestät drottningen vara tillstädes och med detsamma liket bliva nedersatt och begravet med tillbörlig kungliga tillredsel och ceremonier i alla Ständernas närvaro, såsom en så väl av Fäderneslandet meriterat konung ägnar.

Där och härute heller annorstädes något förelöper som utan tvivel sker det Ständernas resolution kräver, så kan det till den tid komma Eder till handa och alltså bekvämligst resolveras uppå. Dock såsom jag detta råd allenast giver utur detta fundament och principio att jag hoppas allt kunne bliva stilla, alltså där I goda herrar andra rationes hava eller få att skynda mötet och anticiperat, låter jag det därhän och måste pro re nata dirigeras. ...

12.
Jag skulle skriva om Saliga Kungliga Majestäts lik och dess tillredning och prydning, så ock om Hennes Majestäts vår allernådigste drottnings stat och tillstånd. Men efter jag ännu inte haver varit där, utan aktar mig nu ned; därföre nödgas jag till härnäst att differerat. ...

Befaller Eder goda herrar härmed den högste Gud till all god hälsa och välmågo, så ock hälsosamma råd och lycksalig utgång vänligen. Av Frankfurt vid Main den 14 novembris anno 1632.
Eder goda herrars
trogne broder, vän och tjänare
Axel Oxenstiern[a].

French translation (my own):

Nobles, bien-nés seigneurs,
Mes frères et fiables bons amis,
Jusqu'à ce jour, depuis que je me suis séparé de vous, Dieu a toujours fait en sorte que, même si l'on se trouve confronté à de grandes difficultés, et souvent ces difficultés semblent insurmontables, Dieu a quand même donné le bonheur de les vaincre et suffisamment de matière pour écraser les victoires, les progrès heureux et les joyeuses nouvelles. Cette année a certainement été difficile, et il semblait que Sa Majesté Royale était pour ainsi dire assiégée par la grande puissance ennemie à Nuremberg. L'Espagne marcha sur le Palatinat et Pappenheim joua le rôle de maître en Saxe et en Westphalie. Dieu a tout dirigé si gracieusement que la grande puissance et l’espoir de ces ennemis ont accompli autre chose que de laisser certaines terres désolées et détruites. Ils n’en ont pas gagné ne serait-ce qu’un petit morceau.

Et du côté de l'ennemi, beaucoup fut perdu après que Sa Majesté royale l'eut surpris à Nuremberg et ruiné la majeure partie de son armée, de sorte qu'il dut battre en retraite sans avoir rien accompli. Cet été, il a perdu toute la Souabe, le Palatinat avec le Rhin, l'Alsace, une bonne partie des terres de Bergen, de Cologne et de la Silésie; et c'est arrivé à tel point qu'on pourrait humainement en parler, si la vie de Sa Majesté Royale avait duré plus longtemps, et on ne douterait guère que l'ennemi céderait ou adopterait des lois de paix, et cette discorde aurait pu être provoquée à un bon résultat, et la Patrie aurait pu connaître une fin honorable et heureuse.

Mais, comme toutes les choses humaines sont variables et instables, il nous incombe qu'au lieu d'une heureuse nouvelle, je doive écrire sur quelque chose qui me brise le cœur: que Sa Majesté Royale, autrefois notre très gracieux roi et seigneur, est maintenant avec Dieu et est chrétien et le plus illustre de mémoire. Sa Majesté Royale, selon son zèle habituel, ne voulait pas négliger le sauvetage de l'électeur de Saxe (dont le territoire était envahi par l'ennemi), c'est pourquoi il se dépêcha d'effectuer les plus grands voyages de jour hors de Bavière à travers la forêt de Thuringe et vers Naumbourg, à la recherche de l'ennemi qui, de toutes ses forces, Wallenstein, Pappenheim, Mérode, Gallas et Holck, s'était conjugué à Meissen sous Leipzig, qu'il détenait également. Et après qu'ils se soient rencontrés dans une petite ville à 2 milles de Leipzig, appelée Lützen, une bataille s'y livra qui dura deux jours et demi, les 5 et 6 novembre.

