The councilmen remember what happened when Kristina first tried to get them to consent to her/his/their abdication in 1651, and discuss her/his/their more recent antics, during the council meeting of July 21/31 (Old Style), 1668

Source:

Handlingar rörande Skandinaviens historia, volume 28, pages 126 to 135, published by Hörbergska Bocktryckeriet, 1847

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=nyp.33433066619168&seq=136

The 4,100th post to this blog!

The council meeting:

Den 21 Julii förmiddagen.
Närwarande: H:nes Maj:t Drottningen.
H. R. Drotzen, H. R. Admiralen, H. R. Cantzleren, Gref Gabriel Otenstierna, H. Lorentz von der Linde, H. Erich Sparre, Gref Bengt Oxenstierna, H. Harald Stake, Gref Nils Brahe, H. Christer Horn, H. Bengt Horn, H. Clas Stierneskiöld, H. Lorentz Creutz, H. Gustaf Baner Carlsson, H. Per Sparre Persson, H. M. Biörneklou, Gref Pontus De la Gardie, H. Göran Gyldenstierna.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

H. R. Drotzeten Refererade vidlyfftigt huru han hade söökt at persuadera H:nes M:t at blifwa vid Cronan den tijdh hon fattade de tanckar att resignera henne; Säijandes henne troohiertigt och reent uth sanningen och brukandes ibland annat det Argumentet att H:s M:t war så hårdt förknippat med Regementet och Rijket, som Hustro och Bonde, förmedelst ächtenskapsband sammanfogade äro, så att ingenthera uthan för Hoor skuld ifrån den andra träda kan. Huarföre skulle H:s M:t weta, at hon tam ob arctiorem nexum vinculi, quam fidelitatem subditorum suorum hade stoor synd i det hon skilde sig ifrån och öfvergöfwe dem, som vnder h:nes milde Regemente ännu längre lefwa kunde. Detta sade han sig icke allenast lönligen uthan och i närwahru af någre R. Rådh, som ännu i lijfwet äre giort hafwa, så at H:nes M:t fattade till honom därföre stoort misshagh, befallandes honom med såådant taal tijga och stilla holla, huad hon häruthinnan giorde, ginge intet honom an. »Jag«, swarade han, »bekänner att det går intet mig allena an, uthan alle Rijksens Ständer, och som een trogen Tienare och Vndersåthe kan iag intet vnderlåta att i vnderdånigheet säija huad iag tyckte H:nes M:tz och Rijksens wälfärd fordra; läggiandes det därtill att iag hölle den för een skällm och Rijksens argeste fiende, som styrckte Hennes M:t till att quittera Cronan. Illa: än om Erchie Biskopen är een af dem som styrcker där till? Ego: Ehuem det är, så giör han oförswarligit, och lärer både han och Eders M:t i längden förnimma att han hafwer warit een ond Rådgifware. Illa: J skolen snart see alle de förnämbstes nampn vnder een skrifft, samtyckiandes härtill, och troor iag att Edert lärer finna sig däribland också. Ego: Sedan Eders M:t sig aldeles förklarar at intet wela blifwa wid Regementet, befinner jag fuller at huarken hoos mig eller någon annan ståår den machten att twinga Eders M:t, uthan wij måtte låta Oss åthnöija med det som Eders M:t behagar; kan altså lätteligen hända att iag tillijka med andre Rijksens Ständer måtte bewillia uthi Eders M:tz åstundan, och sättia mitt nampn under een skrifft, som E:s M:t säijer; dock är iag undskyllat effter iag hafwer giort mitt embete tillfyllest at öfwertala E:s M:t till een annan meening, ehuruwäl intet där med uthrättat; Och om iag skrifwer under skrifften, skall iag det intet giöra förr än iag seer E:s M:tz nampn där under först; Och huad Ständerne enhälleligen sluta, kan iag intet, ej heller bör mig vndandraga.«

H. R. Cantzeleren. »Jag påminner mig huru H:nes M:t uthi Vbsala i præsence af Hans Sal. K. M:t, den tijden Kongl. Högheet, vidlöffteligen deducerade de beswär och wederwärdigheeter, som förorsakade henne een leeda wid Regementet; säijandes sig fördenskuld intet högre eftertrachta än at med det aldraförsta taga Cronan af sitt, och sättia den opå hans hufwud. Och såsom Secretererne Sölfwerstierna och Gyldenklou i detsamma inkommo, med een hoop bref, som af H:nes M:t vnderskrifwas skulle, grämmade hon sig mycket ok öfwer den syslan sägandes sig så gärna see b:te Secreterare när de komma och bemöda henne om vnderskrifwande, som hon såge diefwulen sielf. Hwarföre effter hon så af denna, som andra Regementet widhängiande bördor tröttades, wille hon det opdraga och öfwerantwarda densamma, som både förnufft, klookheet och kraffter hade det att uthföra; Ja det wore äfwen då den tijden at Swerige behöfde een Konung som sutte till häst.«

H. R. Drotzeten. »Effter H:nes M:t hafwer tillförende hafft wämielse till Regementet, så gifwe Gudh att Hon den ännu hade. Men effter hon wijsar een ånger öfwer sitt afträde ifrån Cronan och giärna åstundar komma därtill igen, är sådant mycket illa et cum certo periculo Regni Coniunctum. Wij hafwe sedt hennes intention uthaf månge uptogh, som hon begynt hafwer. Wille H:nes M:t lefwa stilla, önskade iagh henne gärna i Rijket; Men effter det intet är till förmoda, will jag intet inweckla Regementet i oroo. Man säger i itt gemeent ordspråk: det hörer starcke been till att draga gode dagar; wij sittie nu i freed och önskelig rooligheet, wachtom oss att wij icke missbruke och dårligen förspilla den freed, som Gudh oss gifwit hafwer. Wore någon ort at finna, där H:nes M:t priuatum Religionis Exercitium förunnas kunde, så åligger oss tänkia däropå, huru densamma H:nes M:t inrymmas måtte, och där heller med någon respect sittia än således fahra werlden igenom, som hon non absque ludibrio härtill giordt hafwer.«

