Source:
Histoire de Christine, reine de Suede, pages 45 to 61, by Jacques Lacombe, 1762
The account:
Tandis que Christine croissoit & se formoit sous la direction de ces hommes recommandables, les Suédois & leurs alliés soutenoient encore la supériorité de leurs armes: le Général Horn avoit réduit l'Alsace & battu la Cavalerie de Baviere, près de Kempten. Le Duc Georges de Lunebourg s'étoit rendu maître de plusieurs places dans la Westphalie, après une victoire remportée contre le Comte de Mansfeld. Une grande partie du pays de Munster reconnoissoit la domination du Landgrave Guillaume. Mais en Silésie, la jalousie divisa les Généraux Suédois & Saxons, & arrêta leurs progrès. On eut à craindre de plus grands malheurs par la sédition des Officiers Suédois, qui vouloient se faire payer de leurs appointemens, & exiger des récompenses de leurs services. Le Duc Bernard excitoit en secret ces troubles, pour s'attribuer le commandement absolu des armées alliées, & afin de se faire céder le Duché de Franconie, de Wurtzbourg & de Bamberg. Oxenstiern, pénétrant ses vues, lui abandonna la Franconie, & le fit désister de ses autres prétentions.
Les Alliés formoient plusieurs corps d'armée, qui agissoient en différens endroits: les Impériaux, supérieurs en nombre, chasserent de Saxe les Suédois, mais ces derniers eurent l'avantage en Franconie & dans le Palatinat. Le Landgrave Guillaume s'empara de Paderborn. Le Duc Georges de Lunebourg fit le siege de Hamelen, & prit cette place, après avoir défait quinze mille hommes, qui étoient venus au secours des assiégés. La ville d'Osnabruck ne put resister aux efforts des Alliés. Dans le même temps Christian, de la branche Palatine des Comtes de Birkenfeld, défit les Lorrains dans la Basse Alsace, & s'ouvrit le passage de la Suabe. Alors arriva d'Italie le Duc Feria, avec quatorze mille hommes qu'il joignit à l'armée d'Altringer, un des Généraux de l'Empire. Gustave Horn, Suédois, serra de si près ce corps de troupes, qu'il le força de se sauva en Baviere, après lui avoir causé plusieurs pertes. Le Duc Feria, avide de succès, animé par la passion de la gloire, & vantant déja l'éclat de ses exploits, la supériorité ses armes, ses ressources & son expérience, ne put survivre à la honte de ses disgraces; il mourut de chagrin & de désespoir. Le Duc Bernard sut donner le change à Jean de Wert, célebre Officier des Impériaux, en feignant de vouloir attaquer Munich, & marcha en effet avec diligence vers Ratisbonne; il s'empara de cette place importante, & de plusieurs autres, & fit beaucoup de dégât dans la Baviere: mais il fut forcé de rebrousser chemin, vers le Danube, parceque Walenstein, Général de l'Empire, venoit pour l'attaquer. Les Suédois, le plus souvent vainqueurs des Impériaux, recevoient aussi quelques échecs. Cette alternative continuelle de succès & de disgraces, la mauvaise union des Chefs d'un même parti, le défaut d'harmonie entre tous les membres du corps d'alliance, ne faisoient que compenser de part & d'autre les avantages & les pertes, & rendre incertains l'objet & le succès de la guerre.
Walenstein, à la tête des Impériaux, venoit de les faire triompher des Suédois, près de Steinau. Ce Général rappelloit la victoire sous ses étendarts: il avoit la confiance des soldats; mais son faste, son caractere dur & fier, son amour de l'independance lui attirerent beaucoup d'ennemis & d'envieux, qui le perdirent auprès de l'Empereur dont il avoit été l'ami, le conseil & l'appui. On le soupçonna de trahison & de projets ambitieux, qu'il tenta en effet de réaliser. Il proposa à la France, & aux autres Puissances ennemies de l'Empire, de passer de leur côté avec son armée, si l'on vouloit le seconder dans la conquête du Royaume de Bohême. On craignit que ces promesses ne fussent un piege, concerté entre l'Empereur & son Général pour anéantir plus sûrement le parti des Alliés. Walenstein vit avorter tous ses projets d'agrandissement, soit réels, soit fictifs, & succomba enfin sous le crédit de ses rivaux. Il fut rappellé. L'Empereur donna le commandement de ses armées à son fils aîné l'Archiduc Ferdinand, Roi de Hongrie & de Bohême. Peu de jours après sa disgrace, Walenstein fut assassiné à Egra, par trois Officiers Ecossois.
