Sources:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 2), pages 6 to 8, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 13 to 18, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, pages 4 to 8, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
The account:
La Suède est cette partie du Monde si peu connue des Anciens, située dans la Région appellée la Froide ou la Septentrionale par les Géographes, qu'on croyoit inhabitable autrefois. Ce qui l'empêche d'être une des plus grandes Iles de l'Europe, est un continent qui l'attache à la Russie vers l'Orient. Vers l'Occident elle est terminée par le grand Océan, & la Norvègue, qui confine avec elle d'environ cent soixante lieues Gothiques de longueur. Vers le Septentrion elle s'étend jusqu'à l'Océan Septentrional & à la Mer Glaciale. Du côté du Midi elle est bornée du Dannemarc & de l'Allemagne, qui sont ses confins.
La Suède, la Norvègue & le Dannemarc ne sont qu'un même Pays & une même Nation; ce que les Loix, les Mœurs & le Langage témoignent assez. Cette Nation devroit n'avoir aussi qu'un même Roi; mais les diverses révolutions, arrivées dans ces trois Royaumes, les ont divisés, malgré les réunions qui s'en sont faites en divers tems entre eux: & les Royaumes de Dannemarc & de Norvègue sont enfin demeurés détachés de la Suède depuis plusieurs siècles, étant échus en partage au Roi de Dannemarc, qui à présent les posséde comme ses biens héréditaires.
La Suède est de figure presque quarrée, ayant sa longueur & largeur peu différentes, autour de deux cens lieuës Gothiques. Sa Capitale depuis longtems est Stockholm, ville située sur le bord de la Mer Baltique, qui baigne ses murailles d'un côté, aussi-bien que du Melaren, un des trois grands Lacs de Suède, qui les baigne de même d'un autre côté. Je dirai donc, que toute cette grande partie du Nord, qu'on nomme avec raison le Monde Arctique, ne fut que peu connue des Anciens sous le nom de la grande Scandinavie; & ce ne fut même que dans les derniers siècles qu'on l'appella ainsi. Je crois que celui de la dernière Thule lui appartient mieux, quoique d'autres ayent donné ce nom à l'Angleterre, à laquelle il convient moins pour bien des raisons, que je n'alléguerai pas, laissant à chacun la liberté entière là-dessus.
Cette Nation ne s'est fait connoître dans le reste du Monde, dont elle est divisée par de si grandes Mers & de si vastes Solitudes, qu'uniquement par les armes, qu'elle a rendues victorieuses & formidables presque par tout l'Univers.
La Suède fut autrefois divisée en cinq grands & puissans Royaumes, sans compter les deux de la Norvègue & du Dannemarc; mais mon dessein n'est pas de parler en détail de toutes ces divisions, les diverses Révolutions des siécles lui ayant fait prendre diverses formes. Il est constant pourtant que c'est depuis un tems immémorial qu'elle est réunie dans l'Etat Monarchique où elle se trouve aujourd'hui, quoique les Etats se soient toujours réservés le droit de l'élection d'un Maître jusqu'au tems du regne du Roi Gustave I. qui rendit le Royaume héréditaire en sa Maison.
Le nombre de ses Rois internes sont cent cinquante, dont j'accomplis le nombre, & celui des externes sont quatre-vingt-sept. On appelloit ainsi les Rois qui sortoient du Royaume pour conquérir les païs étrangers, en la place desquels on en élisoit d'autres qui occupoient leur trône en leur absence. Le Roi Charles Gustave, que je fis Roi, & qui étoit Pere de Charles XI. qui regne à present, en augmente le nombre jusqu'à cinquante-deux des Rois internes.