Et bien que la victoire soit revenue à Sa Majesté Royale, par la grâce de Dieu, de sorte que l'ennemi a été privé de tous ses canons et munitions et a été contraint de battre en retraite, laissant le champ de bataille à Sa Majesté Royale puis s'enfuyant vers sa maison, la même victoire nous a néanmoins coûté trop cher, à nous et à la Patrie, dans la mesure où notre Roi (dont les nations étrangères s'émerveillent par le courage, la vertu et le souci de la Patrie et que nous ne pourrons jamais pleinement louer) a dû verser son sang et donner sa précieuse vie pour cela. Je sais que cela vous est parvenu avant que ma lettre soit arrivée, et je laisse donc les détails (que je n'ai pas encore obtenus moi-même) à la relation des autres ou à un meilleur moment; mais je dois déplorer l'état déplorable de ma chère Patrie, le triste état de Sa Majesté notre très gracieuse Reine, le danger de l'affaire en général ici, et je regrette d'avoir vécu assez longtemps pour voir ce jour.

Cela fait maintenant quelques années que j'y vais occasionnellement, et je ne pensais pas autre chose que cela arriverait un jour; j'ai certainement exhorté à l'occasion feu Sa Majesté Royale à mieux prendre soin de sa vie. Mais de même que Dieu avait doté Sa Majesté d'un cœur héroïque, intrépide et résolu qui n'estimait ni le danger ni la mort, de même Sa Majesté peut et doit être évoquée avec les plus grands éloges. Mais, en même temps, nous avons d’autant plus de raisons de pleurer et de nous lamenter qu’un tel seigneur nous ait si humainement enlevé. L'égal de ce roi est introuvable dans le monde et n'a pas été trouvé depuis plusieurs centaines d'années, et je ne sais pas non plus si un tel égal viendra si facilement par la suite; oui, il peut à juste titre être appelé le sage et grand roi Gustave, le Père de la Patrie. Aucun de ses égal n'a jamais régné en Suède. Non seulement nous le savons, mais toutes les nations étrangères, tant ennemies qu’amies, doivent en témoigner.

Mes chers et bons seigneurs, je vais plus loin qu'il n'est nécessaire avec vous, qui le savez aussi bien que moi; mais le chagrin de mon cœur et mon désir du défunt me transportent à tel point que je ne sais plus ce que j'écris. Mais cela ne mène nulle part. Quand des malheurs surviennent, on peut les regretter, mais on ne peut pas les changer, et la croix dont il a plu à Dieu de nous charger publiquement et en privé sera supportable si nous invoquons sa grâce pour nous aider et si nous cherchons à éviter et à prévenir tout.  encore plus de malheur avec des conseils opportuns, un courage ferme et une résolution virile.

Je suis maintenant loin de vous, et je dois porter ici un fardeau insupportable, d'autant plus que cet événement déplorable s'est produit, de sorte que je ne sais pas comment me conseiller ni conseiller les autres, et que je n'ai pas le temps d'y penser sauf la nuit, et j'ai encore moins de temps pour écrire. Rien ne manque à ma volonté et à mon désir, dans la mesure où s'étendent mes capacités, et je me souviendrai bien de ma fonction et de mon devoir si le temps et le pouvoir pouvaient autrement être suffisants. Mais comme les conseils sont les plus nécessaires en ce moment, que tout le reste se déroule comme il se doit; j'ai néanmoins jugé nécessaire, autant que cela me vient à l'esprit, de vous faire part de mes pensées sur la façon dont les choses me semblent devoir être traitées selon l'opportunité de cette époque. Non pas que vous, messieurs, ne compreniez pas mieux cela vous-mêmes, mais pour contester mon souci dévoué de la prospérité et de la conservation de la patrie, et pour que vous, par la réunion de tous les conseils, puissiez choisir ce qui vous semble le mieux. Mais, tout cela étant écrit à la hâte, je l'exprimerai plus tard et à un autre moment.