Les forces des Impériaux & des Alliés se balancerent encore quelque tems sans aucun avantage décisif. Cependant le Roi de Hongrie cherchoit l'occasion de signaler ses armes. Il assiégea Ratisbonne, & s'empara de cette place forte. Les Alliés étoient venus trop tard au secours de la Ville, ils se retirerent aux environs de Ropfingen, dans un poste avantageux. L'impatience, qui est si souvent imprudente, porta les Officiers Généraux Suédois à combattre les Impériaux fortifiés alors par un corps de troupes Espagnoles. Ce n'étoit point l'avis du Général Horn: sa prévoyance fut traitée de foiblesse; il fallut céder. La bataille se donna près de Nordlingen. La plus grande partie de l'Infanterie Suédoise fut massacrée: il y eut grand nombre de prisonniers Suédois, parmi lesquels étoit Gustave Horn, qui avoit fait des prodiges de valeur, & qui étoit bien plus recommandable encore par son expérience, malheureusement trop peu consultée. La Ligue protestante fut accablée par ce coup dont les suites ne pouvoient être que très funestes. L'Electeur de Saxe ne suivit jamais que son intérêt personnel dans la cause commune, il rompit le premier l'union des Alliés, & se rangea du côté qui reprenoit l'ascendant. Cependant les Impériaux profitoient de leur victoire, ils s'étoient rendu maîtres de plusieurs places importantes, & poursuivoient leurs ennemis. Dans cette extrêmité les Suédois eurent recours à la France, & lui céderent Phili[p]sbourg & la province d'Alsace, pour prix des services qu'ils en attendoient.
Le Grand Chancelier vint lui-même à Paris, pour obtenir un traité qui le mît en état de soutenir les affaires chancelantes de la Suede. Ce Ministre reçut, du Roi & de tous les Grands du Royaume, les honneurs dûs à son rang & plus encore à son mérite. Il s'en loue lui-même en plus d'une occasion. Ce fameux Jean de Wert, qui avoit fait beaucoup de mal à la France par ses incursions, & dont le nom étoit devenu si terrible aux habitans de Paris, & depuis si familier qu'il étoit passé en quelque sorte en proverbe; ce Jean de Wert fut pris enfin par les Suédois, & remis entre les mains des François. Lorsque le Général Horn fut au pouvoir des ennemis Impériaux, le Chancelier Oxenstiern, beau-frere du malheureux Suédois, proposa de l'échanger avec l'Officier des Impériaux; mais il éprouva beaucoup de difficulté & de lenteur de la part d'une Nation qui ne vouloit point rendre la liberté à son redoutable ennemi. Les sollicitations de la Reine, de la Régence & du Grand Chancelier, ne purent empêcher que le Feld-Maréchal Horn ne demeurât près de huit ans de suite dans la captivité.
Les Impériaux surprirent Phili[p]sbourg, où les François avoient de grands magasins; ils s'emparerent d'autres villes, & mirent la Suede dans la nécessité d'offrir une partie de ses conquêtes, afin de gagner du tems, & de n'être point tout d'un coup accablée. Elle fut obligée d'abandonner la Prusse à la Pologne, pour désarmer cette puissance, & obtenir d'elle que la treve, qui étoit près d'expirer, fût continuée. C'étoit de l'Electeur de Saxe que les Suédois avoient en effet le plus à craindre. Rien ne pouvoit l'arrêter, il poursuivoit ses anciens Alliés avec acharnement, & il employoit, pour les perdre, autant l'artifice que la force ouverte. Ses présens & ses promesses avoient déja débauché une partie des Officiers Suédois, dont les mauvais succès & le défaut de paiement affoiblissoient le zele & l'attachement pour l'Etat.
Deux hommes faisoient alors les destins & tout le salut de la Suede. Le Chancelier Oxenstiern, le plus adroit & le plus actif des politiques, négocioit; le Général Banier, le plus courageux & le plus habile des Guerriers de son tems, agissoit. Banier avoit été obligé de passer dans le pays de Brunswick, afin de rompre les intelligences que l'Electeur de Saxe entretenoit dans son armée. Les Saxons profiterent de sa retraite, pour s'étendre sur les deux côtés de l'Elbe. A la nouvelle de leur arrivée, le Général Suédois ordonne une marche forcée, surprend l'armée ennemie, en massacre une partie, & fait beaucoup de prisonniers. Cette victoire fut suivie de plusieurs autres avantages, dont le principal fut de ranimer le courage des troupes, & de retenir dans l'obéissance les Suédois mécontens.