Ce fut en ma personne que finit le regne de la Maison Gustavienne, qui avoit commencé par Gustave I. mon Bisayeul, & en celle du Roi Charles Gustave, que commença le regne des Palatins qui regnent à présent en Suède; & quoiqu'autrefois il y ait eu un Roi de cette Maison, qui regna sous le nom de Christophle de Bavière il y a des siecles; toutefois son regne n'est d'aucune conséquence avantageuse aux droits de la Maison regnante d'aujourd'hui, parce-que le Royaume étoit alors électif. Et le present Roi Charles n'a nul autre droit sur la Suède que celui que j'ai donné au Roi son Pere & à lui: de sorte qu'il n'y a plus personne dans le monde que moi & le Roi Charles regnant à présent, qui ait droit sur ce Royaume. J'excepte pourtant les Enfans mâles de ce Prince, qui naîtront pour succéder à nos communs droits en vertu de la donation que je fis l'année 1654. pour des raisons que l'on apprendra dans la suite de cette Histoire. J'ai cru devoir à mon Lecteur ce récit pour le desabuser de bien des erreurs populaires que l'ignorance des affaires de la Suède aura pu glisser dans son esprit. Mais dans la suite de ma narration je l'informerai mieux de la vérité, & lui démêlerai si bien tous les nœuds de cette Histoire, qu'il ne pourra pas douter de ces vérités.
C'est donc cette pépinière des Nations de la Suède, dis-je, d'où sont sortis autrefois cette multitude innombrable d'hommes qui ont inondé tout le reste de l'Europe, & une si grande partie de l'Asie & de l'Afrique. C'est cette brave nation qui a eu le triste & glorieux avantage de renverser le plus grand & le plus bel Empire du monde, qui a donné le sac à l'incomparable Rome même, qui par leur barbare violence ont fait douter si cette Reine du monde étoit éternelle, comme elle se vantoit. Rien ne résista à ce torrent indomptable, nulle force ne put l'arrêter. Ils soumirent auparavant l'Allemagne, l'Angleterre, les Gaules, les Espagnes à leurs armes victorieuses, & la belle Italie-même reçut enfin leur joug avec une grande partie de l'Asie & de l'Afrique. Ils ravagerent en peu de tems presque les trois parties du Monde; tout plioit sous leur puissance. Les deux Empires étant alors gouvernés par des Princes, desquels la foiblesse fut la première disposition à la ruine universelle. Tant d'exemples nous ont appris que c'est-là le signal que vous donnez, SEIGNEUR, quand vous avez résolu la ruine des Etats & des Monarchies. Ce sont ces influences, plus funestes mille fois que les Comètes, qui présagent vos arrêts mortels sur les Peuples & sur les Rois. L'invincible Rome succomba plutôt à la foiblesse de son Prince qu'à la force & à la multitude de cette brave nation, qui donna les loix pour quelque tems presque à tout l'Univers.
Mais vous, SEIGNEUR, qui mettez les bornes à la mer, vous qui aviez appellé ces Peuples du fond du Septentrion pour exécuter vos justes & terribles décrets, Vous avez aussi dissipé ces fleaux des Nations avec toute leur gloire & toute leur puissance, qui sont évanouïs comme les songes avec eux; & après mille révolutions, qui leur ont été tantôt glorieuses, tantôt funestes, vous avez enfin renfermé cette nation victorieuse dans leur Suède, que vous avez rendue un très-puissant Royaume dans notre Europe. C'est-là où leur postérité s'est si souvent vengée sur eux-mêmes des maux qu'ils ont fait souffrir au reste du monde, en déchirant dans leurs propres seins leurs propres entrailles, jusqu'au tems heureux où vous avez éclairé ce Royaume, en le rendant d'idolatre Chrétien, & de barbare Catholique sous le regne du Roi Stenkild, fils du Roi Eric le Victorieux, qui, après avoir introduit la Religion dans son Royaume, eut la gloire de mourir pour elle, aussi-bien que St. Eric, plus digne d'envie par la gloire de sa mort, que son Pere victorieux ne le fut par la gloire de sa vie.
Swedish translation (by Gjörwell):
Swerige är den delen af werlden, som war så litet känd af fornåldern, och är belägen i den afdelningen, som af Jord-beskrifwarne kallas den kalla eller Norra, och som man tilförene trodde ej kunna bebos. Det, som hindrar, at det ej är en af de största öar i Europa, är det fasta land, som i öster binder det tilhopa med Ryßland. Mot wester är det inskränkt genom Hafwet och Norrige, som gränsar med Swerige i en längd af ungefär 160 Göthiska mil. I norr sträcker det sig ända til Ishafwet, och i söder gränsar det til Danmark och Tyskland.