H. R. Cantzleren. »Utut studeamus securitati Regni, så måtte wij ok see till, at Wij intet försynde Oss på H:nes M:t, uthan draghe någon omsorg för henne.« Berättade eliest huad omwårdnad och bekymber R. Råd hade till at diuertera H:nes M:t ifrån Abdication, så att framledne R. Cantzleren Gref Axel Oxenstierna uthi heela Senatens nampn fattade een bewekelig skrifft till Hennes M:t om detta ährendet, huilken han ingen anförtrodde at reenskrifwa, uthan skref den med sin egen hand, låtandes sedan heela Senaten den underskrifwa. »När hon då skulle bäras upp, wille ingen åstad med henne; uthan huar och een drog sig undan, till dess att denne Commissionen mig (moderno Scil. Cancellario) opdrogs då jag fuller på Modestiam declinerade okså att dertill brukad blifwa effter det wore både äldre och klookare Männ, som detta wärcket drifwa kunde än iag. Men såsom iag icke vnderstodh mig wara den bequämmeste som denne Commisionen förrätta kunde, altså såg iag icke heller någon orsak huarföre iag eller någon annan skulle draga skyy at med en sådan skrifft Senatus nomine träda upp till H:nes M:t. Tog den fördenskuld an att frambära, men wille intet wara allena uthan begärade att 3 iempte mig där till ock förordnas måtte, och effter mig gafz wahlet, uthnämbde iag H. Gustaf Bielcke, H. Schering Roosenhane, och H. Johan Berndes, begifwandes mig därmed till wägs. Herr Schering Rosenhane wille någre reesor träda tillbaaka på wägen, så att wij hade möda nog at animera honom till att gåå med oss. Äntlig[en] kommo wij alle 4 opp till H:nes M:t; då hon i begynnelsen wäl märckiandes oss hafwa något ährende, såg oss styyfft än och frågade huad wij wille. Och aldenstund wij för myckenheeten af annat folck, som war då kring H:nes M:t, intet finne gott det uthi Salen att förebringa, begärade wij vnderdånigst det H:nes M:t täcktes gå uthi sin Cammar så länge wij wårt ährende afläggia kunde; Huilket hon ock giorde. Där förebrachte wij huad Oss Committerat war och öfwerlefwererade Skriften. H:nes M:t laas den igenom, fälte där wid tårar och swarade oss mycket nådigt, säijandes sig wela taga i betänckiande de trogne och wälmeente Rådh som Henne gafz, betackandes Oss mycket därföre. Dock halp H. Herman Fleming per accidens till wår commissions innehold: i det han uthlät sig till de orden: At om H:nes M:t tänckte till att danka af, skulle H:nes M:t snart detta sitt upsåth wärkställigt giöra; eliest om hon något längre drögde wid Cronan, skulle hon finna de swårigheeter, som sådant till äfwentyrs intet worde tillåtandes at göra, om skiönt hon wille. Huartill H:nes M:t swarade sig weela wijsa honom, at henne intet swårt skulle falla, oansedt hon ännu een tijd wid Cronan quarblefwe, äntå denne sin dessein att fullbringa. Blef altså tuu åhr äntå quar wid Regementet. Allt emedan wij oppe hoos H:nes M:t wore, sutte de andre af Rådet quarre uthi RådCammaren medh stoor ängsligheet, en deel ginge uth till trappan, huilken wij upgångne wore, görandes sig inge andre tanckar än att wij medh hårdt swaar skulle blifwa tillbaka wijste. Men då de hörde med huad beskeed wij af H:nes M:t blefwe dimitterade, wordo de öfwermåttan glaade, och i synnerheet H. Erich Rynning, huilken greet i glädie.«

H. R. Drotzeten. »Att man säger det hennes M:t intet är lijden i Rom troor iag wäl, och orsaken där till är 1. at H:nes M:t är intet deuot och andachtig i sin Gudztienst, 2. Blandar hon sig uthi een och annan handel, därföre gifwa de grann acht opå henne.«

H. R. Cantzleren. »Såsom Oss åligger att bekymbra Oss om Rijksens säkerhet, altså tycker mig ok att drottning Christinæ estat är sålunda beskaffat, att hon fordrar een tutelam, och iag troor det skall wara Gudhi täckt att wij något oss därom wårda låte. Jag hafwer hördt mig refereras det H:nes M:t skulle mycket estimera een Mathematicum i Rostock, och begärat af honom det han uille ställa hennes Natiuitet; Han hafwer länge terqui[v]erserat och ingalunda därtill kunnat induceras. Endtlig[en] hafwer hennes M:t warit så trägen och begärat han wille uthan rädzlo för någon missgunst fahra foort dermed; han måtte prognosticera henne så ondt som han wille, hon wille sådant med inge onåder förmärckia. Effter han då intet kunde blifwa henne quitt; Ty effterkom han hennes begäran med natiuitets-ställandet, och spådde henne det hon i stoor wederwärdigheet och på lychtonne i förtwijflan sitt lefwerne sluta skulle. För huilken orsak skuld hon twärt emoot sitt löffte blef så sticken opå honom, at hon wille honom prygla låta. Detta berättar iag intet till den ända, att iag will införa någon nödwändig effterfölgd af samma prognostico, uthan lembnar hwariom och eenom att döma där om, huad han will; Men det är likwäl wist, att såsom h:nes M:t nu förer sitt lefwerne, kan ingen, som något förruth seer och præsagus futuri heeta will, spåå henne synnerlig lycka eller wälgång, uthan snarare olycka, skada och fördärff; Huarföre obligerar Oss pietas in Devm, in patriam et in Ipsam, att see henne något bättre före.«

H. R. Drotzeten. »Wij kunne intet förswara för werlden, att wij låta H:nes M:t så fahra omkring. Haffwe wij försyndat Oss här till, så wele wij bättra Oss nu och icke tillåta att hon längre blifwer itt ludibrium.«

H. R. Cantzleren. »Jdem.«

H. R. Drotzeten. Föreslog att holla H:nes M:t på Öland, och sättia een Manhafftig karl till hennes Gouuerneur huilken grann och noga upsicht med henne holla skulle, att hon intet finge taga sig något widrigit före; och eliest gifwa H:nes M:t sådane personer som Rijket wäll meente, till dageligit Hoffolck och vpwachtare.

