Sources:
Svenska folkets historia, volume 3, pages 187 to 188, by Erik Gustaf Geijer, 1836
The History of the Swedes, page 262, by Erik Gustaf Geijer, translated by J. H. Turner, Esq., M. A., 1845
The account:
Den 19 Maj kallade Gustaf Adolf i Stockholm de närvarande Rikets Ständer inför sig, framstälde för dem sin unga dotter (nu på sjette året [sic]) såsom arfvinge till riket, anbefallde henne åt deras trohet, slöt henne i sina armar och tog ett rörande farväl. Ur hans tal, vid hvilket intet öga var fritt från tårar, anmärka vi följande: "Efter som väl mången skall sig imaginera och inbilla, att vi detta krig utan gifven orsak oss uppåtaga, så tager jag Gud, den aldrahögste, till vittne, uti hvilkens åsyn jag här sitter, att jag detta ej af eget bevåg eller lust till krig företagit, utan är jag dertill märkeligen i flere år förorsakad till det högsta derför, att våre förtryckte Religionsförvandter måtte befrias ifrån det Påfviska oket, hvilket vi ock förhoppas med Guds nåd skall kunna ske. — Och efter gemenligen hända plägar, att krukan bärs så länge till vattens, att hon på sistone söndergår, så varder ock med mig gångandes, att jag, som uti så många occasioner och farligheter för Sveriges Rikes välfärd hafver utgjutit mitt blod, och likväl allt härtill genom Guds nådiga beskydd ej till lifvet blifvit skadad, det dock på sistone låta måste; ty vill jag, före min afresa denna gången, Eder samtelige Sveriges när- och frånvarande Ständer Gud den aldrahögste hafva befallt, önskandes, att vi efter detta usla och mödosamma lefvernet, efter Guds behag, måge mötas och finnas i det himmelska och oförgängliga." — Han vände derefter sitt tal särskildt till hvarje Riksstånd, och slöt med en bön ur Konung Davids nittionde Psalm.
Den 30 Maj gick Konungen i Elfsnabbens hamn ombord på flottan, som var delad i fyra så kallade "Squadroner." På den första befallte Konungen i egen person och under honom Generalen öfver infanteriet, Johan Baner: på den andra Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhjelm, på den tredje Skeppsmajoren Bubbe, på den fjerde Amiralen Erik Ryning. Flottan borde, om den af storm skingrades, först samlas vid Ölands norra udde, sedan i nödfall under Bornholm, men dess rätta kosa borde från Elfsnabben ställas till kusten af Vorpommern och den så kallade Greifswalds ö. ...
English translation (by Turner):
On the 19th of May, Gustavus Adolphus summoned before him the estates of the realm then at hand in Stockholm, and presented to them his young daughter, now hardly four years old, as the heiress of his kingdom, commended her to their fidelity, clasped her in his arms, and took a moving farewell. From his speech, which left no eye tearless, we extract what follows: "Seeing that many perchance may imagine that we charge ourselves with this war without cause given, so take I God the most high to witness, in whose face I here sit, that I have undertaken it, not out of my own pleasure, nor from lust for war; but for many years have had most pressing motive thereto, mostly for that our oppressed brethren in religion may be freed from the papal yoke, which by God's grace we hope to effect. And since it usually comes to pass that the pitcher which is carried often to the well is broken at last, so will it go with me too, that I who in so many trials and dangers have shed my blood for Sweden's welfare, and yet until now escaped, through God's gracious protection, with life unharmed, must lose it one day; therefore will I before my departure at this time commend you, the collective estates of Sweden, both present and absent, to God the most high, wishing that after this wretched and burdensome life, we may by God's good pleasure meet and consort in that which is heavenly and imperishable." Thereupon he addressed some words to each particular estate, and concluded by a prayer from the ninetieth psalm of David.
On the 30th May the king embarked in the fleet, which was then lying in the harbour of Elfsnabben, and was divided into four squadrons. In the first of these the king himself commanded, and under him the general of infantry John Baner, in the second the high-admiral Charles Carlson Gyllenhielm, in the third the ship-major Bubbe, in the fourth admiral Eric Ryning. The fleet, in case it were dispersed by storm, was first to reassemble off the northern point of Oeland, afterwards if need were under Bornholm, but to take the direct course from Elfsnabben to the coast of Fore Pomerania, and the so-called isle of Greifswald. ...
Above: Gustav Adolf and Kristina.
Above: Erik Gustaf Geijer.
No comments:
Post a Comment