Source:
Handlingar rörande Skandinaviens historia, volume 25, pages 183 to 192, published by Hörbergska Boktryckeriet, 1842
The letter:
Wälborne Herre, käre Frende och tilförlåtelige godhe Wenn.
Genom S. Kongl. M:ttz Högloflig i åminnelse dödh ähre mitt Fäderneslandh månge fahrligheter påwuxne, bådhe nähr och fiärran, vnder sig sielfft och af främmende; Doch ähre däriblandh twenne, den ene af Pålandh, den andre af Danmarck; för hwilke Wij oss enkannerligen wachta moste. Omm den fahrligheet Oss vthur Pålandh tilstunder, hafwer Jag för dette schrifwit min K. Frende till min mening, och ehuruwäl den stoor ähr, och will medh modh och förnufft emottages; Så skattar Jag den lijkwäl så mycket mindre, effter som hwar man sig därföre befahrar, ähr så godh som offentlig och medh hoot och vndseyelse bespickat; Men den vthur Danmarck befahrar och mercker ingen eller fåå, sker vnder ett skeen af Wenskap, correspondence och en godh willie; Hwarföre man och billigt så mycket mehra sig för den achta moste. Jag förorsakes denne saak något bettre min K. F. att vthtydha, effter Jag icke sielf kan af komma, min mening honom mundtlig att communicera, och lijkwäl finner periculum in morâ. Rijksens Rådh j Danmarck hafwe af den 25:de Decemb. schrefwet mig till och föreslaget ett gifftermål emellan Wår Vnge ArffPrincessinne och Hertig Vlrich af Holsten, Kongen j Danmarckz Son. Hennes M:tt wår allernådigste Drottning hafwer mig och nådigst communicerat, att Kongen j Danmarck skall genom Marquard Pens hafwe beklagat Hennes M:ttz sorg, och vnder dedh skenet föreslaget ett sådant gifftermål; Jag twifler inthet att Rijksens Rådh j Swerrige, och kan skee flere, ähre och öfwer dette ährendedh besökte, och brukes till ewentyrs allehandha practiker. Så förnimmer Jag och, att Hertig Vlrich ähr kommen ifrån arméen vthur Slesien till Dresden; blifwer berättat honom wara revocerat åth Danmarck, Och troor Jag, att han sin wäg tager på Wolgast, omm dette ährendedh medh Hennes M:tt sielf att tala, och vthan twifwel att försökia, omm han något gott ordh eller Ja af Hennes M:tt nåå kundhe. Hwadh elliest passerat ähr, kan min F. sij af medhfölliende copier; Jag twifler inthet, att Hennes M:tt sig vthj een sådan saak inthet warder förklarandes, effter som Jag och befinner af Hennes M:ttz allernådigste schrifwelse, att Hennes M:tt försichtigt gått hafwer; Men aldenstundh inthet twifwel ähr, att flere sådane budh och skrifwelser ifrån Danmarck kommendes warde, och kan skee Hertig Vlrich sig sielff inställandes; Så kan Jag inthet låtha för min plicht, så och affection skuldh Jag drager till Wår Arff-Princessinna och Fäderneslandedh, att bedia min F. dedh han, mädhan Jag sielf inthet kan så hastigh komma tillstädes, wille taga sig dedh omak opå, och begifwa sig till Hennes M:tt, icke allenast nähr så på fordrat warder, hwilket Jag wäl weet, att han des föruthan görandes warder; Vthan och enkannerligen på denne min begären; Och såsom Hennes M:tt hafwer mig wyrdat, att förmedelst sin nådigste schrifwelse förfråga mitt Rådh; Så hafwer Jag fuller dedh alleredhe schrifftligen gifwet, Men icke så vthförlig, som Jag gärna wille, och dedh för hastigheet skuldh; allenast att Jag nw tiänstwillig begärer, min K. F. techts mine tanckar att förnimma och öfwerwäga, och dhem sedhan Hennes M:tt vpteckia; och där han af sin egen discretion något hafwer därtill att settia, att han dedh på behörligt sätt wille göra.
Dette gifftermål, som Danmarck söker, ähr till twenne ährender ansett; Att dedh anten gåår an Och altså kunde Kongen i Danmarck med kånst draga Cronan Swerige under sig uthan swärdzslag; eller där det inthed angår, sökia henne hoos een och annan, som wederbör; och altså turbera Rijked, görandes sigh partier, och kommandes der i per indirectum, eller åthminstone Riket genom factioner förswagande och rifwandes der ett stycke ifrån. Hwilcke the Danske kånster och förgift, wåre förfäder, mehra än oss att ihugkomma kärt ähr, förfarit hafwe. Nw weet Jag fuller och försäkrer migh därpå att ingen ärlig Swensk Man icke allenast af högre stånd vthan och af mindre och ringare ja någon bonde i Rijked ähr som skulle wille förstå till sådant anmodande och taga een Konung uthur Danmarck. Myckit mindre Hennes M:tt, som wäl weet och offta hört hafwer S. Kongl. M:ttz discurser, Och behöfde fördenskuldh föga att göra migh bekymber deromm helst effter Jag wäl weet att en sådan saak inthet låther tractera sig af en eller 2. ehuru högh den ähr; Så wijdt och att där Wår Arffröken till sin Åhr wore kommen, må Hennes F. N:de doch inthet sielf taga sig något sådant före, vthan moste alt skee effter och förmedelst Rijkzsens Rådhs och Ständernes rådh, samtyckie och willie; Mycket mindre, att någon annan skulle kunne præjudicera Hennes F. N:de heller Rijket, som mindre hafwer att säya däruthj. Doch lijkwäl, att icke vthj hastigheet, och kan skee vthj en godh mening till ett ondh vthslag något motte af Hennes M:tt resolveras, eller gifwes nogot ordh, eller förtröstning vth, däraf anten ett missförståndh kundhe