Pendant que notre roi vivait, le régiment était établi avec nous, et ses connaissances, sa diligence, sa dextérité et son courage l'emportaient sur la négligence et les fautes de nous tous. Les choses seront différentes à l'avenir. Or, si ce qui est dû par chacun n'est pas pris en compte, alors personne ne pourra le guérir ou le corriger de lui-même. Nos voisins et nos envieux, j'hésite à les appeler nos ennemis, nous craignions notre roi, et maintenant ils voudront et espèrent tous devenir maîtres de nous si nous ne les recevons pas correctement et prudemment et formons ainsi l'œuvre avec l'aide bienveillante de Dieu avec  nous pour que ça se passe bien. Plût à Dieu que je puisse exprimer mon opinion oralement, j'aurais voulu espérer que vous en seriez content.  Parce que cela ne peut pas arriver maintenant, je veux faire ce que je peux faire de mieux, dans la hâte. ...

4.
... Je considère qu'il est nécessaire que tous les gouverneurs des maisons frontalières et des châteaux soient exhortés à faire preuve de loyauté envers Sa Majesté notre très gracieuse reine et envers l'héritier de Sa Majesté royale et envers la Couronne, tout comme ils doivent aussi faire preuve de diligence, vigilance et avertissement en temps opportun; et il leur est ordonné de continuer à exercer leurs fonctions jusqu'à ce qu'ils reçoivent de nouvelles instructions. ...

6.
Il est donc aussi nécessaire que les États soient informés du décès de feu Majesté Royale et de certaines de ses circonstances par le biais de votre lettre; et qu'on leur rappelle la fidélité, le serment et la promesse qu'ils ont faits et prouvés à Sa Majesté Royale de son vivant, et qu'ensuite ils concluent cette alliance avec Sa Majesté Royale l'épouse de notre ancien très gracieux seigneur, Sa Majesté la reine, et bien sûr à la jeune Demoiselle, notre reine désignée, et à ceux qui sont obligés envers la Couronne et la Patrie; les suppliant de s'en souvenir et de rester calmes jusqu'à ce qu'une Diète générale puisse être nommée, et là il sera décrété comment le gouvernement doit être conduit à l'avenir, mais en obéissant à leurs fonctionnaires, gouverneurs, huissiers, etc., comme ils l'ont fait jusqu'à présent.

7.
En dehors de cette réunion avec les évêques et les gouverneurs, il est préférable de déclarer que le lendemain aura lieu un Riksdag général, et même dans ce cas, il n'y a pas lieu d'attendre et le premier jour sera le meilleur. Néanmoins, si tout pouvait rester calme dans le Royaume, comme je souhaite le supposer, j'ai donc pensé que la Diète serait plus opportunement convoqué au printemps de l'année prochaine 1633, et de préférence au mois de mai, pour ces raisons.

Premièrement: à ce moment-là, les États finlandais pourraient et seraient présents, ce qui est hautement nécessaire; puis: qu'en même temps le cadavre de feu Majesté Royale, ainsi que celui de Sa Majesté la reine, puissent être présents et que le même corps soit déposé et enterré avec les arrangements et cérémonies royales appropriées en présence de tous les États ainsi qu'un roi mérite de la Patrie.

Là-bas et ici, comme ailleurs, il se passe quelque chose qui se produit sans aucun doute comme l'exige la résolution des États, de sorte que cela peut arriver entre vos mains à ce moment-là et ainsi être résolu plus facilement en haut. Cependant, comme je ne donne ce conseil qu'à partir de ce fondement et de ce principe que j'espère que tout pourra être calme, c'est-à-dire que si vous, bons messieurs, avez d'autres raisons ou devez hâter la réunion et l'anticiper, j'en reste là, et il faut que ce soit le cas se dirige dans l’état actuel des choses. ...

12.
J'écrirais sur le cadavre du feu Majesté Royale, sa préparation et sa parure, ainsi que sur l'état et la condition de Sa Majesté notre très gracieuse reine. Mais comme je n'y suis pas encore allé, même si j'ai maintenant l'intention d'y aller, je suis donc obligé d'ajourner. ...