La Ligue protestante s'étoit entiérement divisée. Les Suédois n'avoient pu retenir de tous leurs confédérés en Allemagne que le Landgrave de Hesse: mais ce Prince, environné d'ennemis, étoit dans l'impuissance d'agir. La Hollande, l'Angleterre, la France, refusoient de se déclarer ouvertement contre l'Allemagne, & se contentoient de faire des vœux secrets pour la Suede. Cependant, réduite à ses propres forces, mais commandée par des Généraux habiles & pleins de zele, cette Nation remportoit des avantages fréquens sur les Saxons & les Impériaux.
Les Suédois ne vouloient que se défendre, & n'envisageoient la victoire que comme un moyen plus sûr pour parvenir à une paix honorable. Ils touchoient à leur but, lorsqu'un Gentilhomme de Poméranie conduisit dans cette Province Gallas, Général de l'Empire, & son armée, par un chemin détourné. Les affaires changerent aussi-tôt de face. Cette irruption mit les Impériaux en possession de plusieurs places considérables, & leur rendit la supériorité des armes en Poméranie, en Saxe, dans la Haute Allemagne, en Westphalie.
Une telle alternative de succès & de défaites prolongeoit les maux de la guerre, & rendoit les négociations d'autant plus difficiles, que chaque parti vouloit trop se prévaloir de ses avantages, ou trop attendre du tems & de la fortune. Le Duc Bernard remit sur pied une armée, il défit en plusieurs occasions les Impériaux, & leur enleva quelques places. Il vint ensuite trouver le Général Banier, afin de combiner ensemble leurs opérations. Ces deux grands hommes agirent de concert pour porter tous les feux de la guerre dans le sein même des Etats héréditaires de l'Empereur. C'est souvent le seul moyen de réduire un ennemi puissant, que de la forcer de trembler pour son propre pays, lorsqu'il fait sentir au loin la terreur de ses armes. Banier suivit ce projet dans toute son étendue. Il se multiplioit par une activité incroyable, il trouvoit à chaque pas à combattre, & tous ses combats étoient autant de victoires.
Les Suédois reprirent leur supériorité: leurs Généraux triompherent en tous lieux. L'Empire s'allarma, & crut ne pouvoir jamais opposer assez de troupes pour arrêter ses ennemis. Déja le Duc Bernard s'étoit frayé le chemin de la Baviere, il alloit y faire une invasion; mais la mort l'arrêta au milieu de sa course, & remit la confusion dans les affaires.
L'armée du Duc Bernard, qu'on appelloit aussi l'armée de Weimar, se trouva sans chef & sans Souverain. Plusieurs Puissances prétendirent avoir des droits sur ces troupes. L'Electeur Palatin leur envoya des Députés pour traiter avec elles, & lui-même il partit d'Angleterre, prenant sa route par la France, pour se rendre en Allemagne; mais quand il fut à Moulins, on l'arrêta prisonnier: on le conduisit au Château de Vincennes, parcequ'il n'avoit pas donné connoissance de son voyage au Roi, avant que de passer par ses Etats. C'est que les François vouloient empêcher ce Prince d'agir, ayant eux-mêmes des vues sur l'armée vacante: en effet ils réussirent à gagner par promesses & & par argent Erlac, le premier Officier du Duc Bernard, & parvinrent à disposer de cette armée & de ses conquêtes, principalement de la ville de Brisac. Le Comte de Guébriant eut le commandement de ces troupes.
Les Suédois remporterent plusieurs nouveaux avantages contre les Impériaux; mais ils ne purent encore les forcer d'accepter la paix. Il falloit frapper le plus grands coups. Le Général Banier réveilla le zele des Alliés, il joignit son armée à celle de Weimar, de Hesse, de Lunebourg. Il forma un corps redoutable, & capable de donner la loi aux ennemis, s'il eût été mis en mouvement par un chef habile. L'orgueil des Généraux, qui prétendirent alors à l'honneur du commandement, devint le plus grand obstacle que cette armée eut à surmonter, &, comme il arrive toujours en pareille occasion, l'intérêt particulier nuisit à l'intérêt commun; on fut obligé de se diviser & d'agir séparément.