H. R. Admiralen. »Det wore en Species carceris.«

H. R. Cantzleren. »Jdem.«

H. R. Drotzeten Bekände det så wara; Men såge inge andra uthwägar att med tryggheet hafwa H:nes M:t i Landet, än på detta sättet som han sade.

H. R. Cantzleren. »Hennes M:t låter aldrig bringa sig där till, uthan warder förr sättiandes sjelfwa lijfwet till, än detta vndergåendes.« Han för sin person tyckte bäst wara, att effter H:nes M:t hade lust till Hertigdömet Brehmen, skulle man tänckia opå någon bequämlig ort, som henne där kunde inrymmas, dock icke någon fästning; och att hon likwäl behölle sine räntor i Swerige. Men öfwerlåta H:nes M:t heela Hertigdömet som H:nes M:t begärer, fann han alldeles inconuenient och ogiörligit; huilket han ock H:nes M:tz Abgesandt Rosenbach repræsenterat hafwer.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

With modernised spelling:

Den 21 juli förmiddagen.
Närvarande: Hennes Majestät Drottningen, herr Riksdrotsen, herr Riksamiralen, herr Rikskanslern, greve Gabriel Oxenstierna, herr Lorentz von der Linde, herr Erik Sparre, greve Bengt Oxenstierna, herr Harald Stake, greve Nils Brahe, herr Christer Horn, herr Bengt Horn, herr Claes Stiernsköld, herr Lorentz Creutz, herr Gustaf Banér Carlsson, herr Per Sparre Persson, herr Matthias Biörenclou, greve Pontus de la Gardie, herr Jöran Gyllenstierna.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Herr Riksdrotseten refererade vidlyftigt huru han hade sökt att persvadera Hennes Majestät att bliva vid Kronan den tid hon fattade de tankar att resignera henne, sägandes henne trohjärtigt och rentut sanningen och brukandes ibland annat det argumentet att Hennes Majestät var så hårt förknippad med regementet och Riket som hustru och bonde förmedelst äktenskapsband sammanfogade äro, så att ingendera utanför hors skull ifrån den andra träda kan. Varföre skulle Hennes Majestät veta att hon tam ob arctiorem nexum vinculi, quam fidelitatem subditorum suorum hade stor synd i det hon skilde sig ifrån och övergåve dem som under hennes milde regemente ännu längre leva kunde. Detta sade han sig icke allenast lönnligen, utan ock i närvaro av några riksråd, som ännu i livet äro, gjort hava, så att Hennes Majestät fattade till honom därföre stort misshag, befallandes honom med sådant tal tiga och stilla hålla vad hon härutinnan gjorde, ginge inte honom an.

»Jag«, svarade han, »bekänner att det går inte mig allena an, utan alla Riksens Ständer, och som en trogen tjänare och undersåte kan jag inte underlåta att i underdånighet säga vad jag tyckte Hennes Majestäts och Riksens välfärd fordra, läggandes det därtill att jag hölle den för en skälm och Riksens argaste fiende som styrkte Hennes Majestät till att kvittera Kronan.«

Illa: »Än om ärkebiskopen är en av dem som styrker därtill?«

Ego: »Evem det är, så gör han oförsvarligt, och lär både han och Eders Majestät i längden förnimma att han haver varit en ond rådgivare.«

Illa: »I skolen snart se alla de förnämstes namn under en skrift, samtyckandes härtill, och tror jag att Edert lär finna sig däribland också.«

Ego: »Sedan Eders Majestät sig alldeles förklarar att inte vilja bliva vid regementet, befinner jag fuller att varken hos mig eller någon annan står den makten att tvinga Eders Majestät, utan vi måtte låta oss åtnöja med det som Eders Majestät behagar; kan alltså lättligen hända att jag tillika med andra Riksens Ständer måtte bevilja uti Eders Majestäts åstundan och sätta mitt namn under en skrift, som Eders Majestät säger. Dock är jag undskyllad efter jag haver gjort mitt ämbete tillfyllest att övertala Eders Majestät till en annan mening, ehuruväl inte därmed uträttat; och om jag skriver under skriften, skall jag det inte göra förrän jag ser Eders Majestäts namn därunder först. Och vad Ständerna enhälleligen sluta, kan jag inte, ej heller bör, mig undandraga.««

Herr Rikskanslern: »Jag påminner mig huru Hennes Majestät uti Uppsala i presens av Hans Saliga Kungliga Majestät, den tiden Kungliga Höghet, vidlyftligen deducerade de besvär och vedervärdigheter som förorsakade henne en leda vid regemente, sägandes sig fördenskull intet högre eftertrakta än att med det allraförsta taga kronan av sitt och sätta den uppå hans huvud. Och såsom sekreterarna Silfverstierna och Gyldenklou i detsamma inkommo med en hop brev som av Hennes Majestät underskrivas skulle, grämade hon sig mycket ock över den sysslan, sägandes sig så gärna se bemälte sekreterare när de komma och bemöda henne om underskrivande som hon såge djävulen själv. Varföre efter hon så av denna som andra regementet vidhängande bördor tröttades, ville hon det uppdraga och överantvarda densamma som både förnuft, klokhet och krafter hade det att utföra. Ja, det vore även då den tiden att Sverige behövde en konung som sutte till häst.«