vpwexa Rijken emellan, eller Hennes M:tt till skadha och förtreet, och kan skee olycko, någon wederwillie iblandh Ständerne måtte vpstå; Så beder Jag min F. Wenligen, han wille j en godh och vnderdånig mening remonstrera Hennes M:tt höghnödigt, och Hennes M:tt wår ArffPrincessinne och Rijket helsesampt wara, dedh Hennes M:tt medh höfligheet aldeles endskyller sigh (så frampt något frambdeles anten genom breff eller budh blifwer wijdhare örkat och solliciterat) och wender saaken heelt ifrån sigh, och dedh helst således, att Kongen j Danmarck och Hertig Vlrich alt hopp förtages och afskäres; Hwilket bequemest kan göres, där Hennes M:tt swarar först, att Princessinnan så Vng ähr, att Hennes F. N:de inthet till ett gifftermål kan sammtycke, och fördenskuldh Hen. M:tt inthet kunne swara därtill, Vthan nödhwendigt moste afwenta sin Dotters mogne Åhr; Sedhan till dedh andre, att effter Hennes F. N:de ähr designerat till en Drottning j Rijket, Därföre den saken att stå till Rijkzsens Rådh och Ständer, så att vthan Hennes Fürstl. N:des willie ingen Man Henne tages kan, och icke heller Hennes F. N:de vthan deres willie och sammtycke; Ty dette gifftermålet hafwer något mehra, ähn andre gemene gifftermål att betydha; Hwilket swar, där Hennes M:tt beståndigt gifwer, effter som inthet annatt swar medh skäl kan gifwes; Så moste dhe wäl låtha den saak anstå; Och twifler Jag inthet att Rijksens Rådh och Ständer warda, där dhe solliciteras, swarandes dedh som gör till saken och skäligt ähr. Och på dedh Hennes M:tt deste bettre må sij, att sådant gifftermåhl, hwarken Hennes F. N:de Fröken, heller Rijket wårt Fäderneslandh tiänar; Och att ey heller Hennes M:tt nyttigt ähr, att något hopp giffs; Så wille min K. Frende effterfölliandhe skäl Hennes M:tt j vnderdånigheet fördraga. 1. att S. Kongl. M:tt sielf, den tijdh Öfwerste Leütenanten Enhusen mentionerede ett sådant gifftermåhl emot Kongl. M:tt effter Leipsiger Slacht, strax vthan något wijdhare betenckiandhe slogh honom dedh vth, och befalte honom inthet att tenckia därpå, och sådant j månges nährwaru. 2. att S. Kongl. M:tt så lijtet som des S. Her Fader, sådant aldrig j sine tanckar hafwer komma låthet; Hwilket alt bör wara, icke allenast oss, män serdeles Hennes M:tt ett stort argument att inthet höra däraf. 3. Haffwer Swerriges Chrono inthet annatt ähn förföllielse och vndertryck vthur dedh Danske Husedt att förmodha. 4. Så ähr inthet att twifla, dedh, så frampt Hennes M:tt skulle wele sigh j något förståndh inlåtha medh Kongen j Danmarck, eller des Son, att dhe förnembste Rijksens Rådh och Ständer, så månge som Fäderneslandzens wälfärdh och frijheet sökia, strax skulle settia sig därop emot, och således skulle ett innerligt krijgh lätteligen kundhe komma j confusion, vthan sigh lätteligen tildraga, att Wår Arffröken skulle kunne komma omm all sin wälfärdh, ja ifrån sin rätt och rättigheet; Hwilket Hennes My:tt medh all flijt bör sökia att förekomma. 5. Därigenom gifwes tilfälle åth Kongen j Pålandh och hans Brödher, att sökia sitt partie j Rijket, och mången kan skee af desperation taga ett partie an, därigenom han tenckte sig att salvera, och sådant alt medh mercklig Hennes F. N:des Arff Princessinnes och Rijksens skadha. 6. Så ähr och wäl att considerera dedh Swenske och Danske humorer, så wijdt ähre ifrån hwar andre, att den dem tencker bringa vnder en Hatt, skall dedh aldrig kunne göra vthan mycket blodz vthgiutelse, och medh endera Nationens vndergångh; Såsom man sijr huru medh Norge ähr spelat, och på Swerrige för detta försökt. Syst och till dedh 7:de hafwer Hennes M:tt och så enkannerligen att betrachta, att där Hennes M:tt gåfwe vth någon förtröstning, kundhe lätteligen händha, dedh Rijkzsens Rådh och Ständerne j Rijket, inthet förstodhe därtill, såsom Jag inthet twifler; Och att däraf lijkwäl någon olägenheet fölgdhe, skulle Hennes M:ttz respect och tilbenägenheet j Rijket, mycket falla, förorsaka kalla hiärta; födha af sigh sådane Rådhslag, taal och actioner, som Hennes M:tt kundhe ländha till förfång och föracht hoos Ständerne; Hwaraf hwadh mehra ondt föllia kan, gifwer Jag hwar förståndig och wettig man att öfwerwäga. Desse och flere sådane skäl, där dhe blifwe Hennes My:tt rätt föredragne och vthtydde, twifler Jag inthet, att Hennes My:tt skall stemma denne saak j tijdh och j becken; förekommendes all wijdhlyfftigheet, som elliest vthan alt twifwel skall vpwexa. Jag will och wisserligen förhoppes, att min Frende som äfwen så wäl ähr FädernesLandedh obligerat som Jag; sijr des skadha och wälfärdh inthet mindre ähn Jag, och hafwer så godh affection därtill som Jag; skall göra sin flijt icke allenast dette alt Hennes M:tt vnderdånigst och på dedh beste sätt att föredraga; Vthan och Hennes My:tt medh sitt inrådendhe att adsistera, på dedh omm något wijdhare anmodhes, sådant må j tijdh, och medh godhe medell afwärries, vthan wederpartens store disgusto, hwilket bettre och bequemere skeer j tijdh, ähn sedhan man ähr på en ijs dragen, och då får en korg. Jag schrifwer dette icke