Swedish translation (my own; I cannot find any digitisation of the 1765 Swedish translation by Erik Ekholm):
Medan Kristina växte och bildade sig under dessa lovvärda mäns ledning, behöll svenskarna och deras allierade fortfarande sina vapen överlägsna. General Horn hade reducerat Alsace och slagit det bayerska kavalleriet, nära Kempten. Hertig Georg av Lüneburg hade blivit mästare på flera platser i Westfalen, efter en seger vunnen mot greve von Mansfeld. En stor del av landet Münster erkände landgraven Wilhelms dominans.
Men i Schlesien splittrade avundsjukan de svenska och sachsiska generalerna och stoppade deras framfart. Det fanns anledning att frukta större olyckor av de svenska officerarnas uppvigling, som ville få sina löner utbetalda och kräva belöning för sina tjänster. Hertig Bernhard upphetsade i hemlighet dessa problem, att tillskriva sig själv det absoluta befälet över de allierade arméerna, och för att få hertigdömet Franken, Würzburg och Bamberg att överlämna till honom. Oxenstierna, som förstod hans åsikter, övergav Franken åt honom och fick honom att avstå från sina andra pretentioner.
De allierade bildade flera armékårer, som agerade på olika platser. De kejserliga, överlägsna till antalet, drev svenskarna från Sachsen, men de senare hade fördelen i Franken och i Pfalz. Landgreve Wilhelm tog Paderborn i beslag. Hertig Georg av Lüneburg belägrade Hameln och intog denna plats efter att ha besegrat femton tusen man, som kommit de belägrade till hjälp. Staden Osnabrück kunde inte motstå de allierades ansträngningar. Samtidigt besegrade Christian, från den pfalziska grenen av grevarna av Birkenfeld, lothringarna i Nedre Alsace och öppnade passagen till Schwaben.
Sedan anlände hertig Ferria från Italien, med fjorton tusen män som han förenade med Altringers armé, en av rikets generaler. Gustaf Horn, en svensk, tryckte så hårt mot denna trupp, att han tvingade den att fly till Bayern, efter att ha orsakat den flera förluster. Hertig Ferria, ivrig efter framgång, besjälad av härlighetens passion och som redan skryter om briljansen i sina bedrifter, överlägsenheten hos sina vapen, sina resurser och sin erfarenhet, kunde inte överleva skammen för sina vanära. Han dog av sorg och förtvivlan.
Hertig Bernhard visste hur han skulle lura Johann von Wert, en berömd kejsarlig officer, genom att låtsas vilja anfalla München och tågade faktiskt med flit mot Regensburg. Han intog denna viktiga plats, och flera andra, och orsakade stor skada i Bayern, men han tvingades vända tillbaka mot Donau, eftersom Wallenstein, rikets general, kom för att attackera honom. Svenskarna, oftast segrande över de kejsarliga, fick också några schack.
Denna ständiga växling av framgång och skam, den dåliga föreningen mellan ledarna för samma parti, bristen på harmoni mellan alla medlemmar i alliansen, kompenserade bara på båda sidor fördelarna och förlusterna och gjorde målet osäkra krigets framgång.
Wallenstein, i spetsen för de kejsarliga, hade just fått dem att triumfera över svenskarna, nära Steinau. Denna general påminde om segern enligt hans normer. Han hade soldaternas förtroende, men hans pompa, hans hårda och stolta karaktär och hans kärlek till självständighet lockade många fiender och avundsjuka människor som förlorade honom med kejsaren, vars vän, rådgivare och stöd han hade varit. Han misstänktes för förräderi och ambitiösa projekt som han verkligen försökte förverkliga.
Han föreslog Frankrike och de andra imperiet fientliga makterna att gå över till deras sida med sin här, om de ville stödja honom vid erövringen av konungariket Böhmen. Man fruktade att dessa löften var en fälla, samordnad mellan kejsaren och hans general för att säkrare förinta det allierade partiet.
Wallenstein såg alla sina projekter för expansion, vare sig de var verkliga eller fiktiva, avbröts, och han dukade till slut för sina rivalers inflytande. Han återkallades. Kejsaren gav kommandot över sina arméer till sin äldste son, ärkehertig Ferdinand, konung av Ungern och Böhmen. Några dagar efter sin vanära mördades Wallenstein i Egra av tre skotska officerare.