Swerige, Norrige och Danmark äro et Land och bebos af et folkslag, hwilket deras Lagar, seder och språk nogsamt utwisa. Detta folkslag borde ej hafwa mera, än en Konung, men de åtskilliga hwälfningar, som hänt i deßa tre riken, hafwa delat dem, oagtat de föreningar, som dem emellan tid efter annan blifwit träffade, och Rikena Danmark och Norrige hafwa änteligen blifwit Swerige frånskilde sedan flera århundrade, och tilhöra Konungen i Danmark, som nu besitter dem såsom sina arfländer.
Swerige har nästan en fyrkantig skapnad, warande des längd och bredd af föga skilnad, begge ungefär af 200 Göthiska mil. Des Hufwudstad är sedan lång tid Stockholm, belägen wid Östersjön, som watnar den å ena sidan, äfwen som Mälaren å den andra, en af Sweriges twenne [sic] stora Insjöar. Jag kan wäl säga, at hela denna stora delen af Norden, som man med skäl kallar den Norra Werlden, war endast föga känd af de Gamla under namn af det Stora Scandinavien; och at det endast war i den senare tiden, som man kallade det således. Men jag tror deremot, at namnet af yttersta Thule tilhörer det med större skäl oagtat andra härunder förståt Ängland, hwarmed det dock för flera skäl mindre öfwerensstämmer, som jag ej här will anföra, utan lämnar hwar och en full frihet, at tro härutinnan hwad han behagar. Detta folkslaget har endast gjort sig bekant i den öfriga delen af werlden, hwarifrån det är afskilt genom stora hof och wida ödemarker, genom sina wapn, som det gjort segrande och frugtade nästan i hela werlden.
Swerige war fordom delat i fem stora och mägtiga riken, utan at inberäkna Norrige och Danmark; men min afsigt är ej, at tala särskilt om alla deßa fördelningar, sedan åtskilliga hwälfningar gifwit det andra skick. Det är dock säkert, at det sedan urminnes tid warit förenat til et Enwålds Rike såsom det ännu är, oagtat des Ständer altid förbehållit sig rättigheten, at utwälja sina Konungar ända til Konung Gustaf I:s tid, som gjorde riket ärfteligit i sit hus.
Antalet på des inhemska Konungar är 150, hwilket tal jag just fyller, och de utwärtes äro 87. Man kallade således de Konungar, som gingo utur Riket, för at eröfra främmande Länder, uti hwilkas ställe man utwalde andra, som besuto Konunga-Stolen under deras frånwaro. Konung Carl Gustaf, som jag gjorde til Konung, och som war Fader til Carl 11, hwilken nu regerar, öker antalet af Inlänske Konungar til 152.
Det war uti min person som Gustavianiska Husets Regering gick til ända, hwilken hade börjat med min Far-Faders-Fader Gustaf I, äfwen som det är uti Konung Carl Gustaf, som Pfaltziska Huset tagit sin början, och som nu regerar i Swerige; och oagtat en Konung af detta Huset för några hundrade år sedan regerat under namn af Christoffer af Bäjern, är dock hans regering af ingen fördelaktig påfölgd för det nu regerande Husets rättigheter, emedan Riket då war et Wal-Rike. Och har den nuwarande Konung Carl ingen annan rätt til Swerige, än den, som jag gifwit åt Konungen hans Fader och honom sjelf. Således är nu ingen mera til, som har rätt til detta Riket, utom mig och den nu regerande Konung Carl. Jag undantager dock denna Konungens manliga arfwingar, som födas et efterfölja oß uti wåra gemensamma rättigheter, i kraft af den Gåfwa, som jag gjorde år 1654 för de skäl, hwilka skola anföras framdeles i denna Historia. Jag har trodt min skyldighet wara, at gjöra Läsaren denna berättelsen, för at befria honom från åtskilliga allmänna wilfarelser, som okunnigheten om Sweriges handlingar lätteligen skulle kunna insmyga i des sinne. Men uti fortsätningen af min berättelse skal jag underrätta honom bättre om sanningen och så wäl uplösa alla denna Historiens knutar, at han ej skal kunna twifla om deßa sanningar.