fördenskuldh, att skulle Jag troo, dedh Hennes My:tt någon förtröstning gifwa wille; Jag sijr af Hennes M:ttz nådigste schrifwelse till mig, att Hennes M:tt Marquardh Pens förnufftigt swarat hafwer; Men lijke som Jag altijdh dhen frijheet hoos Sahl. Kongl. M:tt hafft hafwer; Mitt swåra kall och Embete, dedh Jag j mitt Fäderneslandh nw en lång tijdh bär, mig och så obligerar till en billig försorg; Altså twifler Jag inthet, och försäkrer mig Hennes M:ttz nådhe, dedh mig inthet illa optages, att Jag ähr något bekymbrat däromm, och söker att förekomma, så Hennes M:ttz, som Wår ArffPrincessinnes och Fäderneslandzens skadha och fahrligheet, och dhen emotbyggia så mycket Jagh kan; På dedh Jag icke en annan gång, nähr saken ähr förderfwet, moste komma därtill, och då sökia remedier, som föga ähre bettre ähn siukdommen; effter som bedröfwelige exempeln j alle Landh vthwijse, j den stadhen, att saken nw allenast medh få förnufftige ordh ähr att hielpa. Jag förhoppes att min försorg tages mig till dedh beste, effter som Jag medh mödha och arbete, ja medh mitt blodh söker, så Hennes M:ttz, som Wår ArffPrincessinnes och Fäderneslandzens godhe tilståndh att erholla; Att Jag och så dette min F. hafwer toort påläggia, förorsakar mig den opinion etc. Af Heilbronn d. 1:te Martij A:o 1633.
AXELL
OXENSTIERN.
m. p.
With modernised spelling:
Välborne herre, käre frände och tillförlåtlige gode vän,
Genom Saliga Kungliga Majestäts (höglovlig i åminnelse) död äro mitt Fädernesland många farligheter påvuxna, både när och fjärran, under sig självt och av främmande; dock äro däribland tvenne, den ena av Poland, den andra av Danmark, för vilka vi oss enkannerligen vakta måste. Om den farlighet oss utur Poland tillstunder, haver jag förr detta skrivit min käre frände till min mening, och ehuruväl den stor är och vill med mod och förnuft emottagas, så skattar jag den likväl så mycket mindre, eftersom var man sig därföre befarar, är så god som offentlig och med hot och undsägelse bespickad.
Men den utur Danmark befarar och märker ingen eller få sker under ett sken av vänskap, korrespondens och en god vilje, varföre man ock billigt så mycket mera sig för den akta måste. Jag förorsakes denna sak något bättre min käre frände att uttyda, efter jag icke själv kan avkomma min mening honom muntlig att kommunicera, och likväl finner periculum in mora. Riksens Råd i Danmark hava av den 25 decembris skrivit mig till och föreslagit ett giftermål emellan vår unga arvprinsessinna och hertig Ulrik av Holsten, kungen i Danmarks son.
Hennes Majestät vår allernådigste drottning haver mig ock nådigst kommunicerat att kungen i Danmark skall genom Marquard Pentz have beklagat Hennes Majestäts sorg och under det skenet föreslagit ett sådant giftermål. Jag tvivlar inte att Riksens Råd i Sverige, och kanske flera, äro ock över detta ärendet besökte och brukas till äventyrs allehanda praktiker. Så förnimmer jag ock att hertig Ulrik är kommen ifrån armén utur Schlesien till Dresden; bliver berättat honom vara revocerat åt Danmark, och tror jag att han sin väg tager på Wolgast om detta ärendet med Hennes Majestät själv att tala och utan tvivel att försöka om han något gott ord eller ja av Hennes Majestät nå kunde.
Vad eljest passerat är, kan min frände se av medföljande kopior; jag tvivlar inte att Hennes Majestät sig uti en sådan sak inte varder förklarandes, eftersom jag ock befinner av Hennes Majestäts allernådigste skrivelse att Hennes Majestät försiktigt gått haver. Men alldenstund intet tvivel är att flera sådana bud och skrivelser ifrån Danmark kommandes varda, och kanske hertig Ulrik sig själv inställandes, så kan jag inte låta för min plikt, så ock affektions skull jag drager till vår arvprinsessinna och Fäderneslandet, att bedja min frände det han, medan jag själv inte kan så hastig komma tillstädes, ville taga sig det omak uppå och begiva sig till Hennes Majestät, icke allenast när så påfordrat varder, vilket jag väl vet att han dessförutan görandes varder, utan ock enkannerligen på denna min begäran.
Och såsom Hennes Majestät haver mig vördat att förmedelst sin nådigste skrivelse förfråga mitt råd, så haver jag fuller det allaredo skriftligen givit, men icke så utförlig som jag gärna ville, och det för hastighets skull; allenast att jag nu tjänstvillig begär min käre frände täckts mina tankar att förnimma och överväga och dem sedan Hennes Majestät upptäcka; och där han av sin egen diskretion något haver därtill att sätta, att han det på behörligt sätt ville göra.
Detta giftermål som Danmark söker är till tvenne ärender ansett: att det anten går an, och alltså kunde kungen i Danmark med konst draga Kronan Sverige under sig utan svärdsslag; eller, där det intet angår, söka henne hos en och annan som vederbör och alltså turbera riket, görandes sig partier och kommandes däri per indirectum, eller åtminstone riket genom faktioner försvagande och rivandes där ett stycke ifrån — vilka de danska konster och förgift, våra förfäder mera än oss att ihågkomma kärt är, förfarit hava.