De kejserligas och de allierades styrkor svängde fortfarande under en tid utan någon avgörande fördel. Konungen av Ungern sökte dock möjligheten att signalera sina vapen. Han belägrade Regensburg och grep detta fäste. De allierade hade kommit för sent till stadens hjälp. De drog sig tillbaka till Ropfingens omgivningar, i ett fördelaktigt läge. Otåligheten, som så ofta är oförsiktig, ledde till att de svenska generalofficerarna bekämpade de kejserliga, som sedan befästes av en grupp spanska trupper. Detta var inte general Horns råd: hans framsynthet behandlades som svaghet. Det var nödvändigt att ge efter.
Slaget utkämpades nära Nördlingen. Större delen av det svenska infanteriet massakrerades. Det fanns ett stort antal svenska fångar, bland vilka var Gustaf Horn, som hade utfört tapperhet och som var mycket mer prisvärd än av sin erfarenhet, tyvärr alltför lite konsulterad.
Det protestantiska förbundet överväldigades av detta slag, vars konsekvenser bara kunde bli mycket katastrofala. Kurfursten av Sachsen följde aldrig annat än sitt personliga intresse för den gemensamma saken, han var den förste som bröt de allierades förbund och ställde sig på den sida som återfick övertaget.
De kejserliga tjänade dock på sin seger. De hade blivit herrar på flera viktiga platser och förföljde sina fiender. I denna ytterlighet hade svenskarna tillgripa Frankrike och överlämnade till det Philipsburg och provinsen Alsace, som ett pris för de tjänster som de förväntade sig av det.
Rikskanslern kom själv till Paris för att få ett fördrag som skulle sätta honom i stånd att stödja Sveriges vacklande angelägenheter. Denne minister erhöll av konungen och från alla rikets adelsmän hedern för sin rang och ännu mer till hans förtjänst. Själv hyllar han den vid mer än ett tillfälle. Denne berömde Johann von Werth, som hade gjort Frankrike mycket skada genom sina intrång, och vars namn hade blivit så fruktansvärt för invånarna i Paris och sedan dess så bekant att det övergått i ett slags ordspråk — denne Johann von Werth blev slutligen tagen av svenskarna och lagt i händerna på fransmännen.
Då general Horn var i de kejserliga fiendernas makt, föreslog kansler Oxenstierna, den olycklige svenskens svåger, att byta honom med kejsarofficeren; men han upplevde mycken svårighet och långsamhet från en nations sida, som icke ville ge sin formidable fiende frihet. Uppmaningen från drottningen, förmyndarregeringen och Rikskanslern kunde inte hindra fältmarskalk Horn från att förbli i fångenskap nästan åtta år i rad.
De kejserliga överraskade Philipsburg, där fransmännen hade stora förråd. De intog andra städer och tvingade Sverige att erbjuda en del av sina erövringar för att vinna tid och inte plötsligt bli överväldigad. Det var tvunget att överge Preussen till Polen, att avväpna den makten och att av den få att vapenvilan, som höll på att gå ut, skulle fortsätta.
Det var från kurfursten av Saxen som svenskarna i själva verket hade mest att frukta. Ingenting kunde stoppa honom. Han förföljde sina gamla allierade med beslutsamhet, och han använde, för att förstöra dem, lika mycket konstigheter som öppen kraft. Hans gåvor och hans löften hade redan försvagat en del av de svenska officerarna, vilkas dåliga framgångar och underlåtenhet att betala försvagade deras iver och anknytning till Staten.
Två män gjorde då hela Sveriges öden och frälsning. Kansler Oxenstierna, den skickligaste och mest aktiva av politiker, förhandlade; fältherren Banér, sin tids modigaste och mest skickliga krigare, agerade. Banér hade varit tvungen att passera in i landet Brunswick för att bryta den intelligens som kurfursten av Sachsen upprätthöll i sin armé. Saxarna utnyttjade hans reträtt för att förlänga sig på båda sidor om Elbe. När den svenske generalen hörde om deras ankomst beordrade han en tvångsmarsch, överraskade fiendens armé, massakrerade en del av den och tog många fångar. Denna seger följdes av flera andra fördelar, vars huvudsakliga var att återuppliva truppernas mod och att hålla de missnöjda svenskarna i lydnad.