Det är altså ifrån Swerige, detta så många folkslags hemort, som den myckenhet af oräkneliga människjor fordom utgåt och öfwerswämmat hela den öfriga delen af Europa och en så stor del af Asien och Africa. Det är detta tappra folkslag, som har haft den bedröfweliga och ärerika fördelen, at kasta öfwerända det största och härligaste Rike i werlden, som härjat sjelfwa det oförlikneliga Rom, och som genom sina grymma wåldsamheter satt i twifwelsmål, huru wida denna werldens Drotning wore ewig, som den berömde sig utaf. Ingen ting kunde hämma denna flod i sitt strida lopp, och ingen styrka war tilräckelig at uppehålla des fart. Det undertwingade genom sina segerrika wapn först Tyskland, Ängland, Frankrike och Spanien, och änteligen måste sjelfwa det härliga Italien påtaga sig deras ok, tillika med en stor del af Asien och Amerika. Inom kort tid hade de härjat nästan de tre werldenes delar, och alt wek undan för deras magt. Begge Käjsaredömena woro då styrda af Regenter, hwilkas swaghet war första orsaken til den allmänna undergången. Så många efterdömen hafwa lärt oß, HERRE, at det är wårdteknet, som Du gifwer, när Du har beslutit Rikens fall. Detta äro de inflytande orsaker, tusende gånger af mera farlig betydelse än Cometer, som båda Dina domar öfwer Folk och Konungar. Det oöfwerwinneliga Rom föll snarare genom sin Regents swaghet, än detta tappra folkslags styrka och myckenhet, som gaf för någon tid lag åt hela werlden.
Men Du, HERRE, som sätter gränsor för hafwet, Du, som kallat deßa folk ytterst från Norden til utförande af Dina rätwisa och försträckeliga beslut, Du har också förskingrat deßa folkslagens plågo-härar med all deras härlighet och magt; och änteligen efter många hwälfningar, som warit dem dels ärerika, och dels skadeliga, har Du beslutit detta segrande folket inom deras Swerige, som Du gjort til et ganska mägtigt Rike i wårt Europa. Det är där, hwarest deras efterkommande sedan så ofta hämnat på sig sjelfwa de olyckor, som de förorsakat den öfriga werlden, då de i egit sköte sönderslitit sina egna inälfwor ända til den lycksaliga tiden, då Du uplyste detta Riket, och gjorde det från et afgudiskt til et Christeligit Rike, och omwände det från Hedendomen til Catholska Läran under Konung Stenkil, son af Konung Eric Segersäll, och som, sedan han infört Christendomen i sitt Rike, hade den äran, at dö för des bekännelse, äfwen så wäl som Eric den Helige, mera afundswärd för sin ärerika död, än hans segerrika fader war genom sit ärefulla lif.
Contemporary Swedish translation (by Huldt, based on a different draft in the Swedish National Archives (Riksarkivet)):
Sverige är en del av världen som var föga känd i forna dagar. Det ligger i det område som geograferna gav namnet Det Kalla, eller Det Nordliga, som man tidigare trodde var obeboeligt. Det skulle vara en av Europas största öar om det inte via landet åt öster var förbundet med Ryssland. Åt väster begränsas det av den stora oceanen och Norge, som har en gemensam gräns med Sverige. Åt norr sträcker sig Sverige ända till Norra oceanen och Ishavet. Söderut gränsar det till Danmark och Tyskland. Sverige, Norge och Danmark är i själva verket ett enda land och ett enda folk. Det framgår tydligt av deras lagar, seder och språk. Dessa tre kungadömen borde också ha en och samma kung, men olika omvälvningar har delat dem, trots att de ofta har varit förenade sinsemellan. Kungadömena Danmark och Norge har varit skilda från Sverige i flera hundra år. Vid ett arvskifte tillföll de kungen av Danmark, som nu besitter dem som sina arvländer.
Sverige är till formen ett nästan fyrkantigt land, ungefär lika till längd och bredd. Huvudstad är sedan länge Stockholm, en stad belägen vid Östersjön, som från ena sidan sköljer dess murar. På andra sidan sköljs de av Mälaren, en av Sveriges tre stora sjöar. Jag skulle alltså säga att denna stora del av Norden, som nu med rätta benämns Den arktiska världen, i forna dagar var känd endast i begränsad omfattning under namnet Det stora Skandinavien, och det var först under de senaste århundradena som man började kalla det så. Jag anser att Ultima Thule passar bättre, trots att andra har använt det om England, vilket är mindre lämpligt, och det av flera skäl som jag inte tänker åberopa här. I stället ger jag var och en frihet att forma sin egen åsikt om saken. Detta folk, skilt från resten av världen av stora hav och vidsträckta ödemarker, har gjort sig känt där uteslutande genom sina vapen, som blivit segerrika och som injagar skräck nästan överallt.