Nu vet jag fuller och försäkrar mig därpå att ingen ärlig svensk man icke allenast av högre stånd, utan och av mindre och ringare, ja någon bonde i riket är, som skulle ville förstå till sådant anmodande och taga en konung utur Danmark. Mycket mindre Hennes Majestät, som väl vet och ofta hört haver Saliga Kungliga Majestäts diskurser och behövde fördenskull föga att göra mig bekymmer därom, helst efter jag väl vet att en sådan sak inte låter traktera sig av en eller 2, ehuru hög den är.
Så vitt ock att där vår Arvfröken till sin år vore kommen, må Hennes Furstliga Nåde dock inte själv taga sig något sådant före, utan måste allt ske efter ock förmedelst Riksens Råds och Ständernas råd, samtycke och vilje; mycket mindre att någon annan skulle kunne prejudicera Hennes Furstliga Nåde eller Riket, som mindre haver att säga däruti, dock likväl att icke uti hastighet och kanske uti en god mening till ett ont utslag något måtte av Hennes Majestät resolveras eller gives något ord eller förtröstning ut, därav anten ett missförstånd kunde uppväxa riken emellan eller Hennes Majestät till skada och förtret, och kanske olycko, någon vedervilje ibland Ständerna måtte uppstå.
Så beder jag min frände vänligen, han ville i en god och underdånig mening remonstrera Hennes Majestät högnödigt, och Hennes Majestät vår Arvprinsessinna och Riket hälsosamt vara, det Hennes Majestät med hövlighet alldeles entskyller sig (såframt något framdeles anten genom brev eller bud bliver vidare yrkat och solliciterat) och vänder saken helt ifrån sig, och det helst således att kungen i Danmark och hertig Ulrik allt hopp förtagas och avskäras, vilket bekvämast kan göras där Hennes Majestät svarar först att prinsessinnan så ung är att Hennes Furstliga Nåde inte till ett giftermål kan samtycka, och fördenskull Hennes Majestät inte kunde svara därtill, utan nödvändigt måste avvänta sin dotters mogna år.
Sedan till det andra, att efter Hennes Furstliga Nåde är designerad till en drottning i riket, därföre den saken att stå till Riksens Råd och Ständer, så att utan Hennes Furstliga Nådes vilje ingen man henne tagas kan, och icke heller Hennes Furstliga Nåde utan deras vilje och samtycke, ty detta giftermålet haver något mera än andra gemena giftermål att betyda. Vilket svar, där Hennes Majestät beståndigt giver, eftersom intet annat svar med skäl kan givas, så måste de väl låta den sak anstå; och tvivlar jag inte att Riksens Råd och Ständer varda, där de solliciteras, svarandes det som gör till saken och skäligt är.
Och på det Hennes Majestät desto bättre må se att sådant giftermål varken Hennes Furstliga Nåde Fröken, heller Riket vårt Fädernesland tjänar, och att ej heller Hennes Majestät nyttigt är att något hopp givs; så ville min käre frände efterföljande skäl Hennes Majestät i underdånighet fördraga:
1. att Saliga Kungliga Majestät själv, den tid överstelöjtnanten Enhusen mentionerade ett sådant giftermål emot Kungliga Majestät efter Leipziger slakt, strax utan något vidare betänkande slog honom det ut, och befallte honom inte att tänka därpå, och sådant i mångas närvaro.
2. Att Saliga Kungliga Majestät så litet som dess salige herrfader sådant aldrig i sina tankar haver komma låtit, vilket allt bör vara icke allenast oss, men särdeles Hennes Majestät, ett stort argument att inte höra därav.
3. Haver Sveriges Krono intet annat än förföljelse och undertryck utur det danska huset att förmoda.
4. Så är intet att tvivla det, såframt Hennes Majestät skulle vilja sig i något förstånd inlåta med kungen i Danmark, eller dess son, att de förnämste Riksens Råd och Ständer, så många som Fäderneslandsens välfärd och frihet söka, strax skulle sätta sig där upp emot, och således skulle ett innerligt krig lätteligen kunde komma i konfusion, utan sig lätteligen tilldraga att vår Arvfröken skulle kunna komma om all sin välfärd, ja ifrån sin rätt och rättighet; vilket Hennes Majestät med all flit bör söka att förekomma.
5. Därigenom gives tillfälle åt kungen i Poland och hans bröder att söka sitt parti i riket, och mången kanske av desperation taga ett parti an, därigenom han tänkte sig att salvera, och sådant allt med märklig Hennes Furstliga Nådes Arvprinsessinnas och Riksens skada.
6. Så är ock väl att konsiderera det svenska och danska humörer så vitt äro ifrån varandra att den dem tänker bringa under en hatt skall det aldrig kunna göra utan mycket blodsutgjutelse och med endera nationens undergång, såsom man ser huru med Norge är spelat och på Sverige förr detta försökt.
Sist, och till det 7:e, haver Hennes Majestät också enkannerligen att betrakta att där Hennes Majestät gåve ut någon förtröstning, kunde lätteligen hända det Riksens Råd och Ständerna i Riket inte förstode därtill, såsom jag inte tvivlar; och att därav likväl någon olägenhet följde, skulle Hennes Majestäts respekt och tillbenägenhet i riket mycket falla, förorsaka kalla hjärta, föda av sig sådana rådslag, tal och aktioner som Hennes Majestät kunde lända till förfång och förakt hos Ständerna, varav vad mera ont följa kan, giver jag var förståndig och vettig man att överväga.
Dessa och flera sådana skäl, där de blive Hennes Majestät rätt föredragna och uttydde, tvivlar jag inte att Hennes Majestät skall stämma denna sak i tid och i bäcken, förekommandes all vidlyftighet som eljest utan allt tvivel skall uppväxa.