Det protestantiska förbundet var helt splittrat. Svenskarna hade kunnat behålla, av alla sina förbundsmedlemmar i Tyskland, endast landgreven av Hessen; men denne furste, omgiven av fiender, var maktlös att agera. Holland, England och Frankrike vägrade att öppet förklara sig mot Tyskland och nöjde sig med att göra hemliga önskemål för Sverige. Men reducerad till sina egna styrkor, men under befälet av dugliga generaler fulla av iver, fick denna nation ofta fördelar gentemot saxarna och de kejserliga.
Svenskarna ville bara försvara sig och ansåg bara segern som ett säkrare medel för att uppnå en hedervärd fred. De närmade sig sitt mål när en herre från Pommern ledde Gallas, imperiets general, och hans armé in i denna provins via en rondellväg. Affärerna bytte omedelbart ansikte. Denna irruption satte kejsarna i besittning av flera betydande platser och återställde dem överlägsenhet av vapen i Pommern, Sachsen, Övre Tyskland och Westfalen.
En sådan växling av framgångar och nederlag förlängde krigets ondska och försvårade förhandlingarna desto svårare, eftersom varje part ville dra för mycket av sina fördelar eller vänta för mycket på tid och lycka. Hertig Bernhard satte tillbaka en armé till fots, han besegrade de kejserliga vid flera tillfällen och tog några platser från dem. Han kom sedan för att finna general Banér för att kombinera deras verksamhet.
Dessa två stora män agerade i samförstånd för att föra alla krigets bränder in i själva famnen på kejsarens ärftliga stater. Det är ofta det enda sättet att reducera en mäktig fiende, att tvinga den att darra för sitt eget land när den gör att skräcken för sina armar känns långt borta. Banér följde detta projekt till fullo. Han multiplicerade sig själv med en otrolig aktivitet han fann vid varje steg att slåss, och alla hans strider var så många segrar.
Svenskarna återfick sin överlägsenhet. Deras generaler triumferade överallt. Imperiet var oroligt och trodde att det aldrig skulle kunna motsätta sig tillräckligt många trupper för att stoppa sina fiender. Hertig Bernhard hade redan banat vägen till Bayern. Han skulle göra en invasion där, men döden stoppade honom mitt i hans kurs och förde tillbaka förvirringen i angelägenheterna.
Hertig Bernhards armé, som också kallades Weimars armé, befann sig utan ledare och utan suverän. Flera makter hävdade att de hade rättigheter över dessa trupper. Kurfursten av Pfalz sände dem deputerade för att förhandla med dem, och han lämnade själv England, tog sin väg genom Frankrike, för att gå till Tyskland; men när han var i Moulins, arresterades han fången. Han fördes till slottet de Vincennes eftersom han inte hade meddelat sin resa till konungen innan han gick genom sina Stater.
Detta beror på att fransmännen ville hindra den här fursten från att agera genom att själva designa den lediga armén. I själva verket lyckades de vinna genom löften och med pengar Erlach, hertig Bernhards förste officer, och lyckades göra sig av med denna armé och dess erövringar, främst av staden Breisach. Greven de Guébriant hade befälet över dessa trupper.
Svenskarna fick flera nya fördelar mot kejsarna, men de kunde ännu inte tvinga dem att acceptera fred. Det var nödvändigt att slå de största slagen. Fältherren Banér väckte på nytt de allierades iver. Han gick med sin armé till Weimar, Hessen och Lüneburg. Han bildade en formidabel kropp, kapabel att ge lagen till fienderna om den hade satts i rörelse av en skicklig ledare. Generalernas stolthet, som då gjorde anspråk på befälets ära, blev det största hindret, som denna armé hade att övervinna; och som alltid händer vid sådana tillfällen skadade särskilt intresse det gemensamma intresset. De var skyldiga att dela upp sig och agera var för sig.
English translation (my own):
While Kristina was growing and forming herself under the direction of these commendable men, the Swedes and their allies still maintained the superiority of their arms. General Horn had reduced Alsace and beaten the Bavarian cavalry, near Kempten. Duke George of Lüneburg had become master of several places in Westphalia, after a victory won against Count von Mansfeld. A large part of the country of Münster recognised the domination of Landgrave Wilhelm.
But in Silesia, jealousy divided the Swedish and Saxon generals and stopped their progress. There was reason to fear greater misfortunes from the sedition of the Swedish officers, who wanted to be paid their salaries, and demand rewards for their services. Duke Bernhard secretly excited these troubles, to attribute to himself the absolute command of the allied armies, and in order to have the Duchy of Franconia, Würzburg and Bamberg ceded to him. Oxenstierna, understanding his views, abandoned Franconia to him and made him desist from his other pretentions.