En gång i tiden bestod Sverige av fem stora och mäktiga riken, Norge och Danmark oräknade. Jag har dock inte för avsikt att beskriva dem i detalj, eftersom deras gränser har flyttats under seklernas gång till följd av olika omvälvningar. Det är i varje fall säkert att Sverige sedan urminnes tider har varit förenat i det kungarike som det utgör i dag, även om ständerna tidigare alltid förbehöll sig rätten att välja kung. Så var det ända tills kung Gustav I tillträdde och gjorde tronen ärftlig inom sin ätt.
Sverige har haft etthundrafemtio inrikes regenter, med mig sist i raden, och därtill åttiosju utrikes. Så kallade man de kungar vilka gav sig av på erövringståg i främmande land och ersattes av andra som valdes att sitta på tronen under deras bortovaro. Med kung Karl Gustav, som jag gjorde till kung, och som var far till Karl XI som nu regerar, uppgår antalet inrikes kungar till etthundrafemtiotvå.
Med min person upphörde den gustavianska ättens regering, som hade börjat med min farfars far Gustav I. Med kung Karl Gustav inledde den pfalziska ätten, som nu innehar tronen i Sverige, sin regering. Och fastän det för flera hundra år sedan fanns en kung av den ätten som styrde under namnet Kristoffer av Bayern, innebär hans regering ingenting i fråga om ytterligare rättigheter för den ätt som nu innehar tronen, eftersom man på den tiden brukade välja kung, och den nuvarande regenten, kung Karl, har ingen annan makt över Sverige än den jag har givit hans far kungen och honom själv. Följaktligen finns det ingen annan i världen, förutom jag och den nuvarande regenten, kung Karl, som har någon rätt till detta rike. Jag godtar dock de manliga arvingar till kungen som kan komma att födas för att efterträda oss i våra gemensamma rättigheter, i kraft av det legat vilket jag av orsaker som jag senare återkommer till har givit dem.
Jag har ansett mig skyldig min läsare denna redogörelse för att med den ta honom ur de många vanliga villfarelser som kan ha smugit in i hans sinne på grund av bristande kunskap om förhållandena i Sverige. I fortsättningen kommer jag att klargöra dessa förhållanden och lösa upp historiens knutar så väl att min läsare inte kan betvivla dessa sanningar.
Det var alltså från Sverige, folkens plantskola, som de oräkneliga människor för länge sedan kom, vilka senare översvämmade hela det övriga Europa, liksom en stor del av Asien och Afrika. Det var detta tappra folk som fick den svåra och ärofulla uppgiften att störta världens största och mäktigaste kejsardöme, som plundrade själva det ojämförliga Rom, och som med sitt barbariska våld lyckades ifrågasätta om denna världens drottning var så evig som hon ville ge sken av. Inget kunde hejda en så otämjbar ström, ingen kraft var stark nog att stoppa den. Tidigare hade de lagt Tyskland, England, Gallien och Spanien under sig med sina segerrika vapen, och det vackra, blomstrande Italien hamnade slutligen också i deras våld, liksom en stor del av Asien och Afrika. På kort tid härjade de i tre världsdelar. Alla gav vika för deras styrka. De två kejsardömena regerades på den tiden av furstar, vilkas svaghet var den främsta orsaken till rikenas sönderfall. Många exempel har visat att detta är det tecken Du ger, Herre, när Du har beslutat att låta stater och kungariken gå under. Denna inverkan är tusen gånger mer ödesdiger än kometerna som också förebådar Dina dödsdomar över folk och kungar. Att det oövervinneliga Rom föll berodde snarare på kejsarens svaghet än på styrkan och storleken hos det tappra folk som under en tid införde sina lagar i nästan hela världen. Men Du, Herre, som sätter havets gränser, Du som kallade på människorna från Nordens djup för att de skulle verkställa dina rättvisa och väldiga beslut, Du skringrade också dessa folkens gissel genom att låta dem försvinna spårlöst som en dröm med hela sin makt och härlighet, och efter tusen omvälvningar, såväl ärofulla som sorgliga, återförde Du slutligen detta segerrika folk till deras eget Sverige, som med Din hjälp blivit ett mycket mäktigt rike i vårt Europa. Det är där deras efterkommande genom att slita ut inälvorna på varandra så ofta har straffat sig själva för de olyckor de tillfogat resten av världen, ända fram till den lyckliga tidpunkt då Du upplyste detta rike och omvände det från avgudadyrkan till kristendom, från barbari till katolicism. Detta skedde under kung Stenkil, som till kung Erik Segersäll, som efter att ha infört den katolska religionen i riket fick äran att dö för sitt land, liksom Erik den helige, oändligt mer beundransvärd genom sin ärorika död än hans segersälle far genom sitt ärorika liv.