Jag vill ock visserligen förhoppas att min frände som även såväl är Fäderneslandet obligerad som jag, ser dess skada och välfärd inte mindre än jag, och haver så god affektion därtill som jag; skall göra sin flit icke allenast detta allt Hennes Majestät underdånigst och på det bästa sätt att föredraga, utan ock Hennes Majestät med sitt inrådande att assistera, på det, om något vidare anmodes, sådant må i tid och med goda medel avvärjas utan vederpartens stora disgusto, vilket bättre och bekvämare sker i tid än sedan man är på en is dragen och då får en korg.
Jag skriver detta icke fördenskull att skulle jag tro det Hennes Majestät någon förtröstning giva ville; jag ser av Hennes Majestäts nådigste skrivelse till mig att Hennes Majestät Marquard Pentz förnuftigt svarat haver. Men likasom jag alltid den frihet hos Saliga Kungliga Majestät haft haver, mitt svåra kall och ämbete, det jag i mitt Fädernesland nu en lång tid bär, mig också obligerar till en billig försorg.
Alltså tvivlar jag inte, och försäkrar mig Hennes Majestäts nåde, det mig inte illa upptages att jag är något bekymrad därom och söker att förekomma så Hennes Majestäts som vår Arvprinsessinnas och Fäderneslandsens skada och farlighet och den emotbygga så mycket jag kan, på det jag icke en annan gång, när saken är fördärvad, måste komma därtill och då söka remedier som föga äro bättre än sjukdomen; eftersom bedrövliga exempeln i alla land utvisa i den staden att saken nu allenast med få förnuftiga ord är att hjälpa.
Jag förhoppas att min försorg tages mig till det bästa, eftersom jag med möda och arbete, ja med mitt blod söker, så Hennes Majestäts som vår Arvprinsessinnas och Fäderneslandsens goda tillstånd att erhålla; att jag också detta min frände haver tort[s] pålägga, förorsakar mig den opinion, etc. Av Heilbronn, den 1 martii anno 1633.
Axel Oxenstiern[a], m. p.
French translation (my own):
Bien né seigneur, cher parent et fidèle bon ami,
A la mort de feu Sa Majesté Royale (hautement louable de mémoire), de nombreux dangers, tant proches que lointains, se sont accrus sur ma patrie, tant de sa part que de la part d'étrangers; cependant, il y en a deux parmi eux, l'un de Pologne, l'autre du Danemark, contre lesquels nous devons certainement nous méfier. Si ce danger nous arrivait de Pologne, j'ai écrit à l'avance à mon cher parent pour lui faire part de mon opinion, et bien qu'elle soit grande et doive être accueillie avec courage et raison, je l'estime néanmoins d'autant moins, car si on le craint, il est aussi bien public et truffé de menaces et d'excuses.
Mais hors du Danemark, personne ne craint et ne remarque, ou bien peu de choses se passent sous le couvert de l'amitié, de la correspondance et de la bonne volonté, c'est pourquoi il faut être d'autant plus prudent à ce sujet. Je suis amené à exposer cette affaire un peu mieux à mon cher parent, car je ne peux pas me résoudre moi-même à vous communiquer mon opinion de vive voix, et pourtant je trouve dangereux de la retarder. Le Conseil du Royaume de Danemark m'a écrit le 25 décembre et a proposé un mariage entre notre jeune princesse héréditaire et le duc Ulric de Holstein, fils du roi de Danemark.
Sa Majesté notre très gracieuse reine m'a aussi très gracieusement communiqué que le roi de Danemark, par l'intermédiaire de Marquard Pentz, aurait pleuré le chagrin de Sa Majesté et proposé un tel mariage sous ce prétexte. Je ne doute pas que le Conseil du Royaume de Suède, et peut-être plusieurs autres, ne soient également visités à ce sujet et ne soient peut-être utilisés pour toutes sortes de pratiques. J'apprends donc aussi que le duc Ulric est venu de l'armée de Silésie à Dresde; on dit qu'il doit être rappelé au Danemark, et je pense qu'il se rend à Wolgast à ce sujet afin de parler avec Sa Majesté elle-même, et sans doute pour essayer d'obtenir une bonne parole ou un consentement de Sa Majesté.
Quant à ce qui s'est passé, mon parent peut le voir par les copies ci-jointes; je ne doute pas que Sa Majesté ne se prononce sur une telle affaire, car je constate aussi par la très gracieuse lettre de Sa Majesté qu'elle s'y est prise avec précaution. Mais il n'y a pas de doute que plusieurs messages et lettres de ce genre viendront du Danemark, et peut-être le duc Ulric se présentera-t-il lui-même; je ne puis donc négliger, tant par devoir que par affection pour notre princesse héréditaire et pour la Patrie, de prier mon parent de vouloir, comme je ne peux pas venir moi-même si vite, prendre la peine d'aller trouver Sa Majesté, non seulement quand elle le demandera, ce que je sais bien que vous feriez autrement, mais aussi seulement à ma demande.
Et comme Sa Majesté a daigné me demander conseil par le moyen de sa très gracieuse lettre, je l'ai certainement déjà donné par écrit, mais pas avec autant de détails que je l'aurais souhaité, et cela par souci de hâte; seulement que je désire maintenant obligeamment qu'il plaise à mon cher parent d'apprendre et de considérer mes pensées et de les révéler ensuite à Sa Majesté pour qu'elle les découvre; et si vous avez de votre propre chef quelque chose à ajouter, que vous le fassiez de manière propre.