Herr Riksdrotseten: »Efter Hennes Majestät haver tillförne haft vämjelse till regementet, så give Gud att hon den ännu hade. Men efter hon visar en ånger över sitt avträde ifrån Kronan och gärna åstundar komma därtill igen, är sådant mycket illa et cum certo periculo Regni conjunctum. Vi have sett hennes intention utav många upptåg som hon begynt haver. Ville Hennes Majestät leva stilla, önskade jag henne gärna i Riket; men efter det inte är till förmoda, vill jag inte inveckla regementet i oro. Man säger i ett gement ordspråk: det hörer starka ben till att draga goda dagar. Vi sitte nu i fred och önsklig rolighet, vaktom oss att vi icke missbruke och dårligen förspilla den fred som Gud oss givit haver. Vore någon ort att finna där Hennes Majestät privatum religionis exercitium förunnas kunde, så åligger oss tänka däruppå, huru densamma Hennes Majestät inrymmas måtte, och där heller med någon respekt sitta än således fara världen igenom som hon non absque ludibrio härtill gjort haver.«

Herr Rikskanslern: »Utut studeamus securitati Regni, så måtte vi ock se till att vi inte försynde oss på Hennes Majestät, utan drage någon omsorg för henne.«

Berättade eljest vad omvårdnad och bekymmer Riksens Råd hade till at divertera Hennes Majestät ifrån abdikation, så att framlidne Rikskanslern, greve Axel Oxenstierna, uti hela Senatens namn fattade en beveklig skrift till Hennes Majestät om detta ärendet, vilken han ingen anförtrodde att renskriva, utan skrev den med sin egen hand, låtandes sedan hela Senaten den underskriva.

»När hon då skulle bäras upp, ville ingen åstad med henne, utan var och en drog sig undan till dess att denna kommissionen mig (moderno scilicet Cancellario) uppdrogs då jag fuller på modestiam deklinerade också att därtill brukad bliva, efter det voro både äldre och klokare män som detta verket driva kunde än jag. Men såsom jag icke understod mig vara den bekvämmaste som denna kommissionen förrätta kunde, alltså såg jag icke heller någon orsak varföre jag eller någon annan skulle draga sky att med en sådan skrift Senatus nomine träda upp till Hennes Majestät.«

»Tog den fördenskull an att frambära, men ville inte vara allena, utan begärade att 3 jämte mig därtill ock förordnas måtte, och efter mig gavs valet, utnämnde jag herr Gustaf Bielke, herr Schering Rosenhane och herr Johan Berendes, begivandes mig därmed till vägs. Herr Schering Rosenhane ville några resor träda tillbaka på vägen, så att vi hade möda nog att animera honom till att gå med oss.«

»Äntlig[en] kommo vi alla 4 upp till Hennes Majestät; då hon i begynnelsen väl märkandes oss hava något ärende, såg oss styft än och frågade vad vi ville. Och alldenstund vi för myckenheten av annat folk, som var då kring Hennes Majestät, inte finne gott det uti salen att förebringa, begärade vi underdånigst det Hennes Majestät täcktes gå uti sin kammare så länge vi vårt ärende avlägga kunde, vilket hon ock gjorde.«

»Där förebragte vi vad oss kommitterat var och överlevererade skriften. Hennes Majestät las den igenom, fällde därvid tårar och svarade oss mycket nådigt, sägandes sig vilja taga i betänkande de trogna och välmente råd som henne gavs, betackandes oss mycket därföre. Dock halp herr Herman Fleming per accidens till vår kommissions innehåll i det han utlät sig till de orden att om Hennes Majestät tänkte till att danka av, skulle Hennes Majestät snart detta sitt uppsåt värkställigt göra; eljest om hon något längre dröjde vid Kronan, skulle hon finna de svårigheter som sådant till äventyrs inte vorde tillåtandes att göra, om skönt hon ville.«

»Vartill Hennes Majestät svarade sig vela visa honom att henne inte svårt skulle falla, oansett hon ännu en tid vid Kronan kvarbleve, ändå denna sin dessäng att fullbringa. Blev alltså tu år ändå kvar vid regementet. Allt emedan vi uppe hos Hennes Majestät voro, sutto de andra av Rådet kvarre uti Rådkammaren med stor ängslighet; en del gingo ut till trappan, vilken vi uppgångna voro, görandes sig inga andra tankar än att vi med hårt svar skulle bliva tillbakaviste. Men då de hörde med vad besked vi av Hennes Majestät blevo dimitterade, vordo de övermåttan glada, och i synnerhet herr Erik Ryning, vilken grät i glädje.«

Herr Riksdrotseten: »Att man säger det Hennes Majestät inte är liden i Rom tror jag väl, och orsaken därtill är:

1. att Hennes Majestät är inte devot och andaktig i sin gudstjänst,

2. blandar hon sig uti en och annan handel, därföre giva de grann akt uppå henne.«

Herr Rikskanslern: »Såsom oss åligger att bekymra oss om Riksens säkerhet, alltså tycker mig ock att drottning Christinæ état är sålunda beskaffat att hon fordrar en tutelam, och jag tror det skall vara Gudi täckt att vi något oss därom vårda låte. Jag haver hört mig refereras det Hennes Majestät skulle mycket estimera en mathematicum i Rostock och begärat av honom det han ville ställa hennes nativitet. Han haver länge tergi[v]erserat och ingalunda därtill kunnat induceras.«

»Äntlig[en] haver Hennes Majestät varit så trägen och begärat han ville utan rädslo för någon missgunst fara fort därmed; han måtte prognosticera henne så ont som han ville, hon ville sådant med inge onåder förmärka. Efter han då inte kunde bliva henne kvitt, ty efterkom han hennes begäran med nativitetsställandet och spådde henne det hon i stor vedervärdighet och på lyktone i förtvivlan sitt leverne sluta skulle. För vilken orsaks skull hon tvärtemot sitt löfte blev så sticken uppå honom att hon ville honom prygla låta.«

»Detta berättar jag inte till den ände att jag vill införa någon nödvändig efterföljd av samma prognostico, utan lämnar varjom och enom att döma därom vad han vill. Men det är likväl visst att såsom Hennes Majestät nu för sitt leverne, kan ingen som något förutser och præsagus futuri heta vill spå henne synnerlig lycka eller välgång, utan snarare olycka, skada och fördärv; varföre obligerar oss pietas in Deum, in Patriam et in ipsam att se henne något bättre före.«

Herr Riksdrotseten: »Vi kunne inte försvara för världen att vi låte Hennes Majestät så fara omkring. Have vi försyndat oss härtill, så vele vi bättra oss nu och icke tillåta att hon längre bliver ett ludibrium.«

Herr Rikskanslern: »Idem.«

Herr Riksdrotseten föreslog att hålla Hennes Majestät på Öland och sätta en manhaftig karl till hennes guvernör vilken grann och noga uppsikt med henne hålla skulle, att hon inte finge taga sig något vidrigt före; och eljest giva Hennes Majestät sådana personer som Riket väl mente till dagligt hovfolk och uppvaktare.