English translation (my own):
Sweden is that part of the world so little known to the ancients, situated in the region called the Cold or the Northern by the geographers, which was formerly believed to be uninhabitable. What prevents it from being one of the largest islands in Europe is a continent which attaches it to Russia towards the east. Towards the west it ends with the great ocean and Norway, which borders with it about one hundred and sixty Gothic leagues in length. Towards the north it extends to the Northern Ocean and the Glacial Sea. On the south side it is bounded by Denmark and Germany, which are its borders.
Sweden, Norway and Denmark are but one country and one nation, which the laws, mores and language sufficiently testify. This nation should also have but one king, but the various revolutions which have occurred in these three kingdoms have divided them, in spite of the reunions which have taken place at various times between them; and the kingdoms of Denmark and Norway have finally remained detached from Sweden for several centuries, having fallen in division to the King of Denmark, who at present possesses them as his hereditary estates.
Sweden is almost square in shape, its length and width being little different, around two hundred Gothic leagues. Its capital for a long time has been Stockholm, a city situated on the edge of the Baltic Sea, which bathes its walls on one side, as well as Mälaren, one of the three great lakes of Sweden, which bathes them in the same way on the other side. I will therefore say that all this great part of the North, which is rightly called the Arctic World, was but little known to the ancients, under the name of great Scandinavia; and it was only in the last centuries that it was called thus. I believe that that of the Last Thule belongs to it better, although others have given this name to England, to which it is less suitable for many reasons, which I will not allege, leaving to everyone the entire liberty on this subject.
This nation has made itself known in the rest of the world, from which it is divided by such great seas and such vast solitudes, only by arms, which it has made victorious and formidable almost throughout the entire universe.
Sweden was formerly divided into five great and powerful kingdoms, without counting the two of Norway and Denmark; but my design is not to speak in detail of all these divisions, the various revolutions of the centuries having made it take various forms. It is constant, however, that it is from time immemorial that it has been united in the monarchical state in which it is today, although the Estates always reserved the right of the election of a master until the time of the reign of King Gustav I, who made the kingdom hereditary in his House.
The number of its internal kings is one hundred and fifty, of which I complete the number, and that of the external ones is eighty-seven. This was the name given to the kings who left the kingdom to conquer foreign countries, in whose place others were elected who occupied their throne in their absence. King Karl Gustav, whom I made king, and who was the father of Karl XI, who reigns at present, increases the number to fifty-two of the internal kings.
It was in my person that the reign of the Gustavian House ended, which had begun with Gustav I, my great-grandfather, and in that of King Karl Gustav, that the reign of the Palatines, who reign at present in Sweden, began; and although formerly there was a king of this House who reigned under the name of Christopher of Bavaria centuries ago, his reign is nevertheless of no advantageous consequence to the rights of the reigning House of today, because the kingdom was then elective.
And the present King Karl has no other right over Sweden than that which I have given to the King his father and to him, so that there is no longer anyone in the world but myself and King Karl, reigning at present, who has a right over this kingdom. I except, however, the male children of this prince, who will be born to succeed to our common rights by virtue of the donation that I made in the year 1654, for reasons that will be learned in the continuation of this history.
I believed I owed my reader this history, so as to disabuse him of many popular errors that ignorance of Swedish affairs may have slipped into his mind. But, in the continuation of my narration, I will better inform him of the truth and untangle all the knots of this history so well that he will not be able to doubt these truths.