Le mariage que le Danemark cherche à nouer est considéré pour deux raisons: soit qu'il soit convenable, et ainsi le roi du Danemark pourrait par l'art soumettre la couronne de Suède sans coup d'épée; soit, s'il n'y a rien à faire, il pourrait chercher le pays à l’un ou à l'autre comme il convient et ainsi troubler le royaume, former des partis et diriger indirectement le pays, ou du moins affaiblir le royaume par des factions et l’en arracher — ce qu'ont fait les artifices et les poisons danois, dont nos ancêtres se souviennent plus fortement que nous.
Or, je sais très bien et m'assure qu'il n'y a pas d'honnête Suédois, non seulement de rang supérieur, mais aussi de rang inférieur et inférieur, même aucun paysan du royaume, qui comprendrait une telle demande et ferait sortir un roi du Danemark. Et encore moins Sa Majesté, qui connaît bien et a souvent entendu les discours de Sa Majesté royale défunte et n'a donc pas eu besoin de m'en inquiéter, d'autant plus que je sais bien qu'une telle chose ne peut être traitée par une ou deux personnes, si hautes soient-elles.
En effet, si notre demoiselle héréditaire était déjà majeure, Sa Grâce ne pourrait pas entreprendre elle-même une telle chose, mais tout doit être fait conformément et par l'avis, le consentement et la volonté du Conseil du Royaume et des États; encore moins que quelqu'un d'autre puisse porter préjudice à Sa Grâce ou au Royaume, encore moins que quelqu'un doive y dire quelque chose, néanmoins que, sans hâte et peut-être dans une bonne opinion d'un résultat mauvais, quelque chose pourrait être résolu par Sa Majesté, ou qu'une parole ou une assurance pourrait être donnée, de là ou bien un malentendu pourrait surgir entre les royaumes ou, au préjudice et au mécontentement de Sa Majesté et peut-être à son malheur, quelque mauvaise volonté pourrait surgir entre les États.
Je prie donc amicalement mon parent qu'il veuille, dans une opinion bonne et soumise, faire de grands remontrances à Sa Majesté, et d'une manière qui soit salutaire pour Sa Majesté notre princesse héréditaire et pour le royaume, que Sa Majesté s'absout complètement avec politesse (tant qu'à partir de maintenant quelque chose par lettre ou message est encore demandé et sollicité) et se détourne complètement de l'affaire, et qu'il est ainsi préférable que toute espérance soit enlevée et coupée du roi de Danemark et du duc Ulric, ce qui peut être fait le plus commodément si Sa Majesté répond d'abord que la princesse est si jeune que Sa Grâce ne peut consentir à un mariage, et donc Sa Majesté ne pourrait pas y répondre, mais il faut nécessairement attendre que sa fille atteigne ses années mûres.
Deuxièmement, parce que Sa Majesté est désignée comme reine dans le royaume, cette question est du ressort du Conseil et des États du royaume, de sorte que, sans la volonté de Sa Majesté, aucun mari ne peut lui être proposé, et Sa Majesté ne peut le faire sans leur volonté et leur consentement, car ce mariage signifie quelque chose de plus que les autres mariages ordinaires. A cette réponse, que Sa Majesté donne constamment, parce qu'aucune autre réponse ne peut raisonnablement être donnée, ils doivent certainement laisser cette question en suspens; et je ne doute pas que le Conseil et les États du royaume, s'ils sont sollicités, répondront ce qui est pertinent et raisonnable.
Et pour que Sa Majesté puisse voir d'autant mieux qu'un tel mariage ne sert ni à Sa Grâce la Demoiselle, ni au Royaume de notre Patrie, et qu'il n'est pas utile à Sa Majesté qu'il y ait quelque espérance pour cela, mon cher parent peut soumettre à Sa Majesté les raisons suivantes:
1. que feue Sa Majesté Royale elle-même, au moment où le lieutenant-colonel Enhusen lui a parlé d'un tel mariage après le massacre de Leipzig, l'a immédiatement et sans autre rapport fait taire et lui a ordonné de ne même pas y penser, et il l'a fait en présence de beaucoup d'hommes.
2. que feue Sa Majesté Royale, aussi peu que son feu père, n'a jamais laissé entrer dans ses pensées une telle chose, ce qui devrait être non seulement pour nous tous, mais surtout pour Sa Majesté [la reine], un grand argument pour ne pas en entendre parler.
3. que la Couronne de Suède n'a rien à attendre de la maison danoise, sinon la persécution et l'oppression.
4. Il n'y a pas de doute que tant que Sa Majesté voudra s'entendre en quelque façon avec le roi de Danemark ou avec son fils, les Conseils et les États les plus distingués du Royaume, tous ceux qui cherchent le bien-être et la liberté de la Patrie, s'y opposeraient immédiatement, et une guerre civile pourrait ainsi facilement éclater, sans qu'il soit facile d'attirer que notre demoiselle héréditaire puisse perdre tout son bien-être, même son droit, ce que Sa Majesté devrait chercher avec toute la diligence à empêcher.
5. L'occasion serait ainsi donnée au roi de Pologne et à ses frères de chercher leur parti dans le royaume, et beaucoup, peut-être par désespoir, prendraient parti pour l'y consacrer, et tout cela au détriment particulier de Sa Grâce la princesse héréditaire et du Royaume.
6. Il convient également de considérer que les humeurs suédoise et danoise sont si éloignées que quiconque voudrait les réunir sous un même chapeau ne pourra jamais le faire sans un grand bain de sang et la chute de l'une ou l'autre nation, comme on le voit comment cela s'est passé lorsque la Norvège et la Suède ont déjà tenté cela.
Enfin, et pour ce qui est du septième point, Sa Majesté doit aussi considérer que si elle devait émettre une confidence, il pourrait facilement arriver que le Conseil et les États du Royaume ne la comprennent pas, comme je n'en doute pas; et que si quelque inconvénient en résultait, le respect et l'affection de Sa Majesté dans le royaume diminueraient considérablement, cela provoquerait un cœur froid et donnerait naissance à des conseils, des discours et des actions qui pourraient contribuer à la disgrâce et au mépris de Sa Majesté auprès des États, d'où il pourrait en résulter encore plus de mal, étant donné que je suis assez sain d'esprit et raisonnable pour considérer cela.