Herr Riksamiralen: »Det vore en species carceris!«

Herr Rikskanslern: »Idem.«

Herr Riksdrotseten bekände det så vara, men såge inge andra utvägar att med trygghet hava Hennes Majestät i landet än på detta sättet som han sade.

Herr Rikskanslern: »Hennes Majestät låter aldrig bringa sig därtill, utan varder förr sättandes själva livet till än detta undergåendes.«

Han för sin person tyckte bäst vara att efter Hennes Majestät hade lust till hertigdömet Bremen, skulle man tänka uppå någon bekvämlig ort som henne där kunde inrymmas, dock icke någon fästning; och att hon likväl behölle sine räntor i Sverige. Men överlåta Hennes Majestät hela hertigdömet som Hennes Majestät begär, fann han alldeles inkonvenient och ogörligt, vilket han ock Hennes Majestäts abgesant Rosenbach representerat haver.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

French translation (my own):

Le 21 juillet, dans la matinée.
Présents: Sa Majesté la Reine, M. le Grand Drost, M. le Grand Amiral, M. le Grand Chancelier, le comte Gabriel Oxenstierna, M. Laurent von der Linde, M. Eric Sparre, le comte Benoît Oxenstierna, M. Hérault Stake, le comte Nils Brahe, M. Christer Horn, M. Benoît Horn, M. Claude Stiernsköld, M. Laurent Creutz, M. Gustave Banér Carlsson, M. Pierre Sparre Persson, M. Matthias Biörenclou, comte Pontus de la Gardie, M. Jöran Gyllenstierna.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Le grand drost a longuement raconté comment il avait tenté de persuader Sa Majesté de rester avec la Couronne au moment où elle envisageait de se résigner, en lui disant fidèlement et clairement la vérité et en utilisant, entre autres, l'argument selon lequel Sa Majesté était si étroitement associés au régiment et au Royaume, comme la façon dont une femme et son mari sont unis par les liens du mariage, de sorte qu'aucun ne peut s'éloigner de l'autre sauf en cas d'adultère. C'est pourquoi Sa Majesté devrait savoir qu'elle, à cause du lien plus étroit du lien et de la fidélité de ses sujets, commettrait un grand péché si elle se séparait et abandonnait ceux qui, sous elle, pouvaient vivre encore plus longtemps sous son aimable règne. Il a dit qu'il l'avait fait non seulement en secret, mais aussi en présence de quelques conseillers, qui sont encore en vie, de sorte que Sa Majesté donc prit un grand mécontentement envers lui, lui ordonnant de se taire avec de tels propos et de garder le silence sur ce qu'elle faisait ici, ce qui ne le concernait pas.

«J'avoue», répondit-il, «que ce n'est pas mon affaire seule, mais celle de tous les États du Royaume; et, en tant que fidèle serviteur et sujet, je ne peux m'empêcher de dire docilement ce que je pensais du bien-être de Sa Majesté et le Royaume l'exigeait, ajoutant que je considérais cela comme une honte et comme l'ennemi le plus en colère du Royaume qui a rendu Sa Majesté capable de quitter la Couronne.»

Elle: «Même si l'archevêque fait partie de ceux qui m'en rendront capable?»

Je: «Qui que ce soit, il agit de manière indéfendable, et lui et Votre Majesté découvriront à la longue qu'il a été un mauvais conseiller.»

Elle: «Vous verrez bientôt les noms de tous les grands sous une lettre y consentant, et je pense que vous vous retrouverez aussi parmi eux.»

Je: «Comme Votre Majesté déclare complètement qu'elle ne veut pas rester au régiment, je trouve que ni moi ni personne d'autre n'a le pouvoir de forcer Votre Majesté, mais nous devons nous contenter de ce qui plaît à Votre Majesté; il peut donc facilement arriver que moi, avec les autres États du Royaume, je doive accéder à la demande de Votre Majesté et mettre mon nom sous une lettre, comme le dit Votre Majesté. Mais je suis excusé, après avoir fait tout mon office pour persuader Votre Majesté  Majesté à une autre opinion, bien que je ne l'aie pas ainsi accomplie; et si je signe la lettre, je ne le ferai pas tant que je n'aurai pas vu le nom de Votre Majesté sous celle-ci. Et quoi que les États concluent à l'unanimité, je ne peux pas m'y opposer, ni ne devrais-je.»

Le grand chancelier: «Je me souviens comment Sa Majesté à Upsal, et en présence de Sa Feu Majesté Royale, qui à l'époque était Son Altesse Royale, déduisit en détail les difficultés et les désagréments qui lui faisaient souffrir dans le régiment, disant donc qu'elle ne voulait rien de plus que, à la toute première occasion, lui enlever la couronne de la tête et la mettre sur la sienne. Et lorsque les secrétaires Silfverstierna et Gyldenklou sont entrés en même temps avec un tas de lettres à signer par Sa Majesté, elle aussi ronchonnait bruyamment à propos de cette affaire, disant qu'elle était aussi heureuse de voir lesdits secrétaires quand ils venaient lui demander sa signature qu'elle le serait si elle voyait le diable lui-même. C'est pourquoi, après s'être lassée de cela et d'autres charges attachées au régiment, elle voulut le commander et le remettre à celui-là même qui avait à la fois la raison, la sagesse et la force de le mener à bien. Oui, c'était aussi l'époque où la Suède avait besoin d'un roi qui monterait un cheval.»