The Allies formed several army corps, which acted in different places. The Imperials, superior in number, drove the Swedes from Saxony, but the latter had the advantage in Franconia and in the Palatinate. Landgrave Wilhelm seized Paderborn. Duke Georg of Lüneburg laid siege to Hamelin and took this place after defeating fifteen thousand men, who had come to the aid of the besieged. The city of Osnabrück could not resist the efforts of the Allies. At the same time Christian, of the Palatine branch of the Counts of Birkenfeld, defeated the Lorrainers in Lower Alsace, and opened the passage to Swabia.
Then Duke Ferria arrived from Italy, with fourteen thousand men whom he joined to the army of Altringer, one of the Generals of the Empire. Gustaf Horn, a Swede, pressed so closely against this body of troops that he forced it to flee to Bavaria, after having caused it several losses. Duke Ferria, eager for success, animated by the passion of glory, and already boasting of the brilliance of his exploits, the superiority of his arms, his resources and his experience, could not survive the shame of his disgraces. He died of grief and despair.
Duke Bernhard knew how to deceive Johann von Wert, a famous officer of the Imperials, by pretending to want to attack Munich, and in fact marched with diligence towards Regensburg. He seized this important place, and several others, and caused much damage in Bavaria, but he was forced to turn back towards the Danube, because Wallenstein, General of the Empire, came to attack him. The Swedes, most often victorious over the Imperials, also received some checks.
This continual alternation of success and disgrace, the bad union of the leaders of the same party, the lack of harmony between all the members of the body of alliance, only compensated on both sides the advantages and the losses, and made uncertain the object and the success of the war.
Wallenstein, at the head of the Imperials, had just made them triumph over the Swedes, near Steinau. This general recalled the victory under his standards. He had the confidence of the soldiers, but his pomp, his hard and proud character and his love of independence attracted many enemies and envious people who lost him with the Emperor, whose friend, counselor and support he had been. He was suspected of treason and ambitious projects which he indeed tried to realise.
He proposed to France, and to the other powers hostile to the Empire, to go over to their side with his army, if they wanted to support him in the conquest of the Kingdom of Bohemia. It was feared that these promises were a trap, concerted between the Emperor and his general to more surely annihilate the Allied party.
Wallenstein saw all his projects for expansion, whether real or fictitious, aborted, and he finally succumbed to the influence of his rivals. He was recalled. The Emperor gave command of his armies to his eldest son, Archduke Ferdinand, King of Hungary and Bohemia. A few days after his disgrace, Wallenstein was assassinated at Egra by three Scottish officers.
The forces of the Imperials and the Allies still swung for some time without any decisive advantage. However, the King of Hungary sought the opportunity to signal his arms. He besieged Regensburg and seized this stronghold. The Allies had come too late to the aid of the city. They withdrew to the surroundings of Ropfingen, in an advantageous position. Impatience, which is so often imprudent, led the Swedish general officers to fight the Imperials, who were then fortified by a body of Spanish troops. This was not the advice of General Horn: his foresight was treated as weakness. It was necessary to yield.
The battle was fought near Nördlingen. The greater part of the Swedish infantry was massacred. There were a great number of Swedish prisoners, among whom was Gustaf Horn, who had performed prodigies of valour and who was much more commendable still by his experience, unfortunately too little consulted.
The Protestant League was overwhelmed by this blow, the consequences of which could only be very disastrous. The Elector of Saxony never followed anything but his personal interest in the common cause, he was the first to break the union of the Allies, and sided with the side which regained the ascendancy.
However, the Imperials profited from their victory. They had become masters of several important places and pursued their enemies. In this extremity, the Swedes had recourse to France and ceded to it Philipsburg and the province of Alsace, as a price for the services which they expected from it.
The Grand Chancellor himself came to Paris to obtain a treaty which would put him in a position to support the tottering affairs of Sweden. This Minister received from the King and from all the nobles of the kingdom the honours due to his rank, and even more to his merit. He himself praises it on more than one occasion. This famous Johann von Werth, who had done much harm to France by his incursions, and whose name had become so terrible to the inhabitants of Paris and since then so familiar that it had passed into a sort of proverb — this Johann von Werth was finally taken by the Swedes and placed in the hands of the French.