Si ces raisons et plusieurs autres du même genre sont correctement présentées et expliquées à Sa Majesté, je ne doute pas qu'elle ne mette fin à cette affaire à temps et dans le ruisseau, évitant tout détail qui autrement surgirait sans aucun doute.
J'espère aussi que mon parent, qui est aussi obligé envers la Patrie que moi, voit son mal et son bien autant que moi, et que vous avez pour elle autant d'affection que moi; que vous ferez votre diligence non seulement pour que tout cela soit présenté à Sa Majesté avec soumission et de la meilleure façon, mais aussi pour aider Sa Majesté de vos conseils, afin que, si quelque chose de plus est demandé, ces choses puissent être évitées à temps et par de bons moyens sans le grand dégoût de l'autre partie, ce qui arriverait mieux et plus commodément avec le temps que lorsqu'on est traîné sur de la glace et qu'on reçoit ensuite un panier.
Je n'écris pas ceci parce que je voudrais croire que Sa Majesté veut me donner une assurance; je vois par la lettre très gracieuse que Sa Majesté m'a adressée que Sa Majesté a répondu avec bon sens à Marquard Pentz. Mais de même que j'ai toujours eu cette liberté avec Sa Majesté royale défunte, ma difficile vocation et ma fonction, que j'exerce depuis longtemps dans ma Patrie, m'obligent aussi à une juste disposition.
Je ne doute donc pas, et je m'assure de la grâce de Sa Majesté, que cela ne me dérange pas d'être quelque peu inquiet à ce sujet, et je m'efforce d'empêcher le mal et le danger pour Sa Majesté, ainsi que pour notre princesse héréditaire et pour la Patrie, et de le contrecarrer autant que je peux, afin de ne pas avoir à y revenir une autre fois, lorsque la chose sera corrompue, et alors à chercher des remèdes qui ne sont guère meilleurs que le mal; car de tristes exemples dans tous les pays montrent dans cette ville que la chose ne peut être guérie maintenant qu'avec quelques mots sensés.
J'espère que mes soins sont pris pour le mieux, car je m'efforce par mon travail et mon travail, même par mon sang, d'obtenir le bon sort de Sa Majesté en tant que notre princesse héréditaire et pour la Patrie; le fait que j'aie osé confier cela à mon parent me donne également cette opinion, etc. De Heilbronn, le 1er mars 1633.
Axel Oxenstierna, m. p.
English translation (my own):
Well-born lord, dear kinsman and reliable good friend,
Through the death of His Late Royal Majesty (highly laudable in memory), many dangers, both near and far, have grown on my Fatherland, under itself and from strangers; however, there are two among them, the one from Poland, the other from Denmark, for which we must certainly be on our guard. If that danger should happen to us out of Poland, I have beforehand written to my dear kinsman about my opinion, and although it is great and needs to be received with courage and reason, I nevertheless esteem it so much less because if one therefore fears it, it is as good as public and peppered with threats and excuses.
But out of Denmark no one fears and notices, or few things happen, under the guise of friendship, correspondence and good will, which is why one needs to be so much more careful about it. I am caused to expound this matter somewhat better to my dear kinsman, as I myself cannot bring myself to communicate my opinion to you by mouth, and yet I find danger in delaying it. The Council of the Kingdom of Denmark wrote to me on December 25 and proposed a marriage between our young Hereditary Princess and Duke Ulrik of Holstein, the King of Denmark's son.
Her Majesty our Most Gracious Queen has also most graciously communicated to me that the King of Denmark will, through Marquard Pentz, have lamented Her Majesty's grief and proposed such a marriage under that pretense. I have no doubt that the Council of the Realm in Sweden, and perhaps several others, are also visited about this matter and are perhaps being used for all kinds of practices. So I also learn that Duke Ulrik has come from the army out of Silesia to Dresden; it is said that he is to be revoked to Denmark, and I think he takes his way at Wolgast on this matter so as to speak with Her Majesty herself, and no doubt to try if he might be able to get any good word or consent from Her Majesty.
As for what else has passed, my kinsman can see from the accompanying copies; I have no doubt that Her Majesty will not declare in such a matter, as I also find from Her Majesty's most gracious letter that she has gone about it cautiously. But at the moment there is no doubt that several such messages and letters will come from Denmark, and perhaps Duke Ulrik will present himself, so I cannot neglect, both for the sake of my duty as well as for the sake of the affection I have for our Hereditary Princess and the Fatherland, to beg my kinsman that he, as I myself cannot come so hastily, want to take the trouble and go to Her Majesty, not only when she requests it, which I well know you would otherwise do, but also only at this my request.
And as Her Majesty has deigned to request my advice by means of her most gracious letter, I have certainly already given it in writing, but not in as much detail as I would have liked, and that for the sake of haste; only that I now obligingly desire it to please my dear kinsman to learn and consider my thoughts and then to discover them to her Her Majesty to discover them; and if you of your own discretion have something to add, that you to do so in a proper manner.
This marriage that Denmark is seeking is considered for two matters: that it either is proper, and thus the King of Denmark could by art subjugate the Crown of Sweden without a stroke of the sword; or, if there is nothing to do with it, he could be seeking the country from one and another as appropriate and thus disturb the kingdom, forming parties and leading indirectly within the country, or at least weakening the kingdom through factions and tearing it away from there — which the Danish arts and poisons, which our forefathers remember fondly more than we do, have done.