Par la présente, je vous recommande amicablement, mes bons seigneurs, à Dieu le Très-Haut pour la bonne santé et le bien-être de tous, et j'espère aussi des conseils salutaires et une issue heureuse. De Francfort-sur-le-Main, le 14 novembre 1632.
Votre fidèle frère, ami et serviteur
Axel Oxenstierna.

English translation (my own):

Noble, well-born lords,
My brothers and trusted good friends,
To this day, since I parted with you, God has always sent things in such a way that, even though one has been burdened with great difficulties, and often times the difficulties have seemed insurmountable, God has still given the happiness to win them over and enough material to overwrite victories, happy progress and joyful news. This year has certainly been difficult, and it seemed that His Royal Majesty was as good as besieged by the great power of the enemy at Nuremberg. Spain marched on the Palatinate, and Pappenheim played master in Saxony and Westphalia. God has so graciously directed everything that the great power and hope of such enemies have accomplished anything other than that they have left some lands desolate and destroyed. They have not won even one little piece of them.

And, on the enemy's side, much was lost after His Royal Majesty surprised him at Nuremberg and ruined most of his army, so that he had to retreat without having accomplished anything. This summer he lost the whole of Swabia, the Palatinate with the Rhine River, Alsace, a good part of the lands of Bergen and Cologne and Silesia; and it has come to such an extent that one could humanly talk about it, if His Royal Majesty's lifetime had lasted longer, and one would hardly doubt that the enemy would either give in or adopt laws of peace, and this discord could have been brought to a good result, and the Fatherland could have come to a reputable and happy ending.

But, as all human things are variable and unsteady, so it behooves us that, instead of happy news, I must write about something that breaks my heart: that His Royal Majesty, formerly our most gracious King and Lord, is now with God and is Christian and most illustrious in memory. His Late Royal Majesty, according to his customary zeal, did not want to neglect to rescue the Elector of Saxony (whose land was overrun by the enemy), so he hurried with the greatest daytime journeys out of Bavaria over the Thuringian Forest and towards Naumburg, searching for the enemy, who with all his power, Wallenstein, Pappenheim, Merode, Gallas and Holck, had conjugated in Meißen under Leipzig, which he also held. And after they met at a little town 2 miles from Leipzig, called Lützen, a battle was fought there which lasted for two days and a half, on the 5th and 6th of November.

And although the victory has gone to His Royal Majesty, by the grace of God, so that the enemy was deprived of all his cannons and ammunition and was forced to retreat, leaving the field to His Royal Majesty and then fleeing homeward, the same victory has nevertheless cost us and the Fatherland too much, in that our King (whose bravery, virtue and concern for the Fatherland foreign nations marvel at, and which we could never fully praise) had to shed his blood and give his precious life for it. I know that this has come to your ears before my letter will have arrived, and so I leave the particulars (which I myself have not yet obtained) to the relation of others or a better time; but I must lament the deplorable condition of my dear Fatherland, the sad condition of Her Majesty our most gracious Queen, the danger of the affair in general out here, and I regret that I have lived long enough to see that day.

I have now for some years occasionally been there, and I have supposed little else than that this would happen someday; I have certainly on occasion urged His Late Royal Majesty to take better care of his life. But as God had endowed His Late Majesty with a heroic, intrepid, and resolute heart that esteemed no danger or death, so His Late Majesty can and must be spoken of with the greatest praise. But, at the same time, we are given all the more reason to weep and lament that such a lord has taken away from us so humanly. The equal of this king is nowhere to be found in the world and has not for many hundreds of years, nor do I know if any such equal will come so easily hereafter; yes, he may rightfully be called the wise and great King Gustav, the Father of the Fatherland. No equal of his has ever reigned in Sweden. Not only do we know that, but all foreign nations, both enemies and friends, must bear witness to this.

My dear, good lords, I go further than is necessary with you, who know it just as well as I; but the grief in my heart and my longing for the deceased transport me so that I do not know what I am writing. But that gets one nowhere. When misfortunes happen, one can regret them, but one cannot change them, and the cross with which it has pleased God to burden us publicly and privately will be bearable if we call on His grace for help and if we seek to avoid and prevent all further misfortune with timely advice, firm courage and virile resolution.