Le grand drost: «Parce que Sa Majesté a récemment eu un dégoût pour le régiment, Dieu veuille qu'elle l'ait encore. Mais parce qu'elle montre des remords pour sa démission de la Couronne et qu'elle est heureuse d'y revenir, une telle chose est très  mauvais et lié à un certain danger pour le Royaume. Nous avons vu son intention dans les nombreuses entreprises qu'elle a commencées. Si Sa Majesté voulait vivre tranquillement, je souhaiterais volontiers qu'elle vienne dans le Royaume; mais parce que cela ne peut pas être supposé, je ne veux pas alarmer la régence. On dit dans un proverbe commun: il faut des os solides pour passer de bons jours. Nous sommes maintenant dans un état de paix et de tranquillité désirable, veillons à ne pas abuser et gaspiller la paix que Dieu nous a donnée. S'il y avait un endroit à trouver où l'exercice privé de la religion de Sa Majesté pourrait être accordé, alors il nous appartient de penser à la façon dont Sa Majesté pourrait y être hébergée, et elle devrait plutôt s'y asseoir avec un certain respect que de voyager ainsi à travers le monde comme elle l'a fait jusqu'ici, et non sans moquerie.»

Le grand chancelier: «Nous devons pourtant lutter pour la sécurité du Royaume, nous devions donc aussi nous assurer que nous ne péchions pas contre Sa Majesté, mais que nous avions une certaine inquiétude pour elle.»

Au reste, il raconta quel soin le Conseil du Royaume avait pris pour détourner Sa Majesté de l'abdication, si bien que feu le Chancelier du Royaume, le comte Axel Oxenstierna, au nom de tout le Sénat, écrivit une lettre émouvante à Sa Majesté à propos de cette affaire, qu'il ne confia à personne pour écrire, mais il la écrivit de sa propre main, puis a laissé signer tout le Sénat.

«Lorsque cela devait alors lui être porté, personne ne voulait rien faire avec elle, mais chacun s'est retiré jusqu'à ce que cette commission m'ait été apportée (l'actuel chancelier, bien sûr), car je, aussi modestement, refusai d'être utilisé, car il y avait des hommes à la fois plus âgés et plus sages qui pouvaient accomplir ce travail mieux que moi. Mais, comme je ne pensais pas que j'étais la bonne personne pour accomplir cette mission, je ne voyais pas non plus pourquoi moi ou quelqu'un d'autre devrait hésiter à venir à Sa Majesté avec un tel écrit au nom du Sénat.»

«Je donc pris sur moi de présenter [la lettre], mais je ne voulais pas être seul. Je demandai que 3 autres personnes soient nommées avec moi, et après avoir eu le choix, je nommai Messieurs Gustave Bielke, Schering Rosenhane et Jean Berendes, et moi nous sommes mis en route. M. Schering Rosenhane voulait un retour quelques voyages en arrière, afin que nous ayons assez d'efforts pour l'inciter à nous rejoindre.»

«Enfin nous nous approchâmes tous les 4 de Sa Majesté; quand au début elle remarqua que nous avions quelque chose à faire, elle nous regarda avec raideur et nous demanda ce que nous voulions. Et comme nous, à cause de la multitude d'autres personnes qui se trouvaient alors autour de Sa Majesté, ne pas trouvâmes bon de le présenter dans la salle, nous demandâmes très humblement qu'il plaise à Sa Majesté d'entrer dans sa chambre aussi longtemps que nous pourrions mener à bien nos affaires, ce qu'elle fit.»

«Là, nous livrâmes ce qui nous était engagé et remis la lettre. Sa Majesté la lut, y versa des larmes et nous répondit très gracieusement, disant qu'elle voulait prendre en considération les conseils fidèles et bien intentionnés qui lui avaient été donnés, nous en remerciant beaucoup. Cependant, M. Armand Fleming aida par accident le contenu de notre commission en ce qu'il a dit que si Sa Majesté songeait à abdiquer, Sa Majesté exécuterait bientôt son intention; sinon, si elle restait avec la Couronne un peu plus longtemps, elle trouverait que de telles difficultés ne lui permettraient pas de le faire si elle le voulait.»

«A quoi Sa Majesté répondit qu'elle voulait lui montrer que ce ne serait pas difficile pour elle, qu'elle reste ou non encore avec la Couronne pendant un certain temps, c'était toujours son dessein à réaliser. Elle est donc restée avec le régiment pendant deux ans de plus. Pendant que nous étions debout avec Sa Majesté, le reste du Conseil était assis dans la salle du conseil avec une grande anxiété; certains sont sortis vers les escaliers que nous avions montés, n'ayant d'autres pensées que d'être renvoyés avec une réponse dure. Mais quand ils entendirent parler de la politesse avec laquelle nous avons été renvoyés par Sa Majesté, ils étaient fous de joie, et surtout M. Eric Ryning, qui pleurait de joie.»

Le grand drost: «Que Sa Majesté n'est pas soufferte à Rome, je le crois, et les raisons en sont:

1. que Sa Majesté n'est pas dévote et pieuse dans son culte,

2. elle s'immisce dans l'un ou l'autre métier, donc ils font très attention à elle.»

Le grand chancelier: «Tout comme il nous incombe de nous soucier de la sécurité du royaume, je pense aussi que l'état de la reine Christine est tel qu'elle nécessite une tutelle, et je pense que cela plairait à Dieu si nous nous laissions un peu arranger. J'ai entendu dire que Sa Majesté avait une grande estime pour un mathématicien de Rostock et lui avait demandé de vouloir déterminer sa nativité. Il a longtemps hésité et n'a pu en aucun cas être amené à le faire.»