Now, I know full well and assure myself that there is no honest Swedish man, not only of higher status, but also of lesser and inferior status, even any peasant in the kingdom, who would understand such a request and take a King out of Denmark. Much less Her Majesty, who knows well and has often heard His Late Royal Majesty's discourses and therefore has had little need to worry me about it, especially as I know well that such a thing cannot be treated by one or two people, however high it may be.
Insofar as, if our Hereditary Lady had already come of age, Her Princely Grace may not undertake such a thing herself, but everything must be done in accordance with and through the advice, consent and will of the Council of the Kingdom and the Estates; much less that anyone else should be able to prejudice Her Princely Grace or the Realm, even less that anyone has to say something therein, nevertheless that, not in haste and perhaps in a good opinion to an evil result, something might be resolved by Her Majesty, or any word or assurance might be given out, hence either a misunderstanding could arise between the kingdoms or, to Her Majesty's harm and annoyance and perhaps to her misfortune, some ill will might arise among the Estates.
So I amicably beg my kinsman that he wanted in a good and submissive opinion to remonstrate to Her Majesty greatly, and in a way that is salutary for Her Majesty our Hereditary Princess and the Kingdom, that Her Majesty with politeness completely absolve herself (as long as anything from now on by letter or message is further demanded and solicited) and completely turn away from the matter, and it is thus preferable that all hope be taken away and cut off from the King of Denmark and Duke Ulrik, which can most conveniently be done if Her Majesty first answers that the princess is so young that Her Princely Grace cannot consent to a marriage, and therefore Her Majesty could not reply thereto, but one must necessarily wait until her daughter reaches her mature years.
Then, secondly, that because Her Princely Grace is designated as a queen in the kingdom, that is therefore a matter for the Council and Estates of the Realm, so that, without Her Princely Grace's will, no husband can be proposed to her, nor can Her Princely Grace do it without their will and consent, because this marriage means something more than do other, common marriages. The which answer, which Her Majesty constantly gives, because no other answer can reasonably be given, they must surely let that matter wait; and I do not doubt that the Council and Estates of the Realm, if they are solicited, will answer what is relevant and reasonable.
And so that Her Majesty can see all the better that such a marriage neither serves Her Princely Grace the Lady, nor the Kingdom of our Fatherland, nor is it useful for Her Majesty that there be any hope for it; so may my dear kinsman submissively represent the following reasons to Her Majesty:
1. that His Late Royal Majesty himself, at the time Lieutenant-Colonel Enhusen mentioned such a marriage to His Royal Majesty after the slaughter at Leipzig, immediately and without any further report knocked it out of him and ordered him not to even think about it, and he did so in the presence of many men.
2. That His Late Royal Majesty, as little as his late father, never let such a thing enter his thoughts, which should be not only to all of us, but especially to Her Majesty, a great argument not to hear of it.
3. The Crown of Sweden has nothing to expect from the Danish house but persecution and oppression.
4. There is no doubt that, as long as Her Majesty wants to agree in any way with the King of Denmark or with his son, that the most distinguished Councils and Estates of the Realm, as many as seek the welfare and freedom of the Fatherland, would immediately oppose themselves to it, and a civil war could thus easily come into confusion, without easily attracting that our Hereditary Lady could lose all her welfare, even her right, which Her Majesty should with all diligence seek to prevent.
5. The opportunity would thereby be given to the King of Poland and his brothers to seek their party in the kingdom, and many, perhaps out of desperation, would take up a party to anoint him thereto, and all this with particular damage to Her Princely Grace the Hereditary Princess and the Realm.
6. It is also well to consider that Swedish and Danish humours are so far apart that whoever intends to bring them under one hat will never be able to do so without great bloodshed and the downfall of either nation, as one sees how it played out when Norway and Sweden previously tried this.
Lastly, and to the 7th point, Her Majesty must also consider that if she were to issue any confidence, it could easily happen that the Council and the Estates of the Realm would not understand it, as I have no doubt; and that if some inconvenience were to result from it, Her Majesty's respect and affection in the kingdom would greatly fall, it would cause a cold heart and give birth to such counsels, discourses and actions as could contribute to Her Majesty's disgrace and contempt with the Estates, from which even more evil could follow, I being sane and sensible enough to consider this.
If these and several such reasons are correctly presented and explained to Her Majesty, I do not doubt that she will stem this matter in time and in the brook, avoiding any detail which otherwise would arise without anu doubt.
I certainly also want to hope that my kinsman, who is as much obliged to the Fatherland as I am, sees its harm and welfare no less than I do, and that you have as good an affection for it as I do; that you will do your diligence not only so that all this may be submissively and in the best way presented to Her Majesty, but also to assist Her Majesty with your advice, so that, if anything further is requested, such things may be averted in time and with good means without the great disgust of the other party, which would happen better and more conveniently in time than after one is dragged onto ice and then given a basket.
I am not writing this because I would believe that Her Majesty wants to give some assurance; I see from Her Majesty's most gracious letter to me that Her Majesty has sensibly replied to Marquard Pentz. But just as I have always had that freedom with His Late Royal Majesty, my difficult calling and office, which I have been carrying for a long time in my Fatherland, also obliges me to a fair provision.
Therefore, I do not doubt, and I assure myself of Her Majesty's grace, that I do not mind that I am somewhat concerned about it, and I seek to prevent the harm and danger to Her Majesty, as well as to our Hereditary Princess and the Fatherland, and to counteract it as much as I can, so that I do not have to come to it another time, when the thing is corrupted, and then to seek remedies which are little better than the disease; because sad examples in all countries show in that city that the thing can now only be remedied with few sensible words.
I hope that my care is taken for the best, because I seek with toil and work, even with my blood, to obtain the good condition of Her Majesty as our Hereditary Princess and for the Fatherland; that I have dared to entrust this to my kinsman also gives me that opinion, etc. From Heilbronn, March 1, 1633.
Axel Oxenstierna, m. p.
No comments:
Post a Comment