I am now far away from you, and I must carry here an unbearable burden, especially as this deplorable event has come to pass, so that I do not know how to advise myself or others, and there is no time for me to think about anything except at night, and there is even less time for me to write. Nothing is lacking in my will and desire, as far as my ability extends, and I shall remember my office and duty well if time and power could otherwise be sufficient. But because advice is most needed right now, may everything else go as it may; I have nevertheless considered it necessary, as much as it occurs to me in haste, to communicate my thoughts with you, how things seem to me to have to be dealt with according to the opportunity of this time. Not that you good gentlemen will not better understand this yourselves, but to contest my dutiful concern about the prosperity and conservation of the Fatherland, and that you, through the collation of all councils, could choose which seems best. But, all this being written in haste, I will express it later and at another time.

While our King lived, the regiment was established with us, and his knowledge, diligence, dexterity, and courage outweighed the negligence and faults of us all. Things will be different going ahead. Now, if what is owed by each is not made a matter, then there is no one who will cure or correct it of its own accord. Our neighbours and envious men, I hesitate to call them our enemies, feared our King, and now they will all want and hope to become masters over us if we do not rightly and cautiously receive them and thus form the work through God's kind help with us so that it will go well. Would to God that I could express my opinion by mouth, I would have wanted to hope that you would have contentment from it. Because that cannot happen now, I want to do what I can do best in haste. ...

4.
... I consider it to be of necessity that all governors of the border houses and castles are urged to show loyalty to Her Majesty our most gracious Queen and to His Royal Majesty's heir and to the Crown, as they are also to show diligence, vigilance and timely warning; and they are commanded to further continue in their charge until they receive further instructions. ...

6.
So it is also out of necessity that the Estates be notified of the death of His Late Royal Majesty with some of its circumstances through your letter; and that they be reminded of the fidelity, oath and promise that they made and proved to His Royal Majesty during his lifetime, and then that they make that covenant with Her Royal Majesty the consort of our former most gracious Lord's, Her Majesty the Queen, and indeed to the young Lady, our designated Queen, and those who are obliged to the Crown and the Fatherland; begging them to remember this and to remain calm until a general Riksdag can be appointed, and there it will be decreed how the government is to be conducted hereafter, but obeying their officials, governors, bailiffs, etc., as they have done heretofore.

7.
Out of that meeting with the bishops and governors, it is best to state that the next day there will be a general Riksdag, and even then there is no need to delay and the first day would be the best. Nevertheless, if everything can be kept quiet in the Realm, as I wish to suppose, I have therefore thought that the Riksdag would most conveniently be called in the spring of this next coming year 1633, and preferably in the month of May, for the sake of these reasons.

First: that by that time the Finnish Estates could and would be present, which is highly necessary; then: that also at the same time the body of His Late Royal Majesty, as well as Her Majesty the Queen, can be present and that the same body be laid down and buried with proper royal arrangements and ceremonies in the presence of all the Estates as well as a King deserves from the Fatherland.

Out there and out here, as well as elsewhere, something is happening which without a doubt is taking place as the resolution of the Estates requires, so it can come to your hands by that time and thus most conveniently be resolved above. However, as I only give this advice from this foundation and principle that I hope everything could be calm, that is, if you good gentlemen have other reasons or have to hasten the meeting and anticipate it, I leave it there, and it must be directed as things stand. ...

12.
I would write about His Late Royal Majesty's body and its preparation and adornment, and also about the state and condition of Her Majesty our most gracious Queen. But because I have not yet been there, although I do now intend to go down there, I am therefore forced to defer. ...

I hereby and kindly commend you good lords to God the Most High for all good health and well-being, and I also hope for salutary advice and a happy outcome. From Frankfurt am Main, November 14, 1632.
Your faithful brother, friend and servant
Axel Oxenstierna.

Above: Axel Oxenstierna.

Above: Gustav Adolf's body is found by his men. Painted by Carl Wahlbom in 1855.

Above: Maria Eleonora.

Above: Kristina.