It is therefore this nursery of the nations of Sweden, I say, from which formerly came this innumerable multitude of men who have flooded all the rest of Europe and such a large part of Asia and Africa. It is this brave nation which had the sad and glorious advantage of overthrowing the greatest and most beautiful empire in the world, which gave the sack to the incomparable Rome itself, which, by their barbarous violence, made one doubt if this queen of the world was eternal, as she boasted.
Nothing resisted this indomitable torrent, no force could stop it. They previously subjected Germany, England, Gaul and Spain to their victorious weapons, and beautiful Italy itself finally received their yoke with a large part of Asia and Africa. They ravaged in a short time almost the three parts of the world. Everything bent under their power.
The two empires were then governed by princes whose weakness was the first disposition to universal ruin. So many examples have taught us that this is the signal that You give, Lord, when You have resolved the ruin of states and monarchies. It is these influences, a thousand times more fatal than comets, which presage Your mortal decrees on peoples and kings. Invincible Rome succumbed rather to the weakness of her prince than to the strength and multitude of this brave nation, which gave laws for some time almost to the whole universe.
But You, Lord, who set the limits to the sea, You who had called these peoples from the depths of the North to execute Your just and terrible decrees, You have also dissipated these scourges of the nations with all their glory and all their power, which have vanished like dreams along with them; and, after a thousand revolutions which have been sometimes glorious to them, sometimes fatal, You have finally enclosed this victorious nation in their Sweden, which You have made a very powerful kingdom in our Europe.
It is there that their posterity so often avenged themselves for the evils they have made the rest of the world suffer by tearing their own entrails in [through] their own breasts, until the happy time when You enlightened this kingdom by turning it from an idolatrous one to a Christian one, and from a barbarous one to a Catholic one under the reign of King Stenkil, son of King Erik the Victorious, who, after having introduced the religion into his kingdom, had the glory of dying for it, as well as Saint Erik, more worthy of envy by the glory of his death than his victorious father was by the glory of his life.
Above: Kristina.
Notes: "Genealogy was generally popular in Kristina's time, and especially at the princely courts, because it was important to prove the legitimacy of one's own family. It would probably be difficult to reconstruct in detail the lengths of rulers Kristina has in mind."
"Et le present Roi Charles n'a nul autre droit sur la Suède que celui que j'ai donné au Roi son Pere & à lui: de sorte qu'il n'y a plus personne dans le monde que moi & le Roi Charles regnant à présent, qui ait droit sur ce Royaume" = Arckenholtz's comment on this: "Christine s'imaginoit donc d'avoir encore quelque prétention à la Couronne de Suède! Cela est pourtant peu conforme à son Acte de Renonciation, répétée deux fois: & déjà du tems de son abdication, quand elle proposa au Sénat une substitution à Charles Gustave, en cas que ce Prince vînt à mourir sans enfans légitimes; le Sénat insistoit au contraire, qu'elle renonçât à jamais à toute prétention au Trône de Suède, tant pour elle, que pour ses descendans, en cas qu'il lui prît quelque jour envie de se marier..." — "Kristina therefore imagined that she still had some claim to the Crown of Sweden! This is, however, not very consistent with her act of renunciation, repeated twice; et already at the time of her abdication, when she proposed to the Senate a substitution for Karl Gustav, in case this prince were to die without legitimate children, the Senate insisted on the contrary: that she renounce forever all claim to the throne of Sweden, as much for herself as for her descendants, in case she should one day feel like marrying..."
"C'est donc cette pépinière des Nations de la Suède, dis-je, d'où sont sortis autrefois cette multitude innombrable d'hommes qui ont inondé tout le reste de l'Europe, & une si grande partie de l'Asie & de l'Afrique" = "In this paragraph, Kristina refers broadly to events that took place during late antiquity and the early Middle Ages, a period that has also been called the Migration Period. She believes that it was the Geats [Goths] who looted Rome ('this queen of the world') and thus caused the fall of the Western Roman Empire in 476."
King Stenkil (died circa 1066) was not the son of Erik the Victorious (died circa 995). His father was Ragnvald the Old (floruit early 11th century).
No comments:
Post a Comment