When General Horn was in the power of the Imperial enemies, Chancellor Oxenstierna, the unfortunate Swede's brother-in-law, proposed to exchange him with the officer of the Imperials; but he experienced much difficulty and slowness on the part of a nation which did not want to give freedom to its formidable enemy. The solicitations of the Queen, the regency and the Grand Chancellor could not prevent Field Marshal Horn from remaining in captivity for almost eight years in a row.
The Imperials surprised Philipsburg, where the French had large stores. They seized other towns and forced Sweden to offer part of its conquests in order to gain time and not to be suddenly overwhelmed. It was obliged to abandon Prussia to Poland, to disarm that power, and to obtain from it that the truce, which was about to expire, should be continued.
It was from the Elector of Saxony that the Swedes had, in fact, the most to fear. Nothing could stop him. He pursued his old allies with determination, and he employed, so as to destroy them, as much artifice as open force. His presents and his promises had already debauched a part of the Swedish officers, whose bad success and failure to pay weakened their zeal and attachment to the State.
Two men were then making the destinies and all the salvation of Sweden. Chancellor Oxenstierna, the most skillful and active of politicians, negotiated; General Banér, the most courageous and able warrior of his time, acted. Banér had been obliged to pass into the land of Brunswick in order to break the intelligence that the Elector of Saxony maintained in his army. The Saxons took advantage of his retreat to extend themselves on both sides of the Elbe. On hearing of their arrival, the Swedish general ordered a forced march, surprised the enemy army, massacred a part of it, and took many prisoners. This victory was followed by several other advantages, the principal of which was to revive the courage of the troops and to keep the discontented Swedes in obedience.
The Protestant League was entirely divided. The Swedes had been able to retain, of all their confederates in Germany, only the Landgrave of Hesse; but this prince, surrounded by enemies, was powerless to act. Holland, England and France refused to declare themselves openly against Germany, and contented themselves with make secret wishes for Sweden. However, reduced to its own forces, but commanded by able generals full of zeal, this nation gained frequent advantages over the Saxons and the Imperials.
The Swedes only wanted to defend themselves and only considered victory as a surer means to achieve an honourable peace. They were nearing their goal when a gentleman from Pomerania led Gallas, general of the Empire, and his army into this province by a roundabout route. Affairs immediately changed face. This irruption put the Imperials in possession of several considerable places and restored to them the superiority of arms in Pomerania, Saxony, Upper Germany and Westphalia.
Such an alternation of successes and defeats prolonged the evils of war and made negotiations all the more difficult, as each party wanted to take too much advantage of its advantages or to wait too much for time and fortune. Duke Bernhard put an army back on foot, he defeated the Imperials on several occasions and took some places from them. He then came to find General Banér, in order to combine their operations together.
These two great men acted in concert to bring all the fires of war into the very bosom of the Emperor's hereditary states. It is often the only way to reduce a powerful enemy, to force it to tremble for its own country, when it makes the terror of its arms felt far away. Banér followed this project to its full extent. He multiplied himself by an incredible activity he found at each step to fight, and all his combats were so many victories.
The Swedes regained their superiority. Their generals triumphed everywhere. The Empire was alarmed and believed it would never be able to oppose enough troops to stop its enemies. Duke Bernhard had already cleared the way to Bavaria. He was going to make an invasion there, but death stopped him in the middle of his course and brought confusion back into affairs.
The army of Duke Bernhard, which was also called the army of Weimar, found itself without a leader and without a Sovereign. Several powers claimed to have rights over these troops. The Elector Palatine sent them deputies to negotiate with them, and he himself left England, taking his route through France, to go to Germany; but when he was at Moulins, he was arrested prisoner. He was taken to the Château de Vincennes because he had not given notice of his journey to the King before passing through his States.
This is because the French wanted to prevent this prince from acting, having themselves designs on the vacant army. In, fact they succeeded in winning by promises and by money Erlach, the premier officer of Duke Bernhard, and managed to dispose of this army and its conquests, principally of the city of Breisach. The Count de Guébriant had the command of these troops.
The Swedes gained several new advantages against the Imperials, but they could not yet force them to accept peace. It was necessary to strike the greatest blows. General Banér reawakened the zeal of the Allies. He joined his army to that of Weimar, Hesse and Lüneburg. He formed a formidable body, capable of giving the law to the enemies if it had been set in motion by a skillful leader. The pride of the generals, who then claimed the honour of command, became the greatest obstacle that this army had to overcome; and, as always happens on such occasions, particular interest harmed the common interest. They were obliged to divide themselves and act separately.
No comments:
Post a Comment