«Enfin, Sa Majesté s'impatienta et exigea qu'il veuille se dépêcher et le faire sans crainte d'aucune défaveur; il pouvait la prédire aussi mal qu'il le voulait, elle voulait remarquer de telles choses sans déplaisir. Après cela, il ne pouvait pas se débarrasser  d'elle, parce qu'il a accédé à sa demande au sujet de la nativité, et il lui pronostiqua qu'elle finirait sa vie dans une grande adversité et qu'elle serait désespérée à la fin. Pour cette raison, contrairement à sa promesse, elle est devenue si furieuse contre lui qu'elle veuille le faire flageller.»

«Je ne dis pas cela dans le but de vouloir introduire un résultat nécessaire à un même pronostic, mais pour laisser chacun en juger ce qu'il veut. Mais il est néanmoins certain qu'avec la manière dont Sa Majesté conduit actuellement  sa vie, personne qui prévoit quoi que ce soit — les soi-disant présages de l'avenir — ne veut prédire son bonheur particulier ou sa prospérité, mais plutôt son malheur, son mal et sa destruction; c'est pourquoi la piété envers Dieu, envers le pays et envers nous-mêmes nous oblige de prévoir quelque chose de mieux pour elle.»

Le grand drost: «Nous ne pourrions pas défendre devant le monde de laisser Sa Majesté vagabonder comme elle le fait. Si nous avons péché à ce point, alors nous devrions faire amende honorable maintenant et ne plus lui permettre d'être la risée.»

Le grand chancelier: «Idem.»

Le grand drost proposa de garder Sa Majesté sur Öland et de nommer un homme viril comme son gouverneur qui la surveillerait de près et attentivement, afin qu'elle ne puisse rien faire de récalcitrant; et de donner autrement à Sa Majesté les personnes que le Royaume juge appropriées comme courtisans et gardes quotidiens.

Le grand amiral: «Ce serait une sorte de prison!»

Le grand chancelier: «Idem.»

Le grand drost a admis qu'il en était ainsi, mais il ne voyait pas d'autre moyen d'avoir en toute sécurité Sa Majesté dans le pays que de cette manière, comme il l'a dit.

Le grand chancelier: «Sa Majesté ne se permettrait jamais de se soumettre à cela, mais elle préférerait se défaire plutôt que de se laisser subir cela.»

Pour sa part, il pensait qu'il valait mieux que, puisque Sa Majesté avait un désir pour le duché de Brême, ils devraient penser à un endroit convenable où elle pourrait être logée là, mais pas une forteresse; et qu'elle garde toujours ses intérêts en Suède. Mais remettre tout le duché à Sa Majesté comme elle le demande, il trouva cela complètement incommode et impraticable, ce qu'il représenta aussi à Rosenbach, l'envoyé de Sa Majesté.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

English translation (my own):

July 21, in the forenoon.
Present: Her Majesty the Queen, the Lord Grand Steward, the Lord Grand Admiral, the Lord Grand Chancellor, Count Gabriel Oxenstierna, Lord Lorentz von der Linde, Lord Erik Sparre, Count Bengt Oxenstierna, Lord Harald Stake, Count Nils Brahe, Lord Christer Horn, Lord Bengt Horn, Lord Claes Stiernsköld, Lord Lorentz Creutz, Lord Gustaf Banér Carlsson, Lord Per Sparre Persson, Lord Matthias Biörenclou, Count Pontus de la Gardie, Lord Jöran Gyllenstierna.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

The Grand Steward extensively told about how he had tried to persuade Her Majesty to remain with the Crown at the time when she was thinking of resigning, telling her faithfully and plainly the truth and using, among other things, the argument that Her Majesty was so closely associated with the regiment and the Realm, like how a wife and her husband are united by marriage ties, so that neither can step away from the other except in the case of adultery. Wherefore Her Majesty should know that she, both because of the closer connection of the bond and the fidelity of her subjects, would be committing a great sin if she separated from and abandoned those who under her could live even longer under her kind reign. This he said he had done not only in secret, but also in the presence of some councilmen, who are still alive, so that Her Majesty therefore took great displeasure towards him, commanding him to be silent with such talk and to keep quiet about what she was doing herein, which did not concern him.

"I confess", he answered, "that it is not my business alone, but that of all the Estates of the Realm; and, as a faithful servant and subject, I cannot refrain from submissively saying what I thought the welfare of Her Majesty and the Realm required, adding that I considered it a disgrace and the Kingdom's angriest enemy who empowered Her Majesty to quit the Crown."

She: "Even if the Archbishop is one of those who empowers me?"

Me: "Whoever it is, he acts indefensibly, and both he and Your Majesty will find out in the long run that he has been an evil adviser."

She: "You will soon see the names of all the great men under a letter consenting to this, and I think that you will find yourself among them as well."

Me: "As Your Majesty completely declares that you do not want to stay at the regiment, I find that neither I nor anyone else has the power to force Your Majesty, but we must be satisfied with what pleases Your Majesty; it may therefore easily happen that I, along with the other Estates of the Realm, may have to grant Your Majesty's request and put my name under a letter, as Your Majesty says. But I am excused, after I have done my office to the fullest to persuade Your Majesty to another opinion, although I have not thereby accomplished it; and if I sign the letter, I shall not do so until I see Your Majesty's name under it first. And whatever the Estates unanimously conclude, I cannot dissent against it, nor should I."

The Grand Chancellor: "I remember how Her Majesty in Uppsala, and in the presence of His Late Royal Majesty, who at that time was His Royal Highness, deduced in detail the difficulties and unpleasantnesses that caused her suffering in the regiment, saying therefore that she wanted nothing more than to, at the very first opportunity, take the crown off her head and put it on his own. And as the secretaries Silfverstierna and Gyldenklou came in at the same time with a bunch of letters to be signed by Her Majesty, she also grumbled loudly about that affair, saying that she was as happy to see the aforementioned secretaries when they came to beg her for her signature as she would be if she saw the devil himself. Wherefore, after she got tired of this and other burdens attached to the regiment, she wanted to commission and hand it over to the same one who had both the reason, the wisdom and the strength to carry it out. Yes, that were also the time that Sweden needed a king who would sit on a horse."

The Grand Steward: "Because Her Majesty has recently had a distaste for the regiment, God grant that she still had it. But because she shows remorse for her resignation from the Crown and is happy to come to it again, such a thing is very bad and connected with a certain danger to the Kingdom. We have seen her intention from the many undertakings she has started. If Her Majesty wanted to live quietly, I would gladly wish her to come into the Realm; but because that cannot be supposed, I do not wish to alarm the regency. One says in a common proverb: it takes strong bones to pull through good days. We are now in a state of peace and desirable tranquility, let us take care that we do not misuse and badly waste the peace that God has given us. Were there any place to be found where Her Majesty's private exercise of religion could be granted, then it behooves us to think of how Her Majesty might be accommodated there, and she should rather sit there with some respect than thus travel through the world as she has heretofore done, and not without mockery."

The Grand Chancellor: "We must, however, strive for the security of the Kingdom, so we also had to make sure that we did not sin against Her Majesty, but that we had some concern for her."

For the rest, he told of what care and concern the Council of the Realm had taken to divert Her Majesty from abdication, so that the late Chancellor of the Realm, Count Axel Oxenstierna, in the name of the entire Senate, wrote an emotioning letter to Her Majesty about this matter, which he did not entrust to anyone to write, but he wrote it with his own hand, then letting the whole Senate sign it.

"When it was then to be carried up to her, no one wanted to do anything with her, but each one withdrew until this commission was brought to me (the current Chancellor, of course), as I modestly also declined to be used for it, as there were both older and wiser men who could carry out this work better than I could. But, as I did not think I was the right one to carry out this commission, I also saw no reason why I or anyone else should shy away from coming up to Her Majesty with such a writing in the name of the Senate."

"I therefore took it upon myself to present [the letter], but I did not want to be alone. I requested that 3 others be appointed along with me, and after I was given a choice, I appointed Lord Gustaf Bielke, Lord Schering Rosenhane and Lord Johan Berendes, and I set out on my way. Lord Schering Rosenhane wanted a to go back a few trips back, so that we had enough effort to animate him to join us."

"At last we all 4 came up to Her Majesty; when at first she noticed that we had some business, she looked at us stiffly and asked what we wanted. And as we, because of the multitude of other people who were then around Her Majesty, did not find it good to present it in the hall, we most submissively requested that it please Her Majesty to go into her chamber for as long as we could carry out our business, which she did."

"There we delivered what was committed to us and handed over the letter. Her Majesty read it through, shed tears at it, and answered us very graciously, saying that she wanted to take into consideration the faithful and well-meaning advice given to her, thanking us very much for it. However, Lord Herman Fleming helped by accident the content of our commission in that he said that if Her Majesty was thinking of abdicating, Her Majesty would soon carry out this intention of hers; otherwise, if she stayed with the Crown a little longer, she would find that such difficulties would not permit her to do it if she wanted to."

"To which Her Majesty replied that she wanted to show him that it would not be difficult for her, regardless of whether she still remained with the Crown for a while, this still was her design to carry out. So she remained with the regiment for two more years. While we were up with Her Majesty, the rest of the Council sat in the Council Chamber with great anxiety; some went out to the stairs, which we had ascended, having no other thoughts than that we would be sent back with a harsh answer. But when they heard about the politeness with which we were dismissed by Her Majesty, they were overjoyed, and especially Lord Erik Ryning, who wept with joy."

The Grand Steward: "That Her Majesty is not suffered in Rome, I believe it, and the reasons for that are:

1. that Her Majesty is not devout and pious in her worship,

2. she interferes in one or another trade, therefore they pay close attention to her."

The Grand Chancellor: "Just as it is incumbent upon us to worry about the security of the realm, so I also think that Queen Kristina's state is such that she requires a guardianship, and I think it would please God if we let ourselves somewhat take care of it. I have heard it told to me that Her Majesty has highly esteemed a mathematician in Rostock and requested of him that he determine her nativity. He hesitated for a long time and could by no means be induced to do it."

"Finally, Her Majesty got impatient and demanded that he hurry and do it without fear of any disfavour; he could predict her as badly as he wanted, she wanted to notice such things with no displeasure. After that he could not get rid of her, because he complied with her request about the nativity, and he prognosticated to her that she would end her life in great adversity and that she would be in despair at the end. For this reason, contrary to her promise, she got so furious at him that she wanted to have him flogged."

"I am not telling this for the purpose of wanting to introduce any necessary result to the same prognostic, but to leave each and every one to judge about it what he wants. But it is nevertheless certain that what with the way Her Majesty now leads her life, no one who foresees anything — the so-called presages of the future — wants to predict her particular happiness or prosperity, but rather her misfortune, harm and destruction; wherefore piety to God, to the country, and to ourselves obliges us to foresee something better for her."

The Grand Steward: "We could not defend to the world our letting Her Majesty roam around the way she does. If we have sinned to this extent, then we should make amends now and not allow her to be a laughingstock any longer."

The Grand Chancellor: "Ditto."

The Grand Steward proposed to keep Her Majesty on Öland and to appoint a manly man as her governor who would keep a close and careful watch over her, so that she might not do anything recalcitrant; and to otherwise give Her Majesty such persons as the Realm thinks fit as daily courtiers and guards.

The Grand Admiral: "That would be a type of prison!"

The Grand Chancellor: "Ditto."

The Grand Steward admitted that it was so, but he saw no other way to safely have Her Majesty in the country than in this way as he said.

The Grand Chancellor: "Her Majesty would never allow herself to submit to that, but she would rather take her own life than let herself suffer this."

For his part, he thought it best that, since Her Majesty had a desire for the Duchy of Bremen, they should think of some convenient place that she could be accommodated there, but not a fortress; and that she still keep her interests in Sweden. But to hand over the entire duchy to Her Majesty as she requests, he found it completely inconvenient and impracticable, which he also represented to Her Majesty's envoy Rosenbach.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Above: Kristina.

Note: nativity